Vimmerbykringlor och rackarekonor

Det finns många starka kvinnopersoner i Vimmerbys historia, kvinnor med skinn på näsan och som inte var blyga att stå upp för sig själva det som var deras. Ibland trasslade dessa kvinnor in sig i brottsliga tilltag och inte alltför sällan i beskyllningar och rena slagsmål. Dessutom på 1600-talet bodde det kanske runt 300 personer i Vimmerby, alla kände alla och alltid fanns det någon som kunde vittna när det hänt något bråk.

En av dessa kvinnor föddes i Vimmerby på första hälften av 1600-talet, något årtal vet vi inte då det saknas kyrkböcker för den tiden, men hennes namn var Anna Hansdotter Guuth och hon var dotter till Hans Erichsson och hans hustru Estredh. Anna hade tre syskon som överlevde till vuxen ålder, Ingeborg, Anders och Erich.

Den 19 oktober 1667 nämns Anna första gången i rådstugan1 och då gällde det som medbrottsling i en stöld. Det var så att Elisabeth Swensdotter, som hade varit piga hos Hans Werner året innan hade gjort inbrott hos sin tidigare arbetsgivare. En söndag då alla var i kyrkan hade Elisabeth brutit upp en kista och en skåpsdörr och enligt Werner stulit 14 daler och 16 öre kopparmynt, en kaka och ett stycke kött.

Elisabet erkände stölden inför rådhusrätten, men sa att det bara hade funnits 4 daler och 16 öre kopparmynt i kistan. Pengarna hade Anna Hansdotter räknat och tagit hand om för att gömma hemma hos sig. De båda hade stött på varandra på söndagen när Anna hade ertappat Elisabeth hemma hos Werner med de stulna nycklarna i handen. Därefter gick meningarna isär något vem som hade fått tagit del av tjuvgodset. Det hela slutade med att Elisabeth fick böta 11 daler 9 öre, och Anna Hansdotter 3 daler 29 öre.

Jag har inte lyckats få reda på vem Anna var gift med, och domböckerna avslöjar endast att hon hade en dotter, inte vad den flickan hette. Det vi får reda på genom fallet ovan är en pusselbit av Annas karaktär, när hon såg en chans så tog hon den, även om det var på fel sida om lagen. Det skulle dock dröja hela 12 år innan hon dök upp i rådstugan igen;

Den 25 februari 1679 besvärade2 sig Anna Guuth över Lisbeta Nilsdotter som hade skällt henne för både tjuv och hora i sin stuga, ”Ty du ligger hvar natt hos min man medan iagh hafwer bårta warit!” Lisbeta hade hött åt Anna, men inte slagit till henne. Karin Persdotter vittnade, och berättade att när Lisbeta kommit in hade Anna hälsat henne ”välkommen morsyster”, men då hade Lisbeta svarat ”fansyster!” Därefter hade anklagelserna haglat. Den dagen slutade det med att Lisbeta skulle återkomma med fler vittnen i saken. Den 3 maj hade hon ännu inte lyckats få fatt i några vittnen, och rådstugurätten därefter den 17 maj så hade Lisbeta valt att resa bort. Hela borgarskapet som var närvarande då gav dock Anna goda lovord. Efter det verkar det ärendet ha runnit ut i sanden. Att ha olovligt sex där båda var gifta kallades dubbelt hor och var mycket allvarligt, att rådhusrätten släppte ärendet bör med andra ord ha betytt att de inte alls trodde på Lisbetas anklagelser, och hon verkade ju dessutom inte speciellt ivrig att få Anna sakfälld.

Den 4 maj 1681 besvärade3 sig hustru Ingeborg Bergesdotter över Anna Hansdotter Guut som då hade förbannat henne och skällt henne för sköke skurka (hora och skurkpack). För det dömdes Anna efter det 30 Cap. i Rådstugubalken för okvädesord till böter, 6 marker silvermynt.

Den 10 mars 1686 skulle en mindre trevlig sida av Anna Hansdotter avslöjas. Vid rådstugan4 i Vimmerby kärade hustru Kirstin på tompten till Anna som hade gett hennes flicka några av de berömda vimmerbykringlorna att sälja. När flickan senare skulle göra räkning för kringlorna så saknades det en. Anna anklagade då direkt flickan för att ha tagit den och låst in henne i ett skåp. När flickan eftersöktes hittades hon ståendes i skåpet, och dessutom hade Anna slagit henne så blodet rann.

Några dagar efter den otäcka händelsen kom Kirstin till Jon Carlssons brunn för att hämta vatten. Då kom Anna och både slog och drog Kirstin i håret och skällde henne för att vara en tjuv.

Anna Guuth steg nu upp i rätten och berättade sin version av vad som hänt; Hon hade givit flickan sex stycken kringlor att sälja, och när Anna hade gått ut hade flickan gömt en kringla i skåpet och burit ut bara fem stycken. När flickan kom tillbaka så tog Anna henne i armen och ledde henne till skåpsdörren där hon gömt kringlan och bannat henne.

Dagen efter kom Kirstins flicka ihop sig med Annas dotter i salig Mester Christians ladugård där hon slog henne, vilket Kirstin bekräftade. Ytterligare en dag senare kom Kirstin till Jon Carlssons brunn och ville ta vatten, men där mötte hon på Anna som hindrade henne och stötte bort henne från brunnen. Anna sa åt henne och packa sig därifrån och ta vatten i Hans Roswalls brunn istället, och att Kirstin skulle ha skam för det att hon lät sin dotter slå andra.

Rätten dömde nu hustru Anna Hansdotter Guuth för blodvite i anledning av Cap. 9 i såramålsbalken med vilja till 12 marker till treskiftes. Hustru Kirstin dömdes för hårdragning enligt 12:e Cap. till 6 marker till treskiftes. Dessutom dömdes denna dag Kirstin till 12 marker silvermynt för att ha ropat otillbörjliga och missfirmliga ord till borgmästare Nils Colin på allmän gata, och dessutom 6 marker för att ha kallat Hans Roswalls hustru Beata Drummond för lorthora.

Den 8 januari 1694 stod Anna inför nästa utmaning i rådstugan – denna gång var det Margareta Nilsdotter Ruuth som besvärade5 sig att hustru Anna hade föregående nyårs afton uti Bengt Swans hus och stuga skällt henne för att vara en rackarekona, och att Anna inte skulle gå till bords förrän hon bett om ursäkt. Anna å sin sida sa att ursäkten skulle komma från Margareta som hade gett henne två örfilar vid senare marknaden och dessutom kallat Anna för både gammal tjuv och fyllehynna.

För rackarekona fick Anna plikta 12 marker silvermynt efter det 31 Cap. i Rådstugubalken, och hon varnades samtidigt av rådhusrätten att aldrig mer skymfa eller vanära Margareta. För de två örfilarna och okvädesorden fick Margareta plikta 6 marker silvermynt.


Källa:

1) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6529b (1665-1679) Bild 720
2) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6529b (1665-1679) Bild 4240
3) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6530a (1680-1693) Bild 450
4) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6530a (1680-1693) Bild 2050
5) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6530b (1694-1700) Bild 70

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Snickare Carl Perssons olyckliga äktenskap

Strypt och slagen av svågern Rosenbohm

För att följa upp mitt föregående inlägg skriver jag idag om det olyckliga äktenskapet mellan snickare Carl Persson och Maria Johansdotter som tre gånger hindrades av kyrkan och Göta hovrätt att skiljas och därmed tvingades leva i ett olyckligt och destruktivt äktenskap under många års tid här i Vimmerby. År 1699 gick det så långt att Carl höll på att mördas av Marias halvbror Hans Christophersson Rosenbohm!

Den 22 november 1686 lästes consistoriets förmaningsbrev upp vid Vimmerby rådstuga där snickare Carl Persson och hans hustru Maria Johansdotter förmanades ”att dhe här effter umgåås medh hvar andra uti alla stycken som ächta folk ägnar och böre giöra till dheras timmelige och Ewiga wälfärdh” daterat Linköping 17 november.

Carl och Maria hade varit gifta sedan början på 1670-talet, men deras äktenskap hade inte blivit den kärleksfulla samvaro som man hade kunnat hoppas. Denna förmaning som de fick vid rådhusrätten i november 1686 skulle dock långt ifrån vara det sista i detta tragiska ärende. Även om det gick många år innan vi får veta mer, så kulminerade det våren 1699.

Den 16 maj 1699 vid Vimmerby rådhusrätt trädde Carl fram och klagade på att hans hustru och dess halvbror, Hans Christophersson Rosenbohm hade velat mörda honom! Hans hade tagit ett så hårt stryptag på Carl att han inte hade kunnat ropa på hjälp och dessutom hade de lagt på haspen på dörren så att ingen skulle kunna komma in och rädda honom. Carl hade dock tillslut kunnat ropa på hjälp och Nils Falk hade då genom att ta ut ett fönster i stugan kunnat ta sig in och skilja dem åt.

Det hela hade börjat med att Nils Falk hade kommit dit, haft med sig några kannor öl och haft med sig några spelemän. Det hade gått livat till, Nils och Carl hade börjat bokstavligen dansa på bordet, vilket de fått lov av hustru Maria att göra. Men när Hans Rosenbohm trädde in i stugan hade han sagt att bordet var till för att äta på, och då hade de blivit osams. Det blev slagsmål, hårdragning och Rosenbohm slängde Carl in emot dörren och det var då hustru Maria haspade densamma för att de skulle få vara ifred. Därefter hjälptes Maria och Rosenbohm åt att dra Carl i håret och slå honom blodig, ett sår vid vänstra ögat.

Carl klagade att sedan Hans Rosenbohm var orsaken till att hans hustru var så vidrig och elak vid honom, och dessutom hade Maria och halvbrodern legat i sängs med varandra. Vidare berättade Carl att året före hade Rosenbohm slagit honom illa helt utan orsak med en käpp över kropp, armar och ben då de var ute på en åker. Carl hade även den gången fått tigga för sitt liv, och skrika på hjälp så att de som arbetade på åkrarna brevid hörde och kunde komma till undsättning. Carl bad nu rätten om hjälp för att få ut sin svåger Rosenbohm ur sitt hus.

Rosenbohm å sin sida försvarade sig med att när han kom in så steg Nils Falk ner från bordet, drog sin sabel och skurit honom under hakan. Rosenbohm hade då tagit sabeln ifrån Nils och brutit av den, men mera hade han inte rört varken Nils eller Carl. Maria berättade att hon sen hade lagt på haspen på dörren för att Nils inte skulle komma in igen då han hade varit så hotfull mot dem.

Nils Falk kunde denna dag inte referera vad som hade hänt då han var drucken och tilläts därför taga avträde.

Det fanns fler vittnen till händelsen; ett var den 17-åriga gosen Mats Larsson som berättade utan ed, att han hade varit i Carls stuga när bråket började. Han hade sett när de dansade på bordet, och när Nils hade dragit sin sabel och viljat dra med sig Rosenbohm ut, och då råkat träffa honom med udden av sabeln på hakan och det var därför Rosenbohm blivit arg och brutit av sabeln och sagt till Nils; ” din Swärfadher haar icke gifwit dig zabbellen att du honom draga skall och giöra någon skada, ock kunde iagh, sade han, dher iagh wille hämpta dig sönder och slijta tarmarna uthur dig!” Nils hade då gått därifrån och till rådman Grönfäldt, men kommit tillbaka till stugan när han hörde rop och jämmer. Då varken Nils eller Henric Fahnensmitt hade lyckats få upp dörren (som var haspad) hade Nils avtagit ett fönster och på så sätt tagit sig in i stugan och räddat Carl från att bli strypt men som då var alldeles blodig. Mer hade inte Mats sett eller hört.

Daniel Persson, en gosse på 13 år hade sett Nils gå igenom det uttagna fönstret och hjälpt ut Carl, som då hade sagt, ”hade iag nu icke utkommit hafwa dhe döödt migh!”

Då Henric Fahnensmitt, stadens hattmakare inte var närvarande sköts målet upp och Rosenbohm förpassades tillbaka till arresten.

Den 17 maj 1699 var hattmakare Henric Fahnensmitt närvarande, och han berättade efter avlagd ed att han hade varit ute i sin verkstad då hans hustru kommit och ville att han skulle gå till Carl Persson och medla fred, annars skulle de slå ihjäl varandra! Han gick därför ifrån sitt arbete och till Carls stuga där han fick se Nils Falk och Rosenbohm ligga dragandes varandra i håret. Henric lyckades skilja dem åt, och Nils sträckte fram handen och ville förlikas, men det ville inte Rosenbohm som var rasande och sa; ”nej du har huggit mig som en skiälm, jag förliks intet med tigh.” men tog ändå Nils i handen därefter. En kort stund senare hörde Henric rop och skrik ifrån Carls stuga, men hindrades komma in då haspen låg på dörren. Han hörde Carl ropa ”Hielp i Jesu nampn, dhe strypa migh! Nils Falk hade under tiden fått ut fönstret och släppte in Henric som då såg hur Maria ropade åt sin bror att ge sig, då han och Carl låg blodiga på golvet. Mer hade Henric inte att berätta.

Per Carlsson berättade utan ed, att han såg Rosenbohm hålla Carl uti strupen så hårt att han väste och inte kunde ropa, samtidigt som Maria örfilade sin man och bad honom tiga. Mer visste inte Per.

Detta ärende skulle visa sig bli både långdraget och infekterat. Den 10 juni begärde Maria och Rosenbohm att Nils Falk skulle vittna, men samtidigt anklagade de Carl för att ha mutat honom med flera byttor öl som Carl tagit ur deras hus och gett till Nils för att han skulle vittna till Carls fördel. Den 18 juli var Carl i rådhusrätten och begärde att ingen i staden skulle tillåtas handla det ringaste med hans hustru Maria tills domen hade fallit i målet.

Den 6 november 1699. Sommaren hade passerat och nu i kalla november stod Carl och Maria åter i rådhusrätten. Den ärevördige herr Johan Phoenix, präst i Vimmerby och tillika kusin med Marias mor Karin hade nu pratat med paret och manat dem att som rätta äkta fokl anstår och bör, inte ha någon mer osämja mellan sig, och illa vilja eller hant och avund visa, utan i sitt äktenskap erfara kärlek och pläga ett lyckligt äktenskap. Carl skulle kunna tänka sig att fortsätta sitt äktenskap med sin hustru under förutsättning att hon övergav sin halvbror Hans Rosenbohm som var roten till all deras träta. Men Maria kunde inte tänka sig att ”vidare bygga bo och äktenskap” med sin man Carl, utan hon ville skiljas. Hon berättade nu att hon var trött på hans elaka väsande emot henne och andra som han oftast uti sitt fylleri förövande. Detta nekade Carl till, och hävdade åter att Hans var orsaken till att hans hus blev ruinerat. Carl sa att hustrun hade avtröskat nästan all deras säd och låtit bränna brännevin av den. När hon sen sålt brännvinet hade Rosenbohm tagit hand om alla pengarna. Detta förnekade i sin tur hustru Maria, som hela tiden stod på sig att hon ville skiljas. Ärendet gick nu upp till consistoriet för beslut.

Den 29 november 1699 upplästes ”Ven: Consistorij uti Linkiöping ankombne breef af swar till magistraten angående ächta follken Carl Persson och hustru Maria Johans dotter således att dher tillhållas skoole lefwa med huar annan uti kiärleek och sämja och fullgiöra den förlijkning som deet Anno 1686 emillan är skiedd, huar och icke alt undergå det straff som på slijkt kan föllia.” Detta var alltså andra gången som Maria och Carl blev nekade att gå skilda vägar av kyrkan trots 13 års olyckligt äktenskap.

Den 23 december 1699 fälldes den omfattande domen i målet angående bråket i Carl Perssons stuga där han höll på att mista livet. Hans Christophersson Rosenbohm som  tagit ett hårt stryptag på Carl och slagit honom blodig fick böta 12 marker silvermynt efter det 9:e Cap. i Såramålsbalken med vilja, och för hårdragande ytterligare 6 marker silvermynt efter det 12:e Cap. i samma balk, samt för bråk 1698 på en av Måns Jonssons åkrar, där han gett Carl hugg och slag utan den ringaste orsak, där Carl slagit Hans två slag med sin käpp vardera pliktade 6 marker silvermynt. Även Nils Larsson Falk och Rosenbohm dömdes för deras bråk vid Carls stuga.

Rätten fann även det bäst att Hans Rosenbohm förvisades från staden i ett halvt års tid från och med den 1 januari för att Carl och Maria skulle få lugn och ro i sitt äktenskap då nu consistoriet nekat dem att gå skilda vägar. Carl och Maria blev nu tillsagda att som äkta kristligt folk vara tillsammans, och bara äkta kärlek och sämja visa så som rätta äktenskapsfolk anstod och vederbör. Den som inte gjorde det skulle sättas i stadens fängelse i 14 dagars tid eller betala 20 daler silvermynt i böter.

Man skulle kunna hoppas att det nu var över, men det skulle visa sig att Maria stod fast vid sitt beslut att inte vilja leva tillsammans med Carl längre, och mycket berodde kanske på att Hans Rosenbohm, hennes halvbror som hon allierade sig tillsammans med emot sin make Carl inte tycks ha lämnat staden.

Den 30 april 1700 klagade Carl åter vid rådhusrätten att hans hustru Maria träffade sin halvbror Hans Rosenbohm hemma hos Beata Drummund, och att hans var orsaken till Carls ”nöödh och swåra tillstånd”. Rätten förbjöd nu Hans att träffa sin halvsyster i staden. Den 13 maj 1701 begärde Carl åter förbud för handel med hans hustru, båda parter ansåg att den andre gjorde dåliga affärer och slösade bort hemmets pengar, och det skulle visa sig att när Carl senare dog fanns inget av värde kvar.

Den 9 september 1701 begärde Maria bodelning från Carl, men både consistoriet och Göta hovrätt sa nej till någon äktenskapsskillnad vilket besked upplästes vid rådhusräten den 18 augusti 1702

Den 20 augusti 1702 yrkade Carl åter att Hans Rosenbohm skulle ut ur staden, och snart skulle svaret på hans desperata önskan få sitt svar:

Den 22 september 1702 upplästes vid rådhusrätten Gen: löjtnant och landshövding, högvälborne herr Rehbinders skrivelse till magistraten av den 20 sistlidne Augusti: där skall Hans Rosenbohm sig här ifrån staden förfoga och honom envis termin där till bliva förlagd, som alltså skedde till den 4 nästkommande november.

Hur mycket Hans Rosenbohm vistades i Vimmerby efter detta är för mig okänt, den 11 oktober 1702 blev han antagen till dragon, och den 11 november 1715 avled han. Han efterlämnade sin egendom till sin syster Maria.

På grund av kyrkans stora makt och obönhörliga envishet tvingades två personer leva merparten av sina vuxna liv tillsammans i ett mycket olyckligt och destruktivt, både känslomässigt och ekonomiskt sett äktenskap.

Snickaren Carl Persson dog den 2 september 1709. Några barn verkar det inte ha blivit i äktenskapet, åtminstone inte som nådde vuxen ålder. Maria gifte om sig den 27 december 1720 med Nils Hyltberg som då varit köpdräng hos henne i fem års tid. Med Nils hon levde sina sista 15 år. Vi får hoppas att det äktenskapet blev mer lyckligt än det med Carl Persson. Maria dog år 1735 (okänt datum) vid en ålder angiven vara 77 år. Åldersuppgiften är dock något tveksam, Maria skulle i såna fall ha varit född 1658 och ha varit högst 14 år gammal då hon gifte sig med Carl, så troligen var hon några år äldre än så.


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Forska på 1600-talet innan kyrkböckerna

Två av de kanske vanligaste frågorna från de som forskat en tid är hur man får reda på mer om sina äldre anor än bara namn, årtal och var de har bott, men även hur man kan forska om släkt på 1600-talet, tiden innan det fanns kyrkböcker. Det finns flera olika källor för att göra det, men den källa jag har en förkärlek till att tipsa om är domböckerna. Ett rikt källmaterial som kan ge mycket spännade information om de som levde för flera hundra år sedan.

Jag tänkte i detta inlägg ge mig på att försöka ge en liten bild av en familj som levde i Vimmerby på mitten av 1600-talet. Vi börjar vår bekantskap med en vad jag tror ung man vid namn Mårten Swensson. Han var underfogde i Sevede härad, och omnämns i domboken den 9 augusti 1648. Detta är tiden före kyrkans födelse- och dödböcker, så vi kan inte ta reda på hur gammal han faktiskt var.

Den händelse som berättades inför rådhusrätten i Vimmerby denna dag var att Mårten i sin roll som underfogde skulle driva in en rest (skatt) av Arfwedh i Diurstorp, vilket inte gick som han hade tänkt sig. Mårten hotade Arvid att bli satt i kistan (fängelse) om han inte betalade. ”Då togh han uthi Arfwedh och sade ”kom du skall i kistan, och när de kommo uth i förstufwan då togh Arfwedh i Diurstop underfougden i håret, och när dee kommo uth på gården up mot porten, togh Arfwedh een sten och slog honom i hufwudet at han war både blodigh och blå.” Trots ett vittne så får vi inte veta så mycket mer om händelsen i detalj, hur mycket hade egentligen Mårten provocerat Arvid för att göra en så drastisk sak som att drämma en sten rakt i ansiktet på underfogden som var en man med auktoritet förr i tiden, även om de kanske inte var speciellt omtyckta? Var måhända Mårten hetsig till humöret, och något impulsiv då han nästan direkt hotade med att kasta Arvid i kistan?

Låt oss gå tillbaka ytterligare sex år i tiden, till den 26 mars 1642. Här får vi två ledtrådar om Mårten. ”Eoden anklagadhe Hans Erichsson Swen Pärssons son Mårten bemäld att han hadhe slagit sönder itt fenster för sigh och tagit alt bort så när som bara karmen, der till Swen och hans son neekade förventes doch att hwar skulle draga halfwan skadan.”

Här får vi alltså veta att blivande underfogden Mårten Swensson var son till en Swen Pärsson, och att Mårten hade fått för sig att ha sönder ett fönster helt och hållet. Av ilska eller drucken av brännvin? Något inbrott eller stöld verkar det inte ha varit frågan om, utan kanske mer ska ses som ett ungdomsbrott, men ändå, inte alla hade sönder fönster på detta sätt. Kan det ha varit Mårtens temperament som visat sig ännu en gång?

Det vi vet nu är; Mårten Swensson var son till Swen Pärsson. Eftersom han omnämns som son 1642, och fadern ska betala hälften av det skadade fönstret, så var Mårten troligen ganska ung här, och när han omnämns 1648 hade han inte varit underfogde speciellt länge. Kanske ville han 1648 visa vad han gick för, att han var en auktoritet att akta sig för trots sin troligen unga ålder? 

Vem var då Swen Pärsson? Jo, han var borgare i Vimmerby, omnämnd ett stort antal gånger i domböckerna, och blev så småningom rådman i staden. Men vi får ytterligare en pusselbit till familjen, nämligen Swens hustru, som nämns första gången 10 oktober 1635; ”Samma dagh kom för Rätta Gabriel Gabrielsson och anklagade Swen Persson och hans hustru att dhe hadhe beskiötts och slagit hans häst till döds!” Det är ju kanske inte riktigt vad man förväntar sig av en from hustru i lilla Vimmerby, en stad som vid den tiden kanske hade runt 100-talet invånare.

Namnet på hustrun får vi om vi bladar framåt i domboken några sidor till 4 april 1636; Samma dagh kom för Retta Sven Perssons hustru, h. Barbro, och Erich Nilssons hustru, h. Kirstin. Dom hade bråkat om ett tynneträ och Kirstin hade ”giffwit hustru Barbroo en kindpust” vilket hon fick böta 6 marker treskiftes till kronan, målsägaren och staden. Samtidigt anklagade Kirstin Barbro för några slemma skellsord, för vilket Barbro i sin tur fick böta 12 marker treskiftes. Vi vet nu att Barbro, Swens hustru hade skinn på näsan, inte drog sig för att stå på sig, och kunde även vara med och döda en häst. Kom alltså det hetsiga temperamentet från Barbro?

Det vi inte kan säga är om Barbro var Mårtens mamma, möjligen var hon det, men kanske dog Mårtens mamma när han var liten och Swen gifte om sig med Barbro? Det får vi inte veta, men Barbro var i såna fall Mårtens styvmor, och en av hans förebilder i livet.

Sven Persson nämns i domböckerna som rådman första gången den 6 oktober 1639 vilket var under borgmästare Håkan Anderssons tid. Den 3 maj 1652 tillsattes Sven som en av stadens fyra gästgivare. Men det verkar inte ha varit något som han egentligen ville ägna sig åt. Året därpå, den 3 maj 1653 klagade de andra gästgivarna att Sven bara ordnade med mat till gästerna, själva skjutsen överlät han till de tre andra. Sven avgick som gästgivare, men blir ändå satt till detsamma redan den 9 maj 1654. I maj månad 1668 var Sven så sjuk att han blev sängliggande, men vittnade ändå i rådhusrätten från sängkanten. Han verkar dock ha piggnat till efter det, men några år senare får vi ytterligare en pusselbit;

Den 12 april 1671; ”Dito förordnades Regementsskrivare Roswall, stadsskrivaren Jonas Jönsson, Jon Carlsson Torsten Hansson Zakris Persson och Lars Jönsson till att inventera hvadh som finnes effter Rådmannen Swen Persson som nu är dödh blefwen.” Med tanke på att rådstuga hölls förhållandevis ofta så vet vi att Swen dog tidigt i april månad 1671, fyra år innan den första notisen i Vimmerby stads första dödbok skrevs ner. Men genom de otaliga gånger som rådman Swen nämns i stadens domböcker, och bortsett från ärendet med den döda hästen 1635, så verkar han ha varit en lugn och allmänt respekterad man i Vimmerby, rådman, gästgivare (även om den rollen inte sköttes till fullo), och flera andra uppdrag gör att man får intrycket av en man som inte gjorde allt för stort väsen av sig.

Den sista pusselbiten i familjen är att Mårten hade en bror vid namn Johan. Detta får vi veta då hustru Maria Johansdotter, den 16 mars 1672 uppbjöd Swen Perssons gård som hon köpt hälften av sin farbroder Mårten Swensson för 300 daler kopparmynt och den andra hälften själv ärvt av sin far.

Från att ha börjat med att underfogden Mårten blev slagen i huvudet med en sten 1648 så har vi fått fram hans far, troligen hans mor (eller styvmor), namnet på hans bror Johan och brorsdotter Maria.

Avslutningsvis… Den 8 mars 1799 får vi en stor pusselbit; Hustru Maria Johansdotter och hennes make Carl Persson är i rätten för att reda ut arvet efter sin far Johan som dog 30 år tidigare. Här nämns även Johans hustru Karin Månsdotter Phoenix och Marias halvsyster Margareta. Karin nämns som änka (efter Johan) första gången den 12 april 1671 (då utfattig)… Låter namnet Phoenix bekant? Det beror i såna fall på att Karin var kusin med med Johannes Phoenix som var kyrkoherde i Vimmerby från 1682 fram till sin död 1704.

På så här sätt kan man använda domböckerna som en alternativ källa för tiden innan kyrkböckerna. Ett annat, och kanske enklare är de olika skattelängderna, men i domböckerna får man även möjlighet att veta mer om personerna än bara deras namn.

Självklart kräver detta alternativ grundlig forskning i domböckerna, och att man kan hitta bevis för att det inte finns fler personer under aktuell tid med exakt samma namn. Min förhoppning är att inspirera dig som forskat ett bra tag, och som vill försöka hitta några generationer ytterligare bakåt i tiden.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

8 råd till dig som precis ska börja släktforska

För ett tag sedan frågade jag de lite mer erfarna släktforskarna i Facebookgruppen Släktforskning vad de önskar att de hade fått för råd när de började släktforska. Hur man börjar släktforska finns det många fina guider både på nätet och utgivna i bokform, men här följer några råd och tankar som gör att du på sikt kommer att bli mer effektiv redan från början, och framför allt spara tid åt dig själv när du forskar. Se dem inte som pekpinnar, utan en genväg till att redan från start bli en bättre släktforskare.

1. Låt det ta tid och ha gott med tålamod

När man börjar släktforska och upptäcker hur spännande det är att följa sin släkt bakåt i tiden är det lätt att ha lite för bråttom. På bara några timmar kan man med kyrkböcker och framför allt olika register och andras publicerade forskning ta sig flera hundra år tillbaka i tiden. Men det är inte så roligt att efter kanske en tid eller i värsta fall flera år inse att man halkat in på fel föräldrar till en person och lagt hundratals timmar på en släktgren som faktiskt inte hör till sitt träd. Så ta det lugnt, och försök arbeta metodiskt.

2. Skriv ner/ange alltid källa

När du forskar kommer du hitta information om dina släktingar på många olika ställen. Anteckna därför alltid var någonstans du hittat varje uppgift (källhänvisning). Även om det tar en liten stund så kommer du spara mycket tid på sikt. När du vill kontrollera en uppgift du antecknat vill du inte behöva sitt och bläddra igenom hundratals sidor i kyrkböckerna igen. Dessutom är det mycket lättare för andra som tar del av din forskning att verifiera dina uppgifter och ditt forskningsresultat blir därmed mer seriöst.

3. Använd i första hand originalkällorna

Det finns idag många indexerade register och databaser, avskrifter och andras forskning. Dessa register och forskningsresultat sparar dig mycket tid när du söker information, och kan vara behjälpliga när du själv har kört fast, tappat bort någon person eller ge dig tips på information som du själv har missat. Men alla dessa sekundära källor kan innehålla fel, så kontrollera alltid uppgifter mot originalkällan.

4. Begränsa din forskning

Det kanske låter märkligt, men fundera på hur djupt och framför allt hur brett du vill forska. Släkt till ingifta personer i ditt träd som du inte har blodsband med, kanske andra hustrun till din farmors far och hennes föräldrar, eller avlägsna släktingars barnbarn och ättlingar kan vänta. Det går alltid att utöka sin forskning med tiden, men de första åren kommer du ha fullt upp med dina egna förfäder och deras barn. Istället för att samla så många personer i ditt släktträd som möjligt, ägna mer tid åt varje person, utforska deras liv och försök hitta så mycket information du kan om varje individ – släktforskning består av så mycket mer än bara namn och årtal.

5. Släktforska metodiskt

I början är det så spännande och kul att hoppa runt i sitt släktträd och se vad man hittar. Men ganska snart kan det vara klokt att börja forska mer metodiskt och utforska/dokumentera en generation i taget, familj för familj. Följ varje person genom livet i husförhörslängder och församlingsböcker. Hoppar man direkt till födelseboken när han hittar någon i husförhörslängden kan man råka ta fel person och komma på villovägar. Dessutom kan man missa värdefull information om man inte letar i alla kyrkböcker där personen kan förekomma.

6. Fundera på hur du vill dokumentera din forskning

Det finns flera olika släktprogram till datorn att använda för att dokumentera, flera av dem är dessutom på svenska, utvecklade i Sverige. Många väljer att använda både ett släktprogram för att bygga sitt släktträd i kombination med exempelvis Microsoft Word för att dokumentera berättelser, livshistorier och annan text. (Själv föredrar jag att dokumentera allt i Word, och då är det bäst att skapa en mall först som man kan använda så resultatet blir enhetligt.) Vilket sätt du än väljer, så är det alltid bäst att dokumentera din forskning digitalt så du lätt kan ta en säkerhetskopia och din forskning därigenom blir säker. Ett bra tips kan också vara att ha en liten loggbok vid sidan av, där du skriver upp kluriga släktgåtor, vad du ska göra härnäst etc., flera av släktprogrammen har stöd för detta digitalt.

Exempel på Svenska släktprogram är Genney, ArkivDigital, MinSläkt och DisGen.

7. Lär dig äldre tiders skrivstilar

När du kommer tillbaka till 1700-talet så kommer du stöta på den så kallade tyska (nygotiska) skrivstilen. Ta dig tid och lär dig dessa bokstäver, du kommer ha stor fördel när du själv kan tyda handstilen. Det finns flera bra böcker att läsa för att knäcka den läskoden. Ta även hjälp av andra släktforskare för att tyda det som du själv kör fast på, och det kommer vara ofta i början, så är det för alla – men när du får hjälp, hasta inte vidare utan jämför bokstav för bokstav av texten du har fått hjälp med så kommer du lära dig mycket fortare att läsa handstilen själv.

8. Använd i första hand Arkiv Digital och Riksarkivet

Många får upp ögonen för släktforskning genom reklam i tv och internet från utländska aktörer som Ancestry och Myheritage. Dessa lockar med att du ska hitta din släkt genom en knapptryckning och att de har miljoner och åter miljoner poster att söka i. Men för oss med svenska anor (förfäder) är Arkiv Digital och Riksarkivet överlägsna att forska med då de har långt mycket mer originalkällor (kyrkböcker, bouppteckningar, mantalslängder, domböcker, fängelsearkiv och mycket annat) som inte alls finns hos de utländska aktörerna eller i begränsad omfattning). Ancestry och Myheritage använder man istället periodvis när man söker sina släktingar som har emigrerat. Riksarkivet är gratis, och även om Arkiv Digital kostar lite så är det definitivt värt det, då hela deras bildarkiv är i färg och de har flera unika register. Arkiv Digital finns allt som oftast även gratis tillgängligt på ditt kommunbibliotek.


Att släktforska ska vara spännande, intressant och framför allt kul.
Förhoppningsvis så får du nytta av några av råden ovan
när du börjar utforska dina anors (förfäders) livsöden. Lycka till!

Läs gärna även följande inlägg:

Börja släktforska

Att undvika vanliga misstag

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

200 år sedan Vimmerby stad brann ner

Jag har skrivit om de hemska bränderna i Vimmerby både i min första bok ”Vimmerby stads historia” från 2015 och även här på bloggen. Idag ramlade jag på en artikel från Upsala Stads och Länstidning från den 8 mars 1821, och tänkte låta er ta del av den här. Den beskriver den hjälplöshet och det kaos som rådde denna dag i vår stad för 200 år sedan:

Wimmerby Morgonen den 24 Febr. uppkom en häftig wådeld, så widt man ännu känner, uti Apotheket, som är beläget nästan midt i denna stad. Den förfärliga storm som rasade kringspridde elden med hastighet. Släcknings-anstalterna woro i dåligt tillstånd och alldeles otillräckliga wid en större brand. Omtankan att söka undanrycka lågorna det lilla man ägde och misströstan kunna bidraga något till gemensam räddning, försatte dessutom inwånarne i en nästan owerksam willrådighet i afseende på släckningen.

Sedan allmoge från kringliggande byar hunnit ankomma, började man tänka på brandgators öppnande, hwilket ock under några unga Militärers ledning med biträde af ett litet antal Soldater och Dragoner werkställdes med framgång, så att elden hindrades att widare framtränga. Emedlertid woro inom några timmars förlopp 30 a 40 gårdar lagda i aska och enligt uppgift 5 a 600 personer utan tak öfwer huvudet. De hus, som icke lidit af branden, äro dock skadade och utblottade på möbler och husgeråd, hwilka utkastades om hwarandra på gator och gränder, för att bortföras undan elden. Ibland de mäst lidande inwånarne äro Apothekar Bergelin med hustru och twenne små barn, hwilka icke engång kunde rädda sina kläder. Likaledes Capiten Löfwenadler, hwilken, utan stånd att sielf röra sig från stället, bars af halfnakna barn undan lågorna ifrån det ena huset till det andra. För hela ordet är derjemte apothekets förlust ganska kännbar under en nästan allmänt gångbar sjukdom, då man nu nödgas söka läkemedel på 10 a 12 mils afstånd från hemorten.

Skadan är nästan oberäknelig för en så liten och fattig stad. De bäste enskildte husen, till en del nybyggde under de senare åren, afbrunno; äfwenså Rådhuset, Rectorgården, Stadens Magazin, hwarest man nyligen insamlat det spannmålsförlag, som war ämnadt till undsättning för fattige och behöfwande borgare, hwilka under sommarmånaderne hafwa liten eller ingen förtienst och ringa afsättning på sina små förlager; slutligen försam-lingens enskildta Fattigmagazin med all den deri befintliga och för årets behof påräknade spannmål. Med möda räddades genom någre tilltagna bönders behjertenhet Scholhuset och kyrkan med dess tillhörigheter; det förra blef likwäl illa skadadt och kan ej utan betydlig reparation begagnas. Skoleungdomen lärer ock i anledning häraf blifwit hemförlofwad.

Till ytterligare olycka bidrog äfwen att torget war uppfylldt af salustånd efter den ännu ej aflysta marknaden; från de flesta woro warorne icke bortförda, hwarföre en stor del af både främmande marknadssiökande och stadsboer sågo sin egendom uppbrinna, utan att kunna rädda den.

I anledning af ofwanstående underrättelse öppnas en Subscription hos Mad. Boktryckare Palmblad & Co för de brandskadade i Wimmerby. De inflytande subscriberade penningarne skola med det första öfwersändas med posten till Wimmerby och för dem skall i denna tidning redowisas.  

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hitta okänd moder

Detta inlägg vänder sig till dig som börjar närma dig slutet av husförhörs-längderna, när man börjar komma ner till 1700-talets mitt och bakåt i tiden på sin släkthistoria.

De flesta av oss har någongång i släktträdet stött på en okänd fader, och beroende på när i tiden kan det vara varierande svårt att lösa den gåtan. Men när vi kommer tillbaka till första hälften av 1700-talet och tidigare, så stöter vi på ett nytt fenomen, nämligen okänd moder. Hur löser man det, när modern inte står angiven i födelseboken, och det kanske saknas husförhörslängder?

Anledningen till att modern inte angavs i de tidiga födelseböckerna under 1600- och början på 1700-talet var helt enkelt för att hon närvarade inte vid dopet. Detta för hon ansågs vara oren efter förlossningen. Välkommen tillbaka till kyrkan blev hon först efter kyrktagningen, en ceremoni som hölls 40-60 dagar efter barnets födelse. Det gör att man får vara lite mer kreativ för att hitta namnet på barnets mor.

Vigsel- och dödböcker

Finns det vigsel- och dödböcker för tiden, så är de det första steget att använda för att hitta modern. Vi kikar på ett exempel:

Nils Börjesson, född omkring 1702, död 13 mars 1769 i Vimmerby fick 10 barn under åren 1731-1764. I födelsenotiserna är endast modern för de fem sista barnen angiven; Beata Månsdotter. Som ny släktforskare kan man ibland vara lite snabb och anta att hon även är mor till de övriga fem, men är det verkligen så?

Nils                1731-08-06
Bengt            1735-08-10
Anna             1739-01-21
Börge            1742-07-24
Britta             1743-07-24
Carin             1745-12-22
Karin              1749-09-17
Måns             1752-02-24
Sara              1759-09-15
Pehr              1764-03-09

Vigsellängden brukar innehålla relativt få brudpar varje år och går snabbt att läsa igenom, så jag brukar börja leta något eller några år före första barnets födelse, i detta fall Nils född 1731. Att fadern var gift då vet vi ju eftersom sonen Nils inte är angiven som oäkta.

Mycket riktigt, den 15 oktober 1727 gifter sig Nils med Karin Börgesdotter, båda då boende i Bygget i Vimmerby. Nästa uppgift är att se när Karin dog, fram till det så var ju hon mor till de barn som föddes. I dödboken hittar vi henne den 9 augusti 1741; ”Nils Börgessons hustru i Gryssebo Karin Börgesdotter, 36 år.” Då vet vi att Karin föddes omkring 1705. Söker man lite i födelseboken så hittar vi Karin född 17 april 1707 i Bygget, Vimmerby.

Vi vet nu att Karin är mor till de tre första barnen, Nils, Bengt och Anna. Nästa barn är Börge född 1742. Så när gifte sig Nils med Beata? Vi letar vidare i vigsellängden, och hittar brudparet den 8 augusti 1742. Så nu vet vi att Beata är mor även till Börge och Britta.

När man arbetar på detta sätt, bör man vara försiktig, fanns det fler Nils Börgesson i samma församling som också fick barn under samma period? Här kan mantalslängderna vara till hjälp som skrevs varje år. Glöm inte heller att man som regel förr gifte sig i kvinnans hemförsamling, varför det kan kräva att man söker i närbelägna socknars vigselböcker också.   

Födelseböcker

I vissa födelseböcker där modern saknas i dopnotisen kan det vara lönt att kika runt på andra barn som föddes samma år, Då kanske det står bland dopvittnena exempelvis ”Karl Svenssons hustru Karin Jonsdotter” och därigenom får man namnet på barnets mor.

Domböcker

När man kommer så långt tillbaka i tiden att kyrkböcker kanske saknas helt, så kan man få hjälp av domböckerna. Förr i tiden var man rätt ofta vid tinget, ibland själv anklagad för något brott, kan ha varit så enkelt som svordomar, men mer ofta som vittne.

Den 5 Julij 1651 var Hindrich Fransson uppe i tinget i Vimmerby och berättade att han och hans familj hade blivit överfallen den 16 maj av Knut Hammarskölds tjänare Jacob Jacobsson. När Hindrich beropade sina vittnen står det; ”Åbiörn Nilssons hustru Karin Nilsdotter, Lars Gisslessons hustru Karin Arfwesdotter, Peer Jönssons hustru Sara Esbiörnsdotter.” Här får vi alltså namn på tre stycken hustrur på en och samma gång.


Från Arkiv Digital; Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H)
EVIIBAA:6529a (1614-1664) Bild 2030 (AID: v222252.b2030)

Så har du barn som föds under säg en 20-årsperiod, börja läsa domböckerna för just den perioden. Många gånger beskrivs även andra släktförhållanden, för det var viktigt att beskriva relationen mellan de olika inblandade personerna om de var släkt.

Många tycker att just domböckerna är svåra att komma igång med, de är tjocka och det är mycket text att läsa. Men samtidigt kanske det ibland är det enda sättet att komma vidare på 1600-talet. Det finns också flera fördelar med att ge sig i kast med domböckerna, dels är det väldigt bra träning på att läsa äldre skrivstilar, och dessutom kommer du säkert hitta intressanta fall om dina släktingar och vad de har varit med om.

På fotot ovan ser ni Frödinge kyrka som invigdes år 1744.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vad bouppteckningarna kan berätta om dina släktingar

Bouppteckningar är en givande källa för oss släktforskare som vill veta mer om våra anor. I äldre tider angavs allt i bouppteckningen, fastigheter, kreatur, kläder, böcker, och alla saker i hemmet, ofta uppdelat på silver, järn, malm och träsaker etc. Här kan man få veta om personen hade glasögon, ägde ett bisamhälle eller om han gillade att snickra. Man får även veta hur ekonomin såg ut för personen, om den hade skulder, eller lånat ut pengar till andra, det vill säga om personen var rik eller fattig.

Innan vi går in mer i detalj på ett exempel av bouppteckning, så tänkte jag tala om var någonstans du hittar dessa. Originalen finns bevarade hos lands- och stadsarkiven samt hos Skatteverket för de upprättade efter 1 juli 2001.

Arkiv Digital och Riksarkivet har fotograferat av många av de äldsta bouppteckningarna. Här har dock Arkiv Digital kommit mycket längre, ibland ända fram till 1960-talet, medan Riksarkivet ofta slutar redan på 1800-talet. Hos Arkiv Digital finns även ett mycket tidssparande register över bouppteckningarna. En upptäckt jag gjorde tack vare detta register är efter min anfader Peter Hiertstedt, borgmästare i Vimmerby som dog hösten 1760. Hans bouppteckning upprättad den 4 november kände jag väl till sedan många år tillbaka, men tack vare Arkiv Digitals register hittade jag ytterligare en avskrift från 1763 gällande Peters kvarlåtenskapen som jag annars hade missat.

Fram till och med 31 december 1979:
Om bouppteckningen inte finns fotograferad, och den är upprättad före den 31 december 1979 så kan den beställas från Riksarkivet här:

https://riksarkivet.se/bouppteckning

1 januari 1980 – 30 juni 2001:
Bouppteckningar upprättade mellan 1 januari 1980 och 30 juni 2001 beställer man från det här formuläret, och inom en minut eller två så har man bouppteckningen i sin mail:

https://riksarkivet.se/bouppteckning-skannad

1 juli 2001 – idag:
Slutligen, för bouppteckningar upprättade efter den 1 juli 2001 och fram till idag, använder du detta formulär, även här har du inom kort bouppteckningen i din mail:

Bouppteckning hos Skatteverket

Fullständigt personnr måste anges på de två senare länkarna, och på den översta är det rekommenderat för en snabbare handläggning. Personnumret kan du få exempelvis genom Sveriges dödbok eller folkbokföringen på Skatteverket. En bouppteckning är en allmän handling. Nya bouppteckningar måste vara inlämnade till Skatteverket senast tre månader efter dödsfallet. Låt oss nu se på en bouppteckning från 1700-talet:

Margaretha Lindahl dog av rödsot den 8 september 1758 i Vimmerby stadsförsamling. Hon var änka efter hattmakaren Anders Kreuger (som dog den 7 maj 1726). I första husförhörslängden, 1753 finner vi Margareta boendes i Norra kvarteret med sin dotter Christina, 26 år. Året efter, 1754 beskrivs hon som ”gammal och svag, blir inte bättre.”

Vi ska nu se vad hennes bouppteckning avslöjar:

År 1759 den 12 Novembris, uppå Borgmästare och Rådhs förordnande, sammanträdde underteknade Rådstuwu Rättens ledamöter uti Afledna hattmakareenkan Margaretha Lindahls sterbhus, til at uptekna then efter henne befinteliga qwarlåtenskap. Wid efterfrågan i sterbhuset äro följande arfwingar i lifwa, nämligen 1. äldsta sonen Petrus Krögers efterlämnade dotter Margaretha Catharina Kröger, 2. Dottren Anna Margaretha Kröger, 3. Dottern Catharina Kröger, 4. Dottren Johanna Kröger, kopparslagaren Magnus Lignells hustru i Norrköping, 5. Dottren Christina Kröger, borgaren Anders Hultboms hustru härstädes; Och medan bortsringa förmögehet icke tillåtit någon kostnad till arfwingarnas sammankallande så tilkommer det borgmäsare och Råds närwaro medel, at the frånwarande arfwingarnas rätt bewaka. Mågen Anders hultbom, jemte hustru Christina Kröger upgåfwo egendomen, som följer.

Första delen av en bouppteckning talar alltså om vem det är som kommer ärva den avlidna. Här kan man få bra ledtrådar till var arvingarna bodde, till exempel dottern Johanna hade flyttat ända till Norrköping. Härefter följer den fastighet som hon bodde i:

Hälften uti then så kallade Brunsgården, bestående af en mycket förfallen stufwa, med nattstufwa ofwanpå utan eldstad, en liten gårdstomt, samt et gammalt foderhus, wärderat till 50 daler.

Härefter upptas Margaretas lösöre, som även det vittnar om hennes fattigdom; ett gammalt utslitet fjäderbolster, en huvuddyna (kudde) gammal och utsliten, en liten grepkorg, en malmgryta som vägde 7½ lod och en gammal förskämd jerngryta. Vi får även veta vilka möbler hon hade i stugan; ett omålat gammalt matskåp, 2 stycken ekestolar och en liten furustol, en gammal bordbänk, en fållbänk (träsoffa), ett gammalt furubord och 2 gamla utsletna ryor (ryamattor). Allt, inklusive hennes hälft i Brunsgården, värderades till 63 daler och 14 öre.

Från detta skulle nu skulden för själva begravningen dras, utgifter som mågen Anders Hultbom stått för; En kista, likstol, avgift till kyrkan, ringning, klockarens betalning, svepning, tvenne hustrus betalning för betjäning före och efter dödsfallet, med flera andra utgifter, 36 daler och 13 öre.

Margaretha var en fattig kvinna och ägde inte mycket i slutet av livet, så hennes bouppteckning var ganska kort, medan andra som var rikare kunde efterlämna sig en bouppteckning på flera tiotals sidor. Ibland finns det ingen bouppteckning upprättad, men när det gör det, så kommer du få veta spännande saker om din släkting.

Källreferens

Vimmerby stadsförsamling (H) AI:1 (1753-1785) sida 9 (AID: v24375.b15.s9)
Vimmerby stadsförsamling (H) AI:1 (1753-1785) sida 33 (AID: v24375.b27.s33)
Vimmerby rådhusrätt och magistrat (H) FI:2 (1776-1820) sida 1 (AID: v78939.b3.s1)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hustru Elisabeths stölder i 1600-talets Vimmerby

Vitsippor

Idag tänkte jag att vi skulle ta oss tillbaka till mitten av 1600-talet i Vimmerby och kika lite närmare på en familjs öden i staden, där hustru Elisabeth vid flertalet gånger dömdes vid rådstugan för stöld.

Håkan Andersson svor borgared den 20 april 1664, löftesman var då Brodde Swensson som var hans svärfar. Samma dag valdes Håkan till rotemästare i staden. Men det är inte Håkan utan hans hustru, Elisabeth Bråddesdotter som är den intressanta personen. Elisabeth nämndes som piga den 9 juni 1663, då hon smitit från sin pigtjänst hos löjtnant Börge Sabelsköldh så någon gång efter det datumet skedde bröllopet med Håkan. De nyförälskade bosatte sig nu i Vimmerby stad. Redan året därpå anklagades Elisabeth för stöld av Raal Bothwedsson:    

Den 2 september 1665 ”klagade Raal Botwedsson på Håkan Anderssons hustru Elisabet Broddes dotter at hon honom från tagit een träkanna om 12 öre kopparmynt och ett trästoop om 8 öre kopparmynt. Kannan försålt til Lars Nillssn för enn kanna öhl och en kaka tillhopa räknat för 10 öre. Stopet sålt till Jöns Bengtsson för 8 öre kopparmynt.” Dessutom hade Raal förlorat en mässingsstake som han nu beskyllde Elisabeth för att ha stulit. Någon dom blev det dock inte, då Håkan inte var tillstädes, utan saken sköts upp till nästa rådstuga. Håkan verkade inte ha så bråttom att rentvå sin hustru, då han uteblev från rådstugan den 18 september för vilket han fick böta 3 mark. Inte heller den 30 september dök Håkan upp.

Målet togs upp igen först den 20 december, men då hade Raal Botwedsson avlidit: Dito upsende sal: rådmannens Raal Bowedssons änkia klåckaren Lars Erichsson och Rätten tilkenna gaf efter hennes sal: mann hafwer några resor anklagat Håkan Anderssons hustru Elisabeth Bråddes dotter om enn messnings liusstaake och en trääkanna och ett trästopp och hennes sal: man för detta icke saaken till enda uthfort, och han nu i medler tijdh ähr dödh worden och hon nu meera ähr en åldrigh qwinna och weth inthet något synnerligt her om wille hon icke heller meer der om taala eller sit samwet beswära, helst på sine ålderdoms dagar, och tilstundandhe höghe Juhlefest, uthan lemna det till Gudh och tijdenn.

Så den gången blev det inget av med någon dom för det som Elisabeth stulit, och troligen så lärde hon sig inte något av detta, för snart stod hon åter i Rådstugan, anklagad för stöld:

Den 9 februari 1667 anklagadhe Hans Georgh (Linck) sämskemakaren Håkan Anderssons hustru Elisabet Broddesdotter hafwa stulit ifrån honom 14 stycken lärffsgarn och 7 små Blåånegarns garn. Aff hwilka han hafwer igenn fått 18 stycken och honom ähnu 3 st: feelar. För detta fick Elisabeth böta det tredubbla värdet av det garn hon stulit.

Vi går nu tre år framåt i tiden, och kommer till 1670. Håkan och Elisabeth har varit gifta i sex år, och nu är det återigen dags för Elisabeth att kliva fram för rådet i Vimmerby rådstuga:

Den 18 Junij 1670 anklagadhe byfogden Elisabet Broddesdotter för det hon i går stora bönedagen hade waret uthur kyrkan alle tre predikningarna, derföre drages till henne mistankar, effter utur h: Elin semskemakaren kiällare är stulet någet tobak, Skånsill och öhl, att hon det måtte giort hafwa, framhade en lijten poike Nils Persson hennes egen systerson om 8 åhr, hwilken säger sigh waret med henne wed Elin semskemakars kielledöör, der hon bröth opp dörrn medh en knijf och tog femb öre penningar, och wed kielledörrn hang ett klädhe, der uti lade hon någre siller och en half rulle tobak; Ett kruus hade hon med sigh som går tre kanner uti, detta tog hon och bad honom tijga, och lofwadhe honom en half öre den fick han intet, och gick sedan i en råglycka.

Frågades hennes man Håkan Andersson om han wille swara för sin hustru, der till han sadhe, nog hafwer hon någet stulet så må hon sielf swara. Denne Elisabeth hades till förhör, och nekte fuller: Förstone sigh någet taget, lichwähl om sidher eefter skarp ransakan, bekiendhe tiufnaden som effterfölliar:

30 stop öhl, 9 öre
2 öre kopparmynt
4 alner tobak, 1 mark 8 öre
3 st Skånsiller 6 öre    

Resolverades det Elisabeth Broddesdotter betaler tiufnaden, och böte tredubbelt effter 3 puncten Straffordningen, och för det hon stora bönedagen war uthur kyrkan plichta effter Bönedag placat: 40 marker och fly uthur staden effter hon så offta har waret beslagen med tiufweri.

Elisabeth hade nu alltså förlorat stödet av sin make, och hela stadens företroende på grund av hennes återkommande stölder. Detta är sista spåret i domboken efter Elisabeth, och den 5 oktober året därpå 1671 nämns hennes make Håkan för sista gången; ”…antoge sigh Brodde Svensson, Suen Giötersson, Håkan Andersson och Bengdt Båtsman att reparera och teckia skolemester gårdhen.”

Innan vi lämnar denna familj bör även Elisabeths systers öde nämnas. Sigrid som var storasyster till Elisabeth var gift med Erik Johnsson, även han borgare i Vimmerby. Erik var son till borgaren Joen Nilsson och dennes hustru Brijta.

Men vid årets första rådstuga den 10 februari 1658 kan vi läsa om hennes makes tragiska öde; ”Samma dagh instelte sigh för sitiande Rätten hustru Segredh Bråddes dotter medh sin fader Brådde Swensson, och sin sal. Mans Erich Jonsson morbroder Hans Erichsson och sin sal. Mans broder Anders Jonsson, klageligen tillkenna gaff huru hennes sal. Man Erich Jonsson förleden söndagz natt, emillan söndagen och måndagen, som war emillan den 7 och 8 Feb: ithi Peer Bengtssons gårdh bleff ynkeligen ihiälslagen och bekommet 6 styngh, såår aff han strax på stunden ähr dödh blefwen, förmante det dråpet vara skiet af Ryttemestaren Skönbäck af tyskarne, och öfwerste Otto Wilhelm Perssons Regemente…”

Sigrid levde kvar i staden efter sin makes död, efter vilken hon endast hade en dotter vars namn är okänt. Det verkar som att hennes svärfar dog samma år som Erik blev mördad, och därefter brukade hon och svärmodern varsin del av Joens gård. Men Sigrid levde nu ett hårt liv, då hon var helt utfattig, och nämns sista gången i domboken i 1669 års restlängd.

(Fotot ovan är taget i Gästgivarhagen, mitt emot Östra tullstugan.) 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jag har tappat gnistan med att släktforska!

Det är bara ett ändlöst hav av bönder och torpare i min släkt, det finns inget som sticker ut och är spännande… Jag kommer inte få några egna barn, så vad är det för mening att släktforska vidare? Det känns som jag har kört fast helt och hållet, kommer inte vidare längre, jag ger upp!

Bored

Har du känt så någon gång? Eller kanske hört någon annan säga så? Man får lätt intrycket av att alla andra mer eller mindre lever för sin släktforskning, medan man själv kanske kommit in i en svacka då det inte längre känns så kul, eller man inte riktigt vet hur man ska komma vidare.

Jag har bara bönder i släkten, inget spännande alls!  

Fram till industrialiseringen på 1800-talet så var merparten av Sveriges befolkning jordbrukare innan massinflyttningen till städerna tog sin fart. Att stöta på många jordbrukare i släkten gör alla. Det man får tänka på är att adel exempelvis är det få som stöter på i släkten under 1800-talet, utan sin grindana mot adel brukar komma på 1600- eller möjligen 1700-talet. Har du kommit tillräckligt långt tillbaka än? Ibland hindras man också av att kyrkböckerna har blivit förstörda i brand, kanske fanns din spännande ana på just den släktgrenen.

Sen tycker jag det är synd att säga att det inte är spännande med jordbrukare. Javisst, när du börjar bygga trädet, och tar dig bakåt i kyrkböckerna kan de måhända kännas lite enformigt. Men sen, när du börjar djupdyka i källorna, det är då de spännande livsödena börjar träda fram. Börja med att ta reda på vad som hände i socknen under deras liv, missväxt, bränder, extrema vintrar, eller när rödsot och pest drog in över bygden. Ta dig in i domböckernas spännande värld, det är först några decennier in på 1800-talet som prästerna börjar anteckna om brott i kyrkböckerna, men våra förfäder var flitiga besökare vid både häradsting och rådstuga även under 1600- och 1700-talen, antingen som anklagad, offer eller vittne. Glöm inte heller att gamla tidningar är en källa till mycket spännande information, både stort och smått. Sök här på Kungliga biblioteket.

Jag kommer inte få några egna barn, varför släktforska vidare?

Jag erkänner att när jag åter började släktforska i vuxen ålder var det för att min dotter skulle få veta mer om sitt ursprung. Hon är idag 17 år och totalt ointresserad av släktforskning. Skulle nyfikenheten vakna så står det två böcker hemma i bokhyllan med hennes släkt, redo att upptäckas. Men för min egen del, tog nyfikenheten väldigt fort över, för mig har själva resan varit det spännande, att hela tiden få upptäcka nya saker om min egen släkts historia. Dessutom har jag träffat på släktingar jag inte alls visste om fanns tidigare som har blivit väldigt glada att få ta del av det jag forskat fram. Har du inga barn, ladda upp ditt forskningsresultat på internet och låt andra ta del av det, man vet aldrig vem som kommer uppskatta det du har fått fram och den tid du lagt ner i ditt sökande.

Själv har jag på senare tid helt gått över till att forska om lokalhistoria, och även om jag stöter på några enstaka släktingar här och där, är det uteslutande personer jag inte är släkt med som jag skriver om, men det gör det absolut inte mindre spännande för det, och i det fallet handlar det ju inte om att lämna något efter mig specifikt åt min dotter.

Det känns som jag har kört fast helt och hållet!

Alla släktforskare kan nog skriva under på att de kört fast någon gång i sitt sökande. Kyrkböcker som saknas, präster som efterlämnat svårlästa texter, personer som försvinner ur kyrkboken utan att lämna minsta spår efter sig vart den tog vägen. Orsakerna kan vara många.

Mitt första tips är – ha inte för bråttom. Det är allt för ofta man märker att en person hastat igenom 1800-talet, och sen tar det stopp för de inte kan läsa handstilarna, eller känner inte till vilka fler källor än ministerialböcker och husförhörslängder som det finns. Så gjorde även jag i början, och det är spännande att komma ner till 1600-talet, men gör det du de första månaderna av din släktforskning har du nog haft lite för bråttom. 

Många gånger handlar det också om att ta sig tid att lära sig den tyska (nygotiska) handstilen för att inte missa viktiga detaljer i 1600- och 1700-talets kyrkböcker som till och med i värsta fall gör att du kommer in på helt spår. Jag rekommenderar fortfarande Henrik Anderös Läsebok för släktforskare. Tyvärr finns den inte att köpa i nytryck längre, men finns att låna på biblioteket eller köpa där begagnade böcker säljs.

Tillåt dina släktgåtor och vila också. Kör du helt fast på en gren, så fokusera på en annan några månader. Släktforskar du bara med Riksarkivet, unna dig själv ett abonnemang hos Arkiv Digital. Bara deras register Befolkningen i Sverige 1840–1947 (BiS) löser många gåtor när folk försvinner spårlöst. Själv är min släkt väldigt fokuserad till norra Småland, men lyckades med den databasen hitta min försvunna person på Gotland av alla ställen, det hade jag aldrig gjort utan BiS.

Framför allt, ta hjälp av andra kanske mer erfarna släktforskare! Även om man inte kommer ända fram till lösningen på problemet, så kan man få tips på hur man ska komma vidare, och bara diskutera frågan brukar åtminstone för mig innebära en nytändning.

Vad har du själv för tips till den som tillfälligt tappat glöden med släktforskningen? 

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Pestens offer i Vimmery år 1711

OBS: Detta är en rättelse till min bok som jag släppte 2015; Vimmerby stads historia. I den skrev jag att få av offren för pesten år 1711 i staden är kända, vilket jag nu upptäckt var fel. Så här kommer en lista över de 23 personer som avled: 

Pesten 1711

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar