Jag önskar alla en härlig semester!

32267380_1772018732856008_4937146773123629056_o

Sommar sol och bad, resor och äventyr, god mat och sköna sommarkvällar. Det är nu dags för mig att ta ett avbrott från bloggandet för att samla nya krafter inför hösten. Jag vill passa på att tacka alla er som läst och kommenterat de inlägg som jag hittills skrivit i år. Er feedback är guld värd och ger mig alltid positiv energi och lust att skriva mer, så jag tar tacksamt emot alla era kommentarer, både via mail och på Facebook.

Ha det bäst allesammans så hörs vi framöver.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nyheter hos Arkiv Digital juni 2018

Den här månaden bjuder Arkiv Digital sina medlemmar på några helt nya digitaliserade källor som jag tänkte tipsa om. Det finns källor som bara finns tillgängliga hos våra lands- och stadsarkiv, och kan vara svårtillgängliga om man bor långt bort från arkivet och inte vill betala en allt för stor forskningsavgift. Men det finns även källor som säkert finns tillgängliga på ditt kommunbibliotek, men som ändå är bra att ha tillgängligt hemma i sin egen dator där de kan studeras i lugn och ro. Den här månaden bjuder Arkiv på lite från båda dessa världar.

Tryckt litteratur är något som Arkiv Digital ännu inte har ägnat så mycket tid åt, och jag förstår dom, det finns så otroligt mycket handskrivna källor som måste prioriteras. Men denna månad har man börjat publicera digitaliserade herdaminnen.

Svenska kyrkan är indelad i 13 olika stift, från Lunds stift i söder till Luleå stift i norr. Under åren som gått har det tagits fram så kallade herdaminnen, bokverk med fakta om de präster som levt och verkat inom respektive stift. Dessa hedaminnen är med andra ord värdefulla för oss som har präster i vår släkt eller som intresserar oss för lokalhistoria. Bokverken är uppdelade per stift, och därefter per församling.

I skrivande stund är det fyra herdaminnen som är digitaliserade, Göteborg, Skara, Uppsala och Växjö, men vi får hoppas att fler kommer följa inom kort. Många gånger sträcker sig prästlängderna långt tillbaka i tiden, längre än vad ministerialböckerna kan ta oss, och såna uppgifter är både intressanta och svåra att verifiera. Yngre uppgifter från 1600-talet och framåt bör kontrolleras mot originalkälla om så är möjligt, då det förekommer ett och annat fel i dessa bokverk.

Herdaminne2018Från Göteborgs stifts herdaminne

Herdaminnen bör finnas hos ditt lokala kommunbibliotek, men troligen finns endast det herdaminne till det stift kommunen (församlingen) tillhör, och som i mitt fall är det ett referensverk, så det får inte lånas hem. Så det är positivt att få tillgång till hos Arkiv Digital. För att hitta herdaminnena söker du i Arkiv: Herdaminne.

1945 års folkräkning Stockholm

För den som har släkt i Stockholm är det ingen hemlighet att man får forska på helt annat sätt än i övriga landet. Husförhörslängder slutade föras i slutet av 1870-talet, och man får istället förlita sig på källor som flyttlängder och rotemansarkivet. Jag har i ett tidigare inlägg tipsat om hur man går till väga: Söka i Stockholm 1878-1939.

Varje ny källa som kan ge ledtrådar om de som levt i huvudstaden är med andra ord välkomna. Den här månaden publicerar Arkiv Digital 1945 års folkräkning från Statistiska centralbyrån för just Stockholm stad. 

Mantal1945

För att hitta detta söker du på arkiv: SCB och klickar på ”Statistiska Centralbyrån (SCB) – 1945 års folkräkning”. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Historien om Vimmerby marknad, del 2

Det är nu dags att återvända till marknaderna i Vimmerby som förr ofta var både livliga och händelserika. Folk kom långväga ifrån för att göra kreatursaffärer, köpa och sälja varor och säkert fanns det de som bara var där för att träffa folk och festa till. Men samtidigt hände det en hel del tråkigheter under marknadsdagarna, stölder, tragiska dödsfall och till och med mord. Idag ska vi göra nedslag i dagspressen och se vad de skrev om 1800-talets marknader i staden.

VimmerbyMarknad1890Vimmerby marknad 1890

Ficktjuvar

Då som nu när man rör sig på platser med mycket folk så fick man passa sig för ficktjuvar. När handlare och rika bönder kom till marknaden för att göra kreatursaffärer hade de ofta plånboken full med mödosamt hopsparade pengar, så dessa dagar såg tjuvarna sin chans i folkvimlet. 

Norrköpings tidning rapporterade 1890 om vårmarknaden; ”Många fickstölder begingos på Vimmerby marknad den 22 Maj. Bland andra som fingo sina kassor lättade var en slagtare från Hallingebergs socken. Slagtaren befann sig på kreatursbacken, då en ficktjuf från honom annekterade en plånbok, innehållande 100 kronor jemte åtskilliga papper. En annan person blef af med 25 kr., hvarförutom åtskilliga småstölder begingos. Polisen hade sina misstankar på en inom orten illa känd karl vid namn Albert Grönqvist, förut straffad för stöld och rån m. m. Nämnda Grönqvist var synlig på marknaden, men har sedan försvunnit. För den händelse G. skulle snart uppenbara sig på andra orter (han plägar besöka marknader och då uppträda som spekulant på hästar), torde han nog blifva anhållen och sedermera sänd till Vimmerby, der polisen har litet otalt med Grönqvist, som är af medelstorlek och omkring 25 år gammal.”

Grabben John Albert föddes den 27 november 1866 i Gustafsborg, Vimmerby och var son till mjölnaren Anders Olsson Grönqvist och Gunilla Bernhardina Ringblom.  Albert var som sagt var en ökänd person i trakten; Dömd 24/3 1886 av Vimmerby rådhusrätt för fickstöld till 6 månader straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende i två år. Dömd av Vimmerby rådhusrätt 7/3 1887 för andra resan stöld till 10 månader straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende i tre år. Därutöver dömd av Vimmerby rådhusrätt 17/4 1889 för misshandel dels med, dels utan livsfarligt vapen att undergå straffarbete i sex månader. 

Så det var inte så märkligt att det var Albert som blev misstänkt vårmarknaden 1890 för fickstölderna. Albert fortsatte dessutom sina ficktjuverier på marknaderna runt om i Småland, Östergötland och Skåne. Tre år senare, den 31 juli 1893 dömdes han i Vimmerby för tredje resan stöld till 1 år och 10 månaders straffarbete och dessutom dömd av Vimmerby rådhusrätt 23/9 1895 för fjärde resan stöld till straffarbete i 1 år och 8 månader och förlust av medborgerligt förtroende i fem år efter frigivningen 27 december 1896. 

1897 blev Albert stämd av sin egen far för våld och hemfridsbrott, och nu insåg Albert att han inte längre kunde vara kvar i staden. Den 11 oktober 1898 tog han båten över till Gotland och bosatte sig i Rone. Här på Gotland gifte han sig 29 januari 1899 med Anna Lovisa Charlotta Hellström med vilken han fick sju barn. Kärleken och äktenskapet tog dock slut så småningom och de båda gick skilda vägar. Albert som försörjt sig som borstbindare dog den 19 april 1940 i Visby.

1890 rapporterades det också om ett ”ficktjufband” bestående av fyra eller fem personer, däribland en kvinna som hade infunnit sig på marknaden den 28 oktober; ”Flera personer, som besökt kreatursbacken, hade blifvit frånstulna penningar, bland hvilka en hemmansegare från Rumskulla socken 400 kr., en torpare från Locknevi socken 50 kr. o. s v. En främmande karl i snygga gångkläder och med ett ganska hyggligt utseende var misstänkt och fick aflägga visit å polisvaktkontoret, men då han nekande för stölderna och ej de ringaste bevis funnos, blef han åter lössläppt. Man lyckades ej upptäcka eller gripa någon af ficktjufvarne, som, då de anade oråd, försvunno och troligen reste till en annan marknad.”

Från decembermarknaden samma år rapporterades det om ett dyrt famntag. ”På senaste Vimmerby marknad blef en bonde, som helt lugnt promenerade omkring på ox-backen, efter det han nyss förut sålt ett par duktiga stutar, helt frapperad af att en karl kom emot honom, tog bonden i famn och utropade ”Nej, se god dag, Kalle, är du också i stan i dag?” Bonden, en af de lugna i landet, stirrade förundrad på den obekante mannen, som såg något ”herrevulen” ut, men sade, att det troligen var något misstag på person, ty landtmannen förklarade sig ej känna den vänligt påflugne. Men ett vänligt: ”Ber om ursäkt, jag ser, att ni ej är den jag trodde, nämligen en min slägting”, aflägsnade sig den främmande herrn och försvann bland folkhopen. En stund efteråt skulle bonden taga upp sin plånbok, i och för liqvidering af någon å torget köpt småsak. Men – plånboken var borta, tillika med dess innehåll, 300 kr.

Dryckenskap ställde till det

Under marknadsdagarna och framför allt kvällarna flödade det stora mängder öl från stadens krogar. Även detta gjorde att tjuvar fick tillfällen att smyga åt sig det som inte var deras. 1894 fick en icke namngiven hemmansägare i Småland plikta för ett rus på Vimmerby marknad den 24 oktober. ”Under det han sof ruset af sig, stulo nämligen tjufvar från honom mössa, 25 kr. och 2 oxar.” 
I Dagens nyheter den 18 december 1879 kan man läsa om ”En landtbo, som vid senaste Vimmerby marknad i kommission åt en bekant uppbar en summa af jemt 1,000 kr, tog sig efter detta uppdrags uträttande litet till lifs – i form af några droppar ”renadt”. Men nöjet blef mannen dyrt: då han hunnit åter få tankarne klara, voro pengarne borta. Antingen hade vår landtman – medan han kastade sig i ”verldsvimlet” och njöt af dess nöjen – tappat plånboken eller ock hade någon ficktjuf varit framme och som god pris annekterat de 1,000 kronorna.

Att dricka sig full var inte heller någon bra idé när man skulle göra viktiga affärer; ”På Vimmerby marknad den 20 december 1890 hade en torpare från Frödinge socken infunnit sig med ett par stutar, dem han skulle sälja. Af en eller annan orsak kom mannen i allt för gladt sällskap inne på en krog och försåg sig med en bastant florshufva. Sedan bortbytte han sina stutar för en häst, hvilken på hemvägen gick ifrån sin egare, som morgonen derpå anträffades stelfrusen uti en snödrifva vid vägen. Hästen hade troligen ”upphittats” af någon annan marknadsbesökande. Torparen gjorde emellertid en liten förlust på omkring 200 kronor, som stutarne voro värda.”

Nerikes Allhanda skrev 31 oktober 1886; ”En ung dräng från landet besökte, i sällskap med annat godt folk, Vimmerby marknad 26 oktober. Den unge mannen hade väl mycket njutit af potatisdrufvans saft, i följd hvaraf han ”pirum” lade sig att sofva i en portsmyg. När han sofvit ruset af sig och skulle stiga upp, befans det att en påpasslig tjuf annekterat drängen påhafda nya stöflar och dito strumpor. Han hade fått traska barfota hem i kölden, om ej en barmhertig samarit varit nog hjelpsam att låna den bestulne ett par strumpor och skor. Med bondånger, sjelfförakt och tom kassa begaf sig derpå drängen hem från staden.”

Slagsmål och bråk

Självklart förekom det ett och annat slagsmål på marknaderna. I november 1895 dömdes en son till torparen Lars August Zeylon från Bresfall i Hjorteds socken till höga böter för att ha begånget våld på Vimmerby marknad. ”Af vittnesberättelserna framgick, att gamle Zeylon och en af målsegarne, hvilken likaledes är till åren kommen, begynt slagsmålet i följd af gräl mellan deras söner”, och sen hade tydligen slagsmålet varit i full gång. Detta gav ordföranden ”anledning hålla en straffpredikan för dem [fäderna] för det de föregått de unga med dåligt exempel”.
Men nu var det inte en engångföreteelse för familjen Zeylon. Redan på marknaden den 5 oktober i Getterum hade det uppstått ett större slagsmål där flera personer blev mer eller mindre svårt misshandlade, en en svårt att han ännu inte kunde arbeta. ”Såsom värsta bråkmakare häktades torparen Lars August Zeylon från Bresfall i Hjorteds socken och tvenne hans söner, husaren vid Smålands husarregemente Frans August Zeylon och Johan P. Zeylon, af hvilka den sistnämnde vid första rannsakningen i följd af bristande bevisning försattes på fri hot. I lördags hölls slutransakning inför Tjusts häradsrätt å kronohäktet i Vestervik. Sedan en mängd vittnen hörts, af hvilkas berättelse framgick att bataljen varit synnerligen häftig, öfverlemnades målet till rättens pröfning. Först vid 8-tiden på aftonen efter långvarig öfverläggning afkunnades utslag. Zeylon den äldre samt sonen Frans August dömdes för våld och misshandel, för försök att fritaga häktad person samt för våldsamt motstånd att undergå hvardera 11 månader straffarbete samt att derjemte utbetala åtskilliga ersättningar. Sonen Johan Petter dömdes för våldsamt motstånd att undergå 2 månader fängelse.

Tragiska dödsfall

Att ta sig hem från Vimmerby marknad var inte heller alltid så lätt. Här följer en tragisk och nästan för detaljerad beskrivning från sista marknaden 1892 som fick titeln En död till reskamrat i tidningen Arbetaren; ”Sistlidne marknadsdag hade hemmans-egaren August Lundberg från Hamphorfva, Pelaren socken besökt Vimmerby och der inköpt ett par oxar, hvilka han anmodade en annan man att föra till sitt hem, beläget nära 2 mil från staden. Lundberg var alldeles rask och kry hela dagen samt samtalade med många personer på marknaden. På qvällen reste Lundberg i sällskap med en sin gode vän och granne hem; de åkte uti en skjuts. Kamraten som var körsven, tyckte, att L. var något sjuk, men fäste sig icke vidare dervid, utan trodde, att han snart skulle krya till sig, hvarpå resan fortsattes. Efter en timmes tid sänkte Lundberg sitt hufvud uti reskamratens, körsvennens, knä, och den sist nämnda trodde, att L. då blott slumrade. Men vid hemkomsten befans, att L. var död; han hade under färden slumrat in i den sista sömnen.”

Tyvärr kunde det gå snabbt också. I Göteborgs handels- och sjöfarts-tidning från den 28 december 1868 kan man läsa om en tragisk olycka: Från Vimmerby berättas, att vid Lucie marknad derstädes inträffade den olyckshändelsen, att oljeslagaren Hampus Hallgren på Söderholm, då han på aftonen skulle resa hem, körde omkull i ett dike ett stycke från staden och slog hufvudet så hårdt mot en sten, att han ögonblickligen afled.

Mördade sin bror

Det var dock inte alltid som det var en olycka när någon omkom på vägen hem från marknaden. Göteborgs aftonblad skrev 20 mars 1890 om det hemska brodermordet i Södra Vi. ”Om detta detta den 27 febr. begångna blodiga dåd, hvarigenom vallackaren C. F. Rosengren bragtes om lifvet af sin broder Joh. Gustaf Rosengren, samt om den senares dömande i måndags till 7 års straffarbete hafva vi redan lemnat meddelande. Genom vid ransakningstillfället afgiftna vittnesmål framgår om förloppet vid mordtillfället följande:

Då bröderna på återvägen från Vimmerby marknad kommit i ordvexling med hvarandra vid torpet Andersbo, nedstack den yngre R. sin broder, som genast föll död till marken. Den döde infördes derefter i ett närliggande torp, der det uppgafs att han blifvit ihjelsparkad af hästen. Såret tvättades och begäran framstäldes att få qvarlemna liket, hvilket dock helt naturligt vägrades. Det lades på vagnen under ett hästtäcke och färden fortsattes i samma riktning som förut. Derefter hade mördaren jemte qvinnan och barnet oantastade fortsatt förbi Södra Vi och Skärstad samt tagit in i ett torp under Näfstad, der föröfrigt tattare allt emellanåt bruka ha sitt tillhåll. Der upprepades samma historia om hästen, som skulle sparkat ihjäl Rosengren, och samma begäran att få qvarlemna liket samt bjöds i ersättning derför både häst och vagn. Denna begäran blef emellertid så till vida beviljad att liket skulle få vara qvar tills man om begrafningen fått tala vid kyrkoherden Rosenqvist i Södra Vi, dit torparen nu begaf sig i sällskap med Rosengren.

Kyrkoherden Rosenqvist, som emellertid på förhand var underrättad om mordgerningen, qvarhöll Rosengren och sände telefonbud till länsmansbostället att man skulle gripa den hos honom vaktade mördaren, hvilken också på qvällen blef intransporterad till Vimmerby häkte. Knifven med hvilken dödsstinget gafs sade sig Rosengren ha bortkastat; en knif hittades dock på fredagen och denna antages ha blifvit bortkastad af den bröderna åtföljande qvinnan.”

Som nyfiken släktforskare undrar man förstås, vad hände sen? Rosengren dömdes i Sevedes häradsrätt den 17 mars 1890, och hade innan dess suttit häktad i kronohäktet i Västervik. Han blev som sagt var dömd till 7 års straffarbete, och anlände den 3 april till Nya Varvets centralfängelse i Göteborg.

Rosengren var 20 år när han blev fängslad för mordet på sin bror. Han var född den 27 januari 1870 i Västra Eneby, son till Fredric Holm och Gustafva Magnusdotter. I fängelsets biografiakt kan man läsa följande; ”Fadern och modern kringstrykande tattare, som utan att lefva i lagligt äktenskap haft 13 barn, af hvilka nu lefva endast 7, alla okunniga, utom en flicka, som lärt att läsa och är gift i Säfsjö i Jönköpings län. (Rosengren) ogift, men lefvat i konkubinat med en Gerda Vilhelmina Lindgren, med hvilken han har tvenne barn, som äro hos sin moder,” Om Rosengrens tidigare liv skriver man; ”Så snart han blef så stor att han kunde, lämnade han under flera månader sina föräldrar och ströfvade omkring tillsammans med en äldre broder. Kan väl ej blifva tal om vård i något föräldrahem. Alltid kringstrykande lif. Började vid 17 år att fara på marknader såsom hästbytare och vallackare.”

Tiden i fängelset vittnar även något om Rosengren som person; ”1892, 10/5 dömd till 1 månads cell däraf 6 dygns mörk för ordningens störande och hot med lifsfarligt vapen mot medfånge. 1896 15/1 dömd till 30 dygns ljus cell för ordningens störande.” Rosengren avtjänade sin tid, och släpptes den 26 december 1896 för att förpassas till Vimmerby. De allmänna vitsorden var inte positiva; ”dåligt uppförande (spottade läraren på ryggen i skolan). Han anges ha lärt sig smedsyrket, och hade nu 93 kronor och 69 öre på fickan. Härefter fortsatte hans flackande liv samtidigt som hans barnaskara utökades. Resan tog slut den 2 oktober 1929 då Rosengren dog i Söderåkra där han försörjt sig som lumphandlare.

Överraskande snöoväder

Nu tillhörde som tur var dödsfall och mord på väg hem från marknaden till ovanligheterna. Men det kunde ändå vara nog så svårt på grund av vädret att ta sig hem när festligheterna var över. 1892; ”På Vimmerby marknad den 25 oktober var vädret under förmiddagen ganska vackert, men på eftermiddagen började snö falla och på qvällen uppstod fullkomligt yrväder. Många af de marknadsbesökande som lågo qvar i staden öfver natten, hade ditkommit på vagnsåkdom. När de vaknade på morgonen, låg marken täckt af öfver qvartersdjup, på sina ställen halfalnsdjup snö. Alltså måste vagnarne utbytas emot släddon, och dylika var ingen lätt sak att för så många resenärer i hast komma öfver. De som lyckades utbyta vagnarne emot släddon, eller låna sig sådana, reste med gladt mot och vid klingande före från staden; men de öfriga, hvaraf många hade 5 á 6 mil hem, måste på vagnar företaga återresan, som blef mycket besvärlig och särskildt tung för dragarne, hvilka fingo arbeta hårdt, emedan hjuldonen gingo svårt och voro tunga i snön.”

…och med det lämnar vi för denna gång marknaderna och folket i den lilla handelsstaden Vimmerby, belägen i de mörka skogarna i norra Småland. Tack för att du tog dig tid att läsa. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Historien om Vimmerby marknad, del 1

Under hundratals år har det varit marknad i Vimmerby tre gånger per år. Idag är marknaden inte den livliga händelse som det var förr, utan är mer en gemytlig stund då gamla vänner träffas för att språka en stund. Men så har det inte alltid varit, marknaden var livsviktig för stadens handel och då främst boskapshandeln. Folk kom långväga ifrån för att delta, inte allt för sällan ända från Stockholm. Marknaden var också viktigt för våra drängar och pigor, det var här man kunde träffa och komma överens med nästa husbonde om följande tjänsteår.   

VimmerbyMarknad1910Vimmerby marknad omkring 1910.

Vimmerby är och har alltid varit en liten stad. Långt från närmaste kust, omgiven av de djupa skogarna i norra Småland, och utan något större vattendrag att frakta gods på. Men allt efter som medeltiden inleddes, så knöts allt fler färdvägar samman just i Vimmerby från de andra köpingarna och marknadsplatserna. Kringresande handelsmän slog upp sina bodar på åsens krön i Vimmerby och gjorde affärer och blev så småningom bofasta här, det var så Vimmerby växte fram och blev en stad. Vimmerby må vara en av landets mindre städer, men var under hundratals år en av de viktigaste marknadsplasterna i Småland för kreaturshandlarna där de gjorde upp affärer, köpte och sålde djur.

Gustav Eriksson (Vasa) ville på sin tid att Kalmar stad, som på den tiden bara låg några få mil från den danska gränsen i söder, skulle blomstra, och på så sätt kunna göra Kalmar slott än mer ointagligt och mäktigt. För att göra detta, så tog Gustav ifrån Vimmerby sina stadsprivilegier 1532 till förmån för handeln i Kalmar. Men inte ens vår historias mäktigaste landsfader kunde helt kuva de stolta och envisa borgarna i Vimmerby. Så trots kungens beslut hölls ändå en marknad om året i staden vid midsommar. Dessutom höll Eksjö respektive Västerviks borgare varsin marknad i Vimmerby därutöver, så det var ändå tre marknader i staden även under Gustavs regeringstid.

Kung Sigismund var inte heller han glad åt de trotsiga handlarna i Vimmerby, Han skrev 1595 ett brev till dåvarande häradsfogden i Sevede (och Aspeland) Nanne Bengtsson och beklagade sig. Sigismund beordrade att Bengtsson skulle se till att den årliga marknaden upphörde, vilket uppdrag Nanne misslyckades med. Marknaden hölls varje år fram till 1604 då Vimmerby åter fick stadsprivilegier.

Att Vimmerby fick tillbaka sina stadsprivilegier kan vi tacka kung Karl IX för. Ett beundransvärt beslut, med tanke på att Kalmar stad hade plundrats 1599, och tre år senare drabbats av pesten som dödade hälften av Kalmar stads innevånare. Men Karl IX insåg vikten av att åter låta Vimmerby vara en stad med privilegier. Att just marknaden var viktig för staden förstår man då det är första punkten som Karl IX tar upp i privilegiebrevet daterat 1604:

”Först, skole the hafwa tre marknader, twå om winteren och en om sommaren. Then första marknaden skall stå om Hindersmässotid, then andra marknaden, S. Mathie dag i fastan. Then tredje åtta dagar före midsommars dag, hwilen the hafwe ännu; samme marknad må besökie alle inländske Städers Borgare med theres wahrur, och skall samma marknad stå hwar gången twå dagar”.

Dessutom gav Karl IX Vimmerby i ett brev daterat 10 februari 1610 staden rättighet att bedriva torghandel varje lördag: ” Hwarföre hafwe dhe gode Herrar af Rikets råd med mig synts godt wara, at Staden kunde blifwa försörjd med torgdagar, så wähl som uti andra städer, och fördenskull uppå H. K. M:ts nådige behag efterlåhtet, at i Wimmerby måge hållas Torgdag hwar Lögerdag, dit almogen må söka med sina warur, hwad dhe kunna hafwa til at sälia.”

Dåtidens marknader var mycket mer livliga än nu, det klagades ofta på att militärer glada i hatten sköt med sina bössor. Under marknadsdagarna var det inte frågan om utan när det skulle bryta ut slagsmål.  1647 på Hindersmässomarknad (i januari månad) hade soldaten Trulls Nilsson huggit med sin värja både Anders i Djursdala och Emund i Elekulla. Så mycket straff för detta blev det dock inte då ”Trulls Nilsson är soldat och en utarmad karl”.

Riktigt tragiskt gick det på marknaden den 11 oktober 1654. Det bröt ut slagsmål mellan borgaren i Vimmerby Hendrich Fransson, Anders Gunnarsson från Vadstena och Per Jonsson från Eksjö. Hendrich blev så illa slagen att han avled en vecka senare. Fallet togs upp i rådhusrätten den 16 november, där Hendrich änka och son vittnade. Domböckerna skvallrar om fler otäcka händelser, På vårmarknaden 1645 gick rådman Jon Oloffsson vakt och blev då knivstucken av Sven Jönsson.

Även stölder var vanliga på marknaden förr i tiden; Vid rådhusrätten den 10 augusti 1674 anklagade byfogden en polack vid namn Tomas Henricsson som var boende i Pelarne socken att vid Henriksmässomarknad i Vimmerby stulit ifrån Måns Håkanssons son i Marsiöö i Misterhults socken 21 daler och 7 öre kopparmynt. Tomas nekade inte till att han hade så som han sa hittat pengarna, och eftersom ingen hade efterfrågat pengarna så hade han köpt både säd och kött för dessa. Tomas dömdes till att betala tillbaka tredubbelt till Måns son, men då Tomas inte hade något att betala med, så omvandlades straffet till gatlopp. 

Den 19 januari 1716 hölls årets första marknad i Vimmerby, och då blev Anna Möller (änka till sämskmakaren Nils Nyman) bestulen på både kläder, varor och 12½ daler silvermynt. Elva ryska krigsfångar kallades in till rådhusrätten för förhör, och tillslut erkände Mikula Likvinoff. Straffet blev böter, tre gånger det stulna värdet, men då Mikula inte kunde betala så mycket, så fick han slita ris och sitta i stocken och skämmas. Dessutom fick han återlämna det stulna till Anna Möller.

Förr var marknaden det enda tillfället som de på landet hade rätt att sälja sina varor, och även att köpa de varor som man själv inte producerade. 1846 kom en ny lag som tillät lanthandel och man fick nu sätta upp handelsbodar om den var minst tre mil från stadsgränsen. Samma år avskaffades hantverkarnas skyldighet att tillhöra en skråorganisation på landsbygden.

18 år senare, år 1864 undertecknade Karl XV förordningen som skapade näringsfrihet i Sverige. Nu fick man sätta upp handelsbod oavsett avstånd till staden. Detta gjorde att marknadens betydelse minskade på mitten av 1800-talet, förutom för just för kreaturshandeln, som fortsatte att vara viktigt ända in på 1900-talet.

I dagspressen rapporterades det om varje marknad, och genom dessa notiser får vi veta både om vädret på marknadsdagarna men framför allt vilka priser som varorna hade uppnått: 

I Post- och Inrikes tidningar, 5 mars 1853 skriver man att ”Vimmerby marknad, den 22 och 23 Febr., var temligen besökt och tillgången på födovaror ymnig: spanmålen, synnerligast råg, har nedgått i pris, och deraf voro icke obetydliga qvantiteter torgförde. Medelpriserna under marknaden noterades: råg 12: 24 à 13 rdr, kort 13 rdr, ärter 16 rdr, hafra 7: 24 à 7 36 per tunna. – Ett före marknaden inträffat yrväder hade till en del stängt vägarne till aflägsnare byar, så att marknaden, om detta icke inträffat, troligen blifvit lifligare.”

Nämnas bör naturligtvis även priserna på kreatur; ”Vimmerby marknad den 22 maj 1890 visade riklig kreaturstillförsel och ganska livlig handel. Prisen voro: för 13 qvarters oxar 300-325 kr., för 12 qvarters 260-280 kr., och för 11 qvarters 200-225 kr. paret. Kor betingade 50-60 till 80-90 kronor stycket, ungstutar och qvigor 40-50 kronor stycket samt små lifgrisar 18-20 kr. stycket.”

Den 28 februari 1870 rapporterade Nya Dagligt Allehanda: ”Vimmerby den 25 februari. Marknaden härstades förliden tisdag gynnades af vackert väder och var talrikt besökt, hvartill det goda slädföret betydligt bidrog… Der handeln var som lifligast var å krogarna och förekomma på aftonen på och invid desamma, i följd af starkt Bacchus dyrkande, bland den församlade allmogen åtskilliga gräl, hvilka hade till följd ett och annat mindre slagsmål; dock förekommo ej några oordningar af svårare beskaffenhet.

Inte riktigt lika livat var det på årets första marknad 1879: ”Vimmerby marknad företedde ej det lif wåra marknader eljest pläga wisa. Det ypperliga föret hade wisserligen hitlockat folk från alla wäderstreck, men kommersen gick dock trögt; det märktes tydligt att såwäl affärsmän som jordbrukare ha ondt om mynt, ty på flere år minnas wi ej prisen så låga som nu. Så såldes t. ex. hafre, prima Smålandswara, för 5:50 a 6 kr. tunnan och råg till 14 a 15; fläsk, kött och smör woro äfwen swårsålda waror. Industrialster, såsom möbler, slädar och laggkärl, hade tillförts i mängd och afyttrades owanligt billigt. Boståndens antal war litet – och ”ruschen” knappt märkbar; klockjudar och ”nasare” kunde ej kugga [lura] bort mycket af sitt kram, ty deras kunder – bondpojkar och jäntor – hade knappt pengar till det för dem wid dessa folkfester förmänsta: win, öl och karameller. Med nykterheten war det på aftonen si och så, men ordningen war utmärkt; det owanliga inträffade att ingen enda behöfde låna hus i ”finkan”.

Men det hände mycket mer än så på våra marknader under 1800-talet… stölder, tragiska dödsfall och till och med mord. Om detta ber jag att få återkomma om i den andra och avslutande delen av ”Historien om Vimmerby marknad”. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Slottshäktenas fånglistor

År 1844 fattade Sveriges riksdag beslut om att varje län skulle ha ett så kallat cellfängelse. Varje fånge skulle nu låsas in större delen av dagen i en egen cell och inte umgås med andra mer än kanske någon timme per dag. Cellfängelsernas tillkomst markerar övergången från äldre tiders fångvård till så som många föreställer sig fängelse idag. Faktum är, att man tiden innan cellfängelserna egentligen inte satt i fängelse för att avtjäna ett straff. Men man kunde ändå få sitta inspärrad långa tider då man var anklagad för ett brott.

Under äldre tider var det två olika straff som man dömdes till, böter eller kroppsstraff. Det innebar att de som hade det lite socialt bättre ställt kunde betala sina böter och så var saken ur världen, medan de fattiga som regel fick böterna omvandlade till kroppsstraff, vilket kunde vara att slita spö/ris vid straffpålen, eller genomlida straffet vatten och bröd. För riktigt grova brott kunde man dömas till döden, men det var inte allt för ovanligt att hovrätten senare ändrade dödsdomen till bötes- eller kroppsstraff.

Man kunde även dömas till straffarbete, där männen oftast fick utföra fästningsarbete, och kvinnorna kom till spinnhusen. Även om de två senare var tidsbestämda, så handlade det i första hand om att arbeta istället för att sitta av en tid.

Att sitta fängslad gjorde man dock innan verkställandet av straffet. Först fick man sitta i slottshäktet i väntan på tinget, vilket endast var tre gånger om året om rannsakningen (förhöret) skulle ske vid häradstinget. Undantaget var om brottet var så allvarligt så att ett urtima (extra) ting kallades samman. Det var inte heller säkert att ens rannsakning och alla vittnesmål blev klara vid ett och samma ting, då fördes man tillbaka till slottshäktet i väntan på nästa ting. När man väl blivit dömd, så kunde det hända att man straffades på plats vid tinget (då det gällde kroppsstraff), men det var minst lika vanligt att man förpassades tillbaka till slottshäktet och fick sitta där ytterligare en tid i väntan på verkställande av dom. Skulle domen dessutom bedömas av hovrätten så var det ytterligare väntetid.

Under 1800-talet, och framför allt då 1800-talets andra hälft, så antecknade prästerna i husförhörslängderna när en person dömts för ett brott. Ofta står det då vid vilket häradsting eller rådstuga som man blivit dömd, och hur långt straffet blev. Att hitta sina kriminella släktingar under 1800-talets första decennier och framför allt 1700-talet är inte riktigt lika enkelt. I de fall domböckerna innehåller saköreslängd så är den naturligtvis en värdefull genväg, men då får man tänka på att endast de som faktiskt blev dömda är upptagna i saköreslängden, ens släktingar kan ha varit inblandade i intressanta mål som man kan missa om de inte blev dömda. Att bläddra igenom dombok efter dombok i jakten på släktingar är väldigt tidskrävande. Därför kan slottshäktenas fånglistor vara en smidigare väg att hitta rätt.

Arkiv Digital har digitaliserat slottshäktenas fånglistor för åren 1750–1825. För att hitta dessa så välj Ny arkivsökning och i Arkivbildare sök på justitiekanslern.

Justitie1

Fånglistorna är ordnade i kronologisk ordning, välj det år och det häkte du är intresserad av.

Justitie2

Fånglistorna är skrivna månadsvis, så en och samma person kan förekomma i flera av listorna, ibland i flera år beroende på hur länge den satt häktad.

Nedan är ett exempel från Kalmar slott år 1758, mars och april månad. Här kan man läsa att Nils Wälkommen ifrån Warberg var anklagad för mord och mordbrand. Han anlände första gången till häktet den 30 juni 1753, och var senast vid tinget för rannsakning den 16 juni 1757. Domen föll den 20 juni 1757. Målet skickades till Göta hovrätt den 13 juli för bedömning. Slutligen den 21 oktober avfördes Nils till Jönköping. Genom dessa datum är det nu lättare att hitta Nils i domböckerna.

Fånglista1758

Klicka på bilden för att förstora den. Källa: Justitiekanslern -1974, Huvudarkivet EIIIcc:24 (1758-1758) Bild 340 (AID: v567624.b340, NAD: SE/RA/1340101)

Självklart skiljer det sig åt både hur detaljerat och hur lättläst detta material är. Men det är ett väldigt intressant och lärorikt material att leta i. Visste du till exempel att om fången var för sjuk, så kunde inte straffet verkställas, utan man väntade då istället tills fången blivit frisk. Något att se fram emot när man låg där och mådde dåligt. 

För den som vill veta mer hur livet kunde vara i slottshäktena så har jag skrivit en artikelserie i sex delar ”Fängslad på Kalmar Slott” som du hittar här på bloggen, i menyn högst upp klickar du på Kalmar slott för att ta del av dessa. För det var inget lätt liv att sitta häktad, många gånger behandlades man som djur, avsaknad av kläder i kyla och gravt undermålig mat gjorde att sjukdomarna lätt spred sig, och våld mellan fångarna var vanligt förekommande. I vissa tider fängslades kvinnor och män i samma häkteslokal, med vad nu det kunde innebära. Dokumenten visar även att fångvaktarna kunde ta sig friheter med de kvinnliga fångarna, vilket ledde till att de kunde tvingas att föda barn under dessa hemska förhållanden…    

Relaterade inlägg: 

Kriminella släktingar

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

1800-talets borgmästare i Vimmerby

Idag följer jag upp föregående inlägg med att berätta om 1800-talets borgmästare i Vimmerby stad. 1800-talet är det århundrade som vi lämnar den gamla tiden bakom oss och vi träder in i den nya, moderna tiden. I min bok (Vimmerby stads historia 1350-1799) berättade jag om äldre tiders borgmästare fram till och med Craemer som var den sista som hade tjänsten under 1700-talet, och det är här jag fortsätter resan idag. Borgmästaren åtnjöt stor respekt bland borgarna och hade en betydande makt i staden då han var ordförande i rådhusrätten. Men i och med kommunalreformen 1863 så minskade borgmästarens inflytande. Men låt oss nu börja…

Petter Johan Craemer som tillträdde som borgmästare 1783 dog den 27 januari 1801. Hans efterträdare och den första som tillträdde på 1800-talet blev vice häradshövding Christian Svalander. Svalander var född i Rubeslat i Byarum socken den 4 juni 1770 och var son till magister Samuell Svalander och fru Christina Kekerus. Samma år som Christian blev borgmästare gifte han sig med Anna Maria Aurell född 26 februari 1777 på Öland.

Norén skriver i sin bok följande om Svalander; ”Han var en mångsidigt intresserad man, och särskilt stadens skolväsen låg honom om hjärtat. Vid 1800-talets början pågick ett energiskt arbete för förbättrande av stadens lärdomsskola, såväl vad beträffar undervisningen som skollokalerna, och härvid ingrep Svalander kraftigt.”

Blomberg nämner Svalander i lite andra ordalag; ”Av efterlämnade handlingar att döma synes han ha velat föra och sköta stadens ärenden på ett ganska summariskt och för honom själv så lättvindligt sätt som det fanns möjlighet till.” Detta uttalande berodde på att Blomberg var förargad på hur rådhusrättens protokoll var skrivna, Blomberg skriver att protokollen ”skvallrar om slarv och en önskan att få protokollen skrivna så fort som möjligt utan hänsyn tagen till efterföljande personers möjlighet att kunna läsa dem.” Nu är det ju så att inte alla har en vacker handstil eller vill beskriva varje ärende med långa travande utlägg – så man kanske inte ska bedöma en persons insatser utefter detta. Blomberg anger Svalander som Christian Carl, varifrån Carl kommer vet jag inte, då hans dopnotis1 i byarum lyder; ”Juni 4, föddes höglärde herr Magister Samuell Svalander och fru margareha Christina Kexerus son kallades Cristian”

Svalander flyttade in på gård nummer 4 i Norra kvarteret i Vimmerby2. Här föddes sju barn; Samuel Anders 1802-06-28, Anna Christina Maria 1804-04-23, Carolina Amalia 1806-04-01, Eleonora Sofia 1808-06-22, Christian August 1810-05-20, Jonas Gustaf 1813-07-30 och Carl Edvard Otto 1815-04-15.

Dottern Eleonora drabbades av scharlakansfeber och dog bara nio månader gammal den 25 mars 1809. Både Christan och Jonas blev så småningom jurister och ledamöter i Göta hovrätt.

Klockan tre på natten mellan den 23 och 24 februari 1821 började det brinna i apotekare J. Bergelins fastighet vid torget, en brand som skulle sprida sig till många av stadens byggnader, inklusive Svalanders gård. Svalanders hus brann ner, och beslut togs att det inte återuppbyggas. Istället valde man att utöka torgets storlek till vad det är idag. Svalander som varit mycket aktiv med att hjälpa alla som blivit drabbade av eldens förgörande lågor köpte nu P. J. Anderssons gård7 i Västra kvarteret, nr 27 (vid Sevedegatan). Här skulle han bo kvar med sin fru fram till sin död9 den 11 februari 1835. Han dog av nerfslag (slaganfall) vid 64 års ålder, och begravdes den 27 februari. Precis som många andra borgare i staden så ägnade sig Svalander åt jordbruk, och ägde 19 jordlotter runt staden samt en kvarn vid Korka. Hans hustru Anna dog10 tre år senare den 20 september 1838.

Efter den stora branden 1821 så behövde staden ett nytt rådhus som byggdes under åren 1824-1825. Detta rådhus som pryder övre delen av torget kom att användas flitigt, inte bara till magistratens sammanträden, utan även till olika fester. År 1847 startade dessutom Vimmerby sparbank i rådhusets lokaler.
Norén skriver att på 1840-talet var häradshäktet så förfallet att det inte längre kunde användas, så därför placerades dessa fångar i stadens arrest istället som var belägen i nedre våningen. Men det lilla rummet blev då överbelagt och stanken från människorna spred sig i hela rådhuset. I ett angränsande rum till arresten bodde vaktmästaren med sin familj. Rådhuset användes ända fram till 1976 då det nya stadshuset stod klart. Idag huserar bland annat turistbyrån i detta hus.

Svalander efterträddes efter sin död av häradshövding i Tunaläns, Sevede och Aspelands domsaga Johan Gustav Bursie som bodde på gård nr 26 i Norra kvarteret. Johan föddes den 4 maj 1778 i samma socken som Svalander nämligen Byarum på gården Krängsberg. Han var son till Gudmund Krister Bursie, löjtnant vid Kungliga artilleriet och dennes hustru Agneta Falck. Faktum är att vid dopet11 var Samuell Svalander ett av vittnena, så föräldrarna till Christian och Johan bör ha varit goda vänner.

Johan kom från en anrik släkt, där stamfadern var Peter Bursie, född 1575 i Skottland. Peter nämns i Älvsborgs lösen 1617 och var handlare och rådman i Jönköping.

Den 17 december 1805 gifte sig Johan med demoisselle Charlotta Fredrika Hult, född 15 januari 1782 i Västervik. Tillsammans fick de åtta barn; Claes Peter 1806-12-01, Angeta Kristina 1808-12-31, Herman Bernhard 1810-06-22, Gustaf 1814-10-14, Johan Oskar, Otto Fredrik 1817, Sophia Albertina Charlotta 1821-05-08 och Carolina Fredrika 1822-09-04. Både Claes och Herman blev häradshövdingar.

Norén beskriver Johan Bursie som en ”stillsam natur, som helt gått upp i tjänsten. Åtminstone ha protokoll och handlingar därutöver icke mycket att förmäla.”

Blomberg anger att sonen Herman skulle ha varit borgmästare i Vimmerby under åren 1843–1853. Herman som var riddare och häradshövding i Åse, Viste, Barne och Laske härader bodde i Lidköping, där även hans barn föddes, dog i Ås församling år 1890.

Borgmästare Johan Bursie bodde kvar på samma gård i Vimmerby fram till sin död14 den 26 april 1853. Han blev 74 år gammal och begravdes den 13 maj. Han var vid denna tid änkling då hustrun Charlotta avlidit året innan den 31 juli av hög feber. 1863 köpte staden Bursies gård som blev en del av hotellet.

Tre borgmästare styrde staden under 1800-talets första hälft, totalt skulle de bli endast fem under detta århundrade. Nästa person att tillträda borgmästartjänsten i Vimmerby var häradshövding Johan Fredrik Nyander. Detta var den första borgmästaren på 1800-talet som faktiskt var född i Vimmerby (även om det var i landsförsamlingen), nämligen den 21 juni 1805 på gården Djurstorp. Han var son till kronolänsman Anders Nyander och Martha Brandsten.

BorgmästareNyander
Borgmästare Nyander

Johan skrevs in som student vid Uppsala universitet år 1822 som student nr 4928. Han blev efter sina studier auskultant i Göta Hovrätt 1828. Johan blev även vice häradshövding, och bodde till en början som hyresgäst hos apotekare Bergelin (den man som branden 1821 började hos) på gård nr 5 i Östra kvarteret. Senare såldes gården till Kapten Hultin i Rumskulla, för att slutligen köras av Johan själv.

Den 16 december 1838 gifte sig Johan med 20-åriga demoiselle Justina Eleonora Christina Bergelin. Johan var då själv 33 år. Tillsammans fick de barnen Ludwig Wilhelm 1839-10-01, Fredrik Theodor 1854-09-24 och Johan Carl 1858-05-15. Sonen Ludwig dog som liten, den 7 november av svaghet. Det skulle dröja 15 år innan nästa son föddes, och inte heller Fredrik nådde vuxen ålder då han 13 år gammal dog av svårt maglidande den 8 september 1867. Sonen Johan Carl blev senare i livet posttjänsteman i Malmö.  

1844 sålde Nyander gården till Baron C. E. Leijonhufvad och köpte istället gård nr 1 i Norra kvarteret. 

Norén gör följande beskrivning av Nyander som borgmästare; ”Protokollen från nyanders tid vittna om hans utpräglade ordningssinne och noggranna inträngande i föreliggande mål. De äro även mycket utförliga och bära spå av en mänsklighet mot de tilltalade, som var väl behövlig ännu på 1850-talet, då en äldre tids rättuppfattning satte sin prägel på lagstiftningen.”

Nog var det äldre tiders syn på brott och straff som gällde långt in på 1800-talet. På torget fanns en påle där man bands fast för att slita spö eller ris vid bestraffning, och skamstocken vid kyrkan fanns kvar fram till 1841. Intill Åbro-bron låg stadens galgbacke där folk som dömts för riktigt grova brott hängdes. Ytterligare en galgbacke låg ute vid Skillingarum nämligen Sevede häradstings avrättningsplats, där sista hängningen skedde den  12 augusti 1828 då en man hängdes som hade knivmördat sin granne. Men nya tider svepte in över Sverige, spöstraffet avskaffades 1855 och hängning i galge avskaffades 1864. (Härefter avrättades brottslingar med bödelsyxa eller giljotin fram till 1910.)

Det var också under Nyanders tid (1854) som grabben Gustaf Ernst Nyman spred skräck i staden genom att anlägga en rad bränder, och vilket jag har skrivit om i ett tidigare inlägg (Mordbrand i Vimmerby!)

År 1870, då Nyander var 65 år gammal så tog han avsked som borgmästare. I tidningen Nya dagligt Allehanda finns en liten notis den 24 mars 1870 som säger; ”Afsked. K. M:t har den 17 innevarande mars, uppå gjord ansökning, beviljat borgmästaren i Vimmerby J. F. Nyader nådigt afsked från nämda borgmästare-embete.”  (Nyander var med andra ord inte borgmästare fram till sin död vilket Blomberg angett.)

Men även om Nyanders tid som borgmästare var över, så var inte hans arbete i Vimmerby stad det. Efter avslutat borgmästarämbete så valdes han in i stadsfullmäktige. Nyander dog16 den 27 december 1885 av ålderdom, 80 år gammal. Han begravdes den 1 januari 1886.

GravNyander

I Svenska Dagbladet onsdagen den 30 december 1885 kan man läsa följande; ”Dödsfall. Den 27 december afled i Vimmerby f. d. borgmästaren därstädes Johan Fredrik Nyander, född 1805, vid en ålder av 81 år. Nyander härstammade från en gammal slägt. Efter att hafva på göta hofrätts förordnande såsom landtdomare hållit åtskilliga ting, blef Nyander 1852 vice häradshöfding. 1853 blef han borgmästare i Vimmerby, hvilken tjenst han innehade till 1871, då han begärde och erhöll afsked. I sin krafts dagar en dugande kommunalman, skarpsynt domare, redbar och omutlig, tillvann sig Nyander stor tillgifvenhet och aktning inom den stad, hvars styresman han var nära ett 20-tal år. Enkling sedan några år tillbaka, lefde den gamle tillbakadraget. Han sörjes närmast af ende sonen, ingeniör Johan Carl Nyander.”

Den nya tiden stod för dörren. Redan på Nyanders tid hade staden fått en telegrafstation, och 1886 drogs den första telefonlinjen till staden av ett privat bolag. 1877 var järnvägen mellan Vimmerby och Hultsfred klar och det första tåget började rulla den 3 augusti 1877. På den tiden avgick det ett tåg i vardera riktning på förmiddagen, och likaså ett tåg på eftermiddagen. Restiden var 55 minuter för de 2,2 milen. 

Vi är nu framme vid den sista person som var borgmästare i Vimmerby på 1800-talet och som tillträdde tjänsten 1870, nämligen Otto Gustaf Wahlberg.

BorgmästareWahlberg

Borgmästare Wahlberg

Otto föddes 2 juli 1833 på gården Nynäs17 i Vireda socken (Jönköpings län) och var son till kapten och riddare Clas O. Wahlberg (senare postmästare i Gränna18) och dennes fru Sofia Dorothea Zander.

Otto var student i Uppsala 1852, kameralexamen 1854, kansliexamen 1855, och student i Lund 1857. 1859 blev Otto vice häradshövding, vilket han var fram till 1870 då han flyttade in i Vimmerby för att ta över borgmästartjänsten. Här hyrde Otto boende hos sin företrädare Nyander19. Men redan året därpå flyttade han in på gård nr 19 i västra kvarteret, i det hus som idag kallas för borgmästargården. 1871 gifte han sig dessutom den 22 september med Nanny maria Hult, född här i Vimmerby 4 juni 1851, dotter till apotekaren Ejlert Gustaf Hult och Anna Maria Vilhelmina Hernblom.

Tillsammans fick de barnen Claes Gustaf 1872-11-12, Otto Ossian 1875-01-19, Getrud Sofia 1876-05-17, Sigrid Maria Emilia 1878-10-04, Thor Alfred 1880-07-13, Hans Erik 1884-06-13, Nanna Brigitta 1888-02-22, Eva Kerstin 1890-01-11, Torsten Gunnar 1893-07-27, Gustaf Adolf 1894-12-10. Äldsta sonen Claes Gustaf blev sjöman, men dog redan vid 21 års ålder den 17 september 1893.

I Östgötaposten den 4 februari 1898 kan vi läsa om Wahlgrens lön; ”Vimmerby stadsfullmäktige beslöto den 29 Januari, efter en stunds liflig debatt, att stadens borgmästare O. G. Wahlberg skall erhålla en löneförhöjning om 1,000 kronor pr år så länge han tjenstgör. Härigenom blifver hans inkomst, som med sportler och annat taxerats till 3,000 kronor, från och med detta år vid pass 4,000 kronor. Drätselkammaren hade föreslagit blott 500 kronors lönetillägg, men flertalet af stadsfullmäktige ansågo detta vara för litet. Borgmästaren har tjenstgjort 28 år.”

Den 8 juni 1902 fick Vimmerby och Otto Wahlberg fint besök när tåget rullade in på stationen och av klev kung Oscar II. Nyheten spreds över landets dagstidningar, och i Dalpilen kan vi läsa följande; ”Genom en vacker defilé af äreportar och flaggor begåfvo sig kungen och kronprinsen med svit till kyrkan och bevistade gudstjänsten. Efter gudstjänsten begaf man sig till stadshotellet, där staden gaf frukost för de kungliga, centralbanans järnvägsstyrelse, landshöfdingarne, m. fl. Flere skålar utbraktes, och telegram afsändes till drottningen. Efter frukosten passerade de kungliga genom stadens centrum. Öfverallt var blomsterklädt och flaggprydt. Från kringliggande landsbygd hade mycket folk kommit. Vädret var mulet med blåst. Kl. 12,55 e. m. afreste konungen och kronprinsen med invigningståget till Linköping.”

WahlbergGrav

I februari månad 1907 drabbades borgmästare Otto Wahlberg av svår lunginflammation, av vilken han avled den 28 samma månad. Han blev 73 år gammal och begravdes den 6 mars20.

Källreferens kyrkböcker

Borgmästare1800referens

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Borgmästargårdar i Vimmerby

Alldeles i början på Storgatan i Vimmerby stad, bara ett litet stycke ifrån där västra tullporten en gång låg tronar borgmästargården upp sig. En ståtlig träbyggnad, och vi som växt upp med med Astrid Lindgrens sagor kan nästan se framför oss hur Emil rider på sin Lukas ända in i stora salen under borgmästarens kalas. Men hur många av äldre tiders borgmästare har bott i just det huset, eller ens på den tomten?

Borgmästargården

Som vanligt när vi går hundratals år tillbaka i tiden så är de skriftliga källorna få, inte minst på grund av stadsbränderna i Vimmerby som tagit mycket av äldre tiders dokument. Men låt oss börja år 1658 då vår första karta är ritad; ”Geometrisck affrythningh öffwer Wimmery Stadh och tompter Affmätt Anno 1658”.

Borgmästartomt1658

År 1658 var Knut Månsson borgmästare i Vimmerby. Han föddes 1624 i Blackstad där hans far var länsman. Efter tjänst som kronobefällningsman i Sevede och häradsskrivare i Asboland, så tillträdde han borgmästartjänsten i Vimmerby år 1655. Torget låg på samma ställe som idag men det var mycket mindre. Där vi idag parkerar bilen låg två tomter, den ena (nr 2) ägdes av borgmästaren och den andra (nr 27) av gamle Pär Swenssons änka. Månsson ägde dessutom en angränsande tomt som syns nere till höger på kartan. Snett över torget från Månssons tomt kan man även se Rådstufwan (rådstugan) där borgarna gjorde upp i olika tvister eller dömdes för begångna brott.

Går vi 52 år framåt i tiden så kommer vi till 1710, året innan den fruktade pesten för sista gången drabbade staden. Detta år blev nästa karta färdigställd; ”Geometrisk Charta och Grundräkning öfwer Wimmerby Stads Huse Tompter Kalmare Lähn, Sefwedes härad, och Wimmerby Sochn belägen. Afmätt A. 1709 och 1710.”

År 1710 var Nils (Jonsson) Colin borgmästare i Vimmerby, en tjänst som han tillträtt redan 1674. Colin var vid kartans ritande närmare 70 år, och skulle året efter förlora både sin hustru Greta, sonen Jonas (postmästare i Vimmerby) och dottern Helena i pesten. På kartan ser vi att Nils Colins tomt (nr 56) låg där vi idag har Storgatan 42 där Café Royal ligger, eller kanske mer känt där Brödstugan låg tidigare (efter att ha flyttat från Drottninggatan 14).

Borgmästartomt1710

Colins tomt var den största i staden vid denna tid, nämligen 19188 kvadratfot, vilket motsvarar omkring 1782 kvadratmeter. På kartan ser vi förutom var borgmästaren bodde även att torget fortfarande var lika litet, vilket det skulle förbli fram till den stora branden 1821. Efter branden utökades torget till den storlek det har idag, och under åren 1824–1825 byggdes rådhuset. Först på 1860-talet byggdes det för den tiden pampiga stadshotellet som invigdes 1868. På kartan ovan ser vi att Stångågatan vid denna tid kallades Lillegatan.

Nästa borgmästare värd att nämna i detta sammanhang är Peter Hiertstedt, en anfader till undertecknad, som tillträdde borgmästartjänsten den 20 maj 1721 då han avlade borgmästareden. Peter var en av de få (om inte den enda) borgmästaren i Vimmerby som faktiskt inte bodde inne i staden. Det var dock inte alla som gillade detta, bland annat Jonas Kastman som tog upp frågan i rådhusrätten den 3 maj 1725:

”Dett uphlät sig för rådstugu rätten handelsman Jonas Arf: Kastman med några fåå af borgerskapet, och begiärde sampt påstodo att Herr borgmästaren skulle flyttia in i staden, både för en och annan angelägenheet skulle, att de wijds påkommande tillfällen af ett och annat måhl, som i hastigheet kunde förelöpa, gienast sina beswär angifwa, och ett godt utslag der å förwänta; hwar på borgmästaren tillfrågade samtlige borgerskapet, om de i någon måtto hade att klaga, dett han intet sin tienst fullgiort i hwad måhl eller hwad utslag borgerskapet begiärat hafwa? Så beswarades af samtlige borgerskapet, dett de i intet måhl hafwa att påtahla dett ringaste som de hoos borgmästaren sökt, uthan der uppå fått utslag: Hwarföre störste dehlen af borgerskapet intet inflyttiande påstodo, uthan önska; att borgmästaren nu som förr, må i frijds och roligheet få befinia den gårds han nu äger, och boendes är, nembligen Pehrstorp, som intet är längre ifrån staden än hwar borgare kan med sina angelägenheter resa dijt.”

Peter

Så Hiertstedt bodde kvar utanför Vimmerby. Han skulle senare köpa storgården Gunnekulla öster om Vimmerby där han levde fram till sin död 1760.

Den äldsta (bevarade) husförhörslängden från Vimmerby stad är från 1753, den längd som Claes Wimermark började föra när han tillträtt som präst i staden. Detta år var det Axel Loo som var borgmästare i Vimmerby och han bodde då med sin familj i södra kvarteret, gård nr 1 – samma gård som Colin bodde på 50 år tidigare.

Men vi är nu framme vid den tid då Borgmästargården uppfördes, vilket enligt uppgift skedde omkring år 1750. Huset skulle senare byggas på och förlängas runt år 1800 och ytterligare byggas på vid östra gaveln omkring år 1885. Var det då en borgmästare som byggde huset?

Låt oss gå till mantalslängderna, det vill säga skattelängderna som skrevs varje år, och som talar om vem som bodde var i Vimmerby stad. Vi börjar år 1740, då bodde sadelmakare Daniel Lustig på gård nr 19 i västra kvarteret, för att året efter lämna gården öde. Åren 1742-1745 bodde skräddaren Jacob Salander där. 1746 tog Johan Rox över gården och ägde den under första hälften av 1750-talet, och bör med andra ord vara den person som byggde huset. Johan var tullnär i Vimmerby, och var gift med Catharina Grenman. Mantalslängden ger oss ingen indikation på att det skulle ha varit någon borgmästare som byggde huset, som från början var mindre än vad det är idag. Axel Loo bodde som sagt var mycket längre upp på Storgatan, närmare torget.    

Här efter ägde följande personer gården enligt tidigare efterforskning; färgmästare Anders Nerman 1756–1760, hattmakare Christian Nerman 1760–1764. Från år 1764 anges änkan Katarina Rox varit ägare till gården, som år 1777 tas över av borgaren Jonas Linck. Han bodde i huset fram till 1788, då sonen, även han vid namn Jonas Linck tog över. När nästa hattmakare vid namn Nerman tar över gården av Linck är vi framme vid år 1806, och han följdes av snickaren Sven Ahlstrand år 1822. Men frågan är, när flyttar det in en borgmästare i borgmästargården?

Vi får gå fram till år 1871 då borgmästare Otto Gustaf Wahlberg flyttade in i huset tillsammans med sin hustru Nanny Maria Hult. Otto var född 1833 i Wireda (Jönköpings län) och Nanny här i staden år 1851 (dotter till apotekare Ejlert Hult och Anna Hornblom). Det är efter Otto som gården har fått sitt namn Borgmästargården, och han var borgmästare i Vimmerby under åren 1870-1907. Fastigheten har beteckningen Orren 2 och är kulturminnesmärkt.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar