Källhänvisningar i släktforskning

Som nybliven släktforskare är det mycket och lära sig, vilka källor finns det, hur hittar man i dessa, och hur ska man dokumentera det man får fram på bästa sätt? Bland alla de råd och tips från mer erfarna och hjälpsamma släktforskare är det ett som jag tycker man definitivt ska ta till sig, och det är att alltid anteckna en korrekt källreferens till de uppgifter som man har hittat. 

Dombok1722

Att anteckna i vilken originalkälla man har hämtat uppgiften är viktig ur flera aspekter:

För det första och kanske viktigaste – för att underlätta för dig själv. När du vill återvända till en tidigare svårfunnen sida så gör källreferensen att du direkt kan hitta tillbaka till rätt sida.

För det andra, för att underlätta för de som får ta del av ditt forskningsresultat. Finns det korrekta källreferenser kan man snabbt hitta till de (digitaliserade) originalkällor från vilka du hämtat dina uppgifter, och själv verifiera om det stämmer.

Nästan alla som börjar släktforska är mindre noggranna att dokumentera källreferenser den allra första tiden, men ju tidigare i sin forskning som man börjar göra det, desto mer tid kommer man att spara framöver.

 

Exempel på källreferens hos Arkiv Digital

De allra vanligaste källorna är kyrkböckerna. Den 2 januari 1756 föddes flickebarnet Sara Maria i Vimmerby stadsförsamling. När vi har hittat sidan i kyrkboken hos Arkiv Digital väljer vi Kopiera och Kopiera källhänvisning (alternativt trycka kortkommando ALT + 1). Vi får då detta resultat:

Vimmerby stadsförsamling (H) CI:5 (1756-1824) Bild 85 / sid 161
(AID: v41467.b85.s161, NAD: SE/VALA/00419)

Låt oss bryta ner den. Först står församlingen följt av nuvarande länsbokstav. I Sverige finns det ett antal församlingar med samma namn, och då är det bra att ange länsbokstav för att tala om vilken av församlingarna det rör sig om. Exempelvis finns det 5 församlingar som heter Torpa.

Härefter följer själva volymen (boken, mappen etc). I detta fall CI:5, det vill säga den femte i kronologisk ordning skrivna födelseboken i församlingen. CI:5 är det löpnummer som den tilldelats av riksarkivet vid införandet i NAD. För tydlighets skull anges även vilka år volymen omfattar, i detta fall åren 1756-1824.

Nu kommer vi till en klurighet, bild och sidnummer. För Arkiv Digital är bildnumret ett löpnummer över de uppslag i volymen som har blivit fotograferade. Sidnumret är det sidnummer som fysiskt finns antecknat eller tryckt i originalkällan.

Klurigheten är att bildnummer kan skilja mellan de olika aktörerna. Letar vi upp samma sida hos Riksarkivet, så är det bild nr 81, inte 86. Båda är lika rätt, därför att de hänvisar till den aktuella bild i ordningen i respektive bildserie.

Inom parentes har vi först AID. Det är ett unikt identitetsnummer för aktuellt uppslag, unikt för Arkiv Digital. Lika snabbt som ett bokmärke i din webbläsare kan hitta tillbaka till en favoritsida på internet, lika snabbt hittar du tillbaka till en viss bild med AID. Det man måste tänka på är att detta ID-nummer är unikt för Arkiv Digital, och helt intetsägande för de som använder Riksarkivet eller Ancestry. De har istället sina egna ID-nummer, Riksarkivet bildid och Ancestry GID (ett arv från GenLine). Mitt råd är att ändå alltid inkludera AID i källreferensen, eftersom det gör att du väldigt snabbt hittar tillbaka till rätt uppslag.

Slutligen har vi referensen till NAD (Nationell arkivdatabas) som talar om att volymen finns i Sverige (SE), hos landsarkivet i Vadstena (VALA) och tillhör samlingen 00419 (Vimmerby stadsförsamling) – det vill säga referensen till den fysiska volymen som har fotograferats av.

 

Exempel på källreferens hos Riksarkivet

Låt oss söka upp samma sida i födelseboken hos Riksarkivet. Där ser källreferensen ut på följande sätt:

Vimmerby kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker.
Huvudserien, SE/VALA/00419/C I/5 (1756-1824), bildid: C0029040_00081

Precis som i Arkiv Digitals källreferens har vi med referens till församling, volym samt NAD. Bildid är Riksarkivets motsvarighet till AID, för aktuell bild C0029040_00081.

Det som däremot saknas är länsbokstav och sidnummer. Anledningen till att sidnummer inte finns angivet antar jag beror på att sidnummer har kompletterades i många volymer efter att mormonerna fotograferade av kyrkböckerna, vilket är underlaget till merparten av Riksarkivets bildarkiv över kyrkböcker. Min rekommendation är att alltid komplettera med länsbokstav och i de fall det finns, även sidnummer.


Sträva efter en vetenskapligt korrekt källreferens

En korrekt källreferens till originalkällan är något som varje släktforskare bör sträva efter att dokumentera. Med korrekt menar jag en källreferens tillräckligt adekvat för att vem som skall kunna hitta till den volym och uppslag som du har hämtat uppgiften från oavsett om man använder Arkiv Digital, Riksarkivet eller Ancestry, eller för den del är på plats hos landsarkivet. Hos Arkiv Digital får du en korrekt källreferens genom att kopiera ut den med kortkommando ALT + 1, medan man hos Riksarkivet måste komplettera deras källreferens med som jag skrev ovan länsbokstav samt sidnummer där det finns.

Bara för att man har en korrekt källreferens betyder det inte att du hänvisar till rätt uppgift eller person. Du kan ha hittat fel person i födelseboken, tolkat text i kyrkböckerna på ett felaktigt sätt eller dragit en felaktig slutsats, vilket har lett dig in på ett felaktigt spår. Men en korrekt källreferens gör det däremot möjligt för en annan forskare att verifiera dina uppgifter och din forskning, det vill säga utföra källkritik.


Källhänvisning till andra källor

Alla källor är inte kyrkböcker. Exempelvis så är det allt fler svenska dagstidningar som digitaliseras och görs tillgängliga framför allt av Kungliga biblioteket. I de fall skulle jag rekommendera att ange tidningens namn, utgivningsdatum samt sida i tidningen. Det är inte heller fel att ange att det är hos Kungliga bibliotekets samling originalet finns arkiverat, och sidans bildnummer. För att hänvisa till notisen där man kan läsa om att Stina Nilsdotter från Vena socken fördes till Sevede häradshäkte för att ha slagit ihjäl sin man så blir källreferensen:

Kungliga biblioteket: Post- och Inrikes Tidningar, 1857-06-05, sida 2 (bild 2)

De uppgifter som vi hämtar från Skatteverkets olika databaser är inte lika lätta att referera till, personligen föreslår jag som källa att man skriver (där datumet anger när man fick uppgiften):

Folkbokföringen, Skatteverket, 2018-01-15

Sen har vi uppgifter som vi får av våra släktingar. Det kan vara händelser som berättas muntligen till dig, och en källreferens kan då se ut på följande sätt:

Moster Sigrid (f. 1948-08-16), muntligt den 20 november 2012

I det fallet är det korrekt att hänvisa till personen som har berättat exempelvis historien för dig.


Vad man bör undvika när man anger källa

Här är tre exempel på vad jag personligen anser att man bör undvika:

Vid alltför många tillfällen stöter man på publicerade släktträd där enda referensen till en massa data är namnet på den person som ursprungligen forskade fram uppgifterna. Ska du publicera uppgifter framforskade av någon annan, så är det bättre att inte alls ange källa tills att du själv kan komplettera uppgiften med en korrekt källreferens.

Dataregister och sekundära källor är värdefulla för att leda oss på rätt spår eller komplettera med uppgifter som ännu inte har släppts publika på grund av sekretessgräns eller andra orsaker. Men sträva efter att så småningom begära ut utdrag ur originalkälla och referera till dem istället. Ett exempel är SCB-utdrag som endast bör användas tillfälligt tills du har fått se originalvolymen, exempelvis födelseboken.

En del kompletterar sina källreferenser med ytterligare uppgifter, så som torpets namn, eller raden i husförhörslängden. Detta gör, att källreferensen blir onödigt lång, och i de allra flesta fall fyller det ingen funktion. Torpets namn exempelvis är ju det som du sedan kopplar din källreferens till, det blir med andra ord en överflödig upprepning.


Hur noga du vill vara är upp till dig

Självklart är det upp till var och en hur noggrann man vill vara när man dokumenterar sin släktforskning och skapar referenser till originalkällorna. Förhoppningsvis har jag inspirerat några av er att även ägna en liten stund åt att ta med korrekta källreferenser när ni forskar om ni ännu inte har börjat med det. Sen finns det en del som väljer att inte ta med referenser till födelse- och dödböcker, utan endast de lite mer udda källorna, men jag gör tvärtom. Jag tar med alla källor som jag stöter på, till och med ut- och inflyttningslängd när någon av mina anor flyttar till en annan församling vilket säkert kan ses som något överambitiöst, men varför inte då det med kortkommando går så fort och smidigt. 

Bilden i inledningen är bokryggen på domboken från Kalmar län 1722 en mäktig volym på hela 1500 sidor. Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:603 (1722) Bild 10 (AID: v331079.b10, NAD: SE/VALA/0382503)

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Andra släktboken färdig!

Vi som gillar att på lediga stunder dyka ner i kyrkböcker och andra källor från svunna tider och pussla ihop våra anors livsöden, glädje som sorg, vet att man aldrig blir riktigt färdig. Det finns alltid något nytt att upptäcka, gåtor att lösa och insikter att få. Att dessutom mindre än 2% av allt material som förvaras hos Riksarkivet är digitaliserat, än mindre indexerat, gör att det finns mycket kvar att upptäcka lång tid framöver. Men det finns ändå några milstolpar i en släktforskares trägenhet, och en av dem är att ge ut en släktbok.

Den 24 september nådde jag denna milstolpe för andra gången. Då blev nämligen släktboken med min mammas anor färdig att skicka till tryckeriet. På 272 sidor trängs nu historier om min mammas släkt, deras livsöden långt tillbaka i tiden i det Småländska bondesamhället, till adel och kungar och långväga släktrelationer till andra historiskt intressanta personer i både England och Amerika. Detta blandat med släktträd och fina släktfoton.
Att sedan få hem boken och hålla den i sina händer är som jag sagt tidigare en ganska härlig känsla. Det blev även en uppskattad present nu då min mamma fyllde 70 år i helgen som var.

Mammasbok2018

Det är ganska lätt att tänka tillbaka på all tid som man har lagt ner på arbetet bakom boken. Några få blygsamma försök på 1980-talet med mikrofiche på det lokala biblioteket som ung, till att det verkligen tog fart tack vare GenLine runt 2004, och nu det enorma utbud av kyrkböcker och andra källor som Arkiv Digital och Riksarkivet erbjuder. Hur många timmar, ja det spelar ju inte någon roll egentligen, då det har varit ett nöje att få ta denna resa genom sin egen historia.

Att trycka en släktbok är idag både enkelt och billigt. Man skapar en PDF som sedan skickas till tryckeriet. Det finns ju inte längre några krav på att man måste trycka ett antal exemplar av boken, vill du bara ha ett ex. så går det lika bra. Dessutom blir slutresultatet väldigt fint, man kan idag välja om boken ska limmas eller bindas, rak eller rundad rygg, storlek, papperstyp och mycket annat så du får den precis så som du vill ha den. Detta skrev jag om när jag tryckte min pappas släktbok förra året, se länk nedan.

Men att skapa en släktbok då? Hur ska man designa den, vad ska man ta med och inte ta med av allt man har samlat på sig? Det är just det som är det roliga med att skapa en egen bok, du börjar med en blank sida och sedan fyller du på med texter, information och foton tills du själv är nöjd. Jag är långt ifrån duktig på det här med layout, men är lite finurlig med Word så har skapat något som jag själv är nöjd med. Så mitt råd är att sätta sig i lugn och ro när man är ledig och fundera på hur man vill att den ska se ut, allt från vilka typsnitt som ska användas, till hur stor marginaler man vill ha, och hur fotona ska bli en naturlig del av boken. Vill man ha lite uppslag på layouter så brukar jag tipsa om att bildgoogla på orden genealogy books layout.

Sen har vi själva innehållet. Hur mycket ska man ta med? För att svara på den frågan så bör man fundera på vem är boken till för? Andra släktforskare, eller din familj och släkt? Svaret är oftast det senare, det vill säga dina närmaste, och då kanske inte en massiv GedCom-dump är det bästa, utan det är historierna, livsödena som kan väcka nyfikenhet att läsa din bok. En GedCom-dump brukar dessutom kräva en hel del arbete innan det blir ett fint resultat. 

Många väljer att arbeta med släktträdet i ett släktforskarprogram, och skriva alla historier i Word, och då har man ju redan mycket vunnet när man ska skapa sin släktbok. Själv har jag alltid samlat all min forskning i Wordfiler, så när jag kände mig klar, var det bara att välja Spara som PDF. 

Det som däremot har tagit tid när jag skapat dessa böcker, ungefär ett år för varje bok, är att jag som så många andra inte skrev upp källreferenserna de första åren. Ska jag bara ge ett enda ”tråkigt pekpinne”-råd till de som börjar släktforska så är det att ta sig tid och lära sig hur en adekvat källreferens ska se ut, och dokumentera dessa tillsammans med det man hittar. Man vet aldrig när man vill gå tillbaka och kika på originalkällan igen, och då är källreferensen lika smidig som ett bokmärke i din webbläsare. Men nu har jag alltså gått igenom all min forskning och kompletterat med korrekta källreferenser, något som jag verkligen ville skulle finnas med i böckerna, till nytta för den som eventuellt framöver vill ta del av min forskning. Samtidigt har jag även hittat en massa nya spännande uppgifter att komplettera min forskning med när jag har gjort detta arbete. 

Men nu då? När jag har fått ut all min forskning i två böcker, är jag färdig nu? Ja, för stunden känns det faktiskt så. Som sagt var, för stunden, självklart kommer jag så småningom dyka in i mina förfäders livsöden igen. Men just nu är jag mitt uppe i ett nytt riktigt spännande bokprojekt som inte har med min släkt att göra, och det kommer jag ägna mig åt de närmaste månaderna. 

Så är du sugen på att skapa en släktbok, tveka inte! Det är en jätterolig och givande del av släktforskningen, och tänk inte att du måste bli klar med dina släktforskning först innan du skapar din bok, för färdig blir man aldrig. Däremot kan man ju alltid ge ut en ny utgåva av sin bok när man har kommit lite längre i sin forskning. Lycka till!

mamma2018
Min mamma med sitt exemplar av släktboken.

Relaterade inlägg: 

Första släktboken färdig!
Designa en släktbok med Microsoft Word
Att få vara kreativ

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Halshuggen vid Skillingarum galgbacke år 1708

DarkForest

I ett tragiskt livsöde som utspelade sig för 310 år sedan möter vi soldathustrun Lisbeth Haraldsdotter som bodde i soldattorpet Blommenäs i Pelarne socken. Den 22 juni 1708 var det ordinarie laga ting i Sevede härad i tingstaden Vimmerby, där förutom den vanliga häradsnämnden även välbetrodde kronobefallningsman Nills Berg närvarade.
Fram för rätten trädde kronolänsman Samuel Höök och androg att soldathustrun Lisbeth Haraldsdotter, som var gift med en vid kungliga armén varande soldat, Johan Carlsson benämnd, var skyldig till barnamord. Johan var vid denna tid ute i krig (Stora nordiska kriget) och var därför inte närvarande, man visste inte heller med säkerhet om han fortfarande levde, men det hade inte kommit något bud om hans död, så Lisbeth ansågs fortfarande vara en gift kvinna.

Lisbeth hade i sin ensamhet funnit en förälskelse i sockenskomakaren Sune Persson, och det hade nu gått så illa att Lisbeth hade blivit med barn. Hon hade dessutom dolt att hon var gravid, och om natten fött barnet ensam i ett fähus, där hon sedan hade strypt barnet. På grund av detta hade Samuel fängslat henne, och begärde nu att missgärningen skulle rannsakas och dömas.

”Kånan” Lisbeth Haraldsdotter fördes nu upp från tingshusets häkte, och hon förnekade inte att hon hade haft med sockenskomakaren att göra, och att det hade lett till en graviditet. Hon beklagade att hon hade dolt detta, men sa samtidigt att fostret hade inte varit vid liv vid födseln och att det inte var fullgånget. Lisbeth hade efter födseln lämnat fostret i fähuset, men hade inte velat att det skulle ligga naket, så hon hade först virat något om dess hals, men senare när hon tänkt till, tagit ett kläde och svept om barnet i det och lagt det i en fårkätte. Senare på dagen hade Brita Olufsdotter burit in barnet, det hade tvättats, och sedan begravts av prästen på kyrkogården.

Rätten frågade var detta olovliga umgänge med skomakaren hade skett, på vilket Lisbeth svarade att det skett två gånger föregående år (1707) i knektetorpet Blommenäs, mellan midsommaren och pingstetiden, och något före påsk i år födde hon barnet.

Skomakare Sune Pärsson var närvarande, och tillfrågades om det stämde att han hade haft umgänge med Lisbeth. Detta förnekade han inte, utan erkände. Däremot steg hans mor Karin Sunesdotter fram, rädd för att sonen skulle bli dömd för hor, och påstod att det minsann hade funnits andra som nattetid hade besökt Lisbeth i hennes torp, och att hennes son inte var rätta barnafadern.

Lisbeth fick då frågan om det var någon mer än Sune som hade varit tillsammans med henne, men till det nekade hon. Man frågade även om Sune hade rått henne att inte föda barnet, men det hade han inte gjort. Hon hade nämligen inte talat om ens för Sune att hon hade varit gravid.

Lisbeth förmanades nu att ”richtigt uthsäga sanningen, hurulunda barnet kommit om lifwet?” Nu ändrade Lisbeth sig och sa att fostret var fullgånget och hade känts levande vid födseln. Detta gjorde rätten misstänksam, då hon var så svävande på vad som verkligen hade hänt den där natten. Men nu var det dags för vittnen.

Först ut var Lisbeths svärmor, Karin Månsdotter, som berättade att hon ofta frågat Lisbeth om hon hade varit gravid, men inte fått något svar. Mer än så visste inte hon.

Därefter inkallades Brita Olufsdotter. Brita som bodde inhyses i Blommenäs berättade att Lisbeth en natt för ungefär 3 veckor före vårfrudagen gått ut för att skaffa halm, ungefär runt midnatt, och inte återvänt förrän på morgonen när det ljusnade. Lisbeth hade då satt sig på en stol, och Brita hade sett hur tagen hon var. Men det var inte förrän senare på förmiddagen som Lisbeth äntligen berättade att hon hade fött barn och att det låg i en fårkätte i fähuset. Brita hade då gått dit och funnit barnet liggandes halvt gömt i halmen och omknutet med ett kläde. Om halsen fanns ett strumpeband virat tre varv, men det fanns ingen knut på det. Brita hade nu burit in barnet i kammaren i torpet, och därefter gått till gamla Anna Swänsdotter i Krogstorp som hade följt med Brita tillbaka till Blommenäs. Anna hade i sin tur tvättat rent barnet, och sedan hade Brita berättat för prästen vad som hänt, att Lisbeth, enligt henne själv, hade fött ett dödfött barn, varpå det begravdes på kyrkogården.

Den gamla kvinnan Anna Swänsdotter var inte närvarande för att kunna vittna, så profossen Johan i Norrhult fick i uppdrag att resa hem till Anna för att höra om hon kunde berätta något mer. Men nu ville skomakare Sune Pärsson få sin dom.

Resolutio: Sockenskomakare Sune Pärsson fick efter egen frivillig bekännelse enligt Kungliga straffordningen 1653 1§ för begånget enfalt hor med konan Lisbeth Haraldsdotter böta 40 daler silvermynt, och enligt kungliga kyrkolagen 9 Cap. 4§ stå uppenbar kyrkoplikt. För Sunes del var det nu över, för Lisbeth hade mardrömmen bara börjat. Hon fördes ner i tingshusets häkte för att tillbringa natten där.

Den andra tingsdagen inleddes den 23 juni, och rannsakningen i fallet Lisbeth Haraldsdotter fortsatte. Profossen Johan i Norrhult kom för rätten och berättade att han hade besökt gamla hustru Anna Swänsdotter i Krogstorp, men funnit att hon var så svag och sjuk, att hon inte kunde tala, än mindre följa med till tinget. Men då berättade nämndeman Erick i Stolparp, att Anna i andra veckan hade kallat honom till sig, även då hade hon varit sängliggande, och för honom berättat att hon funnit barnet i Blommenäs där Brita hade lagt henne i kammaren. Barnet, som varit fullgånget, hade varit inknutit i ett kläde, samt ett band varit virat 3 gånger runt dess hals. Anna hade därefter tvättat barnet. Detta hade hon under ed berättat för Erick.

Det var nu dags att åter vända blickarna mot Lisbeth, och hon frågades åter om vad som hänt den där natten. Lisbeth sa då att vad hon mindes så hade barnet varit levande vid födseln, men att hon ska ha klämt åt låren så hårt tillsammans, då hon inte tidigare hade fött barn och visste därför inte hur hon skulle bära sig åt, och att det var orsaken till att det hade dött. Strumpebandet hade hon därefter virat runt halsen bara för att barnet inte skulle vara helt naket, och därefter tagit sitt kläde och virat in barnet i detta. Men nu skärpte Samuel Höök tonen och förmanade Lisbeth att bekänna rena sanningen. Då orkade inte Lisbeth längre, utan brast ut i gråt och erkände att efter att barnet var fött, och hon hörde det gråta, så hade hon tagit sitt strumpeband och med det strypt och förkvävt sitt nyfödda barn. I sin ensamhet där i fähuset om natten, med oron vad som skulle hända, hon hade fött barn som hon fått med en annan man än sin make, trots att man inte visste om maken Johan levde. I sin desperation hade hon just då i det ögonblicket inte sett någon annan utväg än att döda sitt eget barn. Rätten fällde nu sin dom över Lisbeth:

Resolutio:  Såsom gifta soldatehustrun Elisabet Haraldsdotter, efter egen frijwillig bekiännelse i hordomb aflat barn medh sochneskomakaren Sune Pärsson, ogift, och sedan hon sig dheraf hafwande befunnit, sådant fördöhlt ehuru hon af åtskillige blifwit förmant slikt uppå barn, sökiandes widh siellfwa födslen enskillighet, och i fäähuset, om nattetijdh födt barn hwilket hon efter födseln af daga tagit, och till döds förqwävt eller förstrypt, altså dömmes hon af dhenna tingrätt i förmågo af kongl. Placatet om barnemordh af åhr 1684 att mista lifwet hallshuggas och i Båhle brännas, som dock höglofliga kungliga håfrättens ompröfwande eller ödmiukeligt hemställas. Actum ut supra.

Lisbeth Haraldsdotter dömdes alltså till döden, att bli halshuggen och bränd på bål. Men dödsstraff fick inte verkställas förrän domen hade omprövats av Göta hovrätt. Om Lisbeth i väntan på hovrättens utslag satt häktad i Vimmerby, eller om hon fördes till slottshäktet i Kalmar nämns inte.

Lisbeth fick vänta till oktober månad, innan hon fick visshet om hennes livsöde då hovrätten förmedlade sin dom: ”Anno 1708 d. 12 Octob: förhades och resolverades fölljande criminal ifrån Callmare lähn af vice präsidenten Wällbetrodde Nills Lilliecreutz:

Tingsrätten uti Sefweds härad ransakning och dom angånende gifte soldatehustrun Lisbet Haralds dotter som efter plägat kiötsliget umgänge med ogifte sochneskomakaren Sune Pärsson, är hafwandes worden och medh barn rådd, hwilket hon siällf willigt tillstått sig uti fähuset, lefwandes hafwa framfödt, och dhet sedermehra desammastädes medh strumpebandet strypt och af daga tagit. För den skull Tingsrätten för skiähligt pröfwatt det bör Lisbeth Haraldsdotter i förmågo af Kongl. Barnemords placatet de Anno 1684 mista lifwet hallshuggas och å bål brännas underställandes sådan den Kongl. Rättens widare ompröfande.”

Göta hovrätt valde nu att bifalla och gilla tingsrättens dom: Lisbeth Haraldsdotter skulle för begånget brott få sitt välförtjänta straff och som varnande exempel ”till skräck och varnagel” för andra halshuggas och brännas på bål. Detta skedde också, vid galgbacken i Skillingarum slutade livet för Lisbeth en kall höstdag 1708, vars enda misstag var att hon hade känt sig ensam då hennes make var ute i krig…

I kyrkans dödbok har prästen i Rumskulla gjort följande anteckning; ”April den 12 begrofs et oäckta barn, som war till döds strypt af dess moder soldathustrun i Näsbo soldatehem Lisbet, hwilken samma åhr afrättades och brändes wid Skillingerum, efter en san bekännelse och gudelig beredelse, nembligen strax efter allhelgone dag ungefär.”

Källförteckning 

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:248 (1708) sid 281 (AID: v280443.b1460.s281)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:248 (1708) sid 319 (AID: v280443.b1650.s319)
Göta Hovrätt BIIA 18 (Brottmålsutslag)
Rumskulla (E, H) C:2 (1696-1723) Bild 95 / sid 104 (AID: v41002.b95.s104)

(Bilden är inte från Skillingarum galgbacke, utan endast lånad för illustration)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kloka gummor från Småland, del 2

”Håkansson Elin. En i 17:de seklet temligen omtalad sierska, som till och med skall varit af konung Carl XI pröfvad till sin spådomsanda. Äfven i andra afseenden skall hon utmärkt sig, t. ex. genom fjerrskådning, hemligheters upptäckande m. m. – Förmodligen lärer hon gjort intryck på Carl XI, ty äfven sonen Carl XII visade henne nåd. Han skänkte henne eller hennes man, Joen Håkansson, gården Kopparmåla, kort efter Carl XI:s död.”

praying

Så beskrivs den kloka gumman Elin från Koppermåhla i bokverket Anteckningar om Svenska Qvinnor, utgiven av Wilhelmina Stålberg och Per Gustaf Berg år 1864.  Elin, som här har fått makens efternamn, hette egentligen Kerstin Persdotter. Om Kerstin har det uppstått rykten som med åren blivit rena myter. Det faktum att hon (eller maken) fick gården Koppermåhla, 1/4 mantal (som ligger ligger omkring tre kilometer sydväst om Vena, bara några hundra meter från Skatsjön) av kung Carl XI och som överlämnades av sonen Carl XII har fått en del att tro att Kerstin skulle ha haft en romans med den gamle kungen och dessutom fått barn med honom. Att Kerstin var i 60-års åldern då hon träffade kungen bör påvisa osanningen i detta rykte.

För den som inte känner till historien om Kerstin, så var hon vida känd i nejden, att hon var synsk, hon kunde när något hade blivit stulet tala om både vem som var tjuven och vart det stulna hade blivit gömt. Även borttappade saker och boskap som gått bort sig kunde hon hjälpa till att hitta. Hon var omtyckt av alla i grannskapet, ända upp till självaste landshövdingen. 

När kung Carl XI reste genom Småland mot Kalmar så fick han i dessa trakter höra talas om Kerstin och hennes förmågor. De båda träffades på gästgivargården i Hulingsryd (Den gamla bondebyn där Hultsfred ligger idag). Kungen hade då satt hennes förmåga på prov, och bett henne beskriva griskultingarna inuti en dräktig sugga. Detta hon gjorde, och kungen beordrade därefter att suggan skulle slaktas och kultingarna visade sig då stämma överens både till antal, kön och utseende så som Kerstin hade beskrivit dem. 

Men som många andra kloka gummor så var det lätt hänt att rykten började sprida sig om signeri och andra svartkonster, och även Kerstin fick stå inför rättens dömande blickar…

 

Sevede häradsting 1697:

Den 14 juni 1697 inleddes sommartinget för Sevede härad, och allra först ut var Kerstin Persdotter. Hennes ärende hade varit uppe i Göta hovrätt, och enligt hovrättens order från den 29 april togs nu ärendet upp i Vimmerby tingshus. Saken inleddes med att hovrättens brev med bifogat extrakt från västra härads protokoll från den 8 februari 1696 lästes upp. Kerstin svarade på detta, och berättade att hon hade blivit överhopad från åtskilliga orter, där folk hade velat ha hjälp med en rad olika sjukdomar bland annat fallandesjuka men även barnsängskvinnor och boskap hade hon kontaktats för. ”…och derföre inthet kan förneka uthan in een sådan kunnat warit hoos henne som uthi ransakningar förmählas, men att några sökte henne om någon Edgång eller någon dödsman, kan hon intet minnas, ty sådant befattar hon sigs intet med och alldrigs giort”

Kerstin bad nu att få berätta hur hon brukade behandla folk. Hon besannade att vid Guds den väldige och allvetande att hon om sommaren samlade på allehanda slags örter och löv, och när någon kom till henne och haft med sig kläder av en sjuk och berättat vad det var för sjukdom, så hade hon gjort en smörja och bestrukit kläderna med denna. Därefter hade hon uti Jesu namn sagt hur de skulle förhålla sig vid den sjuka, och vet intet annat än uti Jesu namn gör hon det, och Jesus är den som verkar allt, hon kan eller vet ingenting i världen, utan har endast kunskap om att koka smörja och plåster, som hon använt för att läka sår som ingen annan kunnat läka eller ens velat ta sig an. 

Kerstin var alltså hela tiden tydlig med att allt läkande som hon utförde gjorde hon i Jesu namn och därigenom under Guds övervakande, så långt bort ifrån svartkonster och signeri som man kunde komma. 

Detta kunde hon skaffa många bevis för, och som hon nu blivit dragen inför rätta, och brydd för sin goda vilja, och förnimmer att det intet ska vara lov skall hon aldrig mer utöva sådant eller hjälpa någon människa och om all hennes boskap dog av sjukdom så skulle hon aldrig bruka något där emot. Om hon blev av överheten förbjuden, så vill hon inte undandraga sig det straff som överheten vill pålägga. Vidare berättade Kerstin att under dessa dagar då hon varit instämd så har det varit tvenne personer som besökt henne, en hustru som nyligen är kekaiat (bekajad = besvärad) av fallandesjukan (epilepsi) och om ett barn som är nummet (genom slaganfall eller sjukdom förlamad) men hon hade visat bort dem. Då hade de trugat (försökt tvinga/övertala) henne genom att säga att de skulle söka landsherren, men hon hade ändå inte hjälpt dem.

Nu frågade tingsrätten hur hon kurerade fallandesot, och den som nummet är? På det svarade Kerstin, att för fallandesjukan smörjde hon i Jesu namn sin smörja på kläderna, och sade åt folket, att när de kommer hem, skall en som inte tidigare sett den sjuka falla, riva kläderna av honom när han faller, och bränna upp dem, och sedan i Jesu namn klä på de kläder hon smörjt uppå. Den som är nummet gör hon en smörja av nio slags löf av brända träd, färskt smör och bocketalg, och ber i Jesu namn bruka densamma.

Rätten frågade Kerstin om hon utför någon läsning i samband med detta? Men till detta nekade hon och sa, ”Neij iags kan ingen läsning, Gud bewara migs derföre. Uppbods sigs för hehla Tingsallmogen om någon är som kan säija henne giort någon menniska något ondt?” På det svarade alla närvarande att de aldrig hört henne göra något ont, men mycket gott, särskilt med sjukdomar på människor och boskap, sår och andra skador. Rätten frågade även om hon lärt sig av någon? Men det hade inte Kerstin, hon hade börjat med örter och smörjor, att läka sår och själv lärt sig mer och mer när hon såg hur det hjälpte. Slutligen frågades hon ”Om hon tillståår när hon tager emoth tillsände kläder det hon gåår afsijdes och bruker någon widskepelse? Swar: Näij det skall aldrig någon säija, det aigs giör, det giör aigs i deras åsyn, och säger dem och bder dem minnas, att de alt bruka uthi Jesu nampn.”

Det tycks inte råda någon tvivel om att Kerstin, Kloka Elin kallad av vissa, var en rakryggad kvinna vid sina 70 år, även om hon var ödmjuk inför rätten, så kunde hon svara på alla dess frågor med klarhet, och att hon dessutom var en mycket omtyckt och respekterad kvinna vida omkring. Och det var inte bara bland vanligt folk, utan det skulle nu visa sig att hon även hade stöd från kyrkans män i trakten. 

Pastorn i Vena socken, herr Swän Melander hade skrivit ett brev till häradshövdingen daterat den 13 juni 1697 i vilken han skrev, att gällande förfrågningar om min sockenkvinna H. Kerstin att jag som dess själaförare, där om något borde veta och om inte hans svärfars begravning i Assby den 15 juni hade upptagit hans tid, så hade han varit där i rätten för Kerstins skull. Men i brevet skrev han att han funnit Kerstin vara en snäll kvinna, med kunskaper om medicin, med sår och benbrott och andra invärtes sjukdomar, och väl kan umgås (ta hand om) barnaföderskor och sjuk boskap, brukandes bara naturliga läkedomar. Sven hade dessutom diskuterat både publika och privata ärenden genom åren med Kerstin.

Även en attest från komministern herr Sven Hvenman skriven den 12 juni 1697 lästes upp, i vilken han skrivit att den gudfruktige hustrun Kerstin Persdotter hade av honom begärt en vittnesskrift hur hon har i Vena församling har förhållit sig. Hvenman kunde på samvetets vägnar intet annat säga än så mycket som han visste om, så hade hon sig ärligen och väl förhållit vad hennes kraft i läkedomar vidkommer, och att hon var snäll vilket många kunde vittna om. Faktum var att han själv några år tidigare hade i en olycka fått ett träd över sitt ben, och att hon då med stor snällhet med smörja och plåster på fem veckors tid fick benet läkt, och allt sådant gjorde hon i Jesu namn. Aldrig hade han hört henne göra någon illa.  

Innan rätten nu skulle föra fram sin dom, så bad hustru Kerstin och få veta om det var olovligt att utöva läkedomar, och om så var fallet, så skulle hon aldrig mer hjälpa folk eller boskap. Det skulle inte heller vara någon större uppoffring, då hon aldrig tog något betalt för sina tjänster. Hon berättade också att hon var av pastorn tillordnad som barnmorska i församlingen.

Det var nu dags för rätten att komma med domen, och efter noga övervägande av saken, så kunde rätten för denna gång inte belägga hustru Kerstin Persdotter i Koppermåhla med något straff, eftersom det vid detta tillfälle inte var någon i rätten som kunde tillägga henne något vidskepligt eller straffbart, gjort någon människa ont, eller undgått med signeri eller läsningar. Utan istället besannades att hon brukar örter och smörja och plåster, och det med ”gudelige gebörder och uthi Jesu heliga nampn, som hon och ähr een gudsfruchtig qwinna.”

Göta hovrätt skulle året därpå (1698) komma att befria Kerstin helt från trolldoms-anklagelserna. Kort därefter omnämns dock Kerstin i Ydre häradsrätts dombok, då drängen Thes Thesson i Lijdhullt (Lidhult) i Norra Wi socken försökt anlita henne för att få Karin Hansdotter i Sånstorp (Sonstorp) att bli kär i honom. Saken togs för första gången upp på sommartinget 1698, och senare på hösttinget samma år. Upplösningen kom på vintertinget den 14 februari 1699 där rätten konstaterade att Kerstin inte kunde belastas för något då hon tidigare blivit befriad från anklagelser om utövande av svartkonster av Göta hovrätt. Drängen Thes däremot fick böta för sina synder. 

Kerstin som var född omkring år 1627 dog bara några år senare, 1702, troligen av ålderdom. Hon var gift med bonden och tidigare soldaten Joen Håkansson, född omkring 1625, död i augusti månad 1706, och begravd den 26:e. Deras son Olof, född omkring 1650 i Koppramåla skulle ta över gården efter fadern och även han bli en respekterad man i trakten, då han senare i livet blev nämndeman i just Sevede härad. Olof dog  den 6 januari 1737. Dottern Ingeborg, Olofs syster dog som ung och begravdes den 15 november 1674. 

 

Källa:

Göta Hovrätt – A.f. Kalmar län (H) EVIIAAAE:36 (1696-1698) Bild 1510 / sid 61 (AID: v208492.b1510.s61)
Göta Hovrätt – A.f. Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698) Bild 4260 (AID: v217826.b4260)
Göta Hovrätt – A.f. Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698) Bild 1400 (AID: v217826.b1400)
Göta Hovrätt – A.f. Östergötlands län (E) EVIIAAAF:90 (1699) Bild 2760 (AID: v217827.b2760)
Vena (H) CI:1 (1633-1706) Bild 155 / sid 303 (AID: v41439.b155.s303)
Vena (H) CI:2 (1707-1768) Bild 180 / sid 351 (AID: v41440.b180.s351)
Vena (H) CI:1 (1633-1706) Bild 158 / sid 309 (AID: v41439.b158.s309)

Litteratur:

Försök till Ett Landskaps Beskrivning, M. G. Craelius, tredje upplagan 1930, s 78
Historiskt-geografiskt och stat. lexikon öfver Sverige, 1859-1870, fjärde bandet, s. 237

Finner ni faktafel i detta inlägg eller har mer att berätta om Kerstin, så tveka inte att höra av er till mig på anforskning@outlook.com.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kloka gummor från Småland, del 1

Kloka gummor och kloka gubbar fanns det långt in på 1900-talet. Förr i tiden när det var långt till närmaste läkare, om det ens fanns någon i trakten, så var det dessa personer som folk vände sig till när de var sjuka eller hade ett sjukt djur som behövde omvårdnad. Men det var ett farligt liv dessa levde, gränsen för att hjälpa sjuka mot att anses vara en häxa som läste signeri (besvärjelser) över andra var hårfin. Jag tänkte berätta om två kloka gummor från Småland som fick stå inför tinget och bedyra sin oskuld.

Trollkvinna

Under vikingatiden var det vanligt förekommande med självständiga, starka kvinnor. Jämställdheten var med andra ord väldigt god under denna tid. Kvinnan kunde om hon ville bedriva både handel och utföra hantverk. Hon kunde även bli sejderska, det som senare skulle komma att kallas häxeri, men som under vikingatiden var ett respekterat yrke och vars personer man såg upp till. 

Sen gjorde kristendomen sitt intåg och prästerskapet fick stor makt, och makten skulle tillhöra männen. Även om det fanns kloka gubbar, så var det framför allt kloka gummor som framställdes som bilden ovan, illmariga, elaka och med ont uppsåt i tankarna, för att inte tala om att ha förbund med självaste djävulen. Den fasansfulla jakten på ”häxor” som drevs i Europa under medeltiden och långt fram på 1600-talet var kyrkans sätt att utöva sin makt för att stävja starka, fritänkande och kunniga kvinnor. Våra domböcker från äldre tid är fulla av fall där folk anklagas för att utöva trolldom, och vi tar oss nu tillbaka 320 år för att få veta lite mer om drängen Nils öde. 


Drängen Nils Gummundson från Gebo i Vimmerby

Den 20 februari 1699 steg drängen Nils Gunnundson i Gierbo (Gebo, Vimmerby) fram för Sevede häradsrätt i det gamla tingshuset i Vimmerby stad. Nils beklagade sig att när han för tre år sedan tjänat som dräng ute i Wännebörke (Vennebjörke) samtidigt som pigan Kerstin Persdotter så hade hon förhäxat honom. Kerstin hade blivit förälskad i Nils, men kärleken hade inte varit besvarad från hans håll. Nils stod nu och beklagade den värk och bräcklighet han hade fått utstå av Kerstins tilltag, Nils ”war ännu mycket äländig, att hans hufwud hals och bröst war fasligit att see uppå med uthråttnade bulor, af wärk och sweda, hwilka dock intet warat sig, uthan köttet dödt och fallit uth, der det intet blifwit någon annan uthtagit, dess uthan hans mandom och alla krafter, honom så betagne att han mycket litet förmår att gåå, mindre att på något sätt tiena sin föda.”

Dessutom stod det inte rätt till med Nils könsorgan; ”Hans hemlige ting är honom och alldeles förwissnat är och än af wärk mycket plågat serdeles somlige tider och mäst hwar månat moth, eller skifte. Hans moder berättade att hon kan intet annat tycka än wärken är honom swårast när konan har sin tid”

Och nu inför rätten berättade Nils hur Kerstin hade försökt att få honom att bli kär i henne. En gång hade hon bjudit honom på brännvin när han var trött och frusen, men av den hade han börjat darra, fått blåsor i ansiktet och en olycklig värk i hela kroppen. När han dagen efter slog ut resten av flaskans innehåll såg han att det var rött. En annan gång hade Kerstin gett honom en smörgås, men när han börjat äta av den hade han sett att den var blandad med blod och hår, och kastat bort den. En tredje gång hade hon gett honom en pannkaka, och när han tagit ett bett av den hade han även i den sett blod och hår. Han hade då kastat den till hunden, som straxt efter att ha ätit av den hade blivit galen, tjutit och inte haft ro. Efter en tid blev hunden bättre, men den blev aldrig sig själv igen. För Nils däremot tilltog värken mer och mer allt som tiden gick.

Nu var det Kerstins tur att stiga inför tinget. Hon berättade att hon hade tagit av sitt mensblod och blandat i brännvinet, och även av sitt könshår och blandat i smöret och pannkakan, allt för att han skulle bli kär i henne och få honom att gifta sig med henne. Kerstin grät nu och bad om guds nåd, för aldrig hade hon kunnat tro att det skulle gå så illa för honom. Kerstin sa att hon hade lärt sig detta av Cicila i Uppsala knektetorp, som även hon var närvarande denna kalla vinterdag. Cicila var en ”gammal löös qwinna om 70 åhr” som under många år hade sökt sitt uppehälle hos gott folk i Rumskulla och Södra Vi socknar. 

Kerstin berättade att Cicila hade kommit till Vennebjörke då husbonden och matmodern var i gästabud, och ingen annan än hon och drängen Nils hade varit hemma. Nils hade kört hö, och Kerstin sysslade med boskapen, då kom kärringen till henne vid ladan. Cicila hade sagt att det var en vacker dräng, och att den ska du (Kerstin) ha. Kerstin hade då beklagat sig och sagt att det nog inte blev något av med det, men då hade Cicila sagt att det skulle hon se till, och att hon minsann hade fått ihop många par i sitt liv. Det var då Cicila hade berättat hur Kerstin skulle gå till väga. För detta hade Kerstin inte gett något förutom mat och brännvin. Men Cicila förnekade allt väldigt bestämt, ingen skulle komma fram och bevisa henne något så elakt, bara för att hon var en fattig kvinna. Cicila vände sig mot Kerstin och sa ”Du liuger. Du har alla dina dagar warit een gnisshynda, du har sieflt spunnit upp det du säger på mig!” Men Kerstin påstod att hennes talan var sann. 

Men även Nils hade varit i kontakt med Cicila. Eftersom han hört att hon kunde några små konster, så hade han frågat henne om hon inte kunde bota honom. Då hade hon tagit ut honom på tomten och satt honom på en sten, och sedan läst och läst över honom. Dessutom hade han fått en liten röd påse att bära om halsen med något obekant innehåll. Men så länge som han hade den på sig så fick han ingen ro. Han hade gett tillbaka den till Cicila, och istället fått en svart påse. Men när han kom hem så rådde hans mor och bror Staffan honom att kasta den i elden. Detta han gjorde, och då small den till som den varit full av krut. För dessa häxkonster hade han gett henne 2 kannor korn och 3 halmkärvor. Han hade lovat henne en skäppa korn till, men det hade hon inte fått.

Cicila erkände att hon kunde läsa bort slem, och det var för detta hon läste över drängen, men aldrig skulle någon påstå att hon hade brukat någon trolldom.

Rätten frågade nu Cicila hur hon signade i sten, och hon svarade då att till det använde hon en brynsten, en sax, en borste samt vitlök, och med dessa läste hon ” Jag mäter dig flen med hwitlöök, du skallt icke giöra denna menniska mehr men, än en steen, jag mäter dig med borsta, du skall aldrig här wårsta, jag mätte dig med steen, du skalt aldrig göra denna menniskan meen, jag mätter dig med sax, du skallt här aldrig wax. Du blod skall intet läcka eller senor sträcka.”

Detta skulle Cicila ha lärt sig av en gammal trädgårdsmästare som hon träffat på för en tid sedan mellan Norrhult och Mulebo i Rumskulla socken. Något mer än denna läsning påstod hon sig inte kunna. Som svar på frågan vad som hade varit i den röda påsen, så sa Cicila att i den ”lägger i min stånda i hylta”, och mer besked gick inte att få av henne.

Nu skickades två av nämndemännen, Erik i Stolparp och Per i Kåretorp, till det torp där Cicila bodde för att hämta hennes kista. När de återkom togs nyckeln av Cicila och gavs till befallningsman Johan Drangel som öppnade kistan. Den var full av åtskilliga knyten, saker av järn, mässing, sten, ben och frö, hår av åtskilliga slag, silke, ull, och siden. Dessutom en påse med rådjursklövar, flinta, björke, stickor, horn och en massa annat. Ytterligare en liten kista frambars, tillhörande Cicilas dotter Kerstin Jönsdotter, men i den fann man inget av intresse. 

Nu frågades allmogen som var närvarande om någon visste någonting om hennes signeri eller hur hennes förda leverne varit? Men det var ingen som ville svara, det var uppenbart att de fruktade henne, särskilt de från Rumskulla och Södra Vi. Men Hans Bertilsson i Vennebjörke berättade att hon hade förgjort (förhäxat) en ko i Miöhehult (Mjöhult), och att det alltid hade hörts elaka rykten om hennes signeri.  

Cicila förehölls nu med allvar att bekänna hur hon hade signat eller förgjort Nils Gummundson samt vad hon använt alla dessa små knyten och sakerna i kistan till. Cicila svarade, ”Jag ähr een fattig qwinna, hwat jag fått och haft öfwrigt, har jag bundit in och förwarat, har aldrig lärt Kerstin som hon bekänner, icke häller gjort Nils eller någon annan något ont tillstod att hon brukat något af de sakerna för een och annan boskap sjuka.” Efter att ha visiterat Cicila, men endast funnit lite vitlök, var det dags att rannsaka Cicilas dotter Kerstin Jönsdotter. 

Dottern Kerstin steg nu fram och förnekade och bedyrade att hon inte visste om något signeri, och aldrig sett än mindre lärt sig något sådant av sin moder. Sedan hon blev vuxen hade Kerstin tjänat hos gott folk, och för två år sedan kommit till sin moder för att försörja henne uti sin ålder och fattigdom i denna dyra tiden.

Slutligen vände sig rätten åter till Kerstin Persdotter, som tillhölls med allvar att bekänna sanningen om kärringen inte hade sagt henne något mer som hon skulle göra mot Nils Gummundson, men Kerstin svarade; ” Nej intet och wet gud att jag intet wiste eller wet det ringaste der med, uthan alenast tänkte han der igenom skulle bli kiär till mig, att jag måtte få honom till man.”

Det var nu dags för rätten att fatta sitt beslut. 

Även om  Kerstin Persdotter efter råd av kärringen Cicila gett drängen Nils Gummundson obekväma ting så hade hon inte gjort det för att göra honom illa utan bara för att få honom att bli kär i henne, så hade hon använt olovliga medel för att åtstadkomma detta. Rätten kunde inte finna någon annan tro än att det hade med signeri att göra, och därför för sådant må plikta i detta fall.

Vad kärringen Cicila Persdotter angår kunde rätten icke annat se och finna än att hon under lång tid hållt på med signeri och läsande, varigenom enfaldigt folk är lett till tron att hon kunnat mer än andra, och således burit fara för henne så pliktar hon för den skull som signerska. Men dottern Kerstin Jönsdotter som alldeles förnekar tagit någon lärdom av sin moder, utan kommit hem till henne uti en god mening och till att hjälpa henne med försörjning under denna svåra tid, blev denna gång frikänd.

Dom: ”Såsom konan Kerstin Persdotter god willigt tillstår, tränne gånger gifwit drängen Nils Gummundsson obeqwämlig ting in, uthi drick och mat, haft om uthi een god mening och till att göra sig henne kär, hwar öfwer han ähr fallen ithi enså elak siukdom att han på 3 åhrs tid ingen hellsodag haft, utan af wärk så händer bruten och utmattat, att hans krafter ähro honom helt betagna för den skull pliktar Kerstin Persdotter för brått sin, så att hon sliter ris för tingsstugudörren.

Belangande Cicila Jönsdotter, så ehuruwäl hon inständigt förnekar sig aldrig omgått med något signeri, likwist som hon är uti ellakt rykte och uti hennes gömmor äro funna åtskilliga knyten af allehanda slag, som nämnas kan, och hon sielf tillstått brukat samma för boskap sjuka, samt låtit bruka sig att måta och läsa bort stenen. Kan rätten icke annat see än hon omgåt med signeri och andra fördömlige kunskaper och för den skull bör hudstrykas för tingsstugudörren alt efter 9§ uti kungliga majestäts stadga om eder och sabatsbrott.

Hwad angår dottren Kerstin Jönsdotter så emedan ingen är som om henne för något att säga, än det som gott är, hon och bedyrar sig wetta utaf intet signeri, utan allenast för 2 år sedan hemkommen, att förhiela sin moder till dess upphälle, det hon kan förmå, så blir hon för denna gången otilltalt. Dock alt, den förloflige kunglige hofrättens högwisa omdöme, ödmjukligen underkastat.” 

…Och eftersom det inte rörde sig om något dödsstraff, så blev säkerligen dessa risstraff godkända av hovrätten och verkställda vid trappan till det gamla tingshuset i Vimmerby inför alla då närvarandes nyfikna blickar, så väl borgare som för dagen inresta landsbor. Hur det gick för stackars Nils och hans svåra kroppsskador förtäljer dock inte denna historia…

I nästa inlägg kommer jag och berätta om en annan klok gumma från trakten som gick ett lite annorlunda öde till mötes då hon stod inför tingsrätten.

Som en observant läsare av texten påpekat så har Cicila omnämnts både som Persdotter och Jönsdotter, detta fel uppstod dock redan då domboken skrevs 1699. 

Källa:

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAAAE:37 (1699-1700) Bild 260 (AID: v208512.b260)

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Här vilar Hedvig Magdalena…

Som släktforskare när man går runt på en kyrkogård så är det lätt att bli nyfiken på alla de livsöden och historier som ligger gömda där under sten och jord. I söndags fann jag denna gravsten från 1863, upplyst av höstsolen, ståendes på den äldre delen av Vimmerby kyrkogård i sin till synes oansenlighet. Stenen som bör vara en av de äldre stenarna bevarade på kyrkogården tillhör en viss Hedvig Magdalena Nordensjöld, född 1789, död 1863. Men vem var då denna Hedvig?

Hedvig Magdalena Nordenskjöld 1789-1863(Klicka på fotot för större bild.)

Den 17 december 1789 föddes ett litet flickebarn på Frugård i Mäntsälä socken i Finland som döptes till Hedvig Magdalena. Hon var dotter till överstelöjtnant Adolf Gustaf Nordenskiöld (1745-1821) och dennes fru Hedvig Eleonora Lilliehöök af Fårdala (1756-1833), och var fjärde barnet i en syskonskara på 13 barn. Hedvig skulle dock själv förbli ogift och barnlös hela sitt liv. Det var hennes farfar, Carl Fredrik (som tillsammans med sin bror) blev adlad Nordenskiöld den 21 november 1751.

År 1808, då Hedvig var 19 år gammal inleddes Finska kriget (mellan Sverige och Ryssland). Natten den 21 februari 1808 gick den ryska armén över finska gränsen utan någon officiell krigsförklaring. En vecka tidigare hade Hedvigs far Adolf Gustaf rest från Frugård till Sveaborg för att ansluta sig till fästningsstyrkan. Kvar på Frugård var makan Hedvig Lilliehöök med barnen Nils 15 år, Flora 9 år och  samt Hedvig, Hedda kallad.

I ett brev från Hedvigs mor till sin make i mars 1809 kan man läsa: ”Som sagt är, mådde jag illa en natt, kunde ej sova, och hade stark feber af oro, soldater stormade in beständigt, och begiärde bröd och brännvin och ingen officer syntes, men sedan vi släckte ljusena och stängde om oss, var allt tyst, således var min oro fåfäng. Först kom fyra kosacker som gick i alla rum och speglade sig i speglarna, men reste ganska höfligt af, och tackade mig för mat och brännvin. Ingen har ännu varit i din kammare och ingen skal komma hoppas jag. Hedda var siuk då de kom om afton, men om morgon då herrarne började komma, gick hon uppe. Hon var aldrig rädd, och nu är jag det ej mer heller.”

Frugård

Herrgården Frugård (på finska Alikartano) ligger i byn Numminen, Mäntsälä kommun och grundades 1608. Gården tillhörde Nordenskiöld från 1709 fram till 1912. Nuvarande huvudbyggnad är från 1805, och är med andra ord uppförd av Hedvigs far Adolf.

Men hur hamnade då Hedvig i Vimmerby? Hedvigs syster, Flora Gustava (1798-1889) hade en dotter vid namn Flora Ottiliana, född 24 Januari 1823. Denna systerdotter hade varit fosterdotter hos Hedvig när hon var liten, och de två stod varandra mycket nära. Den 28 januari 1844 gifte sig Flora Ottiliana med Fredrik August Drangel (1816-1889) och blev därefter bosatt i Herrstorps Säteri, Pelarne socken. För att komma sin systerdotter närmare, så beslutade sig så Hedvig för att lämna Finland och bosätta sig i Vimmerby stad som ligger en dryg mil ifrån Pelarne. 

Till Vimmerby flyttade fröken Nordenskiöld alldeles i början på 1850, då 61 år gammal. Med sig hade hon mamsell Hedvig Elisabeth Boisman (född 7/10 1812 i Finland). Till en började bodde de två i hyresrum i gård nr 17 i västra kvarteret, men ganska snart köpte Hedvig gård nr 1 i Östra kvarteret. Här utökades tjänstefolket med två pigor, Christina Charlotta Johansdotter från Hult och Sara Stina Nilsdotter från Askeryd. Med åren kom och gick det flera pigor, men det fanns alltid två stycken anställda i hushållet, och dessutom var mamsell Hedvig trogen i tjänsten.

Den 1 mars 1863, då Hedvig var 80 år fyllda så dog hon av ålderdom. I Vimmerby stads dödbok står följande: ”Wälborne Fröken Hedvig Magdalena Nordensköld, född i Finland 1782 17/12 på Frugård i Mänzela Socken, Nylands län, af Föräldrarne Öfversten Gustaf Adolph Nordensköld och Hedvig Eleonora Liljehök; Hitkom år 1849 till Sverige och inflyttade härstädes 1850. Död 80 år gammal av ålderdom.”

Hennes gård köptes av dåvarande häradshövding över Sevede och Tunaläns härad – Greve Carl Georg Sparre. I Göta hovrätts arkiv hittar vi Hedvigs bouppteckning:

År 1863 den 20de Mars blef, på widerbörandes begäran, laga bouppteckning förrättad efter Fröken Hedwig Magdalena Nordenskjöld, som här i staden den 1sta i denna månad aflidit och, såsom arftagare efter sig lemnat en broder och syster, nemligen statsrådet Herr Nils Nordenskjöld på Frugård i Finnland, samt fru Flora Nordenskjöld på Sjögle; äfwensom barnen efter twenne aflidne bröder, nemligen Löjtnanten Carl Nordenskjöld och Amiralen O. Nordenskjöld. Den förres barn äro Kronofogden Herr Adolf Nordenskjöld på Johannesberg i Finnland, Aurora Nordenskjöld, gift med sekreteraren Wilhelm Brunkrona, samt Hedda och Antonette ogifta, alla i Finland boende. Framlidne Amiralens barn äro: Kammarherren Friherre Adolf Nordenskjöld i Linköping och Herr Löjtnanten Otto Nordenskjöld på Öland samt Fru Emma Nordenskjöld på Wirstorp. Af dessa arftagare woro nu endast Herr Öfwerste Löjtnanten och Riddaren O. H. Nordenskjöld närwarare.

Herr Öfwerste Löjtnanten Nordenskjöld företedde nu ett af framlidne Fröken Nordenskjöld i lifstiden upprättat och den 9 januari 1858 förnyadt testamente, uti hwilket hon förordnat att, sedan boets skulder blifwit betalda samt ett belopp af 1500 riksdaler riksmynt blifwit aflemnat till mademoselle Elisabeth Boisman, återstoden af hennes egendom, så lös som fast, skulle ställas under förmyndarewård, samt räntan eller afkastningen deraf tillfalla fru kaptenskan Flora Drangel, född Nordenskjöld, och för hwilken Herr Öfwerste Löjtnanten O. H. Nordenskjöld är god man.

Härefter följer den sedvanliga värderingen av tillgångarna, där hus och gård i Vimmerby stads östra kvarter, nr 1 värderades till 5.400 riksdaler, men den stora förmögenheten fanns i egendomen Herrstorp; ”Herrstorp, 1 mantal frälsesäteri med Herrängen, 1/8 mantal frälse Mossnästorp, 9/20 mantal frälse Mossnäs jemte Mossnäs Tullgolqvarn och legvsåg, samt 1 mantal frälse Bastefall” vilket värderades till hela 50.000 riksdaler. Totalt med lösöre hade Hedvig då hon dog tillgångar på 59.495 riksmynt.

Dessvärre hade Hedvig i mångt och mycket levt på lånade pengar, den ena reversen efter den andra radades nu upp i bouppteckningen, 1.500 riksmynt till mamsell Boisman (tecknad 9 oktober 1844) och lika mycket till överstelöjtnanten O. H. Nordensköld (tecknad 12 mars 1852). Dåvarande anställda pigorna Carolina och Sofia hade återstående lön på 31 respektive 35 riksmynt att hämta ut. Alla reverser och lån blev totalt 54.194 riksmynt. Så arvet efter Hedvig blev inte så stort…

Hedvig Magdalena Nordensköld begravdes på Vimmerby nya kyrkogård den 10 mars 1863 och över hennes grav restes den sten som fortfarande 155 år senare står kvar på en liten rofylld del av Vimmerby kyrkogård.

 

Källreferens:

Vimmerby stadsförsamling (H) FI:1 (1861-1870) Bild 16 / sid 9 (AID: v41476.b16.s9)
Vimmerby stadsförsamling (H) HIIa:4 (1801-1810) Bild 7 (AID: v55047.b7)
Vimmerby stadsförsamling (H) AI:10 (1847-1853) Bild 63 / sid 53 (AID: v24384.b63.s53)
Vimmerby stadsförsamling (H) AI:10 (1847-1853) Bild 13 / sid 3 (AID: v24384.b13.s3)
Vimmerby stadsförsamling (H) AI:11 (1853-1858) Bild 9 / sid 1 (AID: v24385.b9.s1)
Vimmerby stadsförsamling (H) AI:12 (1859-1862) Bild 14 / sid 1 (AID: v24386.b14.s1)
Vimmerby stadsförsamling (H) AI:13 (1862-1870) Bild 6 / sid 1 (AID: v24387.b6.s1)
Göta Hovrätt – Adelns bouppteckningar EXIBA:208 (1863) Bild 154 / sid 28 (AID: v181392.b154.s28)
”Infernt är det att krig & pest så skall skilja folk & släktingar från varandra.” Kristina Kalleinen
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Mordanklagade Lizzie Bordens svenska anor

I slutet av 1800-talet under den viktorianska eran smög världen mest kända mördare Jack the Ripper runt i East End, London och på de mest brutala sätt mördade fattiga prostituerade, inklusive svenska Elizabeth Stride. Minst ett tjugotal personer har pekats ut som möjlig gärningsman, på senare tid har även ökända H. H. Holmes föreslagits vara Jack the Ripper. Det var även i denna tid och stad som sir Arthur Conan Doyle placerade händelserna för sin fiktive detektiv Sherlock Holmes som ger oss en god, om än kanske något romantiserad bild av livet i London vid denna tid där Sherlock med knivskapt intellekt löste den ena mordgåtan efter den andra.

Elizabeth Lizzie Borden

I dagens blogg publicerar jag en artikel om ett annat historiskt välkänt mordfall vid denna tid som hände på andra sidan Atlanten – Lizzie Borden som anklagades för att ha med en yxa mördat sin far och styvmor. Lizzie Borden hade svenska anfäder, vem vet, du kanske är släkt med henne på långt håll. Trevlig läsning.  

Öppna artikeln genom att klicka på länken nedan: 

Mordanklagade Lizzie Bordens svenska anor

Relaterade inlägg: 

Jag har vid tidigare tillfälle även skrivit om Elizabeth Stride, den svenska kvinnan som blev mördad av Jack the Ripper den 30 september 1888: 

Elisabeth Gustafsdotter – Ett tragiskt sätt att bli världskänd

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar