7 guldkorn hos Arkiv Digital

ArkivDigital

Den 1 februari 2018 slog Riksarkivet upp sina dörrar till den digitala forskarsalen som då blev fritt tillgänglig utan abonnemang och kostnad. Det var efterlängtat av många, både ur kostnadssynpunkt och även för åtkomst till det digitala material som är unikt för Riksarkivet. Men jag tänkte idag belysa vad som är fördelarna för oss släktforskare med ett abonnemang hos Arkiv Digital – vad kan man hitta i Arkiv Digitals bildarkiv som inte finns digitalt hos Riksarkivet?

Innan vi går in på guldkornen, så måste vi naturligtvis ta upp det välkända faktum att även om Arkiv Digital och Riksarkivet har samma uppsättning av de vanligaste kyrkböckerna; Födelse-, vigsel, dödböcker, husförhörslängder och församlingsböcker så är det stor skillnad i kvalité på de två bildarkiven. Arkiv Digital har allt digitaliserat (avfotograferat) i färg med bra skärpa och hög kvalitet, medan Riksarkivets bildarkiv är avfotograferat av mormonernas originalrullar i Salt Lake City som skapades under åren 1948–1963 och därmed är i gråskala och med märkbart sämre skärpa. 

AD-SVAR
Klicka på bilden för att se en större version.
Källa: Vimmerby stadsförsamling (H) AI:1 (1753-1785) Bild 11 / sid 1 (AID: v24375.b11.s1, NAD: SE/VALA/00419)

Speciellt böcker som har blivit utsatta för skada av vatten eller mögelangrepp blir mycket lättare att läsa i färg hos AD än hos Riksarkivet. Personligen anser jag att bildkvalitén hos Arkiv Digital är motivation nog att skaffa ett abonnemang där, men låt oss nu kika på vad som i skrivande stund är unikt material för Arkiv Digital. Observera att en del av materialet kräver att man har det dyrare abonnemanget Allt-i-ett.

1. Befolkningen i Sverige 1860–1930

Husförhörslängder och församlingsböcker för åren 1860–1930 har indexerats – det vill säga skrivits av och gjorts sökbara. När man har en person som bara försvinner ur kyrkboken utan ett enda spår i utflyttningslängden, då är detta register till stor hjälp. Jag har tack vare detta register löst en rad med frågetecken senaste tiden. När man har hittat en person så är det bara att klicka på länken så kommer man till originalsidan i kyrkboken. Åtkomst kräver Allt-i-ett. För en mer detaljerad beskrivning av detta register kan du läsa detta inlägg: Befolkningen i Sverige 1860-1930

Jag har tidigare använt mig mycket av Sveriges befolkning 1880/1890/1900/1910 som alla finns hos Riksarkivet. Problemet med dessa är att de är en ögonblicksbild vart tionde år. Dessutom är det en nackdel att endast födelseåret är registrerat/sökbart, inte hela födelsedatumet som i Arkiv Digitals register.

2. Domböcker

När man har släktforskat en tid så börjar man leta efter mer uppgifter än vad som finns i kyrkböckerna. Då är domböckerna en fantastiskt rik källa på information. Arkiv Digital har digitaliserat domböcker från tidigt 1600-tal fram till ungefär 1750 vad gäller rådhusrätt och häradsrätt.

FältväbelSahl

Det är dessutom de så kallade renoverade domböckerna hos hovrätten som är digitaliserade, vilka oftast är skrivna med en mer lättläst handstil då den som gjorde avskriften var bättre skolad. På senare tid har även protokoll från Högsta domstolen börjat göras tillgängliga. Skulle en dombok du är intresserad av inte vara digitaliserad ännu kan du mot en blygsam kostnad få hela boken digitaliserad och tillgänglig bland övriga volymer via AD:s beställningsfotografering. Riksarkivet har vad jag vet knappt påbörjat arbetet med att digitalisera domböcker.

3. Bouppteckningar

Äldre tiders bouppteckningar kan ge en god inblick i hur det stod till på torpet då personen avled. Alla ägodelar, skulder, utlånade pengar, och värde på fastigheter och kreatur togs upp. Arkiv Digital har arbetat hårt de senaste åren med att digitalisera bouppteckningar och täcker nu in tiden från äldsta tid fram till som regel mitten på 1900-talet. Riksarkivet ligger här långt efter, som regel har man inte kommit längre än till 1860- eller 1870-talet. Riksarkivet har däremot digitaliserat bouppteckningar för åren 1980–2001, vilket inte heller är så fel, men dessa är mer användbara för att hitta barn till avlidna personer, moderna bouppteckningar är i övrigt ganska fattiga på uppgifter till skillnad mot de som gjordes förr i tiden.

4. Stamkort, mönstrade 1902–1941

Kort efter att allmän värnplikt införts i Sverige, så ersattes rullorna med så kallade stamkort. Varje person fick ett eget kort i vilket information om värnpliktstid och repövningar fylldes i. Dessutom står det när och vart i landet personen var förlagd under andra världskriget. Stamkorten är arkiverade hos krigsarkivet, och tyvärr har det förr om åren gallrats ut en del kort ur samlingen, så det är inte säkert att man hittar kortet för den person man söker. Sök på Stamkort för att hitta samlingen hos AD.

Stamkort

5. Sveriges befolkning 1950 och 1960

Sveriges befolkning 1950 och 1960, det senare som kräver Allt-i-ett, ger en ögonblicksbild var personen bodde, civilstatus, titel/yrke, ev. värnpliktsnummer samt vilka fler som bodde i hushållet. Fördelen med dessa två register jämfört med de hos Riksarkivet som jag nämnde tidigare är att här kan man söka på hela födelsedatumet, inte bara födelseår. De två registren omfattar dessutom årtal för församlingsböcker fortfarande inte är publicerade på grund av den 70-åriga sekretessgränsen – de befolkningsregister som finns hos Riksarkivet, det senaste för år 1930, finns det som regel redan publicerade församlingsböcker för.

6. Slottshäktenas fångelistor

Hittar man en kriminell släkting på 1700-talet så blir det genast spännande. Att sitta inspärrad i ett av landets slottshäkten i väntan på rannsakning var vid denna tid en hemska upplevelse, undernäring, sjukdomar och våldsamma personer gjorde att livet kunde vara en kamp.

Fångelista

Dessa fånglistor fördes månadsvis och genom att följa dessa får man bra information om när personen var till rannsakning och alltså en genväg att hitta anfäder i de omfattande domböckerna. Arkiv Digital har digitaliserat åren 1750–1825. Sök på Justitiekanslern -1974 för att snabbt hitta listorna.

7. Allmän jordbruksräkning 1944

Uppgifter för allmän jordbruksräkning på 1944 var en blankett som alla jordbrukare skulle fylla i tack vare en kunglig förordning (nr 525) från den 15 juli 1944. I blanketten angav man arealen för åker, tomt och trädgård, slåtteräng, betesäng och skogsmark och annan information om fastigheten. Blanketten är ifylld av den person som bodde där, så kanske du kan hitta din morfars fars namnteckning? Registret hittar du genom att söka på Jordbruk och kräver Allt-i-ett. Klicka på länken för att läsa om mitt inlägg från 8 december 2016 gällande detta bildarkiv: Allmän jordbruksräkning 1944

Avslutningsvis…

En annan sak som är ganska påtaglig hos Riksarkivet är laddningstiden när man sitter och bläddrar i en volym. Den är märkbart längre än hos Arkiv Digital. Enstaka uppslag spelar det kanske inte någon större roll, men som släktforskare vet man att det inte allt för sällan krävs att man bläddrar igenom en hel husförhörslängd, sida för sida, i jakten på vart släktingen tog vägen, då är det att föredra Arkiv Digitals snabbare laddningstid.

Handen på hjärtat får jag erkänna att jag var troligen en av de sista att överge trotjänaren 1.5.4, ni vet AD-programmet man installerade lokalt på sin pc. Visst hade den internet-baserade klienten sina barnsjukdomar i början, och vissa funktioner saknades, men idag är det en mycket kompetent applikation. En funktion jag gillar är knappen 1:1 100%, det vill säga att zooma in till originalstorlek på bilden, bra när man ska ta en skärmdump och vill ha bästa upplösningen på bilden. 

ADKlient1

Något som jag även börjat använda på sistone är favoriterna, och då per socken. Har man personer som flyttar fram och tillbaka mellan socknarna så är det smidigt och lägga dessa som favoriter. Till höger om Aktuellt-fliken finns även Historik-fliken där man kan öppna volymer som man har kryssat bort, perfekt funktion när man har städat bort lite för mycket.

Att ta ut en korrekt källreferens har aldrig varit lättare hos AD. Tryck bara Ctrl + Alt + 1: 

Vimmerby stadsförsamling (H) AI:1 (1753-1785) Bild 21 / sid 21 (AID: v24375.b21.s21, NAD: SE/VALA/00419)

Motsvarigheten hos Riksarkivet är att vid källhänvisning på informationsfliken klicka på knappen Kopiera till utklipp: 

Vimmerby kyrkoarkiv, Husförhörslängder, SE/VALA/00419/A I/1 (1753-1785), bildid: C0029019_00022

Problemet med Riksarkivet referens är att man (inte längre) får med sidnumret, vilket man med andra ord får lägga till manuellt varje gång. En klar miss. Som synes ovan ser man inte heller hos Riksarkivet att det är ur stadsförsamlingen som länken är hämtad. Så enligt mig får man inte ut en korrekt källreferens hos Riksarkivet, vilka då de faktiskt förvaltar de fysiska originalen borde föregå med gott exempel och tillhandahålla.

För den som precis har börjat släktforska hoppas jag att detta inlägg har gett några svar på frågan om det är värt pengarna att ta ett abonnemang hos Arkiv Digital. Detta inlägg är också skapat av mig personligen med mina egna åsikter, utan något som helst samarbete med Arkiv Digital.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ingen idag levande person är släkt med Gustav Vasa

Ursäkta titeln, det är inte min mening att förarga någon som är stolt över att ha Sveriges mest kända kung och vår landsfader i sitt släktträd, utan detta inlägg handlar mer om lite funderingar som jag själv har haft sista dagarna. Det ord vi släktforskare använder mest frekvent är Släkt. Vad själva ordet betyder råder det ju ingen tvekan om, men vad omfattar egentligen begreppet släkt?

GustavVasa

Gustav Eriksson Vasa

Vi börjar vår resa i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) där Släkt definieras på följande sätt:

1) om grupp l. krets l. rad av (efter varandra l. samtidigt levande) personer (äv. människoliknande varelser, gudomligheter o. d.) som (på manslinjen l., allmännare, på manslinjen l. kvinnolinjen) har gemensam stamfader (äv. med inbegrepp av personer som gm giftermål l. adoption förenats med sådan grupp osv. o. därigm ofta kommit att bära ett för gruppen osv. kännetecknande efternamn).

Så som jag tolkar det, så handlar det enligt SAOB om (nu levande) personer som har gemensamma förfäder. Går vi vidare till WikiRötter på Släktforskarförbundets hemsida, så står det följande:

Släkt är en benämning på personer som har en gemensam härstamning. Även ingifta och adopterade personer räknas som medlemmar av släkten. // Ordet släkting är det mest allmänna av de övergripande orden och kan beteckna alla personer man har blodsband med, hur avlägsna de än är.

Även här är man alltså inne på den linjen att man är släkt med nu levande personer, som har gemensamma förfäder. Med andra ord dina föräldrar, syskon, kusiner, tremänningar, pysslingar och andra avlägsna, knappt kända personer – det vill säga personer horisontellt i ditt släktträd, de till dig närmaste generationerna. Däremot inte vertikalt i ditt släktträd, går vi rakt upp, bakåt i tiden, så handlar det istället om begrepp som anfäder, förfäder etc. Har man Gustav Vasa i sitt släktträd är man egentligen inte släkt med honom, utan han är en anfader till personen i fråga. Gustav Vasa däremot har enormt många idag levande ättlingar i Sverige.

Det intressanta är också att Båda SAOB och WikiRötter omfattar även ingifta och adopterade personer i gemenskapen släkt, fast att blodsband ofta saknas mellan dessa och de övriga personerna i släkten. Det man som släktforskare ganska fort kommer till insikt om är att alla är släkt med alla, bara man går tillräckligt långt bak eller i sidled. Det är många som efter en tid hittar den gemensamma anan till sina föräldrar, och stolt kan visa hur mamma och pappa faktiskt är släkt med varandra. Vi tillhör ju alla människosläktet. Sen förstår jag också att det är lättare att säga att man är släkt med Gustav Vasa i dagligt tal, än att säga att Gustav Vasa är en av mina anfäder.  

För mig tillhör mina föräldrar, min bror och brorsbarn, tillsammans med min flickvän och min dotter min familj. Det är det minsta ”relationsenheten”. Nästa enhet, eller cirkel, släkten, omfattar de närmaste generationerna – de personer som jag har växt upp med och har en relation till, farmor och farfar, kusiner, mostrar med flera, och kanske ytterligare några få generationer bakåt i tiden. I min släkt ingår även adoptivbarn, här gör jag ingen skillnad mot de med blodsband, sen har ju de som har adopterats även en egen biologisk släkt, vilket är en annan diskussion.

Men för mig, när man börjar komma tillbaka till 1700-talet och till ännu äldre tider, då övergår personerna från att vara släkt till att bli förfäder. Det har nog mest med att göra att de börjar kännas så avlägsna tidsmässigt sett.

Ju längre tillbaka i tiden man kommer i de skriftliga källorna och de personer man finner där, ju fler nu levande ättlingar finns det till varje person. Prästsläkter och svenska adelsätter kan man följa tillbaka till 1200-talet, och utländska adelsätter och kungasläkter några sekel ytterligare bakåt i tiden. Men de personer som man brukar klumpa ihop och kalla för den svenska allmogen kan man vanligen kartlägga ner till 1600-talets andra hälft, har man tur kan man med mantalslängder och jordeböcker ta sig ända ner till 1500-talet, men sen brukar det som regel ta stopp. Ju längre tillbaka i tiden man tar sig ju färre blir också antalet personer för varje generation, när man tar sig ner till 1600-talet så försvinner många kvinnor ut i historiens dimma då dessa inte namngavs i skattelängderna då det var mannen i familjen som betalade skatt.

Kommer ni ihåg Emil när han var på auktion i Backhorva? Han hade tjänat ihop lite grindslantar tidigare på dagen, och på auktionen köpte han sockerdricka, vilket förargade hans far Anton som skrek; ”Förgrömmade unge!” Men då svarade Emil; ”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka, och när jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka, när hundan ska jag få dricka sockerdricka?!

Lite är det så för oss släktforskare. Om vi kopierar andras släktforskning så är det lätt att bli anklagad för att vara släktsamlare, men om vi struntar i andras mödosamt nerlagda tid och noggrannhet så anklagas vi istället för att uppfinna hjulet på nytt. Själv står jag och säkert de flesta med mig, någonstans mitt emellan, jag vet hur viktigt det är med att kontrollera uppgifter mot källa och dokumentera källreferenser, men samtidigt har jag inga problem att ta del av andras släktforskning, framför allt när det gäller fakta från källor jag aldrig kommer att ta del av, exempelvis när jag kommer in på de adelsätter som jag har i mitt släktträd, då använder även jag Elgenstierna tillsammans med Carl Szabads supplementverk.

Men varför ska vi sitta och skriva av dessa släktgrenar och föra in de i våra släktträd? Du kommer väl ihåg känslan när du stötte på din första adelsperson i släktträdet? Gick hela den helgen åt att sitta och föra in en massa nya adelspersoner i ditt släktprogram? Så är det för alla, även mig, när man i början stöter på en massa af och von så blir det jättespännande. Men genom att alla skriver in dessa i sina träd, och sedan publicerar det på internet, så gör den mänskliga faktorn att fel uppstår, och fel har en tendens att duplicera sig. På Facebook finns en intressant grupp, Buresläkten – faktabaserad forskning som med eldsjälen Peter Sjölund försöker fastställa, inte minst med DNA vad som är korrekta fakta i Bure-trädet och vad som är rent felaktiga uppgifter. Ett mycket föredömligt projekt. Ett annat exempel är den så kallade Sursills-släkten, med anfadern Erik Ångerman som levde i Umeå på 1500-talet. Här vet jag dock inte om man har börjat använda DNA som verktyg ännu.

Jag önskar att detta skedde för fler släkter ibland våra svenska anfäder, och då med fokus inom allmogen under ordnade former i gemenskap, och att man sedan på något sätt kunde digitalt koppla samman sin egen forskning (släktträd) med dessa kartlagda, äldre ätter och släkter. På så sätt kunde vi minimera risken för duplicerade fel, och dessutom spara en massa tid på att verifiera redan av andra verifierade uppgifter.  

En del kommer säkert föreslå att man ska arbeta i ett världsträd, typ Geni eller WikiTree, men för mig känns inte det som rätt väg att gå, för många kockar och för olika förutsättningar och framför allt olika synsätt gör att det blir svårt att samsas. Dessutom faller ju idén redan i och med att det finns flera världsträd på internet. Även om man skulle kunna begränsa detta projekt till svenska anor så skulle det vara näst intill först stort projekt det med. Bara under åren 1749–1899 har det fötts drygt 14,4 miljoner människor i Sverige enligt SCB:s statistik. Ett land som förresten redan är klara med sin del av världsträdet är Island. I deras databas Íslendingabók kan en nu levande person logga in och se vem den är släkt med, och följa sina anor ända tillbaka till 1200-talet. Databasen är tyvärr bara tillgänglig för de som är bosatta på Island och har ett isländskt personnummer. Men å andra sidan, det måste vara ganska tråkigt också och få allt serverat på det sättet – glädjen med släktforskning som man får när man gör upptäckter i originalkällorna borde vara helt borta. 

Nä, nu har mina tankar tagit slut, ute är det ett härligt vinterlandskap idag, så passa på och njut för snart kommer våren, det har jag bestämt! 😉

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Befolkningen i Sverige 1860-1930

Arkiv Digitals största databas, och enligt mig den mest användbara är ”Befolkningen i Sverige 1860-1930”. Den har tagits fram i omgångar i samarbete med MyHeritage, och lanserades i sin första version i april 2016 och omfattade då åren 1880-1920. I november 2017 utökades databasen till att omfatta åren 1860-1920, och bara två månader senare, i januari 2018 lades ytterligare tio år till fram till 1930. Databasen omfattar idag lite smått otroliga 84.4 miljoner sökbara poster, med koppling till originalkällan.

Originalkällan, det är här som denna databas skiljer sig från de klassiska databaserna Sveriges befolkning framtagna av Sveriges släktforskarförbund/Riksarkivet/Arkiv Digital då dessa baserades på mantalslängderna, vilka är en ögonblicksbild. I denna databas är det istället själva husförhörslängderna och i senare tid församlingsböckerna som är originalkälla. Det innebär att en och samma person kan ha flera poster, till och med för samma år om denne flyttade runt mycket. I en perfekt värld skulle man med andra ord nästan kunna följa en person född på 1860-talet långt upp i åldrarna. 

Varje enskild post är dessutom kopplad till originalkällan, så med ett klick är vi på rätt sida i husförhörslängden eller församlingsboken. Detta är naturligtvis väldigt fördelaktigt, då man direkt kan verifiera att uppgiften i databasen stämmer. 

Men, ingen databas är perfekt. Det finns ingen möjlighet i världen att skapa en databas med över 84 miljoner poster utan att det på grund av den mänskliga faktorn smyger sig in lite fel här och där, och det har även muttrats om att dessa stora register som lanserats de senare åren är framtagna i låglöneländer. Personligen tror jag att det skulle vara svårt att ta fram register och databaser i den här storleksordningen bara baserat på ideellt arbete av svenska släktforskare, det skulle helt enkelt ta för lång tid. Och vem vill vänta? Fel går dessutom alltid att rätta till i efterhand, när de upptäcks på ett väldigt smidigt sätt, bara klicka på knappen Rätta och fyll i det värde du anser vara rätt och skicka iväg.

Min erfarenhet är att det varken är mer eller mindre fel i dessa stora register än vad det är i databaser framtagna av lokala släktforskarföreningar, men det är en personlig, subjektiv bedömning.

För att få åtkomst till databasen måste man idag ha ett så kallat Allt-i-ett abonnemang hos Arkiv Digital, vilket i skrivande stund kostar 1795 kronor, 400 kronor mer än ett grundabonnemang. Men då får man betänka att man får tillgång till mer än bara denna databas när man betalar det högre priset. Arkiv Digital har dessutom ganska ofta kampanjpris på abonnemanget, så passa på när tillfälle ges.

Befolkningen1

Det pågår fortfarande visst registreringsarbete i databasen och även normering av födelseplatserna för att underlätta sökningar. Arkiv Digital lät även meddela i januari att man för tillfället tyvärr inte har några planer på att utöka databasen längre bakåt i tiden. Slutligen måste en församlingsbok vara avslutad 1930 för att vara med i databasen.

Att söka i databasen

Det finns idag flera fina sökmöjligheter i databasen. Precis under valrutan Registerkälla finns en ruta som heter Registersök. Här kan du söka på alla fält på en och samma gång, exempelvis:    Johan 1863-04-30 Locknevi

Detta ger 22 poster, det vill säga 22 ställen i husförhörslängd/församlingsbok där vi får matchning på de tre sökvillkoren. 

Personligen söker jag aldrig på namn i första steget. Namn är något som kan variera från bok till bok, ibland användes dopnamnet, ibland smeknamnet som användes till vardags, och självklart eventuella feltolkningar. Så jag brukar endast ange födelsedatum och födelseort, vilket jag gör i de två fälten avsedda för detta under födelseuppgifter: 

Befolkning2

Skulle man inte få önskat sökresultat så får man sen gå vidare och använda övriga sökfält. Som vanligt när man söker i såna här databaser så gäller rekommendationen att börja med så få sökvillkor som möjligt, och om man får för många träffar därefter specificera fler sökvillkor för att gallra bort icke önskade poster.

En orsak till att man inte får upp förväntat antal poster vid sökning, det är luckor vissa tider, kan bero att ett felaktigt födelsedatum har skrivits in av prästen i husförhörslängden, och du söker på det datum som du hämtat från födelseboken och vet är rätt. I de fallen brukar jag testa att söka på del av födelsedatum, antingen 1863-04 alternativt bara på år 1863. Även födelseort kan ha blivit fel i husförhörslängden, så prova även att göra en sökning utan födelseort om du inte hittar rätt.

En sån här databas är aldrig tänkt att ersätta de sökmetoder som vi är vana vid att använda, referenser i husförhörslängder, församlingsböcker och flyttlängder, men kan hjälpa oss när vi har kört fast. 

Och det är här som databasen visar sin främsta styrka. Jag har genom denna databas kunnat gå tillbaka till barnaskaror från slutet av 1700-talet och några decennier in på 1800-talet, där jag tidigare hade personer som jag inte lyckats följa, och nu får veta vart de egentligen tog vägen. Att följa ättlingar har blivit mycket enklare och framför allt mindre tidskrävande. Ett exempel jag har i min forskning är en familj som levde och dog i stort sett hela sitt liv i två angränsande socknar i norra Småland, men en son flyttade till Gotland, honom hade jag aldrig hittat utan denna databas.  

Är det värt pengarna?

Idag krävs det som sagt var det dyrare Allt-i-ett abonnemanget för att få åtkomst till denna databas hos Arkiv Digital. Är det då värt de extra pengarna? Personligen vill jag påstå att det är det, alla verktyg som kan hjälpa mig att hitta försvunna släktingar är välkomna, och detta är ett av de kraftfullaste idag. Man får även betänka att man får tillgång till flera andra register med detta abonnemang, bland annat Sveriges befolkning 1960. 

Jag har personligen inte stött på så mycket fel så att jag inte tycker databasen är värd sina pengar. Vad gäller de felaktiga uppgifter som man stöter på så anser jag att vi alla som nyttjar databasen bör hjälpa till att rätta felen, framför allt för att underlätta för kommande generationer av släktforskare. Det är både enkelt och går snabbt att skicka in en rättning, så det borde inte vara några problem. Sen är det naturligtvis upp till Arkiv Digital att bevisa att man löpande hanterar rättningarna inom acceptabel tid och uppdaterar databasen. 

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Varför lägger vi ner all denna tid?

38412

I morse vaknade jag efter en härlig sovmorgon, jag tillät mig att ligga kvar i sängen en stund samtidigt som jag lyssnade på lite mysiga låtar på Spotify. Därefter kokade jag mig en kopp varmt gott te och gjorde några smörgåsar som jag sedan i lugn och ro avnjöt i min favoritfåtölj samtidigt som jag såg ut genom fönstret och såg snöflingorna sakta dala ner mot marken, glad att jag satt inomhus i den sköna värmen. När frukosten var avklarad slog jag upp laptopen och med den i knät så började jag dagens äventyr med forskande i kyrkböckerna om mina förfäders liv…

Nä vänta, riktigt så harmonisk var inte min morgon. Klockan ringde 05:10, och det var bara att hiva benen över sängkanten med samma sömniga blick som Kalle Anka har på julaftonen. Självklart hade jag glömt att slå på elementet i vardagsrummet igår kväll så det var kallt inomhus. Duscha, tvätta håret och raka sig (så gott som det gick då jag glömt köpa nya rakblad). Allt enligt de invanda rutinerna. Frukost hinns inte med på morgonen, utan när jag är färdigklädd är det bara att ge sig ut. 11 kalla minusgrader ute, och fortfarande så mörkt så man blir smått deprimerad. Inser att vantarna ligger i den andra jackan, men vem hinner vända och hämta, så bara stå ut med iskalla fingrar när man skrapar bilrutorna. Sen stressa iväg för att inte komma försent till jobbet…

Härom dagen satt jag och kom på mig själv att fundera över varför lägger jag ner all denna tid på släktforskning som jag gör? Timme efter timme av bläddrande i dessa gamla kyrkböcker som skrevs för länge sedan för ett helt annat syfte än vad vi använder de till idag.

Tid är det enda vi inte har obegränsat av här i livet. Jag tillhör de som tror att ödet redan från början har bestämt ett slutdatum för oss alla. Visst kan vi leva hälsosamt, träna och tänka på vad vi äter i tron att livet kommer bli något längre, men den krassa sanningen är att även den mest vältränade kan bli drabbad av cancer eller bli överkörd av en lastbil på vägen hem från jobbet. Och vad ska man då tro om hundraåringen som både röker och dricker whiskey dagligen? Vi ska inte tro att vi kommer leva till 120 år, utan njut av varje dag du får och gör den till det bästa, så gott det går med de förutsättningar som vi har för stunden.

Alldeles tydligt är det naturligtvis för alla oss släktforskare, vi ser det ena tragiska levnadsödet efter det andra där barnen dog som små, eller fadern i familjen dog av lungsot och lämnade efter sig en förtvivlad änka som själv fick försörja de små så gott det gick. Det känns som att döden alltid var närvarande för de som levde förr, tyst smög liemannen runt bland de gråtimrade små backstugorna och torpen med halmtak om nätterna, och ville det sig illa så uppenbarade han sig för någon stackare som låg febrig och pekade på denne med sitt långa, knotiga finger under fasansfull tystnad…

Så varför lägger vi all denna tid på släktforskning? Varför ger vi oss inte ut och upplever egna äventyr, spenderar all vår vakna tid med våra kära, faktiskt levande familjemedlemmar? Eller för den delen skriver en bok, åker skidor, lär oss flyga helikopter eller seglar jorden runt? 

Men efter att ha funderat några minuter, så var svaret ändå ganska uppenbart. För oss ute i stugorna med näsorna i datorskärmarna och som försöker tyda gamla handstilar timtals i sträck, det är helt enkelt vårt fritidsintresse. En del virkar, andra löser korsord, själv löser jag familjegåtor. Ibland finns det de som uppgivet säger ”Jag hittar då bara tråkiga torpare i min släkt, inget spännande alls”. Men för mig är alla familjer intressanta. Jag har precis följt en familj där de aldrig verkade lyckas, de flyttade från den ena backstugan till den andra med växande barnaskara. Men sen i de senare husförhörslängderna klarnade familjebilden. Fadern drack och var brutal, och dessutom var han otrogen mot hustrun. Det hela slutade i häradstinget där mannen blev dömd. Så man förstår att livet för hustrun hade varit extra svårt under de gångna åren, kanske under hela äktenskapet. De skiljde på sig, men bara några år senare dog hustrun vid 65 års ålder. Prästen skrev då i dödboken att hon dog av ålderdom. Vid 65 års ålder, det låter inte klokt i våra öron idag. Mindre än ett år senare fick mannen, då 65 år gammal ett barn med en 29 år yngre kvinna, dock inte med den kvinna som han tidigare varit otrogen med.

Ibland krävs det bara några få, extra ord skrivna av prästen i husförhörslängdens kolumn för anteckningar för att man ska förstå hur deras liv måste ha sett ut. Även om livet inte var lätt för hustrun, och det inte hände något extraordinärt i hennes liv, så sitter jag här idag 160 år senare och ägnar henne en tanke.  

För mig har aldrig släktforskningen handlat om att jag ska totalt kartlägga varenda person som på något sätt har koppling till mig själv och mitt släktträd och därefter efterlämna någon fantastisk släktsammanställning åt kommande generationer. Även om det hela började då min dotter föddes, att hon skulle få veta varifrån hon kom, så skulle jag aldrig lagt ner all denna tid om jag själv inte hade tyckt att det är otroligt intressant, spännande och framför allt givande när man får lära sig så mycket om svunna tider, sin egen släkt – alla dessa personer som alla bidragit med en del av sig själva för att jag ska kunna existera idag precis som den person jag är, med mina tankar, värderingar och sätt att agera.

Precis som att följa Hercule Poirot i en spännande mordgåta så nagelfar jag gamla kyrkböcker i jakt på spännande pusselbitar om den familj som jag håller på med för stunden, det är det som är det roliga för mig med släktforskning, att tyda varje kommentar, att hitta de där extra små orden av information som faktiskt ger en mer klar bild av hur familjen hade det, än bara anteckna namn, födelse- och dödsdatum och sedan hasta vidare. Det finns även delar inom släktforskningen som jag inte ägnar mig åt, ett exempel är när folk gett sig iväg till Nord Amerika, nästan alla de i min släkt som emigrerat har haft ett så vanligt Svensson-namn att det har varit en nästan omöjlig uppgift för mig att följa dom. Ett annat exempel är detta med DNA-forskning, jag förstår att det är spännande att kunna lösa familjegåtor med DNA, men jag tillhör de som inte har eller kommer sätta mig in i den delen. Självklart stöter jag på okända fäder även i mitt släktträd, men då låter jag det vara bra med det. Det finns så mycket annat att upptäcka istället. Dessutom, man måste ju faktiskt lämna kvar lite till de efterföljande generationerna att forska fram också, vi får ju inte vara för egoistiska. Nä, släktforskning är och förblir ett fritidsintresse för mig, en stunds spännande avkoppling i sökandet efter släktens historia och en inblick i alla dessa gripande livsöden.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Att följa en anfader ut i krig

Idag är vi mer beresta än någonsin, så gott som varje år åker vi på någon längre resa, och inte allt för sällan till fjärran land. Synen vi har på våra förfäder, de som brukade jorden är att de sällan ens lämnade socknen de föddes i. Möjligen att de åkte på en marknad nästsocknes, och där träffade sitt livs kärlek. Men det fanns ändå de som kunde få se andra länder trots att de var födda i en fattig torparfamilj, och det var soldaten, eller knekten som han också kallades.

Att bli soldat var för många enda sättet att få ett litet torp och en bit jord att bruka för att kunna försörja sig och sin familj. Flera gånger per år träffades soldaterna i kompaniet vid kompanichefens hem för att exercera, det vill säga träna, öva strid och skjuta. Varje år hölls dessutom regementsmöte, vanligen på början av sommaren i maj eller juni. Regementsmötena höll på i två, tre veckor. Det var på dessa möten som man träffade andra soldater från många andra socknar, och när knekten sen kom hem så hade han mycket att berätta, både nyheter och skvaller. Det här var tiden före dagstidningarna blev vanliga, så alla lyssnade intresserat på vad knekten hade och berätta.

Vart tredje år var det generalmönstring. Det var här som soldatens hälsa och kondition kontrollerades, bedömdes han inte vara stridsduglig längre så fick han avsked. Samtidigt godkändes alla rekryter (nya soldater) och de skrevs då in i generalmönsterrullan. Mösterrullorna finns digitaliserade (avfotograferade) hos Arkiv Digital i färg och hos Riksarkivet i svartvitt.

Min morfars farmors farfar var Magnus (Måns) Månsson, född den 14 juli 1769 i Wrångtorpet i Vimmerby stadsförsamling. 1790 när han fyllde 21 år så gifte han sig den 7 april med pigan Greta Samuelsdotter från Applekullen. Men två månader tidigare hade han antagits som soldat vid Kungliga Kalmar Regemente.

Att Måns är soldat ser man i husförhörslängden, och han anges även vid barnens födsel vara soldat. Ibland kan man ha tur och soldatnumret är inskrivet i husförhörslängden, men allt som oftast saknas det. Man kan då göra en sökning i Centrala Soldatregistret:

Centrala soldatregistret

Och här hittar vi Måns, han tillhörde rote Släta nr 55, och Kalmar Regemente. Registret är inte komplett, så det förekommer ofta att man inte hittar sin soldat när man söker.

SoldatRegister

Hos Arkiv Digital får man upp de regementen som soldaterna tillhörde när man söker på en ort. Bodde man i Frödinge vilket Måns gjorde, så tillhörde man antingen Kalmar Regemente eller Smålands husarregemente.

Om rotenumret inte står i husförhörslängden och soldaten saknas i Centrala soldatregistret, så kan man använda sig av Grill som är ett bokverk från mitten på 1800-talet i fyra band. Grill finns digitaliserad hos Arkiv Digital (ej hos SVAR) så börja med att välja Arkivtyp Tryckt litteratur, dubbelklicka på Tryckt litteratur Sverige och välj GrillReg:1 (v792967.b10). Här ser vi att Frödinge socken finns i I:174, II:165 och IV:33.

Grill

I andra volymen sida 165 får vi träff, Släta 55. Detta förutsätter förstås att man vet vilken soldatrote torpet tillhörde. Som tur är så hade soldatroten oftast samma namn som huvudgården inom roten, i vårt fall Slätö. En soldatrote omfattade ungefär tre gårdar, medan en vanlig husförhörsrote omfattade som regel fler gårdar än tre.

Eftersom Måns blev antagen 1790, så bör generalmönsterrullan för 1793 vara den första som han finns med i, och efter lite bläddrande hittar vi honom på sida 77 (v60226.b83.s77):

MånsStorm

Vi får nu reda på en hel del. Numret 193 är Måns nr i Regementet, och 55 är hans nummer i det kompani han tillhörde. Genom att bläddra tillbaka till sidan 58 ser vi att Måns tillhörde Överste Löjtnants kompani, och att de detta år inledde generalmönstringen den 17 juni på Mariannelunds slätt.

Går vi tillbaka till sida 77, så kan vi se att Måns den 25 februari 1790 ersatte föregående soldat Carl Johansson Rosberg som dog den 2 november 1789. Måns har nu också tilldelats soldatnamnet Storm. Han är vid mönstringen 24 år och 3 månader, samt varit soldat i 3 år och 3 månader. Han är 5 fot och 7½ tum lång, gift samt smålänning.

Genom att vi nu har numren 193/55 är det lätt att i de följande generalmösterrullorna hitta Måns. Vid generalmönstringen 1806 var Måns kommenderad till Pommern (på grund av Pommerska kriget 1805–1807).

Den sista rullan som Måns förekommer i är den för år 1822 (v60231.b96). Han har då fyllt 53 år och varit soldat i hela 32 år. Längst ut till höger står en intressant anteckning: ”Får asked med anmälan till underhåll; bewistat 1808, 1809, 1813 och 1814 årens Fälttåg, tjent mycket wäl.”

MånsStorm2

Här får vi med andra ord reda på vilka fälttåg som Måns faktiskt deltog i. Jag beslöt nu att besöka biblioteket, och på den lokalhistoriska sektionen hittade jag två böcker; Kungliga Kalmar Regemente på Hultsfreds slätt 1685-1918 av Rune Frode, 1984 och Kungliga Norra Smålands Regementes Historia 1623-1973, 1973. Tack vare dessa böcker kunde jag nu få en mer detaljerad bild av Måns liv som soldat. Bland annat så var han:

1808 i maj månad på Gotland för att där möta upp ryska soldater som ockuperat ön. Måns tillsammans med de andra soldaterna lyckades i en snabb aktion och med beslutsamhet få ryssarna till vapenstillestånd, och kort därefter lämnade ryssarna Gotland. I slutet av Finska kriget var Måns med i operationerna i Västerbotten kring Sävar och Ratan, vilket var hösten 1809. 1813-1814 var regementet i norra Tyskland, där de marscherade förbi städer som Hamburg, Leipzig och Brüssel. Därefter hann Måns knappt hem till Småland innan det i juni 1814 var dags att marschera iväg mot Norge. Där skedde de sista stridigheterna för Måns och Kalmar Regemente den 6 augusti 1814 vid Rakkestads kyrka. Härefter var det slutkrigat för Måns. 1815 var största delen av Kalmar regemente kommenderad till att arbeta med grävandet av Göta kanal.

Så nog var han berest min morfars farmors farfar, även om han fick gå alla dessa mil till fots… Dessutom blev han far till tio barn och efter soldatlivet även kyrkväktare då han var både läs- och skrivkunnig.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

1900-talet liten släktforskarguide

Det dök upp en trevlig liten publikation på Rötters bokhandel idag… 

1900tal2018

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Melker Linck blir förbannad på länsman!

MelkerLinck

I min bok om Vimmerby stads historia har jag tidigare berättat om släkten Linck, och tänkte nu återkomma till Melker (Melchior) Linck som avlade borgared i Vimmerby den 20 maj 1692 och blev precis som sin far Hans George Linck (d. ä.) sämskmakare i staden. Melker som stundvis kunde vara en hetlevrad person, var inte främmande för att bli anklagad och kallad till rådstugan i Vimmerby. Den 12 juni (sista dagen på sommartinget) år 1699 var det dags för honom att infinna sig på Sevede häradsting.

I det allra sista ärendet på tinget klev befallningsman och välbetrodde Johan Drangell fram och bad rätten att ta upp saken med profossen Törne Nilsson samt borgaren här i staden Melker Linck. Drangell klagade på att de under förgången vinter hade överfallit länsman Jöns Amundsson då han var i sitt ämbetes förrättning. De hade slagit och skält honom, och nu ville Drangell att de båda skulle plikta ”för slik deras öfwerdådigheet”.

Innan länsman Amundsson påbörjade sin berättelse hur det gått till, svarade profossen Törne Nilsson att han inte hade varken rört länsmannen eller skällt på honom. Men nu tog alltså länsman till orda:

Han hade varit på möte i Pelarne lite före vintertinget, och när det var över, så hade han tillsammans med profossen Anders Persson farit till Pelarnehult. Anders hade nämligen saköre att driva in av profossen Törne Nilsson, och dessutom en stämning att överlämna till honom.

Men Törne hade inte varit hemma, utan hade rest till Vimmerby. Anders lämnade då stämningen hemma hos Törne, och han och länsman hade sedan påbörjat resan in till Vimmerby.

När de kom på leden mellan Pelarne och Björnebro så hade de stött på Törne, Melker Linck – båda druckna – tillsammans med Corporalen Löfskog och soldaten Johan Looskött (Loskytt). Då fordrade länsman av Törne det han var skyldig. Törne hade inte haft hela summan på sig, och hade då bett Melker att låna honom det som fattades, vilket han gjorde. Melker räckte sedan över alla penningarna till länsman som hade stoppat ner dem i sin penningpung. När länsman hade fått pengarna hade han sagt att han lämnat en stämning hemma hos Törne, men då hade Melker brusat upp och kallat länsman för hundfott.

Innan vi fortsätter historien, så kanske det något ålderdomliga skällsordet hundfott behöver förklaras. Det är ett skällsord som jag stött på ganska ofta i domböckerna från den här trakten. I SAOB beskrivs ordet på den tiden ha varit ett grovt och starkt nedsättande okvädesord som användes om manliga individer och kan översättas ungefär med kräk, usling, kanalje, lymmel och fähund. Nåväl, kanske inte ett ord som skall användas mot en länsman. Låt oss fortsätta.

Länsman blev nu själv arg och sa att hundfott, det kunde minsann Melker vara själv. Då svarade Melker; Kallar du mig hundfott! och började slå över huvudet på länsman med ett piskskaft. Törne hade samtidigt uppmanat Melker i stundens hetta att ta hans värja ”och stick ner den den skälmen!”

Men då, sa Amundsson, red jag och profossen iväg därifrån. Men det dröjde inte länge innan de red ifatt oss, och ville ha kvitto på penningarna. Dock hade länsman glömt sitt bläckhorn hemma. Melker hade nu lugnat ner sig, och kom och bad länsman om vänskap, det som skett hade varit oförhastat, de båda hade aldrig haft något ont till varandra, och de strök nu ett streck över det hela.

Det var nu Törne Nilssons tur att kliva fram för rätten. Törne berättade att han hade kommit från Vimmerby i följe med Melker, corporalen Löfskog och soldaten Loskytt, och när de kom till Björnleden hade de manat på hästarna för att ta sig fram. Då kom länsman och profossen utför, och de hade då skrikit emot dem, men ingendera visste då vem den andre var. När de kom tillsammans så hälsade de på varandra, och länsman berättade då att han lämnat en stämning. Länsman hade sen krävt att få penningarna som Törne var skyldig, och Törne hade då lånat 6 vita rundstycken av Melker som sedan räckt över hela summan till länsman som hade stoppat ner penningarna i sin pung. Därefter hade de pratats vid en stund, vartefter länsman åter frågat efter penningarna. Törne frågade om han inte fått dem, och länsman svarade då nej. Jo, sa då profossen Anders Persson, ”Länsman söök uthi eder pung, det giorde han och fant pänningarna.” Törne ville då ha kvittens, och länsman hade svarit ”det kan wara lika gott”. Melker svarade ”då skola haa qvittens efter han nekar till pänningarna, karlen är drucken, swarade länsman, hwad will du du hundfott!” Törne vet dock inte om Melker slog efter länsman med piskskaftet.

Därefter var det profossen Anders Persson tur att vittna, Anders som hade varit i följe med länsman. Han berättade i stort sett samma sak som Törne, och tillade att både han själv och länsman hade varit något onyktra, dock inte druckna (fulla).

Så var det soldaten Johan Jonsson Loskytts tur att vittna, en man vid sina 30 år. Han berättade att när de möttes, så hälsade han på länsman och sedan hade han kört upp för backen före de andra. Men då han märkte att de inte kom efter honom, så trodde Johan att de ”kommit till att ordskäftas”. Johan hade då bundit tömmarna och sprungit tillbaka. När han kom fram till de andra så hade det hela varit över, och de hade redan lugnat ner sig. Johan kunde bekräfta att ”intet war länsman mycket drucken icke häller nykter”. Han hade hört länsman säga att man ska lida sådant här förtret, men jag ger fan i det, och hade blivit sams med Melker.

Slutligen var turen kommen till Corporalen Löfskog, en man om 60 år, som lämnade samma vittnesmål som Loskytt.

Befallningsman Drangell som tagit upp ärendet bad nu att bonden i Pelarnehult måste höras om länsman hos honom ”warit mycket drucken”. Bonden berättade då att länsman inte hade varit så värst drucken, men inte hade han varit nykter heller.

Drangell bad att det måste ihågkommas att Melker kallat länsman fyllehund nu här inför rätten. Melker berättade då; Törne kom till honom aftonen före detta hände och var sov över på natten. Om morgonen tog Melker sin häst och en drög (en form av släde) och for med Törne för att köpa hö och korn, och fick hos Törne både hö och korn. Efter det som sedan utspelade sig med länsman så reste Törne hem till sitt, och Melker reste vidare till Sefvedetorp, Stolparp och flera andra gårdar för att köpa något till födan. Melker sa sedan att ”wet och icke om han rörde honom [länsman] med onsko, ty de woro båda druckna”.  

Så var det dags för häradstinget att fälla sin dom i detta ärende:

”Ehuruwähl profossen Törne Nilsson påstår intet ondt haft till länsman Jöns Amundsson, icke heller skält eller slagit honom, så är dock profossen Anders Perssons wittnesmål som berättar Törne kallat länsman hundfott och skälm, ty pliktar Törne Nilsson, efter kungliga Majestäts stadga anno 1684 21 augusti, 4 gånger 3 mark silvermynt, sampt betalar för omkostnadt han är giord på denna saak 24 Daler silvermynt.

Melker Link som efter wittnens utsago slagit länsman Jöns Amundsson, några slag med ett piskeskaft på allmänna wägen, pliktar som den Konungens allmennefrid brutit 40 mark silvermynt Item för det han inför rätten angripit länsman med smädeord och kallat honom fyllehund, 10 Daler silvermynt.”

Källa:

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAAAE:37 (1699-1700) Bild 560 (AID: v208512.b560)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar