Bye Bye Sverige

Så var då äntligen Lotta Lundgren och Erik Haag tillbaka med en ny tv-serie, denna gång i tre delar som handlar om svenskarna som utvandrade under 1800-talet. Faktum är, att vi som gillar historia (och släktforskning) börjar bli bortskämda i tv. Ändå kan man utläsa från diskussioner på internet att det är något som saknas. 

Bye

På vanligt manér serverar Lotta och Erik oss en portion av Sveriges historia, denna gång om den stora utvandringen som skedde på 1800-talet till Nord Amerika. Gillade man Historieätarna så kommer man gilla även den här miniserien. Den är underhållande, gemytlig och informativ. Den där lite märkliga, men kärleksfulla personkemin mellan Lotta och Erik är det som gör det hela så bra. Det finns gott om radarpar i tv, Luuk och Lindström, Erik och Mackan och Filip och Fredrik för att nämna några. Alla dessa har något gemensamt, nämligen att antingen så älskar man allt de gör, eller så kan man inte med att se på det. Och det är inget märkligt med det. Personligen tycker jag att Vem tror du att du är tappade en del av sin charm när inte längre Ted Rosvall var med i avsnitten. Och vad vore Allt för Sverige utan Anders Lundin? 

Inom släktforskningens värld kan man läsa kommenterar så som att det är ett dåligt program, bara trams och flams mellan Erik och Lotta och att det ska vara fullt av faktafel. Alla har rätt till sin åsikt, men frågan är om vi släktforskare verkligen är den tänkta, primära målgruppen för denna produktion? Vi som har släktforskat en tid har redan dessa kunskaper om utvandringen på 1800-talet. Nej, här vänder man sig istället till den stora publiken ute i Sverige, och levererar historia förpackad i ett trevligt och underhållande format på torsdagskvällarna, perfekt att avnjuta till en go-fika. 

Varför kommer då såna här kommentarer från oss släktforskare då? Vi har trots allt fått se Vem tror du att du är, Allt för Sverige, Det sitter i väggarna, Historieätarna och nu kommer Bye Bye Sverige. Men det vi släktforskare drömmer om är en programserie som vänder sig uteslutande till oss, något som jag skrev om i mitt inlägg Till jultomten…

Vi vill helt enkelt se ett programserie som djupdyker i landsarkiven, ger oss ny information som kan ta oss vidare i vår egen släktforskning. Även om vi sett ett ökat intresse för släktforskning under de senare åren, där även de yngre generationerna börjar intressera sig i en något större utsträckning än tidigare, så är det i förhållande till Sveriges befolkning fortfarande en ganska liten grupp. Jag är rädd att vi kommer få fortsätta att längta efter ett program som vänder sig till bara oss som håller på med genealogi.

Men allt måste inte komma i en dyr tv-produktion. På något sätt verkar vi i Sverige ha glömt bort styrkan med Youtube. Det finns ytterst lite svenska, släktforskarrelaterade klipp på Youtube, och det tycker jag är väldigt synd. Man kan säga vad man vill om Ancestry, men de har i skrivande stund lagt upp över 760 klipp på sin kanal. Självklart är det med fokus att locka nya (betalande) användare, men samtidigt finns det gott om informativa klipp om hur man hittar i deras många register och framför allt hur man släktforskar i det amerikanska källmaterialet. 

Sveriges släktforskarförbund har valt att än så länge bara lägga upp årsstämmorna på sin kanal, inte heller på Riksarkivets kanal ser vi någon större aktivitet. Går vi till Arkiv Digitals Youtube-kanal så hittar vi faktiskt några klipp, men dessa fokuserar till största del på sin egen produkt, vilket inte är något märkligt i sig. I övrigt är det ganska skralt på Youtube med svenska släktforskare. Den stora fördelen med Youtube är att kostnaderna blir försumbara, det krävs i stort sätt en eldsjäl med en kamera, och eldsjälar finns det ju gott om inom den svenska släktforskningen. Förhoppningsvis kommer vi få se en förändring framöver. Jag tror att det skulle vara en väldigt rolig utmaning att producera en sådan Youtube-kanal, och det skulle kunna bli något stort på sikt. 

Själv kommer jag att avnjuta de två kommande avsnitten av Bye Bye Sverige med stort nöje, jag ser redan fram emot hur det går när Erik lämnar tryggheten vid dubbeltallen bakom sig för att tillsammans med Lotta kliva på båten mot det okända.  

 

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att tjäna som piga och dräng

Säger man piga och dräng, så går nog mångas tankar direkt till Lina och Alfred i Katthult, som till synes levde ett gott och trivsamt liv i den lilla idyllen hos husbonden Anton. Men att ha tjänst hos en husbonde förr kunde vara nog så hårt och kämpigt med långa arbetsdagar och slitsamma arbetsuppgifter.

”Genom historien och mycket långt fram i tiden utgjorde hushållet grunden för människors försörjning. Här bodde och arbetade familjer och anställda tillsammans och producerade merparten av det som behövdes för att klara tillvaron”

Det var alltså viktigt att tillhöra ett hushåll för att överleva. Antingen så var din familj kärnan i hushållet, du ägde eller arrenderade själv jord, eller så arbetade du hos någon husbonde och på så sätt ingick i ett hushåll. 

Alternativen på landet förr för att försörja sig var få för de fattiga. Den äldsta sonen i familjen kunde förvänta sig att så småningom ta över gården eller torpet av föräldrarna när de blev för gamla för att orka med. Ett alternativ för unga män var att bli rotesoldat (knekt) och på så sätt få ett litet soldattorp med tillhörande jordteg att försörja sig på. Vanligt för fattiga pojkar var också att lära sig skomakaryrket. Men alla kunde inte bli soldater eller skomakare, och för kvinnorna var alternativen ännu färre, så allra vanligast var att ta tjänst hos en husbonde. Sin första tjänst tog man som regel efter att ha konfirmerat sig då man ansågs vara gammal nog att vid 15 års ålder lämna familjehemmet och arbeta för sitt uppehälle. Men var det riktigt fattigt och ont om mat hemma kunde man få ge sig iväg ännu tidigare i livet. Härefter följde ett antal år som dräng och piga. Ofta stannade man bara ett år hos varje husbonde, då man fick slita hårt och många gånger troligen vantrivdes. Så med hoppet om att gräset var grönare på andra sidan sökte man sig vidare till en ny husbonde då tjänsteåret var slut. Det var som regel först när man gifte sig som man skaffade eget boende och lämnade tjänsteåren hos andra bakom sig.

Drängarna arbetade i huvudsak utomhus med jordbruket, röja mark, plöja, så och skörda. Om vintern skedde skogsbruket då det var lättare att dra stockarna med häst och kälke när det var snö. Det är inte utan beundran när man åker i Småland om somrarna och ser alla dessa stenmurar, stora bumlingar av sten som flyttats från de karga åkrarna och inser vilket slit som ligger bakom.  Pigornas arbete var än mer varierat, allt från att mjölka kor till att att baka, laga mat, ysta ost, stoppa korv, väva tyg, tvätta, allt med tidskrävande metoder och primitiva redskap… 

Drängar och pigor har funnits i vårt land ända sedan långt tillbaka i medeltiden, men först år 1664 kom den första legostadgan, eller tjänstehjonstadgan som den också kallades. Den innehöll ett regelverk för vilka plikter och skyldigheter husbonden respektive tjänstefolket hade. Allt eftersom kom det nya utgåvor av legostadgan, den sista kom 1833 vilken gällde ända fram till 1926. Mycket av livsvillkoren för pigorna och drängarna kom att påverkas av detta regelverk.

Piga respektive dräng är de allra vanligaste epiteten som vi ser på våra förfäder i kyrkböckerna. Båda dessa ord kan dock betyda flera olika saker; dräng betyder förutom man i tjänst hos husbonde även mansperson som ännu ej uppnått sin fulla utveckling, ung man, yngling, gosse, liksom piga kan vara (förutom kvinna i tjänst hos husbonde) ung kvinna, flicka; äv. om ogift kvinna (oavsett åldern) enligt SAOB.

Pigor
Pigorna Gustafva och Signe hos familjen Rydin
i Walmstedtska gården i Uppsala.

Att bli anställd

Förr var det på marknaden som husbönder, matmödrar och tjänstefolk träffades och kom överens om en kommande anställning. På 1800-talet blev det vanligt att annonsera i lokala tidningar. Det förekom också att man sökte tjänst hos husbönder där äldre syskon tjänade eller tidigare hade tjänat och därför visste att man skulle få det drägligt där.

Enligt 1833 års legostadga löpte anställningen från den 24 oktober och ett år framåt. Om man inte trivdes på sin plats och ville söka sig vidare så var man tvungen och säga upp sin anställning mellan den 26 juli och 24 augusti, annars förlängdes kontraktet automatiskt ytterligare ett år. Men man hade även en frivecka från den 24 oktober innan man var tvungen att senast inställa sig på sin nya arbetsplats. Friveckan var den enda vecka på året som man inte behövde arbeta, men samtidigt hade man ingen inkomst och var tvungen att ordna med sin egen mat och logi. Eftersom tillgången på mat kanske inte var den bästa, så kallades friveckan även för slankveckan.

Eftersom alla flyttade runt i socknarna samtidigt under den sista veckan i oktober, så var det en idealisk tid veckorna därefter att påbörja husförhören då alla infunnit sig på sin nya plats. När man anlände till sin nya arbetsplats så skulle man ha med sig sin kista i vilken man förvarade sina kläder och få ägodelar, detta var viktigt: ”§17: Ej må tjenstehjon, utan husbondens lof, förwara sin kista med kläder eller annat, som det till dagligt bruk behöfwer, å annat ställe, än der det tjenar. Efter annorlunda, plikta tjenstehjon halfwa lönen.” Man fick inte heller lämna sin arbetsplats ”gifwa sig ur husbondens hus eller öfwer natten är borta” utan att be husbonden om lov först, även då kunde man straffas.

Platsannonser i Stockholms dagblad den 19 mars 1836:

Pigannonser

Som synes är vissa formuleringar kanske inte lika gångbara i dagens platsannonser; ”Uti ett mindre, ordentligt hushåll åstundas som ensam en snygg, höflig och willig piga”…

Lönen

Förutom att man som tjänstefolk fick mat och husrum under året, så utbetalades dessutom en liten lön, ofta bestående både av naturaförmån i form av kläder och av kontanta penningar. Nedan är löneuppgifter hämtade från Lars O. Lagerqvists bok Vad kostade det:

1330, Halvårslön sommartid för dräng 1 mark penningar, 2 par skor och 1 par byxor. Sommarlön piga 3 öre, 1 par skor.

1560, Årslön för dräng, 6 mark.

1570, Årslön för piga, 8–12 mark, jämte naturaförmån.

1725, Huspiga, 40 daler kopparmynt/månad.

1740, Dräng 50 daler kopparmynt om året jämte 3 par skor, 2 skjortor och 2 par strumpor. Piga 24 daler kopparmynt, jämte 3 par skor och 2 par strumpor.

1815, Oxdräng, 45 riksdaler/år förutom bostad och kost.

1885, Piga 84 kronor kontakt/år jämte värdet av kost och logi 225 kronor.

1905, Piga 161 kronor kontant, jämte värdet av kost och logi 347 kronor.

1910, Dräng, 2:79/dag.

Som du ser för lönen år 1740 så tjänade en piga bara hälften av vad drängen gjorde, ibland kunde det till och med vara en tredjedel av drängens lön. Så var det ända fram till början på 1900-talet då skillnaden började minska något, trots att kvinnornas arbetsdag var längre än mannens och ofta minst lika slitig.

”Tjenstehjon skall i sitt förhållande wara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedigt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter…” Den lilla lön (eller delar av den) som man arbetade så hårt för under hela året var lätt att bli av med om man inte levde upp till husbondens krav eller av oaktsamhet hade sönder någon av husbondens ägodelar. Man hade enligt legostadgan inte heller rätt att få ut sin lön (den kontanta delen) innan tjänsteåret var till ända.

Rätten att slå sitt tjänstefolk

”Felar tjenstehjon af lättja, wårdslöshet eller olydnad i tjensten, eller eliest förer ett oordenteligt eller straffbart lefnadssätt; äge husbonde med alfwarsamma föreställningar och, då de icke hjelpa, med måttlig husaga söka sådant rätta.” Detta var ingen ny företeelse, redan i de gamla landskapslagarna från medeltiden hade husbonden rätt att slå inte bara sitt tjänstefolk utan även sin hustru och sina barn, så länge det skedde med måtta. Vad som var med måtta var naturligtvis en tolkningsfråga. Den 1 oktober 1858 kom ny lag som sa att man nu endast fick utdela husaga till pojkar under 18 år och flickor under 16 år, i våra öron låter detta helt upp och ner, man fick slå barn men inte vuxna. Först 1920 avskaffades husagan helt och hållet.

Förutom att husbonden var i maktposition över sitt tjänstefolk, så var det även orättvis fördelning av arbetstid mellan kvinnor och män – pigans arbetsdag var nämligen längre än drängens. Tidigt på morgonen förväntades hon gå upp och koka gröt och sätta på kaffe så det var klart när männen vaknade. Ute i ladugården väntade korna på att bli mjölkade på morgonen, även denna uppgift var pigans ansvar. Medan pigan lagade kvällsmat så kunde männen lägga sig och sova en stund. När maten var uppäten så var männen oftast lediga för kvällen, medan pigan fick diska upp och städa. En annan orättvisa var om pigan blev gravid, då kunde husbonden nämligen välja att antingen halvera hennes lön, eller helt enkelt avsluta anställningen. Det är därför vi ofta ser att unga, ogifta kvinnor som födde barn återvände hem till föräldrahemmet. Tyvärr var det inte heller ovanligt förekommande att husbonden tog sig friheter av sexuell natur med de unga pigorna i hans tjänst. Makens otrohet med pigan var säkert inte heller okänt för hustrun alla gånger, men vad skulle hon göra? Hon kunde ansöka om skilsmässa, men det var ju inte säkert att hon hade någonstans att ta vägen, och det skulle troligen påverka hennes sociala status.

Husbondens åtaganden

Husbondens makt var stor, men samtidigt var han juridisk person för inte bara sin egen familj, utan ansvarade för alla på gården, tjänstefolk och inhyses inkluderade. Om en av hans pigor tjuvmjölkade grannens ko, så var det husbonden som fick ersätta grannen, inte pigan. Sen är det inte så svårt att gissa att det blev ”måttlig” husaga därefter av en vredgad husbonde. Det var även han som förvaltade all egendom i familjen, sin egen, hustruns och likaså de vuxna barnens så länge som de bodde hemma.

Husbonden hade dock även en rad med åtaganden som han var skyldig att leva upp till för sitt tjänstefolk. ”§6: Husbonde åligge tienstehjon med förswarligt underhåll och tienligt husrum förse.” Husbonden skulle även behandla sitt tjänstefolk väl och i sitt uppförande föregå med gott exempel.

Det fanns även en sorts ”ålderdomstrygghet” för den som varit sin husbonde trogen: ”§7: Husbonde må ej förskjuta det tjenstehjon, som oafbrutet hos honom troget och wäl tjent ifrån sitt trettionde år och till dess det för ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen med dess tjenst kan wara belåten, utan drage husbonde försorg, att sådan berömwärdt tjenstehjon till sin död har skälig utkomst och skötsel, mot den betjening, det kan uträtta”. Om nu husbonden inte hade möjlighet att försörja sin trotjänare, så blev det församlingens skyldighet att ge personen underhåll och den vård som den sågs i behov av att vara.

Likaså skulle husbonden se till att tjänstefolket fick vård om de blev sjuka: ”§6: Sjuknar tjenstehjon, bör husbonde låta det sköta och wårda; hafwe dock rätt, om han will, att å lönen afräkna, hwad han till läkare eller läkemedel utgifwit.”

En månghundraårig epok tar slut

Under 1800-talet industrialiserades vårt land, och i samband med att jordbruket blev mer effektivt och krävde mindre arbetskraft, så var det många som istället sökte sig till fabrikerna, även kvinnorna. Man har beräknat att det år 1900 fanns omkring 140 000 pigor i Sverige (knappt 3% av landets befolkning), och det var ett antal som under de kommande åren snabbt skulle minskade ytterligare. Förutom industrialiseringen var även emigrationen en stor bidragande orsak till detta. Unga, svenska kvinnor var populära i Amerika, då de hade rykte om sig att vara arbetssamma och plikttrogna. I Amerika blev friheten mycket större för våra pigor, där styrdes nämligen inte deras liv av någon legostadga.

 

Källförteckning:

Kungliga Majestäts förnyade nådiga Legostadga, Stockholm 1833
Usla, eländiga och arma: Samhällets utsatta under 700 år, Annika Sandén 2013
Vad kostade det? Lars O. Lagerqvist, 2011
Svenska akademiens ordbok (online)
Pigornas slit, artikel i Populär Historia 7/2009
Stockholms Dagblad, 19 mars 1836
En piga bland pigor, tredje utgåvan, Ester Nordström, 1914
Sveriges folkmängd från 1749 och fram till idag, SCB

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Vägen in till domböckerna

När man börjar släktforska så är det i huvudsak kyrkans böcker som man använder, födelse- vigsel- och dödböckerna ger information om livets tre stora händelser, medan husförhörslängderna ger en röd tråd i varje persons liv var de har bott och arbetat. Men efter några år som vill man få veta mer om personerna, och då brukar jag rekommendera att börja söka i domböckerna.

På 1800-talet antecknade prästen i husförhörslängden när en person hade blivit dömd för ett brott, vid vilken häradsrätt och vilket straff som blivit utdömt. Men anteckningarna är färre under början på 1800-talet, för att helt försvinna i 1700-talets husförhörsböcker. Detta betyder inte att man var mer laglydig under äldre tider, utan att man får söka informationen på andra sätt.

Att ge sig i kast med domböckerna kan inledningsvis vara jobbigt, vid första anblick består de bara av sida upp och sida ner av tätskriven och till en början svårläst text. Men belöningen för den som tar sig tiden att läsa dessa böcker brukar vara stor, för det är här som våra anfäder får liv. Men måste man då läsa all text för att hitta just sina egna förfäder? På den frågan vill jag svara både ja och nej. 

Dombok1

Som du ser ovan, så har personen skrivit med den tyska handstilen, eller nygotiska som den även kallas i flödestexten. Namnet på personen som texten handlar om, i detta fall borgaren Magnus Håhl, är istället skriven med latinsk handstil. Den latinska handstilen liknar mer den vi är vana vid att läsa, och gör att namnet står ut i texten. På så sätt går det mycket fortare att skumma igenom sidorna i jakten på sina egna förfäder.

Saköreslängden

Men för den som inte vill söka igenom hundratals sidor i domböckerna finns det andra vägar att hitta rätt i det digra materialet. Domböckerna fördes i kronologisk ordning, och sist i domboken för respektive år upprättades allt som oftast den så kallade saköreslängden

Saköreslängd

I saköreslängden antecknades alla som hade dömts under året och som antingen skulle betala böter eller plikta med kropps- eller fängelsestraff. Ovan ser du saköreslängden för Vimmerby rådstuga år 1745 där vi bland annat kan läsa att ”förafskedade båtsmannen Wimmergren för han under gudstjensten sålt brännewin” dömts 27 mars att betala 10 daler silvermynt, vilka fördelades en tredjedel till kronan, en tredjedel till staden och en tredjedel till målsägaren.

Saköreslängden blir med andra ord en sorts innehållsförteckning, men tänk dock på att här tas endast de personer upp som faktiskt dömts för ett brott. En person som blivit frikänd hamnar inte i denna lista. Dessutom kan en person förekomma i domböckerna av många andra orsaker, exempelvis som vittnen eller för att själv dragit någon inför tinget. I städernas domböcker tas även mycket annat upp så som tomtköp, ansökande av burskap, tvister om testamenten och andra intressanta saker. Så vill man inte missa någon så är det ändå att bläddra från pärm till pärm som gäller. En fördel med saköreslängden är också att man får reda på vilket straff som faktiskt delades ut för det begångna brottet. Det var väldigt vanligt förr att dömas till böter, men om man inte kunde betala så omvandlades straffet till kroppsstraff istället. 

Som parentes kan nämnas att jag har skrivit av saköreslängden för Vimmerby stad för åren 1725-1749, vilken du finner här: Vimmerby saköreslängd 1725-1749

Slottshäktets fångelistor

Hade man gjort något mer allvarligt brott så hamnade man ofta i slottshäktet i väntan på rannsakning vid tinget. Därför är även slottshäktenas fångelistor intressanta för att hitta kriminella släktingar och därmed en genväg in i rätt dombok. Arkiv Digital har digitaliserat fångelistorna från mitten av 1700-talet fram till 1825. Sök på Justitiekanslern -1974 för att hitta listorna. 

Dombok2

”1751, den 28 januari hitfördes från Calmar stadshäkte, qwinsfolket Anna Stina Mårtensdotter, anklagad och wid stadsrätt dömd i juli månad 1754 för inbrott och stöld, samt misstänkt barnamord här under fängelset”. Anna Stina hade med andra ord suttit i häktet i fyra år, och dessutom blivit gravid under tiden. Det var inte allt för ovanligt att fångvaktarna tog sig friheter med de fängslade kvinnorna. 

I fångelistorna fördes anteckningar om när personerna förpassades till tinget, och på så sätt blir även fångelistorna en sorts innehållsförteckning till domböckerna. Fångelistorna upprättades månadsvis, så en person förekommer vanligtvis på flera ställen, och genom att följa dessa så får man information om när personen finns med i de olika domböckerna. 

Då fångelistorna fördes länsvis så kan man förhållandevis snabbt hitta släktingar i dessa längder. Precis som i saköreslängderna kan man här utläsa vilka straff som personerna fick för sina brott.

Avskrifter och indexeringar av domböcker

Ett fjärde tips är att söka efter avskrifter eller indexeringar av domböcker. Själv har jag haft mycket nytta av Gunnar Björkmans ”Personregister till Wimmerby stads dombok och protokoll för åren 1614-1725” utgiven 1957 och som finns digitaliserad hos Arkiv Digital (v115704.b1). 

Dombok3

Hos Arkiv Digital finns domböcker digitaliserade från tidigt 1600-tal fram till mitten på 1750-talet. Dessutom kan man via Beställningsfotografering för en mindre ersättning få önskad dombok digitaliserad. 

Så för att få tag i spännande material om din släkts historia och till dina släktböcker så är domböckerna en rik källa för bra för att ignoreras. Lycka till i ditt sökande!

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Tid till eftertanke i släktforskandet

Eftertanke

Självklart gör jag som alla andra som har blivit bitna av denna härliga hobby kallad släktforskning, jag nagelfar kyrkböcker, domböcker och andra gamla källor för att hitta ”bara lite till” om min släkt, och det ena livsödet efter det andra skrivs in i min dokumentation. Det är som julafton när nya källor eller databaser publiceras som kan lösa gåtor och komplettera tidigare genomförd forskning. När frågan då och då dyker upp på nätet, hur många personer har du samlat i din databas, och någon svarar ”drygt 95.000”… då brukar jag tyst fundera, hur då?

De liv vi lever idag innehåller så mycket stress, och så mycket måsten, vi måste prestera på våra jobb, och vi förväntas hinna med så väldigt mycket på de få timmar vi har till förfogande på fritiden. Allra värst är det då vi är lediga, den där magiska, efterlängtade semestern då vi bara måste hinna med och måla huset, och resa på de där fantastiska resorna och lägga upp vykortsliknande foton på Facebook så man kan komma tillbaka till jobbet med en till synes hälsosam solbränna och massor av coola minnen att berätta för arbetskamraterna.

Var det likadant för våra förfäder, kände de samma stress och krav på att prestera? För mig är en stor drivkraft av arbetet med släktforskningen att få reda på hur mina förfäder levde, och mina tankar far ofta iväg när jag stöter på särskilt tragiska öden. Få händelser i livet förr dokumenterades så noggrant som döden, själva begravningen, vad personen dog av, kanske finns det nedtecknat om hur personen levt och hur den var som person, och självklart även bouppteckningen som ger en ögonblicksbild över den avlidnes liv. En fråga som ofta dyker upp i mitt huvud är; upplevde våra förfäder mest bara sorg och slit i sina liv, eller fanns det tillfällen och tid till glädje också?

Sommaren 1774, när grönskan och blommorna stod i full prakt gifte sig min mormors mormors farfars far Cnut Börgesson med änkan Kierstin Jonsdotter. Bröllopet hölls i Södra Vi, och de två var därefter bosatta i Ramsefall. Tillsammans skulle de få sju barn, det äldsta, sonen Olof är min anfader.

Men snart sänkte sig ett sorgemoln över familjen. Andra barnet var dödfött, tredje barnet, sonen Börge dog av mässlingen bara några veckor efter födseln. Men Kierstin var snart gravid igen, och födde den 31 januari 1780 två tvillingflickor, Margareta och Carin, och nu verkade det hoppfullt. Flickorna överlevde våren och sommaren, men till hösten drabbades Margareta av kikhosta och dog den 19 september. Tre veckor senare dog även tvillingsystern Carin av kikhosta. Jag minns så väl när min dotter var förkyld som liten och låg och rosslade och hostade genom nätterna. Som förälder känner man sig maktlös och vill inget annat än att kunna göra något för den lilla, troligen led jag mer än vad min sovande dotter gjorde. Men därför är det så lätt för mig att leva mig in i hur Cnut och Kierstin hade det när de små döttrarna låg i sängen och hostade, för att sedan på morgonen upptäcka det hemska, att de hade avlidit under småtimmarna.

Sjätte barnet som föddes i Ramsefall den 24 juni 1782 var dottern Cherstin, hon var svag vid födseln och blev därför nöddöpt hemma, och avled senare samma dag. Slutligen föddes dottern Eva 1783, och hon överlevde barndomen. Av sju barn överlevde bara två.

Vi har alla dessa tragiska livsöden dokumenterade i våra släkthistorier, de är tyvärr långt ifrån ovanliga. För bara en kort tid sedan var jag på begravning och sa farväl till en nära familjemedlem. En fin och stillsam begravning, men det är då verkligheten drabbar en, att det en gång ska ta slut. Prästen som höll i begravningen sa något i stil med… ”Vi kan nu inte längre skapa nya minnen tillsammans med…” en fras som stannade kvar i mitt minne. Och när man själv är så nära döden i det egna livet, så blir dessa livsöden från förr som drabbade mina släktingar så mycket mer verkliga och sorgliga.

Jag är inte kristen på något sätt, blev nyligen kallad gudlös och är osäker på om jag ska ta det som något negativt eller till och med känna mig förolämpad, men av någon anledning så tittade jag på dagens helgmålsringning där prästen Anders Åkerlund pratade, och han sa att ”på ålderns höst tänker man självklart på att man en dag ska dö, men alla andra dagar ska jag leva”. Och det är nog så man ska tänka, att även om det kunde vara sorgfulla liv förr på grund av sjukdomar med dödlig utgång, sjukdomar som vi idag enkelt kan bota, så fanns det säkert gott om lyckliga stunder också. När första vårsolen värmde, att få fira midsommar med sin familj, att få uppleva den första kärleken, eller se de första stegen tagna av sitt barn och möta dess glada blick när det inser att det kan! Men dessa lyckliga stunder är inte lika väl dokumenterade som de sorgliga. Det är därför lätt att tro att det övergripande bara var sorg som kantade livet förr. Döden var mer närvarande då, att små barn dog tillhörde vardagen, och något som man var tvungen att leva med, och självklart var det inte lättare då att förlora sitt lilla barn, lika lite som nu.

När jag berättar för andra att jag håller på med släktforskning så kommer alltid frågan som jag är så trött på; ”Hur långt tillbaka i tiden har du kommit?” Jag förstår nyfikenheten, men för mig har det aldrig varit viktigt att ta mig så långt tillbaka i tiden som det går, även om jag också kan knyta samman mina anor med Gorm den Gamle, Danmarks förste kung som föddes på 800-talet, eller för den delen den romerska kejsaren Karl Den store född 742, om man nu kan lita på adelns släktutredningar. För mig har det varit mycket mer intressant att själv i originalkällorna från 1600-talet och framåt ta fram min släkts historia, jag vet inte ens hur många personer jag dokumenterat de fjorton år jag har hållit på, men det är knappast några 95 000… För mig är inte antalet det viktiga, utan att jag kan hitta så mycket som möjligt om varje person, och det tar tid, men är också charmen med släktforskning för mig – att lägga detta pussel av ledtrådar som återskapar mina förfäders liv… och det får ta tid, för när jag släktforskar så tillåter jag mig att lägga vardagens stress och måsten åt sidan, och bara njuta av mitt fritidsintresse och den spänning som den ger, och framför allt tillåter mig att stanna upp stundvis för att tänka på de funderingar som dyker upp. Jag beundrar er som har hunnit få in så många personer i ert släktträd, och förstår att det är fullt möjligt om man forskat i många år, men själv distraheras jag ofta av sånt jag hittar, och bara måste ta reda på mer om ett visst krig, eller om rödsoten eller vad för lagar som påverkade livet förr…   

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Liborius Stockfisch – Vimmerbys första apotekare

Vimmerby1707

Vimmerbys första apotek inrättades 1749 enligt Alfred Lewertins bok Sveriges Apotekarhistoria utgiven 1910. Lokalhistorikern Oskar Blomberg skrev i sin bok Utdrag ur Vimmerby stads historia; ”Det första året det fanns apotek i Vimmerby var 1749. Ägare var då Liborius Stockfisch. Var försäljningslokalen då fanns är oklart…” Men vem var då denna Liborius Stockfisch? Min tanke är att försöka ge en bild av Vimmerby stads första apotekare.

Blogginlägget kunde lika gärna haft rubriken Giöterströms kamp mot Stockfisch, men låt oss börja från början. Det första spåret som jag hittat är från den 2 juli 1743. Den sommardagen stod nämligen Liborius inför rådstugurätten i Vimmerby. Det var stadsbetjänten Anders Kullander som till notarien Olof Moberger hade angivit ”qwinsfolket” Annika Persdotter. Annika var piga hos ”ädla och högaktade” borgmästaren Axel Loo, och hade tidigare tjänat där som amma. Hos borgmästaren logerade även stadens apotekargesäll Liborius Stockfisch, och han hade med ”bemälte qwinsfolk med barn rådt”. Stockfisch hade dock erkänt för borgmästaren att det var han som var lägersman, och borgmästaren i egenskap av husbonde ställde nu de båda inför rätten. 

Det blev inte någon längre rättegång då både Liborius och Annika erkände, och snart föll domen. Liborius dömdes enligt missgärningsbalken till första gången lönskaläge och fick därför böta 10 daler silvermynt. Brukligt på denna tid var att kvinnan betalade hälften så stor summa, alltså 5 daler, men Annika hade tidigare varit dömd för att ”sig lägra låtit”, och skulle därför även hon betala 10 daler silvermynt, en stor summa för en piga år 1743. Dessutom skulle Liborius erlägga 4 daler silvermynt och Annika 2 daler silvermynt till kyrkan. Några 12 daler hade inte Annika, och fick därför plikta med 14 dagars fängelse i stadshäktet för de 10 dalerna, och därefter arbeta av de två dalerna till kyrkan. Annika tilläts dock att föda sitt barn först innan hon sattes i häktet för att avtjäna sina dagar. Någon efterföljande relation mellan de två verkar det inte ha blivit.

Liborius hittade dock snart sitt livs kärlek i den då 32-åriga änkan Maria Margareta Rising med vilken han gifte sig i juli månad 1745 i Vreta Kloster. Maria föddes den 9 mars 1713 i Vimmerby, dotter till dåvarande rektorn i staden, Botvid Rising och dennes första hustru Anna Cecilia Sternman. Maria gifte sig första gången 5 juli 1739 med tysklandsfödda Henrik Jakob Sivers, hovpredikant och kyrkoherde i Tryserum, men de skilde sig samma år. Äktenskapet med Liborius blev däremot mer lyckat. Under tiden de bodde i Vimmerby så fick de två barn; Äldsta sonen Liborius 4 augusti 1746 och sonen Botvid född 10 februari 1748 som dog redan den 27 mars samma år.

Enligt Blomberg, som troligen tog sin uppgift från Lewertin så inrättades apoteket i Vimmerby år 1749. Även om det kanske var det år som Liborius gick från apotekargesäll till att bli apotekare så arbetade han flera år innan 1749 som apotekare i Vimmerby med tillhörande apoteksbod.

År 1746 var Liborius 42 år gammal. Hans ursprung är för mig okänt, och att han skall vara född 1704 är enligt åldersuppgift när han dog. Men detta år var det åter dags för Liborius att stiga fram inför rådstugurätten vilket skedde den 28 april.

Det var rådmannen Jonas Arfwid Kastman och handelsman Håkan Höök som stämt Liborius för 1) ha sålt varor han inte ägde lov till, 2) begäran om att visa upp medicinaltaxan, 3) Att hans bod skulle hållas stängd tills Liborius kunde bevisa att han tagit examen i Collegie Medico, 4) bevisa att han hade tillstånd att i Vimmerby hålla apotek för sin egen eller annans räkning.

Fram steg nu den välbetrodde stadsfiskalen Bengt Giöterström med full pondus och med fullmakt undertecknad den 24 april att företräda Kastman och Höök i detta ärende. Giöterström var en respektingivande person med stor vana i rådhusrätten. Han krävde nu att Liborius skulle komma med bevis och svara på frågorna, men Liborius ville istället få 14 dagars frist innan han svarade på anklagelserna. Rätten gav honom anstånd till nästkommande onsdag, och så var den dagen till ända, troligen inte till Giöterströms belåtenhet.

Den 30 april steg Giöterström upp inför rådhusrätten och åberopade att stämningsmålet ”nu måtte företagas”. Giöterström var klart ivrig att fortsätta målet. Stockfisch var även han på plats, men började med att ifrågasätta Kastmans och Hööks rättighet att lägga sig i det de inte förstod sig på, vartefter han började svara på de fyra anklagelserna från föregående tillfälle.

1: Vad varor jag äger makt såsom apotekare att sälja, dependerar jag i detta mål av Kungliga Collegium Medicum. 2: Finner jag ingen lag att förbinda mig uppvisa medecinal taxan för någon domstol, utan den rättigheten har endast Kungliga Collegium. 3: Vad gäller tredje punkten så är det inte upp till någon domstol att bepröva eller förbjuda endast på grund av två ”olaga kärandes blotta angifwande och tahl”, och jag behöver inte yttra mig. 4: Slutligen finner jag inte vad Kastman och Höök har att göra med om jag äger den gård som jag nu sitter uti, utan det är endast något som angår herr Linck som faktiskt äger gården.  Därefter bad Liborius ödmjukast rätten om rättvist bifall i dessa gärningsmål, och om det skulle underkännas så ville han att hans missnöje skulle antecknas och fallet tas upp i Göta hovrätt. 

Nu steg åter Giöterström fram, redo att prata. Han inledde med att påstå att då Stockfisch hade framfört sitt missnöje till rannsakning och framtida dom så hade han förolämpat rådhusrätten. Att Stockfisch inte såg huvudmännen [Kastman och Höök] som riktiga käranden och att de skulle ha gjort insteg i Giöterströms syssla genom att dra Stockfisch inför rätten, var även det något som Giöterström ansåg vara både fel och hånfullt. Men nu var tiden så långt kommen på dagen, att målet sköts upp ännu en gång.  

Den 3 maj var det åter rådhusrätt, men nu uteblev Stockfisch trots att ärendet skulle återupptas denna dag. Stadsfiskal Giöterström var inte sen att påpeka att då ”Stockfisch efter skedt uprop af saken ej kom tillstädes, eller fullmäktig å thess wägnar” så skulle han plikta 1 daler silvermynt vilket också skedde enligt det årets saköreslängd.

Men Giöterström hade laddat hela morgonen och lät inte saken bero vid det; ”Saken nu måtte företagas, och att Boden till thess Stockfisch upwisar medicinal taxan måste blifwa igenslagen, som ock elliest wärkställt warde, enär Stockfisch ej sielf är hemma, emedan ej någon hwarken bör eller kan tillförtro sig att af thess hustru eller gosse, som ej länge wid apotequet warit, utan nyligen är antagen; några medicamenter eller dylika handla, och af them emottaga; samt sedermera icke upnats förrän han swarat i saken och apoteket undergått visitation.”

Stadsbetjänten Widerberg skickades hem till Stockfisch för att höra om denne var hemma, men det var han inte, och var inte heller denna dag att väntas. Rådman Daniel Schenling tillsammans med notarien och betjänten fick nu i uppdrag att med lås och märlar försegla Stockfisch apoteksbod tills målet var löst. Skulle Stockfisch bryta upp låsen så skulle han få plikta (betala böter) för det!

Och det gjorde Stockfisch. Redan dagen efter, söndagen den 4 maj bröt han förseglingen, och Giöterström påtalade att Stockfisch nu måste betala hela 20 daler silvermynt i böter.  Stockfisch svarade att eftersom han hade tänkt förklara missnöje över att apoteket skulle förseglas till hovrätten, så hade inte rådstugurättens utslag vunnit laga kraft då han brutit förseglingen. Efter detta anförande var gjort, så avträdde han genast från rätten, och borgmästaren å rättens vägnar sade till Stockfisch att vänta tills stadsfiskal Giöterström fått anför i denna sak ”hwad han någit kan hafwa”. Stockfisch fick då återvända. På frågan om bevisning för att få hålla apotek i Vimmerby så teg Stockfisch alldeles stilla. På frågan om brytandet av förseglingen hade skett med hans vetskap och vilja, så kunde han inte heller på det förmås svara.

Men nu tog rådmännen Wimnell och Schenling till orda, vilka tillsammans med notarien Lohm kunde intyga att på söndagsmorgonen den 4 maj, innan sammanringningen till ottesången skett, så hade Stockfisch kommit till notarien. Stockfisch hade bett notarien följa med till rådman Wimnell så som äldsta rådman för att få förklara sitt missnöje över föregående dags beslut att försegla apoteksboden. Men Både Wimnell och snart även Schenling hade sagt att om förseglingen bröts så skulle Stockfisch få böta. När så ottesången var till ända, så hade Schenling och notarien sett genom Schenlings fönster att apoteksdörren var öppnad, men de visste inte om det var Stockfisch själv som hade brutit förseglingen.

Här får vi alltså en ledtråd till vart Stockfisch apoteksbod fanns, nämligen inom synhåll från Schenlings fönster. Schenling bodde vid denna tid på tomt nr 3 i östra kvarteret. Liborius bodde själv detta år på gård nr 2 i västra kvarteret. Åren 1747–1749 bodde han och hans familj på gård nr 2 i norra kvarteret, för att sista åren innan han lämnade staden bo på gård nr 7 i östra kvarteret.

Giöterström var nu riktigt uppeldad, och så gott som krävde att rätten direkt skulle döma Stockfisch. Men nu tog borgmästaren till orda. Han påminde rätten om att Stockfisch tidigare fått magistratens beviljande att öppna apotek i staden. Vad gällde intyget att Stockfisch hade rätt att arbeta som apotekare hade Stockfisch även det tidigare visat upp för borgmästaren i dennes hus, och Stockfisch borde nu visa upp det även för rätten, men då svarade Stockfisch att det intyget var nu i Stockholm inlämnat till Collegio Medico. Därefter undandrog sig Stockfisch att svara på de övriga frågorna som han blivit instämd till av rådman Jonas Kastman och handelsman Höök. Vid detta lag var nog Giöterströms puls ganska hög. Giöterström hade för en gångs skull mött en värdig motståndare i rådhusrätten, något som han definitivt inte var van vid, så hans frustration var nu stor.

Men åter var timmen slagen, och rätten skulle ta saken i övervägande för att meddela utslag vid nästkommande rådstugudag.  Härefter har jag dock inte funnit något mer i domboken gällande detta ärende. Några böter fick inte Stockfisch betala för uppbrytandet av förseglingen på apoteksboden. Dessutom upptogs rådhusrättens tid snart av ett mycket allvarligare ärende med början den 19 juli, nämligen den tragiska mangelolyckan där Beckstedts 12-åriga dotter dog (vilket jag har berättat om i min bok).  

De följande åren förekom Stockfisch i rådhusrätten endast då han skulle driva in obetalda räkningar från stadens borgare. Enligt Lewertin sålde Liborius apoteket år 1753 till Lorentz Wassenführer, men faktum är att han med största sannolikhet lämnade staden något tidigare. Sista mantalslängden Liborius finns med i är den för år 1751. Dessutom föds en son till Liborius och hustrun Maria i Ruda, Högsby socken redan den 8 januari 1750. Pojken som döptes till Botvid dog den 19 oktober 1760. Därefter föddes ytterligare tre barn i Ruda; Matthias 25 februari 1752, Karl 18 april 1757 och Anna Maria 28 september 1761.

Liborius dog den 1 augusti 1792 enligt bouppteckning upprättad den 4 oktober och ska vid sin död ha varit 88 år gammal. Han bodde då i Böta i Långemåla socken, fortfarande omnämnd som apotekare. Så slutar historien om Liborius Stockfisch – Vimmerby stads första apotekare.

 

Källreferens:

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6536 (1740-1743) Bild 3170 (AID: v280123.b3170)
Vreta kloster (E) EI:1 (1745-1820) Bild 97 / sid 183 (AID: v41977.b97.s183)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6537 (1744-1748) Bild 2620 (AID: v280124a.b2620)Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6537 (1744-1748) Bild 2670 (AID: v280124a.b2670)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6537 (1744-1748) Bild 2690 (AID: v280124a.b2690)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6538 (1749-1752) Bild 210 (AID: v280125.b210)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6538 (1749-1752) Bild 240 (AID: v280125.b240)
Handbörds häradsrätt (H) FII:16 (1790-1795) Bild 159 / sid 313 (AID: v78300.b159.s313)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vimmerby saköreslängd 1725-1749

Saköreslängd

Domböckerna är en rik källa för släktforskare och de med intresse för lokalhistoria. Alla som dömdes till böter skrevs upp på sista sidan i domboken i den så kallade saköreslängden. Saköreslängden kan därför användas som innehållsförteckning för de mål i rådhusrätten som resulterade i en fällande dom.

PDF-filen nedan är en avskrift av Vimmerby rådstugurätts saköreslängder för åren 1725-1949. Jag valde att börja min avskrift 1725 för det är det året som Gunnar Björkmans personregister slutar. Saköreslängd saknas för åren 1747-48, 1750-52.

Tänk dock på att en person förekom mycket oftare i rådstugurätten än då den blev dömd, han eller hon kan ha blivit frikänd, varit med som vittne, eller så kan det ha handlat om tomtköp, uppdrag åt staden eller andra händelser.

Saköreslängden laddar du ner genom denna länk:

Vimmerby stads Saköreslängd 1725-1749

Hittar du några felaktigheter i min avskrift får du gärna kontakt mig för rättning. På grund av utrymmesbrist har jag inte heller tagit med 2/3 öre eller liknande då det förekommit utan endast hela ören, för korrekt summa se originaldokumentet. Min tanke med denna avskrift är att man snabbt ska kunna hitta sina förfäder. Jag har även valt att modernisera stavningen på många ord för att göra texten mer lättläst.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hur mår Anbytarforum?

Anbytarforum20171005

När jag för 15-talet år sedan började släktforska på allvar, så var det med GenLine. Efter en tid hittade jag även in till Rötter – Sveriges Släktforskarförbunds portal med massor av läsvärd information. Rötters Anbytarforum var ett av de få, kanske det enda svenska, seriösa släktforskarforumet på internet där man kunde ställa frågor och få bra svar av mer erfarna släktforskare.

Så är det inte längre idag.  Nu sker en stor del av erfarenhetsutbytet bland släktforskare även i olika grupper på Facebook. Dessa grupper växer så de knakar med ett jämt tillflöde av nya medlemmar, så man undrar; hur mår egentligen Anbytarforum?

Det är lätt när man uttalar sig i denna fråga att bli indelad i ett av de två lägren, Anbytarforum vs Facebook, personligen föredrar jag den senare, men vill samtidigt poängtera att båda två har starkt existensberättigande. Föredrar du Anbytarforum, använd det, föredrar du Facebook så ställ dina frågor där, eller använd båda, det ena utesluter inte det andra.

På släktforskardagarna i Halmstad i år så belönades Christina Helmby med blommar och diplom, utnämnd till årets Anbytare. Ett stort grattis till Christina, det är såna eldsjälar som uppmuntrar och utvecklar oss andra. Det som fångade mitt intresse var Släktforskarförbundets motivering till priset, ”Anbytarforum är hårt utsatt i konkurrensen med sociala medier och det är viktigt att på olika sätt stimulera utnyttjandet av forumet. Förbundsstyrelsen har beslutat premiera en person som hjälper andra och därmed bidrar till att göra anbytarforum attraktivt.”

Att alla sveriges släktforskare ska vara samlade på ett och samma forum är år 2017 en utopi. Jag tror inte heller att utse en årets anbytare på släktforskardagarna kommer bidra särskilt mycket till att locka fler användare till Anbytarforum – Skulle jag gissa så tror jag att det är en väldigt hög andel av de som besöker släktforskardagarna som redan är aktiva medlemmar på Anbytarforum. Däremot gillar jag verkligen idén med att lyfta fram och belöna de som ägnar så mycket av sin fritid till att hjälpa andra.

Men vad är det då som gör att Anbytarforum är ”hårt utsatt i konkurrensen” med bortfall av gamla och minskat inflöde av nya aktiva medlemmar som resultat?

Personligen tror jag det beror på flera orsaker. För det första är Facebook redan, på gott och på ont, en del av våra liv. Det är där vi delar med oss av våra livshändelser i form av kommentarer och foton, det är också här vi håller kontakt med släkt, vänner och gamla skolkamrater. Frågor och kommentarer som skrivs i de släktforskargrupper man är medlem i hamnar naturligt i det dagliga flödet på Facebook – det är inte ytterligare en websida att besöka.

På Facebook göms inte heller inlägg och frågor i olika undermappar så som det gör på Anbytarforum, utan här presenteras allt i ett och samma flöde, vilket gör att frågorna exponeras för många fler, vilket i sin tur leder till att man får väldigt snabbt svar på sin fråga, eller tips på hur man kan komma vidare.

När jag själv var aktiv på Anbytarforum så klickade jag på Nytt de 3 senaste dagarna, men skrollade sedan ner till Småland, för det var där mitt intresse fanns. Jag tror att det är många fler med mig som gör på samma sätt. Detta i kombination med att man är tvungen att klicka in sig på respektive inlägg för att läsa det i sin helhet gör att varje enskilt inlägg får färre läsare.

Den 14–31 mars 2016 var Anbytarforum nedstängt för plattformsbyte. Det var många med mig som var förväntansfulla när så det nya forumet blev tillgängligt fullt ut. Men tyvärr blev det något av ett antiklimax när så skedde, för även om det visuellt såg mer modernt ut, så hade inte funktionaliteten tagit något märkvärt steg framåt, enligt en del istället ett halvt steg bakåt.

Samtidigt kan man med en annan synvinkel säga att fördelen med kategorierna på Anbytarforum är att man kan klicka runt och hitta intressanta diskussioner från flera år tillbaka, och inläggen blir även indexerade och därmed sökbara på Google. Det är lätt att ”fastna” i tidigare diskussioner inom olika ämnen och genom att läsa dessaa öka sina egna kunskaper inom släktforskningen.

Samtidigt brukar argumentet mot Facebook-grupper vara att inläggen snabbt faller i glömska, och även om det finns en sökfunktion så måste man veta ganska exakt vad man ska söka på för att hitta till äldre inlägg. Tyvärr pågick så sent som i augusti i år en diskussion på Anbytarforum om att ifall en person avslutade sitt medlemskap så raderades även alla den personens inlägg. Jag antar att det har varit så ända sedan driftstarten 31 mars 2016. Nu borde detta gå att åtgärda ganska enkelt kan man tycka, men ingen av administratörerna har gett någon respons i den debatten vad jag kan se att man arbetar med detta, och under tiden är kanske inte informationen så ”arkivbeständig” på Anbytarforum som man hittills trott.

Ibland hör man kommentarer att man valt att lämna Anbytarforum för att det har varit tråkig attityd hos en del medlemmar och att det förekom(mer) nedvärderande kommentarer. Det är alltid tråkigt när sådant händer, personligen blev jag bara trevligt bemött på Anbytarforum på den tiden jag var aktiv där. Påhopp och trista kommentarer förekommer även i Facebook-grupperna till och från, fördelen där är att du själv kan blockera en annan person, för tråkiga kommentarer stjäl bara din energi och släktforskarglädje. (Sen kan alla, inklusive jag, ha en dålig dag och formulera sig på ett sätt som man kanske senare ångrar.)

På samma gång säger flera medlemmar på Anbytarforum att layouten och översikten på nya Anbytarforum är ”långt ifrån lika bra som i det gamla AF” eller till och med ”bedrövlig”. Tycke och smak är alltid olika, det finns minst lika många som gillar nya Anbytarforum, men det betyder inte att man ska bortse ifrån kritik.

Det jag tror Släktforskarförbundet måste göra är att ta till sig kritiken från sina medlemmar gällande Anbytarforum, vilket de säkert redan gjort, men sen måste man även vara öppen och informativ med hur man tänker gå vidare för att utveckla Anbytarforums tekniska plattform till det bättre. Rötter är en väldigt bra och framför allt viktig portal för Sveriges släktforskare, och behöver därför ett adekvat och levande forum även i framtiden. Folket, användarna, medlemmarna finns där redan, men den tekniska plattformen – användargränssnittet – uppfyller inte riktigt allas förväntan så som det är idag enligt min blygsamma mening.

Jag tycker det är synd att se Facebook-grupperna som konkurrenter till Anbytarforum, båda dessa plattformar behövs och fyller sina behov. Facebook är ytterligare en bra och välbehövlig plattform för att byta erfarenheter, tankar och ställa frågor för den växande skaran av släktforskare i vårt avlånga land och samtidigt ett sätt attrahera nya generationer av släktforskare. Slutligen är det inte heller tal om någon stor kris för Anbytarforum med sina 25.000 medlemmar och mellan 200-400 inlägg per dygn…

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar