Stöld av ett stycke fläsk

Anno 1650 den 30 Septemb: kom för rätten Lars Nillson, anklagade Börige Jonsson een löskeman warandes till huus hoos Berige Swensson, det hafwa honom ifrånstulet ett flesk å 1 skålpund: 5 mark werderat för 6 daler kopparmynt.

1650 var livet extra hårt i Sverige, för andra året i rad var det missväxt, och detta år drabbades även landet av boskapspest. Folket svalt och man kan lätt förstå de som lockades att stjäla mat. Denna höstdag i slutet på september stod nu alltså Börge och Elisabet i Vimmerbys rådstuga, inför de bistra blickarna av borgmästare Håkan Andersson och de sex rådmännen.

Börge bekände inför rätten att han hade tagit fläsket, men att det var Elisabet Zachrisdotter som hade övertalat honom till det. Börje hade först inte velat stjäla köttet då Elisabet sagt; ” Nu är Lars Nillson borte, kan du [Börge] gåå och taga bort hans flesk som henger uthi framstufwan, då sadhe han neij det gör iagh inthet, omsider låckadhe hon honom der till och han gick å stadh och hon folgde honom…

Vid denna tid, om du skulle göra inbrott hos någon – förutsatt att du inte hade fått tag på nycklen till dörren – var att ta sig in genom ett fönster. Tydligen var det inte allt för svårt att helt enkelt hänga ner ett fönster och sedan när man stulit det man ville komma åt, åter hänga fönstret på plats. Detta var nu det som skedde hemma hos Lars Nilsson.

Börge lyfte ut fönstret ur väggen och sköt fram en kärra på vilken han tog sig upp på och steg in genom fönstret med den ena foten och tog ut fläsket. Elisabet satt utanför och väntade på kärran, och när Börje tvekade och ville hänga tillbaka fläsket så övertalade åter Elisabet honom att ta det;

Helt uppenbart så hade inte Elisabet några höga tankar om Lars, troligen var de långt ifrån goda vänner, och hon ansåg att i dessa hungertider så var det inte mer än rätt att ta det man kunde komma åt för att överleva. Köttstycket gömdes sedan en stund i skogen, men bars därefter hem till Elisabet där det kokades och åts upp.

Detta var Börges berättelse av vad som hänt, till en början nekade Elisabet till det hela, men Lars Nilsson som hade mist fläsket steg fram och berättade att Elisabet hade tillbudat honom förlikning, nämligen bjudit honom en gris, en häst och en höstock i pant tills hon kunde betala honom ersättning för köttet. Elisabet kunde då inte längre neka till det brott som hon deltagit i.

Rätten frågade Börge om Elisabets man, Börge Swensson hade vetat om stölden och på så sätt varit delaktig? På det svarade han; ”…när de togo flesket war han inthet hemma, men wäl hade han det förtärt medh dem.”

Rätten hade nu hört tillräckligt och fällde sin dom, dels efter de anklagades egen bekännelse, dels efter att målsägaren övertygat om att Börge Swensson även han hade ätit av köttet (vilket han inte kunde neka till). Personerna dömdes efter det 1:a och 2:a kapitlet i tjuvamålsbalken, men fallet remitterades ödmjukligen till den högt ärade, kungliga hovrätten (Göta hovrätt) för avgörande.

Hur det gick för Börge, Elisabet och hennes man vet vi inte, men med största sannolikhet fick de lida spö- och risstraff på vid trappan till den lilla rådstugan vid Vimmerbys torg.

Detta var inte det enda stöldfallet som togs upp vid rådhusrätten denna fredag, utan därefter stod tre systrar på tur…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kan man lita på husförhörslängden?

Inom släktforskningen diskuterar man ibland vad som är en primär- eller sekundär källa för en viss uppgift. En primär källa är där uppgiften nedtecknades allra först och närmast i tiden för händelsen. Ett exempel är födelsedatum där kyrkans födelsebok (som regel) är primär källa, medan födelsedatum i en husförhörslängd ska ses som en sekundär uppgift, framför allt ju längre från själva händelsen vi kommer så märker man ibland att födelsedatum kan bli fel då det kopieras från föregående bok till den nya.

Födelsedatum, födelseort och dödsdatum i en husförhörslängd (eller församlingsbok) är med andra ord en andrahandsuppgift, som bör kollas mot födelse- respektive dödbok. Så långt är allt väl. Likaså gäller det för vigseldatum, värnpliktsnummer, anteckningar om brott etc. som även de bör kontrolleras mot respektive primärkälla. Kunskapsnivån på läsning och kristendomskunskap är däremot en förstahandsuppgift i husförhörslängden, även om det allt som oftast var en subjektiv bedömning av den präst som ledde husförhöret.

Johan och Amanda i Strömstad, Frödinge socken, föräldrar till min morfar Bertil.

Vad har vi då kvar som förstahandsuppgift? Jo, den uppenbara uppgiften, var någonstans varje person bodde i gård, torp och stuga och ofta vad de arbetade med, om de brukade jorden, var fabriksarbetare, sömmerska etc. Men frågan är om dessa uppgifter helt överensstämmer med verkligheten? Den tanken slog mig för många år sedan då jag kartlagde min morfars liv, en person som jag för övrigt aldrig har träffat:

Följer man husförhörslängd och församlingsbok så växte min morfar Bertil Johansson upp i Locknevi. Tidigt på våren 1912 flyttade han tillsammans med sina föräldrar Johan och Amanda och sina syskon till Strömstad under Frödingehult nr 2 i socknen Frödinge. Han var då 14½ år gammal.

1913 lämnade han föräldrahemmet för första gången och flyttade till Karl Oskar Svensson och blev dräng i Frödinge nr 3. Här står det också att han tog ut arbetsintyg till Västervik den 7 oktober 1915, men återfinns inte i inflyttningslängden i Västervik det året. 1915 vid 18 års ålder flyttade han till synes ifrån Karl Oskar till föräldrahemmet igen.

Frödinge (H) AIIa:3 (1910-1917) Bild 241 / sid 229
Frödinge (H) AIIa:3 (1910-1917) Bild 179 / sid 167  

Den 19 november 1915 lämnade han åter föräldrahemmet för att bli husar i Eksjö. Men var det här verkligen så här som hans tonårsliv såg ut?  

Tack vare något så enkelt som att Bertil stal en cykel och åkte fast, kan vi få en mer detaljerad och korrekt bild av de år som beskrevs ovan. Ur polisens protokoll vid förhör med Bertil den 8 september 1918:

”Rörande sina levnadsomständigheter berättar han, att han är född den 19 september 1897 av, ännu i livet varande föräldrarne, lägenhetsägaren Johan Alfred Karlsson och dennes hustru Amanda i Strömstad, Frödinge socken; att han kan läsa och skriva samt år 1912 blivit konfirmerad…

…Att han vistades i föräldrahemmet tills han var 14 år; att han sedan kom i skomakarelära hos Albin Andersson i Åkroken, Frödinge och var där i 6 månader; att han därefter lika länge varit som jordbruksarbetare hos Leonard Hallberg i Svartingetorp och sedan i 7 månader hos Nils August i Bruntebäck; att han därpå tjänade i 1½ år hos Oskar Svensson i Frödinge. Att han därefter först arbetat 14 dagar å Grantorpets tändsticksfabrik och sedan tjänat dräng hos åkare Edström i Västervik 4 eller 5 månader…

…Att han så tagit värvning och tjänat vid Smålands husarer i Eksjö 2 år och 3 månader, att han på grund av sjukdom erhållet avsked därifrån i februari månad.”

Här får vi delvis samma bild, drängtjänsten hos Karl Oskar Svensson är den vi fick fram av församlingsboken, men här får vi veta så mycket mer om var han höll hus någonstans och att han dessutom gick i skomakarlära hos Albin.

Jag brukar (precis som säkert även du som läser detta gör) alltid följa personerna väldigt noggrant i husförhörslängder och församlingsböcker och anteckna varje flytt och dokumentera alla källreferenser, även de för in- och utflyttningsböcker. Men här har vi alltså ett lysande exempel på att trots det så missar vi mycket av vad som verkligen hände i personernas liv vad gäller var någonstans de arbetade och stundtals bodde.

Nu är allt som oftast kyrkboken det bästa vi har för att följa en persons liv. Så frågan om kyrkboken är en originalkälla för var en person levde, och vad den arbetade med? Jag skulle vilja påstå endast till viss del, då prästerna uppenbarligen utelämnade mycket information. Till deras försvar kan man säga att de såg husförhörslängden primärt som en bok att dokumentera personernas kunskapsnivåer i läsning och kristendomskunskap. Men det är lätt när man börjar släktforska att tro att kyrkoboken verkligen är en obestridd källa för var någonstans en person har befunnit sig.

Så även om vi i Sverige (och till viss del Finland) har ett mycket rikt källmaterial bakåt i tiden där det dokumenterats vem som bodde vart, så kommer vi ändå aldrig riktigt få veta hela sanningen. Det tar dock inte bort glädjen att vi faktiskt kan följa våra förfäder så detaljerat som vi kan, men varje sann släktforskare skulle nog önska att man kunde få veta lite mer. Så nästa gång du stöter på någon släkting i ditt träd som råkat fastna i lagens långa arm för något brott – var glad för du kommer troligen få veta mer om den personens liv än du annars hade gjort tack vare dombok eller polisens förhörsprotokoll.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

När du vill veta mer än vad kyrkböckerna kan berätta

Undrar du ibland hur en del verkar hitta så mycket om sin släkt, spännande och detaljerade släkthistorier från långt tillbaka? Grunden i släktforskning är att följa en persons liv genom kyrkböckerna, med födelse- och dödbok tillsammans med husförhörslängd och församlingsbok kan man bygga ett släktträd, men du får mest veta datum, namn och de platser personerna bodde på. Men det finns många fler källor att söka i än kyrkans böcker som kommer ge dig mycket mer insikt i dina förfäders liv och vad de fick vara med om. Här följer tips på några av dessa källor.

Skolarkiv

I kommunarkiven förvaras böcker från de skolor som fanns i de olika socknarna förr. Här kan man få veta en hel del om skolgången: Vilka ämnen eleven hade och vilka betyg den fick. När varje termin startade och slutade, och lärarens namn. Men även saker som frånvarodagar och orsak för frånvaro. Dessa skolböcker brukar finnas bevarade ungefär från 1880-talet och framåt i tiden. Läs mer här:

Var din farfar duktig i träslöjd?

Digitaliserade dagstidningar

Ett flerårigt projekt hos Kungliga biblioteket som har kommit långt är att digitalisera dagstidningar. Dessa finns tillgängliga på Kungliga bibliotekets hemsida. Dock har man valt att lägga en begränsning på upphovsrättsskyddat material, dvs tidningar yngre än 115 år. Dessa måste läsas hos kungliga biblioteket i Stockholm eller på vissa utvalda bibliotek i landet. Tidningarna är sökbara, men tänk på att stavningen på 1800-talet kan skilja på sig från idag, så var kreativ när du söker.

Digitaliserade dagstidningar

Alla de personer som emigrerade till Amerika på 1800-talet ville naturligtvis också få ta del av nyheter från det gamla landet, så där startades en del tidningar på Svenska i Amerika, som finns tillgängliga och sökbara här:

Swedish American Newspapers

Patient- och förlossningsjournaler

Patientjournalen kan ge en bild av personens sjukdomar under livet. Tänk dock på att det kan ibland vara en sorlig läsning. Var även noga med att tala om för arkivarien vad du vill ha kopia på av journalen som ibland kan bestå av många sidor.

Förlossningsjournalerna (och barnmorskeböckerna) kan vara intressant läsning; här kan du få veta vilken tid på dygnet din farfar föddes, hur förlossningen gick och information om modern, före och efter förlossningen. Självklart är detta material av varierande omfång, ibland är anteckningarna mer sparsamma.

Äldre patient- och förlossningsjournaler förvaras hos regionsarkiven (tidigare landstingsarkivet). Tänk på att patientjournaler är svårare att få ut, då det är sekretessbelagt arkivmaterial (70 år).

Bouppteckningen

Bouppteckningen under framför allt 1700- och 1800-talen ger en detaljerad inblick i vad en person ägde vid sin död, allt från fastigheter till möbler, verktyg, redskap, boskap, ner till personliga saker som kläder och glasögon. Skulder till andra och utlånade pengar redovisas. Äldre bouppteckningar digitalt hittar man främst hos Arkiv Digital, men finns även till viss del hos Riksarkivet. Läs mer här:

Vad bouppteckningar kan berätta om dina släktingar

Jordbruksräkningarna

I början på 1910-talet och 1940-talet genomfördes två stycken undersökningar. I dessa kan man se hur stor areal som var åker, ängar och skog, vilka djur som fanns på gården, hur mycket man kunde skörda av potatis, vete och annat som odlades samt andra intressanta uppgifter. Läs mer här:

2 oxar och 800 kilo potatis

Allmän jordbruksräkningen 1944

Fängelsearkiv

Har man turen och stöta på en släkting som blivit dömd för något brott är chansen stor att du kommer få lära dig mycket mer om den personens liv än du annars gjort, kanske hittar du till och med ett foto på personen. Följ den genom domböcker, polisrapporter, fängelserullor och frigivna straffarbetsfångar. Hos Arkiv Digital hittar du ett stort antal avfotograferade domböcker. Äldre tiders polisrapporter finns arkiverade hos Riksarkivet.

En bra väg att hitta brott under tiden 1878-1948 är att söka i Polisunderrättelserna hos Arkiv Digital:

Polisunderrättelser hos Arkiv Digital

Sök efter fotografier och information om frigivna fångar hos Riksarkivet:

Frigivna straffarbetsfångar hos Riksarkivet

Att följa en anfader ut i krig

De flesta av oss stöter säkert på en och annan soldat i sitt släktträd. Då kan man söka i de så kallade generalmönsterrullorna för att få veta mer om hans tid i det militära. När man fått veta vilket regemente han tillhörde så kan man även få reda på vilka fälttåg han deltog i – en del soldater fick gå många mil till fots genom Europas länder. Läs mer här:

Att följa en anfader ut i krig

Inskrivningsnumren för militärer som man kan se i husförhörslängden kan du få svar på här:

Hans Högman Militaria

Lokalhistoriska avdelningen på ditt kommunbibliotek

Varje kommunbibliotek har en så kallad lokalhistorisk avdelning under beteckning Ncbd. Gå igenom de böcker som finns där för din bygd för att få veta vad som hände när dina förfäder levde, och du kommer säkert stöta på en eller annan släkting i böckerna. För min del har jag hittat en massa intressant på mitt bibliotek som ökat mina insikter i vilket liv mina anfäder levde.

Domböcker

En mycket omfångsrik källa till att få veta mer om våra förfäder är domböckerna. Förr var man mycket oftare vid tinget eller i rådstugan, antingen som anklagad för något brott eller som vittne. Brotten var av mycket varierande art, stöld, bråk, störande beteende som att skrika på gatan, ha kallat någon för ett skällsord eller inlett en olovlig kärleksaffär. Även så som arvstvister och försäljning av fastigheter och tomter är vanligt förekommande i rådhusets domböcker. Här kan du läsa hur du lär dig hitta in i domböckerna:

Vägen in till domböckerna

Här kommer en liten bonus: tips på hur du släktforskar med hjälp av domböckerna tiden före kyrkböckerna:

Forska på 1600-talet innan kyrkböckerna

Lantmäteriets historiska kartor

Lantmäteriet har drygt en miljon med historiska kartor ända från början på 1620-talet. Många av dessa kartor är väldigt vackra, handmålade och detaljrika. Kartorna är perfekta när man vill veta var ett torp eller en backstuga låg som är borta sedan länge. Mitt tips är då att söka på gården det låg under med funktionen Sök via karta. Här kan man även hitta information om ägotvister, delningar och mycket annat. Sök på lantmäteriet här:

Historiska kartor


Gå gärna med i gruppen Släktforskning på Facebook.
Där är vi 20.000 släktforskare som hjälper varandra,
för intressanta diskussioner i gemytlig stämning
och delar med oss av vår kunskap:

Släktforskning på Facebook

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

16-åring dömd till döden i Vimmerby 1722

Den 22 augusti 1722 förekom borgaren Jonas Christopherssons hustru Christina Gabrielsdotter, och uppvisade en liten silverklocka, vilken hon uti sin dyngekast när hennes folk utkörde dess gödsel funnit. Hos Jonas hade målarmästaren Petter Wadsteen från Eksjö lämnat sin son Måns Persson under tiden han skulle färdigställa ett mindre arbete.

Denne Måns Persson för rådstugurätten straxt upphades, examinerades och tillfrågades om icke han denna lilla silverklocka om 2½ lods vikt som tillhörde Vimmerby kyrkohåv ifrånbrutit och borttaget, vilket han bekände och tillstod sig gjort. Rätten frågade honom när han detta syndig brott utfört och hur han kom in till håven som hängde fram om altaret i kyrkan på en pelare?

Svarade det han den 28 januari på stadsläktaren under högmässan varit, sig där fördolt till dess och litet förrän folket utgick tillsomnat, och han sedan uppvaknat när kyrkodörren var igensluten, emellan högmässan och aftonsången, då nedergick av stadsläktaren, utdrager klinkebandet vid lilla dörren och med bemälde rem klinkan fastband, då han sedermera går till den pelaren, varest kyrkohåven hängde, på vilken silverklockan var fastnålad, den med dess lilla silverrig ifrånbröt och hos sig gömde, och sedan han detta gjort sköt skottstången ifrån stora kyrkodörren och utgick förr än folket kom i aftonsången, då han lämnade dörren något efter sig öppen i samma dag om aftonen säger han sig nedgräva klocka vid ett fårhus vägg, uti borgaren Jonas Christopherssons dynge- och gödselstack.

Den 4 februari nästa söndagen där efter, när benämnde klocka på kyrkostolen efterlystes berättar sig gått till samma rum, därest han henne nedergrävde och förvarande, men ej hittade, som han angav till kyrkan att igenbära och på kyrkotröskeln lägga, men han då efter långt sökande ej igenfinna kunde, mera sade han sig intet denna gången ha att bekänna. Emellertid skrev rådstugurätten till prosten magister Johan Norrström i Eksjö och begärde få veta om Måns Perssons ålder, efter han ser mycket liten och barnslig ut, såsom till fysik högst 10 år gammal vilket brev med posten till Eksjö straxt bortsändes och avgick.

Den 3 september 1722 förehades åter igen Måns Persson, och allvarligen tillfrågades om han intet mer ur kyrkan tagit eller om icke han orubbat och på en sida ifrånbrutit fattigbössan i kyrkan, som var gjord av järn och fastspikad vid en pelare i kyrkan, vilket han tillstod, berättandes sig hittat en gammal kyrkospade, med vilken han ifrånbrutit fattigbössan på en sida, men intet några penningar kunnat ut ur henne få, utan måste lämna densamma, vilket kyrkovärden Kindberg betyga att hon är så välgjord och förvarad, att ingen penning ut ur den kan utbekomma.

Dessutom bekände han att av den ammunition som herr översten Frumerie under Kalmar infanteriregemente i kyrkan låtit insätta att förvaras borttagit så vid pass några skott (som han sade) så ungefär emot ett eller halvannat skålpund krut, samt sex eller sju muskötflintor och några kulor, om vilket straxt tillskrevs löjtnant under kompaniet herr Axel Adam Giöös, av innehåll om han här vid skulle hava något att påminna eller efterfråga, sig infinna och ransakningen bevista.

Emellertid ankom herr prosten mag: Norrströms brev, där uti han förständigade att målaren Petter Wadsteens son är christnad den 18 januari 1704 och är uppförd i kyrkoboken vid namn Erland Magnus.

Den 5 september 1722 infann sig löjtnant Giöös då Måns Persson åter förehades och tillfrågades om han något mer borttaget hade, än han förr bekänt, vilket han alldeles nekade till.

Herr löjtnanten tillfrågades huru mycket av ammunitionen han saknade, varpå han svarade sig intet kunna så litet ibland en så stor myckenhet sakna, och skulle han något av krutet bortstulit lärer det varit ganska ringa.

Måns moder infann sig samma gång, och då hon tillfrågades om sin sons ålder, svarade att han är något på det 16:e året, då henne förestäldes att han var på det 19:e året, men där på svarade, min äldsta son om han till nu levat har han varit så gammal, vilken och är döpt med det namnet Erland Magnus, men denne gossen lät vi och kalla Magnus, och är han intet äldre än jag berättat. Sedan tillfrågades herr löjtnanten om han mer hade  att påminna, var på han svarade, intet denna gången utan gjorde avträde.

Herr prosten Norrström ej igenfunnen uti kyrkboken denna Måns Perssons namn, utan den äldsta hans bror för denna yngre, varför förordsakades man å nyo honom tillskriva, och begärade han skyndesammast leta efter när denne Måns Persson är född och döpt.

Den 22 september 1722 företogs efter erhållet brev ifrån herr prosten Norrström om Måns Perssons ålder var uti han berättar, att målaren Petter Wadsteens äldsta son Erland Magnus är avsomnad den 12 april 1704 (”den 12 Aprilis afsomnade Målarens Peters lilla son Erland Magnus 3 månader gammal”), som finns målad på den dödas likkista och denne yngre är kristnad den 12 april 1706 (”den 12 Aprilis christnades Peter Målares barn och kallades Måns”) som herr prostens attest utvisade, var på sedan denne Måns Persson förehades och förhördes om han hade mera att bekänna, då han vid tillfrågan svarade, att han en del den förra gångerna av fruktan mera krut bekänt sig taga än han gjort, utan så ungefär till ½ skålpund, kulor sade sig inga tagit, men sex eller sju flintor har han med krutet stuckit hos sig.

Nu föll domen mot Måns:

Emedan Måns Persson själv efter egen bekännelse tillstår det han i Vimmerby kyrka två gånger insomnat, låtit sig inlåsa först den 24 december 1721 och andra gången 28 januari, och en liten silverklocka och silverring om 2½ lods vikt ifrån kyrkohåven frånbrutit, den hos sig tagit, tillika med av det i kyrkan inlagda krut och flintor, och bortstulit för den skull i anledning av Cap. 24 i tjuvbalken samt Cap. 3 straffbalken samt straffordningen av den 18 maj 1653 (Drottning Kristinas straffordning – i vilken för kyrkotjuvnad personen straffades redan vid första resan med dödsstraff)  och krigsartiklarna 1683 § 103 för slik begången stöld å priviligerat rum, dömdes han Måns Persson till att mista livet, vilket den höglovliga kungliga hovrättens höggunstiga rättvisa omprövande allerunderdånigst submitteras och underställas.  

Den 5 november 1722 vid Vimmerby rådstuga; Den 30 oktober ankom ifrån herr Baron Generalmajor och landshövdningen Fleetwood, den höglovliga kungliga Göta hovrätts dom, angående kyrkotjuven Måns Persson, av innehåll att som han för begången stöld i Vimmerby kyrka, är av rådstugurätten dömd, att mista livet sitt och hängd bliva, dock som denne Måns Persson är ung till åren, och han intet någon stöld förr begånget, för den skull prövar kungliga rätten i anledning av kungliga majestäts allernådigste förordning av den 23 april anno 1714, den 16 juni 1719 samt kungliga majestät reskript av den 24 mars 1714 om ty lika mål var dödsstraffet sålunda lidrat att han sig till välförtjänt straff, och androm till sky och varning, nu för dess ungdom avstraffas med 15 par spö, 3 slag av vart par, samt efter han intet begått herrens högvärdiga nattvard, sitta en söndag vid kyrkodörren i stocken, och allvarsamt åtvarnas, att för slika missgärningar taga sig till vara, så kärt honom är att svårare straff undergå dat: Jönköping den 16 oktober 1722 förmälandes herr Baron Generalmajor och landshövdning Fleetwood, att denne Måns Persson skall i desse dagar ifrån Kalmar hit till Vimmerby återsändas att undergå execution, befallandes magistraten den forersamt låta befordra och verkställigheten där av under attesterad med kungliga hovrättens dom återsända, som behörigen skall bliva efterkommit och verkställt.

Fadern Petter Erlandsson Wadsteen (1672-1752) var här i Vimmerby detta år för att göra kyrkomålningen. Några år tidigare hade Petter, tillsammans med Zakarias Hake, båda målarmästare från Eksjö under åren 1707-1708 varit i Djursdala kyrka och målat ett flertal scener ur bibeln. Djursdala kyrka invigdes av Vimmerbys präst Johan Phoenix den 9 maj 1692.

Den 8 juni 1713 vid Sevede härad steg änkan Kerstin Eriksdotter i Vimmerby fram för rätten och bekände sig vara besoven av en resande person vilket skedde 3 dagar före midsommarafton 1712 på vägen mellan Ragellstorp och Kärrtorpet i Södra Vi. Kerstin hade blivit med barn, och tinget valde att remittera saken till Vimmerby rådstuga. Vid rådstugan framkom det att det var Petter Wadsteen som var den resande personen, och fallet gick vidare till Göta hovrätt.

Den 2 november 1714 upplästes högvälborne herr vice landshövdingens ankomna brev av den 26 oktober med bifogad dom av höglovliga kungliga Göta hovrätts dom, över gifta målaren Petter Erlandsson Wadsteen och änkan Kerstin Eriksdotter vilka äro dömda för enkelt hor, och högbemälte kungliga hovrätt rättevisligen approberat och gillat, anbefallande högvälborne herr landshövdingen magistratet samma dom uti vederbörande execution ställa. Några år senare fick Petter uppdraget att göra kyrkomålningen i Vimmerby, men då hade han för all del sonat sitt brott. Peter var gift första gången 1703 med Catharina Månsdotter Stalin, andra gången med Maria Hagman, och dog den 5 juni 1752 av ålderdoms svaghet. Vad som hände med sonen Måns förtäljer inte denna historia.


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hustrun trodde maken var död

ANNA SOPHIA ISERBERGS ÖDE I VIMMERBY

Vimmerby är en av Sveriges äldsta städer, belägen på en grusås i norra delen av Kalmar län, djupt inne i de Småländska skogarna. Vimmerby har aldrig varit någon stor stad, men dess historia går långt tillbaka till tidig medeltid och är fylld med spännande levnadsöden. Idag skriver jag om en intressant kvinna som levde här på 1600-talet, Anna Sophia Iserberg, född ca 1660. Hennes liv blev kort men händelserikt; kärleksaffärer, vendetta med en rådman, den stora stadsbranden 1683 och något så ovanligt på denna tid som en skilsmässa.

Den 8 augusti 1682 kom för rätten mansfolket Magnus Schultz, fendrich under wälborne herr Gustav Machelers regemente, firendes till sin hustru Anna Sophia Iserberg som i hans bortawahrande i Cronans tienst sigh försadt, och brutet ächtenskapet, begierer saken nu företagas och uthiälpas, alldenstund han nu straxt will förreesa till Consistorium, hwarest han sökia will ächtenskaps skildnat; att således blifwa henne andra, ledige, qwitte, och åthskilde.

Magnus Schultz, fänrik under Gustav Machelers regemente ville skiljas. Hans hustru Anna Sophia Iserberg, med vilken han hade barnen Apollonia (f. i Urshult) och Elias (f. Skårstemåla m. Eksjö o. Vetlanda) hade varit otrogen och fött en liten son. Magnus hade varit borta i 2½ år och inte haft något umgänge med henne, och han tyckte nu att hon dragit vanära över honom.

Anna Sophia kom till svars, och berättade att under de 2½ år som hennes make varit bortrest så hade hon inte fått något livstecken från honom, inte ett enda brev. Anna hade därför antagit att Magnus avlidit, och hon hade under en tid burit sorgkläder, vilket alla i Vimmerby kände till och kunde vittna om.

Rätten frågade henne om hon verkligen inte haft någon kunskap om sin make, men på det svarade hon nej. Hon hade istället inlett äktenskapslöfte med kapten Jacob von Thaten med vilken hon fått sin lille son som nu var ¾ år. Sonen som föddes på Vindö i Eds socken (hos Annas svåger) döptes till Abraham, och fick även han efternamnet Schultz. Jacob hade när Magnus återvänt valt att resa till Tyskland, vilket inte var så märkligt då det var stor chans att bli dömd för hor.

Var Magnus upprörd över hustruns otrohet? Magnus ville helt klart inte vara gift längre med Anna, hon hade haft sexuellt umgänge med en annan man, och dessutom fött ett litet barn med honom. För hans del var äktenskapet redan avslutat. Men hade han saknat sin hustru, och vad kände han egentligen för hennes otrohet? Med tanke på att han inte hört av sig på 2½ år, inte ett enda brev eller skickat med någon hälsning med återvändande soldatvänner, så kanske äktenskapet redan innan inte var det bästa, ingenting som Magnus ville stå upp och slåss för, utan istället se det som ett avslutat kapitel.  

Den 24 mars 1683 framvisade notarie Gabriel Nilsson en fullmakt given av Magnus Schultz daterad Wimmerby den 7 september 1682 angående äktenskapsskillnad mellan hon och hans hustru Anna med begäran att det skulle utföras av rådhusrätten. Samma dag visade Anna upp fullmakter och attester ifrån Stockholm, Södermalms kämnärsrätt om äktenskapslöfte med kapten Von Phaten och ville nu att Vimmerby rådhusrätt skulle utföra äktenskapsskillnaden.

”Retten tog dhetta i noga betänkiande befinnandes sammangänget dhem emillan på Echtenskap lofwen wara skedh i Stockholm på Södermalm, hwarföre kan retten denne saaken eij antaga utan remitera till dhett höghwärdige Consistorium her öfwer ett uthslagh göra, såsom för detta skedt ähr.” Det skulle dock dröja till den 5 januari 1685 innan äktenskapet var helt upplöst och Magnus och Anna var skilda från varandra.

* * *

En person som Anna hade en dålig relation med i Vimmerby var Rådman Fux. Den 9 oktober 1682 kom Hindrich Fux upp i vid rådstugan med sin lille son, Albrecht på 4 år som Anna hade illa slaget, kullkastat på gatan och handen inrispat på ryggen och framme på bröstet. Den 15 november var Fux uppe i rådhusrätten igen, förutom att Anna slagit hans lilla son hade hon även skält hans hustru. Anna fick nu plikta 3 marker. Men Anna och Fux var inte klara med varandra.

Den 18 juni 1683 kärade rådman Fux till Anna Sophia Iserberg det hon förleden 2 november skällt Fux hustru för tredubbel hora. Fux berättade även att den 4 november kom Anna gående uppför gatan där några barn lekte. Hon fick syn på Fux son och började jaga honom genom Oluf Jonssons gård, hann ifatt honom på tvärgatan där hon hade illa slagit honom med ett spänne över bröstet och ryggen. Hans mor kom fram i rätten och visade upp barnets tillstånd. Anna å sin sida protesterade mot Fux vittnen då dessa män, tillsammans med Fux hade överfallit henne i sitt eget hus. Dessa två vittnen hade Fux tagit med sig till Anna för att försöka få henne att upprepa vad hon sagt om hans hustru. Tydligen var det väldigt infekterat mellan Fux och Anna, men någon dom i detta fall verkar inte ha fallit, vid rådstugan den 16 december angavs endast att actionen mellan Fux och Anna inte kunde avslutas då Anna var bortrest, troligen på grund av den stora branden i Vimmerby som skedde den 14 oktober samma år, många flyttade då ut på landet tills deras stugor åter var uppbyggda. Anna valde att flytta ut till Djursdala. Men

Anna valde så småningom att flytta ut till Djursdala, men där anser inte prästen att hon levde ett kristligt liv då hon hade ett förhållande utanför äktenskapet. Hon hade delvis betalat uppbyggandet av sin stuga för egna pengar, men även fått låna en del även av Carl Spaak. Det skulle senare visa sig att redan innan hade Anna betydande skulder, den 25 april 1685 lämnade Anna in sammanställningen från 8 augusti 1682 vilket visade att hon då hade skulder på hela 969 daler och 26 2/3 öre silvermynt. Anna har även köpt en tomt i Vimmerby, pengarna till den hade hon fått av överste Abraham Cronhjort i Växjö med vilken hon hade en förbindelse.

* * *

Den 5 juni 1686 kom för Rätten Anna Sophia Iserberg och bekänt sig blifwit hafwande aff det umgänge som hon medh Borgaren här i stadhen Peder Zachrisson hafft, och det under ächtenskaps lofwen.

I det samma kom prosten Johan Phoenix och berättade att Per Zachrisson genom Annas styvfar Lerman Segerbode och Per Zachrissons svåger Hans Israelsson varit vid prostgården och anhållit om lysning mellan Anna och Per. Det var då fortfarande oklarheter enligt prosten om Anna och Magnus verkligen var skilda och ville först ta reda på detta hos konsistoriet. Det slutade med att biskopen kom till Vimmerby tretton dagar därefter och stoppade vigseln. Då reste Anna och Per ifrån staden och upp mot Linköping, man trodde att de själva skulle till ta kontakt med konsistorium, men de valde istället att resa vidare till Stockholm.

I Stockholm födde Anna sitt fjärde barn, och nu frågade rätten vem som var dess barnafader, vilket Anna angav var Per, samtidigt påstod Anna att de endast haft sex en enda gång, Per hade de andra nätterna sovit ute i hennes sal. Rätten frågade nu Anna om hon ville ingå äktenskap med Per, och på det svarade hon Ja.

Per Zachrisson berättade nu att han genom sina ombudsmän varit i tankar att söka äktenskap med Anna och därför anhållit om lysning hos prosten. När de reste härifrån till Linköping hade Anna lovat att hon skulle stå för alla kostnader till Stockholm och att de där skulle gifta sig. När han var i Stockholm hade han blivit uppkallad till kämsnärsrätten på Södermalm och tillfrågadats om han var far till barnet som Anna fött i Stockholm. Något giftermål hade det aldrig blivit tal om, och efter fem veckor var det dags att resa hem igen. Anna hade nämligen träffat på en ny man, fänrik Simon Stadenberg och Per kände sig nu sviken av henne och ville inte veta av henne mer.

På hösten samma år gifter sig Anna med Simon. Anna är då 26 år gammal och det är hennes andra äktenskap i livet. Omkring år 1689 föder hon sitt femte barn, sonen Johan Stadenberg. Men bara några månader senare dör Anna 30 år gammal och begravdes den 23 februari 1690. Hon levde ett kort men händelserikt liv – ett av alla intressanta kvinnor i Vimmerbys historia.

Efter Annas död såldes hennes gård som låg vid torget till bokhållare Axel Loo. För den betalade han 1800 daler kopparmynt. Den 6/2 1695 presenterades ett nytt inventarium över Annas lösegendom värderat till 1770 daler, där 885 daler 10½ öre tillföll maken Simon, och resten delades lika mellan barnen Apollonia, Abraham och Johan. Dessutom hade Apollonia och Abraham 1800 daler i sin fädernegård. Som förmyndare för barnen utsågs deras morbror Elias Eisenberg och rådmännen Billing och Wetterberg fram till och med 14 maj 1700 då Apollonia gift sig med Anders Lind och hennes bror Abraham fyllt 15 år.  



Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vimmerbykringlor och rackarekonor

Det finns många starka kvinnopersoner i Vimmerbys historia, kvinnor med skinn på näsan och som inte var blyga att stå upp för sig själva det som var deras. Ibland trasslade dessa kvinnor in sig i brottsliga tilltag och inte alltför sällan i beskyllningar och rena slagsmål. Dessutom på 1600-talet bodde det kanske runt 300 personer i Vimmerby, alla kände alla och alltid fanns det någon som kunde vittna när det hänt något bråk.

En av dessa kvinnor föddes i Vimmerby på första hälften av 1600-talet, något årtal vet vi inte då det saknas kyrkböcker för den tiden, men hennes namn var Anna Hansdotter Guuth och hon var dotter till Hans Erichsson och hans hustru Estredh. Anna hade tre syskon som överlevde till vuxen ålder, Ingeborg, Anders och Erich.

Den 19 oktober 1667 nämns Anna första gången i rådstugan1 och då gällde det som medbrottsling i en stöld. Det var så att Elisabeth Swensdotter, som hade varit piga hos Hans Werner året innan hade gjort inbrott hos sin tidigare arbetsgivare. En söndag då alla var i kyrkan hade Elisabeth brutit upp en kista och en skåpsdörr och enligt Werner stulit 14 daler och 16 öre kopparmynt, en kaka och ett stycke kött.

Elisabet erkände stölden inför rådhusrätten, men sa att det bara hade funnits 4 daler och 16 öre kopparmynt i kistan. Pengarna hade Anna Hansdotter räknat och tagit hand om för att gömma hemma hos sig. De båda hade stött på varandra på söndagen när Anna hade ertappat Elisabeth hemma hos Werner med de stulna nycklarna i handen. Därefter gick meningarna isär något vem som hade fått tagit del av tjuvgodset. Det hela slutade med att Elisabeth fick böta 11 daler 9 öre, och Anna Hansdotter 3 daler 29 öre.

Jag har inte lyckats få reda på vem Anna var gift med, och domböckerna avslöjar endast att hon hade en dotter, inte vad den flickan hette. Det vi får reda på genom fallet ovan är en pusselbit av Annas karaktär, när hon såg en chans så tog hon den, även om det var på fel sida om lagen. Det skulle dock dröja hela 12 år innan hon dök upp i rådstugan igen;

Den 25 februari 1679 besvärade2 sig Anna Guuth över Lisbeta Nilsdotter som hade skällt henne för både tjuv och hora i sin stuga, ”Ty du ligger hvar natt hos min man medan iagh hafwer bårta warit!” Lisbeta hade hött åt Anna, men inte slagit till henne. Karin Persdotter vittnade, och berättade att när Lisbeta kommit in hade Anna hälsat henne ”välkommen morsyster”, men då hade Lisbeta svarat ”fansyster!” Därefter hade anklagelserna haglat. Den dagen slutade det med att Lisbeta skulle återkomma med fler vittnen i saken. Den 3 maj hade hon ännu inte lyckats få fatt i några vittnen, och rådstugurätten därefter den 17 maj så hade Lisbeta valt att resa bort. Hela borgarskapet som var närvarande då gav dock Anna goda lovord. Efter det verkar det ärendet ha runnit ut i sanden. Att ha olovligt sex där båda var gifta kallades dubbelt hor och var mycket allvarligt, att rådhusrätten släppte ärendet bör med andra ord ha betytt att de inte alls trodde på Lisbetas anklagelser, och hon verkade ju dessutom inte speciellt ivrig att få Anna sakfälld.

Den 4 maj 1681 besvärade3 sig hustru Ingeborg Bergesdotter över Anna Hansdotter Guut som då hade förbannat henne och skällt henne för sköke skurka (hora och skurkpack). För det dömdes Anna efter det 30 Cap. i Rådstugubalken för okvädesord till böter, 6 marker silvermynt.

Den 10 mars 1686 skulle en mindre trevlig sida av Anna Hansdotter avslöjas. Vid rådstugan4 i Vimmerby kärade hustru Kirstin på tompten till Anna som hade gett hennes flicka några av de berömda vimmerbykringlorna att sälja. När flickan senare skulle göra räkning för kringlorna så saknades det en. Anna anklagade då direkt flickan för att ha tagit den och låst in henne i ett skåp. När flickan eftersöktes hittades hon ståendes i skåpet, och dessutom hade Anna slagit henne så blodet rann.

Några dagar efter den otäcka händelsen kom Kirstin till Jon Carlssons brunn för att hämta vatten. Då kom Anna och både slog och drog Kirstin i håret och skällde henne för att vara en tjuv.

Anna Guuth steg nu upp i rätten och berättade sin version av vad som hänt; Hon hade givit flickan sex stycken kringlor att sälja, och när Anna hade gått ut hade flickan gömt en kringla i skåpet och burit ut bara fem stycken. När flickan kom tillbaka så tog Anna henne i armen och ledde henne till skåpsdörren där hon gömt kringlan och bannat henne.

Dagen efter kom Kirstins flicka ihop sig med Annas dotter i salig Mester Christians ladugård där hon slog henne, vilket Kirstin bekräftade. Ytterligare en dag senare kom Kirstin till Jon Carlssons brunn och ville ta vatten, men där mötte hon på Anna som hindrade henne och stötte bort henne från brunnen. Anna sa åt henne och packa sig därifrån och ta vatten i Hans Roswalls brunn istället, och att Kirstin skulle ha skam för det att hon lät sin dotter slå andra.

Rätten dömde nu hustru Anna Hansdotter Guuth för blodvite i anledning av Cap. 9 i såramålsbalken med vilja till 12 marker till treskiftes. Hustru Kirstin dömdes för hårdragning enligt 12:e Cap. till 6 marker till treskiftes. Dessutom dömdes denna dag Kirstin till 12 marker silvermynt för att ha ropat otillbörjliga och missfirmliga ord till borgmästare Nils Colin på allmän gata, och dessutom 6 marker för att ha kallat Hans Roswalls hustru Beata Drummond för lorthora.

Den 8 januari 1694 stod Anna inför nästa utmaning i rådstugan – denna gång var det Margareta Nilsdotter Ruuth som besvärade5 sig att hustru Anna hade föregående nyårs afton uti Bengt Swans hus och stuga skällt henne för att vara en rackarekona, och att Anna inte skulle gå till bords förrän hon bett om ursäkt. Anna å sin sida sa att ursäkten skulle komma från Margareta som hade gett henne två örfilar vid senare marknaden och dessutom kallat Anna för både gammal tjuv och fyllehynna.

För rackarekona fick Anna plikta 12 marker silvermynt efter det 31 Cap. i Rådstugubalken, och hon varnades samtidigt av rådhusrätten att aldrig mer skymfa eller vanära Margareta. För de två örfilarna och okvädesorden fick Margareta plikta 6 marker silvermynt.


Källa:

1) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6529b (1665-1679) Bild 720
2) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6529b (1665-1679) Bild 4240
3) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6530a (1680-1693) Bild 450
4) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6530a (1680-1693) Bild 2050
5) Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6530b (1694-1700) Bild 70

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Snickare Carl Perssons olyckliga äktenskap

Strypt och slagen av svågern Rosenbohm

För att följa upp mitt föregående inlägg skriver jag idag om det olyckliga äktenskapet mellan snickare Carl Persson och Maria Johansdotter som tre gånger hindrades av kyrkan och Göta hovrätt att skiljas och därmed tvingades leva i ett olyckligt och destruktivt äktenskap under många års tid här i Vimmerby. År 1699 gick det så långt att Carl höll på att mördas av Marias halvbror Hans Christophersson Rosenbohm!

Den 22 november 1686 lästes consistoriets förmaningsbrev upp vid Vimmerby rådstuga där snickare Carl Persson och hans hustru Maria Johansdotter förmanades ”att dhe här effter umgåås medh hvar andra uti alla stycken som ächta folk ägnar och böre giöra till dheras timmelige och Ewiga wälfärdh” daterat Linköping 17 november.

Carl och Maria hade varit gifta sedan början på 1670-talet, men deras äktenskap hade inte blivit den kärleksfulla samvaro som man hade kunnat hoppas. Denna förmaning som de fick vid rådhusrätten i november 1686 skulle dock långt ifrån vara det sista i detta tragiska ärende. Även om det gick många år innan vi får veta mer, så kulminerade det våren 1699.

Den 16 maj 1699 vid Vimmerby rådhusrätt trädde Carl fram och klagade på att hans hustru och dess halvbror, Hans Christophersson Rosenbohm hade velat mörda honom! Hans hade tagit ett så hårt stryptag på Carl att han inte hade kunnat ropa på hjälp och dessutom hade de lagt på haspen på dörren så att ingen skulle kunna komma in och rädda honom. Carl hade dock tillslut kunnat ropa på hjälp och Nils Falk hade då genom att ta ut ett fönster i stugan kunnat ta sig in och skilja dem åt.

Det hela hade börjat med att Nils Falk hade kommit dit, haft med sig några kannor öl och haft med sig några spelemän. Det hade gått livat till, Nils och Carl hade börjat bokstavligen dansa på bordet, vilket de fått lov av hustru Maria att göra. Men när Hans Rosenbohm trädde in i stugan hade han sagt att bordet var till för att äta på, och då hade de blivit osams. Det blev slagsmål, hårdragning och Rosenbohm slängde Carl in emot dörren och det var då hustru Maria haspade densamma för att de skulle få vara ifred. Därefter hjälptes Maria och Rosenbohm åt att dra Carl i håret och slå honom blodig, ett sår vid vänstra ögat.

Carl klagade att sedan Hans Rosenbohm var orsaken till att hans hustru var så vidrig och elak vid honom, och dessutom hade Maria och halvbrodern legat i sängs med varandra. Vidare berättade Carl att året före hade Rosenbohm slagit honom illa helt utan orsak med en käpp över kropp, armar och ben då de var ute på en åker. Carl hade även den gången fått tigga för sitt liv, och skrika på hjälp så att de som arbetade på åkrarna brevid hörde och kunde komma till undsättning. Carl bad nu rätten om hjälp för att få ut sin svåger Rosenbohm ur sitt hus.

Rosenbohm å sin sida försvarade sig med att när han kom in så steg Nils Falk ner från bordet, drog sin sabel och skurit honom under hakan. Rosenbohm hade då tagit sabeln ifrån Nils och brutit av den, men mera hade han inte rört varken Nils eller Carl. Maria berättade att hon sen hade lagt på haspen på dörren för att Nils inte skulle komma in igen då han hade varit så hotfull mot dem.

Nils Falk kunde denna dag inte referera vad som hade hänt då han var drucken och tilläts därför taga avträde.

Det fanns fler vittnen till händelsen; ett var den 17-åriga gosen Mats Larsson som berättade utan ed, att han hade varit i Carls stuga när bråket började. Han hade sett när de dansade på bordet, och när Nils hade dragit sin sabel och viljat dra med sig Rosenbohm ut, och då råkat träffa honom med udden av sabeln på hakan och det var därför Rosenbohm blivit arg och brutit av sabeln och sagt till Nils; ” din Swärfadher haar icke gifwit dig zabbellen att du honom draga skall och giöra någon skada, ock kunde iagh, sade han, dher iagh wille hämpta dig sönder och slijta tarmarna uthur dig!” Nils hade då gått därifrån och till rådman Grönfäldt, men kommit tillbaka till stugan när han hörde rop och jämmer. Då varken Nils eller Henric Fahnensmitt hade lyckats få upp dörren (som var haspad) hade Nils avtagit ett fönster och på så sätt tagit sig in i stugan och räddat Carl från att bli strypt men som då var alldeles blodig. Mer hade inte Mats sett eller hört.

Daniel Persson, en gosse på 13 år hade sett Nils gå igenom det uttagna fönstret och hjälpt ut Carl, som då hade sagt, ”hade iag nu icke utkommit hafwa dhe döödt migh!”

Då Henric Fahnensmitt, stadens hattmakare inte var närvarande sköts målet upp och Rosenbohm förpassades tillbaka till arresten.

Den 17 maj 1699 var hattmakare Henric Fahnensmitt närvarande, och han berättade efter avlagd ed att han hade varit ute i sin verkstad då hans hustru kommit och ville att han skulle gå till Carl Persson och medla fred, annars skulle de slå ihjäl varandra! Han gick därför ifrån sitt arbete och till Carls stuga där han fick se Nils Falk och Rosenbohm ligga dragandes varandra i håret. Henric lyckades skilja dem åt, och Nils sträckte fram handen och ville förlikas, men det ville inte Rosenbohm som var rasande och sa; ”nej du har huggit mig som en skiälm, jag förliks intet med tigh.” men tog ändå Nils i handen därefter. En kort stund senare hörde Henric rop och skrik ifrån Carls stuga, men hindrades komma in då haspen låg på dörren. Han hörde Carl ropa ”Hielp i Jesu nampn, dhe strypa migh! Nils Falk hade under tiden fått ut fönstret och släppte in Henric som då såg hur Maria ropade åt sin bror att ge sig, då han och Carl låg blodiga på golvet. Mer hade Henric inte att berätta.

Per Carlsson berättade utan ed, att han såg Rosenbohm hålla Carl uti strupen så hårt att han väste och inte kunde ropa, samtidigt som Maria örfilade sin man och bad honom tiga. Mer visste inte Per.

Detta ärende skulle visa sig bli både långdraget och infekterat. Den 10 juni begärde Maria och Rosenbohm att Nils Falk skulle vittna, men samtidigt anklagade de Carl för att ha mutat honom med flera byttor öl som Carl tagit ur deras hus och gett till Nils för att han skulle vittna till Carls fördel. Den 18 juli var Carl i rådhusrätten och begärde att ingen i staden skulle tillåtas handla det ringaste med hans hustru Maria tills domen hade fallit i målet.

Den 6 november 1699. Sommaren hade passerat och nu i kalla november stod Carl och Maria åter i rådhusrätten. Den ärevördige herr Johan Phoenix, präst i Vimmerby och tillika kusin med Marias mor Karin hade nu pratat med paret och manat dem att som rätta äkta fokl anstår och bör, inte ha någon mer osämja mellan sig, och illa vilja eller hant och avund visa, utan i sitt äktenskap erfara kärlek och pläga ett lyckligt äktenskap. Carl skulle kunna tänka sig att fortsätta sitt äktenskap med sin hustru under förutsättning att hon övergav sin halvbror Hans Rosenbohm som var roten till all deras träta. Men Maria kunde inte tänka sig att ”vidare bygga bo och äktenskap” med sin man Carl, utan hon ville skiljas. Hon berättade nu att hon var trött på hans elaka väsande emot henne och andra som han oftast uti sitt fylleri förövande. Detta nekade Carl till, och hävdade åter att Hans var orsaken till att hans hus blev ruinerat. Carl sa att hustrun hade avtröskat nästan all deras säd och låtit bränna brännevin av den. När hon sen sålt brännvinet hade Rosenbohm tagit hand om alla pengarna. Detta förnekade i sin tur hustru Maria, som hela tiden stod på sig att hon ville skiljas. Ärendet gick nu upp till consistoriet för beslut.

Den 29 november 1699 upplästes ”Ven: Consistorij uti Linkiöping ankombne breef af swar till magistraten angående ächta follken Carl Persson och hustru Maria Johans dotter således att dher tillhållas skoole lefwa med huar annan uti kiärleek och sämja och fullgiöra den förlijkning som deet Anno 1686 emillan är skiedd, huar och icke alt undergå det straff som på slijkt kan föllia.” Detta var alltså andra gången som Maria och Carl blev nekade att gå skilda vägar av kyrkan trots 13 års olyckligt äktenskap.

Den 23 december 1699 fälldes den omfattande domen i målet angående bråket i Carl Perssons stuga där han höll på att mista livet. Hans Christophersson Rosenbohm som  tagit ett hårt stryptag på Carl och slagit honom blodig fick böta 12 marker silvermynt efter det 9:e Cap. i Såramålsbalken med vilja, och för hårdragande ytterligare 6 marker silvermynt efter det 12:e Cap. i samma balk, samt för bråk 1698 på en av Måns Jonssons åkrar, där han gett Carl hugg och slag utan den ringaste orsak, där Carl slagit Hans två slag med sin käpp vardera pliktade 6 marker silvermynt. Även Nils Larsson Falk och Rosenbohm dömdes för deras bråk vid Carls stuga.

Rätten fann även det bäst att Hans Rosenbohm förvisades från staden i ett halvt års tid från och med den 1 januari för att Carl och Maria skulle få lugn och ro i sitt äktenskap då nu consistoriet nekat dem att gå skilda vägar. Carl och Maria blev nu tillsagda att som äkta kristligt folk vara tillsammans, och bara äkta kärlek och sämja visa så som rätta äktenskapsfolk anstod och vederbör. Den som inte gjorde det skulle sättas i stadens fängelse i 14 dagars tid eller betala 20 daler silvermynt i böter.

Man skulle kunna hoppas att det nu var över, men det skulle visa sig att Maria stod fast vid sitt beslut att inte vilja leva tillsammans med Carl längre, och mycket berodde kanske på att Hans Rosenbohm, hennes halvbror som hon allierade sig tillsammans med emot sin make Carl inte tycks ha lämnat staden.

Den 30 april 1700 klagade Carl åter vid rådhusrätten att hans hustru Maria träffade sin halvbror Hans Rosenbohm hemma hos Beata Drummund, och att hans var orsaken till Carls ”nöödh och swåra tillstånd”. Rätten förbjöd nu Hans att träffa sin halvsyster i staden. Den 13 maj 1701 begärde Carl åter förbud för handel med hans hustru, båda parter ansåg att den andre gjorde dåliga affärer och slösade bort hemmets pengar, och det skulle visa sig att när Carl senare dog fanns inget av värde kvar.

Den 9 september 1701 begärde Maria bodelning från Carl, men både consistoriet och Göta hovrätt sa nej till någon äktenskapsskillnad vilket besked upplästes vid rådhusräten den 18 augusti 1702

Den 20 augusti 1702 yrkade Carl åter att Hans Rosenbohm skulle ut ur staden, och snart skulle svaret på hans desperata önskan få sitt svar:

Den 22 september 1702 upplästes vid rådhusrätten Gen: löjtnant och landshövding, högvälborne herr Rehbinders skrivelse till magistraten av den 20 sistlidne Augusti: där skall Hans Rosenbohm sig här ifrån staden förfoga och honom envis termin där till bliva förlagd, som alltså skedde till den 4 nästkommande november.

Hur mycket Hans Rosenbohm vistades i Vimmerby efter detta är för mig okänt, den 11 oktober 1702 blev han antagen till dragon, och den 11 november 1715 avled han. Han efterlämnade sin egendom till sin syster Maria.

På grund av kyrkans stora makt och obönhörliga envishet tvingades två personer leva merparten av sina vuxna liv tillsammans i ett mycket olyckligt och destruktivt, både känslomässigt och ekonomiskt sett äktenskap.

Snickaren Carl Persson dog den 2 september 1709. Några barn verkar det inte ha blivit i äktenskapet, åtminstone inte som nådde vuxen ålder. Maria gifte om sig den 27 december 1720 med Nils Hyltberg som då varit köpdräng hos henne i fem års tid. Med Nils hon levde sina sista 15 år. Vi får hoppas att det äktenskapet blev mer lyckligt än det med Carl Persson. Maria dog år 1735 (okänt datum) vid en ålder angiven vara 77 år. Åldersuppgiften är dock något tveksam, Maria skulle i såna fall ha varit född 1658 och ha varit högst 14 år gammal då hon gifte sig med Carl, så troligen var hon några år äldre än så.


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Forska på 1600-talet innan kyrkböckerna

Två av de kanske vanligaste frågorna från de som forskat en tid är hur man får reda på mer om sina äldre anor än bara namn, årtal och var de har bott, men även hur man kan forska om släkt på 1600-talet, tiden innan det fanns kyrkböcker. Det finns flera olika källor för att göra det, men den källa jag har en förkärlek till att tipsa om är domböckerna. Ett rikt källmaterial som kan ge mycket spännade information om de som levde för flera hundra år sedan.

Jag tänkte i detta inlägg ge mig på att försöka ge en liten bild av en familj som levde i Vimmerby på mitten av 1600-talet. Vi börjar vår bekantskap med en vad jag tror ung man vid namn Mårten Swensson. Han var underfogde i Sevede härad, och omnämns i domboken den 9 augusti 1648. Detta är tiden före kyrkans födelse- och dödböcker, så vi kan inte ta reda på hur gammal han faktiskt var.

Den händelse som berättades inför rådhusrätten i Vimmerby denna dag var att Mårten i sin roll som underfogde skulle driva in en rest (skatt) av Arfwedh i Diurstorp, vilket inte gick som han hade tänkt sig. Mårten hotade Arvid att bli satt i kistan (fängelse) om han inte betalade. ”Då togh han uthi Arfwedh och sade ”kom du skall i kistan, och när de kommo uth i förstufwan då togh Arfwedh i Diurstop underfougden i håret, och när dee kommo uth på gården up mot porten, togh Arfwedh een sten och slog honom i hufwudet at han war både blodigh och blå.” Trots ett vittne så får vi inte veta så mycket mer om händelsen i detalj, hur mycket hade egentligen Mårten provocerat Arvid för att göra en så drastisk sak som att drämma en sten rakt i ansiktet på underfogden som var en man med auktoritet förr i tiden, även om de kanske inte var speciellt omtyckta? Var måhända Mårten hetsig till humöret, och något impulsiv då han nästan direkt hotade med att kasta Arvid i kistan?

Låt oss gå tillbaka ytterligare sex år i tiden, till den 26 mars 1642. Här får vi två ledtrådar om Mårten. ”Eoden anklagadhe Hans Erichsson Swen Pärssons son Mårten bemäld att han hadhe slagit sönder itt fenster för sigh och tagit alt bort så när som bara karmen, der till Swen och hans son neekade förventes doch att hwar skulle draga halfwan skadan.”

Här får vi alltså veta att blivande underfogden Mårten Swensson var son till en Swen Pärsson, och att Mårten hade fått för sig att ha sönder ett fönster helt och hållet. Av ilska eller drucken av brännvin? Något inbrott eller stöld verkar det inte ha varit frågan om, utan kanske mer ska ses som ett ungdomsbrott, men ändå, inte alla hade sönder fönster på detta sätt. Kan det ha varit Mårtens temperament som visat sig ännu en gång?

Det vi vet nu är; Mårten Swensson var son till Swen Pärsson. Eftersom han omnämns som son 1642, och fadern ska betala hälften av det skadade fönstret, så var Mårten troligen ganska ung här, och när han omnämns 1648 hade han inte varit underfogde speciellt länge. Kanske ville han 1648 visa vad han gick för, att han var en auktoritet att akta sig för trots sin troligen unga ålder? 

Vem var då Swen Pärsson? Jo, han var borgare i Vimmerby, omnämnd ett stort antal gånger i domböckerna, och blev så småningom rådman i staden. Men vi får ytterligare en pusselbit till familjen, nämligen Swens hustru, som nämns första gången 10 oktober 1635; ”Samma dagh kom för Rätta Gabriel Gabrielsson och anklagade Swen Persson och hans hustru att dhe hadhe beskiötts och slagit hans häst till döds!” Det är ju kanske inte riktigt vad man förväntar sig av en from hustru i lilla Vimmerby, en stad som vid den tiden kanske hade runt 100-talet invånare.

Namnet på hustrun får vi om vi bladar framåt i domboken några sidor till 4 april 1636; Samma dagh kom för Retta Sven Perssons hustru, h. Barbro, och Erich Nilssons hustru, h. Kirstin. Dom hade bråkat om ett tynneträ och Kirstin hade ”giffwit hustru Barbroo en kindpust” vilket hon fick böta 6 marker treskiftes till kronan, målsägaren och staden. Samtidigt anklagade Kirstin Barbro för några slemma skellsord, för vilket Barbro i sin tur fick böta 12 marker treskiftes. Vi vet nu att Barbro, Swens hustru hade skinn på näsan, inte drog sig för att stå på sig, och kunde även vara med och döda en häst. Kom alltså det hetsiga temperamentet från Barbro?

Det vi inte kan säga är om Barbro var Mårtens mamma, möjligen var hon det, men kanske dog Mårtens mamma när han var liten och Swen gifte om sig med Barbro? Det får vi inte veta, men Barbro var i såna fall Mårtens styvmor, och en av hans förebilder i livet.

Sven Persson nämns i domböckerna som rådman första gången den 6 oktober 1639 vilket var under borgmästare Håkan Anderssons tid. Den 3 maj 1652 tillsattes Sven som en av stadens fyra gästgivare. Men det verkar inte ha varit något som han egentligen ville ägna sig åt. Året därpå, den 3 maj 1653 klagade de andra gästgivarna att Sven bara ordnade med mat till gästerna, själva skjutsen överlät han till de tre andra. Sven avgick som gästgivare, men blir ändå satt till detsamma redan den 9 maj 1654. I maj månad 1668 var Sven så sjuk att han blev sängliggande, men vittnade ändå i rådhusrätten från sängkanten. Han verkar dock ha piggnat till efter det, men några år senare får vi ytterligare en pusselbit;

Den 12 april 1671; ”Dito förordnades Regementsskrivare Roswall, stadsskrivaren Jonas Jönsson, Jon Carlsson Torsten Hansson Zakris Persson och Lars Jönsson till att inventera hvadh som finnes effter Rådmannen Swen Persson som nu är dödh blefwen.” Med tanke på att rådstuga hölls förhållandevis ofta så vet vi att Swen dog tidigt i april månad 1671, fyra år innan den första notisen i Vimmerby stads första dödbok skrevs ner. Men genom de otaliga gånger som rådman Swen nämns i stadens domböcker, och bortsett från ärendet med den döda hästen 1635, så verkar han ha varit en lugn och allmänt respekterad man i Vimmerby, rådman, gästgivare (även om den rollen inte sköttes till fullo), och flera andra uppdrag gör att man får intrycket av en man som inte gjorde allt för stort väsen av sig.

Den sista pusselbiten i familjen är att Mårten hade en bror vid namn Johan. Detta får vi veta då hustru Maria Johansdotter, den 16 mars 1672 uppbjöd Swen Perssons gård som hon köpt hälften av sin farbroder Mårten Swensson för 300 daler kopparmynt och den andra hälften själv ärvt av sin far.

Från att ha börjat med att underfogden Mårten blev slagen i huvudet med en sten 1648 så har vi fått fram hans far, troligen hans mor (eller styvmor), namnet på hans bror Johan och brorsdotter Maria.

Avslutningsvis… Den 8 mars 1799 får vi en stor pusselbit; Hustru Maria Johansdotter och hennes make Carl Persson är i rätten för att reda ut arvet efter sin far Johan som dog 30 år tidigare. Här nämns även Johans hustru Karin Månsdotter Phoenix och Marias halvsyster Margareta. Karin nämns som änka (efter Johan) första gången den 12 april 1671 (då utfattig)… Låter namnet Phoenix bekant? Det beror i såna fall på att Karin var kusin med med Johannes Phoenix som var kyrkoherde i Vimmerby från 1682 fram till sin död 1704.

På så här sätt kan man använda domböckerna som en alternativ källa för tiden innan kyrkböckerna. Ett annat, och kanske enklare är de olika skattelängderna, men i domböckerna får man även möjlighet att veta mer om personerna än bara deras namn.

Självklart kräver detta alternativ grundlig forskning i domböckerna, och att man kan hitta bevis för att det inte finns fler personer under aktuell tid med exakt samma namn. Min förhoppning är att inspirera dig som forskat ett bra tag, och som vill försöka hitta några generationer ytterligare bakåt i tiden.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

8 råd till dig som precis ska börja släktforska

För ett tag sedan frågade jag de lite mer erfarna släktforskarna i Facebookgruppen Släktforskning vad de önskar att de hade fått för råd när de började släktforska. Hur man börjar släktforska finns det många fina guider både på nätet och utgivna i bokform, men här följer några råd och tankar som gör att du på sikt kommer att bli mer effektiv redan från början, och framför allt spara tid åt dig själv när du forskar. Se dem inte som pekpinnar, utan en genväg till att redan från start bli en bättre släktforskare.

1. Låt det ta tid och ha gott med tålamod

När man börjar släktforska och upptäcker hur spännande det är att följa sin släkt bakåt i tiden är det lätt att ha lite för bråttom. På bara några timmar kan man med kyrkböcker och framför allt olika register och andras publicerade forskning ta sig flera hundra år tillbaka i tiden. Men det är inte så roligt att efter kanske en tid eller i värsta fall flera år inse att man halkat in på fel föräldrar till en person och lagt hundratals timmar på en släktgren som faktiskt inte hör till sitt träd. Så ta det lugnt, och försök arbeta metodiskt.

2. Skriv ner/ange alltid källa

När du forskar kommer du hitta information om dina släktingar på många olika ställen. Anteckna därför alltid var någonstans du hittat varje uppgift (källhänvisning). Även om det tar en liten stund så kommer du spara mycket tid på sikt. När du vill kontrollera en uppgift du antecknat vill du inte behöva sitt och bläddra igenom hundratals sidor i kyrkböckerna igen. Dessutom är det mycket lättare för andra som tar del av din forskning att verifiera dina uppgifter och ditt forskningsresultat blir därmed mer seriöst.

3. Använd i första hand originalkällorna

Det finns idag många indexerade register och databaser, avskrifter och andras forskning. Dessa register och forskningsresultat sparar dig mycket tid när du söker information, och kan vara behjälpliga när du själv har kört fast, tappat bort någon person eller ge dig tips på information som du själv har missat. Men alla dessa sekundära källor kan innehålla fel, så kontrollera alltid uppgifter mot originalkällan.

4. Begränsa din forskning

Det kanske låter märkligt, men fundera på hur djupt och framför allt hur brett du vill forska. Släkt till ingifta personer i ditt träd som du inte har blodsband med, kanske andra hustrun till din farmors far och hennes föräldrar, eller avlägsna släktingars barnbarn och ättlingar kan vänta. Det går alltid att utöka sin forskning med tiden, men de första åren kommer du ha fullt upp med dina egna förfäder och deras barn. Istället för att samla så många personer i ditt släktträd som möjligt, ägna mer tid åt varje person, utforska deras liv och försök hitta så mycket information du kan om varje individ – släktforskning består av så mycket mer än bara namn och årtal.

5. Släktforska metodiskt

I början är det så spännande och kul att hoppa runt i sitt släktträd och se vad man hittar. Men ganska snart kan det vara klokt att börja forska mer metodiskt och utforska/dokumentera en generation i taget, familj för familj. Följ varje person genom livet i husförhörslängder och församlingsböcker. Hoppar man direkt till födelseboken när han hittar någon i husförhörslängden kan man råka ta fel person och komma på villovägar. Dessutom kan man missa värdefull information om man inte letar i alla kyrkböcker där personen kan förekomma.

6. Fundera på hur du vill dokumentera din forskning

Det finns flera olika släktprogram till datorn att använda för att dokumentera, flera av dem är dessutom på svenska, utvecklade i Sverige. Många väljer att använda både ett släktprogram för att bygga sitt släktträd i kombination med exempelvis Microsoft Word för att dokumentera berättelser, livshistorier och annan text. (Själv föredrar jag att dokumentera allt i Word, och då är det bäst att skapa en mall först som man kan använda så resultatet blir enhetligt.) Vilket sätt du än väljer, så är det alltid bäst att dokumentera din forskning digitalt så du lätt kan ta en säkerhetskopia och din forskning därigenom blir säker. Ett bra tips kan också vara att ha en liten loggbok vid sidan av, där du skriver upp kluriga släktgåtor, vad du ska göra härnäst etc., flera av släktprogrammen har stöd för detta digitalt.

Exempel på Svenska släktprogram är Genney, ArkivDigital, MinSläkt och DisGen.

7. Lär dig äldre tiders skrivstilar

När du kommer tillbaka till 1700-talet så kommer du stöta på den så kallade tyska (nygotiska) skrivstilen. Ta dig tid och lär dig dessa bokstäver, du kommer ha stor fördel när du själv kan tyda handstilen. Det finns flera bra böcker att läsa för att knäcka den läskoden. Ta även hjälp av andra släktforskare för att tyda det som du själv kör fast på, och det kommer vara ofta i början, så är det för alla – men när du får hjälp, hasta inte vidare utan jämför bokstav för bokstav av texten du har fått hjälp med så kommer du lära dig mycket fortare att läsa handstilen själv.

8. Använd i första hand Arkiv Digital och Riksarkivet

Många får upp ögonen för släktforskning genom reklam i tv och internet från utländska aktörer som Ancestry och Myheritage. Dessa lockar med att du ska hitta din släkt genom en knapptryckning och att de har miljoner och åter miljoner poster att söka i. Men för oss med svenska anor (förfäder) är Arkiv Digital och Riksarkivet överlägsna att forska med då de har långt mycket mer originalkällor (kyrkböcker, bouppteckningar, mantalslängder, domböcker, fängelsearkiv och mycket annat) som inte alls finns hos de utländska aktörerna eller i begränsad omfattning). Ancestry och Myheritage använder man istället periodvis när man söker sina släktingar som har emigrerat. Riksarkivet är gratis, och även om Arkiv Digital kostar lite så är det definitivt värt det, då hela deras bildarkiv är i färg och de har flera unika register. Arkiv Digital finns allt som oftast även gratis tillgängligt på ditt kommunbibliotek.


Att släktforska ska vara spännande, intressant och framför allt kul.
Förhoppningsvis så får du nytta av några av råden ovan
när du börjar utforska dina anors (förfäders) livsöden. Lycka till!

Läs gärna även följande inlägg:

Börja släktforska

Att undvika vanliga misstag

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

200 år sedan Vimmerby stad brann ner

Jag har skrivit om de hemska bränderna i Vimmerby både i min första bok ”Vimmerby stads historia” från 2015 och även här på bloggen. Idag ramlade jag på en artikel från Upsala Stads och Länstidning från den 8 mars 1821, och tänkte låta er ta del av den här. Den beskriver den hjälplöshet och det kaos som rådde denna dag i vår stad för 200 år sedan:

Wimmerby Morgonen den 24 Febr. uppkom en häftig wådeld, så widt man ännu känner, uti Apotheket, som är beläget nästan midt i denna stad. Den förfärliga storm som rasade kringspridde elden med hastighet. Släcknings-anstalterna woro i dåligt tillstånd och alldeles otillräckliga wid en större brand. Omtankan att söka undanrycka lågorna det lilla man ägde och misströstan kunna bidraga något till gemensam räddning, försatte dessutom inwånarne i en nästan owerksam willrådighet i afseende på släckningen.

Sedan allmoge från kringliggande byar hunnit ankomma, började man tänka på brandgators öppnande, hwilket ock under några unga Militärers ledning med biträde af ett litet antal Soldater och Dragoner werkställdes med framgång, så att elden hindrades att widare framtränga. Emedlertid woro inom några timmars förlopp 30 a 40 gårdar lagda i aska och enligt uppgift 5 a 600 personer utan tak öfwer huvudet. De hus, som icke lidit af branden, äro dock skadade och utblottade på möbler och husgeråd, hwilka utkastades om hwarandra på gator och gränder, för att bortföras undan elden. Ibland de mäst lidande inwånarne äro Apothekar Bergelin med hustru och twenne små barn, hwilka icke engång kunde rädda sina kläder. Likaledes Capiten Löfwenadler, hwilken, utan stånd att sielf röra sig från stället, bars af halfnakna barn undan lågorna ifrån det ena huset till det andra. För hela ordet är derjemte apothekets förlust ganska kännbar under en nästan allmänt gångbar sjukdom, då man nu nödgas söka läkemedel på 10 a 12 mils afstånd från hemorten.

Skadan är nästan oberäknelig för en så liten och fattig stad. De bäste enskildte husen, till en del nybyggde under de senare åren, afbrunno; äfwenså Rådhuset, Rectorgården, Stadens Magazin, hwarest man nyligen insamlat det spannmålsförlag, som war ämnadt till undsättning för fattige och behöfwande borgare, hwilka under sommarmånaderne hafwa liten eller ingen förtienst och ringa afsättning på sina små förlager; slutligen försam-lingens enskildta Fattigmagazin med all den deri befintliga och för årets behof påräknade spannmål. Med möda räddades genom någre tilltagna bönders behjertenhet Scholhuset och kyrkan med dess tillhörigheter; det förra blef likwäl illa skadadt och kan ej utan betydlig reparation begagnas. Skoleungdomen lärer ock i anledning häraf blifwit hemförlofwad.

Till ytterligare olycka bidrog äfwen att torget war uppfylldt af salustånd efter den ännu ej aflysta marknaden; från de flesta woro warorne icke bortförda, hwarföre en stor del af både främmande marknadssiökande och stadsboer sågo sin egendom uppbrinna, utan att kunna rädda den.

I anledning af ofwanstående underrättelse öppnas en Subscription hos Mad. Boktryckare Palmblad & Co för de brandskadade i Wimmerby. De inflytande subscriberade penningarne skola med det första öfwersändas med posten till Wimmerby och för dem skall i denna tidning redowisas.  

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar