Att planera sin släktforskning

old-clock

Hur har du planerat din släktforskning, och vad är ditt mål med släktforskningen? Detta är frågor som man kanske inte hör lika ofta som Hur långt tillbaka i tiden har du kommit? och har du hittat något spännande? Även om det är resan som är det roliga med att släktforska, så kanske man ändå ska ta sig en liten funderare på vad det är man i slutänden vill åstadkomma med all den tid man kommer att lägga ner.

Den första fasen som nybliven släktforskare är i stort sett densamma för alla som börjar, spänningen är stor och likaså glädjen när man susar fram i kyrkböcker och databaser och börjar kartlägga sin släkt. Alla gör vi lite misstag här och där i början, och handen på hjärtat, så är ingen speciellt välorganiserad och disciplinerad till och börja med. Man hoppar friskt fram och tillbaka mellan olika släktgrenar och plockar den enkla fallfrukten i släktträdet, den svårnådda frukten, det vill säga de svårlösta gåtorna lägger man åt sidan tills man har fått mer kunskap och framför allt erfarenhet för att kunna lösa dem.

Men allt som tiden går så man får man mer erfarenhet, och förhoppningsvis ett lite mer systematiskt sätt att följa de olika släktgrenarna. Man har nu kommit in i andra fasen. Nya källor digitaliseras för varje år som går, och det tillsammans med nya sökbara databaser gör att det inte finns någon risk för att man en dag säger; Nä, nu hittar jag inte mer! Det är nämligen mindre än 3 % av Riksarkivets alla arkiv som har fotograferats av, och än mindre som har indexerats.

När man träder in i andra fasen så tycker jag det är hög tid att fundera på vad det är man vill åstadkomma med sin släktforskning, sätta upp vilka mål man vill nå, och vilka avgränsningar man ska göra i sitt sökande.

Under den tredje och sista fasen är det vanligt att man inriktar sig på något speciellt i sitt träd när man börjar känna sig ”lite färdig med den vanliga släktforskningen” – man börjar specialisera sig på ett viss område. Det kan vara att kartlägga sina soldaters liv om man tycker det militära är intressant, eller att fokusera på sina emigranter, att med hjälp av DNA hitta avlägsna, nu levande släktingar, eller dyka in i den nobla världen av adel och kungar. För min del, eftersom min släkt har varit förhållandevis samlad till de norra delarna av Småland och Sevede härad, har det för mig varit intressant att ta reda på hur livet var här förr i tiden, vilka förutsättningar hade mina torpare, backstugusittare och en och annan nämndeman och borgmästare.

Frågan uppkommer ibland; hur avlägsen släkt ska man ta med? Det finns inget rätt svar mer än ditt eget, men vanligast är att inte ta med historiken om föräldrar och syskon till ingifta i släkten som inte är en mor eller far till din ana. Undantaget är om det är någon från den ingifta släkten som är intressant att lyfta fram. Personligen följer jag oftast inte heller ättlingar till mina förfäders syskon i någon större utsträckning.

Låt oss räkna lite, om en person som är 25 år börjar släktforska idag 2019, och vi räknar med att varje generation bakåt i tiden i snitt uppstått var 27:e år, så når vi den 12:e generationen i slutet på 1600-talet – den tid då kyrkböckerna börjar ta slut, och man får förlita sig på skattelängder och andra mer svårforskade källor. Den personen har då i dessa 12 generationer (där probanden är första generationen) totalt 4095 personer. Det ger, i generation 2-12 totalt 2047 par av släktingar och förfäder. Om vi dessutom räknar med barn till dessa 2047 par, med i snitt 3 barn var på 1900-talet, och 7 barn per par under 1800- och 1700-talen, så ger det ytterligare 14.266 släktingar, totalt 18.361 släktingar. Räknar man med att varje familj tar runt 5 timmar att forska fram, från födelse till död och allt det som händer där emellan vilket är lågt räknat, så tar det 426 dagar oavbruten forskning dygnet runt.

Men jag vågar påstå att det är nästan ingen som lyckats få fram alla personer i de första 12 generationerna på grund av flera orsaker; anförluster vid kusingiften, okända fäder, eller att det inte går att spåra en person längre tillbaka i tiden när källmaterialet tar slut, vilket inte allt för sällan beror på att kyrkböckerna förstörts i brand. Ju närmare dig själv i generationerna som en sådan lucka uppstår, ju färre förfäder och deras barn blir det att dokumentera.

Det är därför jag alltid blir fundersam och lite nyfiken när någon säger att de har uppåt 50.000 eller 60.000 personer i sitt släktträd. Jag säger inte att det är fel, inte alls. Men jag undrar vid såna fall, hur mycket tid har ägnats åt varje person?

För mig personligen har det aldrig handlat om att få så många personer i mitt träd som möjligt, utan att få veta hur livet var för mina förfäder, vilka öden som de drabbades av under sina liv, och framför allt, hur påverkade staten, kyrkan, och grannarna deras liv? Det är sånt jag är rädd att man missar när man ”fastnar” i andra fasen med att samla in det ena namnet efter det andra, utan att egentligen djupdyka i varje persons livshistoria.

För det finns så otroligt mycket mer att upptäcka än det som står skrivet i kyrkböckerna – även om vanliga bönder och torpare. Något som jag brukar prata varmt om är domböckerna. De flesta har säkert hittat en och annan notis i kyrkböckerna, troligen från andra delen av 1800-talet, där någon släkting blev dömd vid en härads- eller rådhusrätt och sedan sökt upp domstolsprotokollet för just det fallet. Men faktum är att våra förfäder under äldre tider var mycket oftare omnämnda i domböckerna än så. De kan ha varit anklagade av länsman eller stadsfiskalen för något men blivit frikända, men det kan även handla om arvstvister, bråk om tomtgränser, köp av gårdar, olyckliga soldatänkor bara för att nämna några. För att inte tala om de gånger de varit inkallade som vittnen. Tar vi oss tillbaka till 1700- och 1600-talen så är domböckerna dessutom fulla av olyckliga kärlekspar som dömdes till döden för olovlig sex, barnmord, fredlösa rövare som levde i skogarna, de som dömdes för trolldom eller för att ha haft umgänge med skogsrået eller satan själv.

Jag är fullt medveten om att domböckerna känns som en svår källa att ta sig in i, tjocka volymer med ofta svårläst text, men bara man tar sig över den tröskeln så kommer man hitta en otroligt rik källa av information, och har man tur kommer man upptäcka väldigt fängslande och spännande berättelser om sina förfäder.

Så du som är nybliven släktforskare eller du som har hållit på ett tag, ta dig gärna en funderare på hur du vill utnyttja din fritid när du släktforskar, vad är det som du vill uppnå… även om vi inte vill tänka på det så är inte vår tid på jorden obegränsad. Om du nu tycker själva resan är det roliga, du har inga specifika mål att nå, så hoppas jag ändå att jag har fått dig eller någon annan läsare att fundera till en liten stund. Det jag vill skicka med dig som var vänlig och läste denna blogg är;

1) Fundera på vad du vill uppnå med din släktforskning, vad har du för mål, och vilka avgränsningar ska du göra i ditt släktforskande?

2) Alla gör fel i början, även mer erfarna forskare kan dra fel slutsatser ibland. Var öppen mot kritik – om någon hittar något fel i din forskning så ta dig en stund och se över vad som kan vara fel, och framför allt, fråga hur den personen har kommit fram till sin slutsats om inte felet är uppenbart. Ju tidigare ett fel upptäcks, ju mer tid kan du istället lägga på de personer som faktiskt tillhör ditt släktträd.

3) Det är en omöjlighet att veta hur man går tillväga från dag 1 som ny släktforskare, så ta hjälp av andra, mer erfarna släktforskare. En kurs eller bok kan vara en bra start, men gå gärna med i några släktforskargrupper på Facebook, då har du plötsligt tillgång till tusentals släktforskares kunskaper och erfarenheter.

4) Var noggrann och ha inte för bråttom. Skriv alltid upp vart du har hittat en uppgift, det vill säga den så kallade källreferensen. Det kommer spara mycket tid för dig själv framöver, och underlätta för andra som vill ta del av det du forskar fram. Att vara systematisk och forska mer metodiskt kommer med tiden när du får mer erfarenhet. Men noggrann kan du vara från första början.

5) Ha roligt! Om du kan definiera några mål så gör det. Ett exempel kan vara att ge ut en släktbok inom fem år. Kan du inte sätta några mål så gör inte det något, utan fortsätt bara att kul – att släktforska är ett härligt fritidsintresse som lär dig mer om ditt ursprung, vårt lands historia och brukar dessutom även leda till trevliga möten både på nätet och i verkligheten.

 

Relaterade inlägg: 

Källhänvisningar i släktforskning
Vägen in till domböckerna

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Julmånaden December

Advent

December, årets sista månad, och för många en stressig tid för att hinna med alla måsten. Det är ju knappast så att vi slaktar grisen och stoppar vår egen korv längre, men det är ändå så mycket som vi vill hinna med denna korta månad då mörkret ligger tätt om stugan. Mitt råd är att fundera på vad du verkligen måste göra, och vad som går på rutin eller ”tradition” och som man egentligen kan strunta i. 

Jag hoppas att ni som jag har lämnat stressen bakom er vad gäller julklappsjakt i gallerior och köpcenters, och istället slår er ner i favoritfåtöljen med en kopp varm choklad eller kaffe och handlar klapparna på nätet. Glöm inte att beställa några riktigt bra böcker till dig själv som du kan avnjuta i lugn och ro de lediga juldagarna. Att tidigt en juldagsmorgon smyga upp och dyka in i Arkiv Digitals rika bildarkiv är ju inte heller helt fel. En och annan slagning i den rykande färska och efterlängtade Sveriges Dödbok 7 kommer det säkert också och bli för många. 

Jag vill med detta inlägg passa på och tacka alla som under det gångna året har läst, kommenterat och klickat gilla på de inlägg som jag har skrivit på min blogg. Det är alltid trevlig med positivt respons som gör att man får energi att fortsätta. Efter fyra år och 150 inlägg så har jag fått en hel del erfarenhet och insikter jag inte hade tidigare och det tackar jag er läsare för.

Skulle ni nu märka att det blir glest med inlägg i december månad så beror det på att jag kommer fokusera en hel del av min fritid på mitt pågående bokprojekt, men för er som gillar min blogg så är tanken att fortsätta i januari nästa år med nya, läsvärda inlägg. 

Några av de mest lästa och omtyckta inläggen jag skrivit i år är bland annat 2 oxar och 800 kilo potatis från i april, där jag berättar om Riksarkivets bildserie där man kan få veta mer om våra släktingars gårdar från början på 1900-talet. Populärt var även inlägget Att hitta en okänd far från augusti månad. Vem har inte stött på fader okänd i kyrkböckerna, in det inlägget ger jag en massa tips på att hitta den rätta fadern. 

Ett annat inlägg som jag publicerade redan sommaren 2017; Beställa uppgifter från Skatteverket är fortfarande lika populärt och välbesökt. I det inlägget berättar jag vad för uppgifter du kan beställa från Skatteverket och hur du går till väga. Det inlägget brukar jag rekommendera att man lägger som favorit i sin webbläsare så har du adresser och telefonnummer bekvämt tillgängligt.

Avslutningsvis… Enligt bondepraktikan, då juldagen detta år infaller på en tisdag, så kommer det bli en vinter med snö och regn, blåsig vår, våt sommar, torr och het höst med starka stormar.

Glöm inte heller att hålla dig inomhus hela julnatten, denna natt var nämligen enligt vår nordiska folktro de dödas natt. Då skulle man se till att julbordet var uppdukat, för denna natt återvände de dödas själar till sina hem. Det var också viktigt att hålla ljusen brinnande hela natten, för annars varslade det om dödsfall, och dessutom skulle de dödas själar kunna finna sig tillrätta vid julbordet. Så julaftonen gick man och lade sig tidigt förr, det skulle vara tyst och stilla i huset när de döda kom. Dessutom samlades de döda i kyrkan vid midnatt för en egen mässa, till vilken de levande inte var välkommen.
Julnatten var även magisk på många andra sätt, bland annat kunde djuren tala denna natt och alla onda väsen och oknytt var ute och rörde på sig.  Man kunde också spå om kommande dödsfall genom att lägga en liten salthög för varje familjemedlem i fönstret om julafton. Om någon av högarna löstes upp, så skulle den personen dö inom kort. Man skulle också passa sig för att kika in genom någon grannes fönster, för då skulle man få se den som skulle dö kommande året sitta huvudlös.

 

Med detta så önskar jag alla
en riktigt fin decembermånad. ❤

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Namnskick i äldre tider

namn

Vem menar du?

I äldre tider hade varje person endast ett namn, tilltalsnamnet. När man pratade om en viss person och för att veta vem det var så kopplade man ihop namnet med platsen där personen bodde, exempelvis Lasse i Ekhult eller Brita i Slättfall. Man kunde även använda en egenskap eller åkomma hos personen så som blinda Stina eller Pär den halte. Du känner säkert till historiska personer så som Harald Blåtand, Karl den döve eller Sven Tveskägg.

Samtidigt var det mer regel än undantag att man i dagligt tal använde en kortform av sitt namn, Elisabeth blev Lisa och Catharina blev Kajsa. Förr i tiden var det få som visste när de var födda, än mindre vad prästen hade skrivit in för namn i dopboken. Hade man blivit döpt till Magdalena, men blivit kallad för Lena av föräldrarna när man växte upp, så var det det namnet som personen fortsatte att använda livet ut. En del tror att prästen skrev in en finare form av namnet i dopboken, när föräldrarna sa att dottern skulle heta Lisa så skrev prästen Elisabeth. Detta kan självklart ha förekommit, då främst när det står ett latinskt namn på ett vanligt torparbarn, men det finns även många fall där samma präst under samma år har döpt olika flickebarn till både Elisabeth och Lisa, eller Elisabeth och Lisken (från tyskans Lischen för lilla Lisa).

Vad man döptes till var också till viss del styrt av traditioner. Äldsta sonen fick som regel ärva farfars namn, andra sonen morfars. Likaså döptes äldsta dottern ofta till mormors namn, och andra dotter till farmors. Det är därför mycket vanligt att samma namn återkommer i varannan generation under lång tid. Man kunde även ärva ett namn från en ansedd eller framgångsrik släkting, men det var viktigt att personen man tog namnet av inte längre levde, annars skulle en av dem snart dö. Om ett barn dog så kunde nästfödda barn döpas till samma namn, det vill säga det barnet fick även de ärva namnet efter den ansedda släktingen, inte efter sitt döda syskon. I vissa fall förekommer det två barn i syskonskaran med samma namn, då kan den ena vara döpt efter mormor och den andra efter farmor och dessa två hade i sin tur samma namn. Ett barn kunde även döpas efter fadern om han var död, eller efter modern om hon dog vid förlossningen. Denna tradition att namnges efter en förälder eller närstående släkting härstammar ända från vikingatiden.

Att ge sitt barn flera namn började bland kungliga personer, men blev i mitten på 1700-talet även allt mer vanligt bland vanligt folk. Prästerna var dock länge motståndare till att döpa barn till fler än ett namn, och det berodde på att om barnet blev svårt sjukt kunde föräldrarna byta tilltalsnamn och se om barnet då frisknade till. Sån vidskeplighet kunde ju inte tillåtas i ett kristet samhälle.

Patronymikon och Metronymikon

Patronymikon vilket betyder fadersnamn, är ett ”namn” som bildas av faderns namn. När Peter får en son som döpts till Nils, kommer han anges som Nils Peters son, observera att det i äldre tider inte skrevs samman, utan här talade det om vem man var son till. På samma sätt, när Peter fick en dotter så fick angavs hon som Peters dotter. I senare tid skrevs sedan samman orden till Petersson respektive Petersdotter. Även i efternamn finns kortvarianter, så som Olsson (Olofs son), Ersson (Eriks son). Man bör även observera att exempelvis Jonsson kan vara både Jons son och Jonas son.

En kvinna som gifte sig tog aldrig mannens patronymikon utan behöll sitt eget, hon var ju inte dotter till sin makes far. Däremot, om mannen hade ett släktnamn (se nedan) så kunde även hustrun ta sig detta namn om hon själv inte hade ett släktnamn utan endast patronymikon.

Den mycket mer ovanliga motsvarigheten är när man bildar ”namnet” av modern, vilket kallas för metronymikon. Detta skedde som regel vid två olika situationer, om modern var av mycket ädlare ätt än fadern, eller om barnet var ett resultat av en utomäktenskaplig relation. Exempel på detta är Magnus Marinason och Sven Estridsson (dansk kung 1047-1076).

Även i Danmark och Norge användes förr patronymikon, där med ‑søn, senare ‑sen för svenskans motsvarighet -son. I de tidigare danska landskapen, Skåne, Halland och Blekinge användes ända in på 1800-talet den danska formen -sen. På Island använder man fortfarande både patro- och metronymikon med suffixen dóttir- och -son som man har gjort i alla tider.

Övergång till Släktnamn

Under medeltiden hade som sagt använde alla, rik som fattig patronymikon, men detta kom sakta att förändras. Bland de första som började använda fasta efternamn, så kallade släktnamn var adeln under 1500-talet, inspirerade av utländska adelssläkter. År 1626 skapades Riddarhuset på initiativ från Gustav II Adolf och rikskansler Axel Oxenstierna, och nu krävdes det att alla släktingar av samma adliga ätt skulle ha ett gemensamt släktnamn. Detta släktnamn ärvdes sedan av efterföljande generationer, precis som våra nutida efternamn. Samtidigt behöll man även sitt patronymikon, så som exempelvis Gustaf Persson Banér. Många gånger bildades det adliga släktnamnet från deras vapensköld med tillhörande heraldisk symbol.

En yrkeskategori som tidigt anammade släktnamn var prästerna. Från att endast ha använt förnamn i kombination med herr, så som Herr Oluf, Herr Lars etc, så började man under 1500-talet att omvandla sitt patronymikon till en latinsk form, Magnus Petersson blev Magnus Petri, Eric Larsson blev Ericus Laurentii. Prästen kunde även använda födelseort eller ursprungsplats i sitt latinska efternamn, så som den ökända Abraham från Ångermanland; Abrahamus Angermannus.

Borgarna i städerna

Även borgarna i städerna använde till en början patronymikon. Influerade av adel började dock de främsta borgarna att ta sig släktnamn på 1600-talet, och från 1700-talets början var det nästan alla som flyttade in i städerna som tog sig släktnamn, detta av rent praktisk orsak. På landet kunde man referera till Lasse i Ekhult, men städerna delades in i tomter som bara hade ett nummer, unikt för varje kvarter. Därför behövdes även ett släktnamn för att kunna särskilja på alla Lasse som bodde i staden. Dessutom för att göra det ännu tydligare, så använde man även sitt patronymikon, exempelvis Niclas Hansson Linck för att ytterligare kunna särskilja de olika personerna inom samma släkt. En yrkeskategori i städerna var hantverkarna som även de under 1600-talet fick släktnamn i och med införandet av skråsystemet.

Soldaterna

Ett annat exempel är soldatnamnen som blev vanliga i slutet av 1600-talet. Även här var det för många personer samlade på en och samma plats, och för att veta vem som skulle utföra respektive order, så tilldelades man ett soldatnamn. Det var kompanichefen som tilldelade soldatnamnet som ofta kunde vara beskrivande för personen, så som Modig, Stark, Munter och Rolig. Det var viktigt att soldatnamnet var unikt i kompaniet, men fick däremot förekomma i flera olika kompanier inom samma regemente.

Det man även får tänka på som nybliven släktforskare är att soldatnamnen sen i sin tur ärvdes av den efterkommande rotesoldaten (knekten), så även om de hade samma soldatnamn, så var de mycket sällan släkt med varandra. Soldatnamnet kunde användas som släktnamn av barn och barnbarn, men vanligare var att de använde patronymikon.

Slutet och början för patro- och metronymikon

I mitten av 1800-talet nådde den industriella revolutionen Sverige. Allt fler började nu flytta in till städerna där det fanns arbete och det skapade problem bland annat för pastorsexpeditionerna som nu fick svårt att hålla reda på alla människor. I städerna började man därför under 1800-talet andra hälft att frångå patronymikon, och vanligast var att man behöll det senast använda patronymikonet som sitt efternamn. På landet levde Patronymikon kvar ytterligare några decennier, men skulle även där så småningom upphöra.

Allra först försvann användningen av -dotter, döttrarna fick helt enkelt samma efternamn som sina bröder, om fadern hette Karl fick de efternamnet Karlsson. I våra grannländer Danmark och Norge gick denna övergång mycket fortare, i Sverige förekom patronymikon även i början på 1900-talet i vissa trakter så som Skåne, Dalarna och Hälsingland.

1901 antogs den så kallade namnlagen, en namnförordning som var ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. Skillnaden var, att från och med nu tog hustrun makens efternamn då de gifte sig. Det var dock fortfarande tillåtet med patronymikon, så man var inte tvungen att använda ett släktnamn. Först i och med 1963 års namnlag (1963:521) blev det stadgat att alla svenskar skulle ha ett familjenamn, och därmed blev det från och med detta år förbjudet med patronymikon.

Härefter följde namnlagen (1982:670) som trädde i kraft 1 januari 1983. Nu fick man rätten att efter särskild ansökning och prövning använda patro- och metronymikon igen, och i och med vår nuvarande namnlag (2016:1013) som trädde i kraft 1 juli 2017, blev det återigen tillåtet att använda patro- och metronymikon för den som så önskar utan några som helst förbehåll och utan prövning.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Källhänvisningar i släktforskning

Som nybliven släktforskare är det mycket och lära sig, vilka källor finns det, hur hittar man i dessa, och hur ska man dokumentera det man får fram på bästa sätt? Bland alla de råd och tips från mer erfarna och hjälpsamma släktforskare är det ett som jag tycker man definitivt ska ta till sig, och det är att alltid anteckna en korrekt källreferens till de uppgifter som man har hittat. 

Dombok1722

Att anteckna i vilken originalkälla man har hämtat uppgiften är viktig ur flera aspekter:

För det första och kanske viktigaste – för att underlätta för dig själv. När du vill återvända till en tidigare svårfunnen sida så gör källreferensen att du direkt kan hitta tillbaka till rätt sida.

För det andra, för att underlätta för de som får ta del av ditt forskningsresultat. Finns det korrekta källreferenser kan man snabbt hitta till de (digitaliserade) originalkällor från vilka du hämtat dina uppgifter, och själv verifiera om det stämmer.

Nästan alla som börjar släktforska är mindre noggranna att dokumentera källreferenser den allra första tiden, men ju tidigare i sin forskning som man börjar göra det, desto mer tid kommer man att spara framöver.

 

Exempel på källreferens hos Arkiv Digital

De allra vanligaste källorna är kyrkböckerna. Den 2 januari 1756 föddes flickebarnet Sara Maria i Vimmerby stadsförsamling. När vi har hittat sidan i kyrkboken hos Arkiv Digital väljer vi Kopiera och Kopiera källhänvisning (alternativt trycka kortkommando ALT + 1). Vi får då detta resultat:

Vimmerby stadsförsamling (H) CI:5 (1756-1824) Bild 85 / sid 161
(AID: v41467.b85.s161, NAD: SE/VALA/00419)

Låt oss bryta ner den. Först står församlingen följt av nuvarande länsbokstav. I Sverige finns det ett antal församlingar med samma namn, och då är det bra att ange länsbokstav för att tala om vilken av församlingarna det rör sig om. Exempelvis finns det 5 församlingar som heter Torpa.

Härefter följer själva volymen (boken, mappen etc). I detta fall CI:5, det vill säga den femte i kronologisk ordning skrivna födelseboken i församlingen. CI:5 är det löpnummer som den tilldelats av riksarkivet vid införandet i NAD. För tydlighets skull anges även vilka år volymen omfattar, i detta fall åren 1756-1824.

Nu kommer vi till en klurighet, bild och sidnummer. För Arkiv Digital är bildnumret ett löpnummer över de uppslag i volymen som har blivit fotograferade. Sidnumret är det sidnummer som fysiskt finns antecknat eller tryckt i originalkällan.

Klurigheten är att bildnummer kan skilja mellan de olika aktörerna. Letar vi upp samma sida hos Riksarkivet, så är det bild nr 81, inte 86. Båda är lika rätt, därför att de hänvisar till den aktuella bild i ordningen i respektive bildserie.

Inom parentes har vi först AID. Det är ett unikt identitetsnummer för aktuellt uppslag, unikt för Arkiv Digital. Lika snabbt som ett bokmärke i din webbläsare kan hitta tillbaka till en favoritsida på internet, lika snabbt hittar du tillbaka till en viss bild med AID. Det man måste tänka på är att detta ID-nummer är unikt för Arkiv Digital, och helt intetsägande för de som använder Riksarkivet eller Ancestry. De har istället sina egna ID-nummer, Riksarkivet bildid och Ancestry GID (ett arv från GenLine). Mitt råd är att ändå alltid inkludera AID i källreferensen, eftersom det gör att du väldigt snabbt hittar tillbaka till rätt uppslag.

Slutligen har vi referensen till NAD (Nationell arkivdatabas) som talar om att volymen finns i Sverige (SE), hos landsarkivet i Vadstena (VALA) och tillhör samlingen 00419 (Vimmerby stadsförsamling) – det vill säga referensen till den fysiska volymen som har fotograferats av.

 

Exempel på källreferens hos Riksarkivet

Låt oss söka upp samma sida i födelseboken hos Riksarkivet. Där ser källreferensen ut på följande sätt:

Vimmerby kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker.
Huvudserien, SE/VALA/00419/C I/5 (1756-1824), bildid: C0029040_00081

Precis som i Arkiv Digitals källreferens har vi med referens till församling, volym samt NAD. Bildid är Riksarkivets motsvarighet till AID, för aktuell bild C0029040_00081.

Det som däremot saknas är länsbokstav och sidnummer. Anledningen till att sidnummer inte finns angivet antar jag beror på att sidnummer har kompletterades i många volymer efter att mormonerna fotograferade av kyrkböckerna, vilket är underlaget till merparten av Riksarkivets bildarkiv över kyrkböcker. Min rekommendation är att alltid komplettera med länsbokstav och i de fall det finns, även sidnummer.


Sträva efter en vetenskapligt korrekt källreferens

En korrekt källreferens till originalkällan är något som varje släktforskare bör sträva efter att dokumentera. Med korrekt menar jag en källreferens tillräckligt adekvat för att vem som skall kunna hitta till den volym och uppslag som du har hämtat uppgiften från oavsett om man använder Arkiv Digital, Riksarkivet eller Ancestry, eller för den del är på plats hos landsarkivet. Hos Arkiv Digital får du en korrekt källreferens genom att kopiera ut den med kortkommando ALT + 1, medan man hos Riksarkivet måste komplettera deras källreferens med som jag skrev ovan länsbokstav samt sidnummer där det finns.

Bara för att man har en korrekt källreferens betyder det inte att du hänvisar till rätt uppgift eller person. Du kan ha hittat fel person i födelseboken, tolkat text i kyrkböckerna på ett felaktigt sätt eller dragit en felaktig slutsats, vilket har lett dig in på ett felaktigt spår. Men en korrekt källreferens gör det däremot möjligt för en annan forskare att verifiera dina uppgifter och din forskning, det vill säga utföra källkritik.


Källhänvisning till andra källor

Alla källor är inte kyrkböcker. Exempelvis så är det allt fler svenska dagstidningar som digitaliseras och görs tillgängliga framför allt av Kungliga biblioteket. I de fall skulle jag rekommendera att ange tidningens namn, utgivningsdatum samt sida i tidningen. Det är inte heller fel att ange att det är hos Kungliga bibliotekets samling originalet finns arkiverat, och sidans bildnummer. För att hänvisa till notisen där man kan läsa om att Stina Nilsdotter från Vena socken fördes till Sevede häradshäkte för att ha slagit ihjäl sin man så blir källreferensen:

Kungliga biblioteket: Post- och Inrikes Tidningar, 1857-06-05, sida 2 (bild 2)

De uppgifter som vi hämtar från Skatteverkets olika databaser är inte lika lätta att referera till, personligen föreslår jag som källa att man skriver (där datumet anger när man fick uppgiften):

Folkbokföringen, Skatteverket, 2018-01-15

Sen har vi uppgifter som vi får av våra släktingar. Det kan vara händelser som berättas muntligen till dig, och en källreferens kan då se ut på följande sätt:

Moster Sigrid (f. 1948-08-16), muntligt den 20 november 2012

I det fallet är det korrekt att hänvisa till personen som har berättat exempelvis historien för dig.


Vad man bör undvika när man anger källa

Här är tre exempel på vad jag personligen anser att man bör undvika:

Vid alltför många tillfällen stöter man på publicerade släktträd där enda referensen till en massa data är namnet på den person som ursprungligen forskade fram uppgifterna. Ska du publicera uppgifter framforskade av någon annan, så är det bättre att inte alls ange källa tills att du själv kan komplettera uppgiften med en korrekt källreferens.

Dataregister och sekundära källor är värdefulla för att leda oss på rätt spår eller komplettera med uppgifter som ännu inte har släppts publika på grund av sekretessgräns eller andra orsaker. Men sträva efter att så småningom begära ut utdrag ur originalkälla och referera till dem istället. Ett exempel är SCB-utdrag som endast bör användas tillfälligt tills du har fått se originalvolymen, exempelvis födelseboken.

En del kompletterar sina källreferenser med ytterligare uppgifter, så som torpets namn, eller raden i husförhörslängden. Detta gör, att källreferensen blir onödigt lång, och i de allra flesta fall fyller det ingen funktion. Torpets namn exempelvis är ju det som du sedan kopplar din källreferens till, det blir med andra ord en överflödig upprepning.


Hur noga du vill vara är upp till dig

Självklart är det upp till var och en hur noggrann man vill vara när man dokumenterar sin släktforskning och skapar referenser till originalkällorna. Förhoppningsvis har jag inspirerat några av er att även ägna en liten stund åt att ta med korrekta källreferenser när ni forskar om ni ännu inte har börjat med det. Sen finns det en del som väljer att inte ta med referenser till födelse- och dödböcker, utan endast de lite mer udda källorna, men jag gör tvärtom. Jag tar med alla källor som jag stöter på, till och med ut- och inflyttningslängd när någon av mina anor flyttar till en annan församling vilket säkert kan ses som något överambitiöst, men varför inte då det med kortkommando går så fort och smidigt. 

Bilden i inledningen är bokryggen på domboken från Kalmar län 1722 en mäktig volym på hela 1500 sidor. Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:603 (1722) Bild 10 (AID: v331079.b10, NAD: SE/VALA/0382503)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Andra släktboken färdig!

Vi som gillar att på lediga stunder dyka ner i kyrkböcker och andra källor från svunna tider och pussla ihop våra anors livsöden, glädje som sorg, vet att man aldrig blir riktigt färdig. Det finns alltid något nytt att upptäcka, gåtor att lösa och insikter att få. Att dessutom mindre än 2% av allt material som förvaras hos Riksarkivet är digitaliserat, än mindre indexerat, gör att det finns mycket kvar att upptäcka lång tid framöver. Men det finns ändå några milstolpar i en släktforskares trägenhet, och en av dem är att ge ut en släktbok.

Den 24 september nådde jag denna milstolpe för andra gången. Då blev nämligen släktboken med min mammas anor färdig att skicka till tryckeriet. På 272 sidor trängs nu historier om min mammas släkt, deras livsöden långt tillbaka i tiden i det Småländska bondesamhället, till adel och kungar och långväga släktrelationer till andra historiskt intressanta personer i både England och Amerika. Detta blandat med släktträd och fina släktfoton.
Att sedan få hem boken och hålla den i sina händer är som jag sagt tidigare en ganska härlig känsla. Det blev även en uppskattad present nu då min mamma fyllde 70 år i helgen som var.

Mammasbok2018

Det är ganska lätt att tänka tillbaka på all tid som man har lagt ner på arbetet bakom boken. Några få blygsamma försök på 1980-talet med mikrofiche på det lokala biblioteket som ung, till att det verkligen tog fart tack vare GenLine runt 2004, och nu det enorma utbud av kyrkböcker och andra källor som Arkiv Digital och Riksarkivet erbjuder. Hur många timmar, ja det spelar ju inte någon roll egentligen, då det har varit ett nöje att få ta denna resa genom sin egen historia.

Att trycka en släktbok är idag både enkelt och billigt. Man skapar en PDF som sedan skickas till tryckeriet. Det finns ju inte längre några krav på att man måste trycka ett antal exemplar av boken, vill du bara ha ett ex. så går det lika bra. Dessutom blir slutresultatet väldigt fint, man kan idag välja om boken ska limmas eller bindas, rak eller rundad rygg, storlek, papperstyp och mycket annat så du får den precis så som du vill ha den. Detta skrev jag om när jag tryckte min pappas släktbok förra året, se länk nedan.

Men att skapa en släktbok då? Hur ska man designa den, vad ska man ta med och inte ta med av allt man har samlat på sig? Det är just det som är det roliga med att skapa en egen bok, du börjar med en blank sida och sedan fyller du på med texter, information och foton tills du själv är nöjd. Jag är långt ifrån duktig på det här med layout, men är lite finurlig med Word så har skapat något som jag själv är nöjd med. Så mitt råd är att sätta sig i lugn och ro när man är ledig och fundera på hur man vill att den ska se ut, allt från vilka typsnitt som ska användas, till hur stor marginaler man vill ha, och hur fotona ska bli en naturlig del av boken. Vill man ha lite uppslag på layouter så brukar jag tipsa om att bildgoogla på orden genealogy books layout.

Sen har vi själva innehållet. Hur mycket ska man ta med? För att svara på den frågan så bör man fundera på vem är boken till för? Andra släktforskare, eller din familj och släkt? Svaret är oftast det senare, det vill säga dina närmaste, och då kanske inte en massiv GedCom-dump är det bästa, utan det är historierna, livsödena som kan väcka nyfikenhet att läsa din bok. En GedCom-dump brukar dessutom kräva en hel del arbete innan det blir ett fint resultat. 

Många väljer att arbeta med släktträdet i ett släktforskarprogram, och skriva alla historier i Word, och då har man ju redan mycket vunnet när man ska skapa sin släktbok. Själv har jag alltid samlat all min forskning i Wordfiler, så när jag kände mig klar, var det bara att välja Spara som PDF. 

Det som däremot har tagit tid när jag skapat dessa böcker, ungefär ett år för varje bok, är att jag som så många andra inte skrev upp källreferenserna de första åren. Ska jag bara ge ett enda ”tråkigt pekpinne”-råd till de som börjar släktforska så är det att ta sig tid och lära sig hur en adekvat källreferens ska se ut, och dokumentera dessa tillsammans med det man hittar. Man vet aldrig när man vill gå tillbaka och kika på originalkällan igen, och då är källreferensen lika smidig som ett bokmärke i din webbläsare. Men nu har jag alltså gått igenom all min forskning och kompletterat med korrekta källreferenser, något som jag verkligen ville skulle finnas med i böckerna, till nytta för den som eventuellt framöver vill ta del av min forskning. Samtidigt har jag även hittat en massa nya spännande uppgifter att komplettera min forskning med när jag har gjort detta arbete. 

Men nu då? När jag har fått ut all min forskning i två böcker, är jag färdig nu? Ja, för stunden känns det faktiskt så. Som sagt var, för stunden, självklart kommer jag så småningom dyka in i mina förfäders livsöden igen. Men just nu är jag mitt uppe i ett nytt riktigt spännande bokprojekt som inte har med min släkt att göra, och det kommer jag ägna mig åt de närmaste månaderna. 

Så är du sugen på att skapa en släktbok, tveka inte! Det är en jätterolig och givande del av släktforskningen, och tänk inte att du måste bli klar med dina släktforskning först innan du skapar din bok, för färdig blir man aldrig. Däremot kan man ju alltid ge ut en ny utgåva av sin bok när man har kommit lite längre i sin forskning. Lycka till!

mamma2018
Min mamma med sitt exemplar av släktboken.

Relaterade inlägg: 

Första släktboken färdig!
Designa en släktbok med Microsoft Word
Att få vara kreativ

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Halshuggen vid Skillingarum galgbacke år 1708

DarkForest

I ett tragiskt livsöde som utspelade sig för 310 år sedan möter vi soldathustrun Lisbeth Haraldsdotter som bodde i soldattorpet Blommenäs i Pelarne socken. Den 22 juni 1708 var det ordinarie laga ting i Sevede härad i tingstaden Vimmerby, där förutom den vanliga häradsnämnden även välbetrodde kronobefallningsman Nills Berg närvarade.
Fram för rätten trädde kronolänsman Samuel Höök och androg att soldathustrun Lisbeth Haraldsdotter, som var gift med en vid kungliga armén varande soldat, Johan Carlsson benämnd, var skyldig till barnamord. Johan var vid denna tid ute i krig (Stora nordiska kriget) och var därför inte närvarande, man visste inte heller med säkerhet om han fortfarande levde, men det hade inte kommit något bud om hans död, så Lisbeth ansågs fortfarande vara en gift kvinna.

Lisbeth hade i sin ensamhet funnit en förälskelse i sockenskomakaren Sune Persson, och det hade nu gått så illa att Lisbeth hade blivit med barn. Hon hade dessutom dolt att hon var gravid, och om natten fött barnet ensam i ett fähus, där hon sedan hade strypt barnet. På grund av detta hade Samuel fängslat henne, och begärde nu att missgärningen skulle rannsakas och dömas.

”Kånan” Lisbeth Haraldsdotter fördes nu upp från tingshusets häkte, och hon förnekade inte att hon hade haft med sockenskomakaren att göra, och att det hade lett till en graviditet. Hon beklagade att hon hade dolt detta, men sa samtidigt att fostret hade inte varit vid liv vid födseln och att det inte var fullgånget. Lisbeth hade efter födseln lämnat fostret i fähuset, men hade inte velat att det skulle ligga naket, så hon hade först virat något om dess hals, men senare när hon tänkt till, tagit ett kläde och svept om barnet i det och lagt det i en fårkätte. Senare på dagen hade Brita Olufsdotter burit in barnet, det hade tvättats, och sedan begravts av prästen på kyrkogården.

Rätten frågade var detta olovliga umgänge med skomakaren hade skett, på vilket Lisbeth svarade att det skett två gånger föregående år (1707) i knektetorpet Blommenäs, mellan midsommaren och pingstetiden, och något före påsk i år födde hon barnet.

Skomakare Sune Pärsson var närvarande, och tillfrågades om det stämde att han hade haft umgänge med Lisbeth. Detta förnekade han inte, utan erkände. Däremot steg hans mor Karin Sunesdotter fram, rädd för att sonen skulle bli dömd för hor, och påstod att det minsann hade funnits andra som nattetid hade besökt Lisbeth i hennes torp, och att hennes son inte var rätta barnafadern.

Lisbeth fick då frågan om det var någon mer än Sune som hade varit tillsammans med henne, men till det nekade hon. Man frågade även om Sune hade rått henne att inte föda barnet, men det hade han inte gjort. Hon hade nämligen inte talat om ens för Sune att hon hade varit gravid.

Lisbeth förmanades nu att ”richtigt uthsäga sanningen, hurulunda barnet kommit om lifwet?” Nu ändrade Lisbeth sig och sa att fostret var fullgånget och hade känts levande vid födseln. Detta gjorde rätten misstänksam, då hon var så svävande på vad som verkligen hade hänt den där natten. Men nu var det dags för vittnen.

Först ut var Lisbeths svärmor, Karin Månsdotter, som berättade att hon ofta frågat Lisbeth om hon hade varit gravid, men inte fått något svar. Mer än så visste inte hon.

Därefter inkallades Brita Olufsdotter. Brita som bodde inhyses i Blommenäs berättade att Lisbeth en natt för ungefär 3 veckor före vårfrudagen gått ut för att skaffa halm, ungefär runt midnatt, och inte återvänt förrän på morgonen när det ljusnade. Lisbeth hade då satt sig på en stol, och Brita hade sett hur tagen hon var. Men det var inte förrän senare på förmiddagen som Lisbeth äntligen berättade att hon hade fött barn och att det låg i en fårkätte i fähuset. Brita hade då gått dit och funnit barnet liggandes halvt gömt i halmen och omknutet med ett kläde. Om halsen fanns ett strumpeband virat tre varv, men det fanns ingen knut på det. Brita hade nu burit in barnet i kammaren i torpet, och därefter gått till gamla Anna Swänsdotter i Krogstorp som hade följt med Brita tillbaka till Blommenäs. Anna hade i sin tur tvättat rent barnet, och sedan hade Brita berättat för prästen vad som hänt, att Lisbeth, enligt henne själv, hade fött ett dödfött barn, varpå det begravdes på kyrkogården.

Den gamla kvinnan Anna Swänsdotter var inte närvarande för att kunna vittna, så profossen Johan i Norrhult fick i uppdrag att resa hem till Anna för att höra om hon kunde berätta något mer. Men nu ville skomakare Sune Pärsson få sin dom.

Resolutio: Sockenskomakare Sune Pärsson fick efter egen frivillig bekännelse enligt Kungliga straffordningen 1653 1§ för begånget enfalt hor med konan Lisbeth Haraldsdotter böta 40 daler silvermynt, och enligt kungliga kyrkolagen 9 Cap. 4§ stå uppenbar kyrkoplikt. För Sunes del var det nu över, för Lisbeth hade mardrömmen bara börjat. Hon fördes ner i tingshusets häkte för att tillbringa natten där.

Den andra tingsdagen inleddes den 23 juni, och rannsakningen i fallet Lisbeth Haraldsdotter fortsatte. Profossen Johan i Norrhult kom för rätten och berättade att han hade besökt gamla hustru Anna Swänsdotter i Krogstorp, men funnit att hon var så svag och sjuk, att hon inte kunde tala, än mindre följa med till tinget. Men då berättade nämndeman Erick i Stolparp, att Anna i andra veckan hade kallat honom till sig, även då hade hon varit sängliggande, och för honom berättat att hon funnit barnet i Blommenäs där Brita hade lagt henne i kammaren. Barnet, som varit fullgånget, hade varit inknutit i ett kläde, samt ett band varit virat 3 gånger runt dess hals. Anna hade därefter tvättat barnet. Detta hade hon under ed berättat för Erick.

Det var nu dags att åter vända blickarna mot Lisbeth, och hon frågades åter om vad som hänt den där natten. Lisbeth sa då att vad hon mindes så hade barnet varit levande vid födseln, men att hon ska ha klämt åt låren så hårt tillsammans, då hon inte tidigare hade fött barn och visste därför inte hur hon skulle bära sig åt, och att det var orsaken till att det hade dött. Strumpebandet hade hon därefter virat runt halsen bara för att barnet inte skulle vara helt naket, och därefter tagit sitt kläde och virat in barnet i detta. Men nu skärpte Samuel Höök tonen och förmanade Lisbeth att bekänna rena sanningen. Då orkade inte Lisbeth längre, utan brast ut i gråt och erkände att efter att barnet var fött, och hon hörde det gråta, så hade hon tagit sitt strumpeband och med det strypt och förkvävt sitt nyfödda barn. I sin ensamhet där i fähuset om natten, med oron vad som skulle hända, hon hade fött barn som hon fått med en annan man än sin make, trots att man inte visste om maken Johan levde. I sin desperation hade hon just då i det ögonblicket inte sett någon annan utväg än att döda sitt eget barn. Rätten fällde nu sin dom över Lisbeth:

Resolutio:  Såsom gifta soldatehustrun Elisabet Haraldsdotter, efter egen frijwillig bekiännelse i hordomb aflat barn medh sochneskomakaren Sune Pärsson, ogift, och sedan hon sig dheraf hafwande befunnit, sådant fördöhlt ehuru hon af åtskillige blifwit förmant slikt uppå barn, sökiandes widh siellfwa födslen enskillighet, och i fäähuset, om nattetijdh födt barn hwilket hon efter födseln af daga tagit, och till döds förqwävt eller förstrypt, altså dömmes hon af dhenna tingrätt i förmågo af kongl. Placatet om barnemordh af åhr 1684 att mista lifwet hallshuggas och i Båhle brännas, som dock höglofliga kungliga håfrättens ompröfwande eller ödmiukeligt hemställas. Actum ut supra.

Lisbeth Haraldsdotter dömdes alltså till döden, att bli halshuggen och bränd på bål. Men dödsstraff fick inte verkställas förrän domen hade omprövats av Göta hovrätt. Om Lisbeth i väntan på hovrättens utslag satt häktad i Vimmerby, eller om hon fördes till slottshäktet i Kalmar nämns inte.

Lisbeth fick vänta till oktober månad, innan hon fick visshet om hennes livsöde då hovrätten förmedlade sin dom: ”Anno 1708 d. 12 Octob: förhades och resolverades fölljande criminal ifrån Callmare lähn af vice präsidenten Wällbetrodde Nills Lilliecreutz:

Tingsrätten uti Sefweds härad ransakning och dom angånende gifte soldatehustrun Lisbet Haralds dotter som efter plägat kiötsliget umgänge med ogifte sochneskomakaren Sune Pärsson, är hafwandes worden och medh barn rådd, hwilket hon siällf willigt tillstått sig uti fähuset, lefwandes hafwa framfödt, och dhet sedermehra desammastädes medh strumpebandet strypt och af daga tagit. För den skull Tingsrätten för skiähligt pröfwatt det bör Lisbeth Haraldsdotter i förmågo af Kongl. Barnemords placatet de Anno 1684 mista lifwet hallshuggas och å bål brännas underställandes sådan den Kongl. Rättens widare ompröfande.”

Göta hovrätt valde nu att bifalla och gilla tingsrättens dom: Lisbeth Haraldsdotter skulle för begånget brott få sitt välförtjänta straff och som varnande exempel ”till skräck och varnagel” för andra halshuggas och brännas på bål. Detta skedde också, vid galgbacken i Skillingarum slutade livet för Lisbeth en kall höstdag 1708, vars enda misstag var att hon hade känt sig ensam då hennes make var ute i krig…

I kyrkans dödbok har prästen i Rumskulla gjort följande anteckning; ”April den 12 begrofs et oäckta barn, som war till döds strypt af dess moder soldathustrun i Näsbo soldatehem Lisbet, hwilken samma åhr afrättades och brändes wid Skillingerum, efter en san bekännelse och gudelig beredelse, nembligen strax efter allhelgone dag ungefär.”

Källförteckning 

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:248 (1708) sid 281 (AID: v280443.b1460.s281)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:248 (1708) sid 319 (AID: v280443.b1650.s319)
Göta Hovrätt BIIA 18 (Brottmålsutslag)
Rumskulla (E, H) C:2 (1696-1723) Bild 95 / sid 104 (AID: v41002.b95.s104)

(Bilden är inte från Skillingarum galgbacke, utan endast lånad för illustration)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Kloka gummor från Småland, del 2

”Håkansson Elin. En i 17:de seklet temligen omtalad sierska, som till och med skall varit af konung Carl XI pröfvad till sin spådomsanda. Äfven i andra afseenden skall hon utmärkt sig, t. ex. genom fjerrskådning, hemligheters upptäckande m. m. – Förmodligen lärer hon gjort intryck på Carl XI, ty äfven sonen Carl XII visade henne nåd. Han skänkte henne eller hennes man, Joen Håkansson, gården Kopparmåla, kort efter Carl XI:s död.”

praying

Så beskrivs den kloka gumman Elin från Koppermåhla i bokverket Anteckningar om Svenska Qvinnor, utgiven av Wilhelmina Stålberg och Per Gustaf Berg år 1864.  Elin, som här har fått makens efternamn, hette egentligen Kerstin Persdotter. Om Kerstin har det uppstått rykten som med åren blivit rena myter. Det faktum att hon (eller maken) fick gården Koppermåhla, 1/4 mantal (som ligger ligger omkring tre kilometer sydväst om Vena, bara några hundra meter från Skatsjön) av kung Carl XI och som överlämnades av sonen Carl XII har fått en del att tro att Kerstin skulle ha haft en romans med den gamle kungen och dessutom fått barn med honom. Att Kerstin var i 60-års åldern då hon träffade kungen bör påvisa osanningen i detta rykte.

För den som inte känner till historien om Kerstin, så var hon vida känd i nejden, att hon var synsk, hon kunde när något hade blivit stulet tala om både vem som var tjuven och vart det stulna hade blivit gömt. Även borttappade saker och boskap som gått bort sig kunde hon hjälpa till att hitta. Hon var omtyckt av alla i grannskapet, ända upp till självaste landshövdingen. 

När kung Carl XI reste genom Småland mot Kalmar så fick han i dessa trakter höra talas om Kerstin och hennes förmågor. De båda träffades på gästgivargården i Hulingsryd (Den gamla bondebyn där Hultsfred ligger idag). Kungen hade då satt hennes förmåga på prov, och bett henne beskriva griskultingarna inuti en dräktig sugga. Detta hon gjorde, och kungen beordrade därefter att suggan skulle slaktas och kultingarna visade sig då stämma överens både till antal, kön och utseende så som Kerstin hade beskrivit dem. 

Men som många andra kloka gummor så var det lätt hänt att rykten började sprida sig om signeri och andra svartkonster, och även Kerstin fick stå inför rättens dömande blickar…

 

Sevede häradsting 1697:

Den 14 juni 1697 inleddes sommartinget för Sevede härad, och allra först ut var Kerstin Persdotter. Hennes ärende hade varit uppe i Göta hovrätt, och enligt hovrättens order från den 29 april togs nu ärendet upp i Vimmerby tingshus. Saken inleddes med att hovrättens brev med bifogat extrakt från västra härads protokoll från den 8 februari 1696 lästes upp. Kerstin svarade på detta, och berättade att hon hade blivit överhopad från åtskilliga orter, där folk hade velat ha hjälp med en rad olika sjukdomar bland annat fallandesjuka men även barnsängskvinnor och boskap hade hon kontaktats för. ”…och derföre inthet kan förneka uthan in een sådan kunnat warit hoos henne som uthi ransakningar förmählas, men att några sökte henne om någon Edgång eller någon dödsman, kan hon intet minnas, ty sådant befattar hon sigs intet med och alldrigs giort”

Kerstin bad nu att få berätta hur hon brukade behandla folk. Hon besannade att vid Guds den väldige och allvetande att hon om sommaren samlade på allehanda slags örter och löv, och när någon kom till henne och haft med sig kläder av en sjuk och berättat vad det var för sjukdom, så hade hon gjort en smörja och bestrukit kläderna med denna. Därefter hade hon uti Jesu namn sagt hur de skulle förhålla sig vid den sjuka, och vet intet annat än uti Jesu namn gör hon det, och Jesus är den som verkar allt, hon kan eller vet ingenting i världen, utan har endast kunskap om att koka smörja och plåster, som hon använt för att läka sår som ingen annan kunnat läka eller ens velat ta sig an. 

Kerstin var alltså hela tiden tydlig med att allt läkande som hon utförde gjorde hon i Jesu namn och därigenom under Guds övervakande, så långt bort ifrån svartkonster och signeri som man kunde komma. 

Detta kunde hon skaffa många bevis för, och som hon nu blivit dragen inför rätta, och brydd för sin goda vilja, och förnimmer att det intet ska vara lov skall hon aldrig mer utöva sådant eller hjälpa någon människa och om all hennes boskap dog av sjukdom så skulle hon aldrig bruka något där emot. Om hon blev av överheten förbjuden, så vill hon inte undandraga sig det straff som överheten vill pålägga. Vidare berättade Kerstin att under dessa dagar då hon varit instämd så har det varit tvenne personer som besökt henne, en hustru som nyligen är kekaiat (bekajad = besvärad) av fallandesjukan (epilepsi) och om ett barn som är nummet (genom slaganfall eller sjukdom förlamad) men hon hade visat bort dem. Då hade de trugat (försökt tvinga/övertala) henne genom att säga att de skulle söka landsherren, men hon hade ändå inte hjälpt dem.

Nu frågade tingsrätten hur hon kurerade fallandesot, och den som nummet är? På det svarade Kerstin, att för fallandesjukan smörjde hon i Jesu namn sin smörja på kläderna, och sade åt folket, att när de kommer hem, skall en som inte tidigare sett den sjuka falla, riva kläderna av honom när han faller, och bränna upp dem, och sedan i Jesu namn klä på de kläder hon smörjt uppå. Den som är nummet gör hon en smörja av nio slags löf av brända träd, färskt smör och bocketalg, och ber i Jesu namn bruka densamma.

Rätten frågade Kerstin om hon utför någon läsning i samband med detta? Men till detta nekade hon och sa, ”Neij iags kan ingen läsning, Gud bewara migs derföre. Uppbods sigs för hehla Tingsallmogen om någon är som kan säija henne giort någon menniska något ondt?” På det svarade alla närvarande att de aldrig hört henne göra något ont, men mycket gott, särskilt med sjukdomar på människor och boskap, sår och andra skador. Rätten frågade även om hon lärt sig av någon? Men det hade inte Kerstin, hon hade börjat med örter och smörjor, att läka sår och själv lärt sig mer och mer när hon såg hur det hjälpte. Slutligen frågades hon ”Om hon tillståår när hon tager emoth tillsände kläder det hon gåår afsijdes och bruker någon widskepelse? Swar: Näij det skall aldrig någon säija, det aigs giör, det giör aigs i deras åsyn, och säger dem och bder dem minnas, att de alt bruka uthi Jesu nampn.”

Det tycks inte råda någon tvivel om att Kerstin, Kloka Elin kallad av vissa, var en rakryggad kvinna vid sina 70 år, även om hon var ödmjuk inför rätten, så kunde hon svara på alla dess frågor med klarhet, och att hon dessutom var en mycket omtyckt och respekterad kvinna vida omkring. Och det var inte bara bland vanligt folk, utan det skulle nu visa sig att hon även hade stöd från kyrkans män i trakten. 

Pastorn i Vena socken, herr Swän Melander hade skrivit ett brev till häradshövdingen daterat den 13 juni 1697 i vilken han skrev, att gällande förfrågningar om min sockenkvinna H. Kerstin att jag som dess själaförare, där om något borde veta och om inte hans svärfars begravning i Assby den 15 juni hade upptagit hans tid, så hade han varit där i rätten för Kerstins skull. Men i brevet skrev han att han funnit Kerstin vara en snäll kvinna, med kunskaper om medicin, med sår och benbrott och andra invärtes sjukdomar, och väl kan umgås (ta hand om) barnaföderskor och sjuk boskap, brukandes bara naturliga läkedomar. Sven hade dessutom diskuterat både publika och privata ärenden genom åren med Kerstin.

Även en attest från komministern herr Sven Hvenman skriven den 12 juni 1697 lästes upp, i vilken han skrivit att den gudfruktige hustrun Kerstin Persdotter hade av honom begärt en vittnesskrift hur hon har i Vena församling har förhållit sig. Hvenman kunde på samvetets vägnar intet annat säga än så mycket som han visste om, så hade hon sig ärligen och väl förhållit vad hennes kraft i läkedomar vidkommer, och att hon var snäll vilket många kunde vittna om. Faktum var att han själv några år tidigare hade i en olycka fått ett träd över sitt ben, och att hon då med stor snällhet med smörja och plåster på fem veckors tid fick benet läkt, och allt sådant gjorde hon i Jesu namn. Aldrig hade han hört henne göra någon illa.  

Innan rätten nu skulle föra fram sin dom, så bad hustru Kerstin och få veta om det var olovligt att utöva läkedomar, och om så var fallet, så skulle hon aldrig mer hjälpa folk eller boskap. Det skulle inte heller vara någon större uppoffring, då hon aldrig tog något betalt för sina tjänster. Hon berättade också att hon var av pastorn tillordnad som barnmorska i församlingen.

Det var nu dags för rätten att komma med domen, och efter noga övervägande av saken, så kunde rätten för denna gång inte belägga hustru Kerstin Persdotter i Koppermåhla med något straff, eftersom det vid detta tillfälle inte var någon i rätten som kunde tillägga henne något vidskepligt eller straffbart, gjort någon människa ont, eller undgått med signeri eller läsningar. Utan istället besannades att hon brukar örter och smörja och plåster, och det med ”gudelige gebörder och uthi Jesu heliga nampn, som hon och ähr een gudsfruchtig qwinna.”

Göta hovrätt skulle året därpå (1698) komma att befria Kerstin helt från trolldoms-anklagelserna. Kort därefter omnämns dock Kerstin i Ydre häradsrätts dombok, då drängen Thes Thesson i Lijdhullt (Lidhult) i Norra Wi socken försökt anlita henne för att få Karin Hansdotter i Sånstorp (Sonstorp) att bli kär i honom. Saken togs för första gången upp på sommartinget 1698, och senare på hösttinget samma år. Upplösningen kom på vintertinget den 14 februari 1699 där rätten konstaterade att Kerstin inte kunde belastas för något då hon tidigare blivit befriad från anklagelser om utövande av svartkonster av Göta hovrätt. Drängen Thes däremot fick böta för sina synder. 

Kerstin som var född omkring år 1627 dog bara några år senare, 1702, troligen av ålderdom. Hon var gift med bonden och tidigare soldaten Joen Håkansson, född omkring 1625, död i augusti månad 1706, och begravd den 26:e. Deras son Olof, född omkring 1650 i Koppramåla skulle ta över gården efter fadern och även han bli en respekterad man i trakten, då han senare i livet blev nämndeman i just Sevede härad. Olof dog  den 6 januari 1737. Dottern Ingeborg, Olofs syster dog som ung och begravdes den 15 november 1674. 

 

Källa:

Göta Hovrätt – A.f. Kalmar län (H) EVIIAAAE:36 (1696-1698) Bild 1510 / sid 61 (AID: v208492.b1510.s61)
Göta Hovrätt – A.f. Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698) Bild 4260 (AID: v217826.b4260)
Göta Hovrätt – A.f. Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698) Bild 1400 (AID: v217826.b1400)
Göta Hovrätt – A.f. Östergötlands län (E) EVIIAAAF:90 (1699) Bild 2760 (AID: v217827.b2760)
Vena (H) CI:1 (1633-1706) Bild 155 / sid 303 (AID: v41439.b155.s303)
Vena (H) CI:2 (1707-1768) Bild 180 / sid 351 (AID: v41440.b180.s351)
Vena (H) CI:1 (1633-1706) Bild 158 / sid 309 (AID: v41439.b158.s309)

Litteratur:

Försök till Ett Landskaps Beskrivning, M. G. Craelius, tredje upplagan 1930, s 78
Historiskt-geografiskt och stat. lexikon öfver Sverige, 1859-1870, fjärde bandet, s. 237

Finner ni faktafel i detta inlägg eller har mer att berätta om Kerstin, så tveka inte att höra av er till mig på anforskning@outlook.com.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar