Ett av pestens offer i Vimmerby 1711

pesten_1000_547633a

År 1711 drabbades Vimmerby i Småland av pesten för sista gången. Pestens drog in över staden både från Kalmar i söder och från Jönköpings- och kronobergs län väster. Vår lilla stad var omringad av den fasansfulla smittan, och det var oundvikligt att vi skulle drabbas.

Det finns kyrkböcker bevarade från denna tid, men i början på 1700-talet antecknades inte dödsorsaken, så vi vet inte med säkerhet vilka som hade drabbats av pesten av de som dog 1711-13. Undantaget är borgmästarfamiljen Collin som drabbades obarmhärtigt hårt. Den 15 juli 1711 dog deras piga Karin, och bara några veckor senare den 8 augusti dog både dottern Helena Collin och borgmästarhustrun Margareta Prytz. Slutligen dog sonen Jonas Collin den 15 augusti.

Men i domboken för Vimmerby rådhusrätt från den 10 augusti 1713 så finner vi faktiskt ett offer till för pesten namngiven. Närvarande vid rådhusrätten denna dag var borgmästaren Niclas Budeen och rådmännen Lars Grönfelt, Johan Wilhelm, Sven Erichsson, Anders Hellers samt Jöns Arvidsson Borre.

pesten

Fram för rätten steg bonden Pehr Gudmundsson ”å egne och dess swågers” Johan Spetz vägnar med stämning mot änkehustru Maria Månsdotter efter arv av sin salige svärmoder Anna Elisabeth Spetz. Arvet bestod av en åkerlott vid lerbacken, en kålgård och 100 daler kopparmynt samt procent i gården. Anna Spetz var änka efter borgaren och länsman Magnus Olofsson.

Maria Månsdotter, änka efter Anders Larsson steg därefter fram för rätten och anförde att hon ”måst i 18 åhs tijd skiöta och föda sin moder” utan att syskonen eller svågern hade hjälpt till överhuvudtaget. Dessutom hade modern legat till sängs de sista 8 åren och varit tvungen att skötas som ett barn då ett av hennes ben hade varit förtärt av maskar. För att Maria hade ensam vårdat sin mor alla dessa år hade modern muntligt lovat henne att hon skulle få ärva åkerlotten och kålgården. De 100 daler kopparmynten som Pehr påstod att hennes avlidne make Anders Larsson skulle ha förstulit så nekade hon alldeles dertill, och sa att det måste bevisas med obligationer (skuldebrev).

Borgaren Johan Olufsson, efter avlagd ed, intygade att salig Anna Elisabeth Spetz på sin sotesäng (sjukdomsäng) och då hon var inficierad (infekterad) av pesten 1711 skall ha yttrat, att denne hennes dotter hustru Maria skulle efter hennes död åtminstone få den lilla egendom hon efterlämnade då Maria slitit å det värsta med henne. Herr rådman Heller berättade i sin tur att denna hustruns broder, skomakaren i Stockholm, salig mäster Oluf Spetz även han ska ha utlåtit sig, att denna hans syster skulle ha kvarlåtenskapen för sitt stora besvär.

anna_spetz_familj

Pehr Gudmundsson hade ”intet bewijs till sin tahlan”, och erkände att svägerskan hade haft mycket besvär och annat av deras salig moders och svärmoders födande. Därefter fattade rådhusrätten sitt beslut och meddelade; För den skull som deras salig moder och svärmoder Anna Elisabeth Spetz vid gott förstånd förklarat för sitt yttersta, det skulle denne hennes dotter Maria behålla för allt sitt besvär den ringa kvarlåtenskapen som hon och ensam henne i så lången tid fött. Dessutom hade Maria sett till att Anna Spetz kommit i jorden (stått för begravningen). Därför dömde nu rätten att Maria Månsdotter ensam skulle få ärva den lilla egendomen som efterlämnats av hennes mor ”och hafwer [de övriga] arfwingarna inget tilltalan wijdare till henne i detta måhl”.

Denna stackars kvinna Anna Elisabeth Spetz som i 8 års tid hade varit liggande till sängs med smärtor och maskangripet ben och som slutligen drabbades av den hemska pesten är inte okänd i Vimmerby stads historia. Detta var nämligen samma kvinna som var skyldig till den stora branden i Vimmerby 1683 då eldens giriga flammor svepte fram över hela den lilla trästaden och alla 33 gårdar brann ner tillsammans med rådhuset och rektorsgården. Anna hade på grund av fylleri varit vårdslös med elden i spisen och hon hade vaknat på natten den 4 oktober av att det brann i hennes tak. Men det är som sagt var en annan historia.

 

Källreferens

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6532 (1713-1720) Bild 670 (AID: v280119.b670)
Vimmerby stadsförsamling CI:4 (1706-1755) Bild 150 / sid 349 (AID: v41466.b150.s349)
Vimmerby stads historia 1350-1799, Daniel Johnsson 2015
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

De vilda Vasarna – en våldsam historia

Har du Gostaff Erikson, eller som han är mer känd som, Gustav Vasa i ditt släktträd? Då är du inte ensam. Idag är det tiotusentals människor i Sverige som är släkt med vår landsfader. De första så kallade icke-kungliga ättlingarna uppstod då Vasasönernas frillodöttrar vigdes med de svenska adelsmännen och fick barn. Här kommer nu en recension om Herman Lindqvists 60:e bok – De vilda Vasarna, skriven ur ett Småländskt perspektiv. 

De vilda vasarna small

För en dryg månad sedan gav Herman Lindqvist ut sin 60:de bok, De Vilda Vasarna. En bok som jag inte kunde låta bli att köpa. På sedvanligt vis levererar Herman en spännande del ur Sveriges historia, denna gång om Gustav Vasa och hans ättlingar. Det är få författare som kan göra historia så spännande så man bara måste läsa en sida till, men det lyckas Herman med. I bokens första del fram till och med sida 197 får vi ta del av Gustav Vasas äventyr från en ung man till det att han avlider 1560. Vi får på ett nära och personligt sätt lära känna mannen bakom epitet landsfader, och får ta del av hans frustrationer och motgångar och den snabba marschen till att bli Kung av Sverige. Men vi får också lära känna familjefadern Gustav, hans omsorg om barnen, deras välmående och framtid.

Vi får också lära oss (vi som sov på historielektionerna) att Gustav under de 37 år som han regerade landet föredrag att hålla sig inom landets gränser till största del. En resa till Danmark i början av sin regeringstid är det enda resmålet, därefter höll han sig innanför landets gränser. Mot slutet av sitt liv reste han över till Finland, men Finland tillhörde ju som bekant Sverige på den tiden.

Det är också intressant för mig när Småland och dess folk nämns i boken. I stort sett alla mina förfäder levde sina liv inom den småländska gränsen, och jag har därigenom ett intresse för landskapets historia.

Gustav Vasa har genom tiderna setts som den man som kastade ut den krigiska dansken ur landet, men Herman belyser det faktum att motståndet hade börjat i Småland långt innan Gustaf nådde Mora och dalkarlarna. Småland, Sveriges idag tredje största landskap befriades helt på egen hand, vilket även skedde i västra Sverige, Vänerlandskapen och Västergötland. Helt utan Gustavs påverkan.

När vi ändå pratar om Småland kan man inte utelämna kriget mot Nils Dacke. Detta uppror som fick Gustav Vasa både rasande och orolig för sitt rike behandlar Herman kanske en aning väl kortfattat. Nils Dacke blev ihjälskjuten i slutet av juli 1543 och förd till Kalmar för en vanärande behandling, men det är resultatet av de upproriska Smålandsböndernas styrka som är intressant. Den lärdom som Gustav Vasa fick av dessa hårda strider var att han inte längre behövde betala dyra legoknektar från Tyskland, det fanns gott om svenska knektar i landet. ”Sålunda fick Sverige redan 1544 Europas första inhemska stående armé.” I slutet av Gustav Vasas tid som kung hade han en svensk armé på över 15.000 man. Det som är lite roligt är också att så många som en tredjedel av soldaterna i denna armé var rekryterade i Småland.

Herman skriver också i sin bok att efter Dacke-upproret så undvek Gustav Vasa de inre delarna av Småland, modet till en sådan resa fanns inte. Faktum är, vilket Herman inte nämner i boken är att Gustavs oro för smålänningarna var så stor att han hade planer på att bygga ett nytt slott, en befästning i den lilla handelsstaden Vimmerby i Smålands norra inland för att kunna hålla smålänningarna i strama tyglar. Om detta kan man läsa i ett brev från Gustav den 21 februari 1545 till herr Sten Eriksson ”om de tillämnade fästningsarbetena vid Vadstena, Vimmerby och Jönköping m. m.” Något slott blev det dock aldrig i Vimmerby, däremot i Jönköping.

Gustav Vasa

En något romantiserad bild av Gustav Vasa, från boken Svenska Kungalängden
av Gustav Rylander tryckt 1843 i Stockholm.

I Bokens andra del får vi följa Gustav Vasas barns livsöden, hur landets skattkista som Gustav arbetat hårt med att fylla under sin levnad snabbt tömdes av sönernas slöseri, inte minst i jakten efter att försöka gifta sig med de rätta prinsessorna ute i Europa. Men även hur de styrde Sverige, Erik XIV som regerade i 8 år, Johan III som regerade hela 24 år och slutligen Karl IX som var riksföreståndare från 1599 och kung 1604 fram till 1611.

Den tredje och avslutande delen i boken handlar om Sigismund och dennes släktgren i Polen. Här bjuds vi på mycket nytt som inte har skrivits om tidigare, men tyvärr bjuder dock inte denna släktgren på så mycket spännande äventyr. Den polska adeln förhindrade landets kungar att dra ut i ärofyllda, men ack så kostsamma krig.

Jag rekommenderar varmt alla att läsa denna bok som tar oss tillbaka till en väldigt spännande tid i Sveriges historia, med detaljerade personbilder invävt i den mysiga och fängslande berättarstil som Herman under många år har skämt bort oss med i hans tidigare böcker.

Ska man nämna något negativt så hade jag hoppats på att få läsa mer om Gustavs far, riddaren och riksrådet Erik Johansson vars livshistoria var minst sagt intressant, och varför inte något om farfadern Johan Kristiernsson som även han var riddare och riksråd.

Dessutom hade jag även en känsla av att det var bekant det jag läste vilket jag tror många kommer få som har läst hans bok Gustav Vasa och hans söner och döttrar från 1993 som ingick i bokserien Historien om Sverige (ISBN 91-1-912652-2). Jag har svårt att avgöra hur mycket nytt material som finns i denna bok, men den är ändå ett välkommet tillskott i varje persons bokhylla som är intresserad av historia eller som kanske till och med har Gustav Vasa som sin anfader. Boken är som sagt var svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa den, vilket är ett mycket gott betyg.

Om jag är släkt med Gustav Vasa? Nej, faktiskt inte även om jag har både adel och kungar i mitt släktträd. Däremot har jag (om nu allt stämmer) en gemensam förfader med Gustav Vasa, lagmannen Ragvald Puke (1256-1308) som bland sina barn även fick dottern Bengta från vilken Puke-gren jag härstammar.

För den som är intresserad av Gustav Vasas kungafamilj rekommenderar jag även boken Vasadöttrarna av Karin Tegenborg Falkdalen,  ISBN 9789175452999.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ryttare Jacob Pistohls äventyr

3september1684

Om en av min anfäder, farfars morfars farmors farmors morfar, Jacob Pistol har det diskuterats fram och tillbaka om bland annat på Anbytarforum då historien om Jacobs liv till viss del är dold i mörker. När jag satt och googlade så fick jag tips om att Jacob skulle förekomma i en mordrättegång 1684 vilket naturligtvis fångade mitt intresse. 

Raskt gick jag in i Arkiv Digital och slog upp domboken för Östra Göinge häradsrätt, och här är vad jag lyckats få fram:

Den 3 september 1684 hölls extraordinarie ting i Broby vid Östra Göinge häradsrätt (i Skåne). På plats var förutom samtliga i häradsnämnden även lagläsaren Nicolaus Brash. Det hade nämligen skett ett mord. Inför nämnden steg ryttaren Jöns Bengtssons hustru Lisbeth Jonsdotter fram, som var syster till den mördade, Bernt Jonsson. Bernt hade helt oskyldigt blivit ihjälstucken av Erich Friskopp, ryttare vid Anders Torenefelts kompani i Skånska Dragonregementet. Lisbeth ville nu att det skulle ske rannsakning i fallet, vilket också skedde.

Först ut att vittna var ryttare Jacob Pistohl af Tornerefelts kompani. Efter avlagd ed berättade han att han varit i Hiersåhs (Hjärsås) kyrka den 8 augusti tillsammans med ryttaren Erik Friskopp. Efter predikan gick Jacob först hem till rusthållaren Hans Swensson och fick sig mat. Något senare, två timmar efter predikans slut gick han hem till fjärdingsman Måns Persson i Hiersåhs, och där stötte han på ryttarna Gustaff Nyman, Anders Orre och Lars Höijer sittandes på en stock. De hade ropat till honom att sätta sig hos dem, men istället hade Jacob gått in i Norregården till Måns Nicklasson som satt i sin kammare och samtalade med cornetten Jonas Ståhls dräng Bernt Jonsson.

hiersahs-kyrka
Hjärsås kyrka i vilken ryttarna hade deltagit i söndagspredikan innan mordet på Bernt Jonsson. Kyrkan byggdes under första hälften av 1200-talet, och vapenhuset på södra sidan byggdes till på 1300-talet.

Efter en stund blev dock herrarna törstiga och kom överens om att gå till fjärdingsmannens mor Bolla för att köpa öl. Detta de gjorde, och när de fått sina öl gick de till stocken och satte sig hos Friskopp och de andra. Även ryttaren Mattias Funk hade nu anslutit till sällskapet.

Senare satte sig ryttaren Lars Höijer till häst för att rida sin väg, och Nyman, Orren och Friskopp gick avsides för att kasta vatten. När de återvände så upptäckte Friskopp att hans piska var borta, och sa till de andra att han ville ha den tillbaka. Friskopp som var drucken ilskande till, och de andra ryttarna försäkrade att de inte hade tagit piskan. Lars Höijer kallades tillbaka till gården, men blev sittandes kvar på sin häst när han anlände. Då upptäcktes piskan under stocken där Bernt Jonsson hade suttit. Bernt svor då att han inte haft piskan, men Friskopp hade upprört sagt ”skall du stjäla min piska!” och därefter dragit sin värja. Friskopp hade gjort ett utfall med värjan mot Bernt vilket Mattias Funk lyckats avstyra genom att slå ut med högra armen. Men Friskopp gjorde ett nytt utfall och stötte värjan i bröstet på Bernt. Med värjan i handen hade Friskopp sedan snabbt avlägsnat sig från platsen.

”Ingen aff dhe Andre torde wåga sig på honom, ty dhe hade intet i händerne någon there.” Men ryttare Gustaff Nyman gick efter Friskopp, Jacob visste dock inte om det var för att tala med Friskopp eller för att gripa honom. ”Och såsom dhe icke sågo Bernt blöda, och allenast ett lijtet såhr på bröstet, wisste ingen af dhem at han straxt war dödh.” Då de inte trodde att det var någon större fara med Bernt, så skingrades snart sällskapet, Jacob gick till Axeltorp för att tala med smeden. På vägen dit sprang  Orren ifatt honom och gjorde Jacob sällskap. Smeden var dock inte hemma, och därför gick de tillbaka till Hiersåhs igen där de fann Bernt och bar in honom i sommarstugan  på gården. ”…och förnam han inth, fierdingsmannen Måns Persson wara hemma samma tijd, ty han sågh honom intet uthe hos dhem, och widare weet han ej, i denne saak att berätta…” och där avslutade Jacob sitt vittnesmål. Därefter fick de andra avlägga sina vittnesmål i ärendet.

Målet togs upp igen på det ordinarie tinget i Broby den 10 februari 1685; ”Samma dag företog saken om dhen förrymde ryttaren Erich Friskopp, af Ryttemästare Edle Welbetrodde herr Ander Tornerefelts Compagnie, som förleden sijdste Bönedags den 8 Augusti 1684 på moordiskt wijs, uthan någon stähilig orsak, hafft ihielstuckit herr Cornetten Jonas Ståhls dräng, Bernt Jonsson…”

Tingsrätten dömde den ännu förrymde Erik Friskopp till döden; ”Aff allt intages skähl proffwar Tingsrätten, det mördaren, den förrymde ryttaren Erich Friskopp som uthan någon rättmätig orsak haffwa ihjälstuckit Cornettens Jonas Ståhls dräng Bernt Jonsson, medh willia och berådde mode, böör derföre, ehwarest han finns, giffwa lijff för lijff.”

Bengta Krooksdotter i Hiersåhs, hustun till fjärdingmannen Måns Persson, dömdes att plikta 10 daler silvermynt för att hon ”tappat uth öhl” (sålt öl) under den stora bönedagen. Dessutom skulle hon under allmän kyrkoplikt.

Slutligen dömdes Lars Höijer, Gustaff Nyman, Anders Orre, Matts Funk och Jacob Pijstohl och bonden Hans Swensson i Lillegården för att de straxt efter predikan hade satt sig att dricka öl. För ölköpandet fick de plikta 3 daler silvermynt vardera och även de skulle stå vid pliktpallen under kommande söndagspredikan.

Källa:
Östra Göinge häradsrätt AIa:8 (1683-1685) Bild 132 / sid 130 (AID: v98352.b132.s130)
Östra Göinge häradsrätt AIa:8 (1683-1685) Bild 173 / sid 171 (AID: v98352.b173.s171)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Det har tagit tid…

old-clock

För er som är trogna läsare av min blogg vet att jag under en längre tid har arbetat med mitt nya bokprojekt, att ge ut en släkthistorisk bok om min farfar och farmors anor. I september 2015 skrev jag blogginlägget Dags att återvända till mina förfäder, del 1 när jag påbörjade projektet, och inte trodde jag att tiden skulle gå så fort som den har gjort.

Att tiden springer iväg när man släktforskar är ingen hemlighet, det vet alla släktforskare; man ”ska bara kolla en sak” på kvällen i Arkiv Digital, sen fastnar man… hittar inte först uppgiften, och när man löst gåtan så har man hittat flera andra intressanta uppgifter som man bara måste kolla vidare på. Så helt plötsligt är det kolmörkt ute och man skulle egentligen lagt sig för en bra stund sen… Dessutom finns ju en begränsad tid varje vecka att lägga på släktforskning då man har jobb, familj och andra fritidsintressen som drar. Senaste året har jag dessutom arbetat med ytterligare ett bokprojekt som var tanken att bli efterföljaren till min första bok (Vimmerby stads historia), men det projektet insåg jag sent i våras att jag fick lägga på is på grund av tidsbrist.

Jag är ingen tidsoptimist på något sätt, men inte trodde jag att det skulle ta ett helt år att komma dit jag är just nu i projektet. Förutom att få ut min släktforskning i bokformat så bestod uppgiften också av att komplettera all data med korrekta källreferenser. Tillgång till nytt källmaterial har även det bidragit till att jag på vissa delar har kunnat komplettera med helt nya uppgifter men vilket också har tagit tid i anspråk.

Eftersom en del av min forskning härstammar från tiden då jag satt med Genlines svartvita bibliotek av kyrkböcker (det som idag finns hos Ancestry) så har jag nu med Arkiv Digital hittat väldigt mycket av det jag tidigare missade på grund av allt för dålig bildkvalitet. Självklart bidrar även det faktum att min förmåga att läsa äldre tiders handstilar har ökat, men det är som sagt var inte den enda orsaken.

Om någon skulle fråga mig idag vad som är allra viktigast för en nybörjare att tänka på så skulle rådet vara att alltid dokumentera vart vart man hittat sina uppgifter – med korrekta källreferenser. Inte bara för att det är mer seriöst när du framöver delar med dig av din släktforskning, utan framför allt din egen skull. Det går ack så mycket fortare att hitta tillbaka till rätt sida när du behöver det.

I vilken omfattning man dokumenterar källreferenser är upp till var och en, personligen har jag nu valt att ta med alla källor. Exempelvis så jag har även dokumenterat källreferenser till ut- respektive inflyttningslängder när personer har flyttat från en socken till en annan, istället för att bara spara källreferenser till de specifika sidorna i husförhörslängderna. Kan ses som en smula överambitiöst, men eftersom jag ändå skulle göra jobbet så varför inte.

bookexample

I skrivande stund består boken av 315 sidor. Dessa sidor ska kompletteras med register över förekommande orter, soldater, adelspersoner och säkert några kategorier till. Men det som står på tur först är en riktigt rolig uppgift. Det är nämligen dags att dyka in bland alla familjefoton och bestämma vilka av dessa som ska vara med i boken. En del av fotona har jag dessutom inte hunnit att restaurera ännu. För fotoredigering använder jag Paintshop Pro, jag har precis beställt den nya versionen X9 Ultimate vilket passar perfekt.

Men även om det tagit tid, så har jag även sparat mycket tid. Det främsta hjälpmedlet har varit databaserna från Person- och lokalhistoriskt forskarcentrum (PLF), en guldgruva för oss som har släkt i Kalmar län. Dessutom har jag anor i Odensvi på 1600- och 1700-talen, och då har jag haft ett gott stöd i det fantastiska jobb som eldsjälen Mariann Gustafsson har lagt ner när hon har dokumenterat alla gårdar och torp i Odensvi från äldsta kyrkobok och framåt. Som vanligt ska dessa register ses som genvägar, inte som källor, men nog spar de tid alltid.

Kvar på min önskelista står dock fortfarande en databas med indexerade domböcker. Jag har hittat en hel del spännande i dessa genom åren, men det finns otroligt mycket kvar att upptäcka från den tid våra förfäder stod inför den barska häradsrättens anklagande blickar. Det var som sagt var inte bara stora brott som togs upp förr, det räckte med okvädesord för att man skulle bli kallad till rådstugan eller tinget. På 1600-talet fick man plikta (böta) 6 mark för så hemska ord som pinkare/pinkekona. Det var inte heller alltid det stannade vid böter. Den 22 februari 1720 dömdes båtmanshustru Sara Jönsdotter i Vimmerby för skällsord på Niclas Linck. Straffet blev böter på 3 gånger 12 mark, pengar hon inte hade. Istället fick hon utstå förnedringen att slita ris vid rådhustrappan, och efter det så förvisades hon från staden.  I domböckerna döljer sig med andra ord en för många ännu dold skatt som kommer göra biografierna om våra anor än mer levande.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

När branden har tagit kyrkböckerna

image

Hur släktforskar man när kyrkböckerna blivit förstörda i en brand i kyrkan eller prästbostället, i värsta fall så sent som på 1850-talet? Här följer några tips på metoder och andra källor man kan använda sig av när böckerna blivit förstörda i den destruktiva elden. Skedde branden efter 1860 så är det inga större problem för då finns de så kallade SCB-utdragen att tillgå, men innan dess blir det en större utmaning.

Det är inte roligt när det saknas kyrkböcker, och man ställer sig som nybliven släktforskare frågan hur man ska ta sig vidare. Det vanligaste svaret man brukar få är att använda mantalslängderna. Men även om dessa innehåller värdefull information är det inte alltid det enklaste sättet att pussla ihop familjebilder. Här nedan är ett exempel från Vimmerby stad år 1820, från västra kvarteret:

MantalslängdVimmerby1820

Kalmar läns landskontor EIIIc:77 (1820-1820) Bild 24700 / sid 2914 (AID: v400441.b24700.s2914)

Som ni ser är det endast mannen i familjen som står angiven, hustru och barn representeras av siffrorna i de följande kolumnerna och är med andra ord väldigt anonyma, även om de kunde vara skattepliktiga vilket man blev då man fyllde 15 år och var arbetsför. Mantalslängder från äldsta tid fram till 1820 finns digitaliserade hos Arkiv Digital (sök på arkivtyp landskontor eller häradsskrivare). Då mantalslängderna upprättades förhållandevis tätt mellan åren, så är det en bra start och följa vart fadern (och därmed resten av familjen) har bott, då får man en stomme att utgå ifrån.

Domböcker kan innehålla värdefulla ledtrådar om släktförhållanden. Har man riktig tur kan det finnas mindre släktutredningar gjorda för att utreda arv och äganderätt. Dessa fall är dock enligt mig förhållandevis sällsynta. Men att bläddra igenom domböcker är, om än ett givande så framför allt tidskrävande arbete.

Har man en släkting som suttit i fängelse på 1800-talet men där man inte vet personens föräldrar så ska man söka upp personen i fängelsearkivet. Där står nämligen som regel alltid både fadern och modern angivna och var de bodde.

Dopvittnen! Kanske någon nu utropar. Jodå, dopvittnen är utmärkta ledtrådar till släktingar. Speciellt i församlingar ute på landet där man bodde kvar generation efter generation på samma ort. Att vara uppmärksam på dopvittnena är också bra när syskon till föräldrarna till synes verkar ha försvunnit spårlöst ut ur socknen, har man tur kan man då hitta igen de genom födelsenotiserna.

Men om nu dopböckerna också förstördes i branden vilket är väldigt troligt… Då får vi börja i andra änden – med bouppteckningen. En kopia av varje bouppteckning förvaras i häradsrättens arkiv, och finns med andra ord kvar även efter en eventuell lokal kyrkbrand. I bouppteckningen räknas arvtagarna upp, det vill säga de barn som var i livet då fadern eller modern gick bort och som skulle dela på kvarlåtenskapen. Hade barnen blivit vuxna står det ofta även vem kvinnorna var gifta med och var de bodde vid tiden för upprättandet av bouppteckningen. Barn i syskonskaran som dog som små får man tyvärr inte reda på denna väg.

När sedan kyrkböckerna börjar föras igen kan man ge sig ut på jakt efter barnen från bouppteckningen genom att bläddra sig igenom den första husförhörslängden. Följ sedan barnen hur de flyttar mellan de olika gårdarna och torpen. Som när jag följde sonen Stephan till min ff ff ff ff Nils Andersson, så hittade jag detta i hfl:

Brorson

Hycklinge AI:4 (1798-1804) Bild 13 / sid 13 (AID: v26004.b13.s13)

Stephan Nilsson bor i Bro, Hycklinge, och är brorson. Hustrun i familjen, Catharina Andersdotter är med andra ord en tills nu för mig okänd syster till Nils Andersson. Ett glädjande fynd!

En annan källa som kan vara guld värd i jakten på släktingar är konfirmationsböckerna. Konfirmera sig gjorde man vid som regel vid 14-15 års ålder (i vissa fall lite senare). Vid konfirmationen skrev prästen in personens namn, födelsedatum och namnet på gården/torpet där man bodde. I vissa konfirmationsböcker skrevs även in namnet på båda föräldrarna, eller åtminstone på målsman. Denna källa kan med andra ord ge namn till både föräldrar och syskon till den person man forskar om. Tack vare konfirmationsboken kan man ta sig ungefär femton år tillbaka i tiden där det saknas födelseböcker. Tyvärr är ganska få av dessa konfirmationsböcker digitaliserade. Man får då istället vända sig till sitt landsarkiv där originalet förvaras.

Som i mitt fall med min ff fm mf Eric Carlsson som levde ett fattigt liv i backstugan Gatstugan i Horn (E). På grund av kyrkbrand 1851 börjar födelseböckerna först 1836. Min ana, sonen Jonas Magnus född 1834 var känd, och även hans äldsta bror Peter Olof född 1821. Då Eric var utfattig upprättades aldrig någon bouppteckning, men i dödboken står följande:

”Född i Vimmerby socken 6/10 1792. Gift 1820 med Maja Lisa Persdotter. Efterlemnat 4 söner”.

Fyra söner? Då var det fortfarande två som var helt okända för mig. Men genom att läsa konfirmationsböckerna så hittade jag en Carl Johan Eriksson född 1824, och slutligen Gustav Eriksson född 1830, båda födda i Gatstugan. Jag hade nu hittat de fyra barn som överlevde till vuxen ålder! Troligen föddes det barn som dog som små i Gatstugan, men det lär vi aldrig få veta. Däremot kunde jag alltså tack vare konfirmationsböckerna hitta ytterligare två av de fyra sönerna i familjen.

En annan likvärdig källa är skolmatriklarna, de böcker där eleverna skrevs in när de började skolan. Även här skrevs födelsedatum, hemort och föräldrars eller målsmans namn in. Äldre skolmatriklar förvaras hos respektive landsarkiv, medan nyare  betygskataloger (som regel omkring 1880 och framåt) finns arkiverade i respektive kommunarkiv.

Sammanfattningsvis, mina tips är följande:

  • Bläddra igenom första hfl efter branden i jakt på släktrelationer
  • Var noggrann och notera dopvittnen
  • Konfirmationsböcker är värdefulla källor
  • Skolmatriklar och betygskataloger kan ge ledtrådar
  • Glöm inte domböcker och fängelsearkiv
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nya EU-förordningar kan försvåra framtida släktforskning

EU 2014 webb

Hur vi lever idag och hur våra liv dokumenteras skiljer sig från tidigare generationer. Hur påverkar det framtida släktforskare, och kan nya förordningar från EU ytterligare komma att försvåra vår släktforskning inom en inte alltför avlägsen framtid?

Känn dig privilegierad du som släktforskar idag. Aldrig förr har det varit så lätt att få tag på de uppgifter som behövs för att vi ska kunna sammanställa våra släktträd och släktutredningar. Kyrkböcker, skattelängder, bouppteckningar och militära arkiv från äldre tider finns digitaliserade och lätt åtkomliga via abonnemang hos Arkiv Digital och SVAR. Personuppgifter efter 1991? Bara och ringa till Skatteverket och önska på så får man ta del av information så som var folk har bott, vilka barn eller föräldrar de har utan att man blir ifrågasatt. Dokumentation om oss svenskar har skett under flera hundra år, och inget annat land i världen är det så enkelt att släktforska i som i Sverige.

Vigseldatum i äldre tider talar om en hel del för oss som släktforskar. För det första var det som regel efter vigseln som de två makarna flyttade ihop och fick ett gemensamt boende. Det var också efter bröllopet som det blev lagligt och accepterat av kyrkan att de älskande två hade sex (köttsligt umgänge) och fick barn tillsammans. Vigselorten var oftast den ort som den blivande hustrun bodde i. Då de gift sig tog maken över rollen från hustruns far som förmyndare, kvinnorna förr var som bekant omyndiga. Maken hade nu ansvaret för hustruns förmögenhet och eventuella inkomst. På 1600-talet och första hälften av 1700-talet då prästerna sällan angav moderns namn, kunde man genom vigseldatum med god sannolikhet avgöra vem som var moder till de olika barnen om fadern varit gift mer än en gång.

Wedding rings

Idag är däremot vigseldatum och vigselort en obetydlig källa till information om vi bortser ifrån arvsrättsfrågor.  Idag skaffar man barn utan att vara gifta. Kyrka väljer vi oftast en som vi tycker är mysig, romantisk eller har ett bra läge, det behöver inte alls vara den ort vi bor på. Dessutom är det många som gifter sig först efter att ha varit tillsammans flera år, kanske är till och med barnen vuxna och utflugna innan man gifter sig. En stor del av de som gifter sig är inte troende och går inte regelbundet i kyrkan, utan gifter sig i kyrkan för att det är tradition och att det blir ett vackert bröllop. Ska man vara lite krass så kan man till och med påstå att en vigsel är idag i paritet med en 50-årsfest eller en examensfest.

Sedan Skatteverket (tidigare Riksskatteverket) tog över ansvaret för Sveriges folkbokföring sommaren 1991 så antecknas inte längre personuppgifter i samma utsträckning som tidigare. Ett exempel är att inte vigselort registreras, ett annat exempel är dödsort. Personen kan ha dött på annan ort eller till och med utomlands, men det enda som finns registrerat hos skatteverket är sista folkbokföringsadress.  Skatteverkets huvuduppdrag är att hålla reda på medborgarna och deras ekonomiska rättigheter och skyldigheter, exempelvis att man betalar rätt mängd skatt.

Frågan är hur lätt det kommer att vara att släktforska i framtiden, när våra barnbarn om 60-70 år vill sammanställa sitt släktträd – vilka problem kommer de stöta på då? Som jag ser det blir största problemet att reda ut vem som har levt med vem, bara för att man har bott på samma adress behöver det inte betyda att man har haft ett förhållande. Detta har i och för sig inte något att göra med att Skatteverket dokumenterar färre uppgifter, utan att allt fler väljer att inte ingå äktenskap utan lever som sambos. Dessutom, om vi gifter oss så gör vi det idag allt senare i livet.

Men för att återvända till inledningen, de uppgifter som finns hos Skatteverket i deras olika register är som sagt var lättåtkomliga för oss som släktforskar. Men frågan är hur länge till. För det har nu nämligen börjat dyka upp andra orosmoln på släktforskarhimlen.

I april 2016 antogs nämligen en ny EU-förordning som innebär att vår befintliga personuppgiftslag (PUL) kommer ersättas den 25 maj 2018. Denna nya förordning ska stärka den personliga integriteten så att när du exempelvis slutar på ett företag ska du kunna begära att alla uppgifter som finns om dig ska raderas. Det kommer alltså inte att få finnas något dammigt arkiv i källaren där man kan se vem som jobbat på företaget och i vilken befattning. Självklart förstår jag också att sådan information kan vara svår att få tag på redan idag, men inte omöjligt, och troligen kommer inte denna förordning försämra framtida släktforskning nämnvärt. Men istället ser jag det här som ett varningstecken, ett första steg av tveksamheter som EU kan påverka dokumentationsgraden om svenska medborgare framöver. Nästa förordning kanske ger nya direktiv för Skatteverket vad och hur länge de får lagra olika data på ett för oss släktforskare negativt sätt.

Trots att vi som aldrig förr exponerar våra liv i digital form på Facebook, Twitter, bloggar och andra populära media så är det förhållandevis personfattig information. Även om en del massproducerar foton och inlägg då de exempelvis gifter sig så är det många som inte gör det. Det vi efterlämnar oss är i mångt och mycket av karaktären selfies från semestern, gillade kattbilder eller som trenden var för några år sedan – att fotografera maten innan vi äter den. Och vad är det som säger att Facebook ens finns kvar om 10 år? På 90-talet var det AltaVista som var den populäraste sökmotorn… idag är det Google.

Den sista ”Sveriges befolkning” visar hur vår befolkning såg ut 1990. Det är 26 år sedan, lite mer än ett kvarts sekel! Kanske är det dags att samla trupperna i landets släktforskarföreningar och börja fundera på hur man ska kunna åstadkomma en ny databas. Jag vet att det inte finns nyare mantalslängder som underlag, utan man får istället hitta nya vägar. Jag vet inte heller exakt vad den ska innehålla för information, men jag tror att behovet och önskan om en sådan är stor bland Sveriges nuvarande och även kommande släktforskare. Om nu inte EU även sätter stopp för ett sådant projekt i framtiden…

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Vad en del hinner med…

8868536_fullsize

Bara en kort reflektion… Jag har senaste veckan dokumenterat en del av de adelsätter som mynnar ut i min egen släkt (det vill säga skrivit av Den introducerade svenska adelns ättartavlor av Gustav Elgenstierna och Supplement till nyss nämnda av Carl Szabad). Det man ändå fascineras av dessa adelspersoner är vad mycket de hann med i sina liv. Ta Bengt Halstensson Bagge till Berga som är min farfars morfars farmors farmors morfars farmors farmors farfar (puh!); Här är hans liv i korthet:

Fogde i Handbörds och Uppvidinge härader 10/11 1556 fram till 1559. Häradshövding i Sevede härad 7/9 1558 (fullmakt av hertig Erik). Förseglade bland adeln 1560 kung Gustav Vasas testamente. Deltog i fälttåget i Blekinge 1564. Skeppshövidsman på skeppet Svenska Hektor 1564, slag vid Ölands norra udde 30-31 maj samma år. Ryttmästare för Amund Stenssons ryttare 6/5 1565; deltog i slaget vid Axtorna den 20/10 samma år. Knektöverste under tåget mot Norge 18/2 1567. Hövidsman över åtta örlogsskepp och Amiral på skeppet Svenska Hektor 13/6 1567 i uppdrag att hålla tillförseln öppen och sjön fri från kapare i Södra Östersjön. Avgav vid hertigarnas uppror jämte många andra frälsemän i Småland trohetsförsäkran till Johan 10/9 1568. Amiral över en örlogsflotta i Kalmar sund 6/4 1569. Han beskylldes jämte bröderna för otrohet mot kung Johan som 29/3 1577 gav befallning, icke allenast att han och hans broder Peder skulle tagas i fast borgen, utan ock att hans hustru och son samt bröderna Anders och Bröms skulle fängslas och insättas på Kalmar slott. Blev samma år i april dömd såsom förrädare och halshuggen i Stockholm, varjämte gården Berga indrogs till kronan. Den återgavs dock till arvingarna 1621 av kung Gustav II Adolf. Gift 13/3 1557 på Stockholms slott med Margareta Somme, som levde som änka 1586, dotter av ståthållaren på Kalmar Slott Germund Svensson Somme och Anna Henriksdotter Scharffenberg.

Trots att han var en högt aktad militär så slutade ändå livet med ett möte med bödeln, men tänk vad han fick vara med om innan dess. Även om slutet var tragiskt så är det spännande att få ytterligare en koppling till anrika Kalmar slott och dess historia. Möjligen fick Bengt sitta fängslad i Kuretornet då det gamla fångetornet övergavs redan 1556 som förvaring av fångar.

För er med adel som var ute på sjön på 1500-talet finns här en bra PDF som jag hittade;

Skeppshövidsmän vid Örlogsflottan under 1500-talet

Pst. Jo, jag vet att han hette kung Gustav I, men Gustav Vasa vet alla direkt vem det var.😉

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar