Borgmästargårdar i Vimmerby

Alldeles i början på Storgatan i Vimmerby stad, bara ett litet stycke ifrån där västra tullporten en gång låg tronar borgmästargården upp sig. En ståtlig träbyggnad, och vi som växt upp med med Astrid Lindgrens sagor kan nästan se framför oss hur Emil rider på sin Lukas ända in i stora salen under borgmästarens kalas. Men hur många av äldre tiders borgmästare har bott i just det huset, eller ens på den tomten?

Borgmästargården

Som vanligt när vi går hundratals år tillbaka i tiden så är de skriftliga källorna få, inte minst på grund av stadsbränderna i Vimmerby som tagit mycket av äldre tiders dokument. Men låt oss börja år 1658 då vår första karta är ritad; ”Geometrisck affrythningh öffwer Wimmery Stadh och tompter Affmätt Anno 1658”.

Borgmästartomt1658

År 1658 var Knut Månsson borgmästare i Vimmerby. Han föddes 1624 i Blackstad där hans far var länsman. Efter tjänst som kronobefällningsman i Sevede och häradsskrivare i Asboland, så tillträdde han borgmästartjänsten i Vimmerby år 1655. Torget låg på samma ställe som idag men det var mycket mindre. Där vi idag parkerar bilen låg två tomter, den ena (nr 2) ägdes av borgmästaren och den andra (nr 27) av gamle Pär Swenssons änka. Månsson ägde dessutom en angränsande tomt som syns nere till höger på kartan. Snett över torget från Månssons tomt kan man även se Rådstufwan (rådstugan) där borgarna gjorde upp i olika tvister eller dömdes för begångna brott.

Går vi 52 år framåt i tiden så kommer vi till 1710, året innan den fruktade pesten för sista gången drabbade staden. Detta år blev nästa karta färdigställd; ”Geometrisk Charta och Grundräkning öfwer Wimmerby Stads Huse Tompter Kalmare Lähn, Sefwedes härad, och Wimmerby Sochn belägen. Afmätt A. 1709 och 1710.”

År 1710 var Nils (Jonsson) Colin borgmästare i Vimmerby, en tjänst som han tillträtt redan 1674. Colin var vid kartans ritande närmare 70 år, och skulle året efter förlora både sin hustru Greta, sonen Jonas (postmästare i Vimmerby) och dottern Helena i pesten. På kartan ser vi att Nils Colins tomt (nr 56) låg där vi idag har Storgatan 42 där Café Royal ligger, eller kanske mer känt där Brödstugan låg tidigare (efter att ha flyttat från Drottninggatan 14).

Borgmästartomt1710

Colins tomt var den största i staden vid denna tid, nämligen 19188 kvadratfot, vilket motsvarar omkring 1782 kvadratmeter. På kartan ser vi förutom var borgmästaren bodde även att torget fortfarande var lika litet, vilket det skulle förbli fram till den stora branden 1821. Efter branden utökades torget till den storlek det har idag, och under åren 1824–1825 byggdes rådhuset. Först på 1860-talet byggdes det för den tiden pampiga stadshotellet som invigdes 1868. På kartan ovan ser vi att Stångågatan vid denna tid kallades Lillegatan.

Nästa borgmästare värd att nämna i detta sammanhang är Peter Hiertstedt, en anfader till undertecknad, som tillträdde borgmästartjänsten den 20 maj 1721 då han avlade borgmästareden. Peter var en av de få (om inte den enda) borgmästaren i Vimmerby som faktiskt inte bodde inne i staden. Det var dock inte alla som gillade detta, bland annat Jonas Kastman som tog upp frågan i rådhusrätten den 3 maj 1725:

”Dett uphlät sig för rådstugu rätten handelsman Jonas Arf: Kastman med några fåå af borgerskapet, och begiärde sampt påstodo att Herr borgmästaren skulle flyttia in i staden, både för en och annan angelägenheet skulle, att de wijds påkommande tillfällen af ett och annat måhl, som i hastigheet kunde förelöpa, gienast sina beswär angifwa, och ett godt utslag der å förwänta; hwar på borgmästaren tillfrågade samtlige borgerskapet, om de i någon måtto hade att klaga, dett han intet sin tienst fullgiort i hwad måhl eller hwad utslag borgerskapet begiärat hafwa? Så beswarades af samtlige borgerskapet, dett de i intet måhl hafwa att påtahla dett ringaste som de hoos borgmästaren sökt, uthan der uppå fått utslag: Hwarföre störste dehlen af borgerskapet intet inflyttiande påstodo, uthan önska; att borgmästaren nu som förr, må i frijds och roligheet få befinia den gårds han nu äger, och boendes är, nembligen Pehrstorp, som intet är längre ifrån staden än hwar borgare kan med sina angelägenheter resa dijt.”

Peter

Så Hiertstedt bodde kvar utanför Vimmerby. Han skulle senare köpa storgården Gunnekulla öster om Vimmerby där han levde fram till sin död 1760.

Den äldsta (bevarade) husförhörslängden från Vimmerby stad är från 1753, den längd som Claes Wimermark började föra när han tillträtt som präst i staden. Detta år var det Axel Loo som var borgmästare i Vimmerby och han bodde då med sin familj i södra kvarteret, gård nr 1 – samma gård som Colin bodde på 50 år tidigare.

Men vi är nu framme vid den tid då Borgmästargården uppfördes, vilket enligt uppgift skedde omkring år 1750. Huset skulle senare byggas på och förlängas runt år 1800 och ytterligare byggas på vid östra gaveln omkring år 1885. Var det då en borgmästare som byggde huset?

Låt oss gå till mantalslängderna, det vill säga skattelängderna som skrevs varje år, och som talar om vem som bodde var i Vimmerby stad. Vi börjar år 1740, då bodde sadelmakare Daniel Lustig på gård nr 19 i västra kvarteret, för att året efter lämna gården öde. Åren 1742-1745 bodde skräddaren Jacob Salander där. 1746 tog Johan Rox över gården och ägde den under första hälften av 1750-talet, och bör med andra ord vara den person som byggde huset. Johan var tullnär i Vimmerby, och var gift med Catharina Grenman. Mantalslängden ger oss ingen indikation på att det skulle ha varit någon borgmästare som byggde huset, som från början var mindre än vad det är idag. Axel Loo bodde som sagt var mycket längre upp på Storgatan, närmare torget.    

Här efter ägde följande personer gården enligt tidigare efterforskning; färgmästare Anders Nerman 1756–1760, hattmakare Christian Nerman 1760–1764. Från år 1764 anges änkan Katarina Rox varit ägare till gården, som år 1777 tas över av borgaren Jonas Linck. Han bodde i huset fram till 1788, då sonen, även han vid namn Jonas Linck tog över. När nästa hattmakare vid namn Nerman tar över gården av Linck är vi framme vid år 1806, och han följdes av snickaren Sven Ahlstrand år 1822. Men frågan är, när flyttar det in en borgmästare i borgmästargården?

Vi får gå fram till år 1871 då borgmästare Otto Gustaf Wahlberg flyttade in i huset tillsammans med sin hustru Nanny Maria Hult. Otto var född 1833 i Wireda (Jönköpings län) och Nanny här i staden år 1851 (dotter till apotekare Ejlert Hult och Anna Hornblom). Det är efter Otto som gården har fått sitt namn Borgmästargården, och han var borgmästare i Vimmerby under åren 1870-1907. Fastigheten har beteckningen Orren 2 och är kulturminnesmärkt.

 

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Olika förutsättningar för att kunna släktforska

Tänk ändå vad tiden går. Det känns som det var förra veckan som det låg snö ute, och nu har vi haft både sol, värme och härligt ösregn med mullrande åska under ledigheten som varit. Torsdagsmorgonen avnjöt jag på promenad ute i Ungstorp i Djursdala där körsbärsblommorna stod i full prakt och det småländska landskapet visade upp sin allra bästa sida. Det är också över en månad sedan jag bloggade senast, och det beror till största del att tiden inte har räckt till, jag har massor av idéer och småprojekt, men vardagen med arbete har tagit större delen av min tid och framför allt min energi.

Ungstorp_2018_1

Tiden går också fort inom släktforskarvärlden. Tänk att för bara 14 år sedan fanns inte Arkiv Digital med sitt underbara färgbibliotek. Nya register och databaser tillkommer hela tiden som underlättar och spar tid när man forskar. Men själva grundkonceptet för att släktforska – att med de svenska kyrkböckerna lägga pusslet som utkristalliserar sig till ett väldokumenterat livöde för en av sina förfäder – det är detsamma. Men hur var och en väljer att släktforska och framför allt vilka förutsättningar man har, det kan variera.

”Att släktforska är ett pensionärsnöje”. Har du hört det någon gång förut? Ja, statistiskt sett är drygt en tredjedel av de som släktforskar äldre än 65 år. Men jag tror inte att det är enbart för att intresset skulle väckas först när man blir äldre, utan för att som pensionär har man mer fritid att ägna sig åt detta spännande fritidsintresse. Jag själv tillhör de som redan som ung tonåring blev intresserad av min släkts historia, och jag är långt ifrån ensam att tidigt i livet bli nyfiken. Jag ser fram emot att när jag blir pensionär få ägna mer tid åt både släktforskning och lokalhistoria. 

Samtidigt misstänker jag att det är många släktforskarföreningar ute i landet som funderar på hur de ska attrahera fler unga att bli medlemmar. När någon person i Facebook-grupperna frågar hur man ska börja släktforska, så kommer det snabbt och nästan automatiskt rekommendationen att gå med i en förening. Det kan vara ett bra förslag till en del, men inte för alla. Kanske gemenskapen i Facebook-grupperna är ett mer givande alternativ för andra, och jag vill påstå att det inte är en generationsfråga. Här där jag bor lades dessutom föreningen (Vimmerby-Hultsfred) ned hösten 2015.

Jag vill även nämna detta med lands- och stadsarkiv. Arkiv Digital har en utmärkt service i sin beställningsfotografering när det är något som ännu inte är digitaliserat, men en del tycker man bör istället åka till landsarkivet för att det är så roligt och bläddra i originalet. Självklart är mer spännande att få bläddra i den fysiska boken, och grattis om du har det privilegiet att du bor på behagligt avstånd till ditt arkiv. Själv har jag drygt 13 mil enkel väg till mitt arkiv (Vadstena). Kanske inte så lång väg, men det stora problemet är att jag arbetar på vardagarna då arkivet är öppet, jag skulle med andra ord behöva ta ledigt en hel dag från jobbet för att kunna få ut något av mitt besök, inkluderat de nästan 4 timmarna i bilen för att ta mig dit och hem igen.

Vi har alla olika förutsättningar för att släktforska. Men genom att allt mer blir digitalt åtkomligt, så kan allt fler få uppleva det spännande med att släktforska, även om det bara blir en halvtimme på kvällen när barnen äntligen har somnat och disken är klar. En tjusning med släktforskning är att den förenar alla generationer, om man är 22 eller 82 spelar ingen roll när man diskuterar en gemensam ana, eller hur man ska lösa en svårlöst släktgåta med hjälp av de olika originalkällorna, och det är på internet denna interaktion och kunskapsutbyte till största del sker idag. Aldrig förr har väl aktiviteten på Facebook varit större, under dygnets alla timmar pågår intressanta diskussioner och den ena svårlästa texten efter den andra blir löst av kunniga och hjälpsamma släktforskare.

Ungstorp_2018_2

Helena Norbäck skrev den 11 maj i sitt blogginlägg; ”För hur kul det än är att sitta ensam på sin kammare och med avancerade hjälpmedel kartlägga sin släkts historia – hur kul är det EGENTLIGEN att prata med sig själv, eller i bästa fall chatta med någon likasinnad på nätet, om det man hittar?”

För merparten av landets släktforskare är det enda möjligheten att sitta hemma, alternativt på det lokala biblioteket för att släktforska då lands- eller stadsarkivet är för långt bort. Prata med mig själv känner jag inte heller igen, både min familj och personer i min släkt har under åren med glädje tagit del av det jag forskat fram, och jag har även gjort bekantskap med avlägsna släktingar som inneburit väldigt trevliga möten och nyfikenhet på det jag kan berätta om vårt gemensamma släktträd. Att kunna chatta med andra på nätet tycker jag inte är ”i bästa fall” utan är riktigt givande. Jag chattar och håller kontakt med släktforskare från hela landet, från norr till söder, och har stort utbyte av detta. Ungdomen ringer inte varandra längre, utan man messar, den mänskliga kontakten är viktig, men nya vägar för hur vi kommunicerar uppstår hela tiden, och det ena ersätter inte det andra.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

2 oxar och 800 kilo potatis

Jag har tidigare skrivit om den Allmänna jordbruksräkningen 1944 som finns digitaliserad hos Arkiv Digital. Men jag tänkte idag tipsa om att det finns även en äldre undersökning genomförd på 1910-talet av Hushållningssällskapet på uppdrag av SCB. Den finns tillgänglig hos Riksarkivet, och ger även den en bild av hur det såg ut på gården, men denna gång 30 år tidigare.

Undersökningen genomfördes alltså av Hushållningssällskapet, vilket beskrivs i Svenskt lantbrukslexikon från 1941 som en förening till lanthushållningens främjande, vanligen omfattande ett län. I ett år 1742 utfärdat kungl. brev till länsstyrelserna föreskrevs, att i varje socken skulle utses ”en eller flera, förnuftiga och beprövade lanthushållare, som kunde råda och styrka de övriga socknens invånare uti det, som bäst och nyttigast prövas till lands-culturens upphjälpande och förbättrande”.

Hur undersökningen skulle genomföras beskrevs i kungliga reglementet av den 13 december 1912, och tillsammans fastställde SCB och lantbruksstyrelsen den 14 maj 1913 en instruktion för det praktiska genomförandet. Undersökningen pågick under åren 1913-1920 och omfattade gårdar/torp från 0,25 hektar och uppåt. Totalt kostade undersökningen 491.116 kronor, varav hushållningssällskapet stod för 51,1% och resterande bekostades med statsbidrag. 

Den 1 december 1904 lämnade min mormors far Gustav Adolf livet som rättare bakom sig och blev torpare i Tolebo, Locknevi socken. På fotot nedan som bör vara taget runt 1920 ser vi Adolf med sin hustru Josefina och de tre yngsta barnen, Sigrid, Janne och min mormor Ebba.

Tolebo

Vi ska nu se vad vi kan få fram för information om deras gård. Vi börjar med att gå in på Riksarkivets hemsida, och lokalundersökningar (jordbruk), vilket du hittar på länken:

https://sok.riksarkivet.se/lokalundersokningar

Vi skriver in Locknevi och klickar sedan på Sök.

Jordbruk1

Vi får då upp Locknevi (Kalmar län) för 1918. Klicka på Bild, och här hittar vi nu ett antal handskrivna kort, och man får nu bläddra sig fram till rätt gård.  

Jordbruk2

På framsidan ser vi att ägare för gården Tolebolund är A. Gustavsson. På gården fanns vid detta tillfälle 2 oxar, 2 kor, 1 ungnöt, 2 får och 1 lamm samt 6 höns.

Vänder vi på bladet så hittar vi mer intressant information:

Jordbruk3

Gården bestod av 4,25 hektar åker och odlad jord samt 10 hektar skogs- och hagmark, totalt 14,25 hektar. Man odlade vete, råg, korn och havre. Dessutom odlade man 800 kilo potatis 1917, 1 ton foderrotfrukter och höskörden var på 600 kilo.

Så nu är det bara att du går in och söker på gårdar och torp till dina släktingar för att få veta mer om deras liv. Lycka till!

 

Relaterade inlägg:

Allmän jordbruksräkning 1944

Källreferens:

Statistiska Centralbyrån – samlingspost, Lokalundersökningar 1913-1920 bildid: B0001272_02076
Svenskt lantbrukslexikon, 1941
Jordbruk och boskapsskötsel år 1920, Kungliga statistiska centralbyrån, 1923

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

En sen upptäckt…

Något som jag tyvärr har missat tidigare: Hösten 2016 skrev jag en bokrecension om Herman Lindqvists bok De vilda Vasarna. Det jag inte vetat om är att Lindqvist lyfte upp min recension på sin Facebook och nämnde mig och min blogg. En rolig upptäckt jag gjorde ikväll, och vilken ära att Sveriges bäste författare om svensk historia varit inne på min blygsamma lilla blogg och läst det jag skrivit.

Herman_Lindqvist

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Den bortglömda sonen

Som nybliven släktforskare får man massor av goda råd, men trots det är det ändå inte så lätt och göra rätt från början alla gånger. I mitt arbete med att komplettera mitt tidigare forskningsresultat med korrekta källreferenser så stötte jag idag på ytterligare en son till torparen Olof Olofsson. Olof, som är min morfars morfars morfars far, var torpare i Tuna socken i Småland hela sitt liv. Jag är glad att jag idag 2018 kan få med den ”bortglömda” sonen i mitt träd. 

Solberget

Bilden ovan är en sida ur den allra första husförhörslängden i församlingen Tuna, och den är för åren 1788-1792. Två barn finns antecknade i torparfamiljen, dottern Ingrid Lisa och sonen Pehr. Båda barnen föddes flera år innan husförhörslängden skrevs, varför man naturligtvis blir nyfiken på om det funnits fler barn som avlidit eller flyttat hemifrån. 

Enligt husförhörslängden ser vi att Olof och Lisa skulle ha gift sig 1767, och bröllopet brukar vara en bra utgångspunkt att börja söka barn. Då jag har PLF-1, så börjar jag med en snabb sökning där för att få se vad man kan hitta. 

Solberget2

Jag har ovan sökt på födda i Tuna, med en far som hette Olof Olofsson. De fyra första barnen är bra kandidater, men bara de två första, Olof och Ingrid, samt det fjärde barnet Per är födda i Solberget. Olof, född 1769 var född i Applekullen, och det var här jag gjorde mitt misstag för tio år sedan. Min tanke då var säkert att det kunde ha funnits två Olof Olofsson i Tuna vid denna tid, något som jag då inte visste hur jag skulle kontrollera. Inte på något av de fyra barnen är modern angiven, så där har vi inte heller någon ledtråd. 

Hur ska man nu gå till väga då första husförhörslängden påbörjades 1788, 19 år efter att pojken Olof föddes 1769? Vi måste helt enkelt ta reda på om det fanns två Olof Olofsson i Tuna 1769. Vi vänder oss då till mantalslängden för samma år. Den hittar vi i Arkiv Digital genom att söka på landskontor och län. 

Soltorpet3

Mycket riktigt, här har vi Olof Olofsson i torpet Applekullen. Vi får även veta att inhyses änkan Annika Johansdotter är Olofs svärmor, det vill säga Lisas mamma. Därefter sökte jag igenom hela mantalslängden för Tuna det året, och hittade ingen mer Olof Olofsson. Så slutsatsen blir då med andra ord att min Olof även var far till Olof född 1769.

Då detta var den andra sonen döpt till Olof, så måste den första Olof född 1766 ha avlidit innan 1769. Mycket riktigt, den 7 september 1766 dog Olof, endast 17 veckor gammal i Solberget: 

Solberget4

Så en kort stund bodde Olof med sin familj i Applekullen, för att därefter återvända till Solberget, där fjärde barnet föddes 1772.

Så varför berätta om mitt misstag för drygt 10 år sedan? Av den enkla anledningen att dela med mig av min erfarenhet – När man börjar släktforska är det inte alltid så lätt att göra allt rätt från början, när man inte känner till alla källor som finns att tillgå, så kan man missa detaljer eller dra felaktiga slutsatser. På samma sätt kan fel uppstå när man har problem att läsa äldre tiders handstilar, en utmaning som tar tid och övning för att klara av. Därför är det inte fel att återvända till sin tidiga dokumentation ett antal år senare för att se om man kan reda ut några gamla oklarheter. Det är en skön känsla när man inser att man faktiskt har utvecklats som släktforskare. 🙂 

 

Källreferens

Tuna (H) AI:1 (1788-1792) Bild 96 / sid 84 (AID: v24212.b96.s84)
Kalmar läns landskontor (H) EIIIc:25 (1769-1769) Bild 940 / sid 88 (AID: v400389.b940.s88)
Tuna (H) C:2 (1755-1826) Bild 159 / sid 307 (AID: v41391.b159.s307)
Tuna (H) C:2 (1755-1826) Bild 25 / sid 43 (AID: v41391.b25.s43)
Tuna (H) C:2 (1755-1826) Bild 30 / sid 53 (AID: v41391.b30.s53)
Tuna (H) C:2 (1755-1826) Bild 32 / sid 57 (AID: v41391.b32.s57)

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Faktabaserad släktforskning 2018

Att släktforska är inte bara att tyda gamla handstilar och som en målmedveten detektiv nagelfara gamla kyrkböcker efter ledtrådar, utan det handlar många gånger om att ta sig tid och genom rätt enkla efterforskningar besvara frågan – är det här historiskt sant eller ren saga? Allt som tiden går, vi skriver nu år 2018, så fylls internet av publika släktträd publicerade av både privatpersoner men även av släktforskare på exempelvis Geni, och det jag vänder mig mot är otydligheten i vad som är framtaget genom faktabaserad släktforskning och vad som är taget från sagornas värld.  

Varför då? Är det många som kommer utbrista, varför bry dig om vad jag lägger upp på nätet, sköt du ditt! Och det borde jag nog göra, men samtidigt tycker jag det är ledsamt att vi så enkelt kan lämna efter oss påhittade släktträd som kan finnas kvar i årtionden på nätet efter vår död. Uppgifter som kommer fortsätta att spridas av okunskap. Sverige har en väldigt spännande historia som går långt tillbaka i tiden. Även jag tycker att våra sagor om asagudarna är spännande att läsa, men jag är mindre road av övergången från verklighet till dikt inom släktforskningen. Så låt mig ta med dig långt tillbaka i tiden till ett av de rent uppdiktade släktträden.

”Björn Eriksson satt femtio år på thronen, efter sin fader, Erik Wäderhatt. Hans regering var lugn och ärofull. Hans tvenne söner, Olof och Erik, togo därefter riket.” Så står det i ”Lärobok i fädernelandets historia”, skriven av Gustaf Mellin år 1845.

ESegersäll
Erik Segersäll

Sonen Erik är ingen annan än Erik Segersäll som brukar räknas som Sveriges första kung då han ska ha styrt över Svealand, Västergötland och Östergötland och varit kung under åren 970–995. En del hävdar istället att det är Eriks son Olof Skötkonung som är Sveriges första kung, om det får de lärde tvista vidare. Det nutidens historiker dock är överens om är att Björn ”Den Gamle” Eriksson 867–950 är den första (eller egentligen sista) sagokungen, för i och med honom tar vi klivet över tröskeln in i kungasagorna. Sonen Erik är nämligen den första svenska kungen som anses historievetenskapligt säkerställd.

Här finns det alltså en tydlig gräns mellan personer som historiskt sett har existerat i verkligheten och personer som möjligen kan ha funnits, men som idag räknas som sagofigurer. Ändå finns det träd efter träd på internet som börjar med släktforskaren själv, som tar sig igenom faktiska anor, kommer till Segersäll och som sen fortsätter med Björn och dess fader Erik Väderhatts anor bakåt i tiden, generation efter generation utan att på något sätt markera att här tar faktiskt sagorna vid.

Klickar man vidare i det html-baserade släktträd jag för stunden funnit på internet, så kommer vi efter 29 generationer tillbaka till ingen annan än Oden – Gaut of Asgard.

Återvänder vi till Gustaf Mellins bok så skriver han; ”De, som upptänkt sagan om Odens invandring i Sverige, hafva ansett för en stor heder för fäderneslandet att leda dess innevånares och serdeles höfdingars härkomst så långt tillbaka i tiden som möjligt. De hafva ofta tagit gissningar och blotta sannolikheter för gifna sanningar, så att de sålunda uppsatt stamtaflor, som sträckt sig tillbaka till Noachs tid.” Så inte ens Gustaf Mellin tog dessa tidiga generationer för sanning.

Men Oden är inte någon stamfader, utan sagorna tar sig ännu längre tillbaka. För den som kan sin asatro så var guden Oden son till Bor, och sonson till urtidsväsendet Bure som skapades genom att urtidskon Audhumbla slickade fram honom ur en sten. Men enligt det släktträd jag hittat på nätet ska guden Oden vara son till en Fridleif (Bor) Finnson, född omkring 190 efter Kristus. Sen kan man klicka sig vidare ytterligare 18 generationer för att slutligen hamna hos Kung Memnon av Troja, år 1183 före Kristus. Räck upp en hand alla ni som fortfarande tror att dessa uppgifter stämmer.

Det sorgliga i sammanhanget är, att även hos stora siter som Geni.com så förekommer sagokungen Oden. Här har man dock valt att följa asatrons saga, med Borr Burason som far, och The first God Buri Auðumblason som dess farfar. Tyvärr gör det inte saken mycket bättre. Självklart vet jag att det är enskilda personer som lägger upp denna information på Geni, men kanske borde Geni för att verka seriöst i övrigt ha någon form av kvalitetssäkring av det som faktiskt läggs upp hos dom. 

För framtida generationer av släktforskare, låt oss börja skilja på verklighet och påhittade sagor, och blanda inte ihop dessa. Har du genom dina anor tagit dig ända tillbaka till Olof Skötkonung och hans far Erik Segersäll så är det över tusen års släkthistoria, är inte det tillräckligt att vara både stolt och ödmjuk inför?

Jag vet att dessa tankar inte faller i god jord hos alla, men förklara då för mig varför man ska ta med dessa ”anor” i sitt släktträd? Varför ska noviser sitta timtals och föra in dessa ”anor” i okunskap? Låt oss istället fokusera på faktabaserad släktforskning, det finns tillräckligt med spännande historier i det som faktiskt har hänt så det räcker och blir över. Det är min personliga, ödmjuka åsikt.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Fröknar och jungfrur är inget kvinnsfolk

Förr i tiden var man väldigt duktig på att tilldela människor epitet, en titel som beskrev vem eller vad man var och framför allt vilken social status i samhället personen hade. Jag kom och tänka på det här häromdagen då jag förde in dopvittnena för en ana till mig. Det fanns två kvinnliga dopvittnen; fröken Petronella Brun och jungfru Lisa Moberg. Men vad var det för skillnad på att vara fröken och jungfru? Jag tänkte i det här inlägget gå igenom några vanliga epitet på våra kvinnliga anor som dyker upp i de skriftliga källorna. Låt oss börja med det allra vanligaste.

Piga, när vi hör det ordet så tänker vi automatiskt på tjänsteflickan på gården, hon som fick gå upp tidigt på morgonen för att mjölka och sen se till att kaffet var kokat tills husbonden vaknade. Ibland ser man dock dottern i huset omnämnas som piga, fick hon då piglön av sina föräldrar? Nä, så var det förstås inte, piga kan nämligen även betyda ung ogift kvinna eller ogift hemmadotter.

Deja var ett litet steg upp på karriärstegen förr. Dejan var den som var arbetsledare för de övriga pigorna på en lantgård förr i tiden, eller åtminstone en väl tillförlitlig kvinnlig arbetare (tjänstepiga). Deja är ett väldigt gammalt ord, och betydde kvinnlig träl under yngre järnåldern. Äldre tiders stavning av ordet skrevs Deghia, vilket för tankarna till ordet deg. Därför tror en del att deja egentligen betyder bagerska.

Jungfru är precis som piga en titel för en ung ogift kvinna, men av något högre social bakgrund än en torparflicka. Från början var det bara unga kvinnor av adlig börd som titulerades Jungfru, men det kom så småningom att även användas av döttrar till de rika borgarna i städerna. Jungfru kan även syfta på en ung kvinna som ”nått kroppslig mognad” men som fortfarande är oskuld. Allt som tiden gick förlorade titeln sin status, vid sekelskiftet 1900 så var en jungfru en tjänstflicka i ett (större) finare hushåll. Jungfru kommer från medellågtyska junkvro(u)we, som egentligen översätts ”ung fru”.

Kvinna

Fröken är också en titel som tidigare endast användes av ogifta kvinnor av adlig börd. Även denna titel kommer från tyska språket, och användes allra först endast av kungafamiljen på 1500-talet, men kom snart att användas även av adeln, framför allt när jungfru på 1600-talet började förlora sin glans då även borgarna använde titeln jungfru. Även fröken kom att förlora sin status, från 1860-talet och framåt titulerades alla ogifta kvinnor för fröken, oavsett deras ursprung, förstås under förutsättning att de inte var kriminella. Ordet fröken kommer även det från medellågtyskan, nämligen ”vrouken” (liten fru, dam).

Hustru. Lycka förr var att bli gift med någon som kunde ge en tillräckligt god ekonomisk trygghet. Förhoppningsvis fanns det även lite kärlek och romans med i bilden också. För kvinnor ur allmogen och borgarklassen titulerades makan i äktenskapet för hustru.

Fru. På samma sätt som när en piga gifte sig och blev hustru, så blev en jungfru Fru då hon svarade ja inför prästen (så länge som hon inte gifte ner sig). Fru är en titel som funnits sedan medeltiden, och då var det uteslutande kvinnor inom kungahuset och de som gift sig med en riddare som benämndes fru. Dock kunde även kvinnor som gått i kloster och som kom från de högre stånden titulera sig fru. Så småningom kom fru att användas av alla inom adeln, och på 1800-talet kom epitetet att användas på bred front av alla.

Madam är något av en tredje variant som användes av borgerliga gifta, lite mer förnäma kvinnor, även efter att kvinnan blivit änka kunde hon tituleras madam.  

Kona är egentligen en synonym till kvinna, men kom att användas i nedvärderande syfte om bland annat oanständiga, lösaktiga kvinnor. Ordet användes även ofta i kombination med andra ord för att tydliggöra på vilket sätt kvinnan var moraliskt dålig, exempelvis tjuvkona.

Kvinnsfolk (Qwinsfolk) är en klart nedvärderade beteckning på en oftast kriminell eller omoralisk kvinna. När man läser domböcker och stöter på kvinnor som stått inför rättens dömande blickar, så brukar kvinnan till en början omnämnas som pigan, hustrun etc, för att efter genomförda vittnesmål istället komma att benämnas som kvinnfolket eller kvinnpersonen. Det var som regel kvinnor ur allmogen, den lägre samhällsklassen som fick denna titel, och allra vanligaste orsaken till att få den var att ha fått barn med en man utanför äktenskapet.

Däka är ett mer regionalt epitet, och var från början även det ett nedvärderande ord för kvinnor, framför allt mindre arbetsamma tjänsteflickor eller lösaktiga kvinnor. Men med tiden försvann det nedvärderande och däka kom mer att bli ett synonymt ord för (ung) kvinna. Däka förekommer i Halland, Västergötland, Blekinge och delar av Småland och Skåne.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar