Fängslad på Kalmar slott, del 4

Nakna, sjuka och orkeslösa fångar liggandes på jordgolv, mörka smutsiga utrymmen som var fulla av stank. Fukt och is på väggarna om vintrarna, små barn som följt sina mödrar i fängelset frös ihjäl. Män och kvinnor fängslade i samma rum. Fångvaktare som endast tänkte på att göra personlig vinning. Uteblivna fångpengar så fångarna svalt. Livet i slottsfängelset var fasansfullt…

År 1733 blev militären Georg Bogislaus Staël von Holstein överste och kommendant på Kalmar slott, och året därpå även landshövding i Kalmar län. George var född 6 december 1685 och hade haft en lång karriär i det militära. Han blev bland annat tillfångatagen 1704 och skickad till arbetsläger först i Sibirien, och senare till fångläger i Moskva, så Georg visste hur det var att sitta fången. När han så småningom fick se förhållandena för fångarna på Kalmar slott blev han förfärad.

I september 1735 var därför George hos hos kungen och regeringen för att berätta hur misserabla levnadsförhållanden som fångarna i Kalmar slott hade. ”Det elände, som de äro pådömda, har blifvit större, därigenom att större delen af dem äro nakna och utan kläder att om dagen under sin träldom skyla sig med samt om natten måste ligga i fångetornen uppå bara jorden; och som jämväl en del af dem äro krymplingar, orkeslöse, med fallandesot och andra sjukdomar behäftade, att de ej kunna hjälpa sig själfva, så är tillståndet mycket uselt och fara för smittosamma sjukdomars utberedande.”

Landshövdningen begärde nu att tolv av fångarna som var för gamla och orkeslösa och några dömda för mindre brott skulle benådas sina straff. För de kvarvarande fångarna behövdes det skaffas fram kläder och halmmattor att sova på. Någon större nåd visades dock inte då inga fångar släpptes, men kläder och halmmattor ordnades i alla fall fram.

JacobBlock

Då man på 1900-talet restaurerade slottet så hittade man instuckna mellan bjälkarna i södra flygelns tak några brev skrivna av slottets fångar. En av dessa var Jacob Gabriel von Block, en skolad man av fin börd. Tillsammans med medfångarna Hastfärd och Lundgren författade Block ett brev i vilket en klagan framfördes till landshövdingen som ger oss en god bild har hur fångarna hade det på slottet vid sekelskiftet 1800.

Brevet lyder som följande:

”Alldra Ödmiukaste Souplique!

Med diupaste vördnad och högacktning framkomma Wi inför Högvälborne Herr Generalen och Landshöfdingen önskandes att eij afslagne blifva, emedan vi intet har någon som oss tillser utan får vi handteras just som hundar. Nådiga Herr General förbarma sig öfver oss, sänd någon ut som wi muntel(igen) kunnen säga wår utselhet före, emedan kiölden hindrar oss wår usselhet omtala; det är sandt wåre tractamenter äro små, men förminskas de hoss Wagtmästarns innan wi dem få; Ty bröet taga de hoss Bagaren Simmert, som har både det mindsta och sämsta, blodt för de der kunna hafva god credit; Skola wi få Sill gifves oss en så stor som en ölands ströming den de taga 2 styfwer före, af wilken wi hafva en til bevis; Koka de wattn wällning, som miölet och wattnet står war för sig och Saltet ligger på botten och mången gång i en lortig skål till ett qwarters ihopasqvalpning åt hwar och en för 2 styfwer, så wärre blir mången hund eij handterad än wi äro håldne; det Rum uti hwilket wi äro håldne är wäl synt att inga arrestanter kunna Rymma; men om någon wärme der inne hålles är aldeles intet eftersedt; Ty spiället är så dant att när man ellder behöfwer man det eij utdraga, ty röket går lika wäl ut, och dörren kan man runder omkring sticka händerne hwar man will; få wi wed består det uti 7 á 8 Kiäflingar lika som Kiälkestakar hwaraf 3 man skola sig wärma som Gud wet bäst intet mycket blifwer; Ty den bästa weden utletas, som upbrännes i Wagtmästarens kakelungn då de intet får någon som hugger åt sig af de Ballkar, som en gång äro inmurade i kronans Rum, Som i Wattntornet är huggit hela wintern till Wagtmästarens behof, att han eij behöft kiöpa en enda träd; först wi hitkommo woro här 2:ne Wattndrickare Som omtalte Sig hafwa kiöpt för 3 Dr af förenämnde Balkar till sitt behof under dess Arresttid; Torde hända en sådan hushållning inom Kronans Borg kunde wara mer skiähl en sådan finge hafwa åtniutande af wåra dageliga förmåner; Men Som ingen anklagelse warit här häller ingen domare warit; Men som wi nödsakade emedan kiölden förstört föttren att Sielfwa ändan af Tåbenet synes så spricker de sönder blodt af kiöld, har wi någre Kläder präijas de utaf oss blott at wi skola få något hwar med skola upfylla wår hungrige Mage; och här Sitter Wattendrickare Som mår bättre om dagen än wi, Så förbarmar eij Nådiga Herr Generalen sig öfwer oss med någon tillsyn så handtera de oss här som de skulle wara Soufräna kungar. Wagtmästaren lådes lega Siuk men orkar han äta och Supa så godt som någon af oss om wi hade något, så fruentimmern få hushålla Som de behaga både med Tislande med wattndrickarna, att narra penningarne af dem första de komma. Ingen halm få wi så till Säijandes utan de börjar skinnet i Sidorne remna af Faseligit liggande blott av kiölden. Som nu skiyndar oss att Sluta med wår Klagan då wi i afwagtan uppå Nådiga Herr Generalens förbarmande öfwer wårt Lifs rädande giöra oss ett gladt hopp och Till döden framhärda

Högwälborne Herr Generalens och Landshöfdingens Alldra Ödmiukaste Tjenare

J. G. v Block, J. Hastfärd, Jonas Lundgren

 

Del 4_1Det mäktiga Kuretornet

Fångarna fick så kallade fångepenningar utdelade, vilket var omkring 2 öre om dagen som betalades ut veckovis. Dessa penningar skulle räcka till mat men även kläder och ved för att kunna värma sig. Men som Block skriver var fångvaktmästaren en ohederlig karl som såg om sitt eget hus och gjorde allt för egen vinning. Det var även vanligt att man för de få örena köpte snus och tobak och inte minst brännvin. Det gick så långt så kungen gick flera gånger ut med bannor och förbud till landets häkten om säljande av brännvin till fångarna som beskrevs som krogverksamhet. Men detta var inget som häktenas fångvaktare tog någon större notis om.

Fångvaktmästaren beskrivs i Blocks brev som en halvt kriminell person; han köpte dåligt bröd och försåg sig själv med den bästa veden, det vill säga när han inte gjorde åverkan på slottet och högg sönder de inmurade balkarna i vattentornets rum för att elda med. Själv åt han gott och var ofta drucken och låg och latade sig. Detta var inget unikt för fångvaktmästaren på Kalmar slott, utan det var som vanligt att kunde en mindre moralisk människa utnyttja situationen för att själv få det bättre så gjorde han det.

Vi får även veta vad fångarna levde av till största delen; förutom dåligt bröd var det sill och välling som stod på menyn. Men som Block skrev; sillen var usligt liten ”som en ölands strömming” och vällingen hade skurit sig och saltet låg på botten av den skitiga skålen som vällingen serverades i.

Fortfarande var vinterns köld skoningslös mot slottshäktets fångar, då Block skriver; dörren gör ingen nytta då det mellan dörr och dörrkarm är flera centimeters mellanrum, och likaså ven den kalla vinden in igen rökutgången, så rummet var så dragit och iskallt att fångarnas fötter sprack sönder. Dessutom fick de ingen halm att sova på, så även huden i sidorna på kroppen ”remna af Faseligit liggande blott af kiölden”.

Styfwer som Block nämner i sitt brev var en beteckning för en sjättedels skilling banco; vilket alltså var lite mer än ½ öre silvermynt, då 1 skilling var lika med 4 öre silvermynt. Stufwer var ursprungligen beteckning på ett nederländskt mynt – stuiver.

Vem var då denne man som författade brevet till landshövdningen? Jacob Gabriel von Block föddes 24 oktober 1767 på Karryd i Sjösås (Uppvidinge härad i Värend i Småland) och var av adlig börd. Jacobs farfars far var Magnus Gabriel Block som adlades von Block den 29 maj 1719. Hans far var Martinus Blockius, som var kunglig hovpredikant och biktfader hos drottning Hedvig Eleonora. Släkten Block härstammar från en urgammal Mecklenburskt adlig ätt från 1300-talet, och flera av släktens män ska ha haft framstående ämbeten i Österrike, Sachsen, Hannover och Hessen på sin tid.

Jacob_Tree

Jacob Gabriel blev som många andra i hans släkt militär; blev officer (Fänrik) vid Östgöta infanteriregemente den 20 september 1784, och vid Flemings regemente den 30 maj 1787, men fick avsked därifrån redan vid 22 års ålder 25 mars 1789. Var rekryt vid Svea Garde. Han förlorade sitt adelsskap år 1800 då Göta Hovrätt dömde honom till 32 par spö och kyrkoplikt för inbrottsstöld på Öland.

I kyrkoboken i Kisa för avlidna 1843 kan man läsa följande;

”Inhysesman i Frohult. En man hvars öden hafva en bedröflig märkvärdighet. Han var född i Sjösås i Småland 1767 24/10. Såsom härstamande af den adeliga von Blockiska familjen blef han såsom ännu fult ung Fideicomissarie till Broxviks gods om några och 40 heman. Icke dessmindre synes en vårdslös upfostran gifvit näring åt hans naturligen dåliga anlag. Såsom ung officer blef han jemte en af sina kamrater bjuden till värd på ett bröllop hos en viss Landshöfding på Gottland, hvilket förtroende de unga herrarna begagnade på det sätt, att de sedan de lemnat ifrån sig allt bordsilfret som de haft hand om, bortstulo detsama om natten derpå och rymde. Kamraten undkom men Block ertappades, öfverbevisades, fick spö samt förlorade både adelskap och Fideicommiss, hvilket sednare ärfdes av hans förmyndare, af denne åtnjöt han sedermera ett litet årligt understöd. Han gifte sig med en qvinsperson vid namn Carin Lund, 7 resor värre än han sjelf. De hafva lyckligtvis ej haft några barn, men deras lif har varit en kedja av fysiskt och moraliskt elände i kif, fylleri och fattigdom. Begrovs den 30 april.”

Här få vi veta att det var stulet bordssilver som var orsaken till att Jacob hamnade på Kalmar slottshäkte, och tack vare denna stöld gick det sedan utför för honom. Den 18 augusti 1800 blev han förklarad adelskapet förlustig. Senare gifte han sig med Maja Stina Lund, född 24 juni 1774 i Kalmar. Prästen var inte nådig i sin beskrivning av henne, dels benämna henne som qvinfolk vilket i sig var nedvärderande, dels att skriva att hon var sju resor värre än sin make. 1803 flyttade hon och Jacob, som benämns som förre fändriken in på Floghult i Kisa. Åren 1831-1835 levde de på socknen, för att sedan sista åren återvända till Floghult och stugan Löfvenborg där de var inhyseshjon. Jacob Block är ett typexempel på hur fort det kunde gå att från en hög status inom samhället, militär ur adlig släkt, på grund av ett felaktigt beslut i ungdomen till slut hamna på samhällets botten. Prästens ord ”en vårdslös upfostran gifvit näring åt hans naturligen dåliga anlag” säger kanske mer om hans far som person, att sonen inte fick den start i livet som han skulle kunna fått. Att Jacob på grund av sin handling blev av med sitt adelskap, utöver det brott han gjort sig skyldig till, innebar naturligtvis att han inte hade gott anseende i samhället. Jacob dog av svullnad vid en ålder av 75 år, då utfattig.

Hustrun och sedermera änkan Maja Stina levde kvar sina sista år i Froghult, och inte heller vid hennes död den 16 mars 1857 var prästen nådig i sitt uttalande; då hon ”saknade all skymt af qvinligt värde försupen i likhet med sin man, lefde hon både före och efter sin mans död på det mest oregelbundna sätt, och kan man gerna säga att der hon fram gick, gick skammen på torra landet.”

Del 4_2En av de gamla kanonerna på den södra slottsvallen.

Tyvärr var de förhållanden som Jacob Block beskrev inte unika för Kalmar slottshäkte, utan det var lika eländigt på landets övriga slotts- och stadshäkten. 1781 besökte den engelska fångvårdsreformatorn John Howards Sverige, och även genom hans skildringar får vi inblick i hur illa det var. Stockholms stadsfängelse bestod av sex fängelserum, som saknade tillräcklig tillgång till frisk luft. Fyra av rummen ”voro mörka, smutsiga och fulla af stank.” De två övriga rummen användes tydligen som sjukrum, och var därför i bättre skick. Vaktmästaren för stadsfängelset sålde brännvin till fångarna, och i hans rum var det fullt av sysslolöst folk som höll på med drickande.

I stadshäktet i Rådhuset var det lika illa. Rummen var mycket orena, och alla fönstren utom ett var tillspikade. ”Två rum voro afsedda för dömde till vatten- och brödstraff. I ett af rummen voro inspärrade 2 personer. De föreföllo nästan uthungrade, ty till sitt uppehälle erhöllo de endast för 6 styfver bröd om dagen, och detta såldes till dem af en sniken vaktbetjäning. Fångarna tillätos icke att någon tid på dagen lämna de osunda lokalerna”

Även livet i Linköping som fånge var obarmhärtigt. År 1700 brann det på Linköpings slott, och därefter blev slottet fängelse. På vintrarna var det så kallt att cellväggarna var täckta med is. Små barn som fått följa med sina mödrar frös ihjäl. Det var flera fångar som  desperata och uppgivna valde att ta sitt liv, bland annat var det en man som 1827 kastade sig i slottsbrunnen och dog…

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Christer Some – Kalmar slotts förrädare?

En av mina förfäder är Germund Svensson Some, en gång på 1500-talet ståthållare på anrika Kalmar slott. Ett av hans barnbarn, Christer Some har genom århundradena varit betecknad som en av landets stora förrädare då han 1611 utan strid överlämnade Kalmar Slott till danskarna. Ett förräderi som i modern tid ifrågasatts av många, dock ej av lokalhistorikern Kurt Lundgren. Det var därför med stort intresse jag läste hans bok – Kalmar slotts förrädare.

ChristerSome

Lärda historiker som Bertil Broomé (1913-1980) och Ingel Wadén (1905-1979) har på 1900-talet kommit till helt andra slutsatser, att ”Något förrädiskt moment har ej kunnat spåras i samband därmed och kapitulationen synes ha skett på militärt oantastliga grunder” [Broomé], och ”Den vanliga beskyllningen för förräderi är ogrundad. Krutet var slut, besättningen demoraliserad och murarna sönderskjutna” [Wadén]. Därför fångade Kurt Lundgrens bok publicerad 2007 mitt intresse, där titeln är Kalmar Slotts förrädare. Jag har förstått av recensioner ibland annat Ölandsbladet och Östra Småland Nyheterna att Lundgren framställer Christer Some som en av våra största landsförrädare genom tiderna. Med mitt stora intresse för Kalmar slotts historia, och då det handlade om en till i mitt släktträd förekommande person, så var det med stor nyfikenhet jag började läsa boken.

Lundgrens ambition med boken var enligt honom själv att ”skildra kriget med nya spännande infallsvinklar hämtade direkt ur källmaterialet”. Men tyvärr infaller han i föråldrade tankebanor ärvda av äldre tiders historier då han redan på sida 11 i boken skriver; ”Some förrådde Kalmar slott för penningar, gods och gull och han försökte få den andra fästningen [Borgholm] att också ge sig utan strid. Ett sådant handlande är landsförräderi, någon annan tolkning av det historiska skeendet är inte möjlig.” Genom hela boken upprepar han vissa ord onödigt ofta så som slagrörd (ålderdomligt uttryck för slaganfall) om kung Karl IX, för att inte tala om ordet förrädare. Lundgren upprepar ordet förrädare så som ett mantra för sig själv men det blir mer störande när man läser boken då det är så oerhört frekvent återkommande. Mellan raderna märker man Lundgrens hat mot Christer Some, trots att allt detta hände för över 395 år sedan när boken publicerades.

Krigets början i april 1611

Kriget började den 4 april 1611, då danskarna förklarade krig mot Sverige. Därefter gick en av kung Christian IV:s härar genom Skåne, Blekinge och upp mot Kalmar bestående av 4500 man fotfolk och 1200 ryttare. Men successivt skulle allt mer krigsfolk sluta upp tills danskarna var numerärt överlägsna den svenska armén.

Den 3 maj såg man från slottstornet danskarnas förtrupper. Kraftig kanoneld från slottet fick dock danskarna att dra sig tillbaka bortom Sandås där de slog läger. 24 dagar senare, den 27 maj plundrade danskarna Kalmar stad och ett hemskt blodbad följde. Lundgren skriver: ”En stor part blev ihjälslagna, när svärden blev slöa och bödeln icke kunde tåla det längre, då blev somliga av försvararna ihjälslagna med gevärskolvarna.” När dessa grymheter utspelade sig hade ännu inte kungen anlänt med sin armé till Kalmar. På slottet var det Bo Gustafsson Bååt som var ståthållare. Under plundringen och blodbadet i staden höll slottet stånd. Trots detta var kungen missnöjd med ståthållarens insatser, och ersatte Bo Bååt med Christer Some.

Den 17 juli brändes hela Kalmar stad ner, enligt Lundgren av danskarna, enligt andra av svenskarna då danskarna hade stora förråd i staden. Kalmar stad var nu förlorad, den stridsvilja som funnits var borta, de flesta av de krigsdugliga männen var troligen redan avrättade eller skrämda till lydnad mot den danska kungen.

Några dagar senare, den 23 juli kände kung Christian IV sig redo och ställde upp sin armé framför svenskarna, men Karl IX vågade inte mötas i ett fältslag då han insåg att risken att förlora var för stor utan drog sig tillbaka till Ryssby norr om Kalmar.

Kalmar Stad var förlorad och Kung Karl IX ville inte möta danskarna i öppen strid. Det var nu Christer Some anlände till Kalmar slott, och kom till insikt över hur illa läget var för svenskarna. Bara några dagar senare den 30 juli riktade Christian IV sin uppmärksamhet mot Kalmar slott. Inte mindre än 294 kanonskott sköts mot slottet och ett stort hål slogs upp i slottsmuren. Detta hål fylldes igen av männen på slottet, men det visade att danskarna kunde övervinna slottsmuren, och att ett intagande skulle vara möjlig, kanske till och med närstående.

Krutet var troligen inte slut

Genom alla tider har frågan om tillgång till krut varit en avgörande fråga om Some övergav slottet för lättvindigt. Här har Kurt Lundgren gjort gedigna efterforskningar, och med flera olika källor dragit slutsatsen att krutet faktiskt nådde slottet, att det inte rådde någon brist på detsamma den 3 augusti. I denna slutsats har Lundgren med största sannolikhet rätt, bristen på krut var inte problemet, även om Some själv angav det som orsak till att överge slottet.

Slottet hade säkert kunnat försvaras ytterligare en tid, men frågan är om det hade tjänat något till? Något större stöd från kungen verkar inte Some kunnat förvänta sig den närmaste tiden, kungen som istället valt att dra sig tillbaka till Ryssby. Kung Karl IX beskrivs i boken som åldrande, sjuk, slagrörd så pass att han hade svårt att tala, en helt korrekt bild av den döende kungen, men samtidigt kan man ana Lundgrens beundran för kungen då han samtidigt beskriver honom som fortfarande mycket handlingskraftig och aktiv. Lundgren skriver samtidigt att Karl IX ville till varje pris undvika ett krig mot danskarna, och ville inte provocera den danske kung Christian IV, vilket var orsaken till kungens passivitet i början av kriget.  

Med tanke på den grymhet danskarna hade visat borgarna i Kalmar stad, så skulle säkert inte de tusen soldater som fanns på Kalmar slott visats någon större nåd om Christian IV hade varit tvungen att inta slottet med kanoneld och våld. Ha i åtanke att den 20 juli 1525 var det Gustav Vasa som hade belägrat Kalmar slott, och trots att dåvarande ståthållaren Berent von Mehlen fått löfte om fri lejd för sina män på slottet så avrättades samtliga förutom två unga drängar. Detta möjliga öde för slottets män 1611 bekräftas också av ett brev skrivet av den danske kungen; ”…den som icke gav sig skulle, när Christian intagit slottet, ingen som helst nåd bevisas. Det skulle ske med skarpa och stränga medel” det vill säga avrättning väntade.

Det var alltså under dessa förutsättningar som Christer Some fattade sitt beslut efter noga övervägande. Han valde att själv förhandla med danskarna, och den 3 augusti gav han upp slottet. Ingen av de tusen soldaterna dödades, utan deras liv skonades. ”Kapitulationen synes ha skett på militärt oantastliga grunder.”

Som jag nämnde tidigare skriver Lundgren att ”Some förrådde Kalmar slott för penningar, gods och gull”, och förvisso belönades Some, som efter kapituleringen övergick i dansk tjänst, med ett skepp för att kunna fly, 1000 riksdaler i tärepenningar, och ett gods i Danmark. Men då ska man tänka på att Some var redan en förmögen man, ägandes ”den fäderneärvda sätesgården Göberga och det uppländska donationsgodset Skokloster”. Dessa gårdar blev nu Some fråntagen av kungen. Vad han åstadkom var istället att han räddade livet på 1000 man.  

Efter att Kalmar slott fallit i danskarnas händer så valde den enligt Lundgren fortfarande mycket handlingskraftige Karl IX att skämma ut sig genom att utmana den 27 år yngre Christian IV på duell. Knappast en man vid sitt sinnes fulla bruk kan man tänka, men det roade dock Christian IV stort.

Christer Some avslutar 52 års krig

Lundgren skriver på flertalet ställen i boken att Somes handlande ledde till ett förlängt krig mot danskarna. Frågan är om inte Somes överlämnande var början till slutet på 52 års krigande mellan Sverige och Danmark. Lundgren återger själv i boken riksrådet Axel Oxenstiernas beskrivning av nationens belägenhet: ”Först, alla våra grannländer är våra fiender. Ingen ort i Sverige, Finland eller Livland är säker för fienden. Om ingen annan av orterna kan vi säga att den inte kan utsättas för anfall. För det andra, vi kan inte räkna med hjälp från någon. För det tredje. Alla våra fiender är mäktigare än vi, var och en för sig.” Oxenstierna fortsätter beskriva hur landet är utarmat, pengarna är slut och att ”vi är icke starke nog att försvara oss.”

Även om det fanns mat, friska soldater och krut i Kalmar slott för flera månaders ytterligare försvar, så hade det ändå nog varit frågan om högst någon vecka, kanske bara dagar innan danskarna på nytt bombaderat slottet med sina kanoner och slått upp än fler hål i slottsmuren och låtit sin blodiga hämnd rasa över de som befann sig på slottet.

Lundgren avslutar sin berättelse om Some med följande stycke; ”Christer Somes liv är kantat med människor som dött genom att bara komma i hans väg och det är svårt att frigöra sig ifrån känslan av att vi här har att göra med en mycket obehaglig människotyp.”

Den svenska historien, vilken inte avviker från andra länder i Europa vid denna tid är fylld av militärer och krigiska kungar som lämnat ett spår av döda kroppar efter sig där de dragit fram, att Some skulle vara en markant mycket mer ”obehaglig människotyp” är ett omdöme som Lundgren får stå för själv.

Lundgrens bok är läsvärd för den som vill veta mer om Kalmarkriget 1611 och de händelser som utspelade sig däromkring. Lundgren ska ha en eloge för de nya historiska fakta som han hittat och framfört i denna bok, inte minst i avfärdandet av den påstådda krutbristen på slottet 1611, eller för den skull de hämndlystna avrättningarna av allmogen på Öland.

Däremot är det som jag tidigare nämnt synd att Lundgren föll tillbaka på föråldrade slutsatser som allt mindre delas av andra ju längre fram i nutiden vi kommer, och att han tolkar varje fakta på ett sätt som ska passa in på hans mantra, att Some var en av landets största förrädare. Utifrån de fakta Lundgren presenterat i sin bok kan jag själv inte komma till samma slutsats.  

Inkonsekventa fakta

Avslutningsvis har jag funnit att Lundgren är stundom motsägelsefull i sitt återgivande av fakta. På sida 60 skriver han att ”den 28 maj var kungen och armén hunnen till Högsby där läger upprättades. Redan på den följande sidan 61 skriver han ”den 31 maj hade Karl IX kommit till Högsby med den svenska armén.”

Samma problem visas sig på sida 66 där Lundgren skriver ”Den 25 juli skriver kungen till ståthållaren Månsson på Borgholms slott att två eller fyra tunnor, uppgifterna varierar i dessa order, nu ”äntligen” skulle föras till Kalmar slott där Some just denna dag utnämnts till ståthållare av Karl IX”. Bara tre sidor senare, skriver Lundgren ”Den 25 juli skrev Karl IX från krigslägret vid Ryssby till Christer Some, som sju dagar innan av kungen utsetts till befälhavare [ståthållare] på slottet.” Sju dagar innan skulle med andra ord vara den 18 juli.

På sida 67 skriver Lundgren ”Karl IX blev så förbittrad över förräderiet att han lät hänga den stackars trumpetare som bringade budskapet om Somes överlöpande till fienden och slottets intagande av danskarna.” På sida 114 skriver Lundgren istället; ”Uppgiften att Karl IX i vredesmod skulle ha avrättat den trumpetare som gav honom meddelandet om Somes förräderi på Kalmar slott har i varje fall inte jag kunnat bekräfta i källmaterialet… Visserligen var tiden rå, hård och blodig, men kungen högg inte huvudet av folk hur som helst.” 

På sida 159 gör Lundgren gällande att Christer Some inte skulle ha gett upp Kalmar slott den 3 augusti, utan redan dagen innan, en slutsats han drar av ett brev utfärdat av den danske kungen den 2 augusti. Men i sammanfattningen över Kalmarkriget i slutet av boken faller Lundgren tillbaka på den 3 augusti; ”3 augusti uppger Christer Some genom förräderi Kalmar slott.”

Det stenansikte som pryder bokens framsida, maskaronen som finns på sidan av en trappa på borggården, har genom tiderna varit tradition att bespotta för att visa sitt avståndstagande mot Christer Somes påstådda förräderi. På sida 34 avfärdar Lundgren myten att stenansiktet skulle vara Some, ett faktum som på senare år är allmänt känt. Men på sida 162 där fotografiet från boken framsida återkommer skriver Lundgren i bildtexten; ”Christer Some som maskaron i trappan till Ståthållarevåningen på Kalmar slott.”

Jag vill avslutningsvis påpeka att jag inte utger mig för att vara någon historiker, däremot har jag ett stort intresse av svensk och framför allt Småländsk historia. Denna recension innehåller endast mina egna personliga tankar och frågeställningar som väckts när jag med nyfikenhet läst boken. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Designa en släktbok med Microsoft Word

Efter att jag publicerade mitt inlägg Första släktboken färdig! den 18 april så har jag bland annat via e-post och Facebook fått en del frågor vilka inställningar i Microsoft Word jag har använt. Det är frågor om allt från marginaler, speglad utskrift och så vidare, så därför tänkte jag dela med mig av det jag brukar göra när jag ska skapa en bok i Word. Detta är grundläggande funktioner i Word som är bra att känna till innan man börjar arbeta med bokens innehåll.

Men vänta lite, varför Word? Det finns ju Indesign och en massa andra program att välja på, varför inte något från OpenSource-världen där vi har OpenOffice och Scribus? Jag brukar rekommendera de som frågar att använda det program de känner till och har en licens för. En del förespråkar Indesign, Adobes layoutprogram vilket innehåller många fina funktioner. Men detta program köper man inte, utan abonnerar på för 240 kronor i månaden, vilket i längden blir dyrt om man vill ha ständig tillgång till programmet. Då kan gratisalternativet Scribus vara intressant att kika på. Själv har jag under alla år arbetat uteslutande i Word, och känner att det täcker mina behov. Word ingår i Microsoft Office där Home-versionen kostar runt 1400 kronor. Allt fler företag investerar dessutom i Office 365, och då har varje användare möjlighet att installera Office på fem valfria enheter, varför inte installera en av dessa fem licenser på din hemdator? Men låt oss nu börja kika på lite användbara funktioner i Microsoft Word.

1. Bokens storlek

Det allra första beslutet som man ska ta tycker jag är hur stor boken ska vara (bredd och höjd) innan du börjar fylla på med text och bilder. Du har ofta många olika storlekar på böcker att välja på hos tryckeriet, allt från småformat till A4.

I Word går du in på menyflik Layout och väljer Storlek > Flera pappersstorlekar. Här står det som standard inställt på A4 (21 x 29,7 cm). Ställ om till önskad storlek, men tänk på att det måste vara en storlek som finns valbar hos det tryckeri du ska trycka boken hos.

WordSettings1

2. Speglad utskrift

Nästa beslut bör vara om man ska ha speglad utskrift, alltså om man tar hänsyn till att det är höger och vänstersidor i boken. Ska man ha samma marginal runt om sidan så spelar detta ingen roll, men vill man ha olika marginalstorlek så ska man använda så kallad speglad utskrift. Detta gör du genom att välja menyflik Layout och sedan Marginaler > Speglad utskrift.

WordSettings2

3. Marginaler

För att ställa in marginalerna går du in på menyflik Layout och väljer Marginaler > Anpassade marginaler… (finns längst ner, se bild ovan). Har man en till formatet mindre bok så kanske man får vara sparsam med det utrymme som marginalerna tar, medan om man har ett större format kan kosta på sig lite bredare marginaler. Breda marginaler ger ofta ett lite luftigare intryck. Min egen bok var 17×22 cm, och därför tyckte jag att nedanstående mått var lagom för min bok. Men som med allt annat, experimentera och testa dig fram för vad du själv tycker ser bra ut.

WordSettings3

4. Kolumner

Ska man ha en kolumn eller flera? I en till formatet mindre bok passar det bäst med bara en kolumn medan i en större bok kan man kosta på sig att ha flera kolumner. Tänk på att du kan variera dig, även på en och samma sida kan man ha flera olika antal kolumner:

WordSettings4

Själv brukar jag skriva texten först, och sedan markera det textstycke som jag vill ha i flera kolumner. Därefter under menyflik Layout så väljer man Kolumner > Fler spalter…

WordSettings5

I dialogrutan Kolumner anger du sedan antal spalter antingen genom att skriva in antalet (se markerad ruta nedan) eller genom att klicka på ikonen En, Två eller Tre kolumner högst upp. Se till att Använd i: är angiven som Markerad text, annars finns risken att du ställer om hela dokumentet.

WordSettings6

5. Typsnitt

Det finns en uppsjö med typsnitt att välja på när man skriver en bok. Det är bara att googla på internet och ladda ner de typsnitt som man tycker ser trevliga ut och som passar bra till den layout som man har i sin bok. Själv har jag valt Trajan Pro och Palatino Linotype.

WordSettings7

Gör också så att du väljer ut några bra kandidater och sedan skriver ut dessa på papper med samma text och jämför, för typsnitt ser alltid lite annorlunda ut vid utskrift. Ha inte med för många olika typsnitt i en och samma bok, välj ett typsnitt för rubriker, ett för flödestext, möjligen en för bildtext, och eventuellt ett för fristående citat-text.

6. Sidhuvud/sidfot

Sidhuvud och sidfot är det område allra överst respektive längst ner på varje sida. Detta kommer du åt genom att dubbelklicka högst upp i dokumentet, du kommer då se en streckad linje med en liten grå etikett som säger Sidhuvud. Den text du skriver här kommer att visas på samtliga sidor i boken. Du kan även ställa hur nära papprets kant du vill att texten ska ligga (se inramning nedan). För att stänga sidhuvudet dubbelklickar du på sidan nedanför själva sidhuvudet.

WordSettings8

7. Infoga källreferens (fotnot)

Om du vill ta med källreferenser i din släktbok (vilket jag rekommenderar) så kan man använda fotnots-funktionen i Word. Ställ markören där du vill infoga fotnotsnumret och från menyflik Referenser klicka på knappen Infoga fotnot.

WordSettings9

Nu dyker en fotnot upp på sidans nedre del där du kan skriva in källreferensen. Nackdelen med detta sätt är att om det är många källreferenser på en och samma sida kan fotnötterna ta upp en stor del av sidans utrymme. Personligen väljer jag istället att samla mina källreferenser efter varje avsnitt i boken och infoga egna referensnummer genom att skriva numret, markera det och sedan trycka på CTRL och tangent + för att få upphöjd text.

WordSettings10

Avslutningsvis…

Det här var några av de mest grundläggande funktionerna i Word som jag anser man bör göra/fundera på innan man påbörjar det roliga arbetet – med att lägga till text och bilder. Självklart finns det flera andra bra funktioner i Word att kunna när man skriver släktböcker, och om intresse finns så återkommer jag gärna med fler tips.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Fängslad på Kalmar slott, del 3

Anna
Idag ska jag låta er göra bekantskap med två avskyvärda personer som gjorde livet till ett helvete för andra. Den ena satt inspärrad i slottets fängelse, den andra borde ha suttit där för sina brott. Låt oss börja med den senare, Kalmar slotts ståthållarfru Anna von Hintzen som var en kallblodig mördare. 

År 1637 tillträdde den mäktiga Nils Ribbing som ståthållare på Kalmar slott. Han var född 6 april 1590, son till riksrådet och riksskattmästare Seved Svensson Ribbing och dennes fru Anna Eriksdotter Gyllenstierna. Nils gjorde karriär som militär, och blev 34 år gammal Överste för Västgöta fotfolk år 1624. Han deltog i 30-åriga kriget, och där i Tyskland träffade han fröken Anna von Hintzen, som han blev förälskad i och ingick äktenskap med. Anna var dotter till en tyskbaltisk överst von Hintzen från Riga. 1624 följde Anna med Nils till sätesgården Fästered i Finnekumla socken, Kinds härad (Västergötland) där hon installerade sig och började styra och ställa då Nils själv återvände till kriget.

Men efter att förälskelsen hade lagt sig visade sig det att Anna var en svår natur;  hon fick stora vredesutbrott och ställde till med uppträdanden, så Nils var tvungen att söka sig hemåt så han kunde hålla Anna och sin gård under uppsikt. Redan här i Fästered beskylldes Anna att ha misshandlat en piga så hårt att hon avled. Händelsen ledde till rättegång, men den slutade med att Anna fick plikta ett mindre belopp utan vidare straff. Anna var dock nu ökänd i trakten och mycket illa omtyckt. Detta var olyckligt för Nils, då han bara för en kort tid innan blivit utsedd till ståthållare på Älvsborgs fästning och även land-domare där de bodde.

Del 3_1Gårdsportalen in till den inre borggården.

Att inneha dessa tjänster samtidigt som hans rykte genom hans fru Anna var vanärat var inte någon positiv situation, så Nils begärde förflyttning 1634. Han beviljades detta då han den 19 december inkallades till riksrådet här han ”af Her Per Sparre notificerades, thedh han af Regeringen var förordnadt till Slotzhoppman på Callmar särdeles af thedh betänckjande att samma platz var af stor importans och Regeringen nog försäkradt var aff hans förre praesterade trogne tjenster om hans curage och trooheet att holla fästningen H. M:t och Cronan tillhanda.” Nils Ribbing kom nu med Anna till Kalmar slott, där han tillträdde embetet som slottshauptman. I ett brev den 2 maj 1635 skriver Ribbing till regeringen att han ”ähr ahnkommen till Callmara Befästningh dhän emott taga”.

Tre år senare innehade han ståthållarbefattningen på Kalmar slott, men egentligen var Ribbing endast kommendant på slottet tills landshövdingen Conrad Falkenberg tillträdde embetet, men Ribbings makt var ändå stor och han levde därefter.

Anna hade en kärlek till att handla varor i staden och spendera pengar som egentligen inte fanns, och hon satte därför sin make Nils i en hel del skulder. Dessutom så rustade hon upp ståthållarens våning under de få år hon bodde där; 8 marker järn användes 1638 ”till tuänne Skååpe Hänge vthj Fruuns Kammer”. 1639 inköptes 49 båtspik ”till 1 Skåp i Ståtthållerenss Camer” och till ”Kackellwngnen wthj Ståtthållerenss Cammer” användes 12 marker smidesjärn. Dessutom utfördes det samma år reparationer i ”Ståthållerenss wälborne Nielsson Rebbingz Kökke”.

Del 3_3Det innersta rummet i kvinnofängelset där de värsta fångarna spärrades in i början på 1800-talet. Teckningarna och klottret på väggarna är från de kvinnor som suttit här.

Trots att Nils lön vid ankomsten till Kalmar var 800 riksdaler årligen, och samma år höjdes med ytterligare 200 riksdaler så räckte ändå inte pengarna till fruns utsvävningar. Nils blev nu känd för sin ovilja att betala för sin frus utgifter, och det var inte ovanligt att han överföll borgare med hugg och slag och lät spärra in dom i slottsfängelset när de blev för enträgna med sina fordringar.

I staden fanns en handlare vid namn Michael Lindberg av vilken Ribbing köpt varor. Han hade flera gånger förgäves försökt få betalt för de varor han levererat till slottet, men utan resultat. Rädd för Ribbings humör så valde han att skicka sin unga dotter för att ödmjukt begära betalningen, inte kunde man väl behandla en ung flicka illa? Men den stackars dottern togs emot av fru Hintzen, som var på sitt vanliga vresiga och hetsiga humör. Hon befallade att flickan skulle slås ”blå och blodig” och när det inte skedde till belåtenhet så spärrade hon in flickan i tornet där hon fick sitta över natten. Om tornet var tomt på fångar vid den tiden vet jag inte, men om det var det så var det säkert en skrämmande natt för flickan, om det däremot fanns fångar där, så kan natten blivit hennes värsta mardröm.

Denna händelse resulterade i rättegång i rådhusrätten men Ribbing valde att utebli från förhör, och när rätten via ombudet Johan Rådde frågade varför Ribbing inte dykt upp, så hade han först sagt att han inte hade känt till händelsen, men då Rådde än en gång frågade hade Ribbing svarat att ”flickan brukat mun och om någon borgare det gör, skall honom detsamma vederfaras”. Rådhusrätten stod nu först rådlös, men beslöt av rädsla att lägga ner målet (protokoll 2 januari 1638). Däremot var inte Johan Rådde lika lättskrämd, utan meddelade Ribbing att om detta hände igen, så skulle han anmäla saken för regeringen.

Ståthållarfrun Anna var rakt igenom elak och ”som en ond ande rasade hon mot sina pigor”. Så fort en underordnad gjorde minsta misstag som retade upp henne så bestraffade hon stackaren kroppsligen. Många var de unga pigor som grät sig till sömns med ömmande kinder och blåslagna ryggar.

Det gick så långt att Anna tillslut slog ihjäl en piga med en eldgaffel. Dessutom gjorde sig Anna av med kroppen då pigan ”alldeles försvann, så att ingen visste varest eller huru hon var undankommen eller förmördad”.

Dessutom hann ryktena ifatt henne från tiden i Fästered, och nu framkom det att Anna även skulle ha låtit två pigor piska en liten tjänstedräng vid namn Anders så illa att han senare hade avlidit av skadorna.

Då väcktes dock regeringens uppmärksamhet. Att slå och aga sitt tjänstefolk var lagligt så länge det inte uppstod blodvite, men mord, det var för mycket även för en fin ståthållarfru som Anna. Anna blev därför kallad till hovrätten för rättegång.

Nu vågade dock inte paret stanna på Kalmar slott, dom visste vad som var på väg, och valde därför att fly till Danmark. Medan Anna packade inför den hastiga avfärden, författade Nils sin avskedsansökan och skylde på sjukdom. Efter deras avresa kom ett brev från regeringen med Ribbings avsked och befallning om det strängaste straffet mot Anna som nu var ansvarig för flera mord.

Nils följde som sagt var med sin fru på landsflykten till Danmark och de fortsatte senare till Tyskland där Anna fortfarande hade släkt. Trots att paret flytt landet så genomfördes rättegången där Anna ansågs både skyldig och icke skyldig, och ådömdes att plikta 300 daler. På grund av flykten från rättegången blev Nils Ribbing av med sitt adelskap. Nils avled redan 1 maj 1641, och begravdes i Lübecks domkyrka.

Flera av barnen återvände ganska snart till Sverige, de tre sönerna Arvid, Seved och Nils var studenter i Uppsala 1642. Seved gjorde senare karriär inom militären som sin far, och blev 12 juni 1668 överstelöjtnant vid Adelsfaneregementet. Dottern Catharina blev hovfröken hos drottning Christina, och gifte sig den 24 mars 1650 med generalen Antonius von Steinberg.

Efter att Anna blivit änka skickade hon en ansökan hos den svenska regeringen att hennes barn skulle få behålla adelskapet, vilket också beviljades av drottning Kristina 8 februari 1648; ”enär deras fader uti sin lifstid och välmakt alltid troligent tjänt vår högtärade salige herr fader, glorvördigast i åtminnelse, och sedermera oss och Sverges krono”.

 Den sista tiden i Annas liv vet jag inget om, men hon tillbringade den i Lübeck i Tyskland och begravdes efter sin död i Wismar. Det finns inget heller som vittnar om ifall hon var en god mor till sina barn, eller om hon behandlade dem en lika illa som sitt tjänstefolk vilket man kan misstänka då hon hade det hetsiga humöret i kombination med avsaknad av empati för andra.

ÖlandsJödde
Så har det nu blivit dags att presentera Kalmar slotts mest kända fängelsekund, den avskyvärda och grymma Ölands-Jödde. Jag har skrivit om honom tidigare, men att utesluta honom från denna artikelserie skulle vara helt fel. Det som uppdagades i december 1645 beskriver också det helvete de stackars fångarna hade det under den tid som Ölands-Jödde tilläts styra i fängelset.

Den 15 december 1645 uppkom ett ärende i Kalmar rådhusrätt som skulle visa sig avslöja fasansfulla förhållanden i fängelset på Kalmar slott. I slutet på detta år satt inte mindre än 36 fångar samlade i det gemensamma fängelserummet, och en av dem var en man som kallades för Ölands-Jödde som beskrevs som en ”djävul i människoskepnad”. Han hade slagit sig samman med Jöns Ormöga och Jacob Tysk, båda från Öland, Samuel från Bårby även det på Öland, Gysnings dräng samt en annan fånge vid namn Jon. Ölands-Jödde hade helt enkelt tagit makten i fängelset och ”härskade med förskräckelsen makt över alla”.

Då, precis som på 1700-talet fick fångarna utdelat penningar varje vecka som de sedan skulle köpa mat, ljus och ved för av fångvaktmästaren. Ölands-Jödde som härskade ”med den råa styrkans förfärliga envälde, som bjöd lydnad endast under två villkor: liv eller död” bildade nu en domstol med Jacob Tysk och Samuel från Bårby som bisittare. Med denna egenutropade domstol pressade nu Ölands-Jödde de andra 30 medfångarna på pengar som han sedan köpte öl för. Dåvarande fängelsevaktmästaren såg åt annat håll och lät Ölands-Jödde hållas; den som köpte mest av vaktmästaren stod också högst i hans gunst. Dessutom var både han och statsskrivaren inblandade i att tillsammans med Ölands-Jöddes gäng stjäla proviant från kronans förråd på slottet, en del behöll de själva, och en del sålde de till slottets ämbetsmän. På så sätt levde Ölands-Jödde ett gott liv i fängelset med både mat och stora kvantiteter öl.

Den slapphet och omoraliska sätt som fängelsevaktmästaren skötte sitt jobb på ledde också till att han förutom att ta emot mutor även kunde underlåta sig till att utbetala fångarnas penningar, ibland i upp till två veckors tid. Då Ölands-Jödde genom sin domstol och utpressning hade tagit de få penningar som fångarna haft, så var det flera fångar som dog av hunger. Rådhusrättens protokoll berättar bland annat om en man från Mönsterås som inte hade fått ut sina penningar på länge, och svalt så hårt att han var nära döden. Ölands-Jödde och hans gäng hånade då mannen genom att kasta till honom de ben som de själva redan hade gnagt köttet av. Mannen var desperat och försökte hitta någon strimma kött på benen, men om natten dog han med ett ben i munnen.

Den ”blodsdomstol” som Ölands-Jödde inrättat dömde den ena fången efter den andra till 12 à 24 slag, om nu fången inte kunde köpa sig fri med penningar, pengar som Ölands-Jödde själv tog hand om. Tydligen var även Jakob Tysk och och Samuel rädda för Jöddes psykopatiska vrede. När Jacob Tysk hade avkunnat dom, så steg Ölands-Jödde upp med ”all den barbariska vildhet som låg i hans lynne” och verkställde domen. Till en början använde Jödde en träskyffel och ”britsade” (slog) de stackaras fångarna tills de maktlösa föll till golvet. Men detta var inte blodigt nog för Jödde, och fick därför en tjärtamp av fängelsets vaktmästare. Offret fick nu ställa sig vid en hög stolpe vid sängen och slå armarna om denne, så att Jödde kunde gå lös på den stackaren med tjärtampen. Rörde dom sig ur fläcken så hotande han att ta livet av personen.

Allteftersom tiden gick blev Jödde mer och mer blodtörstig, och det slutade med att han först tvingade av fångarna penningarna, sen straffade han dom ändå vid pålen. Ur rådhusrättens protokoll berättas det om den gamle gubben som vid pålen skräckfyllt ropade ”Jag dör, jag dör!”. Då hade Jödde hånfult svarat honom ”Dö för tusan djävel, jag skall häva dig i skylhuset (bårhuset), vartefter han misshandlade gubben till döds.

Samtidigt höll Jödde stenkoll på de andra fångarna. En som blivit avtvingad sina sista penningar blev sjuk av hunger och sängliggandes. Då kastade en annan fånge en bit ost till honom. Då rusade Jödde upp skrek ”du skulle givit honom tusende och icke ost” och gick sedan lös på den stackars sjuka mannen så brutalt med tjärtampen att han avled på morgonen därpå.

Del 3_2Det runda fångetornet i mitten, och till höger vattentornet.

Men det var inte bara genom sin domstol som Ölands-Jödde tvingade till sig de andra fångarnas penningar. Han hade tagit fängelserummets bänkar och spis i besittning, och de andra fångarna tvingades betala per timme för att få vila på en bänk, och för att få värma sig vid spisen några minuter.

Att anlända som ny fånge till detta helvete måste ha varit en mardröm. Varje ny fånge förhördes av Jödde, och de som blivit satta i slottsfängelset för ett mindre brott ”blevo obarmhärtigt slagna… stundom ända till döds; de större brottslingarna fingo lindrigare straff av tjärtampen”.

Alla dessa grymheter höll på under ett års tid, och kunde ske på grund av den likgiltighet och slapphet som fanns hos ämbetsmännen, från ståthållaren, till kommendanten till och med slottsprästen. Fångarna hade vid ett tidigare tillfälle försökt att klaga hos fängelsevaktmästaren, men denne hade ställt sig på Jöddes sida, och istället kastat de oskyldiga i tornet. En annan gång hörde en slottsskrivare förtvivlade rop från slottsfängelset, men då han rusat in där var allt han möttes av tystnad från fångarna, inte ens den man som blivit brutalt misshandlat av Jödde hade vågat säga något den gången.

Men i december 1645 uppdagades allt och Ölands-Jöddes tyranneri fick ett slut. Totalt begick Ölands-Jödde 8 mord i Kalmar slottsfängelse detta år. Då fångarna i rådhusrätten förhördes om varför de inte hade klagat mer, så framkom det att de inte hade vågat, för då skulle Jödde ha slagit ihjäl dom.

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Fängslad på Kalmar slott, del 2

JöddeStim

Att känna till frihetskämpen Nils Dacke hör till den svenska allmänbildningen, men har du hört talas om upprorsmannen Jödde Stim? Dacke, som även han en kortare tid satt fängslad på Kalmar slott innan han lyckades rymma, mobiliserade som bekant i början på 1540-talet en småländsk upprorshär som satte skräck i Gustav Vasa. Sverige hade på den tiden ingen egen inhemsk armé, utan kungen förlitade sig istället på kostsamma legoknektar från de tyska furstendömena. Vasa mobiliserade 4000 legoknektar i kampen mot Dacke, och hur det gick för Dacke är ingen hemlighet.

Lärdomen som Vasa fick var att det inte var tvunget att hyras dyra utländska legoknektar, och han började istället bygga upp en svensk armé som i slutet av hans tid som kung var 15.000 man stark, varav en tredjedel var rekryterade från Småland.

Men även om Vasa hade lyckats kväva upproret i Småland, så var det ett landskap som han för resten av sitt liv undvek att besöka. Han var fortfarande orolig för nya uppror, så pass att han den 21 februari 1545 skrev ett brev till Sten Eriksson i vilket man kan läsa om hans planer att bygga ett slott vid den lilla staden Vimmerby för att bättre kunna hålla band på smålänningarna. Något slott blev det aldrig, men kämparglöden var långt ifrån slocknad i Småland.

Del 2_1På den inre borggården står slottsbrunnen i vilken en fånge drunknade år 1650.

I mars 1624 började en knekt vid namn Jödde Stim att samla missnöjda knektar och även allmogen i Södra Möre härad. Kronan hade inte lyckats betala ut soldaternas löner, och allmogen å sin sida var trötta på de höga skatter som krigen hade medfört.

Missnöjet var som störst i överste Patrick Ruthwens, kapten Bengt Björn och kapten Claude de Lavals kompanier. Patrick Ruthwen var född omkring 1586 i Skottland (död där 1651), men var i svensk tjänst 1609-1637. Jödde Stim, som troligen var landsman till Ruthwen, började nu planera tillsammans med en grupp musketörer om att mörda Ruthwen och Björn. Man samlades till ett möte i den lilla byn Köl i Madesjö socken för att planera morden i detalj. Men på något sätt hade den före detta knekthövitsmannen Sven Håkansson fått reda på mötet, samlat ihop en skara av troget krigsfolk och överföll Jödde och hans anhängare i Köl.

Nu bröt det ut en vild strid, musköter avlossades och värjor högg vilt i luften. Knekten Truls från Örsjö fick armen genomskjuten av Jöddes män. Ännu värre gick det för korpralen Carl i Resebo som avled. Sven Håkansson lyckades dock gripa alla upprorsmän utom två, som flydde västerut. Men dessa två hann inte så långt, i Harstenslycke bara några kilometer ifrån Köl kom Sven ifatt dem. De två upprorsmännen barrikaderade sig då i en gård, men Svens män tände helt enkelt på gårdshuset och de två upprorsmännen brändes till döds.

Till sin hjälp hade Håkansson Sven Ingemundsson som tillträtt som länsman i Madesjö samma år som upproret utspelade sig (1624). Som tack för sin insats blev Ingemundsson skattebefriad så länge som han förblev länsman, och blev på så sätt en rik man i socknen. Livet slutade dock inte lyckligt för Ingemundsson, då han senare dömdes till att ha tagit mutor, och dessutom brukar våld mot en änka i Hagnebo. Han förlorade efter domen sin tjänst som länsman och hemmanet Gangsmad.

Del 2_2Resterna av den gamla trappan i fångetornets vägg.

Jöddes uppror skedde samtidigt som 1624 års riksdag, och för att stilla upproret så skickade Gustav II Adolf hem superintendenten i Kalmar, Mag. Jonas Rothovius och allmogens rikdagsmän. Samtidigt förmanade kungen genom brev bönderna i Södra Möre till ”undersåtig lydnad”.

Men hur gick det för Jödde Stim då? Han hade inte hunnit fram till mötet, och var därmed inte med i den våldsamma striden i Köl. Men med Nils Dacke i minnet sattes resurser in för att gripa en rad inblandade, däribland Jödde Stim, och de förpassades nu till Kalmar slottsfängelse. Några lyckades dock rymma ur slottsfängelset, och höll sig i skogarna i Södra Möre och plundrade förbipasserande resande. Men även dessa män fångades in, och avrättades. En del bönder som ingått i den upproriska skaran förvisades med sina familjer till Ingermanland.

Förutom Sven Håkanssons insats, som för övrigt prisades av Gustav II Adolf, så arbetade Kalmar slotts ståthållare Bengt Kafle vidare under april månad med att rensa ut de missnöjda knektarna. Även Bengt Kafle var nytillträdd på sin tjänst som ståthållare. Han hade en lång karriär inom militären, och hade även varit ståthållare i Jönköping innan han kom till Kalmar.

Jödde Stim tillsammans med Jon Månsson, Nils Göte och Sven Silkelock sändes till Stockholm för vidare förhör hos hovrätten. De fyra anlände den 24 april, och efter avslutade förhör stod det klart att Jödde Stim var ledaren av upproret. Han lades på stegel och avrättades genom rådbråkning. Även Jon Månsson som varit en av Jöddes mest förtrogna fick plikta med sitt liv. Nils Göte, som smitit från sin vakttjänst på Kalmar slott dömdes även han till döden då han vetat om konspirationen men inte avslöjat den. Den fjärde mannen, Sven Silverlock frikändes helt och kom undan med livet i behåll då han inte hade varit delaktig. Sven, tillsammans med Jon och Nils fördes dock tillbaka till Kalmar för vidare förhör för att få fram fler personer som varit delaktiga i det hela. Ett antal personer blev slutligen avrättade. Två män, troligen Nils och Jon, blev lagda på stegel och sedan avrättade vid Sandås i Kalmar. Ytterligare tre män miste livet då de avrättades vid galgbacken i Törnebäcks bro. Kung Gustav II Adolf var förstås mycket upprörd över det hela som inträffat och han kallade (i ett brev till sin mor Kristina) konspirationen för ett nytt Dackeuppror och påstod till och med att Jödde skulle vara en släkting till Nils Dacke, vilket är föga troligt. Skräcken för ett nytt Dackeuppror levde med andra ord ännu kvar. Men slutligen lät kungen rannsakningarna upphöra då ”allmogen afgifvit sin försäkran att lefva i stillhet”.

BritaNilsdotter

En annan person som satt fängslad i Kalmar slott i början på 1600-talet var Brita Nilsdotter, hustru till Per Lindormsson Ulfsax. Hennes make Per hade varit delaktig i striderna mellan Hertig Karl och Sigismund i slutet på 1500-talet, och då valt att strida för Sigismund. Som bekant är fick Sigismund dra sig tillbaka till Polen med svansen mellan benen efter att ha förlorat slaget vid Stångebro utanför Linköping den 25 september 1598 – den sista inbördesstriden på svensk mark.

Per Ulfsax som redan två år tidigare hade utstått hertig Karls vrede och förföljelse såg nu ingen annan utväg än fly landet och följa med Sigismund till Polen. Per, som hade varit en förmögen man fick nu alla sina 180 gårdar indragna. Han verkar dock ha varit en självisk man, då han inte tog med sig hustrun Brita till Polen. Brita som blev kvar i Sverige fängslades på Kalmar slott på grund av ett brev som maken Per skrivit till Gustaf Stenbock daterat den 20 mars 1603.

Det var dock inte första gången som Brita satt inspärrad, redan 1596 hade hon varit fängslad och torterad på grund av anklagelser för att ha mördat en djäkne (yngling, lärjunge) på sin gård. Nu satt hon alltså på nytt i fångenskap på Kalmar slott anklagad för landsförräderi, men väntan blev inte så lång. Redan samma år så mötte hon sitt öde då hon avrättades genom halshuggning, möjligen på innergården på Kalmar slott.

Nu levde inte hennes make så länge efter det, han ska ha avlidit i Polen någon gång efter 1606, men han slapp i alla fall sitta fängslad under ångest, och förnedringen med att bli avrättad.

För att sluta cirkeln så ska nämnas att Britas far, Nils Persson en rik man från Holma i Lemnhults socken hade varit en öppen anhängare till självaste Nils Dacke. Det något märkliga är att efter Dacke-upproret så försonades Nils Persson och Gustav Vasa, och 1549 utsågs Nils till ”Överste för allt småländska krigsfolket”. Nils dog den 19 oktober 1572, och var gift med Estrid Gustavsdotter, mor till den avrättade Brita och sönerna Per och Gustav.

 

Slottshäktet

Jödde och Brita är exempel på fångar på Kalmar slott från tidigt 1600-tal. Men källorna är få från denna tid, och ännu färre från medeltiden. Men det finns några källor som ändå ger en liten inblick i hur många personer som satt häktade, och vilka brott de var anklagade för på 1600-talet. 

I Mantalsregistret för Kalmar slott i januari 1607 får vi veta att det fanns två män och tre kvinnor fångna för lägerskap, fyra män för dråp, en man för landslöperi, en för tjuvnad, en för det han förtalt sig, en kvinna för trolldom och tre kvinnor för barnamord.

I ett brev daterat den 16 november 1611 adresserat till landets ståthållare så klagade regeringen på att slottshäktena ”voro uppfyllda med en myckenhet fångar, af hvilka en del till äfventyrs aldrig varit lagförda”. Ståthållarna befalldes att straffa de brottsliga fångarna och släppa fri de andra. Med andra ord kunde man fortfarande i början på 1600-talet bli kastad i fängelsehålan utan att egentligen vara anklagad för något specifikt brott.

Går vi några år framåt i tiden, till 1669 så kan man se i Kalmar läns landsbok att den 1 januari satt det i slottsfängelset endast tre fångar, en lösdrivare, en förrymd soldat och en förrymd båtsman. Lite senare på året, den 1 juni var det sex fångar; en tjuv, en horkarl, två rymlingar, en kvinna anklagad för trolldom, och en piga som ”för det hon utgifvit sig för mansperson och klädt sig i manfolkskläder, är af gevaldigern införd för förhör.”

På hösten, den 1 oktober var fortfarande en av de förrymda soldaterna och horkarlen kvar, medan sex nya fångar tillkommit, en anklagad för våld, och en lösdrivare för att ha rymt från hustrun, två kvinnor för trolldom, och en son för olydnad mot sina föräldrar.

I slutet på året, den 1 december är det tio fångar i slottshäktet; pigan i karlkläder hade rymt men var nu återinsatt och även den olydige sonen var kvar. Övriga fångar var en lösdrivare, en förrymd knekt, en anklagad för trolldom, en för falskmynteri, två för tjufnad, en för barnamord och en löjtnant Petter Sturr för slagsmål och flera andra anklagelser.

Fångarna fick på denna tid 2 öre om dagen i underhåll, för vilket de bland annat skulle köpa mat och ved till att elda med på vintern. Totalt under 1669 uppgick underhållspengarna till 137 dahler och 2 öre. En anmärkning i landsboken har även gjorts att utbetalning hade skett för en fånge Håkan Blåå som suttit i fängelse i Vimmerby.

Blåå
Från Vimmerby dombok den 16 mars 1670, där dåvarande byfogden Magnus Olofsson begär ersättning för tiden 16 juli 1669 till 31 augusti samma år under vilken han ”hafwa födt och medh näring opphållet” fången Håkan Blåå. Håkan lyckades som synes bryta sig ur fångekistan och rymma.

Slottshäktets fångelistor

Även om jag kommer återkomma till fler fångar från 1600-talet, så är det i och med fånglistorna i Justitiekanslerns huvudarkiv från mitten av 1700-talet som informationen blir mer omfångsrik och vi får bättre kännedom om fångarna och hur lång tid de fick sitta i häktet i väntan på straff eller frikännande.  

Del 2_31755 Års Martii Månads Fånge Lista på de hit till Calmare Slått införde Criminalister hwilka efter Konungens höga Befallningshafwandes gifna ordres här blifwit insatta att wid wederbörande domstolar undergå ransakning och erhålla dommar öfwer deras begångna brott och missgjerningar; och emellertid hafwa de här åtnjutit wanligit underhåll.”

Förr i tiden dömdes ingen till fängelsestraff i den betydelsen som idag att vara frihetsberövad under ett antal månader eller år för att avtjäna sitt straff. Istället kunde man dömas till att plikta (betala) en bötessumma för ”mindre” brott, men ofta var bötessumman så högt satt att brottslingen inte hade råd att betala. Då förvandlas domen till kroppsstraff istället, exempelvis spöstraff för män och risstraff för kvinnor. Man kunde även dömas till ett antal dagar på vatten och bröd.
Grövre brott kunde bestraffas med ett antal år av fästningsarbete för män, eller spinnhus för kvinnor. Att dömas till fästningsarbete var lika skrämmande som dödsstraff, då många gick under av det tunga arbetet. De allra värsta brottslingarna straffades med döden genom hängning eller halshuggning.

Men det innebar ju inte att man inte satt inspärrad månad efter månad i ovisshet. Först spärrades man in i väntan på att få komma till tinget, och var inte brottet så pass allvarligt att det sammankallades ett extra ting, ett så kallat urtima ting, så fick man sitta och vänta tills det ordinarie tinget hölls, vilket var tre gånger om året. Att åka till tinget för förhör och utfrågning kallades för rannsakning. Det var långt ifrån alla brott som avklarades på ett och samma ting, utan väldigt ofta förpassades (skickades) fången tillbaka till slottshäktet i väntan på nästa ting.
Efter dom vid tinget kunde straffet utdelas där samma dag, men vid grövre brott förpassades som regel fången tillbaka till häktet, antingen för att domen skulle upp till hovrätten för bedömning, eller i väntan på verkställande av straffet.

Den allra första fången i fånglistan är Anna Stina Mårtensdotter som fördes från stadshäktet i Kalmar till Kalmar slottshäkte redan den 28 januari 1751. Hon hade med andra ord suttit i slottshäktet i drygt fyra år, och var nu dömd i Juli månad 1754 för inbrott och stöld. Dessutom var hon misstänkt för barnamord som skulle skett i slottshäktet. Anna Stina hade dömts till döden för sina brott. Men väntan var ännu inte över. Hennes fall togs upp i kungliga hovrätten, där domen mildrades till kroppsstraff. Efter verkställande av straffet släpptes så äntligen Anna Stina fri den 15 mars 1756. Hon hade då suttit häktad i över fem år. Så det var på darrande ben och med värkande rygg som hon i den kalla vårvinden kunde gå genom Kuretornets portvalv för att återvända hem, för resten av livet märkt för sina brott.

Del 2_4En stackars fånge i mörkret i fångetornet…

Nästa person i fånglistan var Anna Jonsdotter införd från Tjust härad den 9 oktober 1752, misstänkt för barnamord. Hon dömdes till döden av häradstinget i november 1753, men hovrätten ändrade domen till 30 par ris och hon skulle därefter avföras till Malmö spinnhus för att där arbeta i 6 år. Anna blev dock kvar i Kalmar slottshäkte ännu en tid då hon ”säga sig wara rådder med barn i arresten af corporalen Hörbeck.”

Totalt fanns det 25 fångar den 31 mars 1755 i Kalmar slottshäkte.

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Fängslad på Kalmar slott, del 1

Kalmar slott, Smålands stolthet och ett av Sveriges bäst bevarade renässansslott anlades i slutet av 1100-talet. Detta anrika slott och befästningsverk skulle få uppleva bildandet av Kalmarunionen år 1397 då Sverige, Norge och Danmark förenades. Men här skulle även bland annat blodiga krig mot danskarna utspela sig med belägringar och våldsamma stormningar. Under 1500-talet rustades den då föråldrade medeltidsborgen upp till att bli ett storslaget renässansslott av både Erik XIV och Johan III. Men det är inte denna del av slottets mer storslagna historia som denna artikelserie handlar om.

1658 slöt Sverige fred med Danmark i Roskilde, och då övergick Skåne, Blekinge och Halland till att bli svensk mark. i och med det upphörde också Kalmar slott att vara gränsskydd mot de hatade danskarna. Vid slutet av 1600-talet förlorade slottet sin status som Kungaborg, och en lång period av förfall inleddes. Tiden efter brukar beskrivas som att ”de ståtliga salarna fick nya användningsområden som t.ex. fängelse och kronobränneri” mer som en parantes i slottets historia. Och det är förvisso sant, att kronobränneri var det inte speciellt länge, men Kalmar slott har under flera hundra år varit både slottsfängelse och slottshäkte.

Denna artikel handlar om både slottet som fängelse men även om de personer som fick uppleva fasorna då de på darrande ben klev in på borggården, för att sedan förpassas till fångetornets mörka fängelsehåla. Vilka brott var det man hade gjort för att bli kastad i slottshäktet och där i ovisshet oroligt få vänta på rannsakning vid häradstinget eller ännu värre, verkställandet av sin dom?

Artikeln är inspirerad av Manne Hofréns Historieglimtar från Kalmar slott (1961), även om slottet större delen av mitt liv har legat mig varmt om hjärtat, och är troligen en bidragande orsak till mitt intresse för historia. Jag är dock själv ingen historiker – men jag hoppas att artiklarna kommer att ge dig som läsare en stunds spännade och intressant läsning. Så låt oss börja!

Slottets tidiga historia

Innan vi kommer in på de spännande delar som handlar om fängelsets historia, så måste jag naturligtvis berätta lite om slottets historia i allmänhet.

Som jag redan antytt så var Kalmar slott ett mycket viktigt befästningsverk under medeltiden. På 1200-talet ansåg kung Magnus Ladulås att slottet var ett av landets två viktigaste fästen (det andra var naturligtvis slottet Tre Kronor; ”Derefter sedan Magnus Ladulås vid sin död 1290 lemnat riket åt sin äldsta, af rikets herrar till konung utkorade son Birger samt i ersättning lemnat län till hertigdöme åt sina 2 yngre söner Eric och Waldemar, förbehöll han dock åt konung Birger Stockholm och Kalmar och antydde derigenom att dessa slott voro riktets då vigtigaste och för konungadömets öfvervälde nödvändigaste fästen liksom de äfven redan då voro de starkaste” [Sylvander, 1865].

Kalmar slott skulle förbli en mycket viktig del i det svenska försvaret under hela medeltiden. Senare kom även Älvsborgs fästning och Viborgs slott att inräknas bland Sveriges främsta försvarsverk. Men låt oss gå tillbaka över 900 år då slottets historia tar sin början. Som vanligt och kanske som sig bör, så är källorna få från den tiden för över 900 år sedan. Handelsstaden Kalmar börjar omnämnas i olika källor på 1100-talet, och det är också här vår resa börjar.

Del 1_1I mitten av bilden det mäktiga Kuretornet, till vänster Kungsmakstornet, och till höger Rödkullatornet. I förgrunden till vänster ligger norra postejen. 

Sverige är bara hälften så stort till ytan som idag, landskapen Halland, Blekinge och Skåne tillhör Danmark, så Södra Möre är den sydligaste utposten för det svenska riket. Kristendomen håller på att breda ut sig, men än är det många som inte har övergivit den gamla asatron helt och hållet.

Sylvander börjar sitt bokverk från 1864 med att berätta om St Eriks slott, ett slott som härstammar från folksägnen. Detta slott skulle vara ett fristående torn ”uppfört af grofva murar med väldiga hvalf i bottenvåninge”. Borgtornet skulle vara uppfört under åren 1150-1155 under Erik den heliges tid, därav dess namn. Den äldsta uppgiften om St Eriks slott är från 1654 då J. Loccenius nämner en folksägen som säger att Erik den helige skulle ha grundlagt Kalmar slott, vilket med största sannolikhet är fel. Första gången som denna borg nämns enligt Sylvander i de skriftliga handlingarna är när Östgötalagsmannen Magnus Benedictson Minnessköld af Bjälbo i slutet på 1190-talet omnämner sig som ”Borghöfding i Kalmar” (Prefectus Kalmarnensis) i ett brev till rådet i Lybeck.

Det vi däremot vet är att det på Östersjön härjade sjörövare, från söder fanns hela tiden hotet från de krigiska danskarna, och från öster hotet från de hedniska Esterna och Venderna. Vi vet också att Kalmar var en viktig knutpunkt för sjöfarare och handel.

Låt oss nu rikta blickarna mot den plats där Kalmar slott ligger idag. Denna holme var från början betydligt mindre än nu, och dess höjd var dessutom lägre. Men man insåg platsens fördelar, och här på holmens östra sida, alldeles vid strandkanten byggdes ett runt borgtorn, ungefär 13,9 meter i diameter av granit och sandsten. I bottenvåningen av detta borgtorn låg ett nästan kvadratiskt rum av måtten 8 x 8½ meter, och enligt Åkerlund kan rummet ha varit avdelat med en mellanvägg. Denna byggnad (omnämnd av Olsson som den äldre medeltidsborgen) kallades för Kalmar hus, en beteckning som den behöll långt fram i tiden, även 1393 i Kalmar stads tankebok omnämns det som ”Calmarna hws”. Först på 1400-talets första hälft omnämns ”slothet”.

Kalmar hus ska ha uppförts av Knut Eriksson, inte bara som ett skydd, utan framför allt för att hävda sitt inflytande över Kalmar stad, då de tyska furstenrikena i söder växte sig starka. Det tyska inflytandet var på den tiden i Kalmar av betydande karaktär. Men tiderna förändrades, och Kalmar hus kunde så småningom inte längre ge det skydd som det var tänkt för, varför man under Birger Jarls tid påbörjade arbetet med en ny fästning (den yngre medeltidsborgen). Man började med att fylla ut holmen, öka dess omfång, men även öka dess höjd över havet. Därefter påbörjades byggnationen av den nya borgen. Den bestod av en rektangulär borggård, omsluten av en hög mur med ett runt torn i vardera hörn; Rödkullatornet, Södra tornet, Fångetornet och Kungsmakstornet. Dessutom fanns två fyrkantiga torn på norra och västra sidan av slottet. Det största och mäktigaste var Kuretornet, som blickade ut över den smala landtunga som förband holmen med fastlanden fram till 1734 då den grävdes ut och ersattes med en träbro. När borgen stod färdig var den Sveriges modernaste och starkaste fästning.

Denna fästning har sedan under åren som följde byggt till och förändrats, framför allt under Gustav Vasa och hans söner Erik XIV och Johan III:s regeringstid. På 1570-talet hade man byggt om alla de hus på borggården så att alla sidor då var sammanhängande stenbyggnader istället för fristående hus. Borgen hade då förvandlats till ett ståtligt slott.

Denna imponerande syn som fästningen var, framför allt det ståtliga Kuretornet var något som dom flesta enkla bönder inte sett maken till tidigare. Därför berättas det i sägnerna om dess uppförande; ”att jätten från de djupa skogarne kommit till stranden och uppbyggt Kalmar Slott och att en jätteqvinna i vredesmod häröfver lindade sitt hår om ett ofantligt klippstycke och slungade detsamma mot den nya byggnaden, men den hann dock ej fram till Slottet utan slog ned utanför nuvarande inkörsporten och gick då sönder i 3 stycken, ett mot hvardera af de 3 tornen emot landsidan.” Detta hat skulle vara symbolik för ”hedendomens hat och fientlighet mot kristendomen”.

Den äldre tron till det övernaturliga blir åter tydligt i sägnerna. I Rödkullatornet talas det om att en vit jungfru emellanåt ska ha visat sig från andra våningen, ”hvarföre detta torn betraktades med hemsk rysning”. Från Kuretornet har en vit gudinna vissa tider för länge sedan vandrat över borggården till nordöstra portvalvet och därifrån till Vattentornet där hon ska ha försvunnit. Hon ska även förr ha visat sig på taket till Kuretornet vid midnatt. I äldre tider, fortsätter sägnerna, berättas det att Oden om julnatten kört med brinnande hästar och brinnande vagn över borggården med åskliknande dån.

En benämning för vattentornet som Sylvander nämner är trollpacketornet, och frågan är om han egentligen inte menade fångetornet. Vad jag känner till har det aldrig suttit några fångar i vattentornet. Namnet kommer av den förföljelse av kvinnor under medeltiden som fängslades på Kalmar slott för att ha utövat trolldom och häxeri. Dessa kvinnor var med andra ord några av de första stackare som spärrades in i den mörka fängelsehålan på Kalmar slott.

Del 1_2Till vänster Fångetornet, i mitten Vattentornet, och till höger Kungsmakstornet.

Man får även ha i åtanke att slottet mången gång har varit belägrat och bombarderat av kanoneld, så omfattande reparationer var tvungna att utföras. 1525 hade Gustav Vasa själv belägrat slottet, då det ockuperades av Berend von Melen. Berend hade så sent som två år tidigare blivit utsedd till riksråd, men hade nu väckt Gustav Vasas misstänksamhet för förräderi. Berend och hans mannar kapitulerade, men Gustav Vasa utmålade det hela som att han hade stormat slottet; den 25 juli skriver han nämligen; ”ath wij haffua stormath them slotthit öffuer hoffuedth och dragit the falske forraedere ther wth med haaredt”.

Även Gustav Vasa visste att Kalmar Slott var ett av, om inte det strategiskt viktigaste befästningsverket i Sverige. För att kunna premiera handeln i staden och därmed intäkterna så tog han 1532 ifrån Vimmerby, Pataholm och Mönsterås sina stadsprivilegier. 1538 befriade han dessutom Kalmar stad från skatt det året, och efterskänkte tidigare förfallna och obetalda skatter för att få fart på fästningsarbetet. Tillbyggnaden av slottet fortsatte som sagt var av Gustavs söner Erik XIV och Johan III och det var under deras tid som slottet förvandlades till ett vackert renässansslott.

Innan vi lämnar slottets byggnadshistoria bör även den vackra slottsbrunnen mitt på borggården nämnas. Brunnen grävdes redan 1560, men brunnsbyggnaden tillkom troligen inte förrän i slutet av 1570-talet. 1650 omkom en fånge då han ramlade ner i brunnen och drunknade; ”Den 8 Aprilis 1650… Landzhöfdingens bewillielsse är gifwet fijra Soldater for dee begrofwo en fånge som drunkenade uthj Slottzbrunnen”

Kalmar Slott har under vissa tider varit kungligt residens. Kalmar stads tankebok talar om att ”Then tiidh konungh Erik [Av Pommern] war Cronader y kalmarna til konungh ok tha han haffde redit sina erikx gatw tha kom han till Kalmarna ok han haffde skilt her Abram [Broderson Tjurhuvud] fra Kalmarna; tha bleff han mestadels vppa Kalmarna j thry aar” vilket bör ha varit åren 1407-1409. Även hans gemål Filippa av England var med till Kalmar slott (då hennes hovmästarinna dog där 1407).

Slottets fängelserum

När man idag går en rundvandring på slottet är det framför allt fångetornet och kvinnofängelset som visar vart man förr kunde sitta inspärrad, men det har funnits många fler ställen och rum under de olika århundradena som har huserat fångar, framför allt i början på 1800-talet var det flera andra rum som användes till olika typer av fångar.

I Kalmar slotts nordöstra hörntorn är fångetornet beläget, vilket var slottets tidigaste fängelse. Tornet är cirkelformat och är förenat med norra och östra ringmuren. För att komma in i fängelsehålan fick man från borggården gå igenom en dörr i tornets södra vägg. Innanför dörren fanns ett litet rum, och från dess inre ända började en spiraltrappa som gick genom muren upp till en avsats sex meter över dörrens tröskel. Från viloplanet ledde fem trappsteg till vänster ner till vaktrummet, och till höger fortsatte trappan till tornets övre rum.

I Vaktrummets golv fanns ett hål igenom vilket fångarna firades ner vartefter luckan slogs igenom och fångarna var mer eller mindre i mörker då fängelsehålan inte hade någon form av fönster eller öppning. Golvet i fängelsehålan var ungefär 35 cm tjockt, gjort av gråstenar och bruk, och därunder fanns stora kullerstenar utan bruk. Här och där vittnar djupa gropar i golvet om fångarnas desperata försök att bryta sig ut för att rymma. En smal trappa bestående av sex steg ledde upp till ett litet rum i tornets mur. Rummet var 1,85 meter i takhöjd, och 2,2 meter över fängelsehålans golv. Här fanns latrinen där fångarna kunde göra sina behov. Dess avlopp var en murad kanal med svag böjning som mynnar ut precis ovanför nuvarande markytan. Denna kanal var den enda tillförseln av ”frisk” luft, och dess svaga böjning var medvetet gjord för att inte fångarna skulle kunna se ut, och försvåra för andra att föra in saker till fångarna. Även i det lilla latrinrummet och i norra sidoväggen är stora partier av muren bortbrutna av fångarna. Det liv de levde där inne var ett rent helvete.

Fångetornet2Fångetornet så som det såg ut på den tiden det var fängelse. På genomskärningen ser man ingången från borggården längst ner till höger, och trappan i tornets tjocka yttervägg som ledde upp till fångvaktarens rum. Till vänster den lilla nisch där fångarna fick göra sina behov, och fånghålans enda luftintag.

Fängelset finns omtalat i två medeltida brev. Det första, skrivet 27 juni 1404 på Gotland nämner Johan van Pütten och Kurd Leczkow av herr Abraham Brodersson som hålls fångna på Kalmar slott; ”dat de Denen hebben geuangen her Johan van Pütten und her Curd Leczkowe und holden se geuangen to Calmaren in deme torne”. Det andra är från 1505 då Kalmar slotts hövitsman får klagomål då han ”gripith bönder utaff Möra ok nokro utaff Siwedhe ok lakth töm i torneth ok i haektilse”. Så redan på 1500-talet satt några från Sevede härad fängslade i Kalmar slott.

Enligt M. Olsson ska fängelsehålan använts under hela medeltiden fram till någon gång på 1500-talet. Alldeles i början på 1500-talet så härjades flera delar av slottet av brand, och fångetornet blev då svårt skadat och de delar över våningen som användes som vaktrum rasade (Byggnation av nuvarande övre delen av fångetornet påbörjades 1559). Här efter går Olssons och Åkerlunds menar isär;

Olsson drar slutsatsen att man från 1572 års slottsräkenskaper kan utläsa att en krutkammare inreddes i det gamla ”fongatornet”. Åkerlund å sin sida menar att krutkammaren istället inreddes i Kuretornet, och att det är i Kuretornet som fångarna hölls vid denna tid, och att det gamla fångetornet övergavs redan 1556. Det vi dock vet är att i gamla fångetornet revs 1572 det gamla bjälklaget som var fängelsets tak, och ett nytt tak lades in, dock på lägre nivå än tidigare.

Den 9 juni 1576 får Krister Gabrielsson brev från Kungen att krutet förvarat på slottet var förstört ”för then orsak, att thet Kure Torn ther vdi Kruthett legatt hafuer, icke är sså wäll medh taak förvaredt som thett sig borde, Och althenstund wij nu same Torn wle anners lathe förbygge, och icke heller kunne lijde, att Krwth Cammern schall bliffue så när the wåninger, ther wij pläge wistes vdi Dherfföre haffue wij för gott ansehett, ath thett runde Torn som weter Sudost på Slotthett och nämmest widh Köketh måtte ther till förordnet bliffue”. Olsson drar nu sin slutsats att Kuretornet kan ha använts som krutkammare även fortsättningsvis, parallellt med krutkammaren i fångetornet.

Efter Johan III:s död 1592 försummades underhållet på slottet, men det skulle bli än värre. I maj månad 1598 landsteg Sigismund i Blekinge. Han tog sig med sin här av 5000 man till Kalmar, där han med hot fick befälhavarna att öppna stadens portar, och därmed intog Sigismund även Kalmar slott. Sigismund fick dock några månader senare lämna Sverige med svansen mellan benen, besegrad av hertig Karl. Men kvar på Kalmar slott var Sigismunds anhängare ledda av ståthållare Johan Larsson Sparre, vilket naturligtvis inte var tänktbart. Herig Karl begav sig i februari 1599 till Kalmar, och natten mellan den 1:a och 2:e mars belägrar han staden. Men istället för att säkra även slottet börjar hans manskap att av någon anledning plundra staden. Det skulle dröja nästan två och en halv månad innan Sparre gav upp och överlämnade Kalmar slott till hertig Karl. Under den flera månader långa belägringen skadades slottet ytterligare.

Byril

Hertig Karl var inte den som visade någon nåd, efter belägringen utspelade sig Kalmar blodbad den 16 maj 1599, då ståthållarna Johan Sparre, Kristoffer Gyllengrip och Lars Rålamb halshöggs. Även slottsprästen Byril gick samma öde till mötes. Ytterligare 18 personer, slottets kansliskrivare, vaktmästare och knektbefälen avrättes, dessa med hängning. Ståthållarnas huvuden träddes upp på stänger över den västra stadsporten, en sed som var bruklig vid denna tid, 56 år tidigare hade Nils Dackes huvud satts på påle vid samma port.

Senare skulle tornet inredas som kök vilket det förblev ända fram till 1780. 1788 och åren framöver användes rummet slutligen som brygghus (tvättstuga).

Del 1_3Inifrån Fångetornet i det rum som senare kom att bli kök. I väggen kan man se vart golvbjälkarna för det tidigare golvet fanns, ovanför vilket fångvaktarnas rum var beläget. I förgrunden skymtas luckan till dagens ingång till fängelsehålan.

År 1930 gjorde Martin Olsson arkeologiska utgrävningar av fångetornet. Under de år som det varit inrett kök i tornet hade rummet där fångarna tidigare förvarats använts till avfallsförvaring, det var ju bara och öppna luckan i golvet och kasta ner resterna. Efter att ha tagit bort detta lager av avskräde påträffades dock lämningar från tiden då det var fängelse. Bland annat fann man stora samlingar fragment av ylletyg, som troligen var från de slitna filtar som fångarna försökte värma sig med. Även starkt rostangripna järnföremål hittades; kedjor, en järnring och en vev av järn, troligen från den gamla hissanordningen med vilken fångarna hade sänkts ner genom vaktrummets golv.

FångetornetFångetornet så som det ser ut idag. Golvet till fängelsehålan är sänkt, och rummet ovanför är omgjort till kök. I köket ser man vart det ursprungliga bjälklagrat fanns. 

I Kalmar slotts största och ståtligaste torn, Kuretornet var troligen fängelset beläget åren 1556 till 1697. Tornet uppfördes på 1280-talet, och under medeltiden var Kuretornet porttorn till borgen och tillika dess starkaste försvarsverk. Om man vid anfall blev tvungen att överge övriga försvarsverk så skulle Kuretornet tjäna som en sista tillflyktsort. Här bodde även borgherren under de kalla vintermånaderna. Kure betyder speja/hålla utkik på fornnordiska, därav tornets namn. Tornet är byggt i kalksten, och har tjockare väggar än de övriga tornen på slottet; bottenvåningens vägg är 4,3 meter tjock, för att i andra våningen bli 4,1 meter.

Bottenvåningen består av portgången och ett litet vaktrum på vänster sida. Det har aldrig funnits möjlighet att från bottenvåningen ta sig upp till de överliggande sex våningarna, utan detta har skett via en trappa från borggården på vänster sida om portvalvet. Även om fängelset flyttats från det gamla fångtornet till Kuretornet så var förhållnadet för fångarna inte bättre, de behandlades väldigt illa och hade usla levnadsförhållanden.

På 1640-talet omnämns förutom Fångekammaren (i Kuretornet) även ”Quin Folcka Fånga kammren” i räkenskaperna, den senare omnämnd 1653 som ”Kåne Cammarenn”. Denna fängelsekammare avsedd för kvinnor ska enligt Olsson ha legat i förborgen. När kvinnokammaren försvann är för mig okänt.

Den 30 juni 1696 skrev dåvarande landshövding Bleckert Wachtmeister en begäran till kung Karl XI om bättre utrymme för fångarna. I skrivelsen anförde han att det på Kalmar slott endast fanns ett enda rum ”till att förwara fångar utj, så att både qwinfolk och mansfolk måste sittta utj ett fängelse tillsammans, hwilket ofta gier tillfälle til stora odygders bedrivande”. Wachtmeister begärde att ett eller två rum på slottet skulle repareras och användas som fängelse. I vändande post kom svaret det 7 juli att Wachtmeister skulle ta reda på kostnader för ”twänne rums optagande till fångehuus, då Wij sedan läre draga försorg om medlens wid handen skaffande”.

Självklart var kungens snabba och positiva svar glädjande för Wachtmeister som genast skred till verket. Vid den i Kalmar stad pågående byggnationen av domkyrkan var en arkitekt vid namn Abraham Svanskiöld verksam. Svanskiöld var född i Stockholm år 1644, och hade tidigare bland annat varit arbetschef vid Borgholms slott byggande åren 1687-1693.

Wachtmeister gav nu Svanskiöld i uppdrag att ta fram ritningar för det nya fångehuset som skulle innehålla två rum. Detta förslag lämnades sedan in till Kungen den 17 juli för godkännande. Den 22 samma månad kom kungens svar; att landshövdingen hade att ”här om hoos Kongl. Rådet Gref Dahlberg at påminna wid förslagens insändande på Slåttz arbetet för nästkommande åhr, då det på samma åhrs Stat skall blifwa ihugkommet och opfördt.” Byggnadsritningarna godkändes med andra ord. 1697 uppfördes det nya fångehuset i sten på insidan av västra vallen, i norra delen av västra förborgen. Där hade stora delar av dess grundmurar grävts ur norr om tvärmuren, invid portgången.

På en ritning från 1770-talet kan man se att de två ursprungliga rummen hade delats upp i två vilket skedde 1762. I dessa fyra mindre rum kunde upp till 30 fångar inrymmas vid behov; ”Uti fånge Stenhuset på Slottet och de 4:ra hvalfde rummen kan några 30 fångar rijmas när nödige Lafvar blifva tilökte”.

På ritningen visas även det tredje rummet, ”Tredje Fångekammaren” som hade byggts till vid fångehusets norra ända. Detta var ”intet hvalf som sijnes af profilen” och hade en golvyta på 56 kvadratalnar, vilket motsvarar omkring 20 m². I detta rum skulle upp till 30 ”qvinfolk-fångar” kunna inrymmas. Man slås direkt av två saker; 30 personer ihopträngda på ynka 20 kvadratmeter blir riktigt trångt, och bara med ögonmått mätt på skissen så har alltså de två första, ursprungliga rummen dubbelt så stor golvyta. Ändå uppskattas de att ta samma antal, med största sannolikhet manliga fångar.

Fånge Stenhuset har varit föremål vid två olika arkeologiska undersökningar, dels av Martin Olsson på 1930-talet och dels av Kalmar Läns museum 1998-2000. Vid den första får vi reda på att stenhuset hade haft murade ytterväggar av sten, medan mellanväggar och golv varit av tegel. Vid denna tid var redan husets väggar redan nedbrutna, men de nedre delarna av murarna, eldstäderna samt tegelgolvet fanns kvar och var väl bevarade.

Men skaran av olyckliga växte, och den 20 november 1756 upprättar fortifikations-befälhavare Carl Magnus Råberg ett förslag på nya rum för fångarna. Dessa skulle skapas i valven under Östra vallen. Ser vi i fångerullarna vid den tiden så är det sällan mer än ett dussin personer som sitter i häktet och väntar på sin dom, men sen tillkommer minst ett 50-tal dömda straffångar som utför fästningsarbete. Råberg skrev; ”Rummen till de på Callmare Slått införde Criminalister äro allenast Trenne, uti hwilka icka kan rymmas öfwer 30 personer, och antahlet slijcka missgiärningsmän merendels går ther öfwer”. Råberg föreslår därför att iordningställa ”Ett under den Östra Courtinen warande Hwalf”. Detta genomfördes, och detta fängelserum kom att kallas ”Hvalfvet vid Siö Porten”. Nu fanns alltså två fängelsebyggnader på Kalmar slott, det äldre Fånge Stenhuset, och den nybyggda Valvet vid sjöporten. Den senare var dimensionerad för mellan 40-50 man.

På 1770-talet började man även använda vissa rum i slottet för fångar. Bland annat användes ett rum innanför Gyllene Salen till ”quinnfolck som sitta på watten och Bröd”, ett annat rum som användes var ett litet angränsande rum till Gröna salen.

I den så kallade frökenrumslängan som uppfördes 1654 finns på mellanvåningen kvinnofängelset bestående av två rum, det inre rummet avgränsat med en mellanvägg i trä.

De två rummen förekom första gången i räkenskaperna år 1600, och kallades då ”dee Twenne Nija Vndercamrerna”. Där fanns då ”1 döhr med låss och nijckell för inre Cammaren, 3 Rammer medh 2 fönster i hwardera, 1 kackelugn medh ierndöhr före. 1 döhr för yttre Cammaren medh låås och nijckell, 2 fönster Ramar med 2 fönster i hwar, 1 kackelvng medh iärn döhr före”.

Det inre rummet nämns 1694 som Överstens skafferi, och det yttre rummet, omnämnt som ”Förmaket till Skafferiet” skulle på 1730-talet komma att användas som skolsal. År 1780 förfogade kronobränneriet de två rummen; här bodde nämligen då brännerivaktmästaren. Det är också på 1780-talet som det inre rummet delas upp i två med den skiljevägg av bräder som finns kvar än idag. Någon gång i början på 1800-talet omvandlas de tre rummen till kvinnofängelse.

Det yttre rummet är 6,6 x 5,2 meter (34,3 m²) stort, och 2,6 meter i takhöjd. Väggarna är vitkalkade, och till nedre delen målade i ljusgrå kalkfärg. Golvet är bräder av furu som efter så många år är mycket slitna. Taket består av vitlimmande bräder. Det finns två fönster i rummet (149 cm breda, 84 cm höga) infattade i valvbågade nichar i norra väggen. För varje fönster är det järnstänger (8 stående och 4 liggande tvärgående. Varje korsning är omsluten av järnringar. På motsatt sida av rummet, mot södra väggen står en kakelugn.

DSC_4113Kvinnofängelset, längst till vänster skymtar en av de korta, väggfasta sängarna. I mitten dörren in till det innersta rummet, och till höger ett av de gallerförsedda (och idag övertäckta) fönstren.

In till nästa rum är stenväggen 76 cm tjock, och dörren dit in är 160 cm hög, 84 cm bred och består av tjocka stående bräder med liggande bräder på utsidan. Dörren går inåt, och har två grova skjutreglar av järn.

Det mittersta rummet är 5,2 x 5,6 meter (29,1 m²). Även i detta rum finns två fönster av samma slag som i det yttre rummet, även dessa med järngaller, samt en likadan kakelugn. Mot den västra väggen, i hörnet mot den södra väggen finns fem så kallade sänglavar i vilka man låg och sov sida vid sida. Varje säng är 177 cm lång och 70 cm bred, och står på golvfasta ställningar med en höjd av 60 cm från golvet till sängens botten.

Mellan mittenrummet och det innersta rummet är som tidigare nämnt en skiljevägg av trä som är  vitlimmade, men idag är smutsiga och slitna. Även in till det innersta rummet finns en dörr av samma storlek och utseende som den mellan det yttre och mittersta rummet.

Det innersta rummet är 2,6 x 5,2 meter (13,5 m²) och har endast ett fönster, även detta försett med galler. I det sydvästra hörnet finns en kakelugn, och mot den västra väggen i hörnet mot den norra väggen finns ytterligare fyra sänglavar av samma storlek som de ovan nämnda. Det var i detta innersta rum som de värsta fångarna satt.

Vi har nu gått igenom slottets historia, och de rum där fångarna förvarades. Nästa gång kommer jag börja berätta om de olika personer som satt inspärrade där, och jag kommer då gå tillbaka till 1600-talets början.

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Tjänstepigan Helena Svensdotters stölder

I maj månad 1727 avslöjades några stölder genomförda av tjänstepigan Helena Svensdotter i Vimmerby stad. Stöldgodset bestod av en drälsduk och tre silverskedar. Jag tänkte för skojs skull i detta inlägg återge näst intill ordagrant dåtidens stavning direkt ur domboken. I detta fall förekommer även en sedan tidigare bekant kvinna, nämligen Helena Grönfelt, dotter till ökända Kerstin Keyser.

HelenaSvensdotter

Anno 1727, den 13 maj, höltz ordinarie rådstugu, närvarande Herr borgmästaren Petter Hiertstedt, rådmännen Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegreen.

Samma dag inkallades sal. Rådman Hellers Enka hustru Elena Erlandsdotter och efter laga citation tilltalade hustru Margreta Linck, för en drälsduk af fint lärftsgarn, hwilken henne är ohemult ifrån kommen förl. Nyåhrs dags, och igenom rådman Lincks hustru Catharina Budeen fått en liten spaning förl. Onsdag, att Anders Wimmans piga Helena skulle utbudit en duk till sällja. Derpå hustru Elena Erlandsdotter gått gienast nu i förl. Onsdag afton till Anders Wimmans, hwarest dess swåger Claes Widman med bägges deras hustrur bor, nembl. Lena och Anna Grönfelter, och i wänlighet i en Cammar desse både hustrur tillfrågat, om intet de förstått deras tienstepiga haft någon duk? Hwarpå Anna Grönfeldt swarat, att hon sedt pigan haft en duk, och förmenas honom hafwa sålt hoos hustru Margareta Linck. Derpå hustru Elena Erlandsdotter tog ifrån Anders Wimmans huus afträde.

Förl. Torsdag morgon som war Christi Himmelsfärds dags, kom hustru Margareta Linck gångandes till sal. Rådman Hellers enka, och sade sig hafwa en duk, sampt ehrböd honom tillbaka bära, då Hellers enka sig wägrade och sade iag får wähl duken igen, och der på hoos herr borgmästaren sökia om hielp och bijstånd, och der med skilldes ifrån hwarandra.

Hustru Margreta Linck, närwarande tillstod, att hon hade duken af tienstepigan i underpant tillkommit förl. Mathis mästo marknadsdag för 4½ daler kopparmynt som pigan Lena, marknadsmorgonen, duken dijtburit och penningarna emottagit, men nekar alldeles till, att hafwa kiöpt duken, derpå blef stadstiernaren Pehr Håkansson befalter att gå under till Margareta Links huus och hämpta duken opp, hwilken tillbaka kom med duken, då hustru Elena Erlandsdotter igenkiände, dett wara sin duuk, och wiste 2ne lijka stycken.

Pigan Helena Svensdotter optog uthur fängelset, och befrågades henne om hon stulit någon duuk ifrån sal. Rådman Hellers enkia? Hwilket hon straxt bekiände sig hafwa giort i förl. Julhelgdagarne, om en afton, att hon tagit duken, då ingen war i stugan hoos bemelte Hellers enka, och duken låg på bordet, sampt sade sig bemälte duk försålt till hustru Margareta Linck, då hon om en afton lembnat duken wid Anders Wimmans bakport till hustru Margareta, och om Mathio marknads morgon kom och wille ha sina penningar, warandes uti stugun dottren Dorothea tillstädes, som afwist handelen, och räknade löspenningarna till fyllnad uti 4½ daler kopparmynt. Men Dorothea närwarande alldeles nekar här till, sampt att duken är pantsatt och intet kiöpter, ej heller af wiste att duken war stuhlen uthan pigan sagt wid efterfrågan, hon haft duken i några åhr, der på till spordes pigan, om hon sagt för hustru Margareta Linck och hennes dotter Dorothea, att duken wart stuhlen, swarade der till nej, sampt och att ingen har bedt henne stiähla, eller warit i råds om tiufnaden.

Dessutom bekiäner pigan Lena Svensdotter, att hon ifrån handelsman herr Jonas Castman bortstuhlit en silfwerskied, och ifrån guldsmeden mäster Anders Castman två silfwerskiedar, hwilka 3ne skiedar Johan Johanssons hustru Elisabeth Stock åth henne förwarat; Rådstugurätten lät opkalla Johan Johanssons hustru Elisabeth och tillfrågade henne om hon kiöpt desse 3ne skiedar: derpå swarade hon, att pigan berättat sig erft desse skiedar och fått henne till giömma, och bedt att hennes man skulle föra dem till hennes släkt uti Tiust, och således intet har skiedarne hemma. Derpå Rådstugu Rätten antydde hustru Elisabeth, att skaffa skiedarne igen till nästkommande Måndags.

Pigan Lena Svensdotter bekiände wijdare, att hon haft duken i sin maatmoders Anna Grönfelts förwahr en lånan tijds, och ehrbiudit henne duken till kiöp: men när hennes syster Helena Grönfält, fått wettat der om, och sagt dett för sin man Anders Wimman hade hon fått duken igen åth pigan, och intete honom längre under sitt förwahr hafwa wille.

Hustru Anna Grönfelt opkallades, och befrågades henne, om haft denne duk under sitt förwahr? Swarade der till, att hon haft duken allenast i några dagar, till dess hon fick fråga sin syster om hon skulle kiöpa duken, I sedan råddes med swar andra, att få pigan duken igen, och bad henne bära honom dijt, hon tillförende har tagit honom, sampt frågade hwarest hon tillförende haft duken? Sade; hoos Johan Johanssons Lisken, och der med gick uth, och bar duken i brygghuset, hwarest hon honom sedan lade.

Rådstugurätten stannade med wijdare ransakning till dess skiedarne koma tillstädes, och förden skull differerar saken till nästa Rågstugu dags, och alltså parterne togo afträde.

 

Anno 1727, den 15 maj, höltz ordinarie rådstugu, närvarande Herr borgmästaren Petter Hiertstedt, rådmännen Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegreen. Herr Rådman Anders Wimmermarck siuk.

Sedan oppkallades qwinfolket Helena Svensdotter, och wijdare befrågades, om hon någon mehra hade att bekiänna som hon stuhlit hafwer, än den på sidsta Rådstugun tillstådde drälsduk och 3ne silfwerskiedar? Swarade der till alldeles nej. Deruppå Rätten tillfrågade henne, om hustru Maria Linck och Lisken Storck af wettat, dett hon stuhlit duken och silfwerskiedarne, eller om någon annan afwettat hennes tiufweri? Dertill hon åter alldeles nekar, att ingen dett afwiste, annorlunda, än hon skiedarne erft, såsom och att Lisken Storck igenom sin man Johan Johansson skulle befordra de 3ne silfwerskiedar, till qwinfolkets faster att hoos hennes förwaras.

Hustru Anna Grönfelt opkallades och besfrågades hennes, om hon något af qwinfolkets tiufwerij afwettat, antingen dett hon redan bekiänt, eller något mehra som hon skulle tagit, och för henne uppenbarat? Derpå swarade Anna Grönfelt, att hon intet sedt mehr än drälsduken och en silfwerskied med bokstäwer på A: S: hwilken skied pigan berättat sigs hafwa försålt till hustru Anna Linck: och mehra weet hon intet om hennes saker, som hon sedt henne haft, ej heller hört, och sade dett willia meds eeds betyga. Hwar med hon tog afträde.

 

Anno 1727, den 17 maj, höltz ordinarie rådstugu, närvarande Herr borgmästaren Petter Hiertstedt, rådmännen Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegreen. Herr Rådman Anders Wimmermarck siuk.

Samma dag oppkallades qwinfolket Helena Svensdotter, och wijdare henne befrågades om hon något mehr hafwer stuhlit, än hwad hon redan bekiänt? Såsom och, om någon med henne warit i samråde, och sig dehlachtig i tiufnaden giort? Swarade här till alldeles nej, att hon intet mehr stuhlit, än hwad hon redan bekiänt hafwer, om duken och de 3: silfwerskiedarne, sampt att ingen afwettat hennes saker antingen der warit stuhlna eller ej.

Deruppå drällsduken som är 9 ¾ alnar lång, af 2ne troowärdige hustru wärderades, hwilka intygar, att hon intet högre kunde wärderas än till 24 öre silfwermynt allnen, belöper 7 daler 10 öre silfwermynt sampt skiedarne som woro tillsammans 9 ¼ lod, a 1 daler 5 1/3 öre silfwermynt lodet, blir 10 daler 25 1/3 silfwermynt giör i en summa tillsammans 18 daler 3 1/3 öre silfwermynt.

Och som Rådstugu Rätten intet mehra kunde utleeta henne Helena Svensdotter denna gången hafwa stuhlit, ty företog saken till afgiörande uti efterföljande slut.

Rådstugu Rättens sentens och dom, ofwer qwinfolcket Helena Svensdotters begångna tiufnad, afsagd Wimerby Rådhus den 17 maj 1727. Emedan dett befinnes efter Helena Svensdotters egit tillstående, dett hon borttagit ifrån sal. Rådman Hellers encka, hustru Elena Erlandsdotter en duk om 9 ¾ alns längds, efter wärdie bestiger 7 daler 10 öre silvermynt sampt 3ne st silfwerskiedar, een tillhörig herr Jonas Arfwidsson Kastman, och de andra 2ne mäster Anders Kastman, wäga tillsammans 9 ¼ lods, bestiger å 1 daler 5 1/3 öre silfwermynt lodet till 10 daler 25 1/3 öre silfwermynt.

För den skull i anledning af Kongl. Maijst. Straffordning af den 18 Maij 1653 kommer hon således att plickta tredubbla böter till hennes räknat denna hennes tiufnad 54 daler 10 öre silfwermynt, och dessuthan efter resolution på Prästeskapets beswär af åhr 1697 8. § sampt den 21 Martij 1715 jämwähl stå uppenbara Kyrkioplicht.

Hwad wijdare hustru Elena Erlandsdotters kiäromåhl till hustru Margareta Linck widkommer, så kan Rådstugu Rätten denna gången till wijdare skiähl och bewijs, bemälte Käromåhl ej afsluta, uthan antijdes kiäranden till sine Kiäromåhl, sådant med giltige wittnen intyga, lijkmätigt domare Reglarnes 35 §: actum ut supra.

Avslutningsvis…

Så slutade detta fall. Helena Svensdotter hade med största sannolikhet inte de 54 daler och 10 öre silvermynt som hon dömdes att betala, då det var en ansenlig summa pengar på den tiden. Straffet bör därför ha förvandlats till kroppsstraff, det vill säga Helena fick lida risstraff utanför rådhuset inför Vimmerbybornas dömande och hånfulla blickar. Observera att redan den andra rättegångsdagen omnämndes inte längre Helena som piga utan som qwinsfolk vilket på den tiden var ett nedvärderande skällsord för en icke gudfruktig kvinna.

Källreferens

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 4000 (AID: v280120.b4000)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 4020 (AID: v280120.b4020)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 4050 (AID: v280120.b4050)
 
 
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar