Tid till eftertanke i släktforskandet

Eftertanke

Självklart gör jag som alla andra som har blivit bitna av denna härliga hobby kallad släktforskning, jag nagelfar kyrkböcker, domböcker och andra gamla källor för att hitta ”bara lite till” om min släkt, och det ena livsödet efter det andra skrivs in i min dokumentation. Det är som julafton när nya källor eller databaser publiceras som kan lösa gåtor och komplettera tidigare genomförd forskning. När frågan då och då dyker upp på nätet, hur många personer har du samlat i din databas, och någon svarar ”drygt 95.000”… då brukar jag tyst fundera, hur då?

De liv vi lever idag innehåller så mycket stress, och så mycket måsten, vi måste prestera på våra jobb, och vi förväntas hinna med så väldigt mycket på de få timmar vi har till förfogande på fritiden. Allra värst är det då vi är lediga, den där magiska, efterlängtade semestern då vi bara måste hinna med och måla huset, och resa på de där fantastiska resorna och lägga upp vykortsliknande foton på Facebook så man kan komma tillbaka till jobbet med en till synes hälsosam solbränna och massor av coola minnen att berätta för arbetskamraterna.

Var det likadant för våra förfäder, kände de samma stress och krav på att prestera? För mig är en stor drivkraft av arbetet med släktforskningen att få reda på hur mina förfäder levde, och mina tankar far ofta iväg när jag stöter på särskilt tragiska öden. Få händelser i livet förr dokumenterades så noggrant som döden, själva begravningen, vad personen dog av, kanske finns det nedtecknat om hur personen levt och hur den var som person, och självklart även bouppteckningen som ger en ögonblicksbild över den avlidnes liv. En fråga som ofta dyker upp i mitt huvud är; upplevde våra förfäder mest bara sorg och slit i sina liv, eller fanns det tillfällen och tid till glädje också?

Sommaren 1774, när grönskan och blommorna stod i full prakt gifte sig min mormors mormors farfars far Cnut Börgesson med änkan Kierstin Jonsdotter. Bröllopet hölls i Södra Vi, och de två var därefter bosatta i Ramsefall. Tillsammans skulle de få sju barn, det äldsta, sonen Olof är min anfader.

Men snart sänkte sig ett sorgemoln över familjen. Andra barnet var dödfött, tredje barnet, sonen Börge dog av mässlingen bara några veckor efter födseln. Men Kierstin var snart gravid igen, och födde den 31 januari 1780 två tvillingflickor, Margareta och Carin, och nu verkade det hoppfullt. Flickorna överlevde våren och sommaren, men till hösten drabbades Margareta av kikhosta och dog den 19 september. Tre veckor senare dog även tvillingsystern Carin av kikhosta. Jag minns så väl när min dotter var förkyld som liten och låg och rosslade och hostade genom nätterna. Som förälder känner man sig maktlös och vill inget annat än att kunna göra något för den lilla, troligen led jag mer än vad min sovande dotter gjorde. Men därför är det så lätt för mig att leva mig in i hur Cnut och Kierstin hade det när de små döttrarna låg i sängen och hostade, för att sedan på morgonen upptäcka det hemska, att de hade avlidit under småtimmarna.

Sjätte barnet som föddes i Ramsefall den 24 juni 1782 var dottern Cherstin, hon var svag vid födseln och blev därför nöddöpt hemma, och avled senare samma dag. Slutligen föddes dottern Eva 1783, och hon överlevde barndomen. Av sju barn överlevde bara två.

Vi har alla dessa tragiska livsöden dokumenterade i våra släkthistorier, de är tyvärr långt ifrån ovanliga. För bara en kort tid sedan var jag på begravning och sa farväl till en nära familjemedlem. En fin och stillsam begravning, men det är då verkligheten drabbar en, att det en gång ska ta slut. Prästen som höll i begravningen sa något i stil med… ”Vi kan nu inte längre skapa nya minnen tillsammans med…” en fras som stannade kvar i mitt minne. Och när man själv är så nära döden i det egna livet, så blir dessa livsöden från förr som drabbade mina släktingar så mycket mer verkliga och sorgliga.

Jag är inte kristen på något sätt, blev nyligen kallad gudlös och är osäker på om jag ska ta det som något negativt eller till och med känna mig förolämpad, men av någon anledning så tittade jag på dagens helgmålsringning där prästen Anders Åkerlund pratade, och han sa att ”på ålderns höst tänker man självklart på att man en dag ska dö, men alla andra dagar ska jag leva”. Och det är nog så man ska tänka, att även om det kunde vara sorgfulla liv förr på grund av sjukdomar med dödlig utgång, sjukdomar som vi idag enkelt kan bota, så fanns det säkert gott om lyckliga stunder också. När första vårsolen värmde, att få fira midsommar med sin familj, att få uppleva den första kärleken, eller se de första stegen tagna av sitt barn och möta dess glada blick när det inser att det kan! Men dessa lyckliga stunder är inte lika väl dokumenterade som de sorgliga. Det är därför lätt att tro att det övergripande bara var sorg som kantade livet förr. Döden var mer närvarande då, att små barn dog tillhörde vardagen, och något som man var tvungen att leva med, och självklart var det inte lättare då att förlora sitt lilla barn, lika lite som nu.

När jag berättar för andra att jag håller på med släktforskning så kommer alltid frågan som jag är så trött på; ”Hur långt tillbaka i tiden har du kommit?” Jag förstår nyfikenheten, men för mig har det aldrig varit viktigt att ta mig så långt tillbaka i tiden som det går, även om jag också kan knyta samman mina anor med Gorm den Gamle, Danmarks förste kung som föddes på 800-talet, eller för den delen den romerska kejsaren Karl Den store född 742, om man nu kan lita på adelns släktutredningar. För mig har det varit mycket mer intressant att själv i originalkällorna från 1600-talet och framåt ta fram min släkts historia, jag vet inte ens hur många personer jag dokumenterat de fjorton år jag har hållit på, men det är knappast några 95 000… För mig är inte antalet det viktiga, utan att jag kan hitta så mycket som möjligt om varje person, och det tar tid, men är också charmen med släktforskning för mig – att lägga detta pussel av ledtrådar som återskapar mina förfäders liv… och det får ta tid, för när jag släktforskar så tillåter jag mig att lägga vardagens stress och måsten åt sidan, och bara njuta av mitt fritidsintresse och den spänning som den ger, och framför allt tillåter mig att stanna upp stundvis för att tänka på de funderingar som dyker upp. Jag beundrar er som har hunnit få in så många personer i ert släktträd, och förstår att det är fullt möjligt om man forskat i många år, men själv distraheras jag ofta av sånt jag hittar, och bara måste ta reda på mer om ett visst krig, eller om rödsoten eller vad för lagar som påverkade livet förr…   

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Liborius Stockfisch – Vimmerbys första apotekare

Vimmerby1707

Vimmerbys första apotek inrättades 1749 enligt Alfred Lewertins bok Sveriges Apotekarhistoria utgiven 1910. Lokalhistorikern Oskar Blomberg skrev i sin bok Utdrag ur Vimmerby stads historia; ”Det första året det fanns apotek i Vimmerby var 1749. Ägare var då Liborius Stockfisch. Var försäljningslokalen då fanns är oklart…” Men vem var då denna Liborius Stockfisch? Min tanke är att försöka ge en bild av Vimmerby stads första apotekare.

Blogginlägget kunde lika gärna haft rubriken Giöterströms kamp mot Stockfisch, men låt oss börja från början. Det första spåret som jag hittat är från den 2 juli 1743. Den sommardagen stod nämligen Liborius inför rådstugurätten i Vimmerby. Det var stadsbetjänten Anders Kullander som till notarien Olof Moberger hade angivit ”qwinsfolket” Annika Persdotter. Annika var piga hos ”ädla och högaktade” borgmästaren Axel Loo, och hade tidigare tjänat där som amma. Hos borgmästaren logerade även stadens apotekargesäll Liborius Stockfisch, och han hade med ”bemälte qwinsfolk med barn rådt”. Stockfisch hade dock erkänt för borgmästaren att det var han som var lägersman, och borgmästaren i egenskap av husbonde ställde nu de båda inför rätten. 

Det blev inte någon längre rättegång då både Liborius och Annika erkände, och snart föll domen. Liborius dömdes enligt missgärningsbalken till första gången lönskaläge och fick därför böta 10 daler silvermynt. Brukligt på denna tid var att kvinnan betalade hälften så stor summa, alltså 5 daler, men Annika hade tidigare varit dömd för att ”sig lägra låtit”, och skulle därför även hon betala 10 daler silvermynt, en stor summa för en piga år 1743. Dessutom skulle Liborius erlägga 4 daler silvermynt och Annika 2 daler silvermynt till kyrkan. Några 12 daler hade inte Annika, och fick därför plikta med 14 dagars fängelse i stadshäktet för de 10 dalerna, och därefter arbeta av de två dalerna till kyrkan. Annika tilläts dock att föda sitt barn först innan hon sattes i häktet för att avtjäna sina dagar. Någon efterföljande relation mellan de två verkar det inte ha blivit.

Liborius hittade dock snart sitt livs kärlek i den då 32-åriga änkan Maria Margareta Rising med vilken han gifte sig i juli månad 1745 i Vreta Kloster. Maria föddes den 9 mars 1713 i Vimmerby, dotter till dåvarande rektorn i staden, Botvid Rising och dennes första hustru Anna Cecilia Sternman. Maria gifte sig första gången 5 juli 1739 med tysklandsfödda Henrik Jakob Sivers, hovpredikant och kyrkoherde i Tryserum, men de skilde sig samma år. Äktenskapet med Liborius blev däremot mer lyckat. Under tiden de bodde i Vimmerby så fick de två barn; Äldsta sonen Liborius 4 augusti 1746 och sonen Botvid född 10 februari 1748 som dog redan den 27 mars samma år.

Enligt Blomberg, som troligen tog sin uppgift från Lewertin så inrättades apoteket i Vimmerby år 1749. Även om det kanske var det år som Liborius gick från apotekargesäll till att bli apotekare så arbetade han flera år innan 1749 som apotekare i Vimmerby med tillhörande apoteksbod.

År 1746 var Liborius 42 år gammal. Hans ursprung är för mig okänt, och att han skall vara född 1704 är enligt åldersuppgift när han dog. Men detta år var det åter dags för Liborius att stiga fram inför rådstugurätten vilket skedde den 28 april.

Det var rådmannen Jonas Arfwid Kastman och handelsman Håkan Höök som stämt Liborius för 1) ha sålt varor han inte ägde lov till, 2) begäran om att visa upp medicinaltaxan, 3) Att hans bod skulle hållas stängd tills Liborius kunde bevisa att han tagit examen i Collegie Medico, 4) bevisa att han hade tillstånd att i Vimmerby hålla apotek för sin egen eller annans räkning.

Fram steg nu den välbetrodde stadsfiskalen Bengt Giöterström med full pondus och med fullmakt undertecknad den 24 april att företräda Kastman och Höök i detta ärende. Giöterström var en respektingivande person med stor vana i rådhusrätten. Han krävde nu att Liborius skulle komma med bevis och svara på frågorna, men Liborius ville istället få 14 dagars frist innan han svarade på anklagelserna. Rätten gav honom anstånd till nästkommande onsdag, och så var den dagen till ända, troligen inte till Giöterströms belåtenhet.

Den 30 april steg Giöterström upp inför rådhusrätten och åberopade att stämningsmålet ”nu måtte företagas”. Giöterström var klart ivrig att fortsätta målet. Stockfisch var även han på plats, men började med att ifrågasätta Kastmans och Hööks rättighet att lägga sig i det de inte förstod sig på, vartefter han började svara på de fyra anklagelserna från föregående tillfälle.

1: Vad varor jag äger makt såsom apotekare att sälja, dependerar jag i detta mål av Kungliga Collegium Medicum. 2: Finner jag ingen lag att förbinda mig uppvisa medecinal taxan för någon domstol, utan den rättigheten har endast Kungliga Collegium. 3: Vad gäller tredje punkten så är det inte upp till någon domstol att bepröva eller förbjuda endast på grund av två ”olaga kärandes blotta angifwande och tahl”, och jag behöver inte yttra mig. 4: Slutligen finner jag inte vad Kastman och Höök har att göra med om jag äger den gård som jag nu sitter uti, utan det är endast något som angår herr Linck som faktiskt äger gården.  Därefter bad Liborius ödmjukast rätten om rättvist bifall i dessa gärningsmål, och om det skulle underkännas så ville han att hans missnöje skulle antecknas och fallet tas upp i Göta hovrätt. 

Nu steg åter Giöterström fram, redo att prata. Han inledde med att påstå att då Stockfisch hade framfört sitt missnöje till rannsakning och framtida dom så hade han förolämpat rådhusrätten. Att Stockfisch inte såg huvudmännen [Kastman och Höök] som riktiga käranden och att de skulle ha gjort insteg i Giöterströms syssla genom att dra Stockfisch inför rätten, var även det något som Giöterström ansåg vara både fel och hånfullt. Men nu var tiden så långt kommen på dagen, att målet sköts upp ännu en gång.  

Den 3 maj var det åter rådhusrätt, men nu uteblev Stockfisch trots att ärendet skulle återupptas denna dag. Stadsfiskal Giöterström var inte sen att påpeka att då ”Stockfisch efter skedt uprop af saken ej kom tillstädes, eller fullmäktig å thess wägnar” så skulle han plikta 1 daler silvermynt vilket också skedde enligt det årets saköreslängd.

Men Giöterström hade laddat hela morgonen och lät inte saken bero vid det; ”Saken nu måtte företagas, och att Boden till thess Stockfisch upwisar medicinal taxan måste blifwa igenslagen, som ock elliest wärkställt warde, enär Stockfisch ej sielf är hemma, emedan ej någon hwarken bör eller kan tillförtro sig att af thess hustru eller gosse, som ej länge wid apotequet warit, utan nyligen är antagen; några medicamenter eller dylika handla, och af them emottaga; samt sedermera icke upnats förrän han swarat i saken och apoteket undergått visitation.”

Stadsbetjänten Widerberg skickades hem till Stockfisch för att höra om denne var hemma, men det var han inte, och var inte heller denna dag att väntas. Rådman Daniel Schenling tillsammans med notarien och betjänten fick nu i uppdrag att med lås och märlar försegla Stockfisch apoteksbod tills målet var löst. Skulle Stockfisch bryta upp låsen så skulle han få plikta (betala böter) för det!

Och det gjorde Stockfisch. Redan dagen efter, söndagen den 4 maj bröt han förseglingen, och Giöterström påtalade att Stockfisch nu måste betala hela 20 daler silvermynt i böter.  Stockfisch svarade att eftersom han hade tänkt förklara missnöje över att apoteket skulle förseglas till hovrätten, så hade inte rådstugurättens utslag vunnit laga kraft då han brutit förseglingen. Efter detta anförande var gjort, så avträdde han genast från rätten, och borgmästaren å rättens vägnar sade till Stockfisch att vänta tills stadsfiskal Giöterström fått anför i denna sak ”hwad han någit kan hafwa”. Stockfisch fick då återvända. På frågan om bevisning för att få hålla apotek i Vimmerby så teg Stockfisch alldeles stilla. På frågan om brytandet av förseglingen hade skett med hans vetskap och vilja, så kunde han inte heller på det förmås svara.

Men nu tog rådmännen Wimnell och Schenling till orda, vilka tillsammans med notarien Lohm kunde intyga att på söndagsmorgonen den 4 maj, innan sammanringningen till ottesången skett, så hade Stockfisch kommit till notarien. Stockfisch hade bett notarien följa med till rådman Wimnell så som äldsta rådman för att få förklara sitt missnöje över föregående dags beslut att försegla apoteksboden. Men Både Wimnell och snart även Schenling hade sagt att om förseglingen bröts så skulle Stockfisch få böta. När så ottesången var till ända, så hade Schenling och notarien sett genom Schenlings fönster att apoteksdörren var öppnad, men de visste inte om det var Stockfisch själv som hade brutit förseglingen.

Här får vi alltså en ledtråd till vart Stockfisch apoteksbod fanns, nämligen inom synhåll från Schenlings fönster. Schenling bodde vid denna tid på tomt nr 3 i östra kvarteret. Liborius bodde själv detta år på gård nr 2 i västra kvarteret. Åren 1747–1749 bodde han och hans familj på gård nr 2 i norra kvarteret, för att sista åren innan han lämnade staden bo på gård nr 7 i östra kvarteret.

Giöterström var nu riktigt uppeldad, och så gott som krävde att rätten direkt skulle döma Stockfisch. Men nu tog borgmästaren till orda. Han påminde rätten om att Stockfisch tidigare fått magistratens beviljande att öppna apotek i staden. Vad gällde intyget att Stockfisch hade rätt att arbeta som apotekare hade Stockfisch även det tidigare visat upp för borgmästaren i dennes hus, och Stockfisch borde nu visa upp det även för rätten, men då svarade Stockfisch att det intyget var nu i Stockholm inlämnat till Collegio Medico. Därefter undandrog sig Stockfisch att svara på de övriga frågorna som han blivit instämd till av rådman Jonas Kastman och handelsman Höök. Vid detta lag var nog Giöterströms puls ganska hög. Giöterström hade för en gångs skull mött en värdig motståndare i rådhusrätten, något som han definitivt inte var van vid, så hans frustration var nu stor.

Men åter var timmen slagen, och rätten skulle ta saken i övervägande för att meddela utslag vid nästkommande rådstugudag.  Härefter har jag dock inte funnit något mer i domboken gällande detta ärende. Några böter fick inte Stockfisch betala för uppbrytandet av förseglingen på apoteksboden. Dessutom upptogs rådhusrättens tid snart av ett mycket allvarligare ärende med början den 19 juli, nämligen den tragiska mangelolyckan där Beckstedts 12-åriga dotter dog (vilket jag har berättat om i min bok).  

De följande åren förekom Stockfisch i rådhusrätten endast då han skulle driva in obetalda räkningar från stadens borgare. Enligt Lewertin sålde Liborius apoteket år 1753 till Lorentz Wassenführer, men faktum är att han med största sannolikhet lämnade staden något tidigare. Sista mantalslängden Liborius finns med i är den för år 1751. Dessutom föds en son till Liborius och hustrun Maria i Ruda, Högsby socken redan den 8 januari 1750. Pojken som döptes till Botvid dog den 19 oktober 1760. Därefter föddes ytterligare tre barn i Ruda; Matthias 25 februari 1752, Karl 18 april 1757 och Anna Maria 28 september 1761.

Liborius dog den 1 augusti 1792 enligt bouppteckning upprättad den 4 oktober och ska vid sin död ha varit 88 år gammal. Han bodde då i Böta i Långemåla socken, fortfarande omnämnd som apotekare. Så slutar historien om Liborius Stockfisch – Vimmerby stads första apotekare.

 

Källreferens:

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6536 (1740-1743) Bild 3170 (AID: v280123.b3170)
Vreta kloster (E) EI:1 (1745-1820) Bild 97 / sid 183 (AID: v41977.b97.s183)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6537 (1744-1748) Bild 2620 (AID: v280124a.b2620)Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6537 (1744-1748) Bild 2670 (AID: v280124a.b2670)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6537 (1744-1748) Bild 2690 (AID: v280124a.b2690)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6538 (1749-1752) Bild 210 (AID: v280125.b210)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6538 (1749-1752) Bild 240 (AID: v280125.b240)
Handbörds häradsrätt (H) FII:16 (1790-1795) Bild 159 / sid 313 (AID: v78300.b159.s313)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vimmerby saköreslängd 1725-1749

Saköreslängd

Domböckerna är en rik källa för släktforskare och de med intresse för lokalhistoria. Alla som dömdes till böter skrevs upp på sista sidan i domboken i den så kallade saköreslängden. Saköreslängden kan därför användas som innehållsförteckning för de mål i rådhusrätten som resulterade i en fällande dom.

PDF-filen nedan är en avskrift av Vimmerby rådstugurätts saköreslängder för åren 1725-1949. Jag valde att börja min avskrift 1725 för det är det året som Gunnar Björkmans personregister slutar. Saköreslängd saknas för åren 1747-48, 1750-52.

Tänk dock på att en person förekom mycket oftare i rådstugurätten än då den blev dömd, han eller hon kan ha blivit frikänd, varit med som vittne, eller så kan det ha handlat om tomtköp, uppdrag åt staden eller andra händelser.

Saköreslängden laddar du ner genom denna länk:

Vimmerby stads Saköreslängd 1725-1749

Hittar du några felaktigheter i min avskrift får du gärna kontakt mig för rättning. På grund av utrymmesbrist har jag inte heller tagit med 2/3 öre eller liknande då det förekommit utan endast hela ören, för korrekt summa se originaldokumentet. Min tanke med denna avskrift är att man snabbt ska kunna hitta sina förfäder. Jag har även valt att modernisera stavningen på många ord för att göra texten mer lättläst.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hur mår Anbytarforum?

Anbytarforum20171005

När jag för 15-talet år sedan började släktforska på allvar, så var det med GenLine. Efter en tid hittade jag även in till Rötter – Sveriges Släktforskarförbunds portal med massor av läsvärd information. Rötters Anbytarforum var ett av de få, kanske det enda svenska, seriösa släktforskarforumet på internet där man kunde ställa frågor och få bra svar av mer erfarna släktforskare.

Så är det inte längre idag.  Nu sker en stor del av erfarenhetsutbytet bland släktforskare även i olika grupper på Facebook. Dessa grupper växer så de knakar med ett jämt tillflöde av nya medlemmar, så man undrar; hur mår egentligen Anbytarforum?

Det är lätt när man uttalar sig i denna fråga att bli indelad i ett av de två lägren, Anbytarforum vs Facebook, personligen föredrar jag den senare, men vill samtidigt poängtera att båda två har starkt existensberättigande. Föredrar du Anbytarforum, använd det, föredrar du Facebook så ställ dina frågor där, eller använd båda, det ena utesluter inte det andra.

På släktforskardagarna i Halmstad i år så belönades Christina Helmby med blommar och diplom, utnämnd till årets Anbytare. Ett stort grattis till Christina, det är såna eldsjälar som uppmuntrar och utvecklar oss andra. Det som fångade mitt intresse var Släktforskarförbundets motivering till priset, ”Anbytarforum är hårt utsatt i konkurrensen med sociala medier och det är viktigt att på olika sätt stimulera utnyttjandet av forumet. Förbundsstyrelsen har beslutat premiera en person som hjälper andra och därmed bidrar till att göra anbytarforum attraktivt.”

Att alla sveriges släktforskare ska vara samlade på ett och samma forum är år 2017 en utopi. Jag tror inte heller att utse en årets anbytare på släktforskardagarna kommer bidra särskilt mycket till att locka fler användare till Anbytarforum – Skulle jag gissa så tror jag att det är en väldigt hög andel av de som besöker släktforskardagarna som redan är aktiva medlemmar på Anbytarforum. Däremot gillar jag verkligen idén med att lyfta fram och belöna de som ägnar så mycket av sin fritid till att hjälpa andra.

Men vad är det då som gör att Anbytarforum är ”hårt utsatt i konkurrensen” med bortfall av gamla och minskat inflöde av nya aktiva medlemmar som resultat?

Personligen tror jag det beror på flera orsaker. För det första är Facebook redan, på gott och på ont, en del av våra liv. Det är där vi delar med oss av våra livshändelser i form av kommentarer och foton, det är också här vi håller kontakt med släkt, vänner och gamla skolkamrater. Frågor och kommentarer som skrivs i de släktforskargrupper man är medlem i hamnar naturligt i det dagliga flödet på Facebook – det är inte ytterligare en websida att besöka.

På Facebook göms inte heller inlägg och frågor i olika undermappar så som det gör på Anbytarforum, utan här presenteras allt i ett och samma flöde, vilket gör att frågorna exponeras för många fler, vilket i sin tur leder till att man får väldigt snabbt svar på sin fråga, eller tips på hur man kan komma vidare.

När jag själv var aktiv på Anbytarforum så klickade jag på Nytt de 3 senaste dagarna, men skrollade sedan ner till Småland, för det var där mitt intresse fanns. Jag tror att det är många fler med mig som gör på samma sätt. Detta i kombination med att man är tvungen att klicka in sig på respektive inlägg för att läsa det i sin helhet gör att varje enskilt inlägg får färre läsare.

Den 14–31 mars 2016 var Anbytarforum nedstängt för plattformsbyte. Det var många med mig som var förväntansfulla när så det nya forumet blev tillgängligt fullt ut. Men tyvärr blev det något av ett antiklimax när så skedde, för även om det visuellt såg mer modernt ut, så hade inte funktionaliteten tagit något märkvärt steg framåt, enligt en del istället ett halvt steg bakåt.

Samtidigt kan man med en annan synvinkel säga att fördelen med kategorierna på Anbytarforum är att man kan klicka runt och hitta intressanta diskussioner från flera år tillbaka, och inläggen blir även indexerade och därmed sökbara på Google. Det är lätt att ”fastna” i tidigare diskussioner inom olika ämnen och genom att läsa dessaa öka sina egna kunskaper inom släktforskningen.

Samtidigt brukar argumentet mot Facebook-grupper vara att inläggen snabbt faller i glömska, och även om det finns en sökfunktion så måste man veta ganska exakt vad man ska söka på för att hitta till äldre inlägg. Tyvärr pågick så sent som i augusti i år en diskussion på Anbytarforum om att ifall en person avslutade sitt medlemskap så raderades även alla den personens inlägg. Jag antar att det har varit så ända sedan driftstarten 31 mars 2016. Nu borde detta gå att åtgärda ganska enkelt kan man tycka, men ingen av administratörerna har gett någon respons i den debatten vad jag kan se att man arbetar med detta, och under tiden är kanske inte informationen så ”arkivbeständig” på Anbytarforum som man hittills trott.

Ibland hör man kommentarer att man valt att lämna Anbytarforum för att det har varit tråkig attityd hos en del medlemmar och att det förekom(mer) nedvärderande kommentarer. Det är alltid tråkigt när sådant händer, personligen blev jag bara trevligt bemött på Anbytarforum på den tiden jag var aktiv där. Påhopp och trista kommentarer förekommer även i Facebook-grupperna till och från, fördelen där är att du själv kan blockera en annan person, för tråkiga kommentarer stjäl bara din energi och släktforskarglädje. (Sen kan alla, inklusive jag, ha en dålig dag och formulera sig på ett sätt som man kanske senare ångrar.)

På samma gång säger flera medlemmar på Anbytarforum att layouten och översikten på nya Anbytarforum är ”långt ifrån lika bra som i det gamla AF” eller till och med ”bedrövlig”. Tycke och smak är alltid olika, det finns minst lika många som gillar nya Anbytarforum, men det betyder inte att man ska bortse ifrån kritik.

Det jag tror Släktforskarförbundet måste göra är att ta till sig kritiken från sina medlemmar gällande Anbytarforum, vilket de säkert redan gjort, men sen måste man även vara öppen och informativ med hur man tänker gå vidare för att utveckla Anbytarforums tekniska plattform till det bättre. Rötter är en väldigt bra och framför allt viktig portal för Sveriges släktforskare, och behöver därför ett adekvat och levande forum även i framtiden. Folket, användarna, medlemmarna finns där redan, men den tekniska plattformen – användargränssnittet – uppfyller inte riktigt allas förväntan så som det är idag enligt min blygsamma mening.

Jag tycker det är synd att se Facebook-grupperna som konkurrenter till Anbytarforum, båda dessa plattformar behövs och fyller sina behov. Facebook är ytterligare en bra och välbehövlig plattform för att byta erfarenheter, tankar och ställa frågor för den växande skaran av släktforskare i vårt avlånga land och samtidigt ett sätt attrahera nya generationer av släktforskare. Slutligen är det inte heller tal om någon stor kris för Anbytarforum med sina 25.000 medlemmar och mellan 200-400 inlägg per dygn…

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Uppdaterad ansedel

Ansedel

I mars månad satt jag och designade en egen ansedel som jag publicerade här på Anforskning. Den blev uppskattad och laddades ner många gånger. Den versionen var i PDF-format, och jag har nu fått frågan att göra om den så att det går att fylla i den direkt i datorn istället.

Så nedan finns ansedeln i Word-format (i formulärutförande):

Ansedel i wordformat

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Missväxt skördade offer bland våra förfäder

Det är inte bara den fruktade pesten, andra farsoter och otaliga krig som har drabbat våra förfäder och förkortat deras liv. Under århundradena har Sverige dessutom lidit av det enda missväxtåret efter det andra med svår hungersnöd som följd. Slog skördarna fel stod snart kornbodarna tomma, kreaturen svalt och dog, och man gjorde allt för att stilla den hemska hungern.

Dödens dans
Klimatet här uppe i norden förändras ständigt, under bronsåldern var det ett väldigt varmt och behagligt klimat, gott om vilt att jaga, och i mellersta Sverige odlades det vindruvor. Omkring 600 f. Kr sjönk temperaturen och det blev kallare. Det medelhavsliknande klimatet försvann och vi fick ett klimat likt det vi har idag. Under järnåldern flyttade många från kusterna och inåt landet för att bryta ny odlingsmark.

Under vikingatiden blev klimatet åter bättre, värmen återvände och odlingarna gav rika skördar. Dessutom hade det tagits fram en ny typ av plog som gjorde att man mer effektivt kunde bruka jorden. De goda förutsättningarna gjorde att befolkningen inte bara här, utan i hela Europa växte ordentligt, till den grad att det på 1200-talet inte längre fanns några bra odlingsbara marker att bryta.

Hungersnöden 13151317

Vi är nu framme vid medeltiden, och nu började åter igen klimatet bli sämre. Vintrarna blev kallare och somrarna regnigare. Vid den här tiden var det Birger Magnusson, son till Magnus Ladulås som var kung av Sverige. År 1315 blev ett katastrofalt år med ihållande regn och stora landområden som blev översvämmade. Skördarna blev förstörda, och hungersnöd bröt ut i stora delar av Europa. Vintern som följde var förvisso mild, men regnet gav sig inte, och höet ruttnade bort vilket gjorde att kreaturen fick ont om mat. Regnet fortsatte under våren och sommaren 1316, så inte heller det året gav någon skörd. Det var nu stor kris, kreaturen dog. Skogens skafferi av vilt, rötter och bär räckte inte till, så i desperation försökte man äta gräs. Svälten var ett faktum. Barn, sjuka och handikappade övergavs, folk lämnade sina gårdar och drog ut på landsvägarna för att tigga. När det blev som värst såg man ingen annan utväg på vissa håll än att äta upp de som avlidit av svälten. Det sägs till och med att man på Irland ska ha grävt upp lik på kyrkogårdarna som nyss blivit begravda. 1318 började så vädret att bli bättre igen, men befolkningen hade drabbats hårt, mer än var tionde person hade avlidit av svält. Dessutom, snart var den stora digerdöden att vänta… 

Klimatet förblev kallt en lång tid framöver, så pass att tiden från mitten av 1300-talet fram till mitten av 1800-talet kom att kallas för lilla istiden. Redan på 1400-talet föll vikingaättlingarna på Grönland offer för kylan då det inte längre gick att odla säd där. Det kyliga klimatet gjorde också att träden växte långsammare, något som gynnade violinmakaren Antonio Stradivari – för resultatet blev mycket tätare trä vilket anses vara hemligheten bakom det vackra ljudet i Antonios violiner förutom hans skicklighet som violinmakare.  

Hungersnöden 1596–1598

Slutet av 1500-talet var en hård tid för svenskarna. 1595 stängde hertig Karl den kvinnliga delen av Vadstena kloster som därefter stod öde. Kort därefter drabbades man av en svår missväxt framför allt i Västergötland, och man klagade nu på att marken hade blivit förbannad av Gud för Karls tilltag. Missväxten 1596–98 var så svår att ”man kunde få se människor i hungersnöd äta upp sina egna fingrar”.

Sigismund som var kung vid denna tid förbjöd utskeppning av spannmål till Sverige för att ”straffa och tvinga de kätterska svenskarne”, så från Polen väntade ingen hjälp. Som bekant är utkämpades Sveriges sista inbördeskrig kort därefter där hertig Karl segrade och Sigismund fick återvända till Polen med svansen mellan benen. Till råga på allt elände reste en fanatisk biskop vid namn Abraham Angermannus runt i Sverige vid denna tid med uppdraget att rensa ut motståndet mot lutherdomen. I praktiken ledde detta till flera häxprocesser och många var de som blev bestraffade med spö, ris och andra sadistiska gärningar. Karl IX satte honom dock snart i fängelse på Gripsholms slott där han blev kvar till sin död 1607.

8 kilometer väster om Lidköping ligger Örslösa. Enligt en gammal sägen skall socknen gått under namnet Ödeslösa, då endast tre personer ska ha överlevt digerdöden. 1596 skrev Örslösas präst om den svåra hungersnöden. Han berättar att vid midsommartid var jorden täckt med härligt gräs och mycken säd så landets kornbodar skulle bli fyllda. Men i juli kom det så mycket mycket regn och flod ”att alla broar flöto ut” och ”vattnet gick öfver åkrar och ängar så att säden och gräset blefvo förderfvade.” Om hösten blev kölden dessutom stark; ”Kläderna ruttnade af ryggen på det fattiga tiggarfolket. Om vintern blef boskapen sjuk af det ruttna hö och halm som upptogs utur vattnet”.

I desperation försökte man mala och hacka bland annat mäsk, bark, löv och till och med mossa, men det hjälpte föga – både barn och vuxna dog. Många var de som stal mat av andra, bara för att sluta i galgen som straff. Ute på marken låg döda människor med gräs i munnen. Till råga på allt elände spreds blodsoten bland de redan mycket försvagade människorna.

Hungersnöden 1649–1650

1649 är lite av en milstolpe i Sveriges historia. Detta år infördes fasta gästgiverier, längden för en svensk mil (10.689 meter) blev densamma i hela landet, och det beslutades även att det skulle sättas upp just milstolpar utmed vägarna. Men 1649 var även ett svårt år med missväxt, även denna gång på grund av kraftiga, ihållande regn med början den 27 juli. Värst drabbades denna gång Östergötland, men även i övriga delar av landet var nöden stor.

Några år senare, den 5 maj 1657 skrev prästen Endreas Emundi i Fornåsa socken följande; ” År 1649 vid Olavi tid den 27 Juli regnade af himmelen och jordenes källor upwellade, at wattenådror upsprungo, ther förr inga warit. Hwaraf floden blef ej allenast så mäktig, at qwarnar, dammar, hus, gerdesgårdar etc. omkull brötos, boskap och mycket folk på wägar, åkrar, engar etc. ömkeligen omkommo; utan ock sjelfwa watnet så förgiftigt, at träden theraf wissnade bort och aldrig sedan grönskades.

Jorden blef så sjuk, at hon på trij år liten eller kernlös gröda och äring bära kunde. Mjölet räckte icke til; the, som åto blefwo icke mätte. Af then tunna och watnagtiga spis blef folket grådigt; omätteligit, swagt och sjukt af durchlopp etc., at många dödde af en slem och skröpelig sjukdom, som kallades starksjukan, hwilken befrämjades af owanlig matredning af bark, rötter, knopp, agnar…”

Peder Månsson, senare kallad Petrus Magni Gyllenius då han blev kyrkoherde skrev i sin dagbok följande om nöden; ”…och lågo på vägarna och annorstädes hopetals döda av hunger”.

Hungersnöden 1695–1697

Även de sista åren på 1600-talet var hårda ur klimatsynpunkt. Det hela började redan 1688 med missväxt och tidig frost som tog skördarna, och allra värst blev det 1695 där vintern var både extremt kall och framför allt lång – rågen började inte blomma förrän i slutet av juli månad. Denna gång var det norra delarna av Sverige och Finland som drabbades hårdast. Så många som 150.000 personer ska ha dött i Finland. Vanligt var att människorna på landsbygden begav sig in i städerna för att tigga när det blev svåra tider, och Stockholms gator var fulla av döende och döda människor våren 1697. Det förekom till och med kannibalism bland de desperata svältande. För att minska nöden importerades 1697 runt en halv miljon tunnar med spannmål från Livland till huvudstaden. Hungersnöden återspeglades även i tryck; i 1695 års psalmbok publicerades Nicolaus Hermanns dikt från 1562 som börjar; ” Gif oss o Gudh! wårt daglig brödh. Förskona oss för hungers nödh. Förlän oss hwad som nyttigt är. Wår Gudh ästu och Fader kär.”

Hungersnöden 1708–1709

Det nya århundradet 1700-talet innebar inte någon större nåd för våra förfäder. År 1700 bröt det stora nordiska kriget ut, och det skulle pågå ända fram till 1721. Utöver krigets stora utgifter och arbetsföra män och kvinnor ute i krig, så drabbades återigen landet av svår missväxt 1708–1709. Dessutom svepte den fasansfulla pesten fram över landet för sista gången 1710–1713 och skördade många offer bland de svultna människorna.

Redan i oktober 1708 märkte man att något var på väg att hända, temperaturen föll under det normala, och i december blev det extremt kallt.  Det skulle visa sig bli den värsta vintern under hela århundradet. Kölden höll hela Europa i ett järngrepp. I Venedig frös kanalerna till is, likaså floden Seine i Paris så man kunde köra häst och vagn på den. I Frankrike och Italien frös vinrankorna och dog. Enbart i Frankrike dog 600.000 människor av svält som följd av nödåren. Som Lindqvist uttrycker sig, ”Isen tornade upp sig runt den svenska kusten som väldiga bergskedjor”. Vid denna tid låg Karl XII med sin karolinerarmé i Ukraina på väg mot Moskva, och mången knekt var den som dog då den iskalla kylan svepte fram över Ukrainas vidöppna fält.

Missväxt och hungersnöd skulle fortsätta att drabba delar av eller hela vårt land de kommande hundra åren, där följande år utmärker sig; 1725, 1770–73 , 1783–1784, 1798-1799, 1826, 1832, 1837–38, 1845, 1852. Bara i början på 1770-talet dog det över 100.000 människor som följd av missväxten.


Hungersnöden 1867-1868

På andra hälften av 1860-talet var det åter igen svår missväxt som drabbade de norra delarna av landet extra hårt. Vintern behöll sitt hårda grepp 1867 långt in på vårmånaderna, och många kunde inte så förrän vid midsommar. Isarna låg också kvar så länge så det var svårt att frakta upp livsmedel med båt till de drabbade i norr. Sommaren 1868 blev led hela landet av svår torka. Men vi var inte ensamma, hela norra Europa drabbades dessa år, och extra hårt drabbades Finland där runt 150.000 personer dog, att jämföra med några tusen i norra Sverige.

Dessa år var de sista som man hade någon större hungersnöd i Sverige. Under de sista årtiondena på 1700-talet började man allt mer odla den fantastiska knölen kallad potatis som gav god avkastning och mättade många munnar. I slutet av 1800-talet byggdes järnvägarna ut allt mer i landet så det blev inte längre något problem att frakta förnödenheter dit de behövdes. Dessutom blev jordbruket att mer effektivt under 1800-talet.

Men dessa år, 1867–68 var det ändå många av svenskarna som fick nog. Lockade av annonser i tidningarna tog de sitt livs största beslut och valde att emigrera utomlands, framför allt till Nord Amerika. Bara under svältåren på 1860-talet lämnade runt 60.000 personer landet, men långt fler skulle följa. Åren från slutet av 1860-talet fram till 1920-talet utvandrade hela 1,5 miljoner svenskar till Amerika varav bara en femtedel återvände till Sverige. 

Relaterade inlägg:

Missväxt, svält och drömmar

Äldre källor:

Berättelser ur svenska historien, C. Georg Starbäck, 1885
Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver sverige, sjunde bandet 1866
Svenska folkets underbara öden, Carl Grimberg 1924

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Introduktion till släktforskning – andra utgåvan!

Så var det då dags! I dag har jag publicerat andra utgåvan av min handbok Introduktion till släktforskning. Det är en omarbetad utgåva som är mer strukturerad och dessutom kompletterad med massor av ny information så att sidantalet är nästan det dubbla mot första utgåvan. Boken är nu indelad i tre huvudkapitel; Grunderna i släktforskning, Källor och arkiv samt Teori och historia. Boken vänder sig i första hand till nybörjare inom släktforskning, men min förhoppning är att även de som har hållit på en längre tid ska få nya kunskaper. 

Boken är i PDF-format och är gratis att ladda ner och fri att kopiera och dela med sig av till andra. För att öppna boken klickar du på länken nedan, eller högerklickar och väljer Spara som… för att spara ner den till din dator.

Handbok_Andrautgåvan
Introduktion till släktforskning utgåva 2 – 2017

Jag önskar alla en stunds trevlig läsning med förhoppning
om ny kunskap och spännande tips att utforska!

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar