Men vänta lite, ditt eget liv då?

Skriva

Idag fortsätter jag på temat skrivande. Som släktforskare är det lätt att gripas tag av nyfikenheten då det ena spännande livsödet efter det andra avslöjas när du kartlägger ditt släktträd och upptäcker dina förfäder. Men med dagens inlägg så vill jag bara påminna dig om att ditt liv är en viktig pusselbit i ditt släktforskande, en pusselbit som lätt kan glömmas bort.

När en person som precis ska börja släktforska frågar hur man går till väga så brukar det allra vanligaste tipset vara att prata med de äldre i familjen/släkten (underförstått innan det är för sent). Självklart är det en viktig del och ger information som för alltid är borta när personen inte längre finns. Någon klok person har sagt att ”När en person dör så försvinner ett helt bibliotek av minnen”.

Även om släktforskning är ett fritidsintresse, och ett starkt beroendeframkallande sådant vill jag påstå, så tror jag många med mig även ser det som en möjlighet att på något sätt lämna efter oss något (förutom våra älskade barn) till kommande generationer. Det är ju därför vi sammanställer och trycker upp släktböcker när vi kommer så pass långt i vår forskning, för att på något sätt bevara det vi har tagit fram. Tänk tanken att ett av dina barnbarns barn om hundra år hittar din släktbok på vinden, blåser bort dammet och sätter sig ner och börjar läsa det du en gång skrev, är inte det en rätt spännande tanke? Vore det då inte synd om du själv inte nedtecknat din livshistoria som ett första kapitel i släktboken?

Det är också här som jag tror att de flesta stöter på ett litet mentalt hinder, och förevändningarna kan vara flera; Jag är inte duktig på att skriva (memoarer), jag är väl inte gammal nog och sitta och skriva mina memoarer redan? det har väl inte hänt något spännande och intressant i mitt liv? Jag har inte så mycket minnen från min barndom…

Om vi börjar med det här att inte vara duktig på att berätta och skriva ner det man minns; det är helt rätt att alla inte är författare och har lätt att formulera sig i text så som man vill ha det. Men jämför dig inte med en författare, det är deras yrke. En bok du köper har dessutom bitvis skrivits om av författaren flera gånger innan denne blev nöjd, och sedan nagelfarits av förlaget som ger ut boken, både med åsikter om dess innehåll och att den ska vara fri från stavfel och grammatiskt rätt. Det du kommer att skriva ner om dig själv kommer att vara personligt, och med dina egna ord, formuleringar och tankar, och det är mer värt för dina närmaste än perfekt grammatiska texter.

Sen har vi det här med att inte vara gammal nog att skriva ner sitt livs historia. Självklart har du mycket spännande kvar i livet att uppleva. Men varför vänta tills man är 90 år och minnet kanske inte är lika skarpt som nu? Ska man dessutom se lite krasst på det så är det få förunnat att få leva till man fyller 90, det vet du ju redan som släktforskare, även om vi alla vill leva långa liv.

Det har inte hänt något spännande eller intressant i mitt liv… Självklart har det gjort det bara du får tänka efter lite, och även om man tycker att livet som liten är väl ungefär som nu, så skiljer det sig rätt mycket ändå vill jag påstå. Jag själv är född 1974 och fyller snart 43 år. När jag var liten i slutet på 1970-talet och början på 1980-talet så fanns det varken internet eller datorer, något som i våra barns öron låter helt horribelt. Vi var istället ute och lekte tills det blev mörkt. Musik streamades inte via Spotify utan man köpte stora LP-skivor med tillhörande knaster eller spelade in från radion på kassettband. Idag vet ingen under 20 vad en skivnål är för något. Så nog skiljer sig även vår generations vardag mot våra barns.

Jag har inte så mycket minnen från min barndom… Det kan vara svårt när man sätter sig med ett tomt kollegieblock eller vid datorn och ska börja skriva. Men tro mig, bara du kommer igång så kommer du att minnas allt mer ju mer du skriver. Själv satt jag hela tiden och tänkte, ja just det, det måste jag ju ta med! Så kommer det säkert bli för dig också.

Beskriv allt från hur dina föräldrar var, äldre släktingar, andra personer som gjort intryck på dig i din uppväxt, hur det var i skolan, första jobbet, och glöm för den skull inte bort första gången du träffade din fru och hur du upplevde händelsen när dina barn föddes. Vad gjorde ni på somrarna när du var liten? Vilka filmer och tv-serier gillade du att se på tv, och vad var dina favoritböcker som du läste när du var tonåring? Någon utlandsresa som påverkat ditt liv, eller kanske hur du tog dig igenom saknaden efter din farfar när han gick bort? Bara din egen fantasi sätter gränserna.

Bara man kommer över den där första och besvärligaste tröskeln och får lite motivation och inspiration att skriva om sig själv så kommer du upptäcka att det faktiskt är riktigt roligt! Personligen skrev jag i datorn, framför allt för att det är så lätt att klippa och klistra bland styckena, för jag skrev inte mitt i kronologisk ordning, utan små stycken när det ena minnet efter det andra dök upp. En del av er kanske istället föredrar att först skriva för hand, det är vad man är van vid som får styra, huvudsaken är att man tar sig tiden att faktiskt göra det, för det kommer definitivt kommande generationer att uppskatta.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Prästernas flitiga skrivande

Vi släktforskare har alla till och från stött på kyrkböcker där vi ifrågasatt prästens kompetens att överhuvudtaget kunna skriva något som ska vara i närheten av läsbart. Dessa böcker gör livet svårt för oss i vårt detektivarbete efter våra anors livsöden. Men sen finns det också präster som ansträngt sig och skrivit både läsbart och framför allt detaljerade böcker.

fountain_pen

Prästens uppgift förr var att hålla söndagspredikan och husförhör, sköta dop, bröllop och begravningar, och däremellan ingjuta tillräcklig auktoritet hos församlingsmedlemmarna så att han uppehöll sin pondus och maktfaktor i socknen. Därutöver hade han även som uppgift att dokumentera i kyrkböckerna det arbete han utfört. Många präster arbetade med kladdböcker eller till och med lösa lappar, som sedan vid fotogenlampans sken skrevs in i originalboken.

Redan vid prästmötet år 1608 uppmanade dåvarande ärkebiskop Olaus Martini prästerskapet att börja föra bok över dop, vigslar och begravningar. Han fick nu inte så stort gehör för sitt önskemål, även om det finns en och annan församling som började föra bok på tidigt 1600-tal. Någon chans att driva frågan vidare fick inte heller Olaus då han avled kort därefter den 17 mars 1609.

På senare delen av 1600-talet påbörjades arbetet med en ny kyrkolag, ett mångårigt projekt som tog ny fart då Karl XI tillsatte en kommission 1684. Den nya kyrkolagen presenterades på 1686 års riksdag och i den fick vi nya, riksomfattande och samtidigt detaljerade regler för hur ”den kyrkliga personregistreringen” skulle ske. Denna kyrkolag ledde nu till att skrivandet tog fart ute i landets prästgårdar. Många av landets socknar och städers kyrkoböcker härstammar också från de sista åren under 1600-talet. Men som du vet är de tidiga kyrkböckerna som regel rätt fattiga på information, vid dop antecknades dopdatum men inte födelsedatum, likaså vid begravning antecknades begravningsdatum men inte dödsdatum. Så förblev det under ett antal årtionden, och det prästen skrev, var det i stort sett endast prästen som läste. Bortser vi ifrån det faktum att man skrev med den så kallade nygotiska, tyska handstilen så har vi även faktorn att då som nu hade alla präster en personlig handstil. Därutöver tillkommer ålder och syn som kunde göra handstilen darrig och mindre lättläst. Slutligen har vi även prästens ambition vilket är så tydligt i många fall, när ytterligare ett barn avlats fram i en fattig backstuga kan dopnotisen vara snabbt och slarvigt skriven, medan när någon prominent församlingsmedlem så som borgmästaren eller brukspatronen fick barn är handstilen en helt annan, både snygg och proper, vilket naturligtvis gör den mer lättläst. Var prästen dessutom tilldelad en stor församling med många medlemmar så blev det administrativa arbetet mer omfattande.

Så kom ytterligare ett av de svenska krigen, Stora Nordiska kriget som utspelade  sig 1700-1721. Efter det började man inse vikten av att ha bättre koll på Sveriges befolkning. Även detta blev ett långdraget projekt, och först 1749 inrättades det så kallade Tabellverket, början på en systematisk befolkningsstatistik. Uppgifterna denna statistik baserades på ålades landets präster att ta fram, som nu skulle ange hur många som fötts, dött och gift sig under respektive år. Denna arbetsuppgift var inte något som togs emot med glädje av prästerna, som klagade högljutt redan vid 1752 års riksdag, ett missnöje de inte fick så mycket gehör för. Men på grund av Tabellverkets krav på statistik, så ser vi också att kyrkböckerna börjar innehålla mer uppgifter från 1750-talet och framåt, vilket naturligtvis är glädjande för oss släktforskare.

Hur mycket nu 1700-talets präster än knorrade och protesterade, så skulle skrivandet bli än mer omfattande på 1800-talet. 1858 inrättades Statistiska centralbyrån som kom att ersätta Tabellverket. I en kungörelse 1859 beslutades det att folkräkningarna från och med 1860 skulle grunda sig på individutdrag ur kyrkböckerna. Prästerna fick nu varje år sitta och i stort sett skriva av kyrkboken och skicka in detta till SCB, kopior som idag kallas för SCB-utdragen.

Samuel Gustaf Örtenberg

Trots detta förekommer det fall där präster ändå tog sig tiden att noggrant föra sina kyrkböcker mer detaljerat än vad plikten krävde. En sådan kyrkoherde var Samuel Gustaf Örtengren. Samuel föddes den 15 augusti 1792 i Linköping, son till bryggaren Samuel Örtengren och Maria Gelsén. Samuel prästvigdes 1815 och blev bataljonspräst vid Kalmar Regemente 1818. Efter att ha verkat som både slotts- och hospitalpredikant i Linköping och dessutom kyrkoherde i Askeby, så anlände han slutligen till Horn och Hycklinge församling 1840. I bokverket Östgötars Minne kan man läsa:

”Bevistade som beväringsunderofficer fälttåget i Norge 1814 och blef därunder fältväbel. — Hade goda prädikogåfvor; gjorde sig som slottsprädikant bemärkt genom sitt ofta goda sätt att bereda dödsfångar. Träffades i Horn 1850 af den olyckan att genom vådeld förlora bl. a. kyrkoböckerna och alla de prädikningar, som han under sin kraftfullare ålder utarbetat, och vållade honom denna förlust stora olägenheter.”

Lågorna i den stora kyrkbranden den 10 januari 1851 slukade det mesta av de två församlingarnas kyrkböcker från 1700-talet och som nämnts även mycket av de böcker Samuel själv fört under sina första tio år i församlingen. Allt detta mödosamma arbete var nu förgäves. Trots denna tragedi, så fattade Samuel åter bläckpennan och började föra troligen än mer detaljerade anteckningar än tidigare som kompensation för all den information som gått förlorad. Uppgifter om föräldrar, äktenskap och barn fördes nu in i dödboken om den person som avlidit och blev nästintill ett personhistoriskt uppslagsverk i miniatyr till glädje för oss idag. Några av de mer tragiska händelserna som man i detalj kan läsa är följande;

Den 13 april 1852 i Horn gick den 19-åriga Lena Sofia Gustafsdotter ”ut på morgonen med fadern och en yngre broder att plåcka moss, på hemvägen middagstiden tog hon med brodren samma stråt öfver Åskgöl, der isen brast under dem bägge. Vid anskri kom Fadren, som tagit en annan väg, och lyckades rädda den 9åriga gossen, men dottren var redan drunknad.”

Den 4 september 1852 i Horn gick 13-åriga Christina Lovisa Axelsdotter ”ned till torpet Wärpelen för att derifrån hemföra en qviga Lördagen den 4 på aftonen. Under springandet efter kreaturet som icke lät taga sig, hade troligen något af de inre kärilen brustit, ty straxt kände hon sig så illamående att hon måste sätta sig ned hwarvid hon sade till sin yngre medföljande syster ”Jag tror jag dånar” efter hvilket yttrande hon genast tyckes kommit i dödsarbetet, ty då dess yngre systern nalkades stirrade hon blott med ögonen och tillropade herre, att skynda till mostren ”ty jag dör”. Flickan sprang då till Wärpelen derifrån hon åtföljd af torparen och dess hustru genast återvände men fann vid återkomsten systern redan död.

Den 19 mars 1858 i Hycklinge avled 76-åriga Margaretha Carlsdotter av brännskador: ”Natten mellan Tisdagen och onsdagen klockan 10 utbrast eld i boningshuset under de gamles djupaste sömn. Mannen som vaknade vid braket och fräsandet af elden som härjade i mellandelen af byggnaden sprang upp ur sängen och vid öppnandet af stugudörren möttes af de inrusande lågorna. Hustrun son i förskräckelsen tog vägen åt den vanliga utgången områddes af lågorna och nedföll och mannen, hvilken skyndade att draga sin hustru ur elden, fattades tillika af elden. Bägge svårt skadade af många och djupa brännsår, kommo genom köksfönstret ut ur det brinnande huset. I blotta linnet, som till det mästa blef förtärdt af lågorna, blefo de så förbrända, att hustrun följande dagen på aftonen afled och mannen efter all sannolikhet snart följer henne efter.”

Den 12 oktober 1858 i Hycklinge avled 43-åriga Anna Catharina Nilsdotter; ”Genom ett olyckligt fall utför ett berg i skymningen den 1 oktober då hon skulle hemköra kreaturen blef hon qvarliggande utan ringaste rörelseförmåga till följande dagen, då hon hemforslades och efter många stora plågor afled.” Dödsorsak; Krossad.

Men även det positiva lyftes fram:

Den 19 januari 1856 i Hycklinge dog Olof Danielsson vid Gröninge Säteri, om denna gode man skrev Samuel; ”En utmärkt hederlig rättskaffens och klok man. Sällsynt skicklig i behandling och botande af sjuka och lembrutna både menniskor och djur. Nitisk och oförtruten i att hjelpa och rädda der nöd var förhanden.”

Även om mycket av det vi läser i dessa dödböcker är av tragisk karaktär, så ger det oss ändå en intressant inblick i vad som hände. Jag tror vi alla känner både glädje och tacksamhet när vi i de inte allt för ofta förekommande fallen stöter på präster och kyrkoherdar som Samuel som skrev ner alla dessa händelser och fakta. Samuel dog den 4 januari 1864 av njursten och kallbrand.

 

Källa

Linköpings domkyrkoförsamling CI:3 (1764-1804) Bild 193 / sid 365 (AID: v38775.b193.s365)
Östgötars Minne av K. G. Odén, 1902, sida 365
Horns dödbok C:4 1851-1860
Horn C:6 (1861-1867) Bild 124 / sid 239 (AID: v37811.b124.s239)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ansedel

En ansedel är ett formulär som man kan fylla i medan man släktforskar för att få god ordning när man använder papper och penna. Användandet av ansedlar har nog minskat under åren, många för säkert in uppgifterna direkt i sitt släktprogram istället. Däremot kan det vara bra att precis i början använda ansedlar innan man har hittat ett släktprogram som man trivs med.

Ansedel

Härom kvällen surfade jag förbi den ansedel som kan laddas ner från Riksarkivet och tänkte, det där kan jag göra bättre, blygsam som jag är. Så jag satte igång och skapa en egen ansedel, varav huvudet ni kan se ovan. Resultatet blev en dubbelsidig ansedel i PDF-format för utskrift med gott om utrymme för flera äktenskap, många barn & källor, och inte minst relativt gott med utrymme att skriva levnadshistoria. Om du vill ladda ner en kopia av ansedeln gör du det genom att klicka på bilden ovan eller på länken nedan:

Ansedel

Detta inlägg är inget propagerande för användandet av ansedlar, utan var mer en kul stunds tidsfördriv, men vill någon använda den är det naturligtvis bara roligt.

Uppdatering 2017-03-17:

Här är en uppdaterad version 2 av ansedeln, där jag har lagt till möjlighet att ange dödsort för barnen. Jag har även lagt till en sida 3 och 4 om man har en lång levnadshistoria att nerteckna, och totalt nu möjlighet till 60 källreferenser, vilket blir 120 stycken för en familj tillsammans (far och mor). Sida 3-4 printas förstås endast ut då behov finns. Ladda ner den nya versionen genom denna länk:

Ansedel version 2

Relaterade inlägg

Introduktion till Släktforskning

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

John Hurt 1940-2017

Den 25 januari 2017 slocknade ännu en av de stora stjärnorna, nämligen den karismatiske Sir John Vincent Hurt. Jag tillhör de som alltid brukar höra alla nyheter sist, så detta inlägg kommer något sent vilket jag ber om ursäkt för, men denna man har gett mig så många minnesvärda filmminnen så jag vill ändå skriva några rader om honom.

John föddes den 22 januari 1940 i Chesterfield i Derbyshire, son till prästen och matematikern Arnold Hurt och dennes hustru Phyllis f. Massey. Phyllis, som var ingengör var även en amatörskådespelare. När John var 8 år gammal sändes han till Anglican St. Michael’s Preparatory School i Otford, Kent. Det var vid denna skola som hans intresse för skådespeleriet utvecklades, förutom att självklart ha inspirerats av sin mor Phyllis.

John1

Även om John började sin filmkarriär redan 1962, så är det nog många i min generation som först gjorde bekantskap med honom i klassikern Alien från 1979, ni vet den där scenen där John som spelade Kane fick hela magen uppfläkt då monstret tog sig ut. Bara ett år senare gjorde John en stark rolltolkning i den fascinerande filmen om John Merrick även kallad Elefantmannen. För den yngre generationen är John troligen mer känd som Garrick Ollivander, ni vet mannen som har en trollstavsbutik i berättelserna om Harry Potter.

För min egen del när jag tänker på John Hurt så är det dock en helt annan roll som jag mest minns honom för, nämligen The Story Teller från 1988. När den serien sändes så var jag 14 år, och jag minns hur spännande jag tyckte den var då. Bara intron gav härliga rysningar och jämfört med mycket av det som SVT producerade för barn på den tiden så höll serien en mycket hög kvalitet. ”When people told them selves their past with stories, explained their present with stories, fortold the future with stories, the best place by the fire was kept for… The Story Teller.” Serien finns på Youtube, men har även släppt på DVD vilken jag varmt kan rekommendera.

John2

Men John har även förekommit i släktforskarsammanhang då han 2007 medverkade i den engelska versionen av Who Do You Think You are? Det avsnittet sändes den 13 september 2007 och sågs av 5,8 miljoner tv-tittare i England. Ett klart sevärt, och till viss del sorgligt avsnitt, men samtidigt ett av mina favoritavsnitt i den engelska serien.

John som under större delen av sitt liv hade trott att han hade anor i Irland, fick veta att så inte var fallet. Något som gjorde honom både besviken och sorgsen; ”When I went to Ireland the very first time that I felt that I was… where I should be. You know… It felt like it was home… It isn´t.” och när den som höll i intervjun sa att det påverkar ju inte dina känslor så sa John direkt med eftertryck att ”Of course it does! It alters my feelings completely!”

Den skröna som finns i alla familjer gällande en viss ana, gällde i Johns fall hans Emma Stafford född 1827 som skulle ha varit en oäkta dotter till en Marquis of Sligo, det vill säga tillhöra aristokratin på Irland. I avsnittet avslöjas att den delen av släkten istället kommer från Croydon i Södra London. Emma växte upp i Croydon och tillbringade sina barndomsår vid Miss Thomson´s Establishment for Young Ladies, där hon blev kvar som guvernant tills hon gifte sig med sin kusin Walter Lord Browne.

Jag kan förstå Johns besvikelse, men samtidigt har han andra spännande grenar i sitt träd. Efternamnet Hurt kan spåras tillbaka i rakt uppstigande led till ff ff ff ff William Hurt, född 1650, död 1732 i Eakring, Nottinghamshire i England. I Eakring levde därefter Williams son Francis Hurt och sonsonen John Hurt. Det är inte många av oss i Sverige som kan stoltsera med att vi kan spåra vårt efternamn till mitten av 1600-talet om det nu inte är så att man har sentida adelsblod i kroppen.

HurtFamilyTree

John Hurt var gift fyra gånger, sista gången med producenten Anwen Rees Meyers. Den 25 januari förlorade John kampen mot Cancer vid en ålder av 77 år. Men det arv han lämnade efter sig i otaliga filmer och tv-serier är något som vi och kommande generationer kan glädja oss åt långt framöver.

John3Sir John Hurt, 1940-2017

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Registrera ditt släktträd hos Arkiv Digital

Den 31 augusti 2015 skrev jag ett inlägg om förhandstitten på Arkiv Digital 2.0 (beta). Det var under Släktforskardagarna 2015 som den nya programversionen släpptes, med största nyheten att det fanns ett register med Sveriges befolkning 1950. Men vad har hänt sedan, och framför allt vad händer framöver med Arkiv Digital? Min gissning – möjlighet att registrera sin släktforskning på deras hemsida.

Först lite vad som har hänt…

Den beta-version av Arkiv Digital 2.0 som gjordes tillgänglig för oss användare hösten 2015 var som sagt var en beta-version, och enligt mig möjligen något för tidigt släppt, då det saknades en del rätt vitala funktioner. Samtidigt förstår jag att AD var ivriga på att få presentera sitt nya register Sveriges befolkning 1950, ett mycket välkommet sådant då det täcker en period där ännu inga kyrkböcker är tillgängliga publikt. I samband med den nya beta-versionen fanns det även ett forum där vi användare kunde kommentera hur vi upplevde applikationen och även vad vi tyckte saknades. Ska vi vara ärliga så hände inte så mycket mer därefter under en tid som vi användare märkte.

Vi vande oss vid att gå in i version 2.0 beta när vi skulle söka i registret 1950, men många med mig använde fortfarande den beprövade version 1.5.4 för att botanisera i kyrkböcker och annat digitaliserat material. Ambitionen med forumet var god, men min uppfattning är att efter ett antal månader började fler och fler frågor lämnas obesvarade av AD, och det var inte heller många kunder som utnyttjade möjligheten att komma i kontakt med de som faktiskt utvecklar den programvara som vi använder. Tillslut stängdes forumet ner.

Däremot blev Arkiv Digital 2.0 beta allt mer kompetent med tiden som gick, och innehåller mig veterligen idag alla de funktioner som fanns i 1.5.4 och mer därtill. I skrivande stund är min installation 2.0.659. Så den 24 november 2016 gick AD ut med nyheten att ytterligare en programvara fanns tillgänglig nämligen en helt webbaserad Arkiv Digital 2.0. Personligen tycker jag den är mycket trevlig, och det finns nu ingen orsak till att inte för gott avinstallera trotjänaren 1.5.4.

arkivdigitalweb

…Konkurrensen för Arkiv Digital

Som jag ser det har Arkiv Digital två huvudkonkurrenter idag vad gäller oss svenska släktforskare. Riksarkivet med sitt SVAR och Ancestry. Den 8 december gick kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke ut med nyheten att undersöka möjligheten att slopa avgifter för åtkomst av Riksarkivets digitala bildbibliotek vilket av många anses vara en riktigt bra nyhet. Man ska ha i åtanke att i våra nordiska grannländer är redan mycket av folkräkningar och födelse- och dödböcker gratis tillgängliga. Skulle SVAR bli gratis, så är det klart att det påverkar Arkiv Digitalt negativt, frågan är hur mycket.

Sen har vi Ancestry som med sin enligt mig offensiva reklam som många gånger lovar lite väl mycket (”Simply type in a name, and let Ancestry guide you through the worlds largest online collection of family history records.”) och som därigenom lockar många nybörjare inom släktforskningen. Bortser vi från den något tvivelaktiga reklamen, så tror jag att många ser det som en fördel att kunna både söka i kyrkböcker och dokumentera sin släktforskning på en och samma site. Har ni förresten tänkt på att det inte är sitt bibliotek av källdokument som Ancestry i första hand lockar med, utan alla de poster med personuppgifter som vi kunder har bidragit med.

…Nästa steg för Arkiv Digital

För mig som släktforskare är Arkiv Digital det självklara valet när jag ska släktforska och behöver åtkomst till svenska kyrkböcker, domböcker och andra källor som gör att jag kan få mitt släktträd att växa med intressanta uppgifter. Arkiv Digital står för kvalitet, även om det är ett kommersiellt företag så känns det ändå seriöst och har oss släktforskare i åtanke, inte bara våra plånböckers innehåll. Nya register ligger säkert och väntar runt hörnet, och intressanta arkivsamlingar som tidigare inte varit digitaliserade tillkommer hela tiden.

Men hur ska nu Arkiv Digital kunna bli ännu starkare, och säkra sin kundbas även de kommande åren? Har du tänkt på att när du går in på Arkiv Digitals hemsida, längst ut till vänster under rubrik Programvara, så står det Webversion och därunder Äldre programvaror…

AD räknar med andra ord redan desktop-versionen  av AD 2.0 som äldre (läs utgående) programvara. Fokus hos deras utvecklare ligger alltså troligen med största del på den webbaserade versionen av 2.0. Eftersom den webbaserade versionen är minst lika bra så ser jag inga problem med det, tvärtom fördelar. När du loggar in i den webbaserade versionen så har du alltid tillgång till de senaste funktionerna. Inget krångel med installation på din egen dator, och du kan dessutom använda din surfplatta för att släktforska.

Men jag tror personligen att det finns ytterligare en orsak till detta val. När nu deras digitala bibliotek är tillgängligt via en webbaserad programvara, så är steget inte långt till att skapa samma möjlighet som hos Ancestry att kunna registrera sitt släktträd och länka direkt till de originaldokument där man hittat uppgiften. Kan det vara så att något sådant kommer presenteras redan på Släktforskardagarna i Halmstad i år 2017? Nu kanske någon från Arkiv Digital eller som har kontakter där säger direkt att några såna planer inte finns. Det är möjligt att det är så, men det vore synd i såna fall.

…Fördelarna för Arkiv Digital

Om Arkiv Digital kompletterade sin webbaserade programvara med möjlighet att bygga släktträd och dokumentera sin släktforskning skulle det ge en klar fördel över både Ancestry och SVAR. Jag tror att det ligger rätt i tiden för Arkiv Digital att genomföra detta, dels med tanke på att SVAR inom en inte alltför lång framtid kan blir gratis. Men det har även framkommit att många är missnöjda med tjänster så som MyHeritage som gör sitt yttersta för att pressa pengar av sina kunder – kunder som nu söker alternativ.

Men ska Arkiv Digital tillhandahålla en sådan tjänst, så hoppas jag att det sker med samma ledstjärna som de arbetat efter hittills, att leverera god kvalitet på sitt innehåll. Däri ligger också utmaningen, då det är vi kunder som kommer tillhandahålla merparten av de poster som kommer ingå i detta register.

Personligen ser jag inte något behov av ytterligare en plats där den ena GedCom-filen efter den andra full med duplicerade fel importeras och skapar oordning. Jag ser hellre en lösning som den på Wikitree där varje person har endast en unik post i databasen. Jag gillar deras vision, men tyvärr är det få svenskar som använder Wikitree idag, och kommer nog så förbli. Detta i kombination med någon form av kvalitetssäkring av data är nog rätt väg att gå. Hur denna kvalitetssäkring skall ske i praktiken och hur man ska samsas om gemensamma anor är den svåra uppgiften att lösa enligt mig.

Kanske är det till och med så att det inte ska finnas någon import av GedCom-filer över huvudtaget? Nu vet jag att många reagerade och tänker ”men jag har 30.000 poster i min databas och de är minsann seriöst framforskade under många år!” Det må vara sant, men det kanske är priset vi får betala för att vi inte ska få in en massa felaktiga kopierade uppgifter från andra mindre nogräknade släktforskare? Eller kanske någon funktion som färgmarkerar posten i olika statusnivåer; 1) inlagd ej verifierad, 2) verifierad och kompletterad med korrekt källa, 3) säkerställd av fler än en släktforskare. Då skulle man veta om man kan ta uppgiften som ett tips eller övervägande fakta.

Däremot ska det naturligtvis finnas en adekvat exportfunktion så att man när som helst kan lyfta ut sitt träd i en GedCom-fil. Jag har långt ifrån den perfekta lösningen, men alla vinner på att skapa de bästa förutsättningarna för trovärdiga släktuppgifter.

Jag tror faktiskt på den här idén, får se om Arkiv Digital nappar på den eller så kanske deras programmerare redan arbetar med en lösning. Den som lever får se. Jag vill också poängtera att detta inlägg innehåller endast mina egna små funderingar och tankar och till viss del önskemål. Det är inga som helst verifierade fakta eller rykten från Arkiv Digital.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Detta med att tyda handstilar

Bara en observation idag. Jag har under åren som släktforskare lärt mig att tyda både spretiga, personliga och äldre tiders handstilar. Men aldrig har jag stött på en präst som varit så sparsam om varje sida i födelseboken som den som skrev i Målillas kyrkböcker på 1780-talet. Satt han med förstoringsglas? Stilen är i sig som ni kan se (om ni har god syn) inte alls svårtydd, bara det att den är så usligt liten!

malilla-1778_2

Men, den som spar han har, och inte gjorde han av med många sidor varje år. Kan tänka mig att han sitter med ett leende på läpparna nu när en annan ska läsa det han skrivit. Har ni dykt på någon födelsebok som är skriven med samma sparsamhet i åtanke?

malilla-1778_1

Källa: Målilla med Gårdveda C:3 (1745-1800) Bild 134 / sid 253 (AID: v40508.b134.s253)
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Smålänningen som blev senator i Amerika

Vi har alla en eller flera personer i släkten som tog beslutet att söka något bättre än fattigdomen i Sverige och utvandrade till Nord Amerika på 1800-talet. För en del blev livet dock inte bättre, vilket bland annat Swede Hollow i Saint Paul, Minnesota, då ett av de fattigaste slumområdena i USA är ett tragiskt exempel på. För andra blev livet däremot rätt hyggligt, och några få gick det riktigt bra för, som smålänningen Carl Johan Alfred Ericsson.

carljohan0

”Mr. Ericson was born on March 8, 1840, near Vimmerby in the providence of Kalmer, southern Sweden” står det i en dagstidning i USA 1901. Så låt oss backa tillbaka till Sverige och 1840. Nära Vimmerby stod det, så efter en sökning hittade jag Carl Johan Alfrid född i Södra Vi. Carl var son till bonden Eric Nilsson och Cathrina Clemetsdotter ägare till 3/16 mantal i Norra Flaka. Fadern Eric var född 2 augusti 1804 i Skeda, och modern Cathrina var född 9 oktober 1803 i Horn.

carljohan1

Så Carl var son till en bonde, med två äldre bröder, Nils Peter och Gustaf Adolph. Man skulle kunna tro att Carl kom att emigrera till USA för att hans äldsta bror Nils Peter var den som skulle ta över gården en dag när föräldrarna blev för gamla. Men så var inte fallet. Gården såldes, och den 30 mars 1852 tog familjen ut flyttintyg för att 4 april påbörja sin resa till Nord Amerika. Carl var då bara 12 år gammal och fick följa med sina föräldrar på sitt livs äventyr. De två äldre bröderna hade vid denna tid redan lämnat föräldrahemmet, faktum var att båda två redan hade utvandrat till Illinois i USA, och hade naturligtvis skickat brev hem och berättat hur bra det var där borta i Amerika.

1852 var tiden före ångfartygens era, och familjen som tagit sig till Göteborg fick den 6 juni kliva ombord på segelfartyget Virginia. Resan över Atlanten tog 43 dagar, och den 19 juli fick familjen fast mark under fötterna igen då de anlände till New York. De tog sig via järnväg till Moline där Carls äldre bröder var lantbrukare. Återvänder vi till tidningen Rock Island Argus, 11 oktober 1901 kan vi läsa:

carljohan2

Carl Johan Alfrid, född i Södra Vi i de mörka skogarna i norra Småland var nu alltså senator i USA. Det kan man kalla klassresa. Han hade det definitivt gott ställt då han hade råd att ge generösa bidrag till byggandet av ett nytt bibliotek vid Augustana College. Lite längre ner i artikeln kan man läsa:

”He came to America in 1852 a poor boy, making his first home in Rock Island county, residing here until 1859, when he went to Mineral Ridge, Iowa, where he engaged in business. He moved to Boone in 1870 engaging in merchandizing until 1878, when he became a character member of the First National bank, the predecessor of the present City bank of which institution he is still the cashier. Mr Ericson has served as state senator and has been elected to various other offices, his people never missing an opportunity to honor him.”

Carl Johan som så många andra som utvandrade från Sverige skaffade sig ett mer amerikanskt namn nämligen Charles John. Till en början tjänade han som dräng hos en farmare, men fick småningom jobb som biträde i en butik i Altona. Detta var ett arbete som Carl gillade, och redan 1859 då han bara var 19 år gammal blev hans dröm förverkligad då han öppnade en egen lanthandel i Ridgeport.

Carl Johan blev några år efter tidningsartikeln president i City bank 1905. Han tillhörde Iowas representanthus 1872-73 och var senator 1896-1908. Genom ett skarpt affärssinne lyckades han alltså komma sig upp bland de rika i USA. I olika omgångar donerade han pengar till skolan Augustana på sammanlagt över 100 000 dollar, och då ska man ha i åtanke att detta var på 1900-talets början. Han testamenterade även pengar till de fattiga i Södra Vi, för trots att han lämnade Sverige redan som liten glömde han aldrig sitt fäderneland. Han besökte även Sverige vid två tillfällen, 1894 och straxt innan sin död.

Carl Johan var omtyckt av många då han var en hederlig och ordentlig person (en vanlig smålänning helt enkelt), och i The Iowa Legislature kan man läsa:

”He was always ready to help the poor and needy, which he did without show or ostentation, and his benevolences were large and varied. He took great interest in matters for the education of the youth, giving a large endowment to the Swedish College at Rock Island, built and donated to the city of Boone a splendid library building, and liberally contributed to numerous other objects of like nature. He took an active interest in Masonic affairs and in the affairs of the Presbyterian church, in both of which organizations he was an honored member.”

Carl Johan dog den 7 augusti 1910 i Boone, Iowa. Då var hans hustru redan död sedan tiotalet år tillbaka. I Census för USA 1880 får vi veta att hans hustru var Nellie Ericsson, född omkring 1850 i Sverige. Vi ser också en dotter till Carl, 14-åriga Lorena född 1865.

carljohan3

Backar vi däremot tillbaka till Census för 1870, så ser familjebilden ut som följande:

carljohan4

Lorena har här en fyra år äldre syster, Josephine född runt 1860. Dessutom har Carl en hustru vid namn Matilda, född runt 1834 även hon i Sverige, och som borde vara mor till Josephine och Lorena. Carl Johan var med andra ord gift två gånger, och enligt uppgift skall han ha gift sig 1859 vilket stämmer bra med tanke på Josephines födelseår.

Så den lille småländske grabben Carl som vid 12 års ålder lämnade Södra Vi kom att leva ett gott och händelserikt liv i Amerika – för hans del blev den amerikanska drömmen sann.

Hur stötte jag då på denna spännande livshistoria?

Det hela började med att jag satt och sökte lite fram och tillbaka i Chronicling America som har digitaliserade dagstidningar från USA för åren 1789-1924, och fick ett infall att söka på Vimmerby. Det dök då upp 11 dagstidningar där Vimmerby var omnämnt, och Carl Johan var med i en av dessa tidningar. Har du släktingar som utvandrat till USA kan jag varmt rekommendera en sökning i detta arkiv.

chroniclingamerica

För sökning i US Census, det vill säga USA:s folkräkningar använde jag mig av FamilySearch som till skillnad från Ancestry är helt gratis att använda.

Relaterade inlägg

Missväxt, svält och drömmar

Elisabeth Gustafsdotter – Ett tragiskt sätt att bli världskänd

Källreferens

Tidningen Rock Island Argus, 11 oktober 1901, sida 7
Svenskt biografiskt lexikon, Band 14 (1953), sida 67
US Census 1870, 1880, 1900

Södra Vi C:5 (1828-1851) Bild 104 / sid 199 (AID: v41121.b104.s199)
Södra Vi AI:9 (1837-1845) Bild 87 / sid 79 (AID: v24123.b87.s79)
Södra Vi AI:13 (1850-1856) Bild 73 / sid 64 (AID: v24127.b73.s64)
Södra Vi BI:1 (1827-1873) Bild 65 / sid 123 (AID: v41115.b65.s123)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar