Tjänstepigan Helena Svensdotters stölder

I maj månad 1727 avslöjades några stölder genomförda av tjänstepigan Helena Svensdotter i Vimmerby stad. Stöldgodset bestod av en drälsduk och tre silverskedar. Jag tänkte för skojs skull i detta inlägg återge näst intill ordagrant dåtidens stavning direkt ur domboken. I detta fall förekommer även en sedan tidigare bekant kvinna, nämligen Helena Grönfelt, dotter till ökända Kerstin Keyser.

HelenaSvensdotter

Anno 1727, den 13 maj, höltz ordinarie rådstugu, närvarande Herr borgmästaren Petter Hiertstedt, rådmännen Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegreen.

Samma dag inkallades sal. Rådman Hellers Enka hustru Elena Erlandsdotter och efter laga citation tilltalade hustru Margreta Linck, för en drälsduk af fint lärftsgarn, hwilken henne är ohemult ifrån kommen förl. Nyåhrs dags, och igenom rådman Lincks hustru Catharina Budeen fått en liten spaning förl. Onsdag, att Anders Wimmans piga Helena skulle utbudit en duk till sällja. Derpå hustru Elena Erlandsdotter gått gienast nu i förl. Onsdag afton till Anders Wimmans, hwarest dess swåger Claes Widman med bägges deras hustrur bor, nembl. Lena och Anna Grönfelter, och i wänlighet i en Cammar desse både hustrur tillfrågat, om intet de förstått deras tienstepiga haft någon duk? Hwarpå Anna Grönfeldt swarat, att hon sedt pigan haft en duk, och förmenas honom hafwa sålt hoos hustru Margareta Linck. Derpå hustru Elena Erlandsdotter tog ifrån Anders Wimmans huus afträde.

Förl. Torsdag morgon som war Christi Himmelsfärds dags, kom hustru Margareta Linck gångandes till sal. Rådman Hellers enka, och sade sig hafwa en duk, sampt ehrböd honom tillbaka bära, då Hellers enka sig wägrade och sade iag får wähl duken igen, och der på hoos herr borgmästaren sökia om hielp och bijstånd, och der med skilldes ifrån hwarandra.

Hustru Margreta Linck, närwarande tillstod, att hon hade duken af tienstepigan i underpant tillkommit förl. Mathis mästo marknadsdag för 4½ daler kopparmynt som pigan Lena, marknadsmorgonen, duken dijtburit och penningarna emottagit, men nekar alldeles till, att hafwa kiöpt duken, derpå blef stadstiernaren Pehr Håkansson befalter att gå under till Margareta Links huus och hämpta duken opp, hwilken tillbaka kom med duken, då hustru Elena Erlandsdotter igenkiände, dett wara sin duuk, och wiste 2ne lijka stycken.

Pigan Helena Svensdotter optog uthur fängelset, och befrågades henne om hon stulit någon duuk ifrån sal. Rådman Hellers enkia? Hwilket hon straxt bekiände sig hafwa giort i förl. Julhelgdagarne, om en afton, att hon tagit duken, då ingen war i stugan hoos bemelte Hellers enka, och duken låg på bordet, sampt sade sig bemälte duk försålt till hustru Margareta Linck, då hon om en afton lembnat duken wid Anders Wimmans bakport till hustru Margareta, och om Mathio marknads morgon kom och wille ha sina penningar, warandes uti stugun dottren Dorothea tillstädes, som afwist handelen, och räknade löspenningarna till fyllnad uti 4½ daler kopparmynt. Men Dorothea närwarande alldeles nekar här till, sampt att duken är pantsatt och intet kiöpter, ej heller af wiste att duken war stuhlen uthan pigan sagt wid efterfrågan, hon haft duken i några åhr, der på till spordes pigan, om hon sagt för hustru Margareta Linck och hennes dotter Dorothea, att duken wart stuhlen, swarade der till nej, sampt och att ingen har bedt henne stiähla, eller warit i råds om tiufnaden.

Dessutom bekiäner pigan Lena Svensdotter, att hon ifrån handelsman herr Jonas Castman bortstuhlit en silfwerskied, och ifrån guldsmeden mäster Anders Castman två silfwerskiedar, hwilka 3ne skiedar Johan Johanssons hustru Elisabeth Stock åth henne förwarat; Rådstugurätten lät opkalla Johan Johanssons hustru Elisabeth och tillfrågade henne om hon kiöpt desse 3ne skiedar: derpå swarade hon, att pigan berättat sig erft desse skiedar och fått henne till giömma, och bedt att hennes man skulle föra dem till hennes släkt uti Tiust, och således intet har skiedarne hemma. Derpå Rådstugu Rätten antydde hustru Elisabeth, att skaffa skiedarne igen till nästkommande Måndags.

Pigan Lena Svensdotter bekiände wijdare, att hon haft duken i sin maatmoders Anna Grönfelts förwahr en lånan tijds, och ehrbiudit henne duken till kiöp: men när hennes syster Helena Grönfält, fått wettat der om, och sagt dett för sin man Anders Wimman hade hon fått duken igen åth pigan, och intete honom längre under sitt förwahr hafwa wille.

Hustru Anna Grönfelt opkallades, och befrågades henne, om haft denne duk under sitt förwahr? Swarade der till, att hon haft duken allenast i några dagar, till dess hon fick fråga sin syster om hon skulle kiöpa duken, I sedan råddes med swar andra, att få pigan duken igen, och bad henne bära honom dijt, hon tillförende har tagit honom, sampt frågade hwarest hon tillförende haft duken? Sade; hoos Johan Johanssons Lisken, och der med gick uth, och bar duken i brygghuset, hwarest hon honom sedan lade.

Rådstugurätten stannade med wijdare ransakning till dess skiedarne koma tillstädes, och förden skull differerar saken till nästa Rågstugu dags, och alltså parterne togo afträde.

 

Anno 1727, den 15 maj, höltz ordinarie rådstugu, närvarande Herr borgmästaren Petter Hiertstedt, rådmännen Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegreen. Herr Rådman Anders Wimmermarck siuk.

Sedan oppkallades qwinfolket Helena Svensdotter, och wijdare befrågades, om hon någon mehra hade att bekiänna som hon stuhlit hafwer, än den på sidsta Rådstugun tillstådde drälsduk och 3ne silfwerskiedar? Swarade der till alldeles nej. Deruppå Rätten tillfrågade henne, om hustru Maria Linck och Lisken Storck af wettat, dett hon stuhlit duken och silfwerskiedarne, eller om någon annan afwettat hennes tiufweri? Dertill hon åter alldeles nekar, att ingen dett afwiste, annorlunda, än hon skiedarne erft, såsom och att Lisken Storck igenom sin man Johan Johansson skulle befordra de 3ne silfwerskiedar, till qwinfolkets faster att hoos hennes förwaras.

Hustru Anna Grönfelt opkallades och besfrågades hennes, om hon något af qwinfolkets tiufwerij afwettat, antingen dett hon redan bekiänt, eller något mehra som hon skulle tagit, och för henne uppenbarat? Derpå swarade Anna Grönfelt, att hon intet sedt mehr än drälsduken och en silfwerskied med bokstäwer på A: S: hwilken skied pigan berättat sigs hafwa försålt till hustru Anna Linck: och mehra weet hon intet om hennes saker, som hon sedt henne haft, ej heller hört, och sade dett willia meds eeds betyga. Hwar med hon tog afträde.

 

Anno 1727, den 17 maj, höltz ordinarie rådstugu, närvarande Herr borgmästaren Petter Hiertstedt, rådmännen Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegreen. Herr Rådman Anders Wimmermarck siuk.

Samma dag oppkallades qwinfolket Helena Svensdotter, och wijdare henne befrågades om hon något mehr hafwer stuhlit, än hwad hon redan bekiänt? Såsom och, om någon med henne warit i samråde, och sig dehlachtig i tiufnaden giort? Swarade här till alldeles nej, att hon intet mehr stuhlit, än hwad hon redan bekiänt hafwer, om duken och de 3: silfwerskiedarne, sampt att ingen afwettat hennes saker antingen der warit stuhlna eller ej.

Deruppå drällsduken som är 9 ¾ alnar lång, af 2ne troowärdige hustru wärderades, hwilka intygar, att hon intet högre kunde wärderas än till 24 öre silfwermynt allnen, belöper 7 daler 10 öre silfwermynt sampt skiedarne som woro tillsammans 9 ¼ lod, a 1 daler 5 1/3 öre silfwermynt lodet, blir 10 daler 25 1/3 silfwermynt giör i en summa tillsammans 18 daler 3 1/3 öre silfwermynt.

Och som Rådstugu Rätten intet mehra kunde utleeta henne Helena Svensdotter denna gången hafwa stuhlit, ty företog saken till afgiörande uti efterföljande slut.

Rådstugu Rättens sentens och dom, ofwer qwinfolcket Helena Svensdotters begångna tiufnad, afsagd Wimerby Rådhus den 17 maj 1727. Emedan dett befinnes efter Helena Svensdotters egit tillstående, dett hon borttagit ifrån sal. Rådman Hellers encka, hustru Elena Erlandsdotter en duk om 9 ¾ alns längds, efter wärdie bestiger 7 daler 10 öre silvermynt sampt 3ne st silfwerskiedar, een tillhörig herr Jonas Arfwidsson Kastman, och de andra 2ne mäster Anders Kastman, wäga tillsammans 9 ¼ lods, bestiger å 1 daler 5 1/3 öre silfwermynt lodet till 10 daler 25 1/3 öre silfwermynt.

För den skull i anledning af Kongl. Maijst. Straffordning af den 18 Maij 1653 kommer hon således att plickta tredubbla böter till hennes räknat denna hennes tiufnad 54 daler 10 öre silfwermynt, och dessuthan efter resolution på Prästeskapets beswär af åhr 1697 8. § sampt den 21 Martij 1715 jämwähl stå uppenbara Kyrkioplicht.

Hwad wijdare hustru Elena Erlandsdotters kiäromåhl till hustru Margareta Linck widkommer, så kan Rådstugu Rätten denna gången till wijdare skiähl och bewijs, bemälte Käromåhl ej afsluta, uthan antijdes kiäranden till sine Kiäromåhl, sådant med giltige wittnen intyga, lijkmätigt domare Reglarnes 35 §: actum ut supra.

Avslutningsvis…

Så slutade detta fall. Helena Svensdotter hade med största sannolikhet inte de 54 daler och 10 öre silvermynt som hon dömdes att betala, då det var en ansenlig summa pengar på den tiden. Straffet bör därför ha förvandlats till kroppsstraff, det vill säga Helena fick lida risstraff utanför rådhuset inför Vimmerbybornas dömande och hånfulla blickar. Observera att redan den andra rättegångsdagen omnämndes inte längre Helena som piga utan som qwinsfolk vilket på den tiden var ett nedvärderande skällsord för en icke gudfruktig kvinna.

Källreferens

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 4000 (AID: v280120.b4000)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 4020 (AID: v280120.b4020)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 4050 (AID: v280120.b4050)
 
 
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Första släktboken färdig!

Det är en alldeles speciell känsla när man får hem paketet, öppnar det och tar av plasten av boken som man så ivrigt väntat på. Att hålla boken i händerna och bläddra i den, det är en smått magisk stund. 362 sidor representerar hälften av all den tid som jag lagt ner på min släktforskning de senaste 14 åren då det omfattar min farfar och farmors anor. Har det varit värt det… självklart!

Bok2

Det finns olika sätt att presentera och dela med sig av sin släktforskning, det är nog många idag som anser att böcker i fysisk form har gjort sitt, att allt ska presenteras i lättåtkomlig sökbar form på internet. Så är det inte för mig, jag tillhör generationen som fortfarande gillar böcker. En bok är för mig mer bestående än en personlig hemsida eller ett träd hos någon leverantör som kan bli uppköpt eller helt plötsligt få för sig att ändra sina villkor. Sen utesluter det ena inte det andra förstås. För mig har målet de senaste åren varit att samla det mest intressanta i tryckt bokform, och nu har jag avslutat bokprojektet med min pappas anor. På de 362 sidorna trängs nu livsöden, spännande historier, fotografier, persondata, släktträd och avskrifter av brev och domboksutdrag. Det som har tagit tid med färdigställandet har varit att komplettera alla uppgifter med korrekta källreferenser, något som jag tyvärr slarvade med de första åren som släktforskare. Men i boken efter varje levnadshistoria finns nu alla källreferenser prydligt samlade.

Bok1

Frågan om man kan bli färdig med sin släktforskning är väl aldrig så aktuell som när man tryckt en släktbok. Erfarna och inbitna släktforskare brukar le åt frågan, självklart blir man aldrig klar, nya källor digitaliseras hela tiden, och nytillkomna databaser och register gör att vi hittar uppgifter som tidigare varit dolda. Men efter 14 år kan jag nog ändå säga att jag känner mig relativt klar med min släktforskning, så pass att jag vill trycka upp mina släktböcker. Självklart kommer jag fortsätta att komplettera med nya fynd och uppgifter de kommande åren – men det finns ju inget som säger att man inte kan ge ut en ny utgåva av släktboken när man har hittat tillräckligt mycket nytt.

Men är det då svårt att göra en egen släktbok? Är det väldigt dyrt?

Svaret är nej på båda frågorna, det är väldigt lätt att göra en egen bok idag med riktigt fint resultat. Jag valde även denna gång Books on Demand (www.bod.se) som leverantör, då jag blev väldigt nöjd med resultatet sist då jag tryckte upp min bok Vimmerby stads historia.

Själv valde jag att skapa min bok i Microsoft Word, och sedan spara filen som en PDF när jag var klar. Hos Bod kan man sedan välja att trycka en eller flera böcker, det finns alltså inget krav på att trycka ett minsta antal böcker, så som det var förr i tiden hos tryckerierna. För att få veta vad det kommer att kosta, så kan man använda deras prisberäknare där man anger format, typ av papper, inbindningsteknik, skyddslaminering och sidantal. Sedan ser man vad en bok kommer kosta.

Prisberakning

När man vill skrida till verket skapar man ett konto hos Bod, och ett nytt bokprojekt. Jag rekommenderar avtal BoD Fun om du bara ska trycka upp din släktbok för dina närmaste. Ska du göra boken tillgänglig för allmänheten hos Sveriges bokhandlare är det istället avtal BoD Classic som gäller, men det borde inte vara aktuellt i detta fall.

Sedan laddar man upp sin bok i PDF-format. I ditt bokprojekt kommer du även få välja på fler alternativ, exempelvis vilka sidor i boken som ska tryckas i färg, och om boken ska ha rundad eller slät bokrygg.

Slutligen så ska man skapa ett bokomslag, och det kan man antingen göra genom att använda en av deras färdiga mallar där man bara klistrar in sina bilder och texter, eller så kan man ladda upp ett helt egendesignat bokomslag, även det i PDF-format. Denna gång valde jag det senare, vilket även det gav ett fint resultat. Omslaget designade jag i Visio, men man kan naturligtvis använda vilket program som helst som kan spara ut en PDF-fil.

Omslag

Min bok är tryckt i format 17×22 cm och med vitt 90-grams papper och med inbunden bok med trådbindning. Ett lagom format och trådbindningen garanterar förhoppningsvis att den kommer hålla ett antal år framöver.

Har du inte provat att göra din egen släktbok så rekommenderar jag det! Det är ett roligt projekt, och ger ytterligare en dimension åt ditt släktforskande. Det är ju även en uppskattad present att ge bort till både familjemedlemmar och släktingar. Min deadline för detta bokprojekt var april månad i år av den speciella anledningen att min pappa skulle fylla 70 år. Detta gjorde han igår, och det var extra roligt att kunna lämna över en present som man lagt ner så mycket tid, möda och glädje åt.

Pappa70

Min pappa med sitt exemplar av släktboken.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Slutet för Träbeen i Vimmerby stad

Jag har tidigare nämnt Träbeen i min bok Vimmerby stads historia, men tänkte i detta inlägg gå lite djupare in i den sista tiden som ledde till att Träbeen till sist slutligen måste lämna staden. Namnet Träbeen för tankarna till Hector Barbossa i filmerna Pirates of the Caribbean, men Träbeen hette egentligen Hans Erlandsson och tillhörde det lägre sociala skiktet i staden, och var dessutom inte någon borgare.

Båtmansbacken7

Den 23 april 1722 lästes ett brev upp i rådhusrätten från landshövdingen där det stod; ”Angående Hans Träbeen som för tiufnad och under otillhörigheter warit angifwen, och magistraten äfwen och ansökte att få uthur staden dett Magistraten har att föreläggia denna Träbeen en wiss tijds att försällja sin stufwa och sedan sig uthur staden begifwa; men i annor händelse, och derest som till denna föresatta tijden, dett ej efterkommer, och stufwan föryttrar, så kan magistraten förordna 2ne edsswurna och opartiska wärderingsmän som berörde stufwa werdera, hwilken sedan till den som lust hafwa kan försälljas.”

Träbeen var med andra ord långt ifrån okänd i staden för sina förehavanden, och hade varit i rådstugan redan den 27 maj 1705 då han dömts till att sitta i stocken för att ha slagit sönder flera fönster i västra tullstugan. Han hade sedan under åren blivit anklagad för dråp på bonden i Vännebjörke, hästtjuvnad och att olovandes ha hyst tattare och zigenare i sitt hus. Obetalda skulder till borgarna i staden, framför allt till Hindrich Heller gjorde nu alltså att landshövdningen gav sitt godkännande till att Träbeens stuga kunde säljas.

Men på något sätt lyckades Träbeen få stanna kvar i Vimmerby ytterligare några år, till de övriga borgarnas förtret. Men den 24 april 1725, i närvaro av min egen morfars farfars morfars morfar Petter Hiertstedt som då var borgmästare i Vimmerby och tillika ordförande vid rådstugan, jämte övriga rådmän Joen Erichsson, Niclas Linck, Jonas Lindegreen och Anders Wimmermarck var det dags för ett nytt framträdande i rådstugan för Träbeen.

Det var stadsfogden Anders Castman som förde målet mot Träbeen som föregången fredags natt hade ”swärmat och druckit och in på natten kommit in i sitt herberge hoos Nills Fröberg och begynt swäria och dundra”. Detta var naturligtvis extra illa då det var den stora bönedagsnatten, så Fröberg hade varit tvungen att ange oskicket hos magistraten, och stadsfogden hade då fört Träbeen till stadens arrest.

Nills Fröberg som var närvarande vittnade nu att ungefär klockan 10 eller 11 stora bönedagsnatten kom Träbeen in och började svära på sin hustru och ville sönderhugga en kista med en yxa, jämväl ropade han på en kniv, och sa sig vilja hugga kniven i hustrun. Träbeen var ordentligt överdrucken, så Fröberg hade behövt att söka hjälp hos Lars Bruun för att kunna styra Träbeen. Även Träbeen själv vittnade, och sa att han visserligen hade skrikit dessa saker, men inte alls rört sin hustru. Men det sa Fröberg berodde endast på att han och Bruun hade hindrat honom, vem hade vetat hur det annars hade kunnat gå. Efter dessa förhållandevis korta förhör, och efter rådstugurättens betänkande så kom domen; För hot och svordomar den stora bönedagsnatten, och med åtanke att Träbeen sedan tidigare varit varnad av magistraten för liknande förseelser, dömdes Träbeen till att plikta 5 daler silvermynt eller sitta 2 söndagar i stocken. Därefter skulle Träbeen nu drivas ut ur staden, och han gavs 8 dagar att ”försee sig om annorstädes sökia sig huus och sina saaker utflyttia”.

Träbeen1

Det var i slutet av april månad. Men Träbeen verkar ha blivit kvar i staden ännu en tid, vilket retade upp borgarna ytterligare, och snart såg de sin chans då Träbeen olovligen sålde tobak i Tjust härad.

Den 26 juni 1725 hölls det ny rådstuga i Vimmerby stad, och samma dag inställde sig för rådstugurätten borgarna och handelsmännen Isaac Wimmander, Petter Falck, Sven Lundberg, Måns Mårtensson, Jöns Åbrant, Östen Beckstedt och Daniel Kollberg med en skrivelse i vilken de ansökte om magistratens assistans och bifall uppå Hans Erlandssons otillborgliga förhållande, uti deras handelsdistrikt, som han uti Tjust härad och annorstädes häromkring staden förövat, med tobaks och annat smått krams försäljande. Det var inte heller bara en gång, utan hela tre gånger enligt borgarna som Träbeen hade varit i Tjust och sålt tobak så billigt som 9 öre silvermynt per rulle, vilket var under normalpris. Nu ville de att Träbeen en gång för alla skulle drivas ut ur staden!

Hans Träbeen som även han var närvarande tillstod att han visserligen hade haft tobak med sig till Tjust, ett lispund tobak som han tagit hos Johan Linck och sedan sålt två rullar för 9 öre styck i Grönhults krog, men endast där och ingen annanstans. Han framförde också att om han nu skulle bli utdriven ur staden, så skulle åtminstone hans hustru få stanna, då hon var barnafödd härstädes. Det var dock inget som rådstugurätten tog hänsyn till, Träbeen, hans hustru och hans barn skulle alla lämna Vimmerby för gott. Han blev dessutom ådömd att plikta med hela 40 daler silvermynt för sina grova förseelser.

Träbeen2

Två dagar förflöt, och Träbeen insåg nu att det var dags att ge upp och flytta. Nu rådstuga hölls den 28 juni, och Träbeen kallades nu upp för att corporaliter (kroppsligen) utstå sitt straff för de böter och brott som han blivit dömd för, då han inte hade några penningar att betala med. Det blev helt enkelt spöslitande vid rådstuguväggen, en händelse som säkert med hånleenden och nyfikenhet bevittnades av stadens övriga borgare. Jämväl förmanades han att allvarligen idag eller i morgon utan någon motsägelse eller motsträvighet efterkomma rådstugurättens resolution (beslut) och hava sig utur staden, vilket han med god vilja åtog hörsamma efterkomma, och gärna på landet utflytta.

Och här tar spåren slut efter Hans Erlandsson Träbeen, så långt som min forskning har tagit mig. Han förekommer inte längre i vare sig mantalslängder eller husförhörsböcker, och jag har inte heller hittat vart han och hans hustru tog vägen.

Vi vet ganska mycket om hur Hans liv var i Vimmerby för åren 1705-1725, men mycket litet om varifrån han kom, eller vart han var född. Hans och hans hustru Anna Bengtsdotter bör ha gift sig i början av 1710-talet. Deras första barn Bängt föddes den 19 januari 1712, och följdes av barnen Erland 1713, Pär 1716, Lars 1718 och Johan 1722. Men troligen var både Hans och Anna något äldre då de gifte sig, vilket vi får i en ledtråd ur domboken den 22 september 1722, då något tragiskt hade hänt.

Till rådstugan hade nämligen änkan Ingeborg Hansdotter blivit uppstämd (Anna Bengtsdotters mor), för det att hon dess dotters barn hade ihjällegat. Efter denna tragiska händelse hade dock Ingeborg varit sjuk, och först nu kunnat närvara vid rådstugan. Olyckan hade hänt 14 dagar efter pingst, och barnet hade varit endast 14 dagar gammalt. Ingeborg försvarade sig med att hon både led av ålderdomssvaghet eftersom hon var över 90 år gammal och att hon samtidigt sov väldigt hårt. Föräldrarna till barnet, vilken var gossen Johan född den 20 maj 1722, tillfrågades om Ingeborg talade sanning, och om de på sitt samvete kunde bekräfta detta vilket de gjorde. Ingeborg gick därför fri från misstankar om brott. Men om hon var över 90 år gammal 1722, borde hon ha varit född någon gång i början på 1630-talet. Även om Ingeborg fick många barn, och Anna föddes sent i barnaskaran, så borde Anna vara född någon gång på 1670-talet. Anna var med andra ord runt 35-40 år gammal då hon fick sitt första barn. Gissningsvis var Hans Träbeen ungefär lika gammal som som sin hustru, och var med andra ord runt 50 år gammal då han för gott förvisades ur staden.

Källreferens

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 830 (AID: v280120.b830)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 2530 (AID: v280120.b2530)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 2630 (AID: v280120.b2630)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 2650 (AID: v280120.b2650)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 1130 (AID: v280120.b1130)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att organisera och publicera släktfoton

Har du en massa fina släktfoton inskannade i din dator? Ligger de sparade lite här och där i en massa gula mappar, utan att det står vem som är vem på fotona? Då är du inte ensam. Det här inlägget handlar om några tips på hur du kan organisera och publicera dina släktfoton på ett enkelt sätt.

Photos170411

Som vanligt då vi pratar om teknik och olika program- och molnlösningar, så finns det alltid en uppsjö av alternativ att välja på. Vad som är de bästa alternativen är ofta en subjektiv och personlig bedömning. Det är alltid bra och prova några olika lösningar innan man bestämmer sig för vilken man vill använda. Detta inlägg är till för att inspirera dig till att börja sortera och dela med dig av dina släktfoton.

Personligen ser jag en skillnad i att hantera digitaliserade släktfoton och alla dessa vardagsfoton vi tar själv med mobilkameran. Där har du säkert redan en bra funktion för backup, exempelvis autosynk med hjälp av Google Photo där fotona dessutom blir indexerade. Där är det inte lika viktigt att för varje foto beskriva vem personen är, då det är nutida, levande människor som är motiven.

Tar vi istället de gamla kabinettsfotografierna från 1900-talets början som du fått låna av din mormor, så är fallet lite annorlunda. Där vill vi noggrant skriva ner vem som är vem på fotona innan vetskapen är borta.

Skapa ett bra filnamn

Innan vi går in på olika sätt att organisera foton, så rekommenderar jag att ge dem bra filnamn. Filnamnet ska ge förutsättning att matcha fotot mot rätt person i din släktforskning. Är det bara en person på fotot, så anger jag personens namn, födelsedatum och ett litet löpnummer då man ofta har flera foton på samma person, exempelvis:

Liljedahl, Karl Vilhelm 1892-03-22 01.jpg

Är det många personer på fotot så behöver du kanske inte ange alla personers namn och födelseuppgifter om det är logiskt vem som är vem utifrån ålder och kön, utan då kanske det räcker med:

Liljedahl, Karl Vilhelm 1892-03-22 02 med familj.jpg

Det är det självklart inte heller fel och ange i filnamnet när och var fotot är taget, om den informationen är känd. Fördelen med ett bra filnamn är naturligtvis när en släkting kommer förbi och ska få en kopia på några av dina foton så är allt redan klart vem som är vem på fotografierna när han/hon kommer hem till sin egen dator.

Andra alternativ att koppla samman uppgifterna vem som är på fotot är att lagra detta i filen med hjälp av IPTC vilket jag återkommer till senare. Nackdelen är att inte alla vet hur IPTC fungerar, och det finns ingen garanti att IPTC-informationen finns kvar i fotot när du har laddat upp det till en molntjänst.

Lagra filerna lokalt

Hur du strukturerar upp alla dessa digitala foton i olika mappar är egentligen inte så viktigt, utan att istället skapa möjlighet att söka fotona genom att skapa taggar och komplettera med metadata (information om fotot).

Personligen har jag för att ha lite uppdelning skapat fyra grundmappar, en för farfars släktingar, en för farmors etc. Det känns lite mycket och ha alla foton blandande i en och samma mapp, men visst går även det bra om man så önskar. Min personliga rekommendation är dock att ha sitt originalbibliotek av foton lagrade lokalt på sin egen dator, men med en fullgod backup.

Ligger fotona på datorn har du alltid tillgång till dom, och du vet att de inte har komprimerats eller på annat sätt försämrats i kvalité eller storlek. Men glöm som sagt var inte backup!

Andra väljer att lagra alla sina foton direkt på nätet istället. Självklart fungerar det lika bra, men förvissa dig då om att välja en tjänst som inte på något sätt försämrar kvalitén på fotona som du laddar upp.

Organisera foton i ett program

Jag har varit runt de senaste åren med laptop och skanner och digitaliserat det ena fina släktfotot efter det andra. Efter ett tag insåg jag att det började bli ohållbart, det var helt enkelt dags att börja organisera upp min fotosamling, och det var här jag insåg att det inte var lika lätt som jag tänkt mig om jag skulle göra det med bara gula mappar.

WorkSpace

Jag har under väldigt många år arbetat med PaintShop Pro, ett fotoredigeringsprogram med riktigt fina fotofunktioner till en mycket rimlig kostnad. Något som jag inte tidigare tänkt på är att det faktiskt finns möjlighet att även organisera sina foton i samma program. Detta gör man i Manage Workspace, där du börjar med att tala om vilka mappar på din dator som skall ingå.

Steg två är att skapa taggar. Det betyder i praktiken att man skapar en tag för en person, och sedan kopplar denna tag till de foton som personen förekommer på. Då kan man snabbt sedan få fram vilka foton som respektive person finns med på. Självklart kan man skapa taggar även för andra saker, så som vart fotot är taget.

Slutligen kan man fylla i IPTC vilket kortfattat är metadata (information) om fotot. Denna data lagras sedan innuti själva filen och följer med andra ord med filen när man kopierar den till annan plats. Se följande informativa film om hur det hela fungerar i PaintShop Pro (klicka på bilden):

PaintShop1

Nuvarande version Corel PaintShop Pro X9 Ultimate kostar i skrivande stund 795 kronor. Ett alternativ är Adobe Photoshop Elements 15 som kostar 899 kronor. Det finns självklart gratisalternativ, men ibland kan det vara värt att betala några hundralappar, framför allt då du får både ett bra redigerings- och organiseringsprogram i ett och samma paket.

Dela med sig av sina foton

Släktfoton är till för att delas med andra och inte bli liggande på en snart bortglömd hårddisk. Det finns flera olika sätt att göra det på, och jag tänkte avslutningsvis föreslå några lösningar.

Ett alternativ jag redan nämnt är att skaffa sig ett Google-konto om du inte redan har gjort det. Det är helt gratis, och du gör det via följande länk:

https://accounts.google.com/SignUp?hl=sv

GoogleAccount

Där kan du sedan ladda upp dina foton, du får då backup på dessa, och även möjlighet att välja vem du ska dela med dig fotona till genom att enkelt skicka en länk till personen i ett mail. Även om det kan vara lockande att använda Google Photo med obegränsat utrymme till förfogande, så tänk på att fotona blir komprimerade, och om de är 16 Megapixel eller större även förminskade. Har du inte tusentals släktfoton så rekommenderar jag istället att använda funktionen Google Drive. Där är du begränsad till 15 Gigabyte lagringsutrymme, men filerna lämnas helt orörda vid uppladdning. 15 Gigabyte borde räcka till duktigt många foton, och det går alltid att utöka till 100 GB (19 kronor/månad) eller 1 TB (99 kronor/månad).

När du har laddat upp fotona i en mapp så är det väldigt enkelt att bjuda in andra att kika på dina foton. Högerklicka på mappen och välj Dela…

Google2

…och ange personens e-postadress så skickas en länk till din mapp när du klickar på Klart:

Google3

Ett annat fullgott alternativ är DropBox. Här får du dock endast 2 GB lagringsutrymme initialt som gratisanvändare, vilket kan kännas lite snålt vid jämförelse.

Men varför inte använda Facebook? Det är ett utmärkt community, och du har säkert redan flera av dina släktingar där. Skapa en ny Facebook-grupp är enkelt, när du är inne på din profil, högerklicka på lilla pilen uppe till höger, och välj skapa Grupp.

FacebookGrupp

Fördelen är att en sådan grupp kommer säkert bli mer levande än en utdelad Google Drive eller Dropbox. Här kan medlemmarna kommentera alla foton, berätta gamla minnen och själva lägga upp fler fina släktfoton. Glöm dock inte att göra gruppen hemlig, och sen är det upp till dig och välja vem som ska få vara med.

Även Facebook får man se upp lite med för här komprimeras också foton, och det ganska märkbart ibland. Det finns dock lite workarounds att använda sig av. Lägger man bilderna i ett album så kan man när man skapar albumet ange att bilderna ska sparas i hög upplösning:

FacebookHög

Eller om du vill lägga bilderna direkt i flödet, så kan man spara dessa med någon av följande storlekar (bredd): 720 pixlar, 960 pixlar eller 2 048 pixlar och dessutom spara bilden som jpeg med en sRGB-färgprofil, då ska bilden inte komprimeras enligt Facebook själva.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Men vänta lite, ditt eget liv då?

Skriva

Idag fortsätter jag på temat skrivande. Som släktforskare är det lätt att gripas tag av nyfikenheten då det ena spännande livsödet efter det andra avslöjas när du kartlägger ditt släktträd och upptäcker dina förfäder. Men med dagens inlägg så vill jag bara påminna dig om att ditt liv är en viktig pusselbit i ditt släktforskande, en pusselbit som lätt kan glömmas bort.

När en person som precis ska börja släktforska frågar hur man går till väga så brukar det allra vanligaste tipset vara att prata med de äldre i familjen/släkten (underförstått innan det är för sent). Självklart är det en viktig del och ger information som för alltid är borta när personen inte längre finns. Någon klok person har sagt att ”När en person dör så försvinner ett helt bibliotek av minnen”.

Även om släktforskning är ett fritidsintresse, och ett starkt beroendeframkallande sådant vill jag påstå, så tror jag många med mig även ser det som en möjlighet att på något sätt lämna efter oss något (förutom våra älskade barn) till kommande generationer. Det är ju därför vi sammanställer och trycker upp släktböcker när vi kommer så pass långt i vår forskning, för att på något sätt bevara det vi har tagit fram. Tänk tanken att ett av dina barnbarns barn om hundra år hittar din släktbok på vinden, blåser bort dammet och sätter sig ner och börjar läsa det du en gång skrev, är inte det en rätt spännande tanke? Vore det då inte synd om du själv inte nedtecknat din livshistoria som ett första kapitel i släktboken?

Det är också här som jag tror att de flesta stöter på ett litet mentalt hinder, och förevändningarna kan vara flera; Jag är inte duktig på att skriva (memoarer), jag är väl inte gammal nog och sitta och skriva mina memoarer redan? det har väl inte hänt något spännande och intressant i mitt liv? Jag har inte så mycket minnen från min barndom…

Om vi börjar med det här att inte vara duktig på att berätta och skriva ner det man minns; det är helt rätt att alla inte är författare och har lätt att formulera sig i text så som man vill ha det. Men jämför dig inte med en författare, det är deras yrke. En bok du köper har dessutom bitvis skrivits om av författaren flera gånger innan denne blev nöjd, och sedan nagelfarits av förlaget som ger ut boken, både med åsikter om dess innehåll och att den ska vara fri från stavfel och grammatiskt rätt. Det du kommer att skriva ner om dig själv kommer att vara personligt, och med dina egna ord, formuleringar och tankar, och det är mer värt för dina närmaste än perfekt grammatiska texter.

Sen har vi det här med att inte vara gammal nog att skriva ner sitt livs historia. Självklart har du mycket spännande kvar i livet att uppleva. Men varför vänta tills man är 90 år och minnet kanske inte är lika skarpt som nu? Ska man dessutom se lite krasst på det så är det få förunnat att få leva till man fyller 90, det vet du ju redan som släktforskare, även om vi alla vill leva långa liv.

Det har inte hänt något spännande eller intressant i mitt liv… Självklart har det gjort det bara du får tänka efter lite, och även om man tycker att livet som liten är väl ungefär som nu, så skiljer det sig rätt mycket ändå vill jag påstå. Jag själv är född 1974 och fyller snart 43 år. När jag var liten i slutet på 1970-talet och början på 1980-talet så fanns det varken internet eller datorer, något som i våra barns öron låter helt horribelt. Vi var istället ute och lekte tills det blev mörkt. Musik streamades inte via Spotify utan man köpte stora LP-skivor med tillhörande knaster eller spelade in från radion på kassettband. Idag vet ingen under 20 vad en skivnål är för något. Så nog skiljer sig även vår generations vardag mot våra barns.

Jag har inte så mycket minnen från min barndom… Det kan vara svårt när man sätter sig med ett tomt kollegieblock eller vid datorn och ska börja skriva. Men tro mig, bara du kommer igång så kommer du att minnas allt mer ju mer du skriver. Själv satt jag hela tiden och tänkte, ja just det, det måste jag ju ta med! Så kommer det säkert bli för dig också.

Beskriv allt från hur dina föräldrar var, äldre släktingar, andra personer som gjort intryck på dig i din uppväxt, hur det var i skolan, första jobbet, och glöm för den skull inte bort första gången du träffade din fru och hur du upplevde händelsen när dina barn föddes. Vad gjorde ni på somrarna när du var liten? Vilka filmer och tv-serier gillade du att se på tv, och vad var dina favoritböcker som du läste när du var tonåring? Någon utlandsresa som påverkat ditt liv, eller kanske hur du tog dig igenom saknaden efter din farfar när han gick bort? Bara din egen fantasi sätter gränserna.

Bara man kommer över den där första och besvärligaste tröskeln och får lite motivation och inspiration att skriva om sig själv så kommer du upptäcka att det faktiskt är riktigt roligt! Personligen skrev jag i datorn, framför allt för att det är så lätt att klippa och klistra bland styckena, för jag skrev inte mitt i kronologisk ordning, utan små stycken när det ena minnet efter det andra dök upp. En del av er kanske istället föredrar att först skriva för hand, det är vad man är van vid som får styra, huvudsaken är att man tar sig tiden att faktiskt göra det, för det kommer definitivt kommande generationer att uppskatta.

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Prästernas flitiga skrivande

Vi släktforskare har alla till och från stött på kyrkböcker där vi ifrågasatt prästens kompetens att överhuvudtaget kunna skriva något som ska vara i närheten av läsbart. Dessa böcker gör livet svårt för oss i vårt detektivarbete efter våra anors livsöden. Men sen finns det också präster som ansträngt sig och skrivit både läsbart och framför allt detaljerade böcker.

fountain_pen

Prästens uppgift förr var att hålla söndagspredikan och husförhör, sköta dop, bröllop och begravningar, och däremellan ingjuta tillräcklig auktoritet hos församlingsmedlemmarna så att han uppehöll sin pondus och maktfaktor i socknen. Därutöver hade han även som uppgift att dokumentera i kyrkböckerna det arbete han utfört. Många präster arbetade med kladdböcker eller till och med lösa lappar, som sedan vid fotogenlampans sken skrevs in i originalboken.

Redan vid prästmötet år 1608 uppmanade dåvarande ärkebiskop Olaus Martini prästerskapet att börja föra bok över dop, vigslar och begravningar. Han fick nu inte så stort gehör för sitt önskemål, även om det finns en och annan församling som började föra bok på tidigt 1600-tal. Någon chans att driva frågan vidare fick inte heller Olaus då han avled kort därefter den 17 mars 1609.

På senare delen av 1600-talet påbörjades arbetet med en ny kyrkolag, ett mångårigt projekt som tog ny fart då Karl XI tillsatte en kommission 1684. Den nya kyrkolagen presenterades på 1686 års riksdag och i den fick vi nya, riksomfattande och samtidigt detaljerade regler för hur ”den kyrkliga personregistreringen” skulle ske. Denna kyrkolag ledde nu till att skrivandet tog fart ute i landets prästgårdar. Många av landets socknar och städers kyrkoböcker härstammar också från de sista åren under 1600-talet. Men som du vet är de tidiga kyrkböckerna som regel rätt fattiga på information, vid dop antecknades dopdatum men inte födelsedatum, likaså vid begravning antecknades begravningsdatum men inte dödsdatum. Så förblev det under ett antal årtionden, och det prästen skrev, var det i stort sett endast prästen som läste. Bortser vi ifrån det faktum att man skrev med den så kallade nygotiska, tyska handstilen så har vi även faktorn att då som nu hade alla präster en personlig handstil. Därutöver tillkommer ålder och syn som kunde göra handstilen darrig och mindre lättläst. Slutligen har vi även prästens ambition vilket är så tydligt i många fall, när ytterligare ett barn avlats fram i en fattig backstuga kan dopnotisen vara snabbt och slarvigt skriven, medan när någon prominent församlingsmedlem så som borgmästaren eller brukspatronen fick barn är handstilen en helt annan, både snygg och proper, vilket naturligtvis gör den mer lättläst. Var prästen dessutom tilldelad en stor församling med många medlemmar så blev det administrativa arbetet mer omfattande.

Så kom ytterligare ett av de svenska krigen, Stora Nordiska kriget som utspelade  sig 1700-1721. Efter det började man inse vikten av att ha bättre koll på Sveriges befolkning. Även detta blev ett långdraget projekt, och först 1749 inrättades det så kallade Tabellverket, början på en systematisk befolkningsstatistik. Uppgifterna denna statistik baserades på ålades landets präster att ta fram, som nu skulle ange hur många som fötts, dött och gift sig under respektive år. Denna arbetsuppgift var inte något som togs emot med glädje av prästerna, som klagade högljutt redan vid 1752 års riksdag, ett missnöje de inte fick så mycket gehör för. Men på grund av Tabellverkets krav på statistik, så ser vi också att kyrkböckerna börjar innehålla mer uppgifter från 1750-talet och framåt, vilket naturligtvis är glädjande för oss släktforskare.

Hur mycket nu 1700-talets präster än knorrade och protesterade, så skulle skrivandet bli än mer omfattande på 1800-talet. 1858 inrättades Statistiska centralbyrån som kom att ersätta Tabellverket. I en kungörelse 1859 beslutades det att folkräkningarna från och med 1860 skulle grunda sig på individutdrag ur kyrkböckerna. Prästerna fick nu varje år sitta och i stort sett skriva av kyrkboken och skicka in detta till SCB, kopior som idag kallas för SCB-utdragen.

Samuel Gustaf Örtenberg

Trots detta förekommer det fall där präster ändå tog sig tiden att noggrant föra sina kyrkböcker mer detaljerat än vad plikten krävde. En sådan kyrkoherde var Samuel Gustaf Örtengren. Samuel föddes den 15 augusti 1792 i Linköping, son till bryggaren Samuel Örtengren och Maria Gelsén. Samuel prästvigdes 1815 och blev bataljonspräst vid Kalmar Regemente 1818. Efter att ha verkat som både slotts- och hospitalpredikant i Linköping och dessutom kyrkoherde i Askeby, så anlände han slutligen till Horn och Hycklinge församling 1840. I bokverket Östgötars Minne kan man läsa:

”Bevistade som beväringsunderofficer fälttåget i Norge 1814 och blef därunder fältväbel. — Hade goda prädikogåfvor; gjorde sig som slottsprädikant bemärkt genom sitt ofta goda sätt att bereda dödsfångar. Träffades i Horn 1850 af den olyckan att genom vådeld förlora bl. a. kyrkoböckerna och alla de prädikningar, som han under sin kraftfullare ålder utarbetat, och vållade honom denna förlust stora olägenheter.”

Lågorna i den stora kyrkbranden den 10 januari 1851 slukade det mesta av de två församlingarnas kyrkböcker från 1700-talet och som nämnts även mycket av de böcker Samuel själv fört under sina första tio år i församlingen. Allt detta mödosamma arbete var nu förgäves. Trots denna tragedi, så fattade Samuel åter bläckpennan och började föra troligen än mer detaljerade anteckningar än tidigare som kompensation för all den information som gått förlorad. Uppgifter om föräldrar, äktenskap och barn fördes nu in i dödboken om den person som avlidit och blev nästintill ett personhistoriskt uppslagsverk i miniatyr till glädje för oss idag. Några av de mer tragiska händelserna som man i detalj kan läsa är följande;

Den 13 april 1852 i Horn gick den 19-åriga Lena Sofia Gustafsdotter ”ut på morgonen med fadern och en yngre broder att plåcka moss, på hemvägen middagstiden tog hon med brodren samma stråt öfver Åskgöl, der isen brast under dem bägge. Vid anskri kom Fadren, som tagit en annan väg, och lyckades rädda den 9åriga gossen, men dottren var redan drunknad.”

Den 4 september 1852 i Horn gick 13-åriga Christina Lovisa Axelsdotter ”ned till torpet Wärpelen för att derifrån hemföra en qviga Lördagen den 4 på aftonen. Under springandet efter kreaturet som icke lät taga sig, hade troligen något af de inre kärilen brustit, ty straxt kände hon sig så illamående att hon måste sätta sig ned hwarvid hon sade till sin yngre medföljande syster ”Jag tror jag dånar” efter hvilket yttrande hon genast tyckes kommit i dödsarbetet, ty då dess yngre systern nalkades stirrade hon blott med ögonen och tillropade herre, att skynda till mostren ”ty jag dör”. Flickan sprang då till Wärpelen derifrån hon åtföljd af torparen och dess hustru genast återvände men fann vid återkomsten systern redan död.

Den 19 mars 1858 i Hycklinge avled 76-åriga Margaretha Carlsdotter av brännskador: ”Natten mellan Tisdagen och onsdagen klockan 10 utbrast eld i boningshuset under de gamles djupaste sömn. Mannen som vaknade vid braket och fräsandet af elden som härjade i mellandelen af byggnaden sprang upp ur sängen och vid öppnandet af stugudörren möttes af de inrusande lågorna. Hustrun son i förskräckelsen tog vägen åt den vanliga utgången områddes af lågorna och nedföll och mannen, hvilken skyndade att draga sin hustru ur elden, fattades tillika af elden. Bägge svårt skadade af många och djupa brännsår, kommo genom köksfönstret ut ur det brinnande huset. I blotta linnet, som till det mästa blef förtärdt af lågorna, blefo de så förbrända, att hustrun följande dagen på aftonen afled och mannen efter all sannolikhet snart följer henne efter.”

Den 12 oktober 1858 i Hycklinge avled 43-åriga Anna Catharina Nilsdotter; ”Genom ett olyckligt fall utför ett berg i skymningen den 1 oktober då hon skulle hemköra kreaturen blef hon qvarliggande utan ringaste rörelseförmåga till följande dagen, då hon hemforslades och efter många stora plågor afled.” Dödsorsak; Krossad.

Men även det positiva lyftes fram:

Den 19 januari 1856 i Hycklinge dog Olof Danielsson vid Gröninge Säteri, om denna gode man skrev Samuel; ”En utmärkt hederlig rättskaffens och klok man. Sällsynt skicklig i behandling och botande af sjuka och lembrutna både menniskor och djur. Nitisk och oförtruten i att hjelpa och rädda der nöd var förhanden.”

Även om mycket av det vi läser i dessa dödböcker är av tragisk karaktär, så ger det oss ändå en intressant inblick i vad som hände. Jag tror vi alla känner både glädje och tacksamhet när vi i de inte allt för ofta förekommande fallen stöter på präster och kyrkoherdar som Samuel som skrev ner alla dessa händelser och fakta. Samuel dog den 4 januari 1864 av njursten och kallbrand.

 

Källa

Linköpings domkyrkoförsamling CI:3 (1764-1804) Bild 193 / sid 365 (AID: v38775.b193.s365)
Östgötars Minne av K. G. Odén, 1902, sida 365
Horns dödbok C:4 1851-1860
Horn C:6 (1861-1867) Bild 124 / sid 239 (AID: v37811.b124.s239)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ansedel

En ansedel är ett formulär som man kan fylla i medan man släktforskar för att få god ordning när man använder papper och penna. Användandet av ansedlar har nog minskat under åren, många för säkert in uppgifterna direkt i sitt släktprogram istället. Däremot kan det vara bra att precis i början använda ansedlar innan man har hittat ett släktprogram som man trivs med.

Ansedel

Härom kvällen surfade jag förbi den ansedel som kan laddas ner från Riksarkivet och tänkte, det där kan jag göra bättre, blygsam som jag är. Så jag satte igång och skapa en egen ansedel, varav huvudet ni kan se ovan. Resultatet blev en dubbelsidig ansedel i PDF-format för utskrift med gott om utrymme för flera äktenskap, många barn & källor, och inte minst relativt gott med utrymme att skriva levnadshistoria. Om du vill ladda ner en kopia av ansedeln gör du det genom att klicka på bilden ovan eller på länken nedan:

Ansedel

Detta inlägg är inget propagerande för användandet av ansedlar, utan var mer en kul stunds tidsfördriv, men vill någon använda den är det naturligtvis bara roligt.

Uppdatering 2017-03-17:

Här är en uppdaterad version 2 av ansedeln, där jag har lagt till möjlighet att ange dödsort för barnen. Jag har även lagt till en sida 3 och 4 om man har en lång levnadshistoria att nerteckna, och totalt nu möjlighet till 60 källreferenser, vilket blir 120 stycken för en familj tillsammans (far och mor). Sida 3-4 printas förstås endast ut då behov finns. Ladda ner den nya versionen genom denna länk:

Ansedel version 2

Relaterade inlägg

Introduktion till Släktforskning

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar