En döende jätte

Så sprack det bruna skalet om ekollonet upp, och ut trängde den lilla vita växten som då fick kontakt med den fuktiga, stenrika jorden i norra Småland. Sakta sökte den sig uppåt genom jorden tills den bröt upp och ut i vårsolens varma, sköna strålar. Det ena ekbladet efter det andra växte ut samtidigt som rötterna sökte sig ner i den livsgivande myllan. Snart skulle min anfader Olof Skötkonung bli kung över Mälardalen, Västergötland och även Sveakung. Men denna lilla ek hade slagit rot i Norra Qwill som låg i Götarnas rike, och brydde sig därför mycket litet om Skötkonung. Det var också över 350 år kvar tills Vimmerby skulle få sina första stadsprivilegier.

Jag läste någonstans att en ek växer i 300 år, frodas och lever i 300 år, och dör de nästkommande 300 åren. De 900 år som en ek förväntas existera har vår vänlige jätte, Kvilleken, eller Rumskullaeken som den också kallas passerat med råge.  Tidigt denna söndagsmorgon den 23 juli så körde jag ut mot Rumskulla i det härliga solskenet för att besöka eken, och tyvärr, för oss som har växt upp med detta stora och välkända träd, den största och äldsta eken i hela Sverige, så är det sorgligt och se vad som återstår.

Kvilleken_2017_1b

Eken som varje sommar besöks av ett stort antal turister omnämndes redan på 1770-talet av häradsfogden Magnus Craelius bok Ett landskaps beskrivning; ”Vid den ryktbara digerdöden, och inom 150 år efter densamma, synas de flesta här i orten växande ekar först runnit upp ur jorden, och finnas väl ännu några som äro äldre, ibland vilka en som ännu är färsk och står på Löjtnantsbostället Norra Qwills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen. Hon är nu ihålig. Och jag har själv stått mitt inuti henne. Bönderna på bostället bruka henne annars som redskapsskjul, att däruti för väta förvara årder, harvar och häckar.”

Kvilleken_2017_2b

Det sägs också att Kvilleken långt tillbaka i tiden ska ha ansetts vara helig, och att man ska ha offrat under dess trädkrona. På 1860-talet gjordes den sista inventeringen av kronans ekar, och löjtnant Witt skrev då att ”detta träd var så stort och betydelsefullt att det borde sparas”. 1924 skyddades eken som naturminne, men denna status har trädet förlorat och är nu en del av Kvills naturreservat som bildades 2009.

Kvilleken_2017_3b

Runt stammen i brösthöjd mäter Kvilleken omkring 14 meter, vilket gör att den även är ett av Europas grövsta träd. Men när man ser trädet idag, så är det långt från mina barndomsminnen av en enorm jätte, nu ser det mer ut att för varje år som går att säcka ihop och ge intryck av att vara så gott som dött.

Kvilleken_2017_4b

På 1800-talet spändes ett väldigt järnband runt eken för att hålla ihop den, men detta järnband gjorde att transporten av näring mellan rötter och kronan försvårades. Bandet är idag ersatt av en mer vänlig lösning. 2012 och 2013 angreps eken svårt av Ekvecklare, en fjärilsart vars larver äter ekblad. Färre ekblad minskade mängden kolhydrater till rötterna. Rotsystemet minskade, och det blev en ond cirkel där bladverket minskade ytterligare. Slutligen har eken även drabbats av mjöldagg som troligen försvagat dess kondition ytterligare.

Kvilleken_2017_6b

Kvilleken_2017_7b

Men dess dödsprocess har pågått länge. När det lokala naturhistoriska sällskapet besökte eken 1917 beskrevs det att en stor del av den övre trädkronan var borta, och att det redan då för hundra år sedan fanns många döda grenar i kronans dåvarande övre del. Sidostammarna hade redan sågats av flera år tidigare, och en av de södra grenarna hade brutits av i en storm.

Kvilleken_2017_8b

Även om det satts in åtgärder för att skapa förutsättningar för eken att återhämta sig, och att dessa åtgärder kan ta tid på sig att visa resultat, så ser det mörkt ut för vår åldrade jätte. Men man ska aldrig säga aldrig. I början på 1700-talet ska en extremt köldvinter ha knäckt eken som vissnade, men till allas förvåning återhämtade sig eken den gången och dess väldiga krona kom åter att grönska.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

De vilda systrarna Schilling

Jag har tidigare berättat om de tre systrarna Bolling som är flitigt förekommande i Vimmerbys domböcker från 1700-talet. Men det fanns två andra systrar som även de stod inför rådhusrätten flera gånger, nämligen Ingeborg och Margareta Schilling.

Vimmerby170614

Första gången vi stöter på dessa systrar är i en ganska blygsam anteckning i domboken från den 3 april 1714. Johan Linck ville då ha infört i rådhusrättens protokoll att Margareta Schilling hade uttalat några lösa ord. Mycket mer blev det inte den gången. Att det togs upp i rådhusrätten när det hade uttalats lösa ord, okvädesord eller falska anklagelser var nu inte alls något ovanligt förekommande vid denna tid.

Vad det verkar höll sig dock Margareta i skinnet de kommande åren, för att sedan den 28 april 1722 återigen dyka upp i rådhusrätten, denna gång för en allvarligare anklagelse, nämligen överfall. Då var det min anfader borgmästare Petter Hiertstedt som ledde rådstugan tillsammans med rådmännen Lars Grönfeldt, Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegren.

Det var hustru Kierstin Erichsdotter som hade blivit överfallen på Vimmerby torg av Margareta med hugg och slag samt okvädesord. Som vittne till rådstugan hade Johan Linck och Nills Bruns hustru kallats. Den senare accepterades dock inte som vittne, då hon och Kierstin ”sins emellan gammal owänskap har haft”. Kvar var Johan Linck som berättade efter avlagd ed att Kierstin och Margareta hade gått med en häst och han hade hört kvinnorna mumla och prata, men han hade inte kunnat höra vad de hade pratat om, än mindre sett något slagsmål förövas. Margareta skulle nu anskaffa fler vittnen till sitt försvar, och så mycket mer hände inte denna dag. Det märkliga är att jag därefter inte funnit något mer i domboken gällande detta ärende.

Men det skulle inte dröja så länge innan en Schilling stod inför rådhusrätten igen, denna gång var det systern Ingeborg. Borgmästare Hiertstedt och rådmännen var den 17 december 1722 samlade för en ordinarie rådstuga till vilken även Ingeborg var kallad som var anklagad för slagsmål med Håkan Hööks hustru Ingeborg Jönsdotter Borre. Till vittnen var hustru Maria Larsdotter, Karin Svensdotter och Petter Kindberg kallade, och då Ingeborg Schilling inte hade några invändningar mot dessa vittnen kunde rannsakningen påbörjas.

Först ut att vittna var Petter Kindberg som berättade att han sett Håkan Hööks hustru vara blå över ögat där pigan slagit henne, och att hon även var svullen över huvudet där Ingeborg slagit.

Därefter vittnade hustru Karin Jönsdotter att när hon kom in i huset hade hon sett pigan Ingeborg fatta Håkan Hööks hustru i håret, slagit henne i ansiktet med näven varav hon fick 2 blånader, samt när hon lossade sina händer ur håret på Borre hade ryckt av en stor hop med hår. Karin tog därefter Ingeborg Borre och hjälpte henne hem. Efter den händelsen låg hustru Borre sjuk i 3 dagar. Mer hade inte Karin att berätta.

Sist ut att vittna var Maria Larsdotter. Hon berättade att när hon kom in i huset så fattade pigan i Håkan Hööks hustru, och de båda ryckte varandra i håret. Maria hade blivit manad att springa efter fler vittnen till bråket, och då hon kom tillbaka svor pigan Ingeborg så mycket att de två kvinnorna rök ihop igen. Mer hade inte Maria att berätta.

Det var nu dags för rådhusrätten att fatta sin dom. De ansåg att efter vittnenas berättelser så kunde inte pigan Ingeborg Schilling neka till vad hon gjort. Hon dömdes därför till böter för att ha dragit av Ingeborg Borre en hoper hår, för att ha slagit henne i ansiktet så två blåmärken uppstått, samt för de svordomar hon uttalat. Kunde hon inte betala böterna skulle hon istället få sitta 2 söndagar i stocken inför borgarnas beskådan. Hon ansågs även vara skyldig Håkan Höök 1 daler silvermynt för utgifter.

Slagsmål som slutade i rådhusrätten var inte heller de ovanliga vid denna tid, inte ens mellan stadens kvinnor. Men vad gäller systrarna Schilling är det kanske mer intressant vad som hände mellan dessa besök i rådhusrätten, de verkar ha varit hetlevrade av sig, med skinn på näsan och inte backade de för ett handgripligt slagsmål. Med största sannolikhet hände det både den ena och andra händelsen som inte slutade i rådhusrätten.

Efter detta gick det ett halvår, innan systrarna nämns i domboken igen. Den 8 juni 1723 var det ordinarie rådstuga, och inför rätten steg nu borgarna mäster Eschill Moberg, Håkan Höök och Erich Johansson junior och ”gaf wid handen huru som sådant olijdeligit och oanständigt lefwerne och wäsende föres esom oftast hoos enkian Stina Wålterdotter, förmedelst de 2ne hemmawarande döttrars förwållande, Margaretha och Ingeborg Nannesdottrar Schillingar som der till är orsaken.”

De ville nu helt enkelt att Ingeborg och Margareta skulle tvingas lämna staden. Detta verkar inte modern ha haft så mycket emot, då det framkom att systrarna hade slagit även henne. Borgarna ville inte heller se systrarna närvara vid någon av stadens marknader framöver.

Rådstugan fällde nu följande dom; ”Att emedan ett sådant elakt och oanständigt leverne har varit förövat av änkan Stina Wålters döttrar, Margaretha och Ingeborg Nannesdöttrar Schillingar, hemma hos modern, som magistraten oveterligen har varit, men nu nyligen angivit är; Prövar rätten för skäligt att bägge döttrarna sig här ifrån staden skall begiva och försöka sin lycka annorstädes och tjänst taga hos annat ärligt folk, efter förmyndareordningen, vilket modern och nämnda borgare påstått, de försattes dem 14 dagars tid allrahögst att sig här ifrån staden begiva, så främst de vilja undvika svårt tilltal, med mera på sådan sätt kan förorsakas, om det försittes.”

Det var alltså ingen enskild händelse som tvingade systrarna att lämna staden, utan deras oanständiga leverne, vilket uppenbarligen innebar det ena slagsmålet efter det andra. Här slutar spåren efter dessa vilda systrar för denna gång, men det är inte utan att man är lite nyfiken på hur det gick sen för dessa två.

Källreferens:

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6532 (1713-1720) Bild 1120 (AID: v280119.b1120)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 840 (AID: v280120.b840)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 1310 (AID: v280120.b1310)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 1540 (AID: v280120.b1540)

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Fängslad på Kalmar slott, del 6

Tron på det övernaturliga är något som vi i norden har levt med långt innan vi blev kristna – det gick hand i hand med vår asatro och fornnordiska mytologi. Man har fruktat den som ansågs vara trollkunnig, och utövade denna person mörk magi för att skada eller döda andra så var det straffbart. Redan i den gamla Dalalagen står det; ”Blir en kvinna tagen med trolldom, med naglar och hår, med levande och dött, de må med skäl kallas trolldom: det är fyrtio markers sak”. Naglar eller hår från det tilltänkta offret var de medel som den trollkunnige använde sig av. Fyrtio marker på 1200-talet var en ansenlig summa, och kunde man inte betala dömdes man till ”vara mat för sten och strand” – den skyldige stenades till döds på stranden och lämnades obegravd för att bli uppäten av vilda djur.

I Småland gällde förr Östgötalagen, och i Vådamålsbalken XXXI kan man läsa om trolldom: ”Nu tillvitas en kvinna trolldom, och hon blir tagen på bar gärning, och det blir styrkt med säkra vittnen; då har hon förverkat sitt liv, och henne skall man stena ihjäl. Nu tillvitas det henne, och säker förgörning synes på bonden eller på hans husfolk eller på hans boskap, då värje hon sig med tretolftsed eller böte fyrtio marker. Misstänks hon för en sådan sak, men det synes ingenstädes på hans boskap, då värje hon sig med en tolvmannaed eller böte tre marker.”

De gamla landskapslagarna ersattes så småningom av Magnus Erikssons landskapslag på 1350-talet. Även här var det straffbart att utöva trolldom som ledde till fysisk skada. Straffet under denna tid blev fredlöshet, och då kunde den skadade och dennes släktingar ta ut sin hämnd och döda den dömde utan att själva riskera att bli dömda.
Även i Kristoffers landslag från 1442 nämns trolldom; ” Forgör man Manne eller Konu/ kona Konu eller Manne med truldom/swå at han eller hon får Dödh aff: Miste Lijf sitt fore tolika gerning. Man ska stegles/ och konu brännas: Och witi thet medh Häradz nämpd/ som för är sagt”.

Men allt eftersom tiden gick så växte sig kyrkans makt allt större både i Sverige och ute i Europa. Kyrkan ville inte ha någon konkurrens från varken någon annan tro eller äldre tiders vidskepelse. Samtidigt växte kungens och statens makt och tog över mycket rättskipningen av det som tidigare utförts av tingen och häradshövdingarna. Lagarna kom nu att genomsyras av Moses lag och tio Guds bud.
Från att för några hundra år tidigare varit trogna asa-tron och dess gudar, var människan under medeltiden starkt troende kristna, och prästernas predikningar hade gjort människan rädd för både Guds vrede och och Djävulen. Kyrkan och staten sågs i mångt och mycket som samma överhet – bröt man mot lagen så bröt man mot Gud, och Guds vrede kunde drabba inte bara den skyldige utan även dennes familj eller till och med hela byn.

Del6_5

Kung Karl IX ville bekämpa trolldomen, och med kyrkan i ryggen som under de sista åren av 1500-talet hade kritiserat bristerna i både lagar och rättskipning genomförde han en rad reformer. Lagen kom nu att se på trolldom med mycket strängare ögon. Detta lade grunden för den omfattande häxprocess som skulle komma att äga rum under 1600-talet i Sverige.
Men fenomenet var långt ifrån nytt, och det var inte något svenskt påfund. Redan på 1230-talet hölls en häxprocess i Trier i Tyskland. Där blev ett antal personer anklagade för att ha förvandlat sig till paddor och därigenom kunnat delta i en rad tillställningar. Källorna avslöjar dock inte om de blev avrättade för sitt brott.
Den första kända häxbränningen ägde rum 1275 i Toulouse i Frankrike. En 60-årig kvinna blev anklagad för att ha drivit otukt med satan, och för det brändes hon på bål. I kyrkans krig mot kättare, under den så kallade inkvisitionen, användes anklagelse om trolldom som ett sätt att bli av med oliktänkande och starka, självständiga kvinnor. Den mest kända av dessa kättare var Jeanne d’Arc som brändes på bål den 30 maj 1431.

Även om det förekommit enstaka fall i Sverige långt tidigare, så var det först under 1670-talet som häxprocesserna tog fart i landet och det hela började i Lillhärdala i Dalarna då elvaåriga Gertrud Svensdotter blev anklagad för trolldom. Sverige var ändå ganska sent ute då man i Danmark redan på 1650-talet hade slutat förfölja människor som påstods vara häxor.
Häxprocessen kunde många gånger vara väldigt grym – i dessa processer tilläts nämligen tortyr för att få fram ett erkännande vilket annars var förbjudet inom rättskipande. Dessutom var det det den enda typen av brottsfall där barn tilläts att vittna.
Blev det en fällande dom så avrättades de skyldige som regel genom halshuggning. Endast i något enstaka fall har det förekommit bränning på bål. Däremot var straffet att bli levande bränd på bål straffet för häxeri både i Danmark och Norge.

I Sveriges rikes lag från 1734 kan man läsa följande om trolldom:

Del6_1

Del6_2
I Småland var häxanklagelserna fårhållandevis få, men i april 1550 fick ändå fogden Germund Svensson Somme och skrivaren på Kalmar slott ta båten över till Öland. Där i Algutsrum i Ölands Södra mot stod en kvinna anklagad för häxeri – Lasses Birgitta. Denna Birgitta anses vara den första kända kvinna i Sverige som gick döden till mötes för att ha dömts för häxeri. Den första mannen i Sverige som avrättades för trolldom var Eric Claueson år 1492.

Det hela hade utspelat sig på Kastlösa kyrkogård, Två och en halv mil söder om Algutsrum. Birgitta hade om natten i sällskap av två bönder försökt att väcka en död man till liv. För detta behövde hon stolan till prästdräkten som hon ansåg hade magiska krafter.
Birgitta hade därför gått runt kyrkan tre gånger och sedan blåst i nyckelhålet till kyrkporten. På så sätt hade porten öppnats. Birgitta hade sedan letat igenom kyrkan utan resultat. Därför hade hon upprepat processen och låst porten.

Men Birgitta gav inte upp utan återvände ensam vid ett senare tillfälle och då hade hon fått tag i stolan. Med den hade hon gått runt kyrkan tre varv motsols, och sedan avsagt sig Gud och svurit sig trogen till Djävulen. Om hon lyckades väcka den döda mannen till liv förtäljer inte historien, men nu i april månad stod Birgitta anklagad för trolldom vid tinget.
Det slutade dock illa för Birgitta. Tingsrätten för häradet vägrade att ge en friande dom, och hon dömdes till döden. Avrättningen skedde vid galgbacken genom halshuggning. De båda bönderna som varit med Birgitta vid första besöket vid kyrkan dömdes till böter.

Birgitta hann aldrig bli fängslad på Kalmar Slott (vilket annars hade varit fallet) då hon dömdes vid ett och samma vårting. Men då Kalmar slottsfogde var inblandad i det första svenska fallet så fann jag intresse av att innefatta det i denna artikelserie.

Del6_3
I Sverige var häxprocesserna förhållandevis få jämfört med de sydligare länderna i Europa – dessutom ägde de rum något senare. Även om tron på trolldom var djupt rotad hos befolkningen trots att de var trogna kristendomen, så infördes först 1607 bibeltexten ”du skall inte låta en trollkona leva” i lagboken. Men från 1600-talets början och framåt började det nu dyka upp den ena häxanklagelsen efter den andra, och oturligt nog inträffade dessa i Småland under 1600-talets första hälft. Det finns en naturlig förklaring till detta – den avskyvärde Mäster Håkan.
Mäster Håkan var en bödel i Jönköping, aktiv åren 1588-1618. Han var en av de få i Sverige som varit utomlands och blivit utbildad och hade omfattande kunskap om hur häxprocesserna genomfördes i både Danmark och Tyskland. Han var långt ifrån främmade att använda både häxprovet – det så kallade vattenprovet – och grymma tortyrmetoder för att framtvinga erkännanden. Dessutom använde han sig av häxmärket, något som Elin i Horsnäs skulle få erfara.

Elin var född i Småland, och blev anklagad tillsammans med två andra kvinnor för häxeri redan 1599 eller 1601. Det ledde till hennes första möte med Mäster Håkan, och han genomförde vattenprovet på alla tre. Men Elin klarade provet den gången och blev frikänd, till skillnad mot de två andra stackars kvinnorna som avrättades.
Mäster Håkan som var känd som en man som tog för sig av livet på andras bekostnad utan några moraliska betänkligheter och utan empati. Han misstänktes ha tagit emot mutor av Elin som då skulle fått hjälp av Håkan att klara provet. Troligen var denna muta av sexuell karaktär, då Elin var ett fattig kvinna och inte hade så mycket mer att erbjuda.

Del6_6De väggfasta sängarna i det yttre sovrummet i kvinnofängelset.

Åren gick, Elin gifte om sig med en man vid namn Oluffz. Men ryktena om Elins trolldomsutövande upphörde inte. Historier och skvaller om Elin spred sig över bygden, och 1611 stod hon vid tinget i Sunnerbo härad, återigen anklagad för häxeri och trolldom.
Anklagelserna och ryktena som togs upp i rätten var många. Hon skulle ha mördat både sin första make Niels Pedersson och kvinnan Maretta Laressa med svart magi. Med kärleksmagi skulle hon ha fått sin systers fästman Simon Thuresson att släppa tankarna han haft på att bryta förlovningen med Elins syster. Men det var inte nog med det, Dessutom hade hon varit i bråk med förra maken Niels far, och han anklagade henne för att ha mördat Niels för arvet, och då skulle Elin ha gjort en bror till Niels sjuk. Dessutom fanns det vittnen som trädde fram och berättade att Elins son vid ett tidigare bröllop hade stått med några andra pojkar och pekat upp mot himlen och sagt att en av skatorna var hans mor. Därtill hade skatan kommit till honom varje gång han kallat på den. Elin nekade naturligtvis till alla dessa anklagelser, och rätten såg ingen annan utväg än att kalla in Mäster Håkan.

Mäster Håkan inställde sig, och begärde att få observera Elin i hemlighet utan att hon skulle se honom. Håkan påstod att det var för att undvika hennes ”onda öga” så att hon inte skulle kunna utöva sin mörka magi på honom. Mäster Håkan meddelade därefter att han upptäckt att hon hade häxmärket under sitt högra bröst. Detta var naturligtvis föga förvånande om det stämde att han hade haft sex med henne tiotalet år tidigare.
Men ett antal betrodda kvinnor kallades in, och dom kunde mycket riktigt bekräfta att Elin minsann hade ett häxmärke under bröstet. Elin utsattes nu för vattenprovet och misslyckades då hon flöt. Elin sa då att ”hon ej trodde hennes Gud skulle så hafva svikit henne”, och ”hade jag lydt Thures Berta, och haft min egen säkr på och bundit brösten åt mig med en lista, så hade jag sjunkit”.

Men vattenprovet var bara början, för nu hamnade hon i Mäster Håkans våld. Han började med att raka henne över hela kroppen och efter den förnedringen så började han tortera henne för att tvinga fram ett erkännande. Men Mäster Håkan misslyckades – Elin vägrade erkänna att hon var häxa. Däremot, utan att Mäster Håkan ens frågat, så erkände Elin att hon mördat till förre man Niels med arsenik. Elin ansåg att det var bättre att bli avrättad för mord genom halshuggning än för att vara häxa vilket enligt lagens ord skulle ske genom bränning på bål. Domen fälldes den 28 september 1611, och mycket riktigt dömdes hon till döden. När och hur hon avrättades är inte känt, det avslöjar inte dåtidens skrifter, men man vet med säkerhet att hon blev avrättad.

Några år senare – år 1615 ställdes fogden i Jönköping själv inför rätta för att redogöra för hur egentligen rättegången mot Elin hade gått till, för redan på den tiden fanns misstankar om att det inte hade gått rätt till och att Mäster Håkans metoder hade tvingat fram ett falskt erkännande.

Del6_4
Den 3 augusti 1618, andra dagen på hösttinget i Konga härad: ”Sammedag kom för retta Ingeborg Bogesdötter i Högneloff i Konunge häradt uthj Urhåsa sochen, hvilken tilförenne hafur fest lag för truldom, och effter mång lagting inthz kunne blifua lagfhör. Derföre blef på näst tillförenne håldna lagting dömdt till profuet, att hon skulle profuas på vatnet, effter hon godueleligen icke wille bekienna.”

Så inleds rättegången mot Ingeborg Boggesdotter i Uråsa socken. Då hon inte vill erkänna några häxkonster så skulle vattenprovet genomföras, och in trädde nu den avskyvärde Mäster Håkan.
Mäster Håkan sade ”hvadh tekn hon skulle hafva, så frampt hon war skyldig”, nämligen ett märke ovanför hjärtat, antingen på bröstet eller under armarna, där satan kunde suga och dia blod av henne.

Inför rätten blev nu Ingeborg avklädd, och mycket riktigt så hade hon en ”rödh patte” mellan sin skuldror. Till häradsnämnden hade över hundra nyfikna människor kommit för att se Ingeborg utstå vattenprovet. Var hon verkligen en häxa? Hade ryktena varit sanna? Enligt domboken så flöt Ingeborg ”lättare än någon gåss” och även att Mäster Håkan försökte trycka ner henne inte bara en gång utan två gånger, så flöt hon upp till vattenytan igen. Det gick ett sus genom folkmassan, dom hade beskådat en riktig häxa!

När ”trolqvinnan” kom upp ur vattnet så bekände hon inför tinget. Eftersom Mäster Håkan var närvarande så visste hon vad som väntade om hon inte gjorde det – sadistisk tortyr. Hon tvangs nu berätta att hon hade lagt förgärning (förtrollning) på fähusdörren hos sin gårdskvinna Segredt Månssesdötter som hade blivit sjuk i hela sex år och sedan avlidit.
Ingeborg erkände också att hon en gång hade varit till blåkulla. Det var Elin Essbiörns i Uråsa som gav henne ett betsel och sa åt henne att ta en kalv, lägga betslet i munnen och då flög Ingeborg och kalven över skog och mark, berg och vatten. På blåkulla deltog hon sedan i det gästabud som hölls av Djävulen.

När Elin Essbiörn lärde Ingeborg trollkonsten så hade hon fått försaka Gud sin skapare och hans son Jesus Krist och giva sig i Satans våld. Efter tre dagar hade Satan kommit till hennes gård och talat till henne, åter frågandes om hon ville tjäna honom. På det hade hon svarat ja, och han stämde då träff med henne uti skogen vid en backe. När hon kom dit, måste hon knäfalla och svära sin trohet till Satan och räckte honom samtidigt sin hand. Sedan bekände hon inför rätten att Satan lagt henne ner och belägrat henne. Han hade varit luden och kall, och när det var över så hade han satt märket på hennes skuldror och sagt att han skulle dia henne när hon sov. Därefter hade hon umgåtts med Satan ytterligare fem gånger innan hon hade följt med Elin till Blåkulla.

Elin Essbiörns kallades nu upp i rätten, men hon nekade till alltsammans. Hon kunde minsann inte trolla, än mindre hade hon lärt Ingeborg någon trolldom. Enligt Elin var det lögner som Ingeborg kom farande med. Men även Elin hade rykte om sig att hålla på med häxkonster, så ingen trädde fram i rätten ”af sina granner och granqvinnor som willia giöra henne frij”. Därför dömdes Elin att sändas till Kalmar för att även hon utstå vattenprovet.

Del6_7

Under rättegången blev Ingeborg tillfrågad om hennes man kände till att hon kunde trolla eller att hon hade varit till Blåkulla. På det svarade hon ”Neij och giorde honom frij att han inthet ther af wiste”. Ingeborg fick då frågan vad som skulle ha hänt om hennes man hade vaknat den natten hon var till Blåkulla och funnit henne saknad. På det hade Ingeborg svarat att hon använde trollkonster; hon tog en av sina särkar och la den hos honom och att denna då skulle ha fått hennes form. Det skulle ha upplevts så verkligt att hade han känt på särken hade han trott att det var hon som låg där.
Vidare berättade hon att efter hemkomsten från Blåkulla hade hon gett tillbaka betslet till Elin som hade gömt det. Men senare under dagen då betslet kom upp till fråga igen, så sa Ingeborg att hon hade kastat bort det och inte visste vart det var längre.

Under senare delen av rättegången började Ingeborg dessutom att tala i tungor och ingen kunde förstå vad hon sa. Häradsrätten som var rädd att det var Djävulen som förvirrade henne, bad alla närvarande att be för att hon återigen skulle kunna säga sanningen så rättegången kunde fortsätta, och snart kom också Ingeborg till sans igen. Men när Ingeborg insåg att rättegången började gå mot sitt slut så blev hon rädd för det påföljande straffet. Ingeborg tog nu tillbaka alla erkännanden hon gjort. När hon av häradsrätten blev tillfrågad varför hon ändrat sig så svarade hon att ”hennes mestare [Satan] och Lazarum hade warit hoss henne om nattenn och så hårdeligenn förbudet att hon inthet skulle bekienna sig skyldig wara”. Härefter var rättegången över för Ingeborg.

Ingeborg förpassades till Kalmar slottsfängelse där hon fick sitta i oro och djupaste förtvivlan i ett halvår. I februari månad 1619 slutade hennes liv då hon som en ”dömdh trolbacka blivit afbrendt”, det vill säga hon hade blivit halshuggen och sedan hade kroppen slängts på bål.

Del7_1

Den 10 oktober 1622 stod Mårtens piga Ingeborg i Kila, Dalhem socken i Tjust häradsrätt anklagad för trolldom. Margreta Persdotter bekände att Ingeborg hade sagt till henne att ”Bodde wij bådha uthij een by skulle iagh lära digh konster, ridha ått blå Kulla och der ähr så wackra stufuor måladhe”.

Pigan Margreta hade då gått till sin husbonde Per i Kila frågat honom ” får iagh folge granpigan Ingeborgh ått blå Kulle?”, men då hade han svarat henne att ” bedh gudh bevara digh”.

Ett tag senare om en onsdag kom Ingeborg till Margreta och sa till henne ”kom fölgs migh nu ått blå Kulla”, men Margreta hade svarat att hon inte visste hur hon skulle kunna ta sig till Blåkulla då hon inte hade någon häst. Men det skulle inte vara något problem menade Ingeborg utan sa; ”Ingeborgh tagh du Jons drängh i Näringe, och iagh  will taga skrädaren Sven i Näringe”. Margreta som nog var väldigt tveksam till det hela sa att ”iagh Räss the wajkner”, det vill säga hon var rädd att dom skulle vakna. Men Ingeborg sa att de skulle inte vakna förrän hon ville så när dom var tillbaka. Men nu hade Margreta fått kalla fötter, så någon resa till Blåkulla blev det inte den gången.

Lite därefter så var de både pigorna ute och vallade djuren. De gick på ett högt berg där det ”hafwer waritt een Jette boningh”. Då hade Ingeborg sagt att hon skulle göra en konst, och på något magiskt sett hade hon börjat att sväva. Då hade Margreta utropat ”gudh Alzmechtigh bevara migh!” Längre än så kom man inte denna dag, utan saken blev uppskjuten till nästa ting för vidare rannsakning.

Den 17 juni 1623 var det sommarting och saken togs upp igen. Inte mycket nytt framkom, utan saken blev återigen uppskjuten – nu till hösttinget. Men rätten framlade att ”efter här funnes monga beskyllningar på samma qwinfolk och ligväl icke bekänna blefve dhe tagna och skulle föras till Calmar Slott”.

Det kan verka en aning märkligt att Ingeborg inte fick tillfälle att varken vid första eller andra tillfället att föra fram sin talan. Man lyssnade endast till det som Margreta berättade, och det första intrycket man får av Margreta är att hon verkar naiv och en aning nyfiken, men ändå vill föra fram att hon tagit avstånd till den trolldom som Ingeborg pratat om.
Men då vi får veta av tinget från den 17 juni – att det fanns många beskyllningar på inte bara Ingeborg utan även Margreta så känns det mer att hon försöker framhålla sig själv oskyldig genom att lyfta fram Ingeborg som den skyldige.

Fram tills den 17 juni verkar det som om de hade vistats på sin hemort, men nu ansåg rätten att anklagelserna var för många och för allvarliga så det beslutades att båda kvinnorna skulle förpassas till fängelset i Kalmar Slott i väntan på nästkommande ting. Tanken var troligen att man till dess skulle ha fått fram mer vittnesmål för att kunna utfärda en dom.

Hur det gick för Ingeborg och Margreta får vi aldrig veta. Slutat av Tjust härads dombok för 1623 är förlorad. Inte heller omnämns någon av de båda vad jag kan se i 1624 års dombok. Då anklagelserna var många kan det hända att en eller båda av dom gick ett dystert öde till mötes vid galgbacken.

Del7_2

Den sista avrättningen i Sverige på grund av häxeri skedde den 15 juni 1704. Det var 80-åriga Anna Ersdotter, Sotpackan kallad från Lista socken i Södermanland. Hon hade tidigare varit piga hos prästen i byn, men blivit avskedad då hon skulle ha trollat honom stum inför en söndagspredikan. 1704 hade Anna gjort sig osams med Nils Jonsson, och hon skulle då ha gjort honom både blind, döv och stum. Anna hade bekänt vid rättegången att Nils hade betett sig mycket illa mot henne, och att hon då hade gjort lite konster på honom. Häradsrätten dömde henne till döden men i hovrätten blev hon benådad då hon var gammal och förvirrad. Men i kungens domstol ändrades domen till dödsstraff igen, och den 15 juni 1704 verkställdes domen. 30 år senare år 1734, avskaffades dödsstraffet för trolldom och 1779 avskaffades straffet för satanspakt. Men det var ändå inte slutet på att bli anklagad för trolldom i Sverige, vi är nu framme vid 1823 och fallet Jon Håkansson i Nytorp.

Långt in på 1900-talet fanns det kloka gummor och gubbar, de som hade goda kunskaper inom läkekonsten. Ofta var det långt till närmsta läkare, om det fanns någon i bygden, så enda alternativet var att vända sig till en klok person. En av dessa var de fattige inhysesmannen Jon Håkansson i Nytorp i Ryssby socken. Den 22 augusti 1823 hade han tillkallats av Anders Olsson i Krafslösa, Kläckeberga socken. Anders hade en liten son, endast sex månader gammal som var mycket sjuk.

Vid hösttinget i Rockneby fick nu Anders och hans hustru Maria Olsdotter inställa sig och berätta vad som hade försiggått. De berättade att då deras lilla son varit mycket sjuk och plågats svårt av elak värk i kroppen så hade de skickat efter Jon Håkansson som var känd för att kunna bota sjukdomar.

Jon hade kommit samma dag, och bett att få låna en liten sax och Marias vigselring. Han hade sedan satt sig vid sängen, utan att föräldrarna kunnat se vad han gjorde. Men efter en stund sa Jon att pojken skulle åderlåtas vilket också skedde. Anders och Maria var dock tydliga med att det var en mycket lindrig åderlåtning. När den var utförd hade Jon lagt den lilla saxen och vigselringen på pojkens sjuka knä och mumlat några ord likt en trollformel. Tillslut hade dock Jon förklarat att han inte kunde rädda pojken då sjukdomen var för långt gången. Redan nästa dag dog den lilla gossen till föräldrarnas förtvivlan och stora sorg.

Den 11 mars 1824 var det vinterting i Rockneby, och denna gång var Jon själv på plats för att förklara sin handling. Att det skulle handla om något signeri nekade Jon till. Nog var han känd för att bota både människor och djur, men han använde vanlig åderlåtning. Utöver det bad han böner och då tog han hjälp av en vigselring som han ansåg var ”helgad och invigd”.

Denna dag var även fyra vittnen på plats som hade varit med i kammaren när Jon försökt rädda pojkens liv. Det var pigan Cajsa Lena Gustafsdotter, drängarna Jon Olsson och Lars Svensson samt bonden Johannes Nilsson. Alla fyra intygade att det hade varit en väldigt lindrig åderlåtning av barnet, så lite så det skulle inte kunna ha påverkat hans hälsa.

Trots att alla inblandade i fallet stod på Jons sida, så såg rätten på det med helt andra ögon, man får nästan känslan av att rätten var ute efter att statuera ett exempel. Jon dömdes till att böta 3 riksdaler och 16 skilling för att han hade ”brukat signeri och på ett vidskepligt sätt sig förhållit”. Hade Jon inte råd, skulle straffet omvandlas till fyra dagars fängelse vid vatten och bröd på Kalmar slott. Jon, som var en inhyses fattighjon hade inget annat alternativ än att låta sig bli inlåst på Kalmar slott.

Jon föddes den 23 juli 1754 i Ryssby, son till Håkan Jönsson och Elin Pärsdotter. Jon var 70 år gammal och sjuklig när han stod inför tingsrätten. Han överlevde straffet på Kalmar slott men avled fyra år senare den 13 maj 1828 efter mångårig tvinsot.

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Fängslad på Kalmar slott, del 5

Vi ska nu få följa pigan Elijn Jönsdotter (framöver kallad Elin), som 1650 anklagades för att ha mördat sitt barn och som i perioder satt inspärrad i fängelset på Kalmar Slott i väntan på de olika tillfällen då det var rättegång. Tyvärr var det ett alltför vanligt fenomen på 1600-talet, att en ensamstående kvinna anklagades för att ha mördat sitt eget barn och sedan gömt kroppen, eller som det hette då, lagd barnet å lönn. Detta är också ett lysande exempel på att även om inte fängelsestraffet att sitta frihetsberövad i ett antal månader eller år fanns då, så kunde man ändå få tillbringa tröstlösa månader i slottshäktet i väntan på rättegång. 

ElijnJonsdotter

Den 24 april 1650 hölls det rådstuga i Vimmerby. På plats förutom borgmästare Håkan Andersson och rådmännen så var även ”landshöfding öffver Callmare lähn” Gabriel Gyllenankar närvarande.

Upp ur Vimmerby stadshäkte hämtades nu Elin Jönsdotter, en ogift kvinna som man funnit haft mjölk i brösten och som nu anklagades för att ha dödat sitt barn. Landshövdingen inledde med att fråga Elin vem som var far till barnet, och då berättade Elin att hon för 12 år sedan hade tjänat en bonde Henric i Swartsmöria som hade berått henne med barn. Elin svarade även rätten att hon hade varit med foster (gravid) i 10-11 veckor, och därefter hade hon haft mjölk i brösten. På frågan vart hon hade fått barnet, så hade hon svarat att hon ”hwiste inthet der af”. Man frågade nu i vilket gårdshus hon födde barnet, och då sa hon att hon hade legat i ett stall i Fiskesätter, och att det var Henric som hade bett henne att gå dit. I det stallet låg hon i tre veckor, och sedan kom hon upp i en bod och låg i en släde. Men vilken bod det mindes hon inte. Och när fostret var borta så bad Henric henne att ”gå sin koos”.

Nu inkallades i rådstugan stadsmästare Herr Nilssons hustru att undersöka Elins bröst, och Nilssons hustru hittade mjölk i brösten. Nilssons hustru sa dessutom att hon hade aldrig varit med om någon som haft mjölk i brösten så länge som tolv år. Några månader tidigare, den 2 februari hade Nilssons hustru och Jan Olssons hustru varit förordnade att samla allt ”löst qvinfålk” och undersöka deras bröst, och när Elin hade hört talas om detta så hade hon hållit sig undan. Elin hade senare sagt att det var inget konstigt att hon hade mjölk i brösten, då hon alltid hade låtit amma de barn där hon haft tjänst (”låtet barn dricka migh der iagh hafwa tient”).

Rådhusrätten förhörde sig nu om det foster hon fött fram, men hon sa först att ”alt sigh inget weta aff något foster”, men när borgmästaren och rådmännen övertalade henne att tala sanning sa hon att barnet hade levt, och att Elins nu döda mor hade tagit barnet ifrån henne. Men Elin visste inte vad modern hade gjort av barnet. Då rådhusrätten inte var nöjd med de svar som Elin hade givit, och troligen tyckte de också att hennes berättelse var inkonsekvent, så beslutade man att remittera saken (hennes ärende) till Tjust häradsting för vidare rannsakning.

Del 5_1

Den 13 juni 1650 inleddes sommartinget i Tjust härad som hölls i ”Gamble Wästerwyk”. På plats var Gabriel Gyllenankar, kronans befallningsman Jöran Olufzon samt nämdemännen.

Först ut denna dag var Elin, en dag som skulle visa sig bli lång. Hon berättade att hon för 12 år sedan hade tjänat piga hos Henric som då bodde i Fiskesätter, och ”aff honom i skogen wid the huggo fälla om wåren bleff lägrat”. Men när hon blev gravid och förtalte det för Henric så ville han inte längre veta av Elin, utan sa åt henne att ”Gack til koos”. Henric visste vad det kunde sluta i; bli anklagad för enfalt hor och i slutänden få böta 80 daler. Något sådant var han inte intresserad av.

Elin berättade vidare att fostret som hon framfödde ”inthet wara fullkomnat”, då hon om vårtiden blev belägrad av Henric, och födseln skedde när ”the begynte at så”. Elin mådde inte bra under sin graviditet utan blev sjuk och kräktes ofta. Hon tillbringade en tid i stallet, och där varit så illa däran att hon inte visste vad som hände runt omkring henne. Därför ville hon inte berätta vad det blivit av med fostret; för tingsrätten ”ville hon ingalunda bekänna hurusom hon är blifuen af med barnet”. Det kan ju också vara så att hon berättade sanningen, att hon inte visste.

Tingsrätten inkallade nu ”tvenne trovärdige och redeliga hustrur” eftersom Elin ”icke will ut med sanningen”. Dessa två kvinnor fick nu ge sin syn på saken om de trodde på Elins uppgift, att hon endast varit gravid i några månader och ändå ha ”så ont eller bliva sine sinnen så berövad, att hon inthet skulle weeta, hurusom hon fick barnet eller huru stort thett war, eller när som hon fick thett”. Men de två kvinnorna var överens; ”thet sådant nästan wara omögeligt”. Att dessutom haft en  graviditet för tolv år sedan och ändå ha mjölk i brösten var högst osannolikt. På frågan vem som hade varit närvarande i boden där hon födde barnet, så svarade Elin att hennes mor hade berättat att det var modern och Henrics hustru som varit med.

Efter födseln frisknade Elin till men då hon nu inte längre var välkommen att bo kvar så fick hon packa sina få tillhörigheter och bege sig bortåt landsvägen tillsammans med sin mor medan Henrics hustru stod på gårdsbacken och såg till att de gav sig av. Elin och hennes mor styrde stegen mot Vimmerby, och stannade på vägen dit i Hult, Pelarne socken där de befann sig i tre veckor och hjälpte till att skörda råg.

Tingsrätten gick nu på djupet med sina frågor och Elin berättade nu att hon hade varit i tjänst hos Henric i sex år, och av honom fått en klädeskjortel. Första gången Henric ”besoff henne” var ”om middagen sedan the hade huggit fälla ifrån morgonen på skogen norr emot Skaftekulla, then första gången”. Det var med andra ord ingen engångsföreteelse, utan Elin och Henric hade haft sex mer än en gång. Elin avslutade med att de ”war wid tjäredalen, när de slogo sönder tyre” då hon berättade för honom att hon var med barn.

Elin fick nu lämna salen, och in kallades Henric. Han berättade för rätten att han en gång då han kommit från Gladhammar var berusad, och då ”lagh han hos henne hemma i gården”. Han berättade vidare att det var ”thet senaste åhret, och tå hade hon tjänat honom i tu åhr och thett warh thett tredie åhret”. Men att Elin hade varit gravid det nekande han kännedom om.

Nu var det dags för Elin att återkomma in i rättssalen. Hon dementerade att Henric skulle ha varit berusad, han var ”inthett drucken”. När Elin hade upptäckt sin graviditet, så ”sade hon honom thett och begärte bliffwa i hans stufwu, till thess barnet födt waht”. Men när hon blev sjuk hade hon fått rådet av både Henric och hans hustru att hon skulle ligga ute i stallet. Hon berättade också att det var på vägen mot Kårby om vintern som hon berättade att hon var gravid. Här avslöjades nu med andra ord att det inte var några månader under försommaren hon varit gravid, utan att hon varit med barn under hela vinterhalvåret.

Åter inkallades Henric som talade om att hans hustru inte hade vetat något förrän i detta år, och även när det började märkas på Elin att hon var gravid hade han inte sagt något till sin hustru, men han hade ”wart bekymbrat”. Självklart gick Henric och grunnade på hur han skulle hantera den kommande födseln, och vad det skulle kunna innebära för honom, både ekonomiskt och för hans förhållande. Han berättade slutligen att kjorteln hade Elin fått första året i tjänst som betalning och för att hon skulle stanna i tre år. Nu påstod han också att när han kom från Gladhammar så var det i höladan som han lägrade henne, men att han minsann varit full.

Det var nu dags att förhöra Henrics hustru, Marie Svensdotter. Marie berättade att Elin hade varit i pigtjänst i 6 år, och som lön hade hon fått en blå klädeskjortel. Men att hon vetat om att Elin blivit gravid förnekade hon; ”Nej, alldrig wisste hon thett förr än i åhr, thet är kommet i rykte”. Marie påstod att hon inte heller vetat om att Elin ens hade varit sjuk. Hon sa att Elin lämnade gården vid Michaelsmässe med Maries och Henrics ”samtycke och vetskap”.

Man frågade nu Elin om Marie hade vetat om hennes tillstånd, och Elin sa att det hade Marie, och dessutom hade Marie ofta gått till henne när hon låg där på stallskullen. Då tillfrågades Henric om detsamma, och han svarade att han hade berättat för Marie att Elin var gravid, och då hade Marie ”wart illa wedh och bekumbrade sig”.

Nu kallades Marie in igen, och nu erkände hon att hon känt till graviditeten, och att hon hade skött om Elin när hon var sjuk, ”men wisste inthet aff hvad sjukdom hon war sjuk”. Marie hade också varit med när Elin själv tog sig ner från stallkullen och ut i boden vid grinden.

Slutligen tillfrågades Elin varför hon hade påstått att hon var så sjuk att hon inte visste ”huru hon kom i boden”, men Elin höll fast vid sitt vittnesmål. Nu ansåg rätten att man inte kom längre den dagen och ”sanningen inthet uthleta med godes” så saken sköts upp till nästa ting ”och sändes konan imedler ått Callmare torn”.

I Kalmar slottsfängelse satt nu Elin över resten av sommaren och in på hösten. De fyra månaderna var ingen rolig tid för Elin, fängslad och med ångesten för vad som skulle komma framöver.

Del 5_2

Den 22 oktober 1650 hölls Hösttinget i Tjust härad. Denna gång var inte Gabriel Gyllenankar närvarande, men däremot var Jöran Olufsson åter på plats samt nämndemännen.

Nu fick nya vittnen komma till tals i fallet Elin. Anders Jute i Swartsmöria kallades upp till rätten för att berätta vad han visste om ”thet mord Henric beskylles för”. Anders berättade då att han blivit ombedd av Henric att gå till Vimmerby och prata med Elin, och höra vad hon anklagade Henric för. Elin hade då sagt att Henrics hustru Marie och Elins egen mor ”boro bort barnet” när det var fött. Henric hade då svarat att ”Fuller är jag fader åt barnet men inthet hafuer jag burit bort något barn”.

Henric fick nu stor vånda, att han var anklagad för barnamord. Det var ett straff som ledde till döden. På kvällen samma dag skickade han sin dotter Margareta att hämta Anders, som lovade att åter ta sig till Vimmerby, där han skulle få Elin att lova att inte skylla på Henric och hans hustru.

Väl i Vimmerby tog Anders med sig Joen Klockare som vittne, och frågade vid stadshäktet Elin ”Hur är thet gifuer tu Henric och hans hustru skulden at the togo barnet och mördade thet”. Men Elin stod på sig, det var hennes mor och Marie som hade burit bort barnet, sen hade hon inte sett barnet därefter.

När Henric fick veta detta, så bad han Anders återvända till Vimmerby för att få Elin att endast skylla på sin mor, då hon nu var avliden, och inte blanda in Marie i det hela. Detta gick inte Elin med på, hon stod fast vid sitt ord.

Ytterligare ett vittne som förekommer i domprotokollet är en man som Anders nämner som Tysken. Denne man, skulle ha bett ”fina Ingeborg” att hysa Elin, till dess att barnet var fött. Med andra ord var det inte någon större hemlighet att Elin var med barn i bygden, och nu kallades Ingeborg in. Hon vittnade att Tyskens hustru hade berättat att Elin var gravid, och att Elin skyllde Henric för att vara far till barnet. Enligt Ingeborg hade dock Marie sagt att hon skulle ta hand om Elin tills barnet var fött. Men detta nekade Marie till. Därmed var den dagen till ända, och Elin förpassades nu tillbaka till Kalmar Slott, och där i fängelset fick nu Elin sitta i ett helt år i väntan på att saken skulle tas upp på nytt.

Den 23 oktober 1651 hölls laga rådstugurätt i Vimmerby. Närvarande var borgmästare Håkan Andersson, de sex rådmännen samt Elin Jönsdotter ditförd ifrån Kalmar slott. Hennes fall beskrevs nu i korthet, och man konstaterade även att ingen var funnen som kunde bindas till mordet på Elins barn.

Rättegången fortsatte nu med att Elin berättade att när hon tidigare hade tjänat piga hos Herr Olof så hade hon haft hans barn i sängen. Ibland hade barnet gråtit, och Elin som var trött och ville sova hade då gett honom av bröstet. Även denna gång togs ”tvenne erlige mäns hustrur” in som undersökte Elins bröst, som denna gång inte alls innehöll lika mycket mjölk och var inte så spända som tidigare år.

Nu kallades kyrkoherde, värdige och vällärde Herr Olof in till rätten. Man frågade Olof hur länge denne Elin hade tjänat honom, och om hon hade tjänat som amma. Herr Olof svarade att denna Elin kom i hans hus tjänst om midsommar tid 1648 och tjänade honom till Mikaels tid 1649. Han berättade vidare att 1648 hade han och hans hustru inga småbarn som diade, men den 14 april 1649 födde hans hustru ett barn. Olof som själv var vid kyrkodagen i Stockholm var inte närvarande vid barnets födsel, men hans hustru hade berättat för honom att det barnet aldrig låg ifrån sin moder, och det sov alltid i vaggan som var hos modern. De gånger som Elin hade försökt hålla barnet hade det gråtit som att det låg på elden. Vid denna tid hade det funnits ytterligare en piga på gården vid namn Agnita Elufsdotter, som också framfört att barnet aldrig låg hos Elin, inte heller hade Elin legat i den kammare som vaggan stod i. Agnita brukade däremot göra det och vagga barnet i vaggan, och när barnet grät så bar hon det alltid till sin mor. Rätten insåg nu att Elin inte hade talat sanning, och både prästen och rätten förmanade Elin att tala sanning.

I åtta punkter sammanfattade nu rätten kort fallet, och efter överläggande kom de fram till att de inte kunde fria Elin, utan dömde henne att ”ifrån lifvet rådas”. Samtidigt som Elin förpassades tillbaka till fängelset i Kalmar slott så skickades en nådeansökan till Göta hovrätt.

Del 5_3Norra postejen (försvarstorn) vid Kalmar slott.

Den 12 maj 1652 tas fallet tas upp en sista gång vid Tjust ordinarie häradsting. Elin har då suttit ytterligare fem månader i slottsfängelset under årets kallaste månader. Så det var säkert på svaga ben som hon klev in i tingsrättssalen den där vårdagen i maj. Närvarande var förutom de tolv nämndemännen även ”hans grevliga excellens hoppman hogbetrodde” Gudmund Krok.

Elin ”som 1650 in Junio hafuer varit retta möö af laggifto säng och hafuer haft lägersmål med sin husbonde Henric i Svartsmöria gift man å frälse”. Elin som misstänktes ha mördat sitt barn nekade fortfarande till att vara skyldig, och angav återigen att det var hennes (nu döda) mor och Henrics hustru Marie som tagit barnet ifrån henne. Marie å sin sida nekade ”hårdeligen” till anklagelsen.

Häradstinget och dess nämndemän såg nu inte någon annan råd än att döma Elin Jönsdotter till döden (enligt Tredje moseboks 20:e kapitel). Inte heller Henric och hans hustru friades. Då Henric ”efter noga förmaning bekänner hvarken sig eller sin hustru hafua varit i råd med henne [Elin] till något mord, utan bekänner allenast begången synd och hävden, hvilka likvisst af omständigheter intet synas så fri wara”. Häradsrätten ansåg med andra ord att Henric var delaktig i mordet, de ansåg att ”alle stå vid ett taal” och att de är ”gruveligen hårdföra”. Eftersom Elin i Vimmerby hade blivit dömd till döden, och hovrätten hade avslagit nådeansökan, så såg sig Tjust häradsrätt inte kunna döma Elin på annat sätt, därför dömdes Elin även här efter mosebokens 20:e kapitel till döden.

Då det var en dödsdom som hade förkunnats så gick fallet upp till Göta hovrätt för prövning, och där omvandlades domen nu till böter. Henric dömdes ”hvilken hafuer begått eenfalt hoor och frelse” till 30 daler silvermynt och Elin dömdes ”för hoor 80 daler också å frelse”.

Att Elin skulle kunna få fram 80 daler silvermynt att betala sina böter med är nog osannolikt. Elin fick med andra ord straffet omvandlat till kroppsstraff, vilket innebar att rispiskning (högst 30 par ris) vid rådhusets straffpåle. Vad som hände de närmaste åren därefter vet vi inte, men ett sista spår av Elin Jönsdotter dyker upp vid Vimmerby rådstugurätt den 24 oktober 1655, då befallningsmannen inkom med en specifikation på ”utfattige, förrymde och döde”, där Elin tillsammans med sin syster Karin är angiven för tiufwerij, men att Elin nu var död.

Varken Vimmerby rådhusrätt eller Tjust häradsrätt kunde få fram vem det var som hade mördat det barn som Elin hade fött fram. Att det framkom under pågående rättegångar att både Elin, Henric och Marie hade svårt att hålla sig till sanningen gjorde inte saken lättare. Det är inte heller svårt att förstå varför, då straffet för barnamord var döden. Även om dödsstraffet så gott som alltid ändrades till böter, så var det så högt satt för en vanlig piga att det alltid ledde till risstraff.

Hela tiden ansåg nog ändå rätten, som hade svårt att få fram bindande bevis, att Elin var den som hade haft mest skuld till att barnet hade mördats. Det var Elin som hela tiden fick sitta inlåst i fängelset i Kalmar slott, det står inte någonstans att Henric också blev inlåst i väntan på rättegång. Det var dessutom Elin som förvånande nog fick det högre bötesbeloppet, trots att det var Henric som var gift och inte Elin.

Att Henric hade med hjälp av Anders försökt att övertala Elin att skylla på sin döda mor, att det var hon som skulle ha dödat barnet väcker ju helt klart en del frågetecken. Varför hade inte Henric bara vittnat att det var Elins mor allena som begått mordet och lagt barnet om lönn, och stått fast vid detta lika envist som Elin stod fast vid sitt vittnesmål?

Vi får inte heller genom domprotokollen veta vad Elin och Henric kände för varandra. Elin säger första gången att Henric ”berått henne”, och senare ”belägrat henne”, vilket för tankarna till att Henric genom sin maktposition som husbonde hade övertalat henne, alternativt mer eller mindre tvingat henne till sex. En vanligare benämning förr var annars ”haft köttsligt umgänge” när det var två som älskade varandra.

Trots att Elin inte dömdes för mordet, utan endast för ”hoor”, så satt hon ändå sammanlagt 23 månader på Kalmar slott i väntan på de olika rättegångsdagarna, och då hade hon dessutom suttit nästan två månader i stadshäktet i Vimmerby innan dess. Bara det hade i dag varit straff nog.

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Fängslad på Kalmar slott, del 4

Nakna, sjuka och orkeslösa fångar liggandes på jordgolv, mörka smutsiga utrymmen som var fulla av stank. Fukt och is på väggarna om vintrarna, små barn som följt sina mödrar i fängelset frös ihjäl. Män och kvinnor fängslade i samma rum. Fångvaktare som endast tänkte på att göra personlig vinning. Uteblivna fångpengar så fångarna svalt. Livet i slottsfängelset var fasansfullt…

År 1733 blev militären Georg Bogislaus Staël von Holstein överste och kommendant på Kalmar slott, och året därpå även landshövding i Kalmar län. George var född 6 december 1685 och hade haft en lång karriär i det militära. Han blev bland annat tillfångatagen 1704 och skickad till arbetsläger först i Sibirien, och senare till fångläger i Moskva, så Georg visste hur det var att sitta fången. När han så småningom fick se förhållandena för fångarna på Kalmar slott blev han förfärad.

I september 1735 var därför George hos hos kungen och regeringen för att berätta hur misserabla levnadsförhållanden som fångarna i Kalmar slott hade. ”Det elände, som de äro pådömda, har blifvit större, därigenom att större delen af dem äro nakna och utan kläder att om dagen under sin träldom skyla sig med samt om natten måste ligga i fångetornen uppå bara jorden; och som jämväl en del af dem äro krymplingar, orkeslöse, med fallandesot och andra sjukdomar behäftade, att de ej kunna hjälpa sig själfva, så är tillståndet mycket uselt och fara för smittosamma sjukdomars utberedande.”

Landshövdningen begärde nu att tolv av fångarna som var för gamla och orkeslösa och några dömda för mindre brott skulle benådas sina straff. För de kvarvarande fångarna behövdes det skaffas fram kläder och halmmattor att sova på. Någon större nåd visades dock inte då inga fångar släpptes, men kläder och halmmattor ordnades i alla fall fram.

JacobBlock

Då man på 1900-talet restaurerade slottet så hittade man instuckna mellan bjälkarna i södra flygelns tak några brev skrivna av slottets fångar. En av dessa var Jacob Gabriel von Block, en skolad man av fin börd. Tillsammans med medfångarna Hastfärd och Lundgren författade Block ett brev i vilket en klagan framfördes till landshövdingen som ger oss en god bild har hur fångarna hade det på slottet vid sekelskiftet 1800.

Brevet lyder som följande:

”Alldra Ödmiukaste Souplique!

Med diupaste vördnad och högacktning framkomma Wi inför Högvälborne Herr Generalen och Landshöfdingen önskandes att eij afslagne blifva, emedan vi intet har någon som oss tillser utan får vi handteras just som hundar. Nådiga Herr General förbarma sig öfver oss, sänd någon ut som wi muntel(igen) kunnen säga wår utselhet före, emedan kiölden hindrar oss wår usselhet omtala; det är sandt wåre tractamenter äro små, men förminskas de hoss Wagtmästarns innan wi dem få; Ty bröet taga de hoss Bagaren Simmert, som har både det mindsta och sämsta, blodt för de der kunna hafva god credit; Skola wi få Sill gifves oss en så stor som en ölands ströming den de taga 2 styfwer före, af wilken wi hafva en til bevis; Koka de wattn wällning, som miölet och wattnet står war för sig och Saltet ligger på botten och mången gång i en lortig skål till ett qwarters ihopasqvalpning åt hwar och en för 2 styfwer, så wärre blir mången hund eij handterad än wi äro håldne; det Rum uti hwilket wi äro håldne är wäl synt att inga arrestanter kunna Rymma; men om någon wärme der inne hålles är aldeles intet eftersedt; Ty spiället är så dant att när man ellder behöfwer man det eij utdraga, ty röket går lika wäl ut, och dörren kan man runder omkring sticka händerne hwar man will; få wi wed består det uti 7 á 8 Kiäflingar lika som Kiälkestakar hwaraf 3 man skola sig wärma som Gud wet bäst intet mycket blifwer; Ty den bästa weden utletas, som upbrännes i Wagtmästarens kakelungn då de intet får någon som hugger åt sig af de Ballkar, som en gång äro inmurade i kronans Rum, Som i Wattntornet är huggit hela wintern till Wagtmästarens behof, att han eij behöft kiöpa en enda träd; först wi hitkommo woro här 2:ne Wattndrickare Som omtalte Sig hafwa kiöpt för 3 Dr af förenämnde Balkar till sitt behof under dess Arresttid; Torde hända en sådan hushållning inom Kronans Borg kunde wara mer skiähl en sådan finge hafwa åtniutande af wåra dageliga förmåner; Men Som ingen anklagelse warit här häller ingen domare warit; Men som wi nödsakade emedan kiölden förstört föttren att Sielfwa ändan af Tåbenet synes så spricker de sönder blodt af kiöld, har wi någre Kläder präijas de utaf oss blott at wi skola få något hwar med skola upfylla wår hungrige Mage; och här Sitter Wattendrickare Som mår bättre om dagen än wi, Så förbarmar eij Nådiga Herr Generalen sig öfwer oss med någon tillsyn så handtera de oss här som de skulle wara Soufräna kungar. Wagtmästaren lådes lega Siuk men orkar han äta och Supa så godt som någon af oss om wi hade något, så fruentimmern få hushålla Som de behaga både med Tislande med wattndrickarna, att narra penningarne af dem första de komma. Ingen halm få wi så till Säijandes utan de börjar skinnet i Sidorne remna af Faseligit liggande blott av kiölden. Som nu skiyndar oss att Sluta med wår Klagan då wi i afwagtan uppå Nådiga Herr Generalens förbarmande öfwer wårt Lifs rädande giöra oss ett gladt hopp och Till döden framhärda

Högwälborne Herr Generalens och Landshöfdingens Alldra Ödmiukaste Tjenare

J. G. v Block, J. Hastfärd, Jonas Lundgren

 

Del 4_1Det mäktiga Kuretornet

Fångarna fick så kallade fångepenningar utdelade, vilket var omkring 2 öre om dagen som betalades ut veckovis. Dessa penningar skulle räcka till mat men även kläder och ved för att kunna värma sig. Men som Block skriver var fångvaktmästaren en ohederlig karl som såg om sitt eget hus och gjorde allt för egen vinning. Det var även vanligt att man för de få örena köpte snus och tobak och inte minst brännvin. Det gick så långt så kungen gick flera gånger ut med bannor och förbud till landets häkten om säljande av brännvin till fångarna som beskrevs som krogverksamhet. Men detta var inget som häktenas fångvaktare tog någon större notis om.

Fångvaktmästaren beskrivs i Blocks brev som en halvt kriminell person; han köpte dåligt bröd och försåg sig själv med den bästa veden, det vill säga när han inte gjorde åverkan på slottet och högg sönder de inmurade balkarna i vattentornets rum för att elda med. Själv åt han gott och var ofta drucken och låg och latade sig. Detta var inget unikt för fångvaktmästaren på Kalmar slott, utan det var som vanligt att kunde en mindre moralisk människa utnyttja situationen för att själv få det bättre så gjorde han det.

Vi får även veta vad fångarna levde av till största delen; förutom dåligt bröd var det sill och välling som stod på menyn. Men som Block skrev; sillen var usligt liten ”som en ölands strömming” och vällingen hade skurit sig och saltet låg på botten av den skitiga skålen som vällingen serverades i.

Fortfarande var vinterns köld skoningslös mot slottshäktets fångar, då Block skriver; dörren gör ingen nytta då det mellan dörr och dörrkarm är flera centimeters mellanrum, och likaså ven den kalla vinden in igen rökutgången, så rummet var så dragit och iskallt att fångarnas fötter sprack sönder. Dessutom fick de ingen halm att sova på, så även huden i sidorna på kroppen ”remna af Faseligit liggande blott af kiölden”.

Styfwer som Block nämner i sitt brev var en beteckning för en sjättedels skilling banco; vilket alltså var lite mer än ½ öre silvermynt, då 1 skilling var lika med 4 öre silvermynt. Stufwer var ursprungligen beteckning på ett nederländskt mynt – stuiver.

Vem var då denne man som författade brevet till landshövdningen? Jacob Gabriel von Block föddes 24 oktober 1767 på Karryd i Sjösås (Uppvidinge härad i Värend i Småland) och var av adlig börd. Jacobs farfars far var Magnus Gabriel Block som adlades von Block den 29 maj 1719. Hans far var Martinus Blockius, som var kunglig hovpredikant och biktfader hos drottning Hedvig Eleonora. Släkten Block härstammar från en urgammal Mecklenburskt adlig ätt från 1300-talet, och flera av släktens män ska ha haft framstående ämbeten i Österrike, Sachsen, Hannover och Hessen på sin tid.

Jacob_Tree

Jacob Gabriel blev som många andra i hans släkt militär; blev officer (Fänrik) vid Östgöta infanteriregemente den 20 september 1784, och vid Flemings regemente den 30 maj 1787, men fick avsked därifrån redan vid 22 års ålder 25 mars 1789. Var rekryt vid Svea Garde. Han förlorade sitt adelsskap år 1800 då Göta Hovrätt dömde honom till 32 par spö och kyrkoplikt för inbrottsstöld på Öland.

I kyrkoboken i Kisa för avlidna 1843 kan man läsa följande;

”Inhysesman i Frohult. En man hvars öden hafva en bedröflig märkvärdighet. Han var född i Sjösås i Småland 1767 24/10. Såsom härstamande af den adeliga von Blockiska familjen blef han såsom ännu fult ung Fideicomissarie till Broxviks gods om några och 40 heman. Icke dessmindre synes en vårdslös upfostran gifvit näring åt hans naturligen dåliga anlag. Såsom ung officer blef han jemte en af sina kamrater bjuden till värd på ett bröllop hos en viss Landshöfding på Gottland, hvilket förtroende de unga herrarna begagnade på det sätt, att de sedan de lemnat ifrån sig allt bordsilfret som de haft hand om, bortstulo detsama om natten derpå och rymde. Kamraten undkom men Block ertappades, öfverbevisades, fick spö samt förlorade både adelskap och Fideicommiss, hvilket sednare ärfdes av hans förmyndare, af denne åtnjöt han sedermera ett litet årligt understöd. Han gifte sig med en qvinsperson vid namn Carin Lund, 7 resor värre än han sjelf. De hafva lyckligtvis ej haft några barn, men deras lif har varit en kedja av fysiskt och moraliskt elände i kif, fylleri och fattigdom. Begrovs den 30 april.”

Här få vi veta att det var stulet bordssilver som var orsaken till att Jacob hamnade på Kalmar slottshäkte, och tack vare denna stöld gick det sedan utför för honom. Den 18 augusti 1800 blev han förklarad adelskapet förlustig. Senare gifte han sig med Maja Stina Lund, född 24 juni 1774 i Kalmar. Prästen var inte nådig i sin beskrivning av henne, dels benämna henne som qvinfolk vilket i sig var nedvärderande, dels att skriva att hon var sju resor värre än sin make. 1803 flyttade hon och Jacob, som benämns som förre fändriken in på Floghult i Kisa. Åren 1831-1835 levde de på socknen, för att sedan sista åren återvända till Floghult och stugan Löfvenborg där de var inhyseshjon. Jacob Block är ett typexempel på hur fort det kunde gå att från en hög status inom samhället, militär ur adlig släkt, på grund av ett felaktigt beslut i ungdomen till slut hamna på samhällets botten. Prästens ord ”en vårdslös upfostran gifvit näring åt hans naturligen dåliga anlag” säger kanske mer om hans far som person, att sonen inte fick den start i livet som han skulle kunna fått. Att Jacob på grund av sin handling blev av med sitt adelskap, utöver det brott han gjort sig skyldig till, innebar naturligtvis att han inte hade gott anseende i samhället. Jacob dog av svullnad vid en ålder av 75 år, då utfattig.

Hustrun och sedermera änkan Maja Stina levde kvar sina sista år i Froghult, och inte heller vid hennes död den 16 mars 1857 var prästen nådig i sitt uttalande; då hon ”saknade all skymt af qvinligt värde försupen i likhet med sin man, lefde hon både före och efter sin mans död på det mest oregelbundna sätt, och kan man gerna säga att der hon fram gick, gick skammen på torra landet.”

Del 4_2En av de gamla kanonerna på den södra slottsvallen.

Tyvärr var de förhållanden som Jacob Block beskrev inte unika för Kalmar slottshäkte, utan det var lika eländigt på landets övriga slotts- och stadshäkten. 1781 besökte den engelska fångvårdsreformatorn John Howards Sverige, och även genom hans skildringar får vi inblick i hur illa det var. Stockholms stadsfängelse bestod av sex fängelserum, som saknade tillräcklig tillgång till frisk luft. Fyra av rummen ”voro mörka, smutsiga och fulla af stank.” De två övriga rummen användes tydligen som sjukrum, och var därför i bättre skick. Vaktmästaren för stadsfängelset sålde brännvin till fångarna, och i hans rum var det fullt av sysslolöst folk som höll på med drickande.

I stadshäktet i Rådhuset var det lika illa. Rummen var mycket orena, och alla fönstren utom ett var tillspikade. ”Två rum voro afsedda för dömde till vatten- och brödstraff. I ett af rummen voro inspärrade 2 personer. De föreföllo nästan uthungrade, ty till sitt uppehälle erhöllo de endast för 6 styfver bröd om dagen, och detta såldes till dem af en sniken vaktbetjäning. Fångarna tillätos icke att någon tid på dagen lämna de osunda lokalerna”

Även livet i Linköping som fånge var obarmhärtigt. År 1700 brann det på Linköpings slott, och därefter blev slottet fängelse. På vintrarna var det så kallt att cellväggarna var täckta med is. Små barn som fått följa med sina mödrar frös ihjäl. Det var flera fångar som  desperata och uppgivna valde att ta sitt liv, bland annat var det en man som 1827 kastade sig i slottsbrunnen och dog…

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Christer Some – Kalmar slotts förrädare?

En av mina förfäder är Germund Svensson Some, en gång på 1500-talet ståthållare på anrika Kalmar slott. Ett av hans barnbarn, Christer Some har genom århundradena varit betecknad som en av landets stora förrädare då han 1611 utan strid överlämnade Kalmar Slott till danskarna. Ett förräderi som i modern tid ifrågasatts av många, dock ej av lokalhistorikern Kurt Lundgren. Det var därför med stort intresse jag läste hans bok – Kalmar slotts förrädare.

ChristerSome

Lärda historiker som Bertil Broomé (1913-1980) och Ingel Wadén (1905-1979) har på 1900-talet kommit till helt andra slutsatser, att ”Något förrädiskt moment har ej kunnat spåras i samband därmed och kapitulationen synes ha skett på militärt oantastliga grunder” [Broomé], och ”Den vanliga beskyllningen för förräderi är ogrundad. Krutet var slut, besättningen demoraliserad och murarna sönderskjutna” [Wadén]. Därför fångade Kurt Lundgrens bok publicerad 2007 mitt intresse, där titeln är Kalmar Slotts förrädare. Jag har förstått av recensioner ibland annat Ölandsbladet och Östra Småland Nyheterna att Lundgren framställer Christer Some som en av våra största landsförrädare genom tiderna. Med mitt stora intresse för Kalmar slotts historia, och då det handlade om en till i mitt släktträd förekommande person, så var det med stor nyfikenhet jag började läsa boken.

Lundgrens ambition med boken var enligt honom själv att ”skildra kriget med nya spännande infallsvinklar hämtade direkt ur källmaterialet”. Men tyvärr infaller han i föråldrade tankebanor ärvda av äldre tiders historier då han redan på sida 11 i boken skriver; ”Some förrådde Kalmar slott för penningar, gods och gull och han försökte få den andra fästningen [Borgholm] att också ge sig utan strid. Ett sådant handlande är landsförräderi, någon annan tolkning av det historiska skeendet är inte möjlig.” Genom hela boken upprepar han vissa ord onödigt ofta så som slagrörd (ålderdomligt uttryck för slaganfall) om kung Karl IX, för att inte tala om ordet förrädare. Lundgren upprepar ordet förrädare så som ett mantra för sig själv men det blir mer störande när man läser boken då det är så oerhört frekvent återkommande. Mellan raderna märker man Lundgrens hat mot Christer Some, trots att allt detta hände för över 395 år sedan när boken publicerades.

Krigets början i april 1611

Kriget började den 4 april 1611, då danskarna förklarade krig mot Sverige. Därefter gick en av kung Christian IV:s härar genom Skåne, Blekinge och upp mot Kalmar bestående av 4500 man fotfolk och 1200 ryttare. Men successivt skulle allt mer krigsfolk sluta upp tills danskarna var numerärt överlägsna den svenska armén.

Den 3 maj såg man från slottstornet danskarnas förtrupper. Kraftig kanoneld från slottet fick dock danskarna att dra sig tillbaka bortom Sandås där de slog läger. 24 dagar senare, den 27 maj plundrade danskarna Kalmar stad och ett hemskt blodbad följde. Lundgren skriver: ”En stor part blev ihjälslagna, när svärden blev slöa och bödeln icke kunde tåla det längre, då blev somliga av försvararna ihjälslagna med gevärskolvarna.” När dessa grymheter utspelade sig hade ännu inte kungen anlänt med sin armé till Kalmar. På slottet var det Bo Gustafsson Bååt som var ståthållare. Under plundringen och blodbadet i staden höll slottet stånd. Trots detta var kungen missnöjd med ståthållarens insatser, och ersatte Bo Bååt med Christer Some.

Den 17 juli brändes hela Kalmar stad ner, enligt Lundgren av danskarna, enligt andra av svenskarna då danskarna hade stora förråd i staden. Kalmar stad var nu förlorad, den stridsvilja som funnits var borta, de flesta av de krigsdugliga männen var troligen redan avrättade eller skrämda till lydnad mot den danska kungen.

Några dagar senare, den 23 juli kände kung Christian IV sig redo och ställde upp sin armé framför svenskarna, men Karl IX vågade inte mötas i ett fältslag då han insåg att risken att förlora var för stor utan drog sig tillbaka till Ryssby norr om Kalmar.

Kalmar Stad var förlorad och Kung Karl IX ville inte möta danskarna i öppen strid. Det var nu Christer Some anlände till Kalmar slott, och kom till insikt över hur illa läget var för svenskarna. Bara några dagar senare den 30 juli riktade Christian IV sin uppmärksamhet mot Kalmar slott. Inte mindre än 294 kanonskott sköts mot slottet och ett stort hål slogs upp i slottsmuren. Detta hål fylldes igen av männen på slottet, men det visade att danskarna kunde övervinna slottsmuren, och att ett intagande skulle vara möjlig, kanske till och med närstående.

Krutet var troligen inte slut

Genom alla tider har frågan om tillgång till krut varit en avgörande fråga om Some övergav slottet för lättvindigt. Här har Kurt Lundgren gjort gedigna efterforskningar, och med flera olika källor dragit slutsatsen att krutet faktiskt nådde slottet, att det inte rådde någon brist på detsamma den 3 augusti. I denna slutsats har Lundgren med största sannolikhet rätt, bristen på krut var inte problemet, även om Some själv angav det som orsak till att överge slottet.

Slottet hade säkert kunnat försvaras ytterligare en tid, men frågan är om det hade tjänat något till? Något större stöd från kungen verkar inte Some kunnat förvänta sig den närmaste tiden, kungen som istället valt att dra sig tillbaka till Ryssby. Kung Karl IX beskrivs i boken som åldrande, sjuk, slagrörd så pass att han hade svårt att tala, en helt korrekt bild av den döende kungen, men samtidigt kan man ana Lundgrens beundran för kungen då han samtidigt beskriver honom som fortfarande mycket handlingskraftig och aktiv. Lundgren skriver samtidigt att Karl IX ville till varje pris undvika ett krig mot danskarna, och ville inte provocera den danske kung Christian IV, vilket var orsaken till kungens passivitet i början av kriget.  

Med tanke på den grymhet danskarna hade visat borgarna i Kalmar stad, så skulle säkert inte de tusen soldater som fanns på Kalmar slott visats någon större nåd om Christian IV hade varit tvungen att inta slottet med kanoneld och våld. Ha i åtanke att den 20 juli 1525 var det Gustav Vasa som hade belägrat Kalmar slott, och trots att dåvarande ståthållaren Berent von Mehlen fått löfte om fri lejd för sina män på slottet så avrättades samtliga förutom två unga drängar. Detta möjliga öde för slottets män 1611 bekräftas också av ett brev skrivet av den danske kungen; ”…den som icke gav sig skulle, när Christian intagit slottet, ingen som helst nåd bevisas. Det skulle ske med skarpa och stränga medel” det vill säga avrättning väntade.

Det var alltså under dessa förutsättningar som Christer Some fattade sitt beslut efter noga övervägande. Han valde att själv förhandla med danskarna, och den 3 augusti gav han upp slottet. Ingen av de tusen soldaterna dödades, utan deras liv skonades. ”Kapitulationen synes ha skett på militärt oantastliga grunder.”

Som jag nämnde tidigare skriver Lundgren att ”Some förrådde Kalmar slott för penningar, gods och gull”, och förvisso belönades Some, som efter kapituleringen övergick i dansk tjänst, med ett skepp för att kunna fly, 1000 riksdaler i tärepenningar, och ett gods i Danmark. Men då ska man tänka på att Some var redan en förmögen man, ägandes ”den fäderneärvda sätesgården Göberga och det uppländska donationsgodset Skokloster”. Dessa gårdar blev nu Some fråntagen av kungen. Vad han åstadkom var istället att han räddade livet på 1000 man.  

Efter att Kalmar slott fallit i danskarnas händer så valde den enligt Lundgren fortfarande mycket handlingskraftige Karl IX att skämma ut sig genom att utmana den 27 år yngre Christian IV på duell. Knappast en man vid sitt sinnes fulla bruk kan man tänka, men det roade dock Christian IV stort.

Christer Some avslutar 52 års krig

Lundgren skriver på flertalet ställen i boken att Somes handlande ledde till ett förlängt krig mot danskarna. Frågan är om inte Somes överlämnande var början till slutet på 52 års krigande mellan Sverige och Danmark. Lundgren återger själv i boken riksrådet Axel Oxenstiernas beskrivning av nationens belägenhet: ”Först, alla våra grannländer är våra fiender. Ingen ort i Sverige, Finland eller Livland är säker för fienden. Om ingen annan av orterna kan vi säga att den inte kan utsättas för anfall. För det andra, vi kan inte räkna med hjälp från någon. För det tredje. Alla våra fiender är mäktigare än vi, var och en för sig.” Oxenstierna fortsätter beskriva hur landet är utarmat, pengarna är slut och att ”vi är icke starke nog att försvara oss.”

Även om det fanns mat, friska soldater och krut i Kalmar slott för flera månaders ytterligare försvar, så hade det ändå nog varit frågan om högst någon vecka, kanske bara dagar innan danskarna på nytt bombaderat slottet med sina kanoner och slått upp än fler hål i slottsmuren och låtit sin blodiga hämnd rasa över de som befann sig på slottet.

Lundgren avslutar sin berättelse om Some med följande stycke; ”Christer Somes liv är kantat med människor som dött genom att bara komma i hans väg och det är svårt att frigöra sig ifrån känslan av att vi här har att göra med en mycket obehaglig människotyp.”

Den svenska historien, vilken inte avviker från andra länder i Europa vid denna tid är fylld av militärer och krigiska kungar som lämnat ett spår av döda kroppar efter sig där de dragit fram, att Some skulle vara en markant mycket mer ”obehaglig människotyp” är ett omdöme som Lundgren får stå för själv.

Lundgrens bok är läsvärd för den som vill veta mer om Kalmarkriget 1611 och de händelser som utspelade sig däromkring. Lundgren ska ha en eloge för de nya historiska fakta som han hittat och framfört i denna bok, inte minst i avfärdandet av den påstådda krutbristen på slottet 1611, eller för den skull de hämndlystna avrättningarna av allmogen på Öland.

Däremot är det som jag tidigare nämnt synd att Lundgren föll tillbaka på föråldrade slutsatser som allt mindre delas av andra ju längre fram i nutiden vi kommer, och att han tolkar varje fakta på ett sätt som ska passa in på hans mantra, att Some var en av landets största förrädare. Utifrån de fakta Lundgren presenterat i sin bok kan jag själv inte komma till samma slutsats.  

Inkonsekventa fakta

Avslutningsvis har jag funnit att Lundgren är stundom motsägelsefull i sitt återgivande av fakta. På sida 60 skriver han att ”den 28 maj var kungen och armén hunnen till Högsby där läger upprättades. Redan på den följande sidan 61 skriver han ”den 31 maj hade Karl IX kommit till Högsby med den svenska armén.”

Samma problem visas sig på sida 66 där Lundgren skriver ”Den 25 juli skriver kungen till ståthållaren Månsson på Borgholms slott att två eller fyra tunnor, uppgifterna varierar i dessa order, nu ”äntligen” skulle föras till Kalmar slott där Some just denna dag utnämnts till ståthållare av Karl IX”. Bara tre sidor senare, skriver Lundgren ”Den 25 juli skrev Karl IX från krigslägret vid Ryssby till Christer Some, som sju dagar innan av kungen utsetts till befälhavare [ståthållare] på slottet.” Sju dagar innan skulle med andra ord vara den 18 juli.

På sida 67 skriver Lundgren ”Karl IX blev så förbittrad över förräderiet att han lät hänga den stackars trumpetare som bringade budskapet om Somes överlöpande till fienden och slottets intagande av danskarna.” På sida 114 skriver Lundgren istället; ”Uppgiften att Karl IX i vredesmod skulle ha avrättat den trumpetare som gav honom meddelandet om Somes förräderi på Kalmar slott har i varje fall inte jag kunnat bekräfta i källmaterialet… Visserligen var tiden rå, hård och blodig, men kungen högg inte huvudet av folk hur som helst.” 

På sida 159 gör Lundgren gällande att Christer Some inte skulle ha gett upp Kalmar slott den 3 augusti, utan redan dagen innan, en slutsats han drar av ett brev utfärdat av den danske kungen den 2 augusti. Men i sammanfattningen över Kalmarkriget i slutet av boken faller Lundgren tillbaka på den 3 augusti; ”3 augusti uppger Christer Some genom förräderi Kalmar slott.”

Det stenansikte som pryder bokens framsida, maskaronen som finns på sidan av en trappa på borggården, har genom tiderna varit tradition att bespotta för att visa sitt avståndstagande mot Christer Somes påstådda förräderi. På sida 34 avfärdar Lundgren myten att stenansiktet skulle vara Some, ett faktum som på senare år är allmänt känt. Men på sida 162 där fotografiet från boken framsida återkommer skriver Lundgren i bildtexten; ”Christer Some som maskaron i trappan till Ståthållarevåningen på Kalmar slott.”

Jag vill avslutningsvis påpeka att jag inte utger mig för att vara någon historiker, däremot har jag ett stort intresse av svensk och framför allt Småländsk historia. Denna recension innehåller endast mina egna personliga tankar och frågeställningar som väckts när jag med nyfikenhet läst boken. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Designa en släktbok med Microsoft Word

Efter att jag publicerade mitt inlägg Första släktboken färdig! den 18 april så har jag bland annat via e-post och Facebook fått en del frågor vilka inställningar i Microsoft Word jag har använt. Det är frågor om allt från marginaler, speglad utskrift och så vidare, så därför tänkte jag dela med mig av det jag brukar göra när jag ska skapa en bok i Word. Detta är grundläggande funktioner i Word som är bra att känna till innan man börjar arbeta med bokens innehåll.

Men vänta lite, varför Word? Det finns ju Indesign och en massa andra program att välja på, varför inte något från OpenSource-världen där vi har OpenOffice och Scribus? Jag brukar rekommendera de som frågar att använda det program de känner till och har en licens för. En del förespråkar Indesign, Adobes layoutprogram vilket innehåller många fina funktioner. Men detta program köper man inte, utan abonnerar på för 240 kronor i månaden, vilket i längden blir dyrt om man vill ha ständig tillgång till programmet. Då kan gratisalternativet Scribus vara intressant att kika på. Själv har jag under alla år arbetat uteslutande i Word, och känner att det täcker mina behov. Word ingår i Microsoft Office där Home-versionen kostar runt 1400 kronor. Allt fler företag investerar dessutom i Office 365, och då har varje användare möjlighet att installera Office på fem valfria enheter, varför inte installera en av dessa fem licenser på din hemdator? Men låt oss nu börja kika på lite användbara funktioner i Microsoft Word.

1. Bokens storlek

Det allra första beslutet som man ska ta tycker jag är hur stor boken ska vara (bredd och höjd) innan du börjar fylla på med text och bilder. Du har ofta många olika storlekar på böcker att välja på hos tryckeriet, allt från småformat till A4.

I Word går du in på menyflik Layout och väljer Storlek > Flera pappersstorlekar. Här står det som standard inställt på A4 (21 x 29,7 cm). Ställ om till önskad storlek, men tänk på att det måste vara en storlek som finns valbar hos det tryckeri du ska trycka boken hos.

WordSettings1

2. Speglad utskrift

Nästa beslut bör vara om man ska ha speglad utskrift, alltså om man tar hänsyn till att det är höger och vänstersidor i boken. Ska man ha samma marginal runt om sidan så spelar detta ingen roll, men vill man ha olika marginalstorlek så ska man använda så kallad speglad utskrift. Detta gör du genom att välja menyflik Layout och sedan Marginaler > Speglad utskrift.

WordSettings2

3. Marginaler

För att ställa in marginalerna går du in på menyflik Layout och väljer Marginaler > Anpassade marginaler… (finns längst ner, se bild ovan). Har man en till formatet mindre bok så kanske man får vara sparsam med det utrymme som marginalerna tar, medan om man har ett större format kan kosta på sig lite bredare marginaler. Breda marginaler ger ofta ett lite luftigare intryck. Min egen bok var 17×22 cm, och därför tyckte jag att nedanstående mått var lagom för min bok. Men som med allt annat, experimentera och testa dig fram för vad du själv tycker ser bra ut.

WordSettings3

4. Kolumner

Ska man ha en kolumn eller flera? I en till formatet mindre bok passar det bäst med bara en kolumn medan i en större bok kan man kosta på sig att ha flera kolumner. Tänk på att du kan variera dig, även på en och samma sida kan man ha flera olika antal kolumner:

WordSettings4

Själv brukar jag skriva texten först, och sedan markera det textstycke som jag vill ha i flera kolumner. Därefter under menyflik Layout så väljer man Kolumner > Fler spalter…

WordSettings5

I dialogrutan Kolumner anger du sedan antal spalter antingen genom att skriva in antalet (se markerad ruta nedan) eller genom att klicka på ikonen En, Två eller Tre kolumner högst upp. Se till att Använd i: är angiven som Markerad text, annars finns risken att du ställer om hela dokumentet.

WordSettings6

5. Typsnitt

Det finns en uppsjö med typsnitt att välja på när man skriver en bok. Det är bara att googla på internet och ladda ner de typsnitt som man tycker ser trevliga ut och som passar bra till den layout som man har i sin bok. Själv har jag valt Trajan Pro och Palatino Linotype.

WordSettings7

Gör också så att du väljer ut några bra kandidater och sedan skriver ut dessa på papper med samma text och jämför, för typsnitt ser alltid lite annorlunda ut vid utskrift. Ha inte med för många olika typsnitt i en och samma bok, välj ett typsnitt för rubriker, ett för flödestext, möjligen en för bildtext, och eventuellt ett för fristående citat-text.

6. Sidhuvud/sidfot

Sidhuvud och sidfot är det område allra överst respektive längst ner på varje sida. Detta kommer du åt genom att dubbelklicka högst upp i dokumentet, du kommer då se en streckad linje med en liten grå etikett som säger Sidhuvud. Den text du skriver här kommer att visas på samtliga sidor i boken. Du kan även ställa hur nära papprets kant du vill att texten ska ligga (se inramning nedan). För att stänga sidhuvudet dubbelklickar du på sidan nedanför själva sidhuvudet.

WordSettings8

7. Infoga källreferens (fotnot)

Om du vill ta med källreferenser i din släktbok (vilket jag rekommenderar) så kan man använda fotnots-funktionen i Word. Ställ markören där du vill infoga fotnotsnumret och från menyflik Referenser klicka på knappen Infoga fotnot.

WordSettings9

Nu dyker en fotnot upp på sidans nedre del där du kan skriva in källreferensen. Nackdelen med detta sätt är att om det är många källreferenser på en och samma sida kan fotnötterna ta upp en stor del av sidans utrymme. Personligen väljer jag istället att samla mina källreferenser efter varje avsnitt i boken och infoga egna referensnummer genom att skriva numret, markera det och sedan trycka på CTRL och tangent + för att få upphöjd text.

WordSettings10

Avslutningsvis…

Det här var några av de mest grundläggande funktionerna i Word som jag anser man bör göra/fundera på innan man påbörjar det roliga arbetet – med att lägga till text och bilder. Självklart finns det flera andra bra funktioner i Word att kunna när man skriver släktböcker, och om intresse finns så återkommer jag gärna med fler tips.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar