Axel Gillis Johnssons livsöde

Resan till Amerika

Jag tänkte att jag skulle berätta om Axel Gillis livsöde för er… Varför? Jo, för att jag tror att ingen annan kommer göra det, och framför allt för att det är ett livsöde som ligger mig varmt om hjärtat.

Axel Gillis föddes 7 maj 1895 i Södergården under Njölhult i Horns socken och var son till pigan Sofia Karolina Jonsdotter. I födelseboken står det oäkta, och fadern är inte angiven. Jag vet däremot vem fadern var, men han och Sofias relation är ett helt annat kapitel, kanske berättar jag det någon dag.

Axel Gillis växer upp utan någon far, men däremot med fyra äldre syskon, där brodern Karl Oskar är min farfars far. Axels mor, Sofia hade inget lätt liv, hon växte upp i en familj där både fadern och modern tidvis satt fängslade, och med det rykte som det innebar. Men Sofia lyckades uppfostra sina barn, trots att hon tidvis inte ens hade någonstans att bo, 1885 är hon och hennes äldre barn tecknade i löslängden, och mellan 1886-1890 bara upptagna ”på socknen”.

När Axel Gillis föds, så bor Sofia Karolina i Njölhult, och det är här Axel Gillis växer upp som barn. 1909 öppnas en ny fattigstuga i Horns socken – Vadstugan, och där blir hans mor Sofia Karolina föreståndarinna. Här ser Axel Gillis sin mor slita hårt från tidig morgon till sena kvällen. Det är Sofia Karolina på bilden ovan, framför Vadstugan tillsammans med en inneboende.

När Axel Gillis är 19 år fyllda, och första världskriget har rasat nere i Europa några månader, så väljer han att den 29 december 1914 ta tåget till Bergen i Norge, med slutdestination Minneapolis i Amerika. Pengar till biljetten har han fått låna av sin mor, de få slantar som hon lyckats spara ihop.

Båtresan från Norge till England var ingen behaglig resa, Axel Gillis berättar att ”på båten från Bergen tjärde de ned oss i fören o där fick vi ligga man vid man som packad sill o en liten smal trapp ned så man var nära att fastna i hålet när man skulle upp o ned o värmeledningsrören var otäta så ibland varo det för varmt o ibland för kallt o vatten rann in den lukt o en stank så det var odrägligt o maten var läckerbitar det bytte de om o tog detsamma smörgås o rutten korv o endast 3 mål.”

Axel Gillis anländer med båt till Liverpool i England som så många andra, där han får tillbringa ett antal dagar i väntan på nästa båt. Dagarna i England var händelselösa då han inte kunde språket, så det fanns inte mycket och ta sig för.

Den 9 januari 1915, så kliver han på båten Transylvania för att påbörja den tio dagar långa resan över Atlanten. Även om resan inte kunde jämföras med den misär och elände som utvandrarna på 1600-talet upplevde på resan till Nya Sverige, så var resan ändå inte speciellt angenäm. Axel berättar för sin bror att på ”andra delen av resan var inte maten stort bättre där var inte hytten för 4 personer mycket större än en bra stor reskoffert för om en skulle få rum att stå i gången mellan sängarna så måste 3 utav oss lägga oss. Så väl är inte annat än lögn och bedrägeri det som står i de där böckerna man får.” Båten var dessutom full med löss, men Axel Gillis hade med sig lavendelolja som han använde och tydligen med gott resultat, för han slapp lössen.

Jag har själv svårt och föreställa mig hur det skulle varit att vid 19 års ålder, lämna sin kärleksfulla mor, sina syskon, och resa över Atlanten, långt bort. I Sverige lämnade han dessutom efter sig flera gamla flickvänner, så han måste ha sett bra ut och varit en trevlig person. I manifestet får vi veta att Axel Gillis hade god hälsa, var 167,5 cm lång, hade blont hår, blå ögon och bra hy. Dessutom hade han 25 dollar på fickan, pengar han så väl behövde för att starta sitt nya liv i Amerika. Det finns dock en trygghet i landet i väster, för där väntar hans vän Fritz Johansson som emigrerat före Axel Gillis.

Den första tiden i Amerika blir svår, i april 1915 skriver han ett brev hem till sin bror, där han berättar om sina första äventyr, resan över, och hur han upplevde Amerikanarna. Det gällde att hålla hårt i de pengar som han fått av sin mor, till sin bror skriver han; ”Du frågar hur jag redde mig med pengar, och det kan jag säga att de jick åt rätt bra dem försökte de att få ifrån på alla möjliga sätt och det ena var inte det andra lika över allt så ville de ha drickspengar o de bar sig åt på alla möjliga vis för att kunna suga en så man bör vara försiktig och inte taga med sig mera än man kan bära i händerna.”

Under våren var det ont om arbete, hans vän Fritz som arbetade på en kvarn hade varit utan arbete i fjorton dagar, men Axel Gillis var positiv, och skrev att snart skulle det bli bättre, till sommaren skulle det finnas mycket mer arbete.

Tiden går, och nästa brev som finns bevarat är daterat den 6 augusti 1916. Då har Axel Gillis flyttat till Waukegan i Illinois och fått arbete där. Det har gott bra för Axel Gillis, han har redan tjänat ihop över tusen kronor. Han har varit sparsam med de pengar han har arbetat ihop, trots att det var ”tusende frestelser som locka med sitt förföriska sken”. Vi får nu veta de planer som Axel Gillis troligen hade redan hemma i Sverige, han ska arbeta ihop en bra summa pengar, sen tänker han komma hem igen, för att här i Sverige köpa sig en egen liten torva, så att hans mor inte skulle behöva slita mer på fattigstugan där hon ”slavade för litet betalt, arbetade för två, för en hop otacksamma individer.”

Axel Gillis berättade att kriget hade påverkat även livet i Amerika, priserna hade gått upp. Dessutom hade sommaren varit ovanligt varm, hundratals personer hade dött dagligen av hettan i Amerika. I brevet skriver Axel Gillis i kanten, ”De är så vänliga och öppnar och snokar igenom breven innan man får dem.” I de få bevarade brev som finns kvar, skrivna på tunt papper, och varje millimeter utnyttjad att skriva på, så får man en bild av vem Axel Gillis var. En man som trots tidig ålder vågade sig på en resa, ensam, långt hemifrån, för att försöka skapa sig själv och även för sin mor ett bättre liv. Att den svenska ärligheten inte alla gånger hade samma motsvarighet hos de Amerikanare som han stötte på, och att han inte var rädd för att hugga i och ärligen arbeta ihop de pengar som han så förnuftigt sparade ihop till sin dröm. Men tyvärr förblev det bara en dröm att få återvända till Sverige. Sista brevet återger jag här i sin helhet:

Waukegan 25 januari 1917

Mrs Sofia Jonsson

Vi får underrätta Mrs Jonsson att Gillis Jonsson har aflidit på sjukhuset den 23 januari 6.30 på morgonen här i Waukegan utaf Tyfus feber efter två veckor sjukdom begrafdes den 25 januari, utaf den svensk luthersk Pastorn här i stan.

Efter som han icke hade några anhöriga här så har jag omställt med begravning och jordt det till det bästa. Angående hans tillbehörigheter så blir det nog att avräkna omkostnaderna för begrafning och blir lite örver som kommer att till sändas eder så fort utredning kan ombeställas.

Var snäll och sänd fullständig namn och adress om det är något som ni önskar att veta angående Gillis så skall jag söka att uplysa eder till det bästa. Gillis var en snäll och sparsam gosse så han är saknad utaf oss alla.

Högaktningsfullt

Axel P. Gusstafsson, Waukegan, Ill.

Box 32 Grand Ave, USA

Den enorma sorg som Sofia Karolina måste ha känt när hon läste dessa få rader… Vetskapen om aldrig få se sin son mer, och inte ens kunna besöka hans grav. Dessutom så hade hennes son Gustaf Valdemar, som var sjöman, dött i en hemsk olycka den 29 augusti 1916, han hade då mönstrat på som ångfartygseldare, och omkommit när ångpannan exploderade. Sofia Karolina flyttade 1919 till Nynäs ägor, där hon blev kvar fram till sin död 1922.

Tack vare de brev som min farfars far Karl Oskar sparade efter sin bror, och som finns kvar i vår släkt än idag, så är inte Axel Gillis livsöde glömt, trots att det hände för hundra år sedan. Jag hoppas att Axel Gillis inte är ond på mig för att jag har delat med mig av det han skrev hem till bror och sin älskade mor Sofia Karolina. För mig är Axel Gillis en modig och beundransvärd man, som jag är stolt över att ha i min släkt.