Mordbrand i Vimmerby!

Vimmerbybladet(klicka på bilden för att förstora den)

Tisdagen den 12 september 1854, klockan tre på eftermiddagen börjar det brinna i logen på Sergeant Lundgrens gård i Södra Kvarteret i Vimmerby. Till 69-åriga änkan Eva Lundgrens hjälp kommer många av grannarna för att släcka branden. Men uppgiften är övermäktig –  de torra bräderna i logens väggar gör att elden sprider sig väldigt snabbt och logen brinner ner. Även krukmakeriet som låg vägg i vägg med logen brinner till stora delar ner.

Bara tre timmar senare börjar det brinna hos änkan Karin Månsdotter i samma kvarter, vars loge med tillhörande fähus och redskapsskjul brinner ner. Men det slutar inte där, senare på kvällen börjar det brinna hos 64-åriga änkan Hedda Palm, men här lyckas man släcka branden rätt omgående.

Nu börjar oron sprida sig i den lilla handelsstaden, tre bränder på en och samma dag? I varje gatuhörn och vid varje köksbord pratas det om bränderna, och ryktet om att de är anlagda börjar spridas. Folket minns fortfarande den stora branden 1821, och alla har hört berättelserna om den fasansfulla branden 1683 då hela staden brann ner. Husen är alla byggda i trä och ligger tätt utmed varandra i de fyra kvarteren, så oron är stor att något mer ska hända.

Det blir ingen lång sömn för Vimmerbyborna. Redan klockan fyra på onsdagsmorgonen så börjar det brinna i änkan Greta Sjöströms uthus, och man tror att orsaken till branden där är ditburna varor från de tidigare bränderna, men man vet inte säkert. Den här gången är man dock beredd tack vare nattvakten, och elden släcks fort.

Men man kan inte andas ut länge, redan klockan tio på förmiddagen så börjar det brinna i ett uthus ägt av garvare Johan Fagerholm, och nästan samtidigt så börjar det brinna hos postiljon Petersson! Peterssons uthus med stall, fähus med loge, foderlada, vagnsbod, vedbod och visthusboden i två våningar brinner ner helt och hållet. Uthuset var så gott som nybyggt när eldens lågor totalförstör det.

Överallt hjälps man nu åt med att släcka, röja och rädda det som går att räddas. Onsdagens eftermiddag passerar utan fler bränder, men klockan ett vid middagstid på torsdagen börjar det brinna igen, nu i västra kvarteret på Bergmans gård där stallet brinner ner helt och hållet och elden skadar även ett uthus.

Fredagen den 15 september. Klockan är halv tio på förmiddagen då det börjar brinna i kopparslagare Fritz Hentzells loge i södra kvarteret, den här gången kunde elden släckas snabbt. Men den som skapar alla dessa bränder har en förkärlek till det södra kvarteret, och det finns en anledning till det.

Nu ser man allvaret i vad som har hänt, det måste bli ett slut på det hela, den skyldiga måste hittas! En belöning på 100 riksdaler utlovas till den som kan ertappa den skyldige mordbrännaren, samtidigt som stadsfiskal Törnqvist börjar att hålla förhör med stadens innevånare. Det var nu högsta prioritet att få fast den eller de skyldiga till dessa bränder!

Efter ett tag så uppdagas det vem den skyldige är. Till tenngjutare Gustaf Silow har det året innan anlänt en barnhusgosse vid namn Gustaf Ernst Nyman. Ernst hade hittat en ask med stickor, vilken han hade använt utan vidare tanke och tänt på lite här och där. Änkan Lundgren, där första branden startade, bodde precis bredvid Silows tenngjuteri.

Ernst blir nu förhörd flera gånger av rådhusrätten, och varje gång kommer Ernst med nya, en del ganska fantasifulla bortförklaringar. Han försöker bland annat först försvara sig med att det var två kvinnor som hade övertalat honom att göra det hela, Ernst pekar till och med ut vilka dessa två kvinnor skulle vara. Men efter förhör med både kvinnorna och framför allt med Ernst själv, så får han snart erkänna att det bara var en dålig lögn. Borgmästaren varnade Ernst för att ljuga och talade om att straffet för mordbrand var halshuggning. Men Ernst som bott på barnhus hade skinn på näsan och en till början tuff attityd; han svarade borgmästaren att halshuggning inte var så märkvärdigt för det hade han sett ett par gånger på galgbacken vid Hornstull.

Ernst blir inlåst i häktet i Rådhuset över helgen, och där fick han sitta och begrunda sina synder och tänka över sin situation. Detta gjorde tydligen Ernst ångerfull, på måndagsmorgonen infördes pojken gråtande till rådhusrätten som var samlad. Nu bad han om förlåtelse för vad han gjort, han bad om ursäkt för att han ljugit och erkände att det var han som hade anlagt alla bränderna. På frågan varför han hade gjort det, kunde han inte svara, men han sa samtidigt något förvånande att om han inte blivit upptäckt så skulle han ha fortsatt att anlägga bränder tills stickorna skulle ha tagit slut.

Varför en tolvårig pojke satte så många uthus och byggnader i brand är svårt att säga, men en liten pojke, som inte haft någon fast plats i livet, utnyttjats från tidiga år som arbetskraft hos diverse familjer, som säkerligen inte alltid var lika snälla som Silow, och dessutom upplevt det hårda och orättvisa livet på barnhuset måste ha satt sin prägel på Ernst. Om inga vuxna hade respekt för honom, varför skulle han då ha respekt för vuxna, eller för den del deras egendom? För honom var det säkert bara spännande att dels se hur snabbt det tog eld i byggnaderna, och dels hur länge han kunde undkomma Vimmerbybornas upptäckt, och på så sätt för en stund vara huvudperson i en räcka med skrämmande händelser den där hösten för länge sedan.

Mordbrand, som anklagelsen lyder, även om det turligt nog inte omkom någon i bränderna, är en allvarlig sådan, vilket på 1800-talet bestraffades med halshuggning och sedan brändes kroppen på bål. Men denna påföljd kan inte bli aktuell för Ernst, då han är övermaga, det vill säga omyndig. Istället kan han dömas till att slita ris på rådhustrappan inför en dömande skara Vimmerbybor.

Domen går dock upp till Göta hovrätt, som på grund av Ernst ringa ålder upphäver domen från Vimmerby och friar pojken helt och hållet:

”Kungl. Hovrätten har granskat rannsakningen; Och ehuru tilltalade Nyman inför RådhusRätten frivilligt erkänt sig hafwa å ofwanuppgifne tider och ställen anlagt eld, hwarigenom flere hus jemte åtskillig annan egendom dels uppbrunnit, och dels skadats, samt denna bekännelse wunnit sannlikhet af i målet inlupne omständigheter; likwäl och emedan Nyman icke till laga ålder kommit, och hans bekänelse följaktligen icke emot standgandet i 17 Kap. 36.8 Rättegångsbalken, ej medföra laga werkan, ty och då hwar de i förutan i bevisningsavseende mot Nyman förkommit icke kan för klara skäl och fulla bevis anser, pröfwar Kongl. Hofrätt den rättvist, att, med upphäfwande af Rådhus Rättens utslag, förklara Nyman icke för ifrågawarande mot honom åtalade brott åt saken fällas.”

Detta var säkert ett glatt besked för Ernst att få där han satt i det kalla häktet i Kalmar, i november månad. Efter det förpassas han till Linköpings kronohäkte, och den 10 januari 1855 så fortsätter resan mot slutdestinationen – Prins Karls inrättning för vanartiga barn i Stockholm.

Vem var då denne Gustaf Ernst Nyman, som så oansvarigt hade utsatt Vimmerby stads boende för fara och oro? Han föddes den 18 juni 1842 i Stockholm1, som oäkta son till 26-åriga Christina Lindquist, Kyrkgårdsgränd 3 (troligen barnmorskans adress) i Katarina församling och Ernst Johan Nyman4. Men Christina kunde inte ha kvar Ernst, så hon tvingas lämna honom ifrån sig. Ernst blir då barnhusbarn nr 38 på allmänna barnhuset i Stockholm. I oktober samma år blir han skickad till fosterföräldrar; torparen Anders Olsson och hans hustru Sara Cajsa Ersdotter ifrån Homsta by i biskopskulla socken2. Anders och Sara är 49 respektive 36 år gamla, och har även åtagit sig att uppfostra barnhusbarn nr 9465; flickan Johanna Maria Malmberg, född 21 mars 1841. På torpet finns också Saras 14-åriga dotter Johanna Ulrika, och 1844 föds parets gemensamma son Anders Johan. Så det fanns flera barn som lilla Ernst kunde leka med.

Ersättningen som Anders och Sara fick för Ernst var första året 52 riksdaler, en summa som de kommande åren snabbt minskade, 1848 var den nere på 12 riksdaler. Men att hamna hos fosterföräldrar innebar inte att man stannade där till vuxen ålder, utan bara så länge som fosterföräldrarna hade någon nytta av barnet, sedan lämnades det tillbaka till barnhuset eller till en ny fosterfamilj.

Efter att ha varit hos ytterligare tre fosterfamiljer, den senaste var järnhandlaren Forssberg i Maria församling dit han kom 1852, så återlämnas han till allmänna barnhuset i Stockholm i april 1853. Här blir han kvar över våren och försommaren, och i juli så bär det av på en lång resa, ner till Småland och tenngjutaren Gustaf Silow i Vimmerby3. I rådhusrättens protokoll står det att Ernst var mycket duktig i att räkna och att han läst hela katekesen och även flera andra andliga böcker, men att han var lögnaktig, elak och hade fallenhet för snatteri. Hans arbetsuppgifter hos tenngjutare Silow var att hjälpa till i hushållet och se till Silows djur ”och i vars hus han icke blivit illa behandlad eller fått stryk oftare än han det förtjänat”.

Hur gick det sen då för vår pyroman Ernst? I januari 1855 anländer han till en avdelning på Prins Carls uppfostringsinrättning som Stockholm stad tog över 1852, som var tänkt att vara till för vård och uppfostran av brottsliga, svårhanterliga och vanvårdade pojkar i åldern 10 till 16 år.

Hit kunde pojkar bli skickade på uppmaning från lärare och skolråd då dom skolkat eller uteblivit från skolan av något skäl, eller som i Ernst fall, när man gjort något brottsligt. Bakgrunden hos pojkarna var genomgående fattigdom, sjuka föräldrar som inte kunde försörja barnen, eller att dom saknade fäder. Inrättningen rymde omkring 90 pojkar, fördelade på 3 stora sovsalar med vardera 25-30 pojkar. Pojkarna blev undervisade i de vanliga skolämnena, men fick dessutom lära sig hantverk så som skrädderi och skomakeri. Att vara arbetsam var en viktig del av livet, pojkarna hölls sysselsatta i över 10 timmar per dag med endast avbrott för lunch och middag. Att ha för mycket fritid ansågs farligt och kunde leda till förfall. Pojkarna kunde också utackorderas till fosterhem, och då oftast till familjer ute på landet.

Men tiden går, även för vår Ernst som växer upp och blir en ung man. Han finner kärleken i den fem år yngre flickan Christina Jonsson, född 26 maj 1847 i Bankeryd, Jönköpings län och dom gifter sig den 25 augusti 1867. Ernst är då 25 år gammal. Han lämnar Harby i Fresta5 i oktober där han tjänat som dräng, och flyttar till Sigtuna (Sankt Per) i Stockholm och in till sin hustru Christina.

Dom bor första tiden på gården Granby6 hos Christinas föräldrar, Anders Jönsson och Märtha Svensdotter, och det är här som Ernst och Christinas första barn föds, lilla dottern Selma Christina den 28 september samma år.

Den 1 maj 1868 flyttar familjen till Rölunda i Häggeby7, och här föds barnen Anna Mathilda 10 juli 1869 och Carl Gustaf 23 mars 1871. Den 15 november 1872 flyttar familjen till Warpsund8 i samma socken, och här föds gossen Ernst Walfrid den 24 mars 1873.

Nu packar Ernst och hans familj vagnen full med deras ägodelar, och börjar resan mot socknen Kallmar i Uppsala län den 2 maj 1875. Här flyttar de in på Mansängen9 och blir arrendatorer och börjar bruka jorden tillsammans under sommaren 1875, dessutom är Christina åter igen gravid. Den 12 oktober föds sonen Johan Arvid, men Christina blir sjuk, och dör den 18 oktober av barnsängsfeber. Hon blev bara 28 år gammal och begravdes den 24 oktober. Inte heller den nyfödda lilla sonen överlever, han är för svag efter födseln. Han dör den 26 oktober och begravs den 31 samma månad.

Ernst som är 33 år är nu ensamstående med flera barn, det yngsta tre år gammalt. Han gifter om sig två år senare, den 15 september 1877 med den 11 år yngre Anna Josefina Englund, född 15 april 1853 i Kallmar (Uppsala län).

Tillsammans får dom en liten son 28 augusti 1877 som även han döps till Johan Arvid, och som även han dör som liten den 29 september 1878. Innan familjen lämnar Kallmar, så föds dottern Ebba Josefina där den 22 september 1878.

Den 16 april 1880, anländer Ernst med sin familj, hustrun Anna och de sex barnen till Tunalund i Hjälsta socken10 i Uppsala län. Här blir Ernst arrendator och även gästgivare. Samtidigt är Anna gravid med makarnas tredje barn.

Familjen kunde dock inte ha anlänt vid en sämre tidpunkt, socknen härjas av difteri. Först blir dottern Anna Mathilda sjuk i difteri och dör den 12 augusti 1880 elva år gammal11, kort därefter dör även Ebba Josefina den 25 samma månad, endast två år gammal. Men sorgen ska bli större än så, den 1 september avlider även sonen Carl Gustaf 9 år gammal. Den 12 september föds dottern Anna Josefina, men hon dör bara två dagar gammal på grund av medfödd allmän svaghet. Att behöva begrava fyra av sina älskade barn på mindre än en månads tid är svårt att föreställa sig.

Men livet går vidare, och 1885, den 9 november föds så Ernst sista barn, Nils Gustaf. Allt har dock ett slut, och Ernsts resa når sin ände den 19 september 1886. Han dör endast 44 år gammal av njurlidande12, och begravs den 28 september. Trots att hans liv var förhållandevis kort, så hann han uppleva mycket, undrar hur ofta han såg tillbaka på dom där spännande dagarna i september 1854 nere i den lilla staden Vimmerby, djupt inne i de Småländska skogarna…

Gästgivargården där de bodde arrenderade de, så där fanns inga tillgångar vid bouppteckningen13 efter Ernst. Däremot kan vi se att de hade 15 kronor i kontanta penningar, fem hästar, sex kor, två stutar och en kviga samt en sugga, sex grisar och tio höns. De totala tillgångarna inklusive utstående fordringar uppgick till 4879 kronor, och efter sedvanliga skulder slutade summan, boets behållning på 1472 kronor för arvingarna att dela på.

Texten är en förkortad, omarbetad och delvis kompletterad version av ”Den unga pyromanen 1854” ur min bok Vimmerby Stads historia, sida 215-223.

Källförteckning:

Vimmerby rådhusrätt dombok AI:58 1854
Vimmerby Vimmerby stadsförsamling AI:11 (1853-1858)
Göta hovrätt dombok BIIAA:36, nr 72/1854
Fångrullorna för Linköpings kronohäkte 1806-1892, Linköpings universitet (Vadstena DIIIaa:21)
Stockholms stad stadsarkiv, Allmänna barnhuset

1) Katarina CIII:7 (1837-1845) Bild 650 (AID: v220806.b650)
2) Biskopskulla AI:8 (1840-1846) Bild 125 / sid 118 (AID: v120415.b125.s118)
2) Biskopskulla AI:9 (1847-1851) Bild 57 / sid 44 (AID: v120416.b57.s44)
3) Vimmerby stadsförsamling AI:11 (1853-1858) Bild 85 / sid 77 (AID: v24385.b85.s77)
4) Kriminalvårdsanstalten i Kalmar DIIIda:8 (1854-1855) Bild 1060 / sid 102 (AID: v287108.b1060.s102)
5) Fresta AI:11 (1861-1870) Bild 650 / sid 60 (AID: v84844.b650.s60)
6) Sigtuna, Sankt Olof och Sankt Per AI:14 (1866-1870) Bild 1520 / sid 149 (AID: v89742.b1520.s149)
7) Häggeby AI:16 (1866-1870) Bild 38 / sid 34 (AID: v124940.b38.s34)
8) Häggeby AI:17 (1871-1875) Bild 55 / sid 51 (AID: v124941.b55.s51)
9) Kalmar AI:13 (1874-1880) Bild 28 / sid 23 (AID: v125133.b28.s23)
10) Fittja AI:13 (1876-1880) Bild 204 / sid 198 (AID: v124303.b204.s198)
10) Fittja AI:14 (1881-1885) Bild 198 / sid 193 (AID: v124304.b198.s193)
10) Hjälsta AI:15 (1886-1895) Bild 134 / sid 127 (AID: v124759.b134.s127)
11) Hjälsta F:3 (1862-1894) Bild 19 (AID: v124776.b19, NAD: SE/ULA/10405)
12) Hjälsta F:3 (1862-1894) Bild 25 (AID: v124776.b25, NAD: SE/ULA/10405)
13) Lagunda häradsrätt FII:26 (1880-1887) Bild 6780 / sid 281 (AID: v149181.b6780.s281)

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s