Ska vi normalisera våra förfäders namn?

Efter_flera

För oss som redan är hängivna och helhjärtade släktforskare är det lätt att slukas upp av den spännande värld som våra förfäder, kyrkböcker och andra historiska källor kan ge. Dagligen besöker vi dessutom olika släktforskarforum på internet och diskuterar allt från etnologi och historia till metoder att släktforska effektivt till att hjälpas åt att tyda det de skrivkunniga präntade ner för så länge sedan. Det är lätt att tro att alla håller på och släktforskar där ute i stugorna, och gör de det inte så borde de. Och visst har intresset ökat för fritidsnöjet släktforskning det senaste årtiondet. Tillgängligheten är en betydande orsak till det, att vi idag kan sitta i hemmets lugna vrå och ha full tillgång till samtliga kyrkböcker från hela Sverige, från äldsta tid långt in på 1900-talet. Det gör att det är så mycket enklare och effektivare att släktforska idag. Även tv-serier som Vem tror du att du är, Allt för Sverige och nytillkomna Det sitter i väggarna gör att intresset och nyfikenheten på sin egen släkts historia vaknar hos många fler än tidigare.

Släktforskning är ett fritidsintresse – något vi gör på vår fritid för att vi tycker det är roligt. Det finns inga rätt eller fel så länge som du själv tycker det är givande. Det finns de som frågar om läshjälp, och när de fått det och kopierat in svaret i sitt träd, så hastar de vidare i rasande fart, utan att själva lägga tid på att med facit i hand försöka lära sig äldre tiders handstil. Sen finns det de som jag som tycker att utmaningen och halva nöjet är att faktiskt bli bättre att tyda dessa handstilar när jag forskar. Inget av dessa sätt är mer rätt än det andra. För att dra en parallell till vanliga livet, jag gillar att cykla på sommaren. Jag har ingen dyr proffscykel, och inte någon stor uppsättning av exklusiva cykelkläder och andra tillbehör. Roligast att cykla är när jag får sällskap av min dotter, vilket blir allt mer sällan nu då hon blivit tonåring och perioden där pappa är pinsam för det mesta har inträtt. Hur som, jag tycker om att cykla lika mycket som den som cyklar i en massa tävlingar och avverkar mil efter mil varje vecka, bara att vi gör det på olika sätt.

Utan någon statistisk uppbackning så tycker jag dock mig se en trend inom släktforskningen där allt fler verkligen vill veta precis allt som står i husförhörslängden, inte bara namn och födelsedatum, utan även de där kryptiska förkortningarna och ibland nästan oläsliga korta meningarna prästen skrivit i kolumnen Anteckningar. Mycket tror jag det beror på att man på de olika släktforskarforumen på Facebook snabbt kan få hjälp att tyda vad det står när man själv kört fast. Även jag själv har med tiden blivit mer noggrann med att dokumentera precis vad som står i källorna, och då kommer vi in på dagens ämne – normalisering av namn.

I äldre tider kunde ett och samma namn stavas på flera olika sätt, exempelvis:

Kajsa, Cajsa, Caisa
Margreta, Magreta, Margareta, Margaretha
Pähr, Pär, Pehr, Per

Som synes ovan användes bokstaven h som något av en utfyllnadsdekoration vid skrift.

Rötters hemsida skriver Håkan Skogsjö att ”för oss släktforskare finns ingen anledning att fästa avseende vid varianter som Pehr, Pär, Pähr, Per, Peer; de uttalades likadant och avser alla exakt samma namn.”  Förvisso sant. Vidare skriver Håkan att detta beror på bristande stavningsnormer i äldre tider (även det sant), och avslutar sin text med andemeningen att för att det ska vara lätt att söka efter alla Per i sitt släktprogram så ska man normalisera namnet till en enda form av stavning.

Så för att det ska vara lätt att söka, så ska vi frångå vad prästen skrev? Enligt min stillsamma fundering… vore det inte bättre istället att de som utvecklar släktprogrammen skapar en mer adekvat sökfunktion? Att när jag söker på Pär så får jag även upp sökresultat med Per och övriga stavningar. Som programmerare vet jag att detta inte vore så svårt att åstadkomma. Observera att det är inte användande av jokertecken vid sökning jag efterfrågar, utan att programmet ska hitta liknande stavningar automatiskt. Ser vi exempelvis på programmet MinSläkt – ett av de mest använda här i Sverige och som nyligen kom ut i version 4.0 – så saknar det fortfarande denna möjlighet vid sökning. Jag vill inte förvanska mitt forskningsresultat på grund av tillkortakommanden i det program jag dokumenterar mitt resultat i.

Idag 2016 finns det många i Sverige som heter just Per, en del stavar sitt namn Pär och andra Per. Det låter och är i praktiken samma namn. Men Pär gillar inte när andra skriver honom som Per, lika lite som jag gillar att folk skriver Jonsson när jag faktiskt heter Johnsson.

Självklart bestämde inte föräldrarna hur Pär skulle stavas i dopboken, men jag vill ända att det jag dokumenterar ska motsvara det som står i originalkällan. Ju längre tillbaka i tiden du kommer, ju mer avvikande blir stavningarna, namnet Arffwedsson nedtecknat i början på 1600-talet blir alltså Arvidsson enligt normalisering. Är det bara jag som tycker att vi tappar lite av charmen av äldre tiders stavning och dess historia då?

Vilket namn ska man välja?

En annan närbesläktad frågeställning till normalisering är vilket namn man ska välja. En av de första sakerna man nämligen upptäcker när man börjar släktforska är att samma person kan vara angiven i källorna med flera olika namn. I Födelseboken kan det stå Johannes, och sedan i de olika husförhörslängderna både Johan, John och Jon. Vilket av dessa namn ska man ange primärt?

Detta är en gammal frågeställning inom släktforskningsvärlden, och det finns naturligt två läger, de som anger det som står i födelseboken, och de som anger det som står i husförhörslängden. Även denna fråga har Håkan Skogsjö lyft i Släktforskarnas årsbok 1995 och hävdar att det namnet som är angivet i husförhörslängden som är det rätta. Du kan läsa det på Rötters hemsida. Det Håkan tar upp som exempel (när han senare får motstridiga åsikter från Karl Furustedt) är några Christina födda i Brändö socken, och vilka namn de senare i livet faktiskt använde.

Det jag stillsamt funderar över är om Håkan tänkt på att människorna på denna tid faktiskt inte visste vad som stod i födelseboken. Även om de var döpta till Christina, men sedan barnsben blivit kallade för smeknamnet Stina av sina föräldrar, ja då var det ju det namnet som de kände till och använde. Prästen hade inte heller alla gånger koll på vilket som var personens egentliga dopnamn.

Personligen tror jag inte heller att prästen, när föräldrarna angav namnet på sin nyfödde till Stina, då på eget bevåg skrev in Kristina, och att namnet i födelseboken därmed skulle vara underordnat namnet i husförhörslängden. En aspekt man inte får glömma är att man förr var man rojalister i mycket större utsträckning, så blåblodsklingande namn i vilket Kristina ingår var populära, men att man till vardags använde smeknamn som Stina, då som nu.

Även om Kerstin och Stina är varianter (härstammar ifrån) Kristina, så ansåg man även förr i tiden att det var tre skilda namn. Ett snabbt stickprov i exempelvis födelseboken för Södra Vi socken år 1784 bekräftar detta då prästen skrivit in både Christina, Kierstin och Stina på de olika flickebarnen som föddes det året.

Hur gör jag då själv? Jag väljer namnet angivet i födelseboken. Själv är jag döpt till Daniel Jimmy Johnsson, och det är så jag vill bli dokumenterad, inte som Danne (om jag nu hade haft det smeknamnet). Samtidigt antecknar jag de olika varianter av namn på personen i fråga som förekommer i de olika källorna. Som jag skrev tidigare är jag noga med att dokumentera precis vad som står i skrivet i böckerna. För mig är det viktigt att återge, helst bokstav för bokstav, vad som är skrivet en gång i tiden och inte förvanska ord och namn bara för att täcka upp för tillkortakommanden i släktprogrammen. Vill någon ta del av mitt forskningsresultat så vill jag inte att det ska uppstå några tveksamheter på grund av att jag normaliserat på ett eller annat sätt – det som står i min forskning ska motsvara originalkällan.

Avslutningsvis, kom ihåg att släktforskning är fortfarande ett fritidsintresse. Här fick ni ta del av mina åsikter och funderingar på redan uttalade åsikter i detta ganska knepiga ämne. Som sagt var så finns det inga rätt eller fel, men ta dig en funderare hur du själv gör, och vilket forskningsresultat som du vill lämna efter dig. Och oavsett vilket sätt du väljer, var konsekvent.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ska vi normalisera våra förfäders namn?

  1. Gunvor Persson skriver:

    Jag är inte konsekvent i detta 🙂 …

    Per skriver jag oftast, eftersom dessa personer under sin livsstil oftast stavat namnet på 3-4 olika sätt.
    Likaså skriver jag Kersta eller Kerstin, även om det finns fler stavningsvarianter på det… men jag skulle inte få för mig att ändra Hindrich – vars barn hette Hindriks-son kontra -dotter -, till Henrik 🙂 .

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s