Får man tröttna på släktforskning?

Mitt projekt under den här våren är att gå igenom min farmors anor inför publiceringen av en kommande släktbok. Arbetet består i huvudsak av två uppgifter. Den första är att komplettera med korrekta källreferenser till de uppgifter som kommer vara med i boken. Den andra uppgiften är att försöka få fram de där sista anfäderna från 1600-talet och tidigt 1700-tal som tidigare var omöjligt för att jag då inte behärskade dåtidens skrivstil, och även det faktum att jag idag har mer erfarenhet och vet hur man söker och tar mig förbi de hinder som dyker upp. För varje ny anfader man kan skriva in är det en liten seger.

I sydvästra delen av Småland finns en liten socken med medeltida ursprung som heter Villstad och som tillhör Västbo härad. På 1600- och 1700-talen är min farmors mors anor väldigt fokuserade till denna lilla socken, det verkar som om det var få av de som någonsin tog steget utanför sockengränsen.

När jag återvände till denna släktgren så var det med gott mod och ganska höga förhoppningar. En del tidigare socknar jag forskat i saknas det husförhörslängder för stora delar av 1700-talet, förlorade genom brand eller så var de helt enkelt inte påbörjade förrän vid 1700-talets mitt. I Villstad börjar den första husförhörslängden redan 1717. Förutom ett hål för 1725-1733 så finns det sedan husförhörslängder för resten av hela 1700-talet. Födelse- vigsel- och dödböcker börjar redan 1688 och finns kompletta för hela 1700-talet. Här pratar vi om riktigt goda förutsättningar för att kunna kartlägga mina anfäder som fötts, upplevt glädje och sorg, och brukat jorden i Villstad.

Jag har nu arbetat ganska intensivt under två veckor med dessa Villstads-anor, och hittat flera nya personer till mitt träd, och även kompletterat med sånt som jag tidigare missat. Jag gillar verkligen utmaningen att systematiskt söka och dokumentera det jag hittar. Men så stöter man på den där personen som man bara har ett födelseår på, och inte någon ort. Varifrån kommer han? Inga problem. Hittar man inte personen i aktuell socken så börjar man söka i de närliggande, i detta fall bland annat Båraryd, Reftele, Burseryd och Våthult.

Men det är nu frustrationen börjar komma krypande och verkligheten gör sig gällande – hur det faktiskt är att släktforska. Kanske inte de första åren, men när man plockat fallfrukten och den frukt som hänger på de lättåtkomliga grenarna är det dags för de mest svårnådda frukterna – eller som i detta fall de mest svårhittade anfäderna.
I reklamfilmerna  och utskicken från de USA-baserade drakarna låter allt så enkelt med dessa miljoner och åter miljoner poster i deras databaser som är sökbara med ett enkelt klick. Eller för den delen gå till biblioteket och kika i valfri släktforskarbok. Där är alla illustrerande exempel från 1800-talets slut eller till och med början på 1900-talet när handstilen var lättläst och sidorna klara och tydliga. Verkligheten vet alla är en annan, nämligen den här:

Våthult
Våthult C:1 (1697-1737) Bild 71 / sid 133 (AID: v36587.b71.s133)

Det här är födelseboken för Våthult socken från tidigt 1700-tal. Boken har helt klart råkat ut för vattenskada, det ser ut som prästen på väg hem från husförhöret råkat tappa boken i en smutsig vattenpöl längs med landsvägen. En otrevlig kombination av smuts och vattenfläckar blandas med utsmetade bläckplumpar. Ja, jag vet att jag ska vara glad att boken finns bevarad. Ja, jag vet också att handstilen går att läsa då den långt ifrån är den värsta jag har sett. Men att snabbt ögna igenom en sån här bok är åtminstone för mig omöjligt. Mödosamt får man läsa och tyda ord för ord. Det tar tid och hela tiden har man tankarna i huvudet att det kanske är helt fel bok och socken man söker i.

Så som svar på rubriken om man får tröttna på släktforskning så är mitt svar JA! Självklart, tillåt dig känna vanmakt, frustration och lite ilska emellanåt! Stäng ner allt vad släktforskarprogram och internetsidor heter och gör något helt annat en stund.

Jag har själv alltid varit periodare vad det gäller släktforskning, ibland är det som nu väldigt intensivt och då lägger jag många timmar varje vecka på denna härliga hobby. Lika ofta har jag perioder i mitt liv då jag inte rör min forskning utan ägnar mig åt helt andra saker. När man deltar i eller läser diskussioner på Facebook och olika internetforum så får man lätt intrycket att alla andra brinner för släktforskningen och vill ägna varje vaken minut till att söka sina släktingar, och att de hela tiden har det roligt när de gör det. Så är det naturligtvis inte, alla med en någorlunda sund inställning till släktforskningen tröttnar nog stundtals emellanåt. Men lika fort som jag tröttnar på släktforskningen, lika fort kan jag bli sugen igen på att ge mig i kast med utmaningen att knäcka de mer svårlösta och tidskrävande gåtorna i de mer dunkla grenarna från 1600-talets slut…

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s