DNA och felaktig släktforskning

Det kan knappast ha undgått någon att det har varit stor fokus på DNA-forskning i nyhetsflödet senaste tiden för oss som är intresserade av släktforskning. Inte heller allt som vi har tagit del av har varit positiva nyheter eller åsikter.

MetallicDNA

Det hela började den 25 maj då Roberta Estes gjorde ett blogginlägg där hon gick på djupet med vad som egentligen händer med ditt DNA när du skickar in det till någon av aktörerna på marknaden. Säljs det vidare, eller behandlar företaget ditt DNA på ett respektfullt sätt så som du trodde från början? Sammanställningen var något skrämmande, mindre än hälften av företagen garanterade att ditt DNA inte säljs vidare till andra företag, företag som troligen inte alls är intresserade av släktforskning.

Bara drygt en vecka senare rapporterade flera av Sveriges dags- och kvällstidningar att det nu fanns förslag på att öppna upp det så kallade PKU-registret för polisen. I PKU-registret finns blodprov – och därmed DNA – från alla som är födda 1 januari 1975 eller senare. Personligen har jag inga problem med detta – kan vi klara av att lösa några av de tyngre brottsfallen med hjälp av detta register så ser jag inga hinder med detta, så länge det sköts på ett professionellt sätt av myndigheterna. Sen är det synd att en inte helt obefintlig andel av de som begår brott i Sverige idag aldrig har bidragit med blod till PKU-registret, så varför då inte komplettera registret med oss födda före 1975 eller utomlands OM polisen nu vill använda registret på detta sätt så det blir lika villkor för alla?

Båda dessa två rapporteringar har diskuterats i släktforskarvärlden, och jag tror att till viss del bror det  på att detta med DNA trots allt är förhållandevis nytt. Innan jag går vidare så ska jag klargöra att jag inte (än) tillhör den skara av DNA-frälsta som fascineras av DNA-tekniken. Självklart förstår jag att det kan vara spännande, roligt, och att man även i flera fall kan ha nytta av DNA-teknik i att lösa gåtor och även sånt som man i traditionell släktforskning, eller som det nu mer kallas – pappersforskning – har haft svårt att få bekräftat tidigare. Jag har full förståelse för detta och respekterar er som har tagit er in i denna spännande del av forskningen. (Som en parantes kan sägas att bilden av släktforskaren, en teknikfientlig åldring som sitter kutryggad över en dammig bok kunde inte vara mer fel idag 2016 – släktforskare finns i alla åldrar och är många gånger så kallade early adopters av ny teknik. DNA är ett exempel, kompabilitet med släktprogram och Windows 10 när det kom är ett annat.)

Själv tillhör jag än så länge den skara som endast håller på med pappersforskning, för mig är det stora nöjet att i de gamla kyrk- och domböckerna och andra historiska dokument försöka tyda handstilar och med en detektivs nyfikenhet forska fram min släkt. Självklart har även jag några okända fäder, och även en och annan tveksam fader i trädet, men det kan jag leva med.

En av de snabbast växande släktforskargrupperna på nätet idag är DNA-anor som administreras av Peter Sjölund. Peter har blivit en frontfigur för DNA-forskning i Sverige och gör ett gediget arbete med att förklara och lära oss andra hur det fungerar och är framför allt en drivande kraft för att väcka intresse och förståelse för vad DNA-forskning kan ge. Det är inte lätt för en novis att veta vilket företag man ska använda, vilket test man ska beställa, och framför allt hur man ska tolka svaren, och här har Peter med säker hand guidat många av landets släktforskare. Stämningen är hög i denna Facebook-grupp och diskussionerna många och intressanta att ta del av.

Jag ser just nu på en dokumentär på History Channel som heter Hunting Hitler. I USA har det släppts massor av FBI-dokument som berättar om jakten på Hitler efter kriget. FBI på den tiden och allt fler idag tror nämligen att Hitler lyckades fly från Berlin 1945. I ett avsnitt vill teamet i serien matcha DNA från en skalle som man tror är Eva Brauns – men hennes enda kända släkting som är i livet idag vägrade att ställa upp med ett DNA-prov. Det blev med andra ord en besvikelse, men en vilja som respekterades av teamet. Och jag tror att även vi vanliga släktforskare ska acceptera om vi får ett nej av våra släktingar att ställa upp med ett DNA-prov. Det är upp till var och en att bestämma över sitt eget DNA och det är viktigt att vi respekterar varandras beslut.

Och då är vi framme vid den senaste sorgligheten relaterat till DNA-forskning. Kristina Lindquists artikel på DN Kultur där hon i vad jag upplever som en väldigt hastigt skriven och ogenomtänkt text verkar vilja få fram ett ganska oklart budskap, och som därigenom gör hela artikeln tämligen intetsägande. Speciellt sista stycket är jag väldigt tveksam till vad Kristina egentligen vill ha sagt med, men det kan bero på min egen oförmåga. Kanske hade Kristina en dålig dag på jobbet och fick uppdraget kvart i fem att skriva något om ämnet.

Kristina är dock inte ensam om att skriva denna typ av märkliga artiklar med avvikande åsikter. En av spelvärdens mest ifrågasatta recensenter denna månad är Michael Thomsen på Washington Post som i en artikel totalt sågar årets spel 2016 – Uncharted 4: A Thief’s End. Hans sågning, inte bara av detta spel utan hela spelserien har lett till stora protester på nätet, då en persons röst kan påverka slutbetyget hos Metacritic så pass mycket som det gör.

Men det är inte första gången och definitivt inte sista gången vi kommer få läsa artiklar och recensioner av detta avvikande slag. En recensent eller reporter är trots allt bara en enskild person som skriver utifrån sina egna erfarenheter, kompetens och intelligens. Det gäller helt enkelt att lära sig att inte bli upprörd över felaktigheter, eller för den del det som är skrivet av ren elakhet eller okunskap. Däremot får man räkna med åsikter och protester när man skriver och publicerar något sådant.

Tillbaka till DNA. Självklart är jag inte så dum att jag inte förstår att DNA- och pappersforskning kommer inom en snar framtid samexistera i en fullt fungerande symbios och vara två helt naturliga pusselbitar inom släktforskningen. Men personligen är jag inte helt övertygad om att vi är där än. Och det beror inte på DNA, utan på pappersforskning.

När jag började forska en gång i tiden så tog jag gärna kontakt med de personer som hade publicerat släktträd på nätet och där jag hade hittat fel eller kanske lyckats hitta mer information som jag ville dela med mig av. Men allt eftersom tiden gick slutade jag med det då baksidan av enkelheten i GedCom-importer och avskrifter av andras träd gjorde att ett och samma fel dök upp på fler och fler ställen. Men jag har sakta börjat tänka om. Ingen person vill medvetet ha fel i sina träd. Och felaktiga släktträd gynnar definitivt inte de som intresserar sig av DNA-forskning. Jag tror gott om de flesta, och tror inte att det är av ren illvilja som folk inte svarar när man kontaktar dom utan det kan bero på sjukdom, eller kanske har personen till och med avlidit. Kan också vara så att personen totalt tappat intresset för släktforskning (jodå, finns några enstaka, förvisso odokumenterade fall då det ska ha hänt). Det kan också vara en så enkel sak som att personen har bytt epostadress.

Självklart googlar även jag på nätet i andras träd för att hitta tips och spara tid precis som många andra gör och ibland har jag tur då det dyker upp gemensamma anor. Däremot tycker jag inte det är lika självklart att man måste vara fullt betalande medlem på de olika sidorna för att kunna kontakta personen ifråga.  Jag förstår att det är business, att få så många medlemmar som möjligt, men jag tycker ändå att det även borde finnas ett visst intresse av att de miljoner och åter miljoner poster som man skryter om i sin reklam bör vara så korrekta som möjligt. Om personen ifråga har lagt ut sitt namn så kan man ju förvisso alltid försöka komma i kontakt med denne på Facebook, men problemet här är att meddelanden skickade till icke vänner hamnar i meddelandeförfrågningar eller ännu värre bland de bortfiltrerade meddelandena och riskerar därmed att aldrig upptäckas av den person som fått det.

Så även om uppgiften ibland kan verka oöverkomlig och tidskrävande, så borde det vara alla seriösa släktforskares vilja att hjälpa till och få de släktuppgifter som ligger på internet så rätt som möjligt. Ensam kan man inte göra mycket… och det där ni vet. Så låt oss spotta i nävarna och göra en insats även på detta område till gagn för oss själva men även kommande generationer av släktforskare. Jag vill även passa på och säga att jag genom åren har haft mycket hjälp av andras forskning när jag själv har kört fast. Ett stort tack till alla er avlägsna släktingar vars uppgifter som er ovetandes har varit till nytta och glädje för mig.

Så avslutningsvis, Kristina kanske nu undrar vad mitt budskap av detta inlägg var. Tja, det får du väl ta och klura på. Det är som sagt var upp till var och en och ta del av och tolka det jag skriver, och antingen nicka instämmande eller skaka på huvudet åt det, för det är trots allt även i detta fall endast en enskild persons tankar och åsikter.

Advertisements
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s