Det har tagit tid…

old-clock

För er som är trogna läsare av min blogg vet att jag under en längre tid har arbetat med mitt nya bokprojekt, att ge ut en släkthistorisk bok om min farfar och farmors anor. I september 2015 skrev jag blogginlägget Dags att återvända till mina förfäder, del 1 när jag påbörjade projektet, och inte trodde jag att tiden skulle gå så fort som den har gjort.

Att tiden springer iväg när man släktforskar är ingen hemlighet, det vet alla släktforskare; man ”ska bara kolla en sak” på kvällen i Arkiv Digital, sen fastnar man… hittar inte först uppgiften, och när man löst gåtan så har man hittat flera andra intressanta uppgifter som man bara måste kolla vidare på. Så helt plötsligt är det kolmörkt ute och man skulle egentligen lagt sig för en bra stund sen… Dessutom finns ju en begränsad tid varje vecka att lägga på släktforskning då man har jobb, familj och andra fritidsintressen som drar. Senaste året har jag dessutom arbetat med ytterligare ett bokprojekt som var tanken att bli efterföljaren till min första bok (Vimmerby stads historia), men det projektet insåg jag sent i våras att jag fick lägga på is på grund av tidsbrist.

Jag är ingen tidsoptimist på något sätt, men inte trodde jag att det skulle ta ett helt år att komma dit jag är just nu i projektet. Förutom att få ut min släktforskning i bokformat så bestod uppgiften också av att komplettera all data med korrekta källreferenser. Tillgång till nytt källmaterial har även det bidragit till att jag på vissa delar har kunnat komplettera med helt nya uppgifter men vilket också har tagit tid i anspråk.

Eftersom en del av min forskning härstammar från tiden då jag satt med Genlines svartvita bibliotek av kyrkböcker (det som idag finns hos Ancestry) så har jag nu med Arkiv Digital hittat väldigt mycket av det jag tidigare missade på grund av allt för dålig bildkvalitet. Självklart bidrar även det faktum att min förmåga att läsa äldre tiders handstilar har ökat, men det är som sagt var inte den enda orsaken.

Om någon skulle fråga mig idag vad som är allra viktigast för en nybörjare att tänka på så skulle rådet vara att alltid dokumentera vart vart man hittat sina uppgifter – med korrekta källreferenser. Inte bara för att det är mer seriöst när du framöver delar med dig av din släktforskning, utan framför allt din egen skull. Det går ack så mycket fortare att hitta tillbaka till rätt sida när du behöver det.

I vilken omfattning man dokumenterar källreferenser är upp till var och en, personligen har jag nu valt att ta med alla källor. Exempelvis så jag har även dokumenterat källreferenser till ut- respektive inflyttningslängder när personer har flyttat från en socken till en annan, istället för att bara spara källreferenser till de specifika sidorna i husförhörslängderna. Kan ses som en smula överambitiöst, men eftersom jag ändå skulle göra jobbet så varför inte.

bookexample

I skrivande stund består boken av 315 sidor. Dessa sidor ska kompletteras med register över förekommande orter, soldater, adelspersoner och säkert några kategorier till. Men det som står på tur först är en riktigt rolig uppgift. Det är nämligen dags att dyka in bland alla familjefoton och bestämma vilka av dessa som ska vara med i boken. En del av fotona har jag dessutom inte hunnit att restaurera ännu. För fotoredigering använder jag Paintshop Pro, jag har precis beställt den nya versionen X9 Ultimate vilket passar perfekt.

Men även om det tagit tid, så har jag även sparat mycket tid. Det främsta hjälpmedlet har varit databaserna från Person- och lokalhistoriskt forskarcentrum (PLF), en guldgruva för oss som har släkt i Kalmar län. Dessutom har jag anor i Odensvi på 1600- och 1700-talen, och då har jag haft ett gott stöd i det fantastiska jobb som eldsjälen Mariann Gustafsson har lagt ner när hon har dokumenterat alla gårdar och torp i Odensvi från äldsta kyrkobok och framåt. Som vanligt ska dessa register ses som genvägar, inte som källor, men nog spar de tid alltid.

Kvar på min önskelista står dock fortfarande en databas med indexerade domböcker. Jag har hittat en hel del spännande i dessa genom åren, men det finns otroligt mycket kvar att upptäcka från den tid våra förfäder stod inför den barska häradsrättens anklagande blickar. Det var som sagt var inte bara stora brott som togs upp förr, det räckte med okvädesord för att man skulle bli kallad till rådstugan eller tinget. På 1600-talet fick man plikta (böta) 6 mark för så hemska ord som pinkare/pinkekona. Det var inte heller alltid det stannade vid böter. Den 22 februari 1720 dömdes båtmanshustru Sara Jönsdotter i Vimmerby för skällsord på Niclas Linck. Straffet blev böter på 3 gånger 12 mark, pengar hon inte hade. Istället fick hon utstå förnedringen att slita ris vid rådhustrappan, och efter det så förvisades hon från staden.  I domböckerna döljer sig med andra ord en för många ännu dold skatt som kommer göra biografierna om våra anor än mer levande.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s