En mörk del av släktforskningens historia

Under 1930- och 40-talen var det stor aktivitet på Sveriges landsarkiv då den ena släktutredningen efter den andra togs fram. Detta var inte som idag på grund av nyfikenhet och som ett nöjsamt fritidsintresse, utan för att ligga som grund för ifyllande av det så kallade Ahnenpass.

Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler i Tyskland med fanatiska drömmar om världsherravälde och tron på den ariska rasens överlägsenhet. För att få bli medlem i Hitlers SA (Sturmabteilung) eller dess elitgrupp SS (Schutzstaffel) var man tvungen att kunna bevisa att man inte hade något judiskt, slaviskt eller afrikanskt ursprung. Detta gjorde man genom att fylla i ett så kallat Ahnenpass (an-pass) där personens anor skulle vara angivna fyra generationer tillbaka, helst ända tillbaka till 1790 och med vilket man skulle bevisa att man var renblodig, det vill säga av arisk härkomst. Förutom släktskap var det naturligtvis viktigt att fylla i personens religionstillhörighet. Det trycktes med största säkerhet upp tiotals miljoner ahnenpass och som såldes för 60 pfenning till alla som behövde ett.

Bara några månader efter Hitlers tillträde utfärdades en ny lag den 7 april som krävde att alla offentliga tjänstemän var tvungna att vara av arisk härkomst. Så under Hitlers era var släktforskning en stor (och i många fall uppenbarligen påtvingad) aktivitet i Tyskland.

Men detta påfund drabbade som sagt var inte bara de tyska medborgarna utan även svenskar som arbetade i Tyskland, skulle du driva affärsverksamhet, uppträda som artist eller på annat sätt verka i Tyskland så var du tvungen att ha ett ahnenpass.

Man får också ha i åtanke att släktforskning på denna tid inte alls vara lika enkel att genomföra som idag, utan man var tvungen att på plats ta del av både civila register och kyrkböcker. Det fanns även fall där man anlitade detektiver för att få hjälp att få fram informationen, och det blev även kommersiell business med stats-licensierade släktforskare (Berufssippenforscher).

Det tragikomiska är att Hitler själv var orolig för att han inte skulle ha renrasiga anor, något som genom DNA långt senare har bevisats. Den belgiske journalisten Jean-Paul Mulders och historikern Marc Vermeeren spårade år 2010 då levande släktingar till Hitler, inklusive en österrikisk kusin och tog DNA-prov av dessa som påvisar att Hitler tillhörde Haplogrupp E1b1b1 som är vanligast hos berberna i Marocko, Algeriet och Tunisien men även hos en del judar och Somalier. Innan dess har det även förekommit rykten om att Adolfs far Alois skulle vara son till en 19-årig judisk man vid namn Frankenberger.

En annan man i Hitlers närhet med icke-ariska förfäder var Emil Maurice, en nära vän till Hitler som var med vid bildandet av SA och blev dess första Oberster SA-Führer. Maurice farfars far var Charles Maurice Schwartzenberger (1805–1896), grundaren av Thalia-teatern i Hamburg. När Himmler blivit utsedd till Reichsführer för SS så ville han att Maurice skulle uteslutas från SS, men detta ville inte Hitler veta av och såg den gången mellan fingrarna vad det gällde renrasighet.

Erhard Milch 1892-1972

Ytterligare en högt uppsatt tysk militär under Hitlers regim var Erhard Milch som var med och byggde upp Luftwaffe, statssekreterare i luftfartsministeriet och dessutom generalfältmarskalk. Erhards far ska ha varit jude, men även dessa judiska anor ignorerades, och Herman Gering ska ha sagt att ”vem som är jude bestämmer jag”. Men det var inte bara i toppen det förekom judar i Hitlers armé, faktum är att tusentals män av judisk härkomst slogs för Tyskland under andra världskriget, och i inte mindre än 20 fall ska Tysklands mest ärofyllda medalj Riddarkorset (Ritterkreuz) ha delats ut till judiska soldater.

För de yngre generationerna känns idag andra världskriget avlägset, något man bara läser om i historieböckerna. Däremot envisas den ena dokumentären efter den andra med att påminna oss, på och på gott, om de fasansfulla händelser som utspelade sig under ledning av Adolf Hitler. Att tillhöra fel ursprung är något som vi släktforskare i dag har väldigt svårt att relatera till, åtminstone för min egen del. Spänningen i vår släktforskning brukar öka då vi hittar utländska anor som en gång har invandrat till Sverige, inte minst från de tyska furstendömena under 1500- och 1600-talet då många affärsmän slog sig ner i vår huvudstad och de övriga stapelstäderna för att idka handel. För att inte tala om vallonerna på 1600-talet, eller invandrade skotska yrkessoldater.

Annons