Men vänta lite, ditt eget liv då?

Idag fortsätter jag på temat skrivande. Som släktforskare är det lätt att gripas tag av nyfikenheten då det ena spännande livsödet efter det andra avslöjas när du kartlägger ditt släktträd och upptäcker dina förfäder. Men med dagens inlägg så vill jag bara påminna dig om att ditt liv är en viktig pusselbit i ditt släktforskande, en pusselbit som lätt kan glömmas bort.

När en person som precis ska börja släktforska frågar hur man går till väga så brukar det allra vanligaste tipset vara att prata med de äldre i familjen/släkten (underförstått innan det är för sent). Självklart är det en viktig del och ger information som för alltid är borta när personen inte längre finns. Någon klok person har sagt att ”När en person dör så försvinner ett helt bibliotek av minnen”.

Även om släktforskning är ett fritidsintresse, och ett starkt beroendeframkallande sådant vill jag påstå, så tror jag många med mig även ser det som en möjlighet att på något sätt lämna efter oss något (förutom våra älskade barn) till kommande generationer. Det är ju därför vi sammanställer och trycker upp släktböcker när vi kommer så pass långt i vår forskning, för att på något sätt bevara det vi har tagit fram. Tänk tanken att ett av dina barnbarns barn om hundra år hittar din släktbok på vinden, blåser bort dammet och sätter sig ner och börjar läsa det du en gång skrev, är inte det en rätt spännande tanke? Vore det då inte synd om du själv inte nedtecknat din livshistoria som ett första kapitel i släktboken?

Det är också här som jag tror att de flesta stöter på ett litet mentalt hinder, och förevändningarna kan vara flera; Jag är inte duktig på att skriva (memoarer), jag är väl inte gammal nog och sitta och skriva mina memoarer redan? det har väl inte hänt något spännande och intressant i mitt liv? Jag har inte så mycket minnen från min barndom…

Om vi börjar med det här att inte vara duktig på att berätta och skriva ner det man minns; det är helt rätt att alla inte är författare och har lätt att formulera sig i text så som man vill ha det. Men jämför dig inte med en författare, det är deras yrke. En bok du köper har dessutom bitvis skrivits om av författaren flera gånger innan denne blev nöjd, och sedan nagelfarits av förlaget som ger ut boken, både med åsikter om dess innehåll och att den ska vara fri från stavfel och grammatiskt rätt. Det du kommer att skriva ner om dig själv kommer att vara personligt, och med dina egna ord, formuleringar och tankar, och det är mer värt för dina närmaste än perfekt grammatiska texter.

Sen har vi det här med att inte vara gammal nog att skriva ner sitt livs historia. Självklart har du mycket spännande kvar i livet att uppleva. Men varför vänta tills man är 90 år och minnet kanske inte är lika skarpt som nu? Ska man dessutom se lite krasst på det så är det få förunnat att få leva till man fyller 90, det vet du ju redan som släktforskare, även om vi alla vill leva långa liv.

Det har inte hänt något spännande eller intressant i mitt liv… Självklart har det gjort det bara du får tänka efter lite, och även om man tycker att livet som liten är väl ungefär som nu, så skiljer det sig rätt mycket ändå vill jag påstå. Jag själv är född 1974 och fyller snart 43 år. När jag var liten i slutet på 1970-talet och början på 1980-talet så fanns det varken internet eller datorer, något som i våra barns öron låter helt horribelt. Vi var istället ute och lekte tills det blev mörkt. Musik streamades inte via Spotify utan man köpte stora LP-skivor med tillhörande knaster eller spelade in från radion på kassettband. Idag vet ingen under 20 vad en skivnål är för något. Så nog skiljer sig även vår generations vardag mot våra barns.

Jag har inte så mycket minnen från min barndom… Det kan vara svårt när man sätter sig med ett tomt kollegieblock eller vid datorn och ska börja skriva. Men tro mig, bara du kommer igång så kommer du att minnas allt mer ju mer du skriver. Själv satt jag hela tiden och tänkte, ja just det, det måste jag ju ta med! Så kommer det säkert bli för dig också.

Beskriv allt från hur dina föräldrar var, äldre släktingar, andra personer som gjort intryck på dig i din uppväxt, hur det var i skolan, första jobbet, och glöm för den skull inte bort första gången du träffade din fru och hur du upplevde händelsen när dina barn föddes. Vad gjorde ni på somrarna när du var liten? Vilka filmer och tv-serier gillade du att se på tv, och vad var dina favoritböcker som du läste när du var tonåring? Någon utlandsresa som påverkat ditt liv, eller kanske hur du tog dig igenom saknaden efter din farfar när han gick bort? Bara din egen fantasi sätter gränserna.

Bara man kommer över den där första och besvärligaste tröskeln och får lite motivation och inspiration att skriva om sig själv så kommer du upptäcka att det faktiskt är riktigt roligt! Personligen skrev jag i datorn, framför allt för att det är så lätt att klippa och klistra bland styckena, för jag skrev inte mitt i kronologisk ordning, utan små stycken när det ena minnet efter det andra dök upp. En del av er kanske istället föredrar att först skriva för hand, det är vad man är van vid som får styra, huvudsaken är att man tar sig tiden att faktiskt göra det, för det kommer definitivt kommande generationer att uppskatta.

Annons