Christer Some – Kalmar slotts förrädare?

En av mina förfäder är Germund Svensson Some, en gång på 1500-talet ståthållare på anrika Kalmar slott. Ett av hans barnbarn, Christer Some har genom århundradena varit betecknad som en av landets stora förrädare då han 1611 utan strid överlämnade Kalmar Slott till danskarna. Ett förräderi som i modern tid ifrågasatts av många, dock ej av lokalhistorikern Kurt Lundgren. Det var därför med stort intresse jag läste hans bok – Kalmar slotts förrädare.

ChristerSome

Lärda historiker som Bertil Broomé (1913-1980) och Ingel Wadén (1905-1979) har på 1900-talet kommit till helt andra slutsatser, att ”Något förrädiskt moment har ej kunnat spåras i samband därmed och kapitulationen synes ha skett på militärt oantastliga grunder” [Broomé], och ”Den vanliga beskyllningen för förräderi är ogrundad. Krutet var slut, besättningen demoraliserad och murarna sönderskjutna” [Wadén]. Därför fångade Kurt Lundgrens bok publicerad 2007 mitt intresse, där titeln är Kalmar Slotts förrädare. Jag har förstått av recensioner ibland annat Ölandsbladet och Östra Småland Nyheterna att Lundgren framställer Christer Some som en av våra största landsförrädare genom tiderna. Med mitt stora intresse för Kalmar slotts historia, och då det handlade om en till i mitt släktträd förekommande person, så var det med stor nyfikenhet jag började läsa boken.

Lundgrens ambition med boken var enligt honom själv att ”skildra kriget med nya spännande infallsvinklar hämtade direkt ur källmaterialet”. Men tyvärr infaller han i föråldrade tankebanor ärvda av äldre tiders historier då han redan på sida 11 i boken skriver; ”Some förrådde Kalmar slott för penningar, gods och gull och han försökte få den andra fästningen [Borgholm] att också ge sig utan strid. Ett sådant handlande är landsförräderi, någon annan tolkning av det historiska skeendet är inte möjlig.” Genom hela boken upprepar han vissa ord onödigt ofta så som slagrörd (ålderdomligt uttryck för slaganfall) om kung Karl IX, för att inte tala om ordet förrädare. Lundgren upprepar ordet förrädare så som ett mantra för sig själv men det blir mer störande när man läser boken då det är så oerhört frekvent återkommande. Mellan raderna märker man Lundgrens hat mot Christer Some, trots att allt detta hände för över 395 år sedan när boken publicerades.

Krigets början i april 1611

Kriget började den 4 april 1611, då danskarna förklarade krig mot Sverige. Därefter gick en av kung Christian IV:s härar genom Skåne, Blekinge och upp mot Kalmar bestående av 4500 man fotfolk och 1200 ryttare. Men successivt skulle allt mer krigsfolk sluta upp tills danskarna var numerärt överlägsna den svenska armén.

Den 3 maj såg man från slottstornet danskarnas förtrupper. Kraftig kanoneld från slottet fick dock danskarna att dra sig tillbaka bortom Sandås där de slog läger. 24 dagar senare, den 27 maj plundrade danskarna Kalmar stad och ett hemskt blodbad följde. Lundgren skriver: ”En stor part blev ihjälslagna, när svärden blev slöa och bödeln icke kunde tåla det längre, då blev somliga av försvararna ihjälslagna med gevärskolvarna.” När dessa grymheter utspelade sig hade ännu inte kungen anlänt med sin armé till Kalmar. På slottet var det Bo Gustafsson Bååt som var ståthållare. Under plundringen och blodbadet i staden höll slottet stånd. Trots detta var kungen missnöjd med ståthållarens insatser, och ersatte Bo Bååt med Christer Some.

Den 17 juli brändes hela Kalmar stad ner, enligt Lundgren av danskarna, enligt andra av svenskarna då danskarna hade stora förråd i staden. Kalmar stad var nu förlorad, den stridsvilja som funnits var borta, de flesta av de krigsdugliga männen var troligen redan avrättade eller skrämda till lydnad mot den danska kungen.

Några dagar senare, den 23 juli kände kung Christian IV sig redo och ställde upp sin armé framför svenskarna, men Karl IX vågade inte mötas i ett fältslag då han insåg att risken att förlora var för stor utan drog sig tillbaka till Ryssby norr om Kalmar.

Kalmar Stad var förlorad och Kung Karl IX ville inte möta danskarna i öppen strid. Det var nu Christer Some anlände till Kalmar slott, och kom till insikt över hur illa läget var för svenskarna. Bara några dagar senare den 30 juli riktade Christian IV sin uppmärksamhet mot Kalmar slott. Inte mindre än 294 kanonskott sköts mot slottet och ett stort hål slogs upp i slottsmuren. Detta hål fylldes igen av männen på slottet, men det visade att danskarna kunde övervinna slottsmuren, och att ett intagande skulle vara möjlig, kanske till och med närstående.

Krutet var troligen inte slut

Genom alla tider har frågan om tillgång till krut varit en avgörande fråga om Some övergav slottet för lättvindigt. Här har Kurt Lundgren gjort gedigna efterforskningar, och med flera olika källor dragit slutsatsen att krutet faktiskt nådde slottet, att det inte rådde någon brist på detsamma den 3 augusti. I denna slutsats har Lundgren med största sannolikhet rätt, bristen på krut var inte problemet, även om Some själv angav det som orsak till att överge slottet.

Slottet hade säkert kunnat försvaras ytterligare en tid, men frågan är om det hade tjänat något till? Något större stöd från kungen verkar inte Some kunnat förvänta sig den närmaste tiden, kungen som istället valt att dra sig tillbaka till Ryssby. Kung Karl IX beskrivs i boken som åldrande, sjuk, slagrörd så pass att han hade svårt att tala, en helt korrekt bild av den döende kungen, men samtidigt kan man ana Lundgrens beundran för kungen då han samtidigt beskriver honom som fortfarande mycket handlingskraftig och aktiv. Lundgren skriver samtidigt att Karl IX ville till varje pris undvika ett krig mot danskarna, och ville inte provocera den danske kung Christian IV, vilket var orsaken till kungens passivitet i början av kriget.  

Med tanke på den grymhet danskarna hade visat borgarna i Kalmar stad, så skulle säkert inte de tusen soldater som fanns på Kalmar slott visats någon större nåd om Christian IV hade varit tvungen att inta slottet med kanoneld och våld. Ha i åtanke att den 20 juli 1525 var det Gustav Vasa som hade belägrat Kalmar slott, och trots att dåvarande ståthållaren Berent von Mehlen fått löfte om fri lejd för sina män på slottet så avrättades samtliga förutom två unga drängar. Detta möjliga öde för slottets män 1611 bekräftas också av ett brev skrivet av den danske kungen; ”…den som icke gav sig skulle, när Christian intagit slottet, ingen som helst nåd bevisas. Det skulle ske med skarpa och stränga medel” det vill säga avrättning väntade.

Det var alltså under dessa förutsättningar som Christer Some fattade sitt beslut efter noga övervägande. Han valde att själv förhandla med danskarna, och den 3 augusti gav han upp slottet. Ingen av de tusen soldaterna dödades, utan deras liv skonades. ”Kapitulationen synes ha skett på militärt oantastliga grunder.”

Som jag nämnde tidigare skriver Lundgren att ”Some förrådde Kalmar slott för penningar, gods och gull”, och förvisso belönades Some, som efter kapituleringen övergick i dansk tjänst, med ett skepp för att kunna fly, 1000 riksdaler i tärepenningar, och ett gods i Danmark. Men då ska man tänka på att Some var redan en förmögen man, ägandes ”den fäderneärvda sätesgården Göberga och det uppländska donationsgodset Skokloster”. Dessa gårdar blev nu Some fråntagen av kungen. Vad han åstadkom var istället att han räddade livet på 1000 man.  

Efter att Kalmar slott fallit i danskarnas händer så valde den enligt Lundgren fortfarande mycket handlingskraftige Karl IX att skämma ut sig genom att utmana den 27 år yngre Christian IV på duell. Knappast en man vid sitt sinnes fulla bruk kan man tänka, men det roade dock Christian IV stort.

Christer Some avslutar 52 års krig

Lundgren skriver på flertalet ställen i boken att Somes handlande ledde till ett förlängt krig mot danskarna. Frågan är om inte Somes överlämnande var början till slutet på 52 års krigande mellan Sverige och Danmark. Lundgren återger själv i boken riksrådet Axel Oxenstiernas beskrivning av nationens belägenhet: ”Först, alla våra grannländer är våra fiender. Ingen ort i Sverige, Finland eller Livland är säker för fienden. Om ingen annan av orterna kan vi säga att den inte kan utsättas för anfall. För det andra, vi kan inte räkna med hjälp från någon. För det tredje. Alla våra fiender är mäktigare än vi, var och en för sig.” Oxenstierna fortsätter beskriva hur landet är utarmat, pengarna är slut och att ”vi är icke starke nog att försvara oss.”

Även om det fanns mat, friska soldater och krut i Kalmar slott för flera månaders ytterligare försvar, så hade det ändå nog varit frågan om högst någon vecka, kanske bara dagar innan danskarna på nytt bombaderat slottet med sina kanoner och slått upp än fler hål i slottsmuren och låtit sin blodiga hämnd rasa över de som befann sig på slottet.

Lundgren avslutar sin berättelse om Some med följande stycke; ”Christer Somes liv är kantat med människor som dött genom att bara komma i hans väg och det är svårt att frigöra sig ifrån känslan av att vi här har att göra med en mycket obehaglig människotyp.”

Den svenska historien, vilken inte avviker från andra länder i Europa vid denna tid är fylld av militärer och krigiska kungar som lämnat ett spår av döda kroppar efter sig där de dragit fram, att Some skulle vara en markant mycket mer ”obehaglig människotyp” är ett omdöme som Lundgren får stå för själv.

Lundgrens bok är läsvärd för den som vill veta mer om Kalmarkriget 1611 och de händelser som utspelade sig däromkring. Lundgren ska ha en eloge för de nya historiska fakta som han hittat och framfört i denna bok, inte minst i avfärdandet av den påstådda krutbristen på slottet 1611, eller för den skull de hämndlystna avrättningarna av allmogen på Öland.

Däremot är det som jag tidigare nämnt synd att Lundgren föll tillbaka på föråldrade slutsatser som allt mindre delas av andra ju längre fram i nutiden vi kommer, och att han tolkar varje fakta på ett sätt som ska passa in på hans mantra, att Some var en av landets största förrädare. Utifrån de fakta Lundgren presenterat i sin bok kan jag själv inte komma till samma slutsats.  

Inkonsekventa fakta

Avslutningsvis har jag funnit att Lundgren är stundom motsägelsefull i sitt återgivande av fakta. På sida 60 skriver han att ”den 28 maj var kungen och armén hunnen till Högsby där läger upprättades. Redan på den följande sidan 61 skriver han ”den 31 maj hade Karl IX kommit till Högsby med den svenska armén.”

Samma problem visas sig på sida 66 där Lundgren skriver ”Den 25 juli skriver kungen till ståthållaren Månsson på Borgholms slott att två eller fyra tunnor, uppgifterna varierar i dessa order, nu ”äntligen” skulle föras till Kalmar slott där Some just denna dag utnämnts till ståthållare av Karl IX”. Bara tre sidor senare, skriver Lundgren ”Den 25 juli skrev Karl IX från krigslägret vid Ryssby till Christer Some, som sju dagar innan av kungen utsetts till befälhavare [ståthållare] på slottet.” Sju dagar innan skulle med andra ord vara den 18 juli.

På sida 67 skriver Lundgren ”Karl IX blev så förbittrad över förräderiet att han lät hänga den stackars trumpetare som bringade budskapet om Somes överlöpande till fienden och slottets intagande av danskarna.” På sida 114 skriver Lundgren istället; ”Uppgiften att Karl IX i vredesmod skulle ha avrättat den trumpetare som gav honom meddelandet om Somes förräderi på Kalmar slott har i varje fall inte jag kunnat bekräfta i källmaterialet… Visserligen var tiden rå, hård och blodig, men kungen högg inte huvudet av folk hur som helst.” 

På sida 159 gör Lundgren gällande att Christer Some inte skulle ha gett upp Kalmar slott den 3 augusti, utan redan dagen innan, en slutsats han drar av ett brev utfärdat av den danske kungen den 2 augusti. Men i sammanfattningen över Kalmarkriget i slutet av boken faller Lundgren tillbaka på den 3 augusti; ”3 augusti uppger Christer Some genom förräderi Kalmar slott.”

Det stenansikte som pryder bokens framsida, maskaronen som finns på sidan av en trappa på borggården, har genom tiderna varit tradition att bespotta för att visa sitt avståndstagande mot Christer Somes påstådda förräderi. På sida 34 avfärdar Lundgren myten att stenansiktet skulle vara Some, ett faktum som på senare år är allmänt känt. Men på sida 162 där fotografiet från boken framsida återkommer skriver Lundgren i bildtexten; ”Christer Some som maskaron i trappan till Ståthållarevåningen på Kalmar slott.”

Jag vill avslutningsvis påpeka att jag inte utger mig för att vara någon historiker, däremot har jag ett stort intresse av svensk och framför allt Småländsk historia. Denna recension innehåller endast mina egna personliga tankar och frågeställningar som väckts när jag med nyfikenhet läst boken. 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s