Fängslad på Kalmar slott, del 4

Nakna, sjuka och orkeslösa fångar liggandes på jordgolv, mörka smutsiga utrymmen som var fulla av stank. Fukt och is på väggarna om vintrarna, små barn som följt sina mödrar i fängelset frös ihjäl. Män och kvinnor fängslade i samma rum. Fångvaktare som endast tänkte på att göra personlig vinning. Uteblivna fångpengar så fångarna svalt. Livet i slottsfängelset var fasansfullt…

År 1733 blev militären Georg Bogislaus Staël von Holstein överste och kommendant på Kalmar slott, och året därpå även landshövding i Kalmar län. George var född 6 december 1685 och hade haft en lång karriär i det militära. Han blev bland annat tillfångatagen 1704 och skickad till arbetsläger först i Sibirien, och senare till fångläger i Moskva, så Georg visste hur det var att sitta fången. När han så småningom fick se förhållandena för fångarna på Kalmar slott blev han förfärad.

I september 1735 var därför George hos hos kungen och regeringen för att berätta hur misserabla levnadsförhållanden som fångarna i Kalmar slott hade. ”Det elände, som de äro pådömda, har blifvit större, därigenom att större delen af dem äro nakna och utan kläder att om dagen under sin träldom skyla sig med samt om natten måste ligga i fångetornen uppå bara jorden; och som jämväl en del af dem äro krymplingar, orkeslöse, med fallandesot och andra sjukdomar behäftade, att de ej kunna hjälpa sig själfva, så är tillståndet mycket uselt och fara för smittosamma sjukdomars utberedande.”

Landshövdningen begärde nu att tolv av fångarna som var för gamla och orkeslösa och några dömda för mindre brott skulle benådas sina straff. För de kvarvarande fångarna behövdes det skaffas fram kläder och halmmattor att sova på. Någon större nåd visades dock inte då inga fångar släpptes, men kläder och halmmattor ordnades i alla fall fram.

JacobBlock

Då man på 1900-talet restaurerade slottet så hittade man instuckna mellan bjälkarna i södra flygelns tak några brev skrivna av slottets fångar. En av dessa var Jacob Gabriel von Block, en skolad man av fin börd. Tillsammans med medfångarna Hastfärd och Lundgren författade Block ett brev i vilket en klagan framfördes till landshövdingen som ger oss en god bild har hur fångarna hade det på slottet vid sekelskiftet 1800.

Brevet lyder som följande:

”Alldra Ödmiukaste Souplique!

Med diupaste vördnad och högacktning framkomma Wi inför Högvälborne Herr Generalen och Landshöfdingen önskandes att eij afslagne blifva, emedan vi intet har någon som oss tillser utan får vi handteras just som hundar. Nådiga Herr General förbarma sig öfver oss, sänd någon ut som wi muntel(igen) kunnen säga wår utselhet före, emedan kiölden hindrar oss wår usselhet omtala; det är sandt wåre tractamenter äro små, men förminskas de hoss Wagtmästarns innan wi dem få; Ty bröet taga de hoss Bagaren Simmert, som har både det mindsta och sämsta, blodt för de der kunna hafva god credit; Skola wi få Sill gifves oss en så stor som en ölands ströming den de taga 2 styfwer före, af wilken wi hafva en til bevis; Koka de wattn wällning, som miölet och wattnet står war för sig och Saltet ligger på botten och mången gång i en lortig skål till ett qwarters ihopasqvalpning åt hwar och en för 2 styfwer, så wärre blir mången hund eij handterad än wi äro håldne; det Rum uti hwilket wi äro håldne är wäl synt att inga arrestanter kunna Rymma; men om någon wärme der inne hålles är aldeles intet eftersedt; Ty spiället är så dant att när man ellder behöfwer man det eij utdraga, ty röket går lika wäl ut, och dörren kan man runder omkring sticka händerne hwar man will; få wi wed består det uti 7 á 8 Kiäflingar lika som Kiälkestakar hwaraf 3 man skola sig wärma som Gud wet bäst intet mycket blifwer; Ty den bästa weden utletas, som upbrännes i Wagtmästarens kakelungn då de intet får någon som hugger åt sig af de Ballkar, som en gång äro inmurade i kronans Rum, Som i Wattntornet är huggit hela wintern till Wagtmästarens behof, att han eij behöft kiöpa en enda träd; först wi hitkommo woro här 2:ne Wattndrickare Som omtalte Sig hafwa kiöpt för 3 Dr af förenämnde Balkar till sitt behof under dess Arresttid; Torde hända en sådan hushållning inom Kronans Borg kunde wara mer skiähl en sådan finge hafwa åtniutande af wåra dageliga förmåner; Men Som ingen anklagelse warit här häller ingen domare warit; Men som wi nödsakade emedan kiölden förstört föttren att Sielfwa ändan af Tåbenet synes så spricker de sönder blodt af kiöld, har wi någre Kläder präijas de utaf oss blott at wi skola få något hwar med skola upfylla wår hungrige Mage; och här Sitter Wattendrickare Som mår bättre om dagen än wi, Så förbarmar eij Nådiga Herr Generalen sig öfwer oss med någon tillsyn så handtera de oss här som de skulle wara Soufräna kungar. Wagtmästaren lådes lega Siuk men orkar han äta och Supa så godt som någon af oss om wi hade något, så fruentimmern få hushålla Som de behaga både med Tislande med wattndrickarna, att narra penningarne af dem första de komma. Ingen halm få wi så till Säijandes utan de börjar skinnet i Sidorne remna af Faseligit liggande blott av kiölden. Som nu skiyndar oss att Sluta med wår Klagan då wi i afwagtan uppå Nådiga Herr Generalens förbarmande öfwer wårt Lifs rädande giöra oss ett gladt hopp och Till döden framhärda

Högwälborne Herr Generalens och Landshöfdingens Alldra Ödmiukaste Tjenare

J. G. v Block, J. Hastfärd, Jonas Lundgren

 

Del 4_1Det mäktiga Kuretornet

Fångarna fick så kallade fångepenningar utdelade, vilket var omkring 2 öre om dagen som betalades ut veckovis. Dessa penningar skulle räcka till mat men även kläder och ved för att kunna värma sig. Men som Block skriver var fångvaktmästaren en ohederlig karl som såg om sitt eget hus och gjorde allt för egen vinning. Det var även vanligt att man för de få örena köpte snus och tobak och inte minst brännvin. Det gick så långt så kungen gick flera gånger ut med bannor och förbud till landets häkten om säljande av brännvin till fångarna som beskrevs som krogverksamhet. Men detta var inget som häktenas fångvaktare tog någon större notis om.

Fångvaktmästaren beskrivs i Blocks brev som en halvt kriminell person; han köpte dåligt bröd och försåg sig själv med den bästa veden, det vill säga när han inte gjorde åverkan på slottet och högg sönder de inmurade balkarna i vattentornets rum för att elda med. Själv åt han gott och var ofta drucken och låg och latade sig. Detta var inget unikt för fångvaktmästaren på Kalmar slott, utan det var som vanligt att kunde en mindre moralisk människa utnyttja situationen för att själv få det bättre så gjorde han det.

Vi får även veta vad fångarna levde av till största delen; förutom dåligt bröd var det sill och välling som stod på menyn. Men som Block skrev; sillen var usligt liten ”som en ölands strömming” och vällingen hade skurit sig och saltet låg på botten av den skitiga skålen som vällingen serverades i.

Fortfarande var vinterns köld skoningslös mot slottshäktets fångar, då Block skriver; dörren gör ingen nytta då det mellan dörr och dörrkarm är flera centimeters mellanrum, och likaså ven den kalla vinden in igen rökutgången, så rummet var så dragit och iskallt att fångarnas fötter sprack sönder. Dessutom fick de ingen halm att sova på, så även huden i sidorna på kroppen ”remna af Faseligit liggande blott af kiölden”.

Styfwer som Block nämner i sitt brev var en beteckning för en sjättedels skilling banco; vilket alltså var lite mer än ½ öre silvermynt, då 1 skilling var lika med 4 öre silvermynt. Stufwer var ursprungligen beteckning på ett nederländskt mynt – stuiver.

Vem var då denne man som författade brevet till landshövdningen? Jacob Gabriel von Block föddes 24 oktober 1767 på Karryd i Sjösås (Uppvidinge härad i Värend i Småland) och var av adlig börd. Jacobs farfars far var Magnus Gabriel Block som adlades von Block den 29 maj 1719. Hans far var Martinus Blockius, som var kunglig hovpredikant och biktfader hos drottning Hedvig Eleonora. Släkten Block härstammar från en urgammal Mecklenburskt adlig ätt från 1300-talet, och flera av släktens män ska ha haft framstående ämbeten i Österrike, Sachsen, Hannover och Hessen på sin tid.

Jacob_Tree

Jacob Gabriel blev som många andra i hans släkt militär; blev officer (Fänrik) vid Östgöta infanteriregemente den 20 september 1784, och vid Flemings regemente den 30 maj 1787, men fick avsked därifrån redan vid 22 års ålder 25 mars 1789. Var rekryt vid Svea Garde. Han förlorade sitt adelsskap år 1800 då Göta Hovrätt dömde honom till 32 par spö och kyrkoplikt för inbrottsstöld på Öland.

I kyrkoboken i Kisa för avlidna 1843 kan man läsa följande;

”Inhysesman i Frohult. En man hvars öden hafva en bedröflig märkvärdighet. Han var född i Sjösås i Småland 1767 24/10. Såsom härstamande af den adeliga von Blockiska familjen blef han såsom ännu fult ung Fideicomissarie till Broxviks gods om några och 40 heman. Icke dessmindre synes en vårdslös upfostran gifvit näring åt hans naturligen dåliga anlag. Såsom ung officer blef han jemte en af sina kamrater bjuden till värd på ett bröllop hos en viss Landshöfding på Gottland, hvilket förtroende de unga herrarna begagnade på det sätt, att de sedan de lemnat ifrån sig allt bordsilfret som de haft hand om, bortstulo detsama om natten derpå och rymde. Kamraten undkom men Block ertappades, öfverbevisades, fick spö samt förlorade både adelskap och Fideicommiss, hvilket sednare ärfdes av hans förmyndare, af denne åtnjöt han sedermera ett litet årligt understöd. Han gifte sig med en qvinsperson vid namn Carin Lund, 7 resor värre än han sjelf. De hafva lyckligtvis ej haft några barn, men deras lif har varit en kedja av fysiskt och moraliskt elände i kif, fylleri och fattigdom. Begrovs den 30 april.”

Här få vi veta att det var stulet bordssilver som var orsaken till att Jacob hamnade på Kalmar slottshäkte, och tack vare denna stöld gick det sedan utför för honom. Den 18 augusti 1800 blev han förklarad adelskapet förlustig. Senare gifte han sig med Maja Stina Lund, född 24 juni 1774 i Kalmar. Prästen var inte nådig i sin beskrivning av henne, dels benämna henne som qvinfolk vilket i sig var nedvärderande, dels att skriva att hon var sju resor värre än sin make. 1803 flyttade hon och Jacob, som benämns som förre fändriken in på Floghult i Kisa. Åren 1831-1835 levde de på socknen, för att sedan sista åren återvända till Floghult och stugan Löfvenborg där de var inhyseshjon. Jacob Block är ett typexempel på hur fort det kunde gå att från en hög status inom samhället, militär ur adlig släkt, på grund av ett felaktigt beslut i ungdomen till slut hamna på samhällets botten. Prästens ord ”en vårdslös upfostran gifvit näring åt hans naturligen dåliga anlag” säger kanske mer om hans far som person, att sonen inte fick den start i livet som han skulle kunna fått. Att Jacob på grund av sin handling blev av med sitt adelskap, utöver det brott han gjort sig skyldig till, innebar naturligtvis att han inte hade gott anseende i samhället. Jacob dog av svullnad vid en ålder av 75 år, då utfattig.

Hustrun och sedermera änkan Maja Stina levde kvar sina sista år i Froghult, och inte heller vid hennes död den 16 mars 1857 var prästen nådig i sitt uttalande; då hon ”saknade all skymt af qvinligt värde försupen i likhet med sin man, lefde hon både före och efter sin mans död på det mest oregelbundna sätt, och kan man gerna säga att der hon fram gick, gick skammen på torra landet.”

Del 4_2En av de gamla kanonerna på den södra slottsvallen.

Tyvärr var de förhållanden som Jacob Block beskrev inte unika för Kalmar slottshäkte, utan det var lika eländigt på landets övriga slotts- och stadshäkten. 1781 besökte den engelska fångvårdsreformatorn John Howards Sverige, och även genom hans skildringar får vi inblick i hur illa det var. Stockholms stadsfängelse bestod av sex fängelserum, som saknade tillräcklig tillgång till frisk luft. Fyra av rummen ”voro mörka, smutsiga och fulla af stank.” De två övriga rummen användes tydligen som sjukrum, och var därför i bättre skick. Vaktmästaren för stadsfängelset sålde brännvin till fångarna, och i hans rum var det fullt av sysslolöst folk som höll på med drickande.

I stadshäktet i Rådhuset var det lika illa. Rummen var mycket orena, och alla fönstren utom ett var tillspikade. ”Två rum voro afsedda för dömde till vatten- och brödstraff. I ett af rummen voro inspärrade 2 personer. De föreföllo nästan uthungrade, ty till sitt uppehälle erhöllo de endast för 6 styfver bröd om dagen, och detta såldes till dem af en sniken vaktbetjäning. Fångarna tillätos icke att någon tid på dagen lämna de osunda lokalerna”

Även livet i Linköping som fånge var obarmhärtigt. År 1700 brann det på Linköpings slott, och därefter blev slottet fängelse. På vintrarna var det så kallt att cellväggarna var täckta med is. Små barn som fått följa med sina mödrar frös ihjäl. Det var flera fångar som  desperata och uppgivna valde att ta sitt liv, bland annat var det en man som 1827 kastade sig i slottsbrunnen och dog…

Fortsättning

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s