Vi ska nu få följa pigan Elijn Jönsdotter (framöver kallad Elin), som 1650 anklagades för att ha mördat sitt barn och som i perioder satt inspärrad i fängelset på Kalmar Slott i väntan på de olika tillfällen då det var rättegång. Tyvärr var det ett alltför vanligt fenomen på 1600-talet, att en ensamstående kvinna anklagades för att ha mördat sitt eget barn och sedan gömt kroppen, eller som det hette då, lagd barnet å lönn. Detta är också ett lysande exempel på att även om inte fängelsestraffet att sitta frihetsberövad i ett antal månader eller år fanns då, så kunde man ändå få tillbringa tröstlösa månader i slottshäktet i väntan på rättegång.
Den 24 april 1650 hölls det rådstuga i Vimmerby. På plats förutom borgmästare Håkan Andersson och rådmännen så var även ”landshöfding öffver Callmare lähn” Gabriel Gyllenankar närvarande.
Upp ur Vimmerby stadshäkte hämtades nu Elin Jönsdotter, en ogift kvinna som man funnit haft mjölk i brösten och som nu anklagades för att ha dödat sitt barn. Landshövdingen inledde med att fråga Elin vem som var far till barnet, och då berättade Elin att hon för 12 år sedan hade tjänat en bonde Henric i Swartsmöria som hade berått henne med barn. Elin svarade även rätten att hon hade varit med foster (gravid) i 10-11 veckor, och därefter hade hon haft mjölk i brösten. På frågan vart hon hade fått barnet, så hade hon svarat att hon ”hwiste inthet der af”. Man frågade nu i vilket gårdshus hon födde barnet, och då sa hon att hon hade legat i ett stall i Fiskesätter, och att det var Henric som hade bett henne att gå dit. I det stallet låg hon i tre veckor, och sedan kom hon upp i en bod och låg i en släde. Men vilken bod det mindes hon inte. Och när fostret var borta så bad Henric henne att ”gå sin koos”.
Nu inkallades i rådstugan stadsmästare Herr Nilssons hustru att undersöka Elins bröst, och Nilssons hustru hittade mjölk i brösten. Nilssons hustru sa dessutom att hon hade aldrig varit med om någon som haft mjölk i brösten så länge som tolv år. Några månader tidigare, den 2 februari hade Nilssons hustru och Jan Olssons hustru varit förordnade att samla allt ”löst qvinfålk” och undersöka deras bröst, och när Elin hade hört talas om detta så hade hon hållit sig undan. Elin hade senare sagt att det var inget konstigt att hon hade mjölk i brösten, då hon alltid hade låtit amma de barn där hon haft tjänst (”låtet barn dricka migh der iagh hafwa tient”).
Rådhusrätten förhörde sig nu om det foster hon fött fram, men hon sa först att ”alt sigh inget weta aff något foster”, men när borgmästaren och rådmännen övertalade henne att tala sanning sa hon att barnet hade levt, och att Elins nu döda mor hade tagit barnet ifrån henne. Men Elin visste inte vad modern hade gjort av barnet. Då rådhusrätten inte var nöjd med de svar som Elin hade givit, och troligen tyckte de också att hennes berättelse var inkonsekvent, så beslutade man att remittera saken (hennes ärende) till Tjust häradsting för vidare rannsakning.
Den 13 juni 1650 inleddes sommartinget i Tjust härad som hölls i ”Gamble Wästerwyk”. På plats var Gabriel Gyllenankar, kronans befallningsman Jöran Olufzon samt nämdemännen.
Först ut denna dag var Elin, en dag som skulle visa sig bli lång. Hon berättade att hon för 12 år sedan hade tjänat piga hos Henric som då bodde i Fiskesätter, och ”aff honom i skogen wid the huggo fälla om wåren bleff lägrat”. Men när hon blev gravid och förtalte det för Henric så ville han inte längre veta av Elin, utan sa åt henne att ”Gack til koos”. Henric visste vad det kunde sluta i; bli anklagad för enfalt hor och i slutänden få böta 80 daler. Något sådant var han inte intresserad av.
Elin berättade vidare att fostret som hon framfödde ”inthet wara fullkomnat”, då hon om vårtiden blev belägrad av Henric, och födseln skedde när ”the begynte at så”. Elin mådde inte bra under sin graviditet utan blev sjuk och kräktes ofta. Hon tillbringade en tid i stallet, och där varit så illa däran att hon inte visste vad som hände runt omkring henne. Därför ville hon inte berätta vad det blivit av med fostret; för tingsrätten ”ville hon ingalunda bekänna hurusom hon är blifuen af med barnet”. Det kan ju också vara så att hon berättade sanningen, att hon inte visste.
Tingsrätten inkallade nu ”tvenne trovärdige och redeliga hustrur” eftersom Elin ”icke will ut med sanningen”. Dessa två kvinnor fick nu ge sin syn på saken om de trodde på Elins uppgift, att hon endast varit gravid i några månader och ändå ha ”så ont eller bliva sine sinnen så berövad, att hon inthet skulle weeta, hurusom hon fick barnet eller huru stort thett war, eller när som hon fick thett”. Men de två kvinnorna var överens; ”thet sådant nästan wara omögeligt”. Att dessutom haft en graviditet för tolv år sedan och ändå ha mjölk i brösten var högst osannolikt. På frågan vem som hade varit närvarande i boden där hon födde barnet, så svarade Elin att hennes mor hade berättat att det var modern och Henrics hustru som varit med.
Efter födseln frisknade Elin till men då hon nu inte längre var välkommen att bo kvar så fick hon packa sina få tillhörigheter och bege sig bortåt landsvägen tillsammans med sin mor medan Henrics hustru stod på gårdsbacken och såg till att de gav sig av. Elin och hennes mor styrde stegen mot Vimmerby, och stannade på vägen dit i Hult, Pelarne socken där de befann sig i tre veckor och hjälpte till att skörda råg.
Tingsrätten gick nu på djupet med sina frågor och Elin berättade nu att hon hade varit i tjänst hos Henric i sex år, och av honom fått en klädeskjortel. Första gången Henric ”besoff henne” var ”om middagen sedan the hade huggit fälla ifrån morgonen på skogen norr emot Skaftekulla, then första gången”. Det var med andra ord ingen engångsföreteelse, utan Elin och Henric hade haft sex mer än en gång. Elin avslutade med att de ”war wid tjäredalen, när de slogo sönder tyre” då hon berättade för honom att hon var med barn.
Elin fick nu lämna salen, och in kallades Henric. Han berättade för rätten att han en gång då han kommit från Gladhammar var berusad, och då ”lagh han hos henne hemma i gården”. Han berättade vidare att det var ”thet senaste åhret, och tå hade hon tjänat honom i tu åhr och thett warh thett tredie åhret”. Men att Elin hade varit gravid det nekande han kännedom om.
Nu var det dags för Elin att återkomma in i rättssalen. Hon dementerade att Henric skulle ha varit berusad, han var ”inthett drucken”. När Elin hade upptäckt sin graviditet, så ”sade hon honom thett och begärte bliffwa i hans stufwu, till thess barnet födt waht”. Men när hon blev sjuk hade hon fått rådet av både Henric och hans hustru att hon skulle ligga ute i stallet. Hon berättade också att det var på vägen mot Kårby om vintern som hon berättade att hon var gravid. Här avslöjades nu med andra ord att det inte var några månader under försommaren hon varit gravid, utan att hon varit med barn under hela vinterhalvåret.
Åter inkallades Henric som talade om att hans hustru inte hade vetat något förrän i detta år, och även när det började märkas på Elin att hon var gravid hade han inte sagt något till sin hustru, men han hade ”wart bekymbrat”. Självklart gick Henric och grunnade på hur han skulle hantera den kommande födseln, och vad det skulle kunna innebära för honom, både ekonomiskt och för hans förhållande. Han berättade slutligen att kjorteln hade Elin fått första året i tjänst som betalning och för att hon skulle stanna i tre år. Nu påstod han också att när han kom från Gladhammar så var det i höladan som han lägrade henne, men att han minsann varit full.
Det var nu dags att förhöra Henrics hustru, Marie Svensdotter. Marie berättade att Elin hade varit i pigtjänst i 6 år, och som lön hade hon fått en blå klädeskjortel. Men att hon vetat om att Elin blivit gravid förnekade hon; ”Nej, alldrig wisste hon thett förr än i åhr, thet är kommet i rykte”. Marie påstod att hon inte heller vetat om att Elin ens hade varit sjuk. Hon sa att Elin lämnade gården vid Michaelsmässe med Maries och Henrics ”samtycke och vetskap”.
Man frågade nu Elin om Marie hade vetat om hennes tillstånd, och Elin sa att det hade Marie, och dessutom hade Marie ofta gått till henne när hon låg där på stallskullen. Då tillfrågades Henric om detsamma, och han svarade att han hade berättat för Marie att Elin var gravid, och då hade Marie ”wart illa wedh och bekumbrade sig”.
Nu kallades Marie in igen, och nu erkände hon att hon känt till graviditeten, och att hon hade skött om Elin när hon var sjuk, ”men wisste inthet aff hvad sjukdom hon war sjuk”. Marie hade också varit med när Elin själv tog sig ner från stallkullen och ut i boden vid grinden.
Slutligen tillfrågades Elin varför hon hade påstått att hon var så sjuk att hon inte visste ”huru hon kom i boden”, men Elin höll fast vid sitt vittnesmål. Nu ansåg rätten att man inte kom längre den dagen och ”sanningen inthet uthleta med godes” så saken sköts upp till nästa ting ”och sändes konan imedler ått Callmare torn”.
I Kalmar slottsfängelse satt nu Elin över resten av sommaren och in på hösten. De fyra månaderna var ingen rolig tid för Elin, fängslad och med ångesten för vad som skulle komma framöver.
Den 22 oktober 1650 hölls Hösttinget i Tjust härad. Denna gång var inte Gabriel Gyllenankar närvarande, men däremot var Jöran Olufsson åter på plats samt nämndemännen.
Nu fick nya vittnen komma till tals i fallet Elin. Anders Jute i Swartsmöria kallades upp till rätten för att berätta vad han visste om ”thet mord Henric beskylles för”. Anders berättade då att han blivit ombedd av Henric att gå till Vimmerby och prata med Elin, och höra vad hon anklagade Henric för. Elin hade då sagt att Henrics hustru Marie och Elins egen mor ”boro bort barnet” när det var fött. Henric hade då svarat att ”Fuller är jag fader åt barnet men inthet hafuer jag burit bort något barn”.
Henric fick nu stor vånda, att han var anklagad för barnamord. Det var ett straff som ledde till döden. På kvällen samma dag skickade han sin dotter Margareta att hämta Anders, som lovade att åter ta sig till Vimmerby, där han skulle få Elin att lova att inte skylla på Henric och hans hustru.
Väl i Vimmerby tog Anders med sig Joen Klockare som vittne, och frågade vid stadshäktet Elin ”Hur är thet gifuer tu Henric och hans hustru skulden at the togo barnet och mördade thet”. Men Elin stod på sig, det var hennes mor och Marie som hade burit bort barnet, sen hade hon inte sett barnet därefter.
När Henric fick veta detta, så bad han Anders återvända till Vimmerby för att få Elin att endast skylla på sin mor, då hon nu var avliden, och inte blanda in Marie i det hela. Detta gick inte Elin med på, hon stod fast vid sitt ord.
Ytterligare ett vittne som förekommer i domprotokollet är en man som Anders nämner som Tysken. Denne man, skulle ha bett ”fina Ingeborg” att hysa Elin, till dess att barnet var fött. Med andra ord var det inte någon större hemlighet att Elin var med barn i bygden, och nu kallades Ingeborg in. Hon vittnade att Tyskens hustru hade berättat att Elin var gravid, och att Elin skyllde Henric för att vara far till barnet. Enligt Ingeborg hade dock Marie sagt att hon skulle ta hand om Elin tills barnet var fött. Men detta nekade Marie till. Därmed var den dagen till ända, och Elin förpassades nu tillbaka till Kalmar Slott, och där i fängelset fick nu Elin sitta i ett helt år i väntan på att saken skulle tas upp på nytt.
Den 23 oktober 1651 hölls laga rådstugurätt i Vimmerby. Närvarande var borgmästare Håkan Andersson, de sex rådmännen samt Elin Jönsdotter ditförd ifrån Kalmar slott. Hennes fall beskrevs nu i korthet, och man konstaterade även att ingen var funnen som kunde bindas till mordet på Elins barn.
Rättegången fortsatte nu med att Elin berättade att när hon tidigare hade tjänat piga hos Herr Olof så hade hon haft hans barn i sängen. Ibland hade barnet gråtit, och Elin som var trött och ville sova hade då gett honom av bröstet. Även denna gång togs ”tvenne erlige mäns hustrur” in som undersökte Elins bröst, som denna gång inte alls innehöll lika mycket mjölk och var inte så spända som tidigare år.
Nu kallades kyrkoherde, värdige och vällärde Herr Olof in till rätten. Man frågade Olof hur länge denne Elin hade tjänat honom, och om hon hade tjänat som amma. Herr Olof svarade att denna Elin kom i hans hus tjänst om midsommar tid 1648 och tjänade honom till Mikaels tid 1649. Han berättade vidare att 1648 hade han och hans hustru inga småbarn som diade, men den 14 april 1649 födde hans hustru ett barn. Olof som själv var vid kyrkodagen i Stockholm var inte närvarande vid barnets födsel, men hans hustru hade berättat för honom att det barnet aldrig låg ifrån sin moder, och det sov alltid i vaggan som var hos modern. De gånger som Elin hade försökt hålla barnet hade det gråtit som att det låg på elden. Vid denna tid hade det funnits ytterligare en piga på gården vid namn Agnita Elufsdotter, som också framfört att barnet aldrig låg hos Elin, inte heller hade Elin legat i den kammare som vaggan stod i. Agnita brukade däremot göra det och vagga barnet i vaggan, och när barnet grät så bar hon det alltid till sin mor. Rätten insåg nu att Elin inte hade talat sanning, och både prästen och rätten förmanade Elin att tala sanning.
I åtta punkter sammanfattade nu rätten kort fallet, och efter överläggande kom de fram till att de inte kunde fria Elin, utan dömde henne att ”ifrån lifvet rådas”. Samtidigt som Elin förpassades tillbaka till fängelset i Kalmar slott så skickades en nådeansökan till Göta hovrätt.
Norra postejen (försvarstorn) vid Kalmar slott.
Den 12 maj 1652 tas fallet tas upp en sista gång vid Tjust ordinarie häradsting. Elin har då suttit ytterligare fem månader i slottsfängelset under årets kallaste månader. Så det var säkert på svaga ben som hon klev in i tingsrättssalen den där vårdagen i maj. Närvarande var förutom de tolv nämndemännen även ”hans grevliga excellens hoppman hogbetrodde” Gudmund Krok.
Elin ”som 1650 in Junio hafuer varit retta möö af laggifto säng och hafuer haft lägersmål med sin husbonde Henric i Svartsmöria gift man å frälse”. Elin som misstänktes ha mördat sitt barn nekade fortfarande till att vara skyldig, och angav återigen att det var hennes (nu döda) mor och Henrics hustru Marie som tagit barnet ifrån henne. Marie å sin sida nekade ”hårdeligen” till anklagelsen.
Häradstinget och dess nämndemän såg nu inte någon annan råd än att döma Elin Jönsdotter till döden (enligt Tredje moseboks 20:e kapitel). Inte heller Henric och hans hustru friades. Då Henric ”efter noga förmaning bekänner hvarken sig eller sin hustru hafua varit i råd med henne [Elin] till något mord, utan bekänner allenast begången synd och hävden, hvilka likvisst af omständigheter intet synas så fri wara”. Häradsrätten ansåg med andra ord att Henric var delaktig i mordet, de ansåg att ”alle stå vid ett taal” och att de är ”gruveligen hårdföra”. Eftersom Elin i Vimmerby hade blivit dömd till döden, och hovrätten hade avslagit nådeansökan, så såg sig Tjust häradsrätt inte kunna döma Elin på annat sätt, därför dömdes Elin även här efter mosebokens 20:e kapitel till döden.
Då det var en dödsdom som hade förkunnats så gick fallet upp till Göta hovrätt för prövning, och där omvandlades domen nu till böter. Henric dömdes ”hvilken hafuer begått eenfalt hoor och frelse” till 30 daler silvermynt och Elin dömdes ”för hoor 80 daler också å frelse”.
Att Elin skulle kunna få fram 80 daler silvermynt att betala sina böter med är nog osannolikt. Elin fick med andra ord straffet omvandlat till kroppsstraff, vilket innebar att rispiskning (högst 30 par ris) vid rådhusets straffpåle. Vad som hände de närmaste åren därefter vet vi inte, men ett sista spår av Elin Jönsdotter dyker upp vid Vimmerby rådstugurätt den 24 oktober 1655, då befallningsmannen inkom med en specifikation på ”utfattige, förrymde och döde”, där Elin tillsammans med sin syster Karin är angiven för tiufwerij, men att Elin nu var död.
Varken Vimmerby rådhusrätt eller Tjust häradsrätt kunde få fram vem det var som hade mördat det barn som Elin hade fött fram. Att det framkom under pågående rättegångar att både Elin, Henric och Marie hade svårt att hålla sig till sanningen gjorde inte saken lättare. Det är inte heller svårt att förstå varför, då straffet för barnamord var döden. Även om dödsstraffet så gott som alltid ändrades till böter, så var det så högt satt för en vanlig piga att det alltid ledde till risstraff.
Hela tiden ansåg nog ändå rätten, som hade svårt att få fram bindande bevis, att Elin var den som hade haft mest skuld till att barnet hade mördats. Det var Elin som hela tiden fick sitta inlåst i fängelset i Kalmar slott, det står inte någonstans att Henric också blev inlåst i väntan på rättegång. Det var dessutom Elin som förvånande nog fick det högre bötesbeloppet, trots att det var Henric som var gift och inte Elin.
Att Henric hade med hjälp av Anders försökt att övertala Elin att skylla på sin döda mor, att det var hon som skulle ha dödat barnet väcker ju helt klart en del frågetecken. Varför hade inte Henric bara vittnat att det var Elins mor allena som begått mordet och lagt barnet om lönn, och stått fast vid detta lika envist som Elin stod fast vid sitt vittnesmål?
Vi får inte heller genom domprotokollen veta vad Elin och Henric kände för varandra. Elin säger första gången att Henric ”berått henne”, och senare ”belägrat henne”, vilket för tankarna till att Henric genom sin maktposition som husbonde hade övertalat henne, alternativt mer eller mindre tvingat henne till sex. En vanligare benämning förr var annars ”haft köttsligt umgänge” när det var två som älskade varandra.
Trots att Elin inte dömdes för mordet, utan endast för ”hoor”, så satt hon ändå sammanlagt 23 månader på Kalmar slott i väntan på de olika rättegångsdagarna, och då hade hon dessutom suttit nästan två månader i stadshäktet i Vimmerby innan dess. Bara det hade i dag varit straff nog.
Anforskning 