Fängslad på Kalmar slott, del 6

Tron på det övernaturliga är något som vi i norden har levt med långt innan vi blev kristna – det gick hand i hand med vår asatro och fornnordiska mytologi. Man har fruktat den som ansågs vara trollkunnig, och utövade denna person mörk magi för att skada eller döda andra så var det straffbart. Redan i den gamla Dalalagen står det; ”Blir en kvinna tagen med trolldom, med naglar och hår, med levande och dött, de må med skäl kallas trolldom: det är fyrtio markers sak”. Naglar eller hår från det tilltänkta offret var de medel som den trollkunnige använde sig av. Fyrtio marker på 1200-talet var en ansenlig summa, och kunde man inte betala dömdes man till ”vara mat för sten och strand” – den skyldige stenades till döds på stranden och lämnades obegravd för att bli uppäten av vilda djur.

I Småland gällde förr Östgötalagen, och i Vådamålsbalken XXXI kan man läsa om trolldom: ”Nu tillvitas en kvinna trolldom, och hon blir tagen på bar gärning, och det blir styrkt med säkra vittnen; då har hon förverkat sitt liv, och henne skall man stena ihjäl. Nu tillvitas det henne, och säker förgörning synes på bonden eller på hans husfolk eller på hans boskap, då värje hon sig med tretolftsed eller böte fyrtio marker. Misstänks hon för en sådan sak, men det synes ingenstädes på hans boskap, då värje hon sig med en tolvmannaed eller böte tre marker.”

De gamla landskapslagarna ersattes så småningom av Magnus Erikssons landskapslag på 1350-talet. Även här var det straffbart att utöva trolldom som ledde till fysisk skada. Straffet under denna tid blev fredlöshet, och då kunde den skadade och dennes släktingar ta ut sin hämnd och döda den dömde utan att själva riskera att bli dömda.
Även i Kristoffers landslag från 1442 nämns trolldom; ” Forgör man Manne eller Konu/ kona Konu eller Manne med truldom/swå at han eller hon får Dödh aff: Miste Lijf sitt fore tolika gerning. Man ska stegles/ och konu brännas: Och witi thet medh Häradz nämpd/ som för är sagt”.

Men allt eftersom tiden gick så växte sig kyrkans makt allt större både i Sverige och ute i Europa. Kyrkan ville inte ha någon konkurrens från varken någon annan tro eller äldre tiders vidskepelse. Samtidigt växte kungens och statens makt och tog över mycket rättskipningen av det som tidigare utförts av tingen och häradshövdingarna. Lagarna kom nu att genomsyras av Moses lag och tio Guds bud.
Från att för några hundra år tidigare varit trogna asa-tron och dess gudar, var människan under medeltiden starkt troende kristna, och prästernas predikningar hade gjort människan rädd för både Guds vrede och och Djävulen. Kyrkan och staten sågs i mångt och mycket som samma överhet – bröt man mot lagen så bröt man mot Gud, och Guds vrede kunde drabba inte bara den skyldige utan även dennes familj eller till och med hela byn.

Kung Karl IX ville bekämpa trolldomen, och med kyrkan i ryggen som under de sista åren av 1500-talet hade kritiserat bristerna i både lagar och rättskipning genomförde han en rad reformer. Lagen kom nu att se på trolldom med mycket strängare ögon. Detta lade grunden för den omfattande häxprocess som skulle komma att äga rum under 1600-talet i Sverige.
Men fenomenet var långt ifrån nytt, och det var inte något svenskt påfund. Redan på 1230-talet hölls en häxprocess i Trier i Tyskland. Där blev ett antal personer anklagade för att ha förvandlat sig till paddor och därigenom kunnat delta i en rad tillställningar. Källorna avslöjar dock inte om de blev avrättade för sitt brott.
Den första kända häxbränningen ägde rum 1275 i Toulouse i Frankrike. En 60-årig kvinna blev anklagad för att ha drivit otukt med satan, och för det brändes hon på bål. I kyrkans krig mot kättare, under den så kallade inkvisitionen, användes anklagelse om trolldom som ett sätt att bli av med oliktänkande och starka, självständiga kvinnor. Den mest kända av dessa kättare var Jeanne d’Arc som brändes på bål den 30 maj 1431.

Även om det förekommit enstaka fall i Sverige långt tidigare, så var det först under 1670-talet som häxprocesserna tog fart i landet och det hela började i Lillhärdala i Dalarna då elvaåriga Gertrud Svensdotter blev anklagad för trolldom. Sverige var ändå ganska sent ute då man i Danmark redan på 1650-talet hade slutat förfölja människor som påstods vara häxor.
Häxprocessen kunde många gånger vara väldigt grym – i dessa processer tilläts nämligen tortyr för att få fram ett erkännande vilket annars var förbjudet inom rättskipande. Dessutom var det det den enda typen av brottsfall där barn tilläts att vittna.
Blev det en fällande dom så avrättades de skyldige som regel genom halshuggning. Endast i något enstaka fall har det förekommit bränning på bål. Däremot var straffet att bli levande bränd på bål straffet för häxeri både i Danmark och Norge.

I Sveriges rikes lag från 1734 kan man läsa följande om trolldom:

I Småland var häxanklagelserna fårhållandevis få, men i april 1550 fick ändå fogden Germund Svensson Somme och skrivaren på Kalmar slott ta båten över till Öland. Där i Algutsrum i Ölands Södra mot stod en kvinna anklagad för häxeri – Lasses Birgitta. Denna Birgitta anses vara den första kända kvinna i Sverige som gick döden till mötes för att ha dömts för häxeri. Den första mannen i Sverige som avrättades för trolldom var Eric Claueson år 1492.

Det hela hade utspelat sig på Kastlösa kyrkogård, Två och en halv mil söder om Algutsrum. Birgitta hade om natten i sällskap av två bönder försökt att väcka en död man till liv. För detta behövde hon stolan till prästdräkten som hon ansåg hade magiska krafter.
Birgitta hade därför gått runt kyrkan tre gånger och sedan blåst i nyckelhålet till kyrkporten. På så sätt hade porten öppnats. Birgitta hade sedan letat igenom kyrkan utan resultat. Därför hade hon upprepat processen och låst porten.

Men Birgitta gav inte upp utan återvände ensam vid ett senare tillfälle och då hade hon fått tag i stolan. Med den hade hon gått runt kyrkan tre varv motsols, och sedan avsagt sig Gud och svurit sig trogen till Djävulen. Om hon lyckades väcka den döda mannen till liv förtäljer inte historien, men nu i april månad stod Birgitta anklagad för trolldom vid tinget.
Det slutade dock illa för Birgitta. Tingsrätten för häradet vägrade att ge en friande dom, och hon dömdes till döden. Avrättningen skedde vid galgbacken genom halshuggning. De båda bönderna som varit med Birgitta vid första besöket vid kyrkan dömdes till böter.

Birgitta hann aldrig bli fängslad på Kalmar Slott (vilket annars hade varit fallet) då hon dömdes vid ett och samma vårting. Men då Kalmar slottsfogde var inblandad i det första svenska fallet så fann jag intresse av att innefatta det i denna artikelserie.

I Sverige var häxprocesserna förhållandevis få jämfört med de sydligare länderna i Europa – dessutom ägde de rum något senare. Även om tron på trolldom var djupt rotad hos befolkningen trots att de var trogna kristendomen, så infördes först 1607 bibeltexten ”du skall inte låta en trollkona leva” i lagboken. Men från 1600-talets början och framåt började det nu dyka upp den ena häxanklagelsen efter den andra, och oturligt nog inträffade dessa i Småland under 1600-talets första hälft. Det finns en naturlig förklaring till detta – den avskyvärde Mäster Håkan.
Mäster Håkan var en bödel i Jönköping, aktiv åren 1588-1618. Han var en av de få i Sverige som varit utomlands och blivit utbildad och hade omfattande kunskap om hur häxprocesserna genomfördes i både Danmark och Tyskland. Han var långt ifrån främmade att använda både häxprovet – det så kallade vattenprovet – och grymma tortyrmetoder för att framtvinga erkännanden. Dessutom använde han sig av häxmärket, något som Elin i Horsnäs skulle få erfara.

Elin var född i Småland, och blev anklagad tillsammans med två andra kvinnor för häxeri redan 1599 eller 1601. Det ledde till hennes första möte med Mäster Håkan, och han genomförde vattenprovet på alla tre. Men Elin klarade provet den gången och blev frikänd, till skillnad mot de två andra stackars kvinnorna som avrättades.
Mäster Håkan som var känd som en man som tog för sig av livet på andras bekostnad utan några moraliska betänkligheter och utan empati. Han misstänktes ha tagit emot mutor av Elin som då skulle fått hjälp av Håkan att klara provet. Troligen var denna muta av sexuell karaktär, då Elin var ett fattig kvinna och inte hade så mycket mer att erbjuda.

De väggfasta sängarna i det yttre sovrummet i kvinnofängelset.

Åren gick, Elin gifte om sig med en man vid namn Oluffz. Men ryktena om Elins trolldomsutövande upphörde inte. Historier och skvaller om Elin spred sig över bygden, och 1611 stod hon vid tinget i Sunnerbo härad, återigen anklagad för häxeri och trolldom.
Anklagelserna och ryktena som togs upp i rätten var många. Hon skulle ha mördat både sin första make Niels Pedersson och kvinnan Maretta Laressa med svart magi. Med kärleksmagi skulle hon ha fått sin systers fästman Simon Thuresson att släppa tankarna han haft på att bryta förlovningen med Elins syster. Men det var inte nog med det, Dessutom hade hon varit i bråk med förra maken Niels far, och han anklagade henne för att ha mördat Niels för arvet, och då skulle Elin ha gjort en bror till Niels sjuk. Dessutom fanns det vittnen som trädde fram och berättade att Elins son vid ett tidigare bröllop hade stått med några andra pojkar och pekat upp mot himlen och sagt att en av skatorna var hans mor. Därtill hade skatan kommit till honom varje gång han kallat på den. Elin nekade naturligtvis till alla dessa anklagelser, och rätten såg ingen annan utväg än att kalla in Mäster Håkan.

Mäster Håkan inställde sig, och begärde att få observera Elin i hemlighet utan att hon skulle se honom. Håkan påstod att det var för att undvika hennes ”onda öga” så att hon inte skulle kunna utöva sin mörka magi på honom. Mäster Håkan meddelade därefter att han upptäckt att hon hade häxmärket under sitt högra bröst. Detta var naturligtvis föga förvånande om det stämde att han hade haft sex med henne tiotalet år tidigare.
Men ett antal betrodda kvinnor kallades in, och dom kunde mycket riktigt bekräfta att Elin minsann hade ett häxmärke under bröstet. Elin utsattes nu för vattenprovet och misslyckades då hon flöt. Elin sa då att ”hon ej trodde hennes Gud skulle så hafva svikit henne”, och ”hade jag lydt Thures Berta, och haft min egen säkr på och bundit brösten åt mig med en lista, så hade jag sjunkit”.

Men vattenprovet var bara början, för nu hamnade hon i Mäster Håkans våld. Han började med att raka henne över hela kroppen och efter den förnedringen så började han tortera henne för att tvinga fram ett erkännande. Men Mäster Håkan misslyckades – Elin vägrade erkänna att hon var häxa. Däremot, utan att Mäster Håkan ens frågat, så erkände Elin att hon mördat till förre man Niels med arsenik. Elin ansåg att det var bättre att bli avrättad för mord genom halshuggning än för att vara häxa vilket enligt lagens ord skulle ske genom bränning på bål. Domen fälldes den 28 september 1611, och mycket riktigt dömdes hon till döden. När och hur hon avrättades är inte känt, det avslöjar inte dåtidens skrifter, men man vet med säkerhet att hon blev avrättad.

Några år senare – år 1615 ställdes fogden i Jönköping själv inför rätta för att redogöra för hur egentligen rättegången mot Elin hade gått till, för redan på den tiden fanns misstankar om att det inte hade gått rätt till och att Mäster Håkans metoder hade tvingat fram ett falskt erkännande.

Den 3 augusti 1618, andra dagen på hösttinget i Konga härad: ”Sammedag kom för retta Ingeborg Bogesdötter i Högneloff i Konunge häradt uthj Urhåsa sochen, hvilken tilförenne hafur fest lag för truldom, och effter mång lagting inthz kunne blifua lagfhör. Derföre blef på näst tillförenne håldna lagting dömdt till profuet, att hon skulle profuas på vatnet, effter hon godueleligen icke wille bekienna.”

Så inleds rättegången mot Ingeborg Boggesdotter i Uråsa socken. Då hon inte vill erkänna några häxkonster så skulle vattenprovet genomföras, och in trädde nu den avskyvärde Mäster Håkan.
Mäster Håkan sade ”hvadh tekn hon skulle hafva, så frampt hon war skyldig”, nämligen ett märke ovanför hjärtat, antingen på bröstet eller under armarna, där satan kunde suga och dia blod av henne.

Inför rätten blev nu Ingeborg avklädd, och mycket riktigt så hade hon en ”rödh patte” mellan sin skuldror. Till häradsnämnden hade över hundra nyfikna människor kommit för att se Ingeborg utstå vattenprovet. Var hon verkligen en häxa? Hade ryktena varit sanna? Enligt domboken så flöt Ingeborg ”lättare än någon gåss” och även att Mäster Håkan försökte trycka ner henne inte bara en gång utan två gånger, så flöt hon upp till vattenytan igen. Det gick ett sus genom folkmassan, dom hade beskådat en riktig häxa!

När ”trolqvinnan” kom upp ur vattnet så bekände hon inför tinget. Eftersom Mäster Håkan var närvarande så visste hon vad som väntade om hon inte gjorde det – sadistisk tortyr. Hon tvangs nu berätta att hon hade lagt förgärning (förtrollning) på fähusdörren hos sin gårdskvinna Segredt Månssesdötter som hade blivit sjuk i hela sex år och sedan avlidit.
Ingeborg erkände också att hon en gång hade varit till blåkulla. Det var Elin Essbiörns i Uråsa som gav henne ett betsel och sa åt henne att ta en kalv, lägga betslet i munnen och då flög Ingeborg och kalven över skog och mark, berg och vatten. På blåkulla deltog hon sedan i det gästabud som hölls av Djävulen.

När Elin Essbiörn lärde Ingeborg trollkonsten så hade hon fått försaka Gud sin skapare och hans son Jesus Krist och giva sig i Satans våld. Efter tre dagar hade Satan kommit till hennes gård och talat till henne, åter frågandes om hon ville tjäna honom. På det hade hon svarat ja, och han stämde då träff med henne uti skogen vid en backe. När hon kom dit, måste hon knäfalla och svära sin trohet till Satan och räckte honom samtidigt sin hand. Sedan bekände hon inför rätten att Satan lagt henne ner och belägrat henne. Han hade varit luden och kall, och när det var över så hade han satt märket på hennes skuldror och sagt att han skulle dia henne när hon sov. Därefter hade hon umgåtts med Satan ytterligare fem gånger innan hon hade följt med Elin till Blåkulla.

Elin Essbiörns kallades nu upp i rätten, men hon nekade till alltsammans. Hon kunde minsann inte trolla, än mindre hade hon lärt Ingeborg någon trolldom. Enligt Elin var det lögner som Ingeborg kom farande med. Men även Elin hade rykte om sig att hålla på med häxkonster, så ingen trädde fram i rätten ”af sina granner och granqvinnor som willia giöra henne frij”. Därför dömdes Elin att sändas till Kalmar för att även hon utstå vattenprovet.

Under rättegången blev Ingeborg tillfrågad om hennes man kände till att hon kunde trolla eller att hon hade varit till Blåkulla. På det svarade hon ”Neij och giorde honom frij att han inthet ther af wiste”. Ingeborg fick då frågan vad som skulle ha hänt om hennes man hade vaknat den natten hon var till Blåkulla och funnit henne saknad. På det hade Ingeborg svarat att hon använde trollkonster; hon tog en av sina särkar och la den hos honom och att denna då skulle ha fått hennes form. Det skulle ha upplevts så verkligt att hade han känt på särken hade han trott att det var hon som låg där.
Vidare berättade hon att efter hemkomsten från Blåkulla hade hon gett tillbaka betslet till Elin som hade gömt det. Men senare under dagen då betslet kom upp till fråga igen, så sa Ingeborg att hon hade kastat bort det och inte visste vart det var längre.

Under senare delen av rättegången började Ingeborg dessutom att tala i tungor och ingen kunde förstå vad hon sa. Häradsrätten som var rädd att det var Djävulen som förvirrade henne, bad alla närvarande att be för att hon återigen skulle kunna säga sanningen så rättegången kunde fortsätta, och snart kom också Ingeborg till sans igen. Men när Ingeborg insåg att rättegången började gå mot sitt slut så blev hon rädd för det påföljande straffet. Ingeborg tog nu tillbaka alla erkännanden hon gjort. När hon av häradsrätten blev tillfrågad varför hon ändrat sig så svarade hon att ”hennes mestare [Satan] och Lazarum hade warit hoss henne om nattenn och så hårdeligenn förbudet att hon inthet skulle bekienna sig skyldig wara”. Härefter var rättegången över för Ingeborg.

Ingeborg förpassades till Kalmar slottsfängelse där hon fick sitta i oro och djupaste förtvivlan i ett halvår. I februari månad 1619 slutade hennes liv då hon som en ”dömdh trolbacka blivit afbrendt”, det vill säga hon hade blivit halshuggen och sedan hade kroppen slängts på bål.

Den 10 oktober 1622 stod Mårtens piga Ingeborg i Kila, Dalhem socken i Tjust häradsrätt anklagad för trolldom. Margreta Persdotter bekände att Ingeborg hade sagt till henne att ”Bodde wij bådha uthij een by skulle iagh lära digh konster, ridha ått blå Kulla och der ähr så wackra stufuor måladhe”.

Pigan Margreta hade då gått till sin husbonde Per i Kila frågat honom ” får iagh folge granpigan Ingeborgh ått blå Kulle?”, men då hade han svarat henne att ” bedh gudh bevara digh”.

Ett tag senare om en onsdag kom Ingeborg till Margreta och sa till henne ”kom fölgs migh nu ått blå Kulla”, men Margreta hade svarat att hon inte visste hur hon skulle kunna ta sig till Blåkulla då hon inte hade någon häst. Men det skulle inte vara något problem menade Ingeborg utan sa; ”Ingeborgh tagh du Jons drängh i Näringe, och iagh  will taga skrädaren Sven i Näringe”. Margreta som nog var väldigt tveksam till det hela sa att ”iagh Räss the wajkner”, det vill säga hon var rädd att dom skulle vakna. Men Ingeborg sa att de skulle inte vakna förrän hon ville så när dom var tillbaka. Men nu hade Margreta fått kalla fötter, så någon resa till Blåkulla blev det inte den gången.

Lite därefter så var de både pigorna ute och vallade djuren. De gick på ett högt berg där det ”hafwer waritt een Jette boningh”. Då hade Ingeborg sagt att hon skulle göra en konst, och på något magiskt sett hade hon börjat att sväva. Då hade Margreta utropat ”gudh Alzmechtigh bevara migh!” Längre än så kom man inte denna dag, utan saken blev uppskjuten till nästa ting för vidare rannsakning.

Den 17 juni 1623 var det sommarting och saken togs upp igen. Inte mycket nytt framkom, utan saken blev återigen uppskjuten – nu till hösttinget. Men rätten framlade att ”efter här funnes monga beskyllningar på samma qwinfolk och ligväl icke bekänna blefve dhe tagna och skulle föras till Calmar Slott”.

Det kan verka en aning märkligt att Ingeborg inte fick tillfälle att varken vid första eller andra tillfället att föra fram sin talan. Man lyssnade endast till det som Margreta berättade, och det första intrycket man får av Margreta är att hon verkar naiv och en aning nyfiken, men ändå vill föra fram att hon tagit avstånd till den trolldom som Ingeborg pratat om.
Men då vi får veta av tinget från den 17 juni – att det fanns många beskyllningar på inte bara Ingeborg utan även Margreta så känns det mer att hon försöker framhålla sig själv oskyldig genom att lyfta fram Ingeborg som den skyldige.

Fram tills den 17 juni verkar det som om de hade vistats på sin hemort, men nu ansåg rätten att anklagelserna var för många och för allvarliga så det beslutades att båda kvinnorna skulle förpassas till fängelset i Kalmar Slott i väntan på nästkommande ting. Tanken var troligen att man till dess skulle ha fått fram mer vittnesmål för att kunna utfärda en dom.

Hur det gick för Ingeborg och Margreta får vi aldrig veta. Slutat av Tjust härads dombok för 1623 är förlorad. Inte heller omnämns någon av de båda vad jag kan se i 1624 års dombok. Då anklagelserna var många kan det hända att en eller båda av dom gick ett dystert öde till mötes vid galgbacken.

Den sista avrättningen i Sverige på grund av häxeri skedde den 15 juni 1704. Det var 80-åriga Anna Ersdotter, Sotpackan kallad från Lista socken i Södermanland. Hon hade tidigare varit piga hos prästen i byn, men blivit avskedad då hon skulle ha trollat honom stum inför en söndagspredikan. 1704 hade Anna gjort sig osams med Nils Jonsson, och hon skulle då ha gjort honom både blind, döv och stum. Anna hade bekänt vid rättegången att Nils hade betett sig mycket illa mot henne, och att hon då hade gjort lite konster på honom. Häradsrätten dömde henne till döden men i hovrätten blev hon benådad då hon var gammal och förvirrad. Men i kungens domstol ändrades domen till dödsstraff igen, och den 15 juni 1704 verkställdes domen. 30 år senare år 1734, avskaffades dödsstraffet för trolldom och 1779 avskaffades straffet för satanspakt. Men det var ändå inte slutet på att bli anklagad för trolldom i Sverige, vi är nu framme vid 1823 och fallet Jon Håkansson i Nytorp.

Långt in på 1900-talet fanns det kloka gummor och gubbar, de som hade goda kunskaper inom läkekonsten. Ofta var det långt till närmsta läkare, om det fanns någon i bygden, så enda alternativet var att vända sig till en klok person. En av dessa var de fattige inhysesmannen Jon Håkansson i Nytorp i Ryssby socken. Den 22 augusti 1823 hade han tillkallats av Anders Olsson i Krafslösa, Kläckeberga socken. Anders hade en liten son, endast sex månader gammal som var mycket sjuk.

Vid hösttinget i Rockneby fick nu Anders och hans hustru Maria Olsdotter inställa sig och berätta vad som hade försiggått. De berättade att då deras lilla son varit mycket sjuk och plågats svårt av elak värk i kroppen så hade de skickat efter Jon Håkansson som var känd för att kunna bota sjukdomar.

Jon hade kommit samma dag, och bett att få låna en liten sax och Marias vigselring. Han hade sedan satt sig vid sängen, utan att föräldrarna kunnat se vad han gjorde. Men efter en stund sa Jon att pojken skulle åderlåtas vilket också skedde. Anders och Maria var dock tydliga med att det var en mycket lindrig åderlåtning. När den var utförd hade Jon lagt den lilla saxen och vigselringen på pojkens sjuka knä och mumlat några ord likt en trollformel. Tillslut hade dock Jon förklarat att han inte kunde rädda pojken då sjukdomen var för långt gången. Redan nästa dag dog den lilla gossen till föräldrarnas förtvivlan och stora sorg.

Den 11 mars 1824 var det vinterting i Rockneby, och denna gång var Jon själv på plats för att förklara sin handling. Att det skulle handla om något signeri nekade Jon till. Nog var han känd för att bota både människor och djur, men han använde vanlig åderlåtning. Utöver det bad han böner och då tog han hjälp av en vigselring som han ansåg var ”helgad och invigd”.

Denna dag var även fyra vittnen på plats som hade varit med i kammaren när Jon försökt rädda pojkens liv. Det var pigan Cajsa Lena Gustafsdotter, drängarna Jon Olsson och Lars Svensson samt bonden Johannes Nilsson. Alla fyra intygade att det hade varit en väldigt lindrig åderlåtning av barnet, så lite så det skulle inte kunna ha påverkat hans hälsa.

Trots att alla inblandade i fallet stod på Jons sida, så såg rätten på det med helt andra ögon, man får nästan känslan av att rätten var ute efter att statuera ett exempel. Jon dömdes till att böta 3 riksdaler och 16 skilling för att han hade ”brukat signeri och på ett vidskepligt sätt sig förhållit”. Hade Jon inte råd, skulle straffet omvandlas till fyra dagars fängelse vid vatten och bröd på Kalmar slott. Jon, som var en inhyses fattighjon hade inget annat alternativ än att låta sig bli inlåst på Kalmar slott.

Jon föddes den 23 juli 1754 i Ryssby, son till Håkan Jönsson och Elin Pärsdotter. Jon var 70 år gammal och sjuklig när han stod inför tingsrätten. Han överlevde straffet på Kalmar slott men avled fyra år senare den 13 maj 1828 efter mångårig tvinsot.

Annons