En kvällspromenad i Vimmerby 1919

Oregon

Under 1800- och 1900-talen så emigrerade många svenskar framför allt till Amerika. Det gjorde att det trycktes en hel del tidningar på svenska även i Amerika, vilket säkert var en trygghet för den som ännu inte fullt ut lärt sig språket, men även som ville veta vad som hände i fädernelandet. En av de allra äldsta svensk-amerikanska tidningarna hette Hemlandet och utkom redan på 1850-talet. I Oregon Posten publicerades den 22 oktober 1919 denna trevliga betraktelse om Vimmerby stad. 

”Jag träffade en gång under en resa i Förenta staterna en gammal Vimmerbybo. Han var stor fabrikör där borta och hade fått det mycket bra. Så en vacker dag blir honom hans längtan att återse det gamla landet för stor, och han far hem till Sverige och sätter kosan direkt till Vimmerby.

Oregon2

Det var kväll, då han kom fram, men månen lyste som en stor grann lykta däruppe på himlavalfvet, och vår vän kunde icke styra sina känslor och vänta till följande dag för att titta på sin gamla barndomsstad. Han lämnade familj på hotellet och gaf sig ut omedelbart. Och medan månen lyste däruppe på himmelen, ströfvade han gata upp och gata ner och backe upp och backe ner i sitt gamla Vimmerby, och månskenet glittrade tårar, som sakta smögo sig ur ögat på en man, som annars var för stolt för att gråta.

Jag har dubbel anledning erinra mig detta lilla minne, som det var i månsken, då äfven jag fick titta på Vimmerby. Min tid var knapp. En natt var allt hvad jag hade på mig. Det är kanske icke rätt att söka skildra en stad, som man icke sett mer än en sen kväll och en tidig morgon, men jag gör försöket. Och jag tyckte mig hela kvällen, då jag vandrade i månskenet, ha i sällskap den hederlige och präktige amerika-svensken.

Annars bör man nog hälst se Vimmerby i vår eller sommartid och på dagen och inte som jag en vinterkväll, om ock i månsken. Vimmerbyborna berätta, att gamle lektor N. P. Ödman hade varit hos dem som föreläsare en gång i vårens sköna månad maj, och han hade blifvit så förtjust, att han inledde sin föreläsning med en lofsång åt staden i stället för att börja med sitt egentliga ämne.

Vimmerbyborna känna sig visst litet tillbakasatta. De förklara, att deras stad är den minst kända i landet, och om Vimmerby är bekant för något, så är det, säga de, blott för sin pilsner. Och pilsnern anse många inte som just någon så stor ära.

Nu tror jag inte, att Vimmerby är mindre känt än andra af våra småstäder. Med pilsnern må det vara så eller så, men Vimmerby har ju också haft sina kringlor. Och så en annan sak: det påstås att under kriget skall man inte någonstädes ha redt sig så bra i matväg som just i Vimmerby. Det erkänna Vimmerbyborna själfva också. När man på alla andra håll, från det feta Skåne upp till det steniga Kiruna, låtit illa, så medger Vimmerbybon, att på honom har det inte alls gått någon nöd. Han berättar, att staden har, trots att den ligger i det karga Småland, en rik och bördig landsbygd omkring sig. Han har Vimmerby landsförsamling, Frödinge, Jursdala, Pelarne, Vena m. fl. socknar, och där finns det öfverallt godt om mat. Vimmerbybon pekar likaledes på de väldiga maderna rundt omkring staden, hvilka uppkommit genom Stångåns sänkning, och han försäkrar, att på hösten, då säden är bärgad, inte finns någon skönare syn än att titta ut öfver dessa.

Vimmerby är en rätt ovanlig stad. Den ligger på en sandkulle i en dalgång. Kullen är inte stor och staden är det inte heller, men staden håller nu i alla fall på att sträcka benet utanför täcket, d. v. s. bebygga äfven delar af marken nedanför kullen. Vänd en aflång karott upp och ned, så får ni ungefär bilden af kullens form. Tack vara detta läge har staden gator, som slutta åt alla håll. Torget ligger bra nog på toppunkten, och härifrån har man också en lutning åt norr, söder, öster och väster. Kälkbackar har man öfverflod på, och man åker också så att ben och benpipor stundom få sitta emellan.

Vid torget har man ett stort gammalt hotell, som äges af staden själf. Det är utan konkurrens. Väldiga korridorer och väldiga utrymmen. I detta gamla träslott fick jag ett rum allra högst upp. Jag brukar inte bry mig om att följa den anmaning, som de ”resande” nu öfverallt finna, att ”omedelbart efter inflyttningen i detta hus” taga reda på trappnergångar o. d. i händelse af eldfara, men den här gången tittade jag verkligen på den där räddningslinan, som man satt fast vid fönstergafveln, och jag mätte med blicken djupet ner till marken. Det blefve en obehaglig luftfärd, om något skulle hända.

På torgets andra sida har man rådhuset, uppfört efter branden 1821. Hufvudgatan i staden hette förr Storgatan. Så var Oscar II någon gång till Vimmerby och tjusade till Vimmerbyborna, och så blef den hyggliga Storgatan omdöpt till det långa ”Oscar den andre gatan.” Men Vimmerbyborna ha nog för brådt att hinna med det långa namnet, och därför blir det Oscargatan – om inte Storgatan lefver kvar på läpparna.

Af förnämligare nybyggnader har staden bara två, såvidt jag såg rätt. En bankbyggnad och en magnifik samskola, som är en af de vackraste vi ha, men med ett ödslande af utrymmen på trappor och korridorer, som är alldeles onödigt.

Går man från torget Storgatan – aj, förlåt, Oscar den andres gatan ut, får man se en gata med tätt och fullt sammanbyggda hus. När staden 1821 brann, blef icke hela staden ödelagd. Elden gick till Båtmansgränd. Det märkte man härom året, då man vid gräfning i gatan hittade bränder ända hit. En ny eldsvåda här borta på Stor-Osarsgatan – nu fick jag visst till ett förfärligt namn! – skulle ställa till ett rysligt elände.

Längst bort få kvarteren namnet Sibirien. Det är Vimmerbys ”svarta del,” men i en stad på 3,000 invånare är det ”svarta” inte värre än att det i en storstad skulle anses som ett idylliskt sommarnöje.

Bland de gamla byggnader, som stå kvar, märkas två tullstugor. Södra tullen och Västra tullen. Vid den förra komma vägarna in från Oskarshamn och Västervik. Vid den senare från Eksjö, Kalmar och Linköping. Vid dessa tullar hade nykterhetsvännerna för åtskilliga år sedan låtit uppsätta den kända propagandataflan ”Aflöningsaftonen.” En af taflorna sitter kvar. De andra ha några mindre belåtna ”medborgare” stoppat i Stångån.

Ja, det här, det var resultatet af en kvällsvandring i Vimmerby med februarimånen och ett par trefliga Vimmerbyborgare som vägvisare.”

Vem fabrikören var framgick inte, men författaren till texten var Hjalmar Mauritz Enderstedt (1880-1933) som var en svensk redaktör och politiker.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s