Missväxt skördade offer bland våra förfäder

Det är inte bara den fruktade pesten, andra farsoter och otaliga krig som har drabbat våra förfäder och förkortat deras liv. Under århundradena har Sverige dessutom lidit av det enda missväxtåret efter det andra med svår hungersnöd som följd. Slog skördarna fel stod snart kornbodarna tomma, kreaturen svalt och dog, och man gjorde allt för att stilla den hemska hungern.

Klimatet här uppe i norden förändras ständigt, under bronsåldern var det ett väldigt varmt och behagligt klimat, gott om vilt att jaga, och i mellersta Sverige odlades det vindruvor. Omkring 600 f. Kr sjönk temperaturen och det blev kallare. Det medelhavsliknande klimatet försvann och vi fick ett klimat likt det vi har idag. Under järnåldern flyttade många från kusterna och inåt landet för att bryta ny odlingsmark.

Under vikingatiden blev klimatet åter bättre, värmen återvände och odlingarna gav rika skördar. Dessutom hade det tagits fram en ny typ av plog som gjorde att man mer effektivt kunde bruka jorden. De goda förutsättningarna gjorde att befolkningen inte bara här, utan i hela Europa växte ordentligt, till den grad att det på 1200-talet inte längre fanns några bra odlingsbara marker att bryta.

Hungersnöden 1315–1317

Vi är nu framme vid medeltiden, och nu började åter igen klimatet bli sämre. Vintrarna blev kallare och somrarna regnigare. Vid den här tiden var det Birger Magnusson, son till Magnus Ladulås som var kung av Sverige. År 1315 blev ett katastrofalt år med ihållande regn och stora landområden som blev översvämmade. Skördarna blev förstörda, och hungersnöd bröt ut i stora delar av Europa. Vintern som följde var förvisso mild, men regnet gav sig inte, och höet ruttnade bort vilket gjorde att kreaturen fick ont om mat. Regnet fortsatte under våren och sommaren 1316, så inte heller det året gav någon skörd. Det var nu stor kris, kreaturen dog. Skogens skafferi av vilt, rötter och bär räckte inte till, så i desperation försökte man äta gräs. Svälten var ett faktum. Barn, sjuka och handikappade övergavs, folk lämnade sina gårdar och drog ut på landsvägarna för att tigga. När det blev som värst såg man ingen annan utväg på vissa håll än att äta upp de som avlidit av svälten. Det sägs till och med att man på Irland ska ha grävt upp lik på kyrkogårdarna som nyss blivit begravda. 1318 började så vädret att bli bättre igen, men befolkningen hade drabbats hårt, mer än var tionde person hade avlidit av svält. Dessutom, snart var den stora digerdöden att vänta… 

Klimatet förblev kallt en lång tid framöver, så pass att tiden från mitten av 1300-talet fram till mitten av 1800-talet kom att kallas för lilla istiden. Redan på 1400-talet föll vikingaättlingarna på Grönland offer för kylan då det inte längre gick att odla säd där. Det kyliga klimatet gjorde också att träden växte långsammare, något som gynnade violinmakaren Antonio Stradivari – för resultatet blev mycket tätare trä vilket anses vara hemligheten bakom det vackra ljudet i Antonios violiner förutom hans skicklighet som violinmakare.  

Hungersnöden 1596–1598

Slutet av 1500-talet var en hård tid för svenskarna. 1595 stängde hertig Karl den kvinnliga delen av Vadstena kloster som därefter stod öde. Kort därefter drabbades man av en svår missväxt framför allt i Västergötland, och man klagade nu på att marken hade blivit förbannad av Gud för Karls tilltag. Missväxten 1596–98 var så svår att ”man kunde få se människor i hungersnöd äta upp sina egna fingrar”.

Sigismund som var kung vid denna tid förbjöd utskeppning av spannmål till Sverige för att ”straffa och tvinga de kätterska svenskarne”, så från Polen väntade ingen hjälp. Som bekant är utkämpades Sveriges sista inbördeskrig kort därefter där hertig Karl segrade och Sigismund fick återvända till Polen med svansen mellan benen. Till råga på allt elände reste en fanatisk biskop vid namn Abraham Angermannus runt i Sverige vid denna tid med uppdraget att rensa ut motståndet mot lutherdomen. I praktiken ledde detta till flera häxprocesser och många var de som blev bestraffade med spö, ris och andra sadistiska gärningar. Karl IX satte honom dock snart i fängelse på Gripsholms slott där han blev kvar till sin död 1607.

8 kilometer väster om Lidköping ligger Örslösa. Enligt en gammal sägen skall socknen gått under namnet Ödeslösa, då endast tre personer ska ha överlevt digerdöden. 1596 skrev Örslösas präst om den svåra hungersnöden. Han berättar att vid midsommartid var jorden täckt med härligt gräs och mycken säd så landets kornbodar skulle bli fyllda. Men i juli kom det så mycket mycket regn och flod ”att alla broar flöto ut” och ”vattnet gick öfver åkrar och ängar så att säden och gräset blefvo förderfvade.” Om hösten blev kölden dessutom stark; ”Kläderna ruttnade af ryggen på det fattiga tiggarfolket. Om vintern blef boskapen sjuk af det ruttna hö och halm som upptogs utur vattnet”.

I desperation försökte man mala och hacka bland annat mäsk, bark, löv och till och med mossa, men det hjälpte föga – både barn och vuxna dog. Många var de som stal mat av andra, bara för att sluta i galgen som straff. Ute på marken låg döda människor med gräs i munnen. Till råga på allt elände spreds blodsoten bland de redan mycket försvagade människorna.

Hungersnöden 1649–1650

1649 är lite av en milstolpe i Sveriges historia. Detta år infördes fasta gästgiverier, längden för en svensk mil (10.689 meter) blev densamma i hela landet, och det beslutades även att det skulle sättas upp just milstolpar utmed vägarna. Men 1649 var även ett svårt år med missväxt, även denna gång på grund av kraftiga, ihållande regn med början den 27 juli. Värst drabbades denna gång Östergötland, men även i övriga delar av landet var nöden stor.

Några år senare, den 5 maj 1657 skrev prästen Endreas Emundi i Fornåsa socken följande; ” År 1649 vid Olavi tid den 27 Juli regnade af himmelen och jordenes källor upwellade, at wattenådror upsprungo, ther förr inga warit. Hwaraf floden blef ej allenast så mäktig, at qwarnar, dammar, hus, gerdesgårdar etc. omkull brötos, boskap och mycket folk på wägar, åkrar, engar etc. ömkeligen omkommo; utan ock sjelfwa watnet så förgiftigt, at träden theraf wissnade bort och aldrig sedan grönskades.

Jorden blef så sjuk, at hon på trij år liten eller kernlös gröda och äring bära kunde. Mjölet räckte icke til; the, som åto blefwo icke mätte. Af then tunna och watnagtiga spis blef folket grådigt; omätteligit, swagt och sjukt af durchlopp etc., at många dödde af en slem och skröpelig sjukdom, som kallades starksjukan, hwilken befrämjades af owanlig matredning af bark, rötter, knopp, agnar…”

Peder Månsson, senare kallad Petrus Magni Gyllenius då han blev kyrkoherde skrev i sin dagbok följande om nöden; ”…och lågo på vägarna och annorstädes hopetals döda av hunger”.

Hungersnöden 1695–1697

Även de sista åren på 1600-talet var hårda ur klimatsynpunkt. Det hela började redan 1688 med missväxt och tidig frost som tog skördarna, och allra värst blev det 1695 där vintern var både extremt kall och framför allt lång – rågen började inte blomma förrän i slutet av juli månad. Denna gång var det norra delarna av Sverige och Finland som drabbades hårdast. Så många som 150.000 personer ska ha dött i Finland. Vanligt var att människorna på landsbygden begav sig in i städerna för att tigga när det blev svåra tider, och Stockholms gator var fulla av döende och döda människor våren 1697. Det förekom till och med kannibalism bland de desperata svältande. För att minska nöden importerades 1697 runt en halv miljon tunnar med spannmål från Livland till huvudstaden. Hungersnöden återspeglades även i tryck; i 1695 års psalmbok publicerades Nicolaus Hermanns dikt från 1562 som börjar; ” Gif oss o Gudh! wårt daglig brödh. Förskona oss för hungers nödh. Förlän oss hwad som nyttigt är. Wår Gudh ästu och Fader kär.”

Hungersnöden 1708–1709

Det nya århundradet 1700-talet innebar inte någon större nåd för våra förfäder. År 1700 bröt det stora nordiska kriget ut, och det skulle pågå ända fram till 1721. Utöver krigets stora utgifter och arbetsföra män och kvinnor ute i krig, så drabbades återigen landet av svår missväxt 1708–1709. Dessutom svepte den fasansfulla pesten fram över landet för sista gången 1710–1713 och skördade många offer bland de svultna människorna.

Redan i oktober 1708 märkte man att något var på väg att hända, temperaturen föll under det normala, och i december blev det extremt kallt.  Det skulle visa sig bli den värsta vintern under hela århundradet. Kölden höll hela Europa i ett järngrepp. I Venedig frös kanalerna till is, likaså floden Seine i Paris så man kunde köra häst och vagn på den. I Frankrike och Italien frös vinrankorna och dog. Enbart i Frankrike dog 600.000 människor av svält som följd av nödåren. Som Lindqvist uttrycker sig, ”Isen tornade upp sig runt den svenska kusten som väldiga bergskedjor”. Vid denna tid låg Karl XII med sin karolinerarmé i Ukraina på väg mot Moskva, och mången knekt var den som dog då den iskalla kylan svepte fram över Ukrainas vidöppna fält.

Missväxt och hungersnöd skulle fortsätta att drabba delar av eller hela vårt land de kommande hundra åren, där följande år utmärker sig; 1725, 1770–73 , 1783–1784, 1798-1799, 1826, 1832, 1837–38, 1845, 1852. Bara i början på 1770-talet dog det över 100.000 människor som följd av missväxten.

Hungersnöden 1867-1868

På andra hälften av 1860-talet var det åter igen svår missväxt som drabbade de norra delarna av landet extra hårt. Vintern behöll sitt hårda grepp 1867 långt in på vårmånaderna, och många kunde inte så förrän vid midsommar. Isarna låg också kvar så länge så det var svårt att frakta upp livsmedel med båt till de drabbade i norr. Sommaren 1868 blev led hela landet av svår torka. Men vi var inte ensamma, hela norra Europa drabbades dessa år, och extra hårt drabbades Finland där runt 150.000 personer dog, att jämföra med några tusen i norra Sverige.

Dessa år var de sista som man hade någon större hungersnöd i Sverige. Under de sista årtiondena på 1700-talet började man allt mer odla den fantastiska knölen kallad potatis som gav god avkastning och mättade många munnar. I slutet av 1800-talet byggdes järnvägarna ut allt mer i landet så det blev inte längre något problem att frakta förnödenheter dit de behövdes. Dessutom blev jordbruket att mer effektivt under 1800-talet.

Men dessa år, 1867–68 var det ändå många av svenskarna som fick nog. Lockade av annonser i tidningarna tog de sitt livs största beslut och valde att emigrera utomlands, framför allt till Nord Amerika. Bara under svältåren på 1860-talet lämnade runt 60.000 personer landet, men långt fler skulle följa. Åren från slutet av 1860-talet fram till 1920-talet utvandrade hela 1,5 miljoner svenskar till Amerika varav bara en femtedel återvände till Sverige. 

Relaterade inlägg:

Missväxt, svält och drömmar

Äldre källor:

Berättelser ur svenska historien, C. Georg Starbäck, 1885
Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver sverige, sjunde bandet 1866
Svenska folkets underbara öden, Carl Grimberg 1924