Tid till eftertanke i släktforskandet

Självklart gör jag som alla andra som har blivit bitna av denna härliga hobby kallad släktforskning, jag nagelfar kyrkböcker, domböcker och andra gamla källor för att hitta ”bara lite till” om min släkt, och det ena livsödet efter det andra skrivs in i min dokumentation. Det är som julafton när nya källor eller databaser publiceras som kan lösa gåtor och komplettera tidigare genomförd forskning. När frågan då och då dyker upp på nätet, hur många personer har du samlat i din databas, och någon svarar ”drygt 95.000”… då brukar jag tyst fundera, hur då?

De liv vi lever idag innehåller så mycket stress, och så mycket måsten, vi måste prestera på våra jobb, och vi förväntas hinna med så väldigt mycket på de få timmar vi har till förfogande på fritiden. Allra värst är det då vi är lediga, den där magiska, efterlängtade semestern då vi bara måste hinna med och måla huset, och resa på de där fantastiska resorna och lägga upp vykortsliknande foton på Facebook så man kan komma tillbaka till jobbet med en till synes hälsosam solbränna och massor av coola minnen att berätta för arbetskamraterna.

Var det likadant för våra förfäder, kände de samma stress och krav på att prestera? För mig är en stor drivkraft av arbetet med släktforskningen att få reda på hur mina förfäder levde, och mina tankar far ofta iväg när jag stöter på särskilt tragiska öden. Få händelser i livet förr dokumenterades så noggrant som döden, själva begravningen, vad personen dog av, kanske finns det nedtecknat om hur personen levt och hur den var som person, och självklart även bouppteckningen som ger en ögonblicksbild över den avlidnes liv. En fråga som ofta dyker upp i mitt huvud är; upplevde våra förfäder mest bara sorg och slit i sina liv, eller fanns det tillfällen och tid till glädje också?

Sommaren 1774, när grönskan och blommorna stod i full prakt gifte sig min mormors mormors farfars far Cnut Börgesson med änkan Kierstin Jonsdotter. Bröllopet hölls i Södra Vi, och de två var därefter bosatta i Ramsefall. Tillsammans skulle de få sju barn, det äldsta, sonen Olof är min anfader.

Men snart sänkte sig ett sorgemoln över familjen. Andra barnet var dödfött, tredje barnet, sonen Börge dog av mässlingen bara några veckor efter födseln. Men Kierstin var snart gravid igen, och födde den 31 januari 1780 två tvillingflickor, Margareta och Carin, och nu verkade det hoppfullt. Flickorna överlevde våren och sommaren, men till hösten drabbades Margareta av kikhosta och dog den 19 september. Tre veckor senare dog även tvillingsystern Carin av kikhosta. Jag minns så väl när min dotter var förkyld som liten och låg och rosslade och hostade genom nätterna. Som förälder känner man sig maktlös och vill inget annat än att kunna göra något för den lilla, troligen led jag mer än vad min sovande dotter gjorde. Men därför är det så lätt för mig att leva mig in i hur Cnut och Kierstin hade det när de små döttrarna låg i sängen och hostade, för att sedan på morgonen upptäcka det hemska, att de hade avlidit under småtimmarna.

Sjätte barnet som föddes i Ramsefall den 24 juni 1782 var dottern Cherstin, hon var svag vid födseln och blev därför nöddöpt hemma, och avled senare samma dag. Slutligen föddes dottern Eva 1783, och hon överlevde barndomen. Av sju barn överlevde bara två.

Vi har alla dessa tragiska livsöden dokumenterade i våra släkthistorier, de är tyvärr långt ifrån ovanliga. För bara en kort tid sedan var jag på begravning och sa farväl till en nära familjemedlem. En fin och stillsam begravning, men det är då verkligheten drabbar en, att det en gång ska ta slut. Prästen som höll i begravningen sa något i stil med… ”Vi kan nu inte längre skapa nya minnen tillsammans med…” en fras som stannade kvar i mitt minne. Och när man själv är så nära döden i det egna livet, så blir dessa livsöden från förr som drabbade mina släktingar så mycket mer verkliga och sorgliga.

Jag är inte kristen på något sätt, blev nyligen kallad gudlös och är osäker på om jag ska ta det som något negativt eller till och med känna mig förolämpad, men av någon anledning så tittade jag på dagens helgmålsringning där prästen Anders Åkerlund pratade, och han sa att ”på ålderns höst tänker man självklart på att man en dag ska dö, men alla andra dagar ska jag leva”. Och det är nog så man ska tänka, att även om det kunde vara sorgfulla liv förr på grund av sjukdomar med dödlig utgång, sjukdomar som vi idag enkelt kan bota, så fanns det säkert gott om lyckliga stunder också. När första vårsolen värmde, att få fira midsommar med sin familj, att få uppleva den första kärleken, eller se de första stegen tagna av sitt barn och möta dess glada blick när det inser att det kan! Men dessa lyckliga stunder är inte lika väl dokumenterade som de sorgliga. Det är därför lätt att tro att det övergripande bara var sorg som kantade livet förr. Döden var mer närvarande då, att små barn dog tillhörde vardagen, och något som man var tvungen att leva med, och självklart var det inte lättare då att förlora sitt lilla barn, lika lite som nu.

När jag berättar för andra att jag håller på med släktforskning så kommer alltid frågan som jag är så trött på; ”Hur långt tillbaka i tiden har du kommit?” Jag förstår nyfikenheten, men för mig har det aldrig varit viktigt att ta mig så långt tillbaka i tiden som det går, även om jag också kan knyta samman mina anor med Gorm den Gamle, Danmarks förste kung som föddes på 800-talet, eller för den delen den romerska kejsaren Karl Den store född 742, om man nu kan lita på adelns släktutredningar. För mig har det varit mycket mer intressant att själv i originalkällorna från 1600-talet och framåt ta fram min släkts historia, jag vet inte ens hur många personer jag dokumenterat de fjorton år jag har hållit på, men det är knappast några 95 000… För mig är inte antalet det viktiga, utan att jag kan hitta så mycket som möjligt om varje person, och det tar tid, men är också charmen med släktforskning för mig – att lägga detta pussel av ledtrådar som återskapar mina förfäders liv… och det får ta tid, för när jag släktforskar så tillåter jag mig att lägga vardagens stress och måsten åt sidan, och bara njuta av mitt fritidsintresse och den spänning som den ger, och framför allt tillåter mig att stanna upp stundvis för att tänka på de funderingar som dyker upp. Jag beundrar er som har hunnit få in så många personer i ert släktträd, och förstår att det är fullt möjligt om man forskat i många år, men själv distraheras jag ofta av sånt jag hittar, och bara måste ta reda på mer om ett visst krig, eller om rödsoten eller vad för lagar som påverkade livet förr…