I min bok om Vimmerby stads historia har jag tidigare berättat om släkten Linck, och tänkte nu återkomma till Melker (Melchior) Linck som avlade borgared i Vimmerby den 20 maj 1692 och blev precis som sin far Hans George Linck (d. ä.) sämskmakare i staden. Melker som stundvis kunde vara en hetlevrad person, var inte främmande för att bli anklagad och kallad till rådstugan i Vimmerby. Den 12 juni (sista dagen på sommartinget) år 1699 var det dags för honom att infinna sig på Sevede häradsting.
I det allra sista ärendet på tinget klev befallningsman och välbetrodde Johan Drangell fram och bad rätten att ta upp saken med profossen Törne Nilsson samt borgaren här i staden Melker Linck. Drangell klagade på att de under förgången vinter hade överfallit länsman Jöns Amundsson då han var i sitt ämbetes förrättning. De hade slagit och skält honom, och nu ville Drangell att de båda skulle plikta ”för slik deras öfwerdådigheet”.
Innan länsman Amundsson påbörjade sin berättelse hur det gått till, svarade profossen Törne Nilsson att han inte hade varken rört länsmannen eller skällt på honom. Men nu tog alltså länsman till orda:
Han hade varit på möte i Pelarne lite före vintertinget, och när det var över, så hade han tillsammans med profossen Anders Persson farit till Pelarnehult. Anders hade nämligen saköre att driva in av profossen Törne Nilsson, och dessutom en stämning att överlämna till honom.
Men Törne hade inte varit hemma, utan hade rest till Vimmerby. Anders lämnade då stämningen hemma hos Törne, och han och länsman hade sedan påbörjat resan in till Vimmerby.
När de kom på leden mellan Pelarne och Björnebro så hade de stött på Törne, Melker Linck – båda druckna – tillsammans med Corporalen Löfskog och soldaten Johan Looskött (Loskytt). Då fordrade länsman av Törne det han var skyldig. Törne hade inte haft hela summan på sig, och hade då bett Melker att låna honom det som fattades, vilket han gjorde. Melker räckte sedan över alla penningarna till länsman som hade stoppat ner dem i sin penningpung. När länsman hade fått pengarna hade han sagt att han lämnat en stämning hemma hos Törne, men då hade Melker brusat upp och kallat länsman för hundfott.
Innan vi fortsätter historien, så kanske det något ålderdomliga skällsordet hundfott behöver förklaras. Det är ett skällsord som jag stött på ganska ofta i domböckerna från den här trakten. I SAOB beskrivs ordet på den tiden ha varit ett grovt och starkt nedsättande okvädesord som användes om manliga individer och kan översättas ungefär med kräk, usling, kanalje, lymmel och fähund. Nåväl, kanske inte ett ord som skall användas mot en länsman. Låt oss fortsätta.
Länsman blev nu själv arg och sa att hundfott, det kunde minsann Melker vara själv. Då svarade Melker; Kallar du mig hundfott! och började slå över huvudet på länsman med ett piskskaft. Törne hade samtidigt uppmanat Melker i stundens hetta att ta hans värja ”och stick ner den den skälmen!”
Men då, sa Amundsson, red jag och profossen iväg därifrån. Men det dröjde inte länge innan de red ifatt oss, och ville ha kvitto på penningarna. Dock hade länsman glömt sitt bläckhorn hemma. Melker hade nu lugnat ner sig, och kom och bad länsman om vänskap, det som skett hade varit oförhastat, de båda hade aldrig haft något ont till varandra, och de strök nu ett streck över det hela.
Det var nu Törne Nilssons tur att kliva fram för rätten. Törne berättade att han hade kommit från Vimmerby i följe med Melker, corporalen Löfskog och soldaten Loskytt, och när de kom till Björnleden hade de manat på hästarna för att ta sig fram. Då kom länsman och profossen utför, och de hade då skrikit emot dem, men ingendera visste då vem den andre var. När de kom tillsammans så hälsade de på varandra, och länsman berättade då att han lämnat en stämning. Länsman hade sen krävt att få penningarna som Törne var skyldig, och Törne hade då lånat 6 vita rundstycken av Melker som sedan räckt över hela summan till länsman som hade stoppat ner penningarna i sin pung. Därefter hade de pratats vid en stund, vartefter länsman åter frågat efter penningarna. Törne frågade om han inte fått dem, och länsman svarade då nej. Jo, sa då profossen Anders Persson, ”Länsman söök uthi eder pung, det giorde han och fant pänningarna.” Törne ville då ha kvittens, och länsman hade svarit ”det kan wara lika gott”. Melker svarade ”då skola haa qvittens efter han nekar till pänningarna, karlen är drucken, swarade länsman, hwad will du du hundfott!” Törne vet dock inte om Melker slog efter länsman med piskskaftet.
Därefter var det profossen Anders Persson tur att vittna, Anders som hade varit i följe med länsman. Han berättade i stort sett samma sak som Törne, och tillade att både han själv och länsman hade varit något onyktra, dock inte druckna (fulla).
Så var det soldaten Johan Jonsson Loskytts tur att vittna, en man vid sina 30 år. Han berättade att när de möttes, så hälsade han på länsman och sedan hade han kört upp för backen före de andra. Men då han märkte att de inte kom efter honom, så trodde Johan att de ”kommit till att ordskäftas”. Johan hade då bundit tömmarna och sprungit tillbaka. När han kom fram till de andra så hade det hela varit över, och de hade redan lugnat ner sig. Johan kunde bekräfta att ”intet war länsman mycket drucken icke häller nykter”. Han hade hört länsman säga att man ska lida sådant här förtret, men jag ger fan i det, och hade blivit sams med Melker.
Slutligen var turen kommen till Corporalen Löfskog, en man om 60 år, som lämnade samma vittnesmål som Loskytt.
Befallningsman Drangell som tagit upp ärendet bad nu att bonden i Pelarnehult måste höras om länsman hos honom ”warit mycket drucken”. Bonden berättade då att länsman inte hade varit så värst drucken, men inte hade han varit nykter heller.
Drangell bad att det måste ihågkommas att Melker kallat länsman fyllehund nu här inför rätten. Melker berättade då; Törne kom till honom aftonen före detta hände och var sov över på natten. Om morgonen tog Melker sin häst och en drög (en form av släde) och for med Törne för att köpa hö och korn, och fick hos Törne både hö och korn. Efter det som sedan utspelade sig med länsman så reste Törne hem till sitt, och Melker reste vidare till Sefvedetorp, Stolparp och flera andra gårdar för att köpa något till födan. Melker sa sedan att ”wet och icke om han rörde honom [länsman] med onsko, ty de woro båda druckna”.
Så var det dags för häradstinget att fälla sin dom i detta ärende:
”Ehuruwähl profossen Törne Nilsson påstår intet ondt haft till länsman Jöns Amundsson, icke heller skält eller slagit honom, så är dock profossen Anders Perssons wittnesmål som berättar Törne kallat länsman hundfott och skälm, ty pliktar Törne Nilsson, efter kungliga Majestäts stadga anno 1684 21 augusti, 4 gånger 3 mark silvermynt, sampt betalar för omkostnadt han är giord på denna saak 24 Daler silvermynt.
Melker Link som efter wittnens utsago slagit länsman Jöns Amundsson, några slag med ett piskeskaft på allmänna wägen, pliktar som den Konungens allmennefrid brutit 40 mark silvermynt Item för det han inför rätten angripit länsman med smädeord och kallat honom fyllehund, 10 Daler silvermynt.”
Källa:
Anforskning 