Varför lägger vi ner all denna tid?

38412

I morse vaknade jag efter en härlig sovmorgon, jag tillät mig att ligga kvar i sängen en stund samtidigt som jag lyssnade på lite mysiga låtar på Spotify. Därefter kokade jag mig en kopp varmt gott te och gjorde några smörgåsar som jag sedan i lugn och ro avnjöt i min favoritfåtölj samtidigt som jag såg ut genom fönstret och såg snöflingorna sakta dala ner mot marken, glad att jag satt inomhus i den sköna värmen. När frukosten var avklarad slog jag upp laptopen och med den i knät så började jag dagens äventyr med forskande i kyrkböckerna om mina förfäders liv…

Nä vänta, riktigt så harmonisk var inte min morgon. Klockan ringde 05:10, och det var bara att hiva benen över sängkanten med samma sömniga blick som Kalle Anka har på julaftonen. Självklart hade jag glömt att slå på elementet i vardagsrummet igår kväll så det var kallt inomhus. Duscha, tvätta håret och raka sig (så gott som det gick då jag glömt köpa nya rakblad). Allt enligt de invanda rutinerna. Frukost hinns inte med på morgonen, utan när jag är färdigklädd är det bara att ge sig ut. 11 kalla minusgrader ute, och fortfarande så mörkt så man blir smått deprimerad. Inser att vantarna ligger i den andra jackan, men vem hinner vända och hämta, så bara stå ut med iskalla fingrar när man skrapar bilrutorna. Sen stressa iväg för att inte komma försent till jobbet…

Härom dagen satt jag och kom på mig själv att fundera över varför lägger jag ner all denna tid på släktforskning som jag gör? Timme efter timme av bläddrande i dessa gamla kyrkböcker som skrevs för länge sedan för ett helt annat syfte än vad vi använder de till idag.

Tid är det enda vi inte har obegränsat av här i livet. Jag tillhör de som tror att ödet redan från början har bestämt ett slutdatum för oss alla. Visst kan vi leva hälsosamt, träna och tänka på vad vi äter i tron att livet kommer bli något längre, men den krassa sanningen är att även den mest vältränade kan bli drabbad av cancer eller bli överkörd av en lastbil på vägen hem från jobbet. Och vad ska man då tro om hundraåringen som både röker och dricker whiskey dagligen? Vi ska inte tro att vi kommer leva till 120 år, utan njut av varje dag du får och gör den till det bästa, så gott det går med de förutsättningar som vi har för stunden.

Alldeles tydligt är det naturligtvis för alla oss släktforskare, vi ser det ena tragiska levnadsödet efter det andra där barnen dog som små, eller fadern i familjen dog av lungsot och lämnade efter sig en förtvivlad änka som själv fick försörja de små så gott det gick. Det känns som att döden alltid var närvarande för de som levde förr, tyst smög liemannen runt bland de gråtimrade små backstugorna och torpen med halmtak om nätterna, och ville det sig illa så uppenbarade han sig för någon stackare som låg febrig och pekade på denne med sitt långa, knotiga finger under fasansfull tystnad…

Så varför lägger vi all denna tid på släktforskning? Varför ger vi oss inte ut och upplever egna äventyr, spenderar all vår vakna tid med våra kära, faktiskt levande familjemedlemmar? Eller för den delen skriver en bok, åker skidor, lär oss flyga helikopter eller seglar jorden runt? 

Men efter att ha funderat några minuter, så var svaret ändå ganska uppenbart. För oss ute i stugorna med näsorna i datorskärmarna och som försöker tyda gamla handstilar timtals i sträck, det är helt enkelt vårt fritidsintresse. En del virkar, andra löser korsord, själv löser jag familjegåtor. Ibland finns det de som uppgivet säger ”Jag hittar då bara tråkiga torpare i min släkt, inget spännande alls”. Men för mig är alla familjer intressanta. Jag har precis följt en familj där de aldrig verkade lyckas, de flyttade från den ena backstugan till den andra med växande barnaskara. Men sen i de senare husförhörslängderna klarnade familjebilden. Fadern drack och var brutal, och dessutom var han otrogen mot hustrun. Det hela slutade i häradstinget där mannen blev dömd. Så man förstår att livet för hustrun hade varit extra svårt under de gångna åren, kanske under hela äktenskapet. De skiljde på sig, men bara några år senare dog hustrun vid 65 års ålder. Prästen skrev då i dödboken att hon dog av ålderdom. Vid 65 års ålder, det låter inte klokt i våra öron idag. Mindre än ett år senare fick mannen, då 65 år gammal ett barn med en 29 år yngre kvinna, dock inte med den kvinna som han tidigare varit otrogen med.

Ibland krävs det bara några få, extra ord skrivna av prästen i husförhörslängdens kolumn för anteckningar för att man ska förstå hur deras liv måste ha sett ut. Även om livet inte var lätt för hustrun, och det inte hände något extraordinärt i hennes liv, så sitter jag här idag 160 år senare och ägnar henne en tanke.  

För mig har aldrig släktforskningen handlat om att jag ska totalt kartlägga varenda person som på något sätt har koppling till mig själv och mitt släktträd och därefter efterlämna någon fantastisk släktsammanställning åt kommande generationer. Även om det hela började då min dotter föddes, att hon skulle få veta varifrån hon kom, så skulle jag aldrig lagt ner all denna tid om jag själv inte hade tyckt att det är otroligt intressant, spännande och framför allt givande när man får lära sig så mycket om svunna tider, sin egen släkt – alla dessa personer som alla bidragit med en del av sig själva för att jag ska kunna existera idag precis som den person jag är, med mina tankar, värderingar och sätt att agera.

Precis som att följa Hercule Poirot i en spännande mordgåta så nagelfar jag gamla kyrkböcker i jakt på spännande pusselbitar om den familj som jag håller på med för stunden, det är det som är det roliga för mig med släktforskning, att tyda varje kommentar, att hitta de där extra små orden av information som faktiskt ger en mer klar bild av hur familjen hade det, än bara anteckna namn, födelse- och dödsdatum och sedan hasta vidare. Det finns även delar inom släktforskningen som jag inte ägnar mig åt, ett exempel är när folk gett sig iväg till Nord Amerika, nästan alla de i min släkt som emigrerat har haft ett så vanligt Svensson-namn att det har varit en nästan omöjlig uppgift för mig att följa dom. Ett annat exempel är detta med DNA-forskning, jag förstår att det är spännande att kunna lösa familjegåtor med DNA, men jag tillhör de som inte har eller kommer sätta mig in i den delen. Självklart stöter jag på okända fäder även i mitt släktträd, men då låter jag det vara bra med det. Det finns så mycket annat att upptäcka istället. Dessutom, man måste ju faktiskt lämna kvar lite till de efterföljande generationerna att forska fram också, vi får ju inte vara för egoistiska. Nä, släktforskning är och förblir ett fritidsintresse för mig, en stunds spännande avkoppling i sökandet efter släktens historia och en inblick i alla dessa gripande livsöden.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Varför lägger vi ner all denna tid?

  1. solveigjp skriver:

    Jo,nyttan är uppenbar – gymnastik för hjärnan. Man blir kanonskärpt! Nu kan jag i stort sett utantill alla som bott i min lilla by från mitten av 1700-talet till nu.
    Vad man kan skvallra sen om vad folk gjorde och inte gjorde! Många goda historier finns det.

    Jag känner mig stolt över det jag kan, för snart ska jag berätta en grannbys historia, om kyrkan som brann, byggdes upp och sen såldes för att bli ett spannmålsmagasin.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s