Faktabaserad släktforskning 2018

Att släktforska är inte bara att tyda gamla handstilar och som en målmedveten detektiv nagelfara gamla kyrkböcker efter ledtrådar, utan det handlar många gånger om att ta sig tid och genom rätt enkla efterforskningar besvara frågan – är det här historiskt sant eller ren saga? Allt som tiden går, vi skriver nu år 2018, så fylls internet av publika släktträd publicerade av både privatpersoner men även av släktforskare på exempelvis Geni, och det jag vänder mig mot är otydligheten i vad som är framtaget genom faktabaserad släktforskning och vad som är taget från sagornas värld.  

Varför då? Är det många som kommer utbrista, varför bry dig om vad jag lägger upp på nätet, sköt du ditt! Och det borde jag nog göra, men samtidigt tycker jag det är ledsamt att vi så enkelt kan lämna efter oss påhittade släktträd som kan finnas kvar i årtionden på nätet efter vår död. Uppgifter som kommer fortsätta att spridas av okunskap. Sverige har en väldigt spännande historia som går långt tillbaka i tiden. Även jag tycker att våra sagor om asagudarna är spännande att läsa, men jag är mindre road av övergången från verklighet till dikt inom släktforskningen. Så låt mig ta med dig långt tillbaka i tiden till ett av de rent uppdiktade släktträden.

”Björn Eriksson satt femtio år på thronen, efter sin fader, Erik Wäderhatt. Hans regering var lugn och ärofull. Hans tvenne söner, Olof och Erik, togo därefter riket.” Så står det i ”Lärobok i fädernelandets historia”, skriven av Gustaf Mellin år 1845.

ESegersäll
Erik Segersäll

Sonen Erik är ingen annan än Erik Segersäll som brukar räknas som Sveriges första kung då han ska ha styrt över Svealand, Västergötland och Östergötland och varit kung under åren 970–995. En del hävdar istället att det är Eriks son Olof Skötkonung som är Sveriges första kung, om det får de lärde tvista vidare. Det nutidens historiker dock är överens om är att Björn ”Den Gamle” Eriksson 867–950 är den första (eller egentligen sista) sagokungen, för i och med honom tar vi klivet över tröskeln in i kungasagorna. Sonen Erik är nämligen den första svenska kungen som anses historievetenskapligt säkerställd.

Här finns det alltså en tydlig gräns mellan personer som historiskt sett har existerat i verkligheten och personer som möjligen kan ha funnits, men som idag räknas som sagofigurer. Ändå finns det träd efter träd på internet som börjar med släktforskaren själv, som tar sig igenom faktiska anor, kommer till Segersäll och som sen fortsätter med Björn och dess fader Erik Väderhatts anor bakåt i tiden, generation efter generation utan att på något sätt markera att här tar faktiskt sagorna vid.

Klickar man vidare i det html-baserade släktträd jag för stunden funnit på internet, så kommer vi efter 29 generationer tillbaka till ingen annan än Oden – Gaut of Asgard.

Återvänder vi till Gustaf Mellins bok så skriver han; ”De, som upptänkt sagan om Odens invandring i Sverige, hafva ansett för en stor heder för fäderneslandet att leda dess innevånares och serdeles höfdingars härkomst så långt tillbaka i tiden som möjligt. De hafva ofta tagit gissningar och blotta sannolikheter för gifna sanningar, så att de sålunda uppsatt stamtaflor, som sträckt sig tillbaka till Noachs tid.” Så inte ens Gustaf Mellin tog dessa tidiga generationer för sanning.

Men Oden är inte någon stamfader, utan sagorna tar sig ännu längre tillbaka. För den som kan sin asatro så var guden Oden son till Bor, och sonson till urtidsväsendet Bure som skapades genom att urtidskon Audhumbla slickade fram honom ur en sten. Men enligt det släktträd jag hittat på nätet ska guden Oden vara son till en Fridleif (Bor) Finnson, född omkring 190 efter Kristus. Sen kan man klicka sig vidare ytterligare 18 generationer för att slutligen hamna hos Kung Memnon av Troja, år 1183 före Kristus. Räck upp en hand alla ni som fortfarande tror att dessa uppgifter stämmer.

Det sorgliga i sammanhanget är, att även hos stora siter som Geni.com så förekommer sagokungen Oden. Här har man dock valt att följa asatrons saga, med Borr Burason som far, och The first God Buri Auðumblason som dess farfar. Tyvärr gör det inte saken mycket bättre. Självklart vet jag att det är enskilda personer som lägger upp denna information på Geni, men kanske borde Geni för att verka seriöst i övrigt ha någon form av kvalitetssäkring av det som faktiskt läggs upp hos dom. 

För framtida generationer av släktforskare, låt oss börja skilja på verklighet och påhittade sagor, och blanda inte ihop dessa. Har du genom dina anor tagit dig ända tillbaka till Olof Skötkonung och hans far Erik Segersäll så är det över tusen års släkthistoria, är inte det tillräckligt att vara både stolt och ödmjuk inför?

Jag vet att dessa tankar inte faller i god jord hos alla, men förklara då för mig varför man ska ta med dessa ”anor” i sitt släktträd? Varför ska noviser sitta timtals och föra in dessa ”anor” i okunskap? Låt oss istället fokusera på faktabaserad släktforskning, det finns tillräckligt med spännande historier i det som faktiskt har hänt så det räcker och blir över. Det är min personliga, ödmjuka åsikt.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Faktabaserad släktforskning 2018

  1. Gunvor Persson skriver:

    Amen. Bra skrivet 🙂 …

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s