Olika förutsättningar för att kunna släktforska

Tänk ändå vad tiden går. Det känns som det var förra veckan som det låg snö ute, och nu har vi haft både sol, värme och härligt ösregn med mullrande åska under ledigheten som varit. Torsdagsmorgonen avnjöt jag på promenad ute i Ungstorp i Djursdala där körsbärsblommorna stod i full prakt och det småländska landskapet visade upp sin allra bästa sida. Det är också över en månad sedan jag bloggade senast, och det beror till största del att tiden inte har räckt till, jag har massor av idéer och småprojekt, men vardagen med arbete har tagit större delen av min tid och framför allt min energi.

Ungstorp_2018_1

Tiden går också fort inom släktforskarvärlden. Tänk att för bara 14 år sedan fanns inte Arkiv Digital med sitt underbara färgbibliotek. Nya register och databaser tillkommer hela tiden som underlättar och spar tid när man forskar. Men själva grundkonceptet för att släktforska – att med de svenska kyrkböckerna lägga pusslet som utkristalliserar sig till ett väldokumenterat livöde för en av sina förfäder – det är detsamma. Men hur var och en väljer att släktforska och framför allt vilka förutsättningar man har, det kan variera.

”Att släktforska är ett pensionärsnöje”. Har du hört det någon gång förut? Ja, statistiskt sett är drygt en tredjedel av de som släktforskar äldre än 65 år. Men jag tror inte att det är enbart för att intresset skulle väckas först när man blir äldre, utan för att som pensionär har man mer fritid att ägna sig åt detta spännande fritidsintresse. Jag själv tillhör de som redan som ung tonåring blev intresserad av min släkts historia, och jag är långt ifrån ensam att tidigt i livet bli nyfiken. Jag ser fram emot att när jag blir pensionär få ägna mer tid åt både släktforskning och lokalhistoria. 

Samtidigt misstänker jag att det är många släktforskarföreningar ute i landet som funderar på hur de ska attrahera fler unga att bli medlemmar. När någon person i Facebook-grupperna frågar hur man ska börja släktforska, så kommer det snabbt och nästan automatiskt rekommendationen att gå med i en förening. Det kan vara ett bra förslag till en del, men inte för alla. Kanske gemenskapen i Facebook-grupperna är ett mer givande alternativ för andra, och jag vill påstå att det inte är en generationsfråga. Här där jag bor lades dessutom föreningen (Vimmerby-Hultsfred) ned hösten 2015.

Jag vill även nämna detta med lands- och stadsarkiv. Arkiv Digital har en utmärkt service i sin beställningsfotografering när det är något som ännu inte är digitaliserat, men en del tycker man bör istället åka till landsarkivet för att det är så roligt och bläddra i originalet. Självklart är mer spännande att få bläddra i den fysiska boken, och grattis om du har det privilegiet att du bor på behagligt avstånd till ditt arkiv. Själv har jag drygt 13 mil enkel väg till mitt arkiv (Vadstena). Kanske inte så lång väg, men det stora problemet är att jag arbetar på vardagarna då arkivet är öppet, jag skulle med andra ord behöva ta ledigt en hel dag från jobbet för att kunna få ut något av mitt besök, inkluderat de nästan 4 timmarna i bilen för att ta mig dit och hem igen.

Vi har alla olika förutsättningar för att släktforska. Men genom att allt mer blir digitalt åtkomligt, så kan allt fler få uppleva det spännande med att släktforska, även om det bara blir en halvtimme på kvällen när barnen äntligen har somnat och disken är klar. En tjusning med släktforskning är att den förenar alla generationer, om man är 22 eller 82 spelar ingen roll när man diskuterar en gemensam ana, eller hur man ska lösa en svårlöst släktgåta med hjälp av de olika originalkällorna, och det är på internet denna interaktion och kunskapsutbyte till största del sker idag. Aldrig förr har väl aktiviteten på Facebook varit större, under dygnets alla timmar pågår intressanta diskussioner och den ena svårlästa texten efter den andra blir löst av kunniga och hjälpsamma släktforskare.

Ungstorp_2018_2

Helena Norbäck skrev den 11 maj i sitt blogginlägg; ”För hur kul det än är att sitta ensam på sin kammare och med avancerade hjälpmedel kartlägga sin släkts historia – hur kul är det EGENTLIGEN att prata med sig själv, eller i bästa fall chatta med någon likasinnad på nätet, om det man hittar?”

För merparten av landets släktforskare är det enda möjligheten att sitta hemma, alternativt på det lokala biblioteket för att släktforska då lands- eller stadsarkivet är för långt bort. Prata med mig själv känner jag inte heller igen, både min familj och personer i min släkt har under åren med glädje tagit del av det jag forskat fram, och jag har även gjort bekantskap med avlägsna släktingar som inneburit väldigt trevliga möten och nyfikenhet på det jag kan berätta om vårt gemensamma släktträd. Att kunna chatta med andra på nätet tycker jag inte är ”i bästa fall” utan är riktigt givande. Jag chattar och håller kontakt med släktforskare från hela landet, från norr till söder, och har stort utbyte av detta. Ungdomen ringer inte varandra längre, utan man messar, den mänskliga kontakten är viktig, men nya vägar för hur vi kommunicerar uppstår hela tiden, och det ena ersätter inte det andra.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s