Historien om Vimmerby marknad, del 2

Det är nu dags att återvända till marknaderna i Vimmerby som förr ofta var både livliga och händelserika. Folk kom långväga ifrån för att göra kreatursaffärer, köpa och sälja varor och säkert fanns det de som bara var där för att träffa folk och festa till. Men samtidigt hände det en hel del tråkigheter under marknadsdagarna, stölder, tragiska dödsfall och till och med mord. Idag ska vi göra nedslag i dagspressen och se vad de skrev om 1800-talets marknader i staden.

VimmerbyMarknad1890Vimmerby marknad 1890

Ficktjuvar

Då som nu när man rör sig på platser med mycket folk så fick man passa sig för ficktjuvar. När handlare och rika bönder kom till marknaden för att göra kreatursaffärer hade de ofta plånboken full med mödosamt hopsparade pengar, så dessa dagar såg tjuvarna sin chans i folkvimlet. 

Norrköpings tidning rapporterade 1890 om vårmarknaden; ”Många fickstölder begingos på Vimmerby marknad den 22 Maj. Bland andra som fingo sina kassor lättade var en slagtare från Hallingebergs socken. Slagtaren befann sig på kreatursbacken, då en ficktjuf från honom annekterade en plånbok, innehållande 100 kronor jemte åtskilliga papper. En annan person blef af med 25 kr., hvarförutom åtskilliga småstölder begingos. Polisen hade sina misstankar på en inom orten illa känd karl vid namn Albert Grönqvist, förut straffad för stöld och rån m. m. Nämnda Grönqvist var synlig på marknaden, men har sedan försvunnit. För den händelse G. skulle snart uppenbara sig på andra orter (han plägar besöka marknader och då uppträda som spekulant på hästar), torde han nog blifva anhållen och sedermera sänd till Vimmerby, der polisen har litet otalt med Grönqvist, som är af medelstorlek och omkring 25 år gammal.”

Grabben John Albert föddes den 27 november 1866 i Gustafsborg, Vimmerby och var son till mjölnaren Anders Olsson Grönqvist och Gunilla Bernhardina Ringblom.  Albert var som sagt var en ökänd person i trakten; Dömd 24/3 1886 av Vimmerby rådhusrätt för fickstöld till 6 månader straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende i två år. Dömd av Vimmerby rådhusrätt 7/3 1887 för andra resan stöld till 10 månader straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende i tre år. Därutöver dömd av Vimmerby rådhusrätt 17/4 1889 för misshandel dels med, dels utan livsfarligt vapen att undergå straffarbete i sex månader. 

Så det var inte så märkligt att det var Albert som blev misstänkt vårmarknaden 1890 för fickstölderna. Albert fortsatte dessutom sina ficktjuverier på marknaderna runt om i Småland, Östergötland och Skåne. Tre år senare, den 31 juli 1893 dömdes han i Vimmerby för tredje resan stöld till 1 år och 10 månaders straffarbete och dessutom dömd av Vimmerby rådhusrätt 23/9 1895 för fjärde resan stöld till straffarbete i 1 år och 8 månader och förlust av medborgerligt förtroende i fem år efter frigivningen 27 december 1896. 

1897 blev Albert stämd av sin egen far för våld och hemfridsbrott, och nu insåg Albert att han inte längre kunde vara kvar i staden. Den 11 oktober 1898 tog han båten över till Gotland och bosatte sig i Rone. Här på Gotland gifte han sig 29 januari 1899 med Anna Lovisa Charlotta Hellström med vilken han fick sju barn. Kärleken och äktenskapet tog dock slut så småningom och de båda gick skilda vägar. Albert som försörjt sig som borstbindare dog den 19 april 1940 i Visby.

1890 rapporterades det också om ett ”ficktjufband” bestående av fyra eller fem personer, däribland en kvinna som hade infunnit sig på marknaden den 28 oktober; ”Flera personer, som besökt kreatursbacken, hade blifvit frånstulna penningar, bland hvilka en hemmansegare från Rumskulla socken 400 kr., en torpare från Locknevi socken 50 kr. o. s v. En främmande karl i snygga gångkläder och med ett ganska hyggligt utseende var misstänkt och fick aflägga visit å polisvaktkontoret, men då han nekande för stölderna och ej de ringaste bevis funnos, blef han åter lössläppt. Man lyckades ej upptäcka eller gripa någon af ficktjufvarne, som, då de anade oråd, försvunno och troligen reste till en annan marknad.”

Från decembermarknaden samma år rapporterades det om ett dyrt famntag. ”På senaste Vimmerby marknad blef en bonde, som helt lugnt promenerade omkring på ox-backen, efter det han nyss förut sålt ett par duktiga stutar, helt frapperad af att en karl kom emot honom, tog bonden i famn och utropade ”Nej, se god dag, Kalle, är du också i stan i dag?” Bonden, en af de lugna i landet, stirrade förundrad på den obekante mannen, som såg något ”herrevulen” ut, men sade, att det troligen var något misstag på person, ty landtmannen förklarade sig ej känna den vänligt påflugne. Men ett vänligt: ”Ber om ursäkt, jag ser, att ni ej är den jag trodde, nämligen en min slägting”, aflägsnade sig den främmande herrn och försvann bland folkhopen. En stund efteråt skulle bonden taga upp sin plånbok, i och för liqvidering af någon å torget köpt småsak. Men – plånboken var borta, tillika med dess innehåll, 300 kr.

Dryckenskap ställde till det

Under marknadsdagarna och framför allt kvällarna flödade det stora mängder öl från stadens krogar. Även detta gjorde att tjuvar fick tillfällen att smyga åt sig det som inte var deras. 1894 fick en icke namngiven hemmansägare i Småland plikta för ett rus på Vimmerby marknad den 24 oktober. ”Under det han sof ruset af sig, stulo nämligen tjufvar från honom mössa, 25 kr. och 2 oxar.” 
I Dagens nyheter den 18 december 1879 kan man läsa om ”En landtbo, som vid senaste Vimmerby marknad i kommission åt en bekant uppbar en summa af jemt 1,000 kr, tog sig efter detta uppdrags uträttande litet till lifs – i form af några droppar ”renadt”. Men nöjet blef mannen dyrt: då han hunnit åter få tankarne klara, voro pengarne borta. Antingen hade vår landtman – medan han kastade sig i ”verldsvimlet” och njöt af dess nöjen – tappat plånboken eller ock hade någon ficktjuf varit framme och som god pris annekterat de 1,000 kronorna.

Att dricka sig full var inte heller någon bra idé när man skulle göra viktiga affärer; ”På Vimmerby marknad den 20 december 1890 hade en torpare från Frödinge socken infunnit sig med ett par stutar, dem han skulle sälja. Af en eller annan orsak kom mannen i allt för gladt sällskap inne på en krog och försåg sig med en bastant florshufva. Sedan bortbytte han sina stutar för en häst, hvilken på hemvägen gick ifrån sin egare, som morgonen derpå anträffades stelfrusen uti en snödrifva vid vägen. Hästen hade troligen ”upphittats” af någon annan marknadsbesökande. Torparen gjorde emellertid en liten förlust på omkring 200 kronor, som stutarne voro värda.”

Nerikes Allhanda skrev 31 oktober 1886; ”En ung dräng från landet besökte, i sällskap med annat godt folk, Vimmerby marknad 26 oktober. Den unge mannen hade väl mycket njutit af potatisdrufvans saft, i följd hvaraf han ”pirum” lade sig att sofva i en portsmyg. När han sofvit ruset af sig och skulle stiga upp, befans det att en påpasslig tjuf annekterat drängen påhafda nya stöflar och dito strumpor. Han hade fått traska barfota hem i kölden, om ej en barmhertig samarit varit nog hjelpsam att låna den bestulne ett par strumpor och skor. Med bondånger, sjelfförakt och tom kassa begaf sig derpå drängen hem från staden.”

Slagsmål och bråk

Självklart förekom det ett och annat slagsmål på marknaderna. I november 1895 dömdes en son till torparen Lars August Zeylon från Bresfall i Hjorteds socken till höga böter för att ha begånget våld på Vimmerby marknad. ”Af vittnesberättelserna framgick, att gamle Zeylon och en af målsegarne, hvilken likaledes är till åren kommen, begynt slagsmålet i följd af gräl mellan deras söner”, och sen hade tydligen slagsmålet varit i full gång. Detta gav ordföranden ”anledning hålla en straffpredikan för dem [fäderna] för det de föregått de unga med dåligt exempel”.
Men nu var det inte en engångföreteelse för familjen Zeylon. Redan på marknaden den 5 oktober i Getterum hade det uppstått ett större slagsmål där flera personer blev mer eller mindre svårt misshandlade, en en svårt att han ännu inte kunde arbeta. ”Såsom värsta bråkmakare häktades torparen Lars August Zeylon från Bresfall i Hjorteds socken och tvenne hans söner, husaren vid Smålands husarregemente Frans August Zeylon och Johan P. Zeylon, af hvilka den sistnämnde vid första rannsakningen i följd af bristande bevisning försattes på fri hot. I lördags hölls slutransakning inför Tjusts häradsrätt å kronohäktet i Vestervik. Sedan en mängd vittnen hörts, af hvilkas berättelse framgick att bataljen varit synnerligen häftig, öfverlemnades målet till rättens pröfning. Först vid 8-tiden på aftonen efter långvarig öfverläggning afkunnades utslag. Zeylon den äldre samt sonen Frans August dömdes för våld och misshandel, för försök att fritaga häktad person samt för våldsamt motstånd att undergå hvardera 11 månader straffarbete samt att derjemte utbetala åtskilliga ersättningar. Sonen Johan Petter dömdes för våldsamt motstånd att undergå 2 månader fängelse.

Tragiska dödsfall

Att ta sig hem från Vimmerby marknad var inte heller alltid så lätt. Här följer en tragisk och nästan för detaljerad beskrivning från sista marknaden 1892 som fick titeln En död till reskamrat i tidningen Arbetaren; ”Sistlidne marknadsdag hade hemmans-egaren August Lundberg från Hamphorfva, Pelaren socken besökt Vimmerby och der inköpt ett par oxar, hvilka han anmodade en annan man att föra till sitt hem, beläget nära 2 mil från staden. Lundberg var alldeles rask och kry hela dagen samt samtalade med många personer på marknaden. På qvällen reste Lundberg i sällskap med en sin gode vän och granne hem; de åkte uti en skjuts. Kamraten som var körsven, tyckte, att L. var något sjuk, men fäste sig icke vidare dervid, utan trodde, att han snart skulle krya till sig, hvarpå resan fortsattes. Efter en timmes tid sänkte Lundberg sitt hufvud uti reskamratens, körsvennens, knä, och den sist nämnda trodde, att L. då blott slumrade. Men vid hemkomsten befans, att L. var död; han hade under färden slumrat in i den sista sömnen.”

Tyvärr kunde det gå snabbt också. I Göteborgs handels- och sjöfarts-tidning från den 28 december 1868 kan man läsa om en tragisk olycka: Från Vimmerby berättas, att vid Lucie marknad derstädes inträffade den olyckshändelsen, att oljeslagaren Hampus Hallgren på Söderholm, då han på aftonen skulle resa hem, körde omkull i ett dike ett stycke från staden och slog hufvudet så hårdt mot en sten, att han ögonblickligen afled.

Mördade sin bror

Det var dock inte alltid som det var en olycka när någon omkom på vägen hem från marknaden. Göteborgs aftonblad skrev 20 mars 1890 om det hemska brodermordet i Södra Vi. ”Om detta detta den 27 febr. begångna blodiga dåd, hvarigenom vallackaren C. F. Rosengren bragtes om lifvet af sin broder Joh. Gustaf Rosengren, samt om den senares dömande i måndags till 7 års straffarbete hafva vi redan lemnat meddelande. Genom vid ransakningstillfället afgiftna vittnesmål framgår om förloppet vid mordtillfället följande:

Då bröderna på återvägen från Vimmerby marknad kommit i ordvexling med hvarandra vid torpet Andersbo, nedstack den yngre R. sin broder, som genast föll död till marken. Den döde infördes derefter i ett närliggande torp, der det uppgafs att han blifvit ihjelsparkad af hästen. Såret tvättades och begäran framstäldes att få qvarlemna liket, hvilket dock helt naturligt vägrades. Det lades på vagnen under ett hästtäcke och färden fortsattes i samma riktning som förut. Derefter hade mördaren jemte qvinnan och barnet oantastade fortsatt förbi Södra Vi och Skärstad samt tagit in i ett torp under Näfstad, der föröfrigt tattare allt emellanåt bruka ha sitt tillhåll. Der upprepades samma historia om hästen, som skulle sparkat ihjäl Rosengren, och samma begäran att få qvarlemna liket samt bjöds i ersättning derför både häst och vagn. Denna begäran blef emellertid så till vida beviljad att liket skulle få vara qvar tills man om begrafningen fått tala vid kyrkoherden Rosenqvist i Södra Vi, dit torparen nu begaf sig i sällskap med Rosengren.

Kyrkoherden Rosenqvist, som emellertid på förhand var underrättad om mordgerningen, qvarhöll Rosengren och sände telefonbud till länsmansbostället att man skulle gripa den hos honom vaktade mördaren, hvilken också på qvällen blef intransporterad till Vimmerby häkte. Knifven med hvilken dödsstinget gafs sade sig Rosengren ha bortkastat; en knif hittades dock på fredagen och denna antages ha blifvit bortkastad af den bröderna åtföljande qvinnan.”

Som nyfiken släktforskare undrar man förstås, vad hände sen? Rosengren dömdes i Sevedes häradsrätt den 17 mars 1890, och hade innan dess suttit häktad i kronohäktet i Västervik. Han blev som sagt var dömd till 7 års straffarbete, och anlände den 3 april till Nya Varvets centralfängelse i Göteborg.

Rosengren var 20 år när han blev fängslad för mordet på sin bror. Han var född den 27 januari 1870 i Västra Eneby, son till Fredric Holm och Gustafva Magnusdotter. I fängelsets biografiakt kan man läsa följande; ”Fadern och modern kringstrykande tattare, som utan att lefva i lagligt äktenskap haft 13 barn, af hvilka nu lefva endast 7, alla okunniga, utom en flicka, som lärt att läsa och är gift i Säfsjö i Jönköpings län. (Rosengren) ogift, men lefvat i konkubinat med en Gerda Vilhelmina Lindgren, med hvilken han har tvenne barn, som äro hos sin moder,” Om Rosengrens tidigare liv skriver man; ”Så snart han blef så stor att han kunde, lämnade han under flera månader sina föräldrar och ströfvade omkring tillsammans med en äldre broder. Kan väl ej blifva tal om vård i något föräldrahem. Alltid kringstrykande lif. Började vid 17 år att fara på marknader såsom hästbytare och vallackare.”

Tiden i fängelset vittnar även något om Rosengren som person; ”1892, 10/5 dömd till 1 månads cell däraf 6 dygns mörk för ordningens störande och hot med lifsfarligt vapen mot medfånge. 1896 15/1 dömd till 30 dygns ljus cell för ordningens störande.” Rosengren avtjänade sin tid, och släpptes den 26 december 1896 för att förpassas till Vimmerby. De allmänna vitsorden var inte positiva; ”dåligt uppförande (spottade läraren på ryggen i skolan). Han anges ha lärt sig smedsyrket, och hade nu 93 kronor och 69 öre på fickan. Härefter fortsatte hans flackande liv samtidigt som hans barnaskara utökades. Resan tog slut den 2 oktober 1929 då Rosengren dog i Söderåkra där han försörjt sig som lumphandlare.

Överraskande snöoväder

Nu tillhörde som tur var dödsfall och mord på väg hem från marknaden till ovanligheterna. Men det kunde ändå vara nog så svårt på grund av vädret att ta sig hem när festligheterna var över. 1892; ”På Vimmerby marknad den 25 oktober var vädret under förmiddagen ganska vackert, men på eftermiddagen började snö falla och på qvällen uppstod fullkomligt yrväder. Många af de marknadsbesökande som lågo qvar i staden öfver natten, hade ditkommit på vagnsåkdom. När de vaknade på morgonen, låg marken täckt af öfver qvartersdjup, på sina ställen halfalnsdjup snö. Alltså måste vagnarne utbytas emot släddon, och dylika var ingen lätt sak att för så många resenärer i hast komma öfver. De som lyckades utbyta vagnarne emot släddon, eller låna sig sådana, reste med gladt mot och vid klingande före från staden; men de öfriga, hvaraf många hade 5 á 6 mil hem, måste på vagnar företaga återresan, som blef mycket besvärlig och särskildt tung för dragarne, hvilka fingo arbeta hårdt, emedan hjuldonen gingo svårt och voro tunga i snön.”

…och med det lämnar vi för denna gång marknaderna och folket i den lilla handelsstaden Vimmerby, belägen i de mörka skogarna i norra Småland. Tack för att du tog dig tid att läsa. 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s