Kloka gummor från Småland, del 1

Kloka gummor och kloka gubbar fanns det långt in på 1900-talet. Förr i tiden när det var långt till närmaste läkare, om det ens fanns någon i trakten, så var det dessa personer som folk vände sig till när de var sjuka eller hade ett sjukt djur som behövde omvårdnad. Men det var ett farligt liv dessa levde, gränsen för att hjälpa sjuka mot att anses vara en häxa som läste signeri (besvärjelser) över andra var hårfin. Jag tänkte berätta om två kloka gummor från Småland som fick stå inför tinget och bedyra sin oskuld.

Trollkvinna

Under vikingatiden var det vanligt förekommande med självständiga, starka kvinnor. Jämställdheten var med andra ord väldigt god under denna tid. Kvinnan kunde om hon ville bedriva både handel och utföra hantverk. Hon kunde även bli sejderska, det som senare skulle komma att kallas häxeri, men som under vikingatiden var ett respekterat yrke och vars personer man såg upp till. 

Sen gjorde kristendomen sitt intåg och prästerskapet fick stor makt, och makten skulle tillhöra männen. Även om det fanns kloka gubbar, så var det framför allt kloka gummor som framställdes som bilden ovan, illmariga, elaka och med ont uppsåt i tankarna, för att inte tala om att ha förbund med självaste djävulen. Den fasansfulla jakten på ”häxor” som drevs i Europa under medeltiden och långt fram på 1600-talet var kyrkans sätt att utöva sin makt för att stävja starka, fritänkande och kunniga kvinnor. Våra domböcker från äldre tid är fulla av fall där folk anklagas för att utöva trolldom, och vi tar oss nu tillbaka 320 år för att få veta lite mer om drängen Nils öde. 


Drängen Nils Gummundson från Gebo i Vimmerby

Den 20 februari 1699 steg drängen Nils Gunnundson i Gierbo (Gebo, Vimmerby) fram för Sevede häradsrätt i det gamla tingshuset i Vimmerby stad. Nils beklagade sig att när han för tre år sedan tjänat som dräng ute i Wännebörke (Vennebjörke) samtidigt som pigan Kerstin Persdotter så hade hon förhäxat honom. Kerstin hade blivit förälskad i Nils, men kärleken hade inte varit besvarad från hans håll. Nils stod nu och beklagade den värk och bräcklighet han hade fått utstå av Kerstins tilltag, Nils ”war ännu mycket äländig, att hans hufwud hals och bröst war fasligit att see uppå med uthråttnade bulor, af wärk och sweda, hwilka dock intet warat sig, uthan köttet dödt och fallit uth, der det intet blifwit någon annan uthtagit, dess uthan hans mandom och alla krafter, honom så betagne att han mycket litet förmår att gåå, mindre att på något sätt tiena sin föda.”

Dessutom stod det inte rätt till med Nils könsorgan; ”Hans hemlige ting är honom och alldeles förwissnat är och än af wärk mycket plågat serdeles somlige tider och mäst hwar månat moth, eller skifte. Hans moder berättade att hon kan intet annat tycka än wärken är honom swårast när konan har sin tid”

Och nu inför rätten berättade Nils hur Kerstin hade försökt att få honom att bli kär i henne. En gång hade hon bjudit honom på brännvin när han var trött och frusen, men av den hade han börjat darra, fått blåsor i ansiktet och en olycklig värk i hela kroppen. När han dagen efter slog ut resten av flaskans innehåll såg han att det var rött. En annan gång hade Kerstin gett honom en smörgås, men när han börjat äta av den hade han sett att den var blandad med blod och hår, och kastat bort den. En tredje gång hade hon gett honom en pannkaka, och när han tagit ett bett av den hade han även i den sett blod och hår. Han hade då kastat den till hunden, som straxt efter att ha ätit av den hade blivit galen, tjutit och inte haft ro. Efter en tid blev hunden bättre, men den blev aldrig sig själv igen. För Nils däremot tilltog värken mer och mer allt som tiden gick.

Nu var det Kerstins tur att stiga inför tinget. Hon berättade att hon hade tagit av sitt mensblod och blandat i brännvinet, och även av sitt könshår och blandat i smöret och pannkakan, allt för att han skulle bli kär i henne och få honom att gifta sig med henne. Kerstin grät nu och bad om guds nåd, för aldrig hade hon kunnat tro att det skulle gå så illa för honom. Kerstin sa att hon hade lärt sig detta av Cicila i Uppsala knektetorp, som även hon var närvarande denna kalla vinterdag. Cicila var en ”gammal löös qwinna om 70 åhr” som under många år hade sökt sitt uppehälle hos gott folk i Rumskulla och Södra Vi socknar. 

Kerstin berättade att Cicila hade kommit till Vennebjörke då husbonden och matmodern var i gästabud, och ingen annan än hon och drängen Nils hade varit hemma. Nils hade kört hö, och Kerstin sysslade med boskapen, då kom kärringen till henne vid ladan. Cicila hade sagt att det var en vacker dräng, och att den ska du (Kerstin) ha. Kerstin hade då beklagat sig och sagt att det nog inte blev något av med det, men då hade Cicila sagt att det skulle hon se till, och att hon minsann hade fått ihop många par i sitt liv. Det var då Cicila hade berättat hur Kerstin skulle gå till väga. För detta hade Kerstin inte gett något förutom mat och brännvin. Men Cicila förnekade allt väldigt bestämt, ingen skulle komma fram och bevisa henne något så elakt, bara för att hon var en fattig kvinna. Cicila vände sig mot Kerstin och sa ”Du liuger. Du har alla dina dagar warit een gnisshynda, du har sieflt spunnit upp det du säger på mig!” Men Kerstin påstod att hennes talan var sann. 

Men även Nils hade varit i kontakt med Cicila. Eftersom han hört att hon kunde några små konster, så hade han frågat henne om hon inte kunde bota honom. Då hade hon tagit ut honom på tomten och satt honom på en sten, och sedan läst och läst över honom. Dessutom hade han fått en liten röd påse att bära om halsen med något obekant innehåll. Men så länge som han hade den på sig så fick han ingen ro. Han hade gett tillbaka den till Cicila, och istället fått en svart påse. Men när han kom hem så rådde hans mor och bror Staffan honom att kasta den i elden. Detta han gjorde, och då small den till som den varit full av krut. För dessa häxkonster hade han gett henne 2 kannor korn och 3 halmkärvor. Han hade lovat henne en skäppa korn till, men det hade hon inte fått.

Cicila erkände att hon kunde läsa bort slem, och det var för detta hon läste över drängen, men aldrig skulle någon påstå att hon hade brukat någon trolldom.

Rätten frågade nu Cicila hur hon signade i sten, och hon svarade då att till det använde hon en brynsten, en sax, en borste samt vitlök, och med dessa läste hon ” Jag mäter dig flen med hwitlöök, du skallt icke giöra denna menniska mehr men, än en steen, jag mäter dig med borsta, du skall aldrig här wårsta, jag mätte dig med steen, du skalt aldrig göra denna menniskan meen, jag mätter dig med sax, du skallt här aldrig wax. Du blod skall intet läcka eller senor sträcka.”

Detta skulle Cicila ha lärt sig av en gammal trädgårdsmästare som hon träffat på för en tid sedan mellan Norrhult och Mulebo i Rumskulla socken. Något mer än denna läsning påstod hon sig inte kunna. Som svar på frågan vad som hade varit i den röda påsen, så sa Cicila att i den ”lägger i min stånda i hylta”, och mer besked gick inte att få av henne.

Nu skickades två av nämndemännen, Erik i Stolparp och Per i Kåretorp, till det torp där Cicila bodde för att hämta hennes kista. När de återkom togs nyckeln av Cicila och gavs till befallningsman Johan Drangel som öppnade kistan. Den var full av åtskilliga knyten, saker av järn, mässing, sten, ben och frö, hår av åtskilliga slag, silke, ull, och siden. Dessutom en påse med rådjursklövar, flinta, björke, stickor, horn och en massa annat. Ytterligare en liten kista frambars, tillhörande Cicilas dotter Kerstin Jönsdotter, men i den fann man inget av intresse. 

Nu frågades allmogen som var närvarande om någon visste någonting om hennes signeri eller hur hennes förda leverne varit? Men det var ingen som ville svara, det var uppenbart att de fruktade henne, särskilt de från Rumskulla och Södra Vi. Men Hans Bertilsson i Vennebjörke berättade att hon hade förgjort (förhäxat) en ko i Miöhehult (Mjöhult), och att det alltid hade hörts elaka rykten om hennes signeri.  

Cicila förehölls nu med allvar att bekänna hur hon hade signat eller förgjort Nils Gummundson samt vad hon använt alla dessa små knyten och sakerna i kistan till. Cicila svarade, ”Jag ähr een fattig qwinna, hwat jag fått och haft öfwrigt, har jag bundit in och förwarat, har aldrig lärt Kerstin som hon bekänner, icke häller gjort Nils eller någon annan något ont tillstod att hon brukat något af de sakerna för een och annan boskap sjuka.” Efter att ha visiterat Cicila, men endast funnit lite vitlök, var det dags att rannsaka Cicilas dotter Kerstin Jönsdotter. 

Dottern Kerstin steg nu fram och förnekade och bedyrade att hon inte visste om något signeri, och aldrig sett än mindre lärt sig något sådant av sin moder. Sedan hon blev vuxen hade Kerstin tjänat hos gott folk, och för två år sedan kommit till sin moder för att försörja henne uti sin ålder och fattigdom i denna dyra tiden.

Slutligen vände sig rätten åter till Kerstin Persdotter, som tillhölls med allvar att bekänna sanningen om kärringen inte hade sagt henne något mer som hon skulle göra mot Nils Gummundson, men Kerstin svarade; ” Nej intet och wet gud att jag intet wiste eller wet det ringaste der med, uthan alenast tänkte han der igenom skulle bli kiär till mig, att jag måtte få honom till man.”

Det var nu dags för rätten att fatta sitt beslut. 

Även om  Kerstin Persdotter efter råd av kärringen Cicila gett drängen Nils Gummundson obekväma ting så hade hon inte gjort det för att göra honom illa utan bara för att få honom att bli kär i henne, så hade hon använt olovliga medel för att åtstadkomma detta. Rätten kunde inte finna någon annan tro än att det hade med signeri att göra, och därför för sådant må plikta i detta fall.

Vad kärringen Cicila Persdotter angår kunde rätten icke annat se och finna än att hon under lång tid hållt på med signeri och läsande, varigenom enfaldigt folk är lett till tron att hon kunnat mer än andra, och således burit fara för henne så pliktar hon för den skull som signerska. Men dottern Kerstin Jönsdotter som alldeles förnekar tagit någon lärdom av sin moder, utan kommit hem till henne uti en god mening och till att hjälpa henne med försörjning under denna svåra tid, blev denna gång frikänd.

Dom: ”Såsom konan Kerstin Persdotter god willigt tillstår, tränne gånger gifwit drängen Nils Gummundsson obeqwämlig ting in, uthi drick och mat, haft om uthi een god mening och till att göra sig henne kär, hwar öfwer han ähr fallen ithi enså elak siukdom att han på 3 åhrs tid ingen hellsodag haft, utan af wärk så händer bruten och utmattat, att hans krafter ähro honom helt betagna för den skull pliktar Kerstin Persdotter för brått sin, så att hon sliter ris för tingsstugudörren.

Belangande Cicila Jönsdotter, så ehuruwäl hon inständigt förnekar sig aldrig omgått med något signeri, likwist som hon är uti ellakt rykte och uti hennes gömmor äro funna åtskilliga knyten af allehanda slag, som nämnas kan, och hon sielf tillstått brukat samma för boskap sjuka, samt låtit bruka sig att måta och läsa bort stenen. Kan rätten icke annat see än hon omgåt med signeri och andra fördömlige kunskaper och för den skull bör hudstrykas för tingsstugudörren alt efter 9§ uti kungliga majestäts stadga om eder och sabatsbrott.

Hwad angår dottren Kerstin Jönsdotter så emedan ingen är som om henne för något att säga, än det som gott är, hon och bedyrar sig wetta utaf intet signeri, utan allenast för 2 år sedan hemkommen, att förhiela sin moder till dess upphälle, det hon kan förmå, så blir hon för denna gången otilltalt. Dock alt, den förloflige kunglige hofrättens högwisa omdöme, ödmjukligen underkastat.” 

…Och eftersom det inte rörde sig om något dödsstraff, så blev säkerligen dessa risstraff godkända av hovrätten och verkställda vid trappan till det gamla tingshuset i Vimmerby inför alla då närvarandes nyfikna blickar, så väl borgare som för dagen inresta landsbor. Hur det gick för stackars Nils och hans svåra kroppsskador förtäljer dock inte denna historia…

I nästa inlägg kommer jag och berätta om en annan klok gumma från trakten som gick ett lite annorlunda öde till mötes då hon stod inför tingsrätten.

Som en observant läsare av texten påpekat så har Cicila omnämnts både som Persdotter och Jönsdotter, detta fel uppstod dock redan då domboken skrevs 1699. 

Källa:

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAAAE:37 (1699-1700) Bild 260 (AID: v208512.b260)

 

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s