Vem menar du?
I äldre tider hade varje person endast ett namn, tilltalsnamnet. När man pratade om en viss person och för att veta vem det var så kopplade man ihop namnet med platsen där personen bodde, exempelvis Lasse i Ekhult eller Brita i Slättfall. Man kunde även använda en egenskap eller åkomma hos personen så som blinda Stina eller Pär den halte. Du känner säkert till historiska personer så som Harald Blåtand, Karl den döve eller Sven Tveskägg.
Samtidigt var det mer regel än undantag att man i dagligt tal använde en kortform av sitt namn, Elisabeth blev Lisa och Catharina blev Kajsa. Förr i tiden var det få som visste när de var födda, än mindre vad prästen hade skrivit in för namn i dopboken. Hade man blivit döpt till Magdalena, men blivit kallad för Lena av föräldrarna när man växte upp, så var det det namnet som personen fortsatte att använda livet ut. En del tror att prästen skrev in en finare form av namnet i dopboken, när föräldrarna sa att dottern skulle heta Lisa så skrev prästen Elisabeth. Detta kan självklart ha förekommit, då främst när det står ett latinskt namn på ett vanligt torparbarn, men det finns även många fall där samma präst under samma år har döpt olika flickebarn till både Elisabeth och Lisa, eller Elisabeth och Lisken (från tyskans Lischen för lilla Lisa).
Vad man döptes till var också till viss del styrt av traditioner. Äldsta sonen fick som regel ärva farfars namn, andra sonen morfars. Likaså döptes äldsta dottern ofta till mormors namn, och andra dotter till farmors. Det är därför mycket vanligt att samma namn återkommer i varannan generation under lång tid. Man kunde även ärva ett namn från en ansedd eller framgångsrik släkting, men det var viktigt att personen man tog namnet av inte längre levde, annars skulle en av dem snart dö. Om ett barn dog så kunde nästfödda barn döpas till samma namn, det vill säga det barnet fick även de ärva namnet efter den ansedda släktingen, inte efter sitt döda syskon. I vissa fall förekommer det två barn i syskonskaran med samma namn, då kan den ena vara döpt efter mormor och den andra efter farmor och dessa två hade i sin tur samma namn. Ett barn kunde även döpas efter fadern om han var död, eller efter modern om hon dog vid förlossningen. Denna tradition att namnges efter en förälder eller närstående släkting härstammar ända från vikingatiden.
Att ge sitt barn flera namn började bland kungliga personer, men blev i mitten på 1700-talet även allt mer vanligt bland vanligt folk. Prästerna var dock länge motståndare till att döpa barn till fler än ett namn, och det berodde på att om barnet blev svårt sjukt kunde föräldrarna byta tilltalsnamn och se om barnet då frisknade till. Sån vidskeplighet kunde ju inte tillåtas i ett kristet samhälle.
Patronymikon och Metronymikon
Patronymikon vilket betyder fadersnamn, är ett ”namn” som bildas av faderns namn. När Peter får en son som döpts till Nils, kommer han anges som Nils Peters son, observera att det i äldre tider inte skrevs samman, utan här talade det om vem man var son till. På samma sätt, när Peter fick en dotter så fick angavs hon som Peters dotter. I senare tid skrevs sedan samman orden till Petersson respektive Petersdotter. Även i efternamn finns kortvarianter, så som Olsson (Olofs son), Ersson (Eriks son). Man bör även observera att exempelvis Jonsson kan vara både Jons son och Jonas son.
En kvinna som gifte sig tog aldrig mannens patronymikon utan behöll sitt eget, hon var ju inte dotter till sin makes far. Däremot, om mannen hade ett släktnamn (se nedan) så kunde även hustrun ta sig detta namn om hon själv inte hade ett släktnamn utan endast patronymikon.
Den mycket mer ovanliga motsvarigheten är när man bildar ”namnet” av modern, vilket kallas för metronymikon. Detta skedde som regel vid två olika situationer, om modern var av mycket ädlare ätt än fadern, eller om barnet var ett resultat av en utomäktenskaplig relation. Exempel på detta är Magnus Marinason och Sven Estridsson (dansk kung 1047-1076).
Även i Danmark och Norge användes förr patronymikon, där med ‑søn, senare ‑sen för svenskans motsvarighet -son. I de tidigare danska landskapen, Skåne, Halland och Blekinge användes ända in på 1800-talet den danska formen -sen. På Island använder man fortfarande både patro- och metronymikon med suffixen dóttir- och -son som man har gjort i alla tider.
Övergång till Släktnamn
Under medeltiden hade som sagt använde alla, rik som fattig patronymikon, men detta kom sakta att förändras. Bland de första som började använda fasta efternamn, så kallade släktnamn var adeln under 1500-talet, inspirerade av utländska adelssläkter. År 1626 skapades Riddarhuset på initiativ från Gustav II Adolf och rikskansler Axel Oxenstierna, och nu krävdes det att alla släktingar av samma adliga ätt skulle ha ett gemensamt släktnamn. Detta släktnamn ärvdes sedan av efterföljande generationer, precis som våra nutida efternamn. Samtidigt behöll man även sitt patronymikon, så som exempelvis Gustaf Persson Banér. Många gånger bildades det adliga släktnamnet från deras vapensköld med tillhörande heraldisk symbol.
En yrkeskategori som tidigt anammade släktnamn var prästerna. Från att endast ha använt förnamn i kombination med herr, så som Herr Oluf, Herr Lars etc, så började man under 1500-talet att omvandla sitt patronymikon till en latinsk form, Magnus Petersson blev Magnus Petri, Eric Larsson blev Ericus Laurentii. Prästen kunde även använda födelseort eller ursprungsplats i sitt latinska efternamn, så som den ökända Abraham från Ångermanland; Abrahamus Angermannus.
Borgarna i städerna
Även borgarna i städerna använde till en början patronymikon. Influerade av adel började dock de främsta borgarna att ta sig släktnamn på 1600-talet, och från 1700-talets början var det nästan alla som flyttade in i städerna som tog sig släktnamn, detta av rent praktisk orsak. På landet kunde man referera till Lasse i Ekhult, men städerna delades in i tomter som bara hade ett nummer, unikt för varje kvarter. Därför behövdes även ett släktnamn för att kunna särskilja på alla Lasse som bodde i staden. Dessutom för att göra det ännu tydligare, så använde man även sitt patronymikon, exempelvis Niclas Hansson Linck för att ytterligare kunna särskilja de olika personerna inom samma släkt. En yrkeskategori i städerna var hantverkarna som även de under 1600-talet fick släktnamn i och med införandet av skråsystemet.
Soldaterna
Ett annat exempel är soldatnamnen som blev vanliga i slutet av 1600-talet. Även här var det för många personer samlade på en och samma plats, och för att veta vem som skulle utföra respektive order, så tilldelades man ett soldatnamn. Det var kompanichefen som tilldelade soldatnamnet som ofta kunde vara beskrivande för personen, så som Modig, Stark, Munter och Rolig. Det var viktigt att soldatnamnet var unikt i kompaniet, men fick däremot förekomma i flera olika kompanier inom samma regemente.
Det man även får tänka på som nybliven släktforskare är att soldatnamnen sen i sin tur ärvdes av den efterkommande rotesoldaten (knekten), så även om de hade samma soldatnamn, så var de mycket sällan släkt med varandra. Soldatnamnet kunde användas som släktnamn av barn och barnbarn, men vanligare var att de använde patronymikon.
Slutet och början för patro- och metronymikon
I mitten av 1800-talet nådde den industriella revolutionen Sverige. Allt fler började nu flytta in till städerna där det fanns arbete och det skapade problem bland annat för pastorsexpeditionerna som nu fick svårt att hålla reda på alla människor. I städerna började man därför under 1800-talet andra hälft att frångå patronymikon, och vanligast var att man behöll det senast använda patronymikonet som sitt efternamn. På landet levde Patronymikon kvar ytterligare några decennier, men skulle även där så småningom upphöra.
Allra först försvann användningen av -dotter, döttrarna fick helt enkelt samma efternamn som sina bröder, om fadern hette Karl fick de efternamnet Karlsson. I våra grannländer Danmark och Norge gick denna övergång mycket fortare, i Sverige förekom patronymikon även i början på 1900-talet i vissa trakter så som Skåne, Dalarna och Hälsingland.
1901 antogs den så kallade namnlagen, en namnförordning som var ett tillägg till förordningen om kyrkobokföring. Skillnaden var, att från och med nu tog hustrun makens efternamn då de gifte sig. Det var dock fortfarande tillåtet med patronymikon, så man var inte tvungen att använda ett släktnamn. Först i och med 1963 års namnlag (1963:521) blev det stadgat att alla svenskar skulle ha ett familjenamn, och därmed blev det från och med detta år förbjudet med patronymikon.
Härefter följde namnlagen (1982:670) som trädde i kraft 1 januari 1983. Nu fick man rätten att efter särskild ansökning och prövning använda patro- och metronymikon igen, och i och med vår nuvarande namnlag (2016:1013) som trädde i kraft 1 juli 2017, blev det återigen tillåtet att använda patro- och metronymikon för den som så önskar utan några som helst förbehåll och utan prövning.
Anforskning 