Strypt och slagen av svågern Rosenbohm
För att följa upp mitt föregående inlägg skriver jag idag om det olyckliga äktenskapet mellan snickare Carl Persson och Maria Johansdotter som tre gånger hindrades av kyrkan och Göta hovrätt att skiljas och därmed tvingades leva i ett olyckligt och destruktivt äktenskap under många års tid här i Vimmerby. År 1699 gick det så långt att Carl höll på att mördas av Marias halvbror Hans Christophersson Rosenbohm!
Den 22 november 1686 lästes consistoriets förmaningsbrev upp vid Vimmerby rådstuga där snickare Carl Persson och hans hustru Maria Johansdotter förmanades ”att dhe här effter umgåås medh hvar andra uti alla stycken som ächta folk ägnar och böre giöra till dheras timmelige och Ewiga wälfärdh” daterat Linköping 17 november.
Carl och Maria hade varit gifta sedan början på 1670-talet, men deras äktenskap hade inte blivit den kärleksfulla samvaro som man hade kunnat hoppas. Denna förmaning som de fick vid rådhusrätten i november 1686 skulle dock långt ifrån vara det sista i detta tragiska ärende. Även om det gick många år innan vi får veta mer, så kulminerade det våren 1699.
Den 16 maj 1699 vid Vimmerby rådhusrätt trädde Carl fram och klagade på att hans hustru och dess halvbror, Hans Christophersson Rosenbohm hade velat mörda honom! Hans hade tagit ett så hårt stryptag på Carl att han inte hade kunnat ropa på hjälp och dessutom hade de lagt på haspen på dörren så att ingen skulle kunna komma in och rädda honom. Carl hade dock tillslut kunnat ropa på hjälp och Nils Falk hade då genom att ta ut ett fönster i stugan kunnat ta sig in och skilja dem åt.
Det hela hade börjat med att Nils Falk hade kommit dit, haft med sig några kannor öl och haft med sig några spelemän. Det hade gått livat till, Nils och Carl hade börjat bokstavligen dansa på bordet, vilket de fått lov av hustru Maria att göra. Men när Hans Rosenbohm trädde in i stugan hade han sagt att bordet var till för att äta på, och då hade de blivit osams. Det blev slagsmål, hårdragning och Rosenbohm slängde Carl in emot dörren och det var då hustru Maria haspade densamma för att de skulle få vara ifred. Därefter hjälptes Maria och Rosenbohm åt att dra Carl i håret och slå honom blodig, ett sår vid vänstra ögat.
Carl klagade att sedan Hans Rosenbohm var orsaken till att hans hustru var så vidrig och elak vid honom, och dessutom hade Maria och halvbrodern legat i sängs med varandra. Vidare berättade Carl att året före hade Rosenbohm slagit honom illa helt utan orsak med en käpp över kropp, armar och ben då de var ute på en åker. Carl hade även den gången fått tigga för sitt liv, och skrika på hjälp så att de som arbetade på åkrarna brevid hörde och kunde komma till undsättning. Carl bad nu rätten om hjälp för att få ut sin svåger Rosenbohm ur sitt hus.
Rosenbohm å sin sida försvarade sig med att när han kom in så steg Nils Falk ner från bordet, drog sin sabel och skurit honom under hakan. Rosenbohm hade då tagit sabeln ifrån Nils och brutit av den, men mera hade han inte rört varken Nils eller Carl. Maria berättade att hon sen hade lagt på haspen på dörren för att Nils inte skulle komma in igen då han hade varit så hotfull mot dem.
Nils Falk kunde denna dag inte referera vad som hade hänt då han var drucken och tilläts därför taga avträde.
Det fanns fler vittnen till händelsen; ett var den 17-åriga gosen Mats Larsson som berättade utan ed, att han hade varit i Carls stuga när bråket började. Han hade sett när de dansade på bordet, och när Nils hade dragit sin sabel och viljat dra med sig Rosenbohm ut, och då råkat träffa honom med udden av sabeln på hakan och det var därför Rosenbohm blivit arg och brutit av sabeln och sagt till Nils; ” din Swärfadher haar icke gifwit dig zabbellen att du honom draga skall och giöra någon skada, ock kunde iagh, sade han, dher iagh wille hämpta dig sönder och slijta tarmarna uthur dig!” Nils hade då gått därifrån och till rådman Grönfäldt, men kommit tillbaka till stugan när han hörde rop och jämmer. Då varken Nils eller Henric Fahnensmitt hade lyckats få upp dörren (som var haspad) hade Nils avtagit ett fönster och på så sätt tagit sig in i stugan och räddat Carl från att bli strypt men som då var alldeles blodig. Mer hade inte Mats sett eller hört.
Daniel Persson, en gosse på 13 år hade sett Nils gå igenom det uttagna fönstret och hjälpt ut Carl, som då hade sagt, ”hade iag nu icke utkommit hafwa dhe döödt migh!”
Då Henric Fahnensmitt, stadens hattmakare inte var närvarande sköts målet upp och Rosenbohm förpassades tillbaka till arresten.
Den 17 maj 1699 var hattmakare Henric Fahnensmitt närvarande, och han berättade efter avlagd ed att han hade varit ute i sin verkstad då hans hustru kommit och ville att han skulle gå till Carl Persson och medla fred, annars skulle de slå ihjäl varandra! Han gick därför ifrån sitt arbete och till Carls stuga där han fick se Nils Falk och Rosenbohm ligga dragandes varandra i håret. Henric lyckades skilja dem åt, och Nils sträckte fram handen och ville förlikas, men det ville inte Rosenbohm som var rasande och sa; ”nej du har huggit mig som en skiälm, jag förliks intet med tigh.” men tog ändå Nils i handen därefter. En kort stund senare hörde Henric rop och skrik ifrån Carls stuga, men hindrades komma in då haspen låg på dörren. Han hörde Carl ropa ”Hielp i Jesu nampn, dhe strypa migh! Nils Falk hade under tiden fått ut fönstret och släppte in Henric som då såg hur Maria ropade åt sin bror att ge sig, då han och Carl låg blodiga på golvet. Mer hade Henric inte att berätta.
Per Carlsson berättade utan ed, att han såg Rosenbohm hålla Carl uti strupen så hårt att han väste och inte kunde ropa, samtidigt som Maria örfilade sin man och bad honom tiga. Mer visste inte Per.
Detta ärende skulle visa sig bli både långdraget och infekterat. Den 10 juni begärde Maria och Rosenbohm att Nils Falk skulle vittna, men samtidigt anklagade de Carl för att ha mutat honom med flera byttor öl som Carl tagit ur deras hus och gett till Nils för att han skulle vittna till Carls fördel. Den 18 juli var Carl i rådhusrätten och begärde att ingen i staden skulle tillåtas handla det ringaste med hans hustru Maria tills domen hade fallit i målet.
Den 6 november 1699. Sommaren hade passerat och nu i kalla november stod Carl och Maria åter i rådhusrätten. Den ärevördige herr Johan Phoenix, präst i Vimmerby och tillika kusin med Marias mor Karin hade nu pratat med paret och manat dem att som rätta äkta fokl anstår och bör, inte ha någon mer osämja mellan sig, och illa vilja eller hant och avund visa, utan i sitt äktenskap erfara kärlek och pläga ett lyckligt äktenskap. Carl skulle kunna tänka sig att fortsätta sitt äktenskap med sin hustru under förutsättning att hon övergav sin halvbror Hans Rosenbohm som var roten till all deras träta. Men Maria kunde inte tänka sig att ”vidare bygga bo och äktenskap” med sin man Carl, utan hon ville skiljas. Hon berättade nu att hon var trött på hans elaka väsande emot henne och andra som han oftast uti sitt fylleri förövande. Detta nekade Carl till, och hävdade åter att Hans var orsaken till att hans hus blev ruinerat. Carl sa att hustrun hade avtröskat nästan all deras säd och låtit bränna brännevin av den. När hon sen sålt brännvinet hade Rosenbohm tagit hand om alla pengarna. Detta förnekade i sin tur hustru Maria, som hela tiden stod på sig att hon ville skiljas. Ärendet gick nu upp till consistoriet för beslut.
Den 29 november 1699 upplästes ”Ven: Consistorij uti Linkiöping ankombne breef af swar till magistraten angående ächta follken Carl Persson och hustru Maria Johans dotter således att dher tillhållas skoole lefwa med huar annan uti kiärleek och sämja och fullgiöra den förlijkning som deet Anno 1686 emillan är skiedd, huar och icke alt undergå det straff som på slijkt kan föllia.” Detta var alltså andra gången som Maria och Carl blev nekade att gå skilda vägar av kyrkan trots 13 års olyckligt äktenskap.
Den 23 december 1699 fälldes den omfattande domen i målet angående bråket i Carl Perssons stuga där han höll på att mista livet. Hans Christophersson Rosenbohm som tagit ett hårt stryptag på Carl och slagit honom blodig fick böta 12 marker silvermynt efter det 9:e Cap. i Såramålsbalken med vilja, och för hårdragande ytterligare 6 marker silvermynt efter det 12:e Cap. i samma balk, samt för bråk 1698 på en av Måns Jonssons åkrar, där han gett Carl hugg och slag utan den ringaste orsak, där Carl slagit Hans två slag med sin käpp vardera pliktade 6 marker silvermynt. Även Nils Larsson Falk och Rosenbohm dömdes för deras bråk vid Carls stuga.
Rätten fann även det bäst att Hans Rosenbohm förvisades från staden i ett halvt års tid från och med den 1 januari för att Carl och Maria skulle få lugn och ro i sitt äktenskap då nu consistoriet nekat dem att gå skilda vägar. Carl och Maria blev nu tillsagda att som äkta kristligt folk vara tillsammans, och bara äkta kärlek och sämja visa så som rätta äktenskapsfolk anstod och vederbör. Den som inte gjorde det skulle sättas i stadens fängelse i 14 dagars tid eller betala 20 daler silvermynt i böter.
Man skulle kunna hoppas att det nu var över, men det skulle visa sig att Maria stod fast vid sitt beslut att inte vilja leva tillsammans med Carl längre, och mycket berodde kanske på att Hans Rosenbohm, hennes halvbror som hon allierade sig tillsammans med emot sin make Carl inte tycks ha lämnat staden.
Den 30 april 1700 klagade Carl åter vid rådhusrätten att hans hustru Maria träffade sin halvbror Hans Rosenbohm hemma hos Beata Drummund, och att hans var orsaken till Carls ”nöödh och swåra tillstånd”. Rätten förbjöd nu Hans att träffa sin halvsyster i staden. Den 13 maj 1701 begärde Carl åter förbud för handel med hans hustru, båda parter ansåg att den andre gjorde dåliga affärer och slösade bort hemmets pengar, och det skulle visa sig att när Carl senare dog fanns inget av värde kvar.
Den 9 september 1701 begärde Maria bodelning från Carl, men både consistoriet och Göta hovrätt sa nej till någon äktenskapsskillnad vilket besked upplästes vid rådhusräten den 18 augusti 1702.
Den 20 augusti 1702 yrkade Carl åter att Hans Rosenbohm skulle ut ur staden, och snart skulle svaret på hans desperata önskan få sitt svar:
Den 22 september 1702 upplästes vid rådhusrätten Gen: löjtnant och landshövding, högvälborne herr Rehbinders skrivelse till magistraten av den 20 sistlidne Augusti: där skall Hans Rosenbohm sig här ifrån staden förfoga och honom envis termin där till bliva förlagd, som alltså skedde till den 4 nästkommande november.
Hur mycket Hans Rosenbohm vistades i Vimmerby efter detta är för mig okänt, den 11 oktober 1702 blev han antagen till dragon, och den 11 november 1715 avled han. Han efterlämnade sin egendom till sin syster Maria.
På grund av kyrkans stora makt och obönhörliga envishet tvingades två personer leva merparten av sina vuxna liv tillsammans i ett mycket olyckligt och destruktivt, både känslomässigt och ekonomiskt sett äktenskap.
Snickaren Carl Persson dog den 2 september 1709. Några barn verkar det inte ha blivit i äktenskapet, åtminstone inte som nådde vuxen ålder. Maria gifte om sig den 27 december 1720 med Nils Hyltberg som då varit köpdräng hos henne i fem års tid. Med Nils hon levde sina sista 15 år. Vi får hoppas att det äktenskapet blev mer lyckligt än det med Carl Persson. Maria dog år 1735 (okänt datum) vid en ålder angiven vara 77 år. Åldersuppgiften är dock något tveksam, Maria skulle i såna fall ha varit född 1658 och ha varit högst 14 år gammal då hon gifte sig med Carl, så troligen var hon några år äldre än så.
Anforskning 