Anno 1650 den 30 Septemb: kom för rätten Lars Nillson, anklagade Börige Jonsson een löskeman warandes till huus hoos Berige Swensson, det hafwa honom ifrånstulet ett flesk å 1 skålpund: 5 mark werderat för 6 daler kopparmynt.
1650 var livet extra hårt i Sverige, för andra året i rad var det missväxt, och detta år drabbades även landet av boskapspest. Folket svalt och man kan lätt förstå de som lockades att stjäla mat. Denna höstdag i slutet på september stod nu alltså Börge och Elisabet i Vimmerbys rådstuga, inför de bistra blickarna av borgmästare Håkan Andersson och de sex rådmännen.
Börge bekände inför rätten att han hade tagit fläsket, men att det var Elisabet Zachrisdotter som hade övertalat honom till det. Börje hade först inte velat stjäla köttet då Elisabet sagt; ” Nu är Lars Nillson borte, kan du [Börge] gåå och taga bort hans flesk som henger uthi framstufwan, då sadhe han neij det gör iagh inthet, omsider låckadhe hon honom der till och han gick å stadh och hon folgde honom…
Vid denna tid, om du skulle göra inbrott hos någon – förutsatt att du inte hade fått tag på nycklen till dörren – var att ta sig in genom ett fönster. Tydligen var det inte allt för svårt att helt enkelt hänga ner ett fönster och sedan när man stulit det man ville komma åt, åter hänga fönstret på plats. Detta var nu det som skedde hemma hos Lars Nilsson.
Börge lyfte ut fönstret ur väggen och sköt fram en kärra på vilken han tog sig upp på och steg in genom fönstret med den ena foten och tog ut fläsket. Elisabet satt utanför och väntade på kärran, och när Börje tvekade och ville hänga tillbaka fläsket så övertalade åter Elisabet honom att ta det;
Helt uppenbart så hade inte Elisabet några höga tankar om Lars, troligen var de långt ifrån goda vänner, och hon ansåg att i dessa hungertider så var det inte mer än rätt att ta det man kunde komma åt för att överleva. Köttstycket gömdes sedan en stund i skogen, men bars därefter hem till Elisabet där det kokades och åts upp.
Detta var Börges berättelse av vad som hänt, till en början nekade Elisabet till det hela, men Lars Nilsson som hade mist fläsket steg fram och berättade att Elisabet hade tillbudat honom förlikning, nämligen bjudit honom en gris, en häst och en höstock i pant tills hon kunde betala honom ersättning för köttet. Elisabet kunde då inte längre neka till det brott som hon deltagit i.
Rätten frågade Börge om Elisabets man, Börge Swensson hade vetat om stölden och på så sätt varit delaktig? På det svarade han; ”…när de togo flesket war han inthet hemma, men wäl hade han det förtärt medh dem.”
Rätten hade nu hört tillräckligt och fällde sin dom, dels efter de anklagades egen bekännelse, dels efter att målsägaren övertygat om att Börge Swensson även han hade ätit av köttet (vilket han inte kunde neka till). Personerna dömdes efter det 1:a och 2:a kapitlet i tjuvamålsbalken, men fallet remitterades ödmjukligen till den högt ärade, kungliga hovrätten (Göta hovrätt) för avgörande.
Hur det gick för Börge, Elisabet och hennes man vet vi inte, men med största sannolikhet fick de lida spö- och risstraff på vid trappan till den lilla rådstugan vid Vimmerbys torg.
Detta var inte det enda stöldfallet som togs upp vid rådhusrätten denna fredag, utan därefter stod tre systrar på tur…
Anforskning 