Bråk om en oxe vid Målilla marknad 1744

I äldre tider var Vimmerby centralorten i Småland vad gäller oxhandel, en handel som verkligen tog fart under 1700-talets första hälft och gjorde ett antal av stadens borgare förmögna. Trots den omfattande oxhandeln så är fallen av träta och osämja över dessa affärer få i rådhusrättens domböcker. Här är dock ett fall från höstmarknaden i Målilla 1744, vilket togs upp i Vimmerby rådstuga i slutet av oktober månad.

Den 20 oktober 1744 var det rådstuga i Vimmerby, närvarande var de välaktade handelsmännen Petter Falk, Anders Brun, samt Hans Hindric Wimmerstrand med sin dräng Måns Larsson. Det som hänt var att vid marknaden i Målilla den 13 oktober hade Petter Falk, genom borgaren Zacharias Bergman, köpt och betingat en oxe för 24 daler silvermynt. Efter affären hade dock Wimmerstrand tillsammans med sin dräng Måns våldsamt fråntaget Falks dräng oxen. Falk ville nu att de skulle plikta efter lag, att oxen skulle lämnas tillbaka, samt att svaranden skulle påläggas betala rättegångskostnaderna. Falk påstod att Brun hade brukat list, och Brun å sin sida i sin stämning påstod att han var oskyldigt angripen av Falk. Det var nu dags för de inkallade vittnena att berätta vad de visste och hade hört:

1) Håkan Höök, att han om morgonen vid Målilla sett en oxe därstädes, som haft ett märke av F: på sig, och då frågade han unga Falken om han köpt den oxen, då han svarade nej. Oxen stod bunden i en enebuske. Därpå såg han sedermera att Petter Falks och Wimmerstrands dräng hårdragas och slogs, men vet icke vad de hade sig emellan. Vidare säger vittnet sig icke veta om saken. Fiskal Giöterström påstår, att de, som slagits må plikta efter lag.

2) Petter Jonsson Castman, att han hört Zacharias Bergman fråga bonden som sålt oxen, varför han skulle sälja honom till en annan; därtill bonden svarat, det har jag intet gjort, utan den, som ägde oxen, och allt det skett för den orsakens skull, att Falks dräng icke velat stå vid köpet, utan bjudit 1 daler mindre än slutit var. Varför som han icke ville stå vid köp hade Lars i Bystad själv sålt sin oxe. Då vittnet frågade bonden om han hade fullmakt av ägaren att sälja oxen, svarade han ja.

3) Jonas Kullander, att Falks dräng om morgonen köpt på Målilla hos vittnet för 2 styver brännvin och en kringla, som han sade en bonde skulle hava i köpeskål [tog en sup för att avsluta köpet] på en oxe han köpt. En stund därefter har Brun och Wimmerstrand kommit med en oxe, som bonden, som rådde om honom märkt med F, ledde vittnet förbi, och då frågade Wimmerstrand om vittnet hade någon tjärburk, vittnet svarade där till nej. Och vidare vet vittnet icke härom.

4) Hustru Margareta Nordbeck, att hon icke vet om denna saken vidare, än att hon såg handelsman Falks dräng och Wimmerstrands drängar var ihop på Målilla marknad, viklen överföll den andra, vet hon intet, ej heller om det var med ondo.

Handelsman Falk själv påstod enligt stämningsmålet, att som ett laga köp av oxen hade skett, så skulle oxen tilldömas honom. Svarandesidan däremot sa att då Falks folk inte stått vid köpet, så har Hindric Wimmerstrand köpt oxen av bonden, och därefter hade oxen märkts om genom att sätta ett streck över Falks märke.

Handelsman Falk påstår enligt stämningsmålet, att som ett laga köp om oxar är skettt av hans Falk, att honom oxar må tilldömas; Var emot å svarandesidan erinras, att som Falks folk icke stått vid köpet, så har Hans Hindrick oxar av bonden handlat, efter ock han honom till köps upplät för berörde orsak; Varför allenast ett streck blivit tillsatt Falks märke på oxen, påståendes för övrigt plikt efter sitt vice versa stämningsmål på Falk.

Fiskalen Giöterström bad införas: Att som handelsbalken 1 Cap: 2§ innehåller, att köp bör stå och det den rygga vill, böta 3 daler, och som handelsman Falk olagligen dragit handelsman Brun för rätta måtte plikta efter Rättegångsbalken 29 Cap: 1§, efter det hade ålegat handelsman Falk söka bonden, som han alluderat med vid tingsrätten, och ej handelsman Brun, som ej häruti någon del har. Rådstugurätten fann nödigt, att hava med saken anstånd till nästa rättegångsdag, då Falks såväl som Wimmerstrands dräng bör höras härvid.

Den 23 oktober 1744 togs fallet upp på nytt, dels begärde Petter Falk, att han skulle få deponera uti rätten köpeskillingen på 24 daler silvermynt, samt att oxen måtte bli förbjuden att slaktas innan slut i saken sker. Rådstuguräten gav den utlåtelse att vad köpeskillingen angår, skall dess anbud observeras vid domens uppsättande; men emellertid och genast hava stadsbetjänaren, att tillsäga Hans Hinric Wimmerstrand, att med oxens slaktande till slut bliver, hava fördrag; Kunnandes handelsman Falk om han så finner låta syna och besiktiga denna oxen.

Den 29 oktober 1744 uppropades åter enligt protokollet den 20 oktober den instämda saken emellan handelsmännen Petter Falk kärande, och Anders Brun, Hans Wimmerstrand, samt den senares dräng Måns Larsson svarande, angående en oxe då förelagt blev, att såväl Petter Falks som Wimmerstrands dräng borde höras här vid, vilka sig nu jämte berörda parter infann sig och gjorde:

1) Petter Falks dräng Knut Wahleén gav den berättelse att han frågade bonden Anders Skogsberg i Skire, hur mycket han ville ha för den omtvistade oxen, då han begärde 26 daler, men blev sams med bemälte bonde om 24 daler, varpå oxen av Zachris Bergman, som hjälpte Wahlen att handla blev märkt. Därpå drängen köpte brännvin och gav bonden, och frågade sedan ej vidare efter oxen, utan då han skulle taga oxen, fann den på annat ställe än förut vara bunden. Då kom handelsmännen Anders Brun, Wimmerstrand och dess dräng samt Paul Linck och tog oxen ifrån honom, tillståendes sig sedermera kommit att slåss med Wimmerstrands dräng härom.

2) Wimmerstrands dräng Måns Larsson förklarar häremot, att han efter sin husbondes Wimmerstrands befallning gått och skulle taga oxen igen ifrån det ställe, som han och Zachris Berngman och Falks dräng var bunden, då drängen Wahlén kommit med ett järn och velat slå honom i huvudet, därpå de fuller kommit ihop, men han av Falks dräng blivit överfallen; havandes sedan oxen av Wimmerstrand efter gjord handel blivit bortförd.

Handelsman Falk säger att Anders Brun först emot sig i handeln för Wimmerstrands skulle, och varit med honom i råd, vetandes ej vilkendera av dem som märkt oxen, och lagt sig således mera ut för Wimmerstrand än honom; Men Anders Brun häremot förklarar, att som oxen till honom blivit utbjuden, utan att veta det Falken handlat oxen; Då har han givit Wimmerstrand förslag därpå, sägandes att oxen blivit märkt av Wimmerstrand, som han nu tillstår.

Wimmerstrand säger att bonden som sålde oxen, själv ledde honom till sig, och att han således honom ärligt handlat sedan Falks dräng avsagt sig oxen, hoppades således bliva bibehållen vid sitt köp.

Anders Brun åtager sig med vittnen bevisa om påträngas skulle, att Falks dräng avsagt sig oxen, och som ej mera av personerna var att andraga gjorde de avträde, och rätten stannade i följande dom:

Emedan handelsman Anders Brun åtagit sig, att med vittnen bevisa det handelsman Petter Falks dräng Knut Wahlén, skall avsagt sig köpet med bonden om den omtvistade oxen; För den skull och som rådstugurätten finner saken därpå förnämligast bero, huruvida bemälte Falk avsagt sig köpet om honom; Så bliver saken uppskjuten tills idag 8 dagar till, att åter företagas, åliggandes handelsmannen Brun, att då vid sakens slutliga avgivande, inskaffa de åberopade vittnen, och parterna sig jämte dem infinna.

Den 5 november 1744 kom den odramatiska upplösningen i detta fall, då uppropades åter enligt rättens protokoll den 29 oktober, den då uppskjutna sak till vittnes inkallande av handelsman Anders Brun, angående en tvistig oxe emellan handelsmännen Petter Falk, Anders Brun, Hans Wimmerstrand och dess dräng, som skola kunna betyga det bemälte Falks dräng skall avsagt sig köpet om oxen; Och infunno sig i anledning varav bemälte parter, samt handels Johan Wimmercrantz och Paul Linck, så som vittnen varutinnan av Brun inkallde; Och som nu inför rätten samtliga parterna på det sättet överenskom, att handelsman Wimmerstrand behåller oxen, varpå ej vidare åtal av Falk skall göra. Så blev sådant infört uti protokollet; varvid och rådstugurätten för sin del lät bero, dock fiskalen Giösterströms påstående härutinnan öppet.

Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s