Ett sviket äktenskapslöfte

Broken

Från sommartinget i Vimmerby den 9 juni 1696 kommer en sorgsam liten historia. Inför kungliga majestäts befallningsman Johan Drangell och tingets nämndemän framhade frälsefogden på Ålhult välbetrodde Hans Swänsson drängen Lars Trulsson. Lars hade mökränkt konan Annika Carlsdotter och med henne fått barn under äktenskapslöfte, ett löfte som han nu inte ville stå för.

Drängen Lars var tillstädes, och tillstod att han tänkt ta Annika till hustru och fått barn tillsammans med henne, men ”kan nu intet komma sigs om hiärtat att äga henne seedeles efter det ähr hans moder och släkt så mycket emodt, der till ähr hon af så swaga ögon, att han fruchtar hon blir blind”.

Lars talade om att han inte hade gett henne några gåvor, och bad nu att få plikta för att bli henne kvitt. Man kan fråga sig vad för kärlek Lars hade känt för Annika, då han nu valde att svika henne på detta svekfulla sätt.  

Annika kunde inte säga att Lars hade gett henne några gåvor, men hon sa nu att han måste obligeras (förbinda sig) att gifta sig med henne. 

Drängens mor, hustru Lucia i Näfstad påstod att hennes son hade gjort det hela i oförstånd. Lars anhöriga hade inte vetat om att han lovat Annika äktenskap, och nu bad Lucia ödmjukast att han inte ”må twingas, efter han är een ung poike”.

Domen löd: Då äktenskap har lovats mellan drängen Lars Trulsson och Annika Carlsdotter utan anhörigas vetskap, så befrias Lars för samma, och pliktar för mökränkning 40 mark och Annika 20 mark och bägge skall stå kyrkplikt.

Sevede häradsting dömde Lars och Annica enligt enligt 1686 års kyrkolag, kapitel 15 §10 som lyder:

”Ingen må trolofvas, emot sin egen fria vilja, och vederbörandes samtycke. Icke heller skal någon trolofning hållas, ther icke tvenne ärliga och trovärdige vittnen, af mankön, en å hvartdera sidan, förutan föräldrar och förmyndare, äro närvarande. Ingen omyndig och stadd under annans våld, skal hemligen förlofva sig, hvarken skrifteligen eller edeligen: Gör thet någon, vare sådant ogilt, och plikte för brott sina. Samma lag vare med the trolofningar, som ske med någon, som mycket drucken är, och thet sedan ångrar.”

Så där stod nu Annica, ensam med ett litet barn att ta hand om och som nu betecknades som oäkta. Hon skulle dessutom bli tvungen att både betala böter till kyrkan och dessutom stå kyrkplikt och skämmas inför hela församlingen. Så mycket att skämmas för tycker jag dock inte att Annika hade. Jag vet inte hur hennes liv blev framöver, men vi får hoppas att hon blev lycklig, fick behålla den synen hon hade, och hittade en man som älskade henne djupt.

Källa

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAAAE:36 (1696-1698) Bild 380 (AID: v208492.b380.s35)
Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Fältväbeln som flydde sitt straff

Förr i tiden var det inte bara staten och då ytterst kungen som hade makt över människornas liv utan det hade även kyrkan. Många av de brott som beskrivs i de gamla domböckerna krävde att man även pliktade (betalade böter) till kyrkan. Vanligt var även att få stå kyrkplikt, att stå på knä på en liten pall i kyrkan under gudstjänsten och skämmas inför hela församlingen för det brott man gjort. 

FältväbelSahl

Ett av de allra vanligaste brotten var sex utanför äktenskapet (kallades lägersmål), vilket i sin tur benämndes olika beroende på civilstatus. Sex mellan två ogifta personer kallades lönskaläge. Var kvinnan oskuld (jungfru) så kunde mannen dessutom dömas för mökränkning, vilket innebar att han var tvungen att betala böter till kvinnans släkt just för att hon då inte längre var oskuld. Om den ena personen var gift, så kallades det enfalt (enkelt) hor, och var båda gifta (med andra personer) så kallades det twefalt (dubbelt) hor.

Vid ordinarie laga tinget i Vimmerby den 1 mars 1701 så hade länsman Jonas Tun instämt fältväbeln Bengt Sahl. Bengt, som var en gift man hade belägrat och mökränkt konan (kvinnan) Maria Larsdotter på Hornebo gård i Södra Vi.

Vid ett tidigare ting hade Maria och drängen Olof Persson (som tjänade hos Lars Svensson i Vimmerby stad) bekänt lägersmål med varandra. Tinget hade den gången efterlåtet brottet då de båda ville bli ett par och gifta sig. Men senare hade ryktet gått i Södra Vi att Bengt Sahl var far till barnet och inte drängen Olof. Kyrkoherden hade då övertalat Olof att bekänna sanningen.  

Bengt Sahl stod nu inför nämdemännen och bad ödmjukast för sig och beklagade – han var en gammal fattig tjänare och som hade tagit avsked för sin bräcklighet. Uppenbarligen var han dock inte för bräcklig för att rulla runt i sänghalmen med Maria. Då Bengt var en gift man, och nu hade begått lägersmål för andra gången blev han dömd till att betala 160 daler silvermynt i böter. Men då han inte hade så mycket pengar (vilket var en ansenlig summa på den tiden) så omvandlades böterna till kroppsstaff – att löpa 9 gånger gatlopp.

Att löpa gatlopp innebar att springa med bar överkropp mellan två rader av män som hade spön och käppar, och som slog varsitt slag mot den dömde när han sprang förbi. Ett av de mest kända gatloppen deltog brandchefen Sven Lindberg i, då han och brandvakterna Anders och Mattias pekades ut som ansvariga för branden 1697 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Gatloppen skulle dessutom följas av straffarbete i halsjärn på Marstrands fästning i sex år. Men Lindberg klarade inte av sina sju gatlopp utan dog av den brutala hanteringen. Och nu var det Bengt Sahls tur att springa mellan käpparna.

Inte heller Maria klarade sig från straff, hon dömdes till 40 daler silvermynt för lägersmålet, och ytterligare 5 daler för att hon talat osanning och sagt att Olof varit fadern till barnet. På samma ting steg även Anna Hansdotter fram, hon var hustru till Bengt Sahl och ville nu skiljas från sin man. På den här tiden var det väldigt få orsaker som gjorde att man kunde ansöka om skilsmässa men äktenskapsbrott (otrohet) var ett av dem. Så nu ville Anna få ”sin dehl af deras fattiga boo” och att länsman Jonas Tun tillsammans med några nämndemän skulle upprätta ett inventarium över deras egendom, så att bodelning sedan kunde ske.  

Man skulle kunna tro att historien slutade där, att man tagit lärdom av sina hårda straff. Men den 17 februari 1702 var det åter dags för Maria Larsdotter att stiga fram inför tinget. ”Länsman Jonas Tun, förestälte konan Maria Larsdotter, som nu andra gången, är belägrat af fältwäbelen Bängt Sahl, aflat och födt barn.”

Men denna gång var inte Bengt Sahl närvarande. Skräckupplevelsen av gatloppet året innan hade gjort att Bengt valt att rymma, och ingen visste nu vart han tagit vägen. Ensam kvar stod nu Maria skamsen och rädd. Hon var nu tvungen att bekänna sitt brott, och då det var andra gången hon dömdes till lägersmål så fördubblades böterna till 80 daler silvermynt. Självklart skulle hon även stå kyrkplikt och skämmas inför hela församlingen också. Men en sån stor summa hade inte Maria, och böterna blev förvandlade till kroppsstraff; ”Har intet at böta medh, ty pliktar Ris för Tings stufwudörren.” Återigen fick hon stå fastkedjad med bar rygg vid pålen och de nyfikna åskådarna kunde se märkena i hennes hud från straffet förra året, och snart skulle blodet rinna igen…

Men var det då bara länsman eller kyrkoherden som kunde anklaga någon för lönskalänge? Svaret får vi i nästa fall, denna gång från häradstinget den 13 juni 1707. Då steg kvartermästaränkan hustru Maria Korp fram och angav sin son (!) Anders Wigman för första resan begånget lägersmål. Detta hade skett med konan Maria Jacobsdotter på Norra frälsegården i Wi, ”vilken kona nu 3:e gången är med lönskaläge beträdd”.

Anders själv var dock inte närvarande denna tingsdag, han låg nämligen sjuk här i staden. Han skulle dock inte ha nekat till sin gärning, och nämndemännen Hans i Djurstorp och Nils i Bomåla skickades hem till Anders. De återkom snart, och kunde berätta att Anders fortfarande stod för sin handling, och ville få sin dom.

Domen föll som så; Då ogifta drängen Anders Wigman tillstod lägersmålet med Maria, så fick han böta 40 daler silvermynt och att stå kyrkoplikt. Anders skulle dessutom ge 4 daler silvermynt årligen till barnets uppfostran till dess det sig själv kunde nära (vilket betydde tills det ansågs vara vuxet).

Värre blev det för Maria Jacobsdotter, för henne var det tredje gången hon blev dömd för lönskaläge; ”Ty sakfälles hon fuller i följo av till år 1694 års förordning till 15 daler silvermynt och hor, jämte efter kyrkolagen 9 kapitlet 4§ att erlägga jämte kyrkoplikten 200 daler silvermynt”. Den summan hade naturligtvis inte Maria, och straffet omvandlades till 14 dagars fängelse på vatten och bröd vilket skedde efter att hon stått kyrkoplikt.

Relaterade inlägg:

När elden härjade i Sevede

Källa: 

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:20 (1701-1701) Bild 260 (AID: v280415.b260)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:54 (1702-1702) Bild 230 (AID: v280419.b230)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:216 (1707-1707) Bild 740 (AID: v280439.b740.s134)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

När elden härjade i Sevede

Eldstad

Elden har varit livsviktig för våra förfäder, det var elden som värmde stugan på vintern när kylan var isande kall. Det var över elden som man lagade mat och bakade sitt bröd, och ute i smedjan använde man elden för att kunna forma redskap och verktyg. Men elden var även en ständig fara. I städerna låg trähusen tätt, och vårt lands historia kantas av den ena stadsbranden efter den andra. Jag har själv berättat om de omfattande bränderna i Vimmerby stad 1683 och 1821, och rädslan för eldens härjningar var stor. Men det var inte lättare när man drabbades av eldsvådor ute på landet, och skedde det på vinterhalvåret så blev livet mycket svårt.

Den första mars 1701 hölls årets första ordinarie laga ting för Sevede härad i tingshuset i Vimmerby stad. Fram inför rätten klev änkan på Uggletorp i Frödinge socken, Catharina Jönsdotter och ”gaf klageligen tillkiänna huruledes för 6 wickor sedan, oförmodeligen henne öfwergått een häftig wådeld”. Elden hade lagt hennes logelada, foderlada och fähus till aska. Dessutom hade elden tagit allt hennes hö och all säd, när branden ”war öfwergången hon intet ägde det ringaste till folck eller kreatur”. Catharina bad nu ödmjukast om någon hjälp till sitt underhåll och husens upprättelse. Husen som gått förlorade värderades till 70 daler silvermynt, och detta skulle nu ersättas genom brandstoden.   

Allt sedan medeltiden fanns det något som kallades för brandstod (av fornsvenskans brandstuþ, stuþ = stöd, hjälp), vilket betydde att bönderna i häradet skulle hjälpa den som drabbats av vådeld som förstört boningshus, uthus, säd, foder eller förlorat boskap och kreatur i brand. Beroende på skadans omfattning kunde det vara en del av bönderna eller samtliga i häradet som fick bidra. Prästgårdar, frälsesäterier och kronans ladugårdar var dock undantagna från att behöva bidra.

För att få hjälp fick man på landet vända sig till tinget, vilket som regel endast hade tre årliga möten. Hade man inte möjlighet att få tillfällig hjälp av släkt eller grannar, så kunde man få löfte om att få tigga i det egna häradet. Vid tinget gick uppgiften till landshövdingen, och nämdemännen kunde vara med att värdera det som blivit förstört av brand för att man skulle kunna avgöra hur stor ersättning som krävdes. Det varje bonde bidrog med var en viss mängd spannmål som ersättning till den drabbade. När storleken på ersättningen (brandstoden) var bestämd, så skulle den snarast betalas ut. Den som inte på bestämd dag erlade sin del fick böta 3 öre (enligt Östgötalagen).

Brandstod nämns så tidigt som i Skånes landskapslag från 1200-talet. Härefter skrevs brandstod även in i Dalalagen, Östgötalagen och Västmannalagen. I Skånelagen stod det även om ”Den man, från vars hus eldsvåda uppkommer, som förtär annan mans hus och minst vållar en skada om 6 öre penningar, skall vara skyldig att böta 3 mark till skadelidande…”

Riksomfattande blev brandstod först i och med Magnus Erikssons landslag år 1347. Skyldigheten att bidra till brandstoden inom häradet fanns även beskrivet i Kung Kristoffers landslag 1442 och i 1734 års lag kan man läsa (byggnadsbalkarna kap. 24 §6); ”I hware landsort skal å Tinget, i Konungens Befalningshafwandes närwaro, häradsboerne emellan förening uprättad wara, huru mycket för whart och ett nytt hus, & helt hemman eller mindre, i brandstod gifwas skal; och när eldskada sedan timar, före then, som lidit, häradshöfdingen, och han nämne synemän, som skadan skåda…”

Brandstoden var till för de som bodde i landsförsamlingarna. I städerna under medeltid fanns inget skydd, utan var tragedin framme så var tiggeri den enda utvägen om man inte kunde få hjälp av exempelvis släktingar. År 1687 uppmanade kung Karl XI landshövdingarna i riket att arbeta för skapandet av så kallade brandstodsföreningar. I en sådan förening kunde borgaren sedan ta en frivillig försäkring mot brand. Brandstodsföreningar kom även att skapas i en del av landsförsamlingarna. På så sätt kom brandstoden att stegvis avvecklas under 1700-talets andra hälft, men först år 1853 upphörde tvånget helt att bidra till brandstod.

Den 13 juni 1704 var det dags för sommarting i Sevede. Som vanligt hölls mötet i Vimmerby tingshus, och inför rätten trädde saköresfogden Oluf Månsson fram. Saköresfogden var den person som samlade in de böter (sakören) som man blivit utdömd att betala vid brott. Oluf var nu förtvivlad, och beklagade sig högeligen över den svåra och oförmedeliga vådeld som gått över hans hus den 29 maj. När rätten frågade hur elden hade uppstått så berättade Oluf följande.

Oluf och hans hustru hade den söndagen varit vid Frödinge kyrka, och hemmavid hade de lämnat kvar sin son på 10 år och deras yngsta son allenast 3 år gammal. Pojkarna hade lagt ett nytt vedträd på elden för att den inte skulle slockna, och därefter gått ut en stund för att kika på ett fågelbo. Elden hade under tiden fallit ner i det lilla torra bränsle som då legat och varit som timmer. Elden hade sedan tagit sig allt mer och bränt ner både hans stuga och kammare. I kammaren hade han haft all sin ”ringa ägendom kläder och kistor, så som och 100 daler silfwermynt saaköhren hwilka uti en pung woro liggande i dess kista”. Sakörespengarna var insamlade i Sevede och Tunaläns härader under det gångna året. Pengarna hade han återfunnit i askan då elden var över, och mynten hade smält ihop till tre klimpar, som han nu framvisade för rätten. Pengarna hade varit enkla och dubbla Caroliner, och kom nu att förvaras hos rätten tills vidare. Ärendet skulle nu lyftas till landshövdingen för vidare hantering. Förhoppningsvis hann Oluf få hjälp att bygga upp sitt hus igen innan vinterns första snö föll några månader senare.

Går vi två år framåt i tiden, till tinget den 2 mars 1706 så stöter vi på ett riktigt tragiskt fall där elden var inblandad. Denna dag var det hustru Ingred Swänsdotter i Hållbäckshult i Frödinge som steg fram för rätten ”medh gråtandes tårar”. Ingred berättade att hennes man, Swän Mårtensson sista söndagen före jul hade gått till Frödinge kyrka. Hemma hos Ingred var deras två-åriga dotter Ingeborg, som hade fått en mässingsring att leka med, medan Ingred själv hade gått ut för att utfodra deras två grisar. Fast än Ingred bara hade varit ute en liten stund, ska den lilla flickan ha gått till spisen, och olyckan varit framme, då elden från spisen fattat tag i hennes kläder. När Ingred kommit in i stugan igen, så hade dottern stått mitt på golvet och elden i hennes kläder hade stått i ljusan låga! Ingred hade fått av henne de brinnande kläderna, men flickan blev bränd på vänstra handen och fått blåsor på den högra. Hon hade även blivit bränd på låren och magen. Flickan hade på kvällen inte varit speciellt hungrig, men däremot druckit en hel del. Fram på natten hade dock flickan blivit hårdare tagen, och slutligen givit upp andan.

Swän och Ingred berättade nu att fjärdingsmannen Per i Boda hade sagt åt dem bägge att de skulle komma hit till tinget så att de skulle kunna bli rannsakade. Rätten frågade nu om någon hade besiktat barnets kropp innan det begravdes, och om någon hade varit närvarande innan barnet avled. Men inget av vittnena var denna dag närvarande i rätten. Nämdemännen valde därför att skjuta upp ärendet tills nästa ting, till vilket vittnena skulle infinna sig.

Nästa ting hölls den 7 maj. Första vittnet var Ingell Bängtsdotter som berättade att när hon var och klädde barnet, så såg hon att det var bränt på bröstet, armarna och ansiktet. Ett annat vittne var Brita Nilsdotter, som berättade att Ingred kommit och bett om dricka, och sedan talat om vad som hänt dottern. Brita hade då följt med och sett att barnet var bränt på magen, bägge armarna och i ansiktet.

Det var nu dags för tinget att avkunna dom i detta tragiska ärende. Vittnen hade betygat att Ingred Swänsdotter i Hållbäckshult intet länge varit ute ifrån sitt lilla barn, Ingeborg Swänsdotter, då det olyckligen råkat i elden som hade tänt på hennes kläder och dessa förbränts. Barnet hade fått såna skador av detta att det hade givit upp andan och avlidit under natten som följde. Men likväl så dömde nu tinget Ingred till att böta 3 mark silver då hon ”allena lemnat barnet”.


Källa:

Sveriges rikes lag 1734
Svenska folket genom tiderna, elfte bandet, 1940.
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:20 (1701-1701) Bild 280 (AID: v280415.b280)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:120 (1704-1704) Bild 960 (AID: v280427.b960)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:184 (1706-1706) Bild 520 (AID: v280435.b520)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:184 (1706-1706) Bild 1000 (AID: v280435.b1000)

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Så var det här med tiden…

Jul2017

Ju äldre man blir ju fortare går tiden, åtminstone känns det så. Sanningen är ju den att ju äldre man blir, ju mer har man att göra. När man var liten var det bara att sätta sig vid dukat bord när man var hungrig, och resten av tiden bestod av lek och äventyr. Som vuxen ska man förutom arbete även laga mat, städa, och alla andra måsten. Måsten som blir än fler i december om man grips tag av julstressen. 

Sista julklappen blev inköpt i går, vilket är väldigt sent för mig, jag gillar att vara ute i god tid. Att besöka ett köpcenter i december månad kan vara en nog så stressande upplevelse. Men vi kan naturligtvis inte jämföra med allt det som våra förfäder styrde med under julmånaden förr; slakta grisen, stoppa korv, göra julost och alla andra bestyr som tog tid och energi.

För oss som inte nått pensionsåldern med utflugna barn ser vi nu fram emot en veckas julledighet då man kan slappna av och ägna sig åt familj och vänner, och för oss släktforskare självklart våra förfäders livsöden. Då SVT väljer att återigen köra allt på repris, Kalles Julafton, Kan du vissla Johanna, Karl-Bertil Johnssons julafton för att nämna några, så kan man med gott samvete låta tv:n vara avstäng på julaftonen. Varför inte passa på och besöka den där släktingen som du tänkt besöka så länge, kanske är det någon äldre person som annars sitter ensam i juletid och som då får ett glatt avbrott i tristessen. Alltid kommer du få höra någon spännande historia om släkten från gångna tider, eller ta del av några fina släktfoton.

För egen del har det varit ett år fullt med aktiviteter, både i arbetet och privat. I våras blev jag klar med min första släktbok som täcker min fars sida av släkten. Nu arbetar jag på bok nummer två som omfattar min mors sida. En stor del av min fritid har jag naturligtvis också ägnat åt min blogg, och med tanke på besöksstatistiken är det uppskattat det jag skriver vilket glädjer mig mycket. Tyvärr, eftersom min fritid är begränsad så har jag även under året varit tvungen att tacka nej till flera spännande projekt inom släktforskningen. Återigen, detta med tid, om man ändå hade mer timmar på dygnet. 

Efter en välbehövlig julledighet och festglatt nyårsfirande tror jag att 2018 kommer bli ett väldigt spännande år för oss släktforskare. Riksarkivet öppnar upp sina digitala portar i februari. Arkiv Digital fortsätter att utöka sitt utbud av spännande källmaterial, och må hända till och med kompletterar sitt online-program med möjlighet att registrera det man forskar fram… AD Family Tree Maker kanske? 

Ett inlägg på min blogg kan ta mig allt från några få timmar att formulera och skriva, till flera veckor om det är en faktabaserad artikel, typ min serie ”När du vill veta lite mer om…” Min tanke med bloggen har aldrig varit att jaga så många besökare som möjligt med så kallade clickbaits, utan jag skrivet ett inlägg när jag stöter på något som jag själv tycker är intressant och vill dela med mig mina tankar om eller kunskaper. Samtidigt är det fortfarande efter drygt 115 blogginlägg under dessa tre år som gått intressant att se vilka inlägg som intresserar släktforskare mer än andra. De tre mest lästa inläggen under året som gått har varit AnsedelBeställa uppgifter från Skatteverket och Ancestry, Arkiv Digital eller SVAR 2017.

Jag vill slutligen passa på och tacka alla som under året har läst min blogg, kommenterat och klickat gilla på Facebook samt hört av sig via e-mail. Er varma och positiva respons och kritik ger en mig härlig motivation att fortsätta blogga. Samtidigt vill jag önska alla mina läsare en riktigt härlig och fridfull jul med mycket god mat, trevligt sällskap och självklart nya spännande upptäckter om er släkts historia! 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Sefwedes härad tingstad Wimmerby

Det var inte bara stadens magistrat och rådshusrätt som höll sina möten i den lilla rådstugan vid torget i Vimmerby förr, utan sedan flera hundra år tillbaka var Vimmerby även tingsplats för Sevede härad. 

Jag har börjat bläddra i Sevede härads dombok från 1713, och länsman Oluf Spaak (1665-1749) verkade ha fullt upp vid vintertinget den 9 februari; 

Länsman Oluf Spaak angifwer gifta bonden Carl Trullsson i Siersta (Skärstad) för begånget enkelt hor medh soldate hustrun Anika Bängtsdotter ibid…

…angiftwer kånan Annika Olofsdotter i Sohlhult för första gången begånget legersmåhl hwilken bekiänner att een officerare af Östgiöta regementet…

…angaf Ryttare hustrun Ingebor Pährsdotter på soldate torpet i Wassemåhla för begånget lägersmåhl med een båtsman som warit inqvarterad i Koppetorp Jacob Winter…

…anklagade qvinsfolket Ingridh Larsdotter i Ringhult för begångit lägersmåhl med sin huusbonde Swän Swänsson i Fogelhem…

 

2015 gav jag ut boken Vimmerby stads historia, men det finns fortfarande mycket intressant kvar att berätta om gångna tider från Vimmerby och socknarna utanför stadsmuren…

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bye Bye Sverige

Så var då äntligen Lotta Lundgren och Erik Haag tillbaka med en ny tv-serie, denna gång i tre delar som handlar om svenskarna som utvandrade under 1800-talet. Faktum är, att vi som gillar historia (och släktforskning) börjar bli bortskämda i tv. Ändå kan man utläsa från diskussioner på internet att det är något som saknas. 

Bye

På vanligt manér serverar Lotta och Erik oss en portion av Sveriges historia, denna gång om den stora utvandringen som skedde på 1800-talet till Nord Amerika. Gillade man Historieätarna så kommer man gilla även den här miniserien. Den är underhållande, gemytlig och informativ. Den där lite märkliga, men kärleksfulla personkemin mellan Lotta och Erik är det som gör det hela så bra. Det finns gott om radarpar i tv, Luuk och Lindström, Erik och Mackan och Filip och Fredrik för att nämna några. Alla dessa har något gemensamt, nämligen att antingen så älskar man allt de gör, eller så kan man inte med att se på det. Och det är inget märkligt med det. Personligen tycker jag att Vem tror du att du är tappade en del av sin charm när inte längre Ted Rosvall var med i avsnitten. Och vad vore Allt för Sverige utan Anders Lundin? 

Inom släktforskningens värld kan man läsa kommenterar så som att det är ett dåligt program, bara trams och flams mellan Erik och Lotta och att det ska vara fullt av faktafel. Alla har rätt till sin åsikt, men frågan är om vi släktforskare verkligen är den tänkta, primära målgruppen för denna produktion? Vi som har släktforskat en tid har redan dessa kunskaper om utvandringen på 1800-talet. Nej, här vänder man sig istället till den stora publiken ute i Sverige, och levererar historia förpackad i ett trevligt och underhållande format på torsdagskvällarna, perfekt att avnjuta till en go-fika. 

Varför kommer då såna här kommentarer från oss släktforskare då? Vi har trots allt fått se Vem tror du att du är, Allt för Sverige, Det sitter i väggarna, Historieätarna och nu kommer Bye Bye Sverige. Men det vi släktforskare drömmer om är en programserie som vänder sig uteslutande till oss, något som jag skrev om i mitt inlägg Till jultomten…

Vi vill helt enkelt se ett programserie som djupdyker i landsarkiven, ger oss ny information som kan ta oss vidare i vår egen släktforskning. Även om vi sett ett ökat intresse för släktforskning under de senare åren, där även de yngre generationerna börjar intressera sig i en något större utsträckning än tidigare, så är det i förhållande till Sveriges befolkning fortfarande en ganska liten grupp. Jag är rädd att vi kommer få fortsätta att längta efter ett program som vänder sig till bara oss som håller på med genealogi.

Men allt måste inte komma i en dyr tv-produktion. På något sätt verkar vi i Sverige ha glömt bort styrkan med Youtube. Det finns ytterst lite svenska, släktforskarrelaterade klipp på Youtube, och det tycker jag är väldigt synd. Man kan säga vad man vill om Ancestry, men de har i skrivande stund lagt upp över 760 klipp på sin kanal. Självklart är det med fokus att locka nya (betalande) användare, men samtidigt finns det gott om informativa klipp om hur man hittar i deras många register och framför allt hur man släktforskar i det amerikanska källmaterialet. 

Sveriges släktforskarförbund har valt att än så länge bara lägga upp årsstämmorna på sin kanal, inte heller på Riksarkivets kanal ser vi någon större aktivitet. Går vi till Arkiv Digitals Youtube-kanal så hittar vi faktiskt några klipp, men dessa fokuserar till största del på sin egen produkt, vilket inte är något märkligt i sig. I övrigt är det ganska skralt på Youtube med svenska släktforskare. Den stora fördelen med Youtube är att kostnaderna blir försumbara, det krävs i stort sätt en eldsjäl med en kamera, och eldsjälar finns det ju gott om inom den svenska släktforskningen. Förhoppningsvis kommer vi få se en förändring framöver. Jag tror att det skulle vara en väldigt rolig utmaning att producera en sådan Youtube-kanal, och det skulle kunna bli något stort på sikt. 

Själv kommer jag att avnjuta de två kommande avsnitten av Bye Bye Sverige med stort nöje, jag ser redan fram emot hur det går när Erik lämnar tryggheten vid dubbeltallen bakom sig för att tillsammans med Lotta kliva på båten mot det okända.  

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att tjäna som piga och dräng

Säger man piga och dräng, så går nog mångas tankar direkt till Lina och Alfred i Katthult, som till synes levde ett gott och trivsamt liv i den lilla idyllen hos husbonden Anton. Men att ha tjänst hos en husbonde förr kunde vara nog så hårt och kämpigt med långa arbetsdagar och slitsamma arbetsuppgifter.

”Genom historien och mycket långt fram i tiden utgjorde hushållet grunden för människors försörjning. Här bodde och arbetade familjer och anställda tillsammans och producerade merparten av det som behövdes för att klara tillvaron”

Det var alltså viktigt att tillhöra ett hushåll för att överleva. Antingen så var din familj kärnan i hushållet, du ägde eller arrenderade själv jord, eller så arbetade du hos någon husbonde och på så sätt ingick i ett hushåll. 

Alternativen på landet förr för att försörja sig var få för de fattiga. Den äldsta sonen i familjen kunde förvänta sig att så småningom ta över gården eller torpet av föräldrarna när de blev för gamla för att orka med. Ett alternativ för unga män var att bli rotesoldat (knekt) och på så sätt få ett litet soldattorp med tillhörande jordteg att försörja sig på. Vanligt för fattiga pojkar var också att lära sig skomakaryrket. Men alla kunde inte bli soldater eller skomakare, och för kvinnorna var alternativen ännu färre, så allra vanligast var att ta tjänst hos en husbonde. Sin första tjänst tog man som regel efter att ha konfirmerat sig då man ansågs vara gammal nog att vid 15 års ålder lämna familjehemmet och arbeta för sitt uppehälle. Men var det riktigt fattigt och ont om mat hemma kunde man få ge sig iväg ännu tidigare i livet. Härefter följde ett antal år som dräng och piga. Ofta stannade man bara ett år hos varje husbonde, då man fick slita hårt och många gånger troligen vantrivdes. Så med hoppet om att gräset var grönare på andra sidan sökte man sig vidare till en ny husbonde då tjänsteåret var slut. Det var som regel först när man gifte sig som man skaffade eget boende och lämnade tjänsteåren hos andra bakom sig.

Drängarna arbetade i huvudsak utomhus med jordbruket, röja mark, plöja, så och skörda. Om vintern skedde skogsbruket då det var lättare att dra stockarna med häst och kälke när det var snö. Det är inte utan beundran när man åker i Småland om somrarna och ser alla dessa stenmurar, stora bumlingar av sten som flyttats från de karga åkrarna och inser vilket slit som ligger bakom.  Pigornas arbete var än mer varierat, allt från att mjölka kor till att att baka, laga mat, ysta ost, stoppa korv, väva tyg, tvätta, allt med tidskrävande metoder och primitiva redskap… 

Drängar och pigor har funnits i vårt land ända sedan långt tillbaka i medeltiden, men först år 1664 kom den första legostadgan, eller tjänstehjonstadgan som den också kallades. Den innehöll ett regelverk för vilka plikter och skyldigheter husbonden respektive tjänstefolket hade. Allt eftersom kom det nya utgåvor av legostadgan, den sista kom 1833 vilken gällde ända fram till 1926. Mycket av livsvillkoren för pigorna och drängarna kom att påverkas av detta regelverk.

Piga respektive dräng är de allra vanligaste epiteten som vi ser på våra förfäder i kyrkböckerna. Båda dessa ord kan dock betyda flera olika saker; dräng betyder förutom man i tjänst hos husbonde även mansperson som ännu ej uppnått sin fulla utveckling, ung man, yngling, gosse, liksom piga kan vara (förutom kvinna i tjänst hos husbonde) ung kvinna, flicka; äv. om ogift kvinna (oavsett åldern) enligt SAOB.

Pigor
Pigorna Gustafva och Signe hos familjen Rydin
i Walmstedtska gården i Uppsala.

Att bli anställd

Förr var det på marknaden som husbönder, matmödrar och tjänstefolk träffades och kom överens om en kommande anställning. På 1800-talet blev det vanligt att annonsera i lokala tidningar. Det förekom också att man sökte tjänst hos husbönder där äldre syskon tjänade eller tidigare hade tjänat och därför visste att man skulle få det drägligt där.

Enligt 1833 års legostadga löpte anställningen från den 24 oktober och ett år framåt. Om man inte trivdes på sin plats och ville söka sig vidare så var man tvungen och säga upp sin anställning mellan den 26 juli och 24 augusti, annars förlängdes kontraktet automatiskt ytterligare ett år. Men man hade även en frivecka från den 24 oktober innan man var tvungen att senast inställa sig på sin nya arbetsplats. Friveckan var den enda vecka på året som man inte behövde arbeta, men samtidigt hade man ingen inkomst och var tvungen att ordna med sin egen mat och logi. Eftersom tillgången på mat kanske inte var den bästa, så kallades friveckan även för slankveckan.

Eftersom alla flyttade runt i socknarna samtidigt under den sista veckan i oktober, så var det en idealisk tid veckorna därefter att påbörja husförhören då alla infunnit sig på sin nya plats. När man anlände till sin nya arbetsplats så skulle man ha med sig sin kista i vilken man förvarade sina kläder och få ägodelar, detta var viktigt: ”§17: Ej må tjenstehjon, utan husbondens lof, förwara sin kista med kläder eller annat, som det till dagligt bruk behöfwer, å annat ställe, än der det tjenar. Efter annorlunda, plikta tjenstehjon halfwa lönen.” Man fick inte heller lämna sin arbetsplats ”gifwa sig ur husbondens hus eller öfwer natten är borta” utan att be husbonden om lov först, även då kunde man straffas.

Platsannonser i Stockholms dagblad den 19 mars 1836:

Pigannonser

Som synes är vissa formuleringar kanske inte lika gångbara i dagens platsannonser; ”Uti ett mindre, ordentligt hushåll åstundas som ensam en snygg, höflig och willig piga”…

Lönen

Förutom att man som tjänstefolk fick mat och husrum under året, så utbetalades dessutom en liten lön, ofta bestående både av naturaförmån i form av kläder och av kontanta penningar. Nedan är löneuppgifter hämtade från Lars O. Lagerqvists bok Vad kostade det:

1330, Halvårslön sommartid för dräng 1 mark penningar, 2 par skor och 1 par byxor. Sommarlön piga 3 öre, 1 par skor.

1560, Årslön för dräng, 6 mark.

1570, Årslön för piga, 8–12 mark, jämte naturaförmån.

1725, Huspiga, 40 daler kopparmynt/månad.

1740, Dräng 50 daler kopparmynt om året jämte 3 par skor, 2 skjortor och 2 par strumpor. Piga 24 daler kopparmynt, jämte 3 par skor och 2 par strumpor.

1815, Oxdräng, 45 riksdaler/år förutom bostad och kost.

1885, Piga 84 kronor kontakt/år jämte värdet av kost och logi 225 kronor.

1905, Piga 161 kronor kontant, jämte värdet av kost och logi 347 kronor.

1910, Dräng, 2:79/dag.

Som du ser för lönen år 1740 så tjänade en piga bara hälften av vad drängen gjorde, ibland kunde det till och med vara en tredjedel av drängens lön. Så var det ända fram till början på 1900-talet då skillnaden började minska något, trots att kvinnornas arbetsdag var längre än mannens och ofta minst lika slitig.

”Tjenstehjon skall i sitt förhållande wara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedigt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter…” Den lilla lön (eller delar av den) som man arbetade så hårt för under hela året var lätt att bli av med om man inte levde upp till husbondens krav eller av oaktsamhet hade sönder någon av husbondens ägodelar. Man hade enligt legostadgan inte heller rätt att få ut sin lön (den kontanta delen) innan tjänsteåret var till ända.

Rätten att slå sitt tjänstefolk

”Felar tjenstehjon af lättja, wårdslöshet eller olydnad i tjensten, eller eliest förer ett oordenteligt eller straffbart lefnadssätt; äge husbonde med alfwarsamma föreställningar och, då de icke hjelpa, med måttlig husaga söka sådant rätta.” Detta var ingen ny företeelse, redan i de gamla landskapslagarna från medeltiden hade husbonden rätt att slå inte bara sitt tjänstefolk utan även sin hustru och sina barn, så länge det skedde med måtta. Vad som var med måtta var naturligtvis en tolkningsfråga. Den 1 oktober 1858 kom ny lag som sa att man nu endast fick utdela husaga till pojkar under 18 år och flickor under 16 år, i våra öron låter detta helt upp och ner, man fick slå barn men inte vuxna. Först 1920 avskaffades husagan helt och hållet.

Förutom att husbonden var i maktposition över sitt tjänstefolk, så var det även orättvis fördelning av arbetstid mellan kvinnor och män – pigans arbetsdag var nämligen längre än drängens. Tidigt på morgonen förväntades hon gå upp och koka gröt och sätta på kaffe så det var klart när männen vaknade. Ute i ladugården väntade korna på att bli mjölkade på morgonen, även denna uppgift var pigans ansvar. Medan pigan lagade kvällsmat så kunde männen lägga sig och sova en stund. När maten var uppäten så var männen oftast lediga för kvällen, medan pigan fick diska upp och städa. En annan orättvisa var om pigan blev gravid, då kunde husbonden nämligen välja att antingen halvera hennes lön, eller helt enkelt avsluta anställningen. Det är därför vi ofta ser att unga, ogifta kvinnor som födde barn återvände hem till föräldrahemmet. Tyvärr var det inte heller ovanligt förekommande att husbonden tog sig friheter av sexuell natur med de unga pigorna i hans tjänst. Makens otrohet med pigan var säkert inte heller okänt för hustrun alla gånger, men vad skulle hon göra? Hon kunde ansöka om skilsmässa, men det var ju inte säkert att hon hade någonstans att ta vägen, och det skulle troligen påverka hennes sociala status.

Husbondens åtaganden

Husbondens makt var stor, men samtidigt var han juridisk person för inte bara sin egen familj, utan ansvarade för alla på gården, tjänstefolk och inhyses inkluderade. Om en av hans pigor tjuvmjölkade grannens ko, så var det husbonden som fick ersätta grannen, inte pigan. Sen är det inte så svårt att gissa att det blev ”måttlig” husaga därefter av en vredgad husbonde. Det var även han som förvaltade all egendom i familjen, sin egen, hustruns och likaså de vuxna barnens så länge som de bodde hemma.

Husbonden hade dock även en rad med åtaganden som han var skyldig att leva upp till för sitt tjänstefolk. ”§6: Husbonde åligge tienstehjon med förswarligt underhåll och tienligt husrum förse.” Husbonden skulle även behandla sitt tjänstefolk väl och i sitt uppförande föregå med gott exempel.

Det fanns även en sorts ”ålderdomstrygghet” för den som varit sin husbonde trogen: ”§7: Husbonde må ej förskjuta det tjenstehjon, som oafbrutet hos honom troget och wäl tjent ifrån sitt trettionde år och till dess det för ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen med dess tjenst kan wara belåten, utan drage husbonde försorg, att sådan berömwärdt tjenstehjon till sin död har skälig utkomst och skötsel, mot den betjening, det kan uträtta”. Om nu husbonden inte hade möjlighet att försörja sin trotjänare, så blev det församlingens skyldighet att ge personen underhåll och den vård som den sågs i behov av att vara.

Likaså skulle husbonden se till att tjänstefolket fick vård om de blev sjuka: ”§6: Sjuknar tjenstehjon, bör husbonde låta det sköta och wårda; hafwe dock rätt, om han will, att å lönen afräkna, hwad han till läkare eller läkemedel utgifwit.”

En månghundraårig epok tar slut

Under 1800-talet industrialiserades vårt land, och i samband med att jordbruket blev mer effektivt och krävde mindre arbetskraft, så var det många som istället sökte sig till fabrikerna, även kvinnorna. Man har beräknat att det år 1900 fanns omkring 140 000 pigor i Sverige (knappt 3% av landets befolkning), och det var ett antal som under de kommande åren snabbt skulle minskade ytterligare. Förutom industrialiseringen var även emigrationen en stor bidragande orsak till detta. Unga, svenska kvinnor var populära i Amerika, då de hade rykte om sig att vara arbetssamma och plikttrogna. I Amerika blev friheten mycket större för våra pigor, där styrdes nämligen inte deras liv av någon legostadga.

 

Källförteckning:

Kungliga Majestäts förnyade nådiga Legostadga, Stockholm 1833
Usla, eländiga och arma: Samhällets utsatta under 700 år, Annika Sandén 2013
Vad kostade det? Lars O. Lagerqvist, 2011
Svenska akademiens ordbok (online)
Pigornas slit, artikel i Populär Historia 7/2009
Stockholms Dagblad, 19 mars 1836
En piga bland pigor, tredje utgåvan, Ester Nordström, 1914
Sveriges folkmängd från 1749 och fram till idag, SCB

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar