Dödliga farsoter genom historien

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om hur missväxt och svält drabbade våra förfäder och formade deras vardag. I dagens inlägg skriver jag i en artikel om de farsoter som drog fram över Sverige och plågade landets befolkning i äldre tider. När vi gick i skolan fick vi lära oss om digerdöden som på medeltiden drog fram genom våra socknar med den tysta liemannen i spetsen och spred skräck bland folket. Digerdöden förändrade inte bara Sveriges utan hela Europas historia, men hur fasansfull och obegriplig den än var för våra förfäder så var det långt ifrån den enda katastrofala farsoten som de drabbades av genom århundradena.

Farsoter2

Hundratusentals svenskar dog av hemska smittor i våra städer och i socknarna ute på landet, utan att man egentligen visste varken hur man skulle skydda sig eller bli botad. 

Farsot3

Artikeln är en PDF som du laddar ner genom att klicka på bilden eller länken nedan. Med det så önskar jag er en stunds intressant läsning. 

Dödliga farsoter genom historien

Relaterade inlägg: 

Missväxt skördade offer bland våra förfäder

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Då kärleken kunde vara ett brott…

Idag tar jag upp ett rättsfall som utspelade sig här i Vimmerby år 1729, vilket involverade den rymde volontären Axel Hansson Falck och kvinnan Anika Nilsdotter. Våren 1727 hade dessa två träffats och haft sex tillsammans, något som på den tiden var olagligt då de inte var gifta med varandra. Detta rättsfall hade dragit ut på tiden då det var svårt att bevisa två saker; var Axel en förrymd volontär vilket han nekade till, och framför allt, var Anika fortfarande gift med sin tidigare make eller var han död som hon påstod?

Cell

Om Anika fortfarande var gift skulle de komma att dömas för enkelt hor (sex mellan en gift och en ogift person). Tidigare var detta brott belagt med dödsstraff, men sedan 1653 innebar domen 80 daler silvermynt i böter för den gifta, och 40 daler silvermynt för den ogifta. Om det visade sig att Anika verkligen var änka och därmed inte längre gift, så skulle de komma att dömas för lönskaläge (sex mellan två ogifta) och då var straffet mycket lägre, 10 daler för mannen, och 5 daler för kvinnan.

Ett tips: Jag har denna gång valt att så gott som ordagrant skrivit av domboken, varför det är ett utmärkt tillfälle för den som vill träna på att läsa handstil från början av 1700-talet. Källreferens till de tre uppslagen i domböckerna finns i slutet av inlägget. 

När vi kommer in i historien så har Axel och Anika stått anklagade för brottet i inte mindre än fyra olika domstolar, och därefter förpassats till häktet i Kalmar slott. Brottet skall ha skett dels i närheten av Fjälsters gästgivargård (12 km sydöst om Vimmerby), och dels här i Vimmerby stad. Anika och Axel hade nu förts från Kalmar slott och satt i stadens häkte i väntan på att rådstugurätten skulle samlas, vilket skedde den 1 oktober.

 

Vimmerby rådstuga, 1 oktober 1729

Den 1: october höltz ordinarie Rådstugu, närwarande borgmästaren herr Watzell sampt rådmännen Niclas Linck och Jonas Lindegreen. Rådman Anders Wimmermark är ännu ej hembkommen och rådman Oluf Wimnell siuk.

…Ytterligare och i anledning af högwählborne herr Baron Ammiral och Landshöfdingen von Philanders höggunstiga skrifwelse af d. 27 sistl. Septembris företog sig Rådstugu Rätten att ransaka öfwer de ifrån Callmare Slått under fängsligit förwahr hijtförde personer, afskiedade Båtsmannen Axel Ekman och qwinsfolket Annika Nills dotter, whilka först såsom för begångit lönskeläge warit anklagade och ransakning understälts d. 22 maj 1728 wid Willand härads lofl. Tingsrätt, men derifrån remitterade blifwit till Linckiöping stads lofl. Rådstugurätt derest de examinerade blifwit d. 6 Julij samma åhr, och widare derifrån förwiste till Rönö härads tingsrätt, som wid ett extra ting deröfwer ransakat d. 3: september samma åhr, och hänskutit berörde måhl under Stockholms stads södra förstads lofl. Kiämnärsrätt, hwilken dett upptagit den 23. Ejusd: då först Axel Ekman under ransakningen bekiänt sig wara gift med hustru Elin Olofsdotter men dessuthon har tillika med kånan föregifwit sig sitt lättfärdige umgiänge begynt här i Wimmerby stads, hwarföre de till Callmare slått försände blifwit, Sedermehra är ransakning d. 3: martii innewarande åhr wid Stranda härads lofl. Ting Rätt, emellan Ekman och dess laggifta hustru Elin Olofsdotter, whilka nu uti venerando Consistorio Callmar ifrån whar andra skillde blifwit, med mehra, som så wähl högwälborne herr Baron Ammiral och Landshöfdingens bref, som de widhlystige hijtsände ransakningar bredare utwijsa.

Karlen Axel Ekman uptogs uthur arresten och tillspordes om han någon annan bekiännelse har att giöra än den han wid de andra domstohlarne giort? Swarade, dett han intet annat har att bekiänna än det han wid Stockholms stad Södra kiämnärs Rätt angifwit, påståendes att första umgiänget har han haft med Kånan Annika Nils dotter här i staden uti Båtsmannen Paul Werners huus. I hwad åhr det skiedde, Uhp: Att dett war wåhrtijden 1727. Hwilket äfwen Båtsmannen Paul Werner tillstädes warande, intygar, nembligen att wid förenämbde tijd hafwa desse personer i samma gårds, men han ej annat wettat än efter ders utsago att de woro laggifta personer, hafwandes qwinsfolket först kommit in till honom med 2ne st barn och karlen efter, då Paul Werner herbergerat barnen i sin stuga men de andra legat uti en annan stuga i samma gårds derest änkan Börges Britta bodt.

Om de ej warit tillsammans förr än de kommo hijt till staden, hwar till Ekman i förstone nekade, men omsider tillstods att de först råkat hwar annan wid fiälster (Fjälster) giästgifware gårds 1½ mijhl här ifrån staden, då de skola satt möthe här 8ta dagar der efter, emedan han då gådt till Westerwijk. Om de der i giästgifware gården ej haft kiötsligt beblandelse med hwar andra; hwar till Ekman swarade Nej. Om han ej weet hwarest denna qwinspersonen Anika Nills dotters föregifne man Eskill Sörensson har bodt eller wistats, emedan af Stockholms stads södra kiämnärs Rätt ransakning befinnes dett hon i de måhl osanning berättat att bemälte Eskill skall med henne bodt i Östergötlands och Torpa socken, der han skall blifwit döds för 7: åhr sedan, hwartill doch uppå högwälborne herr Landshöfdingen Ekeencronas der öfwer giorde inqvisition Pastor med församblingen därstädes swarat sig aldrig kiänt samma personer, der uppå swarade Ekman sig om hennes giftermåhl als intet mehr wetta, än dett hon sagt sig warit gift med mehra nämbde Eschill.

Om han icke är skilder ifrån sin hustru Elin Olofs dotter i Consistorio, dett han nekar sig ej wetta uthaf, mehrän att de en gång warit samman i Consistorio, Rätten lätt honom föreläsa högwählborne herr Baron Ammiral och Landshöfdingens bref, som postitie berättar att de äro åthskillde i Consistrio, men Ekman nekar lijka fullt dertill.

Qwinsfolket Anika Nils dotter förehades, och tillfrågades, om hennes föregifne man Eschill Söresson är ännu i lifwet eller hwarest hon med honom tillsammans bodt; swarade att de bodt tillsammans uti Torpa socken i Nörra Giöinge härad i Skåne, men mannen skall dödt in imot för 8 åhr sedan och blifwit begrafwen i Torpa kyrkiogårds af en präst som heet herr Hindrich, skolandes Eschill Sörensson warit ägta fadren till de 2ne flickorna hon här med sig hafwer. Hwarest hon och Ekman först haft sitt umgiänge? Rehp: Först här i staden men änteligen bekiände att de råkats ett litet tycke ifrån fielsters krog derest Annika suttit wid landsvägen och i dett samma att denne Axel kommit, har hon begiärt elds uthaf honom att tända på sin pipa med, då Axel stadnat hoos henne och de begynt tahlas med sampt supit Bränwijn som kånan haft i en liten flaska, skolandes karlen frågat om hon war ogift och då hon swarat sig wara änka, skall han sagt det han och war ogift och att de kunde på det sätt hielpa warandra, der uppå skola de mehr än hafwa dagen warit tillsammans der uthe på marken och under det haft 3ne gånger med whar andra kiötslig beblandelse.

 

Vimmerby rådstuga, 2 oktober 1729

Samma dag, continuerade rådstugu Rätten med ransakningen öfwer Axell Ekman och qwinsfolket Anika Nils dotter; Karlen förehades och frågade om han widgår qwinsfolkets bekiännelse, att de wid fielsters giästgifware gårds haft första kiötsliga omgiänge med hwar annan, men han nekar alldeles der till och påstår, att han första gången häfdat henne här i staden, men widgår äntligen att han en half dag warit der wid krogen med henne tillsammans, men icke något lättfärdigt med henne bedrifwit, förr än här i staden. Qwinsfolket hemptades up uthur arrensten, och tillfrågades henne om hon giör i dags enahanda bekiännelse som igår? Men hon swarade sig af häpenheet i går fält de orden att Ekman första gången haft beblandelse med henne wids fielster, skolandes som hon nu berättar, icke heller Ekman fådt sin willja med henne första natten då de här i staden legat, uthan andra natten skall det första gången skiedt. Karlen tillfrågades änu en gång om han någonsin warit volunteur eller ej; der på han swarade med contestation det han aldrig warit volunteur eller någonsin i tienst sedan han fick afskieds för Båtsman; Såsom ingen annan bekiännelse af desse personer ärhållas kunde, hwarken om den omtalte Eschill Sörensson antingen han ännu lefwer eller om han wardt Anikas laggifta man, ej heller om Ekman är volunteur, ty företog sig Rätten att examinera föst denne kånas yngsta flicka, Kierstin 10 åhr gammal uthaf whilken ingen uplysning kunde ärnås hwarken om ett eller annat utan syntes hon wara mycket wähl informerat af sin moder om hwad swar hon skulle uthi alt det henne om deras väsende kunde blifwa frågat, Särdeles som denne flickan om dess föregifne fader Eschill Sörensson giorde med modren en alldeles lijka beskrifwning, hwilket så mycket otroligare synes, som derest denne Eschill skulle för 8: åhr sedan blifwit döds, hade denne flickan så som då högst 2: åhr gammal, kunnat litet eller intet weta tahla om honom, det hon likwähl så tydligen och wist framförer lijksom wore det nyligen passerat; Lijkaledes blef den andra flickan Anna Maria af Bestienterne upsökt i staden och för Rätten framskaffad, warandes hon 15 åhr gammal, gaf icke heller det ringaste annat ords till swar på förestälte frågor än modren och systren, säijandes sig intet hafwa annat att berätta, uthan dess fader warit krymplingen Eschill Sörensson som skall bodt i Torpa socken i Skåne och derstädes blifwit döds för några åhr sedan; Protocollet uplästas och widkiändes.

Resolutio:

Sedan med högsta flijt blifwit ransakat öfwer för afskiedade båtsmannen Axel Ekmans och qwinspersonens Anika Nills dotters med hwarandra bedrefne hordoms last, men ingen annan bekiännelse af dem ärhållas kunnat, än att dhe Enkelt hoor begådt, hwarföre de sig laga plicht underkastat, hade rådstugu Rätten gierna åstundat detta måhl med äntelig och behörig domb att straqt kunna afhielpa; men alldenstund så wähl af de förra som den nu härstädes hållna undersökning befinnes, med whad dierfheet (djärfhet) desse personer den ene osanningar efter den andra förebrackt. Ty har uppå deras blotta föregifwande och en ofullkomlig rannsakning rådstugu Rätten ej boort understå sig att detta lägersmåhl för enckelt hoor ansee, innan som igenom högwählborne herr Barons, Ammiralens och Landshöfdingens höga ebetes föranstaltande blifwer uti Christianstad Lähn, Norra Göinge härad och Torpa socken inqvisererat och der ifrån säkert beskied ärhållit, om Anika Nils dotters föregifna man, krymplingen Eschill Sörensson derstädes bodt sampt döds och begrafwen blifwit, såsom och om hon warit hans laggifta hustru och under warande Ecktenskap med honom de 2ne flickorna Anna Maria och Kierstin sammanaflat, öfwer hwilket alt ännu intet bewijs wid någon domstohl förebragt wordet; Kärandes och högwählborne herr Baron, Ammiral och Landshöfdinge ifrån höglofl. Kongl. Ammiralitets Collegio närmare underrättelse affodra, om karlen Axel Ekman derstädes såsom volunteur står annoterad, hwar till han allades nekat, emedan onödigt synes honom innan slijk underrättelse ehrhållas att dijt förevijsa till ransakning och dombs undergående, uthan kunde i fall han derstädes ej ovidskiännas skulle, komma på en gångs tillika med kånan här att dömas och straffas, fördeles som de nu äntligen bägge påstå sig alldraförst här i staden sitt lättfärdiga umgiänge med hwar andra plägat, skolandes bref här om jämpte ransakninen med nästa Påst till Baron Ammiral och Landshöfdingen afgå; Imeedlertids och som innan alt detta som defideres kan återkomma, någon tijds synes förelöpa och här i staden inga säkra huus till slijkt partils förwahrande finnas, ty böra de till Callmare slott af geraldiger karlen Pehr Larsson under säkret fångligit förwahr återföras. Actum ut supra.

Anika och Axel förpassades nu åter till slottshäktet i Kalmar. Att sitta fängslad där på vinterhalvåret var ett straff i sig självt, den kalla vinden plågade fångarna som hade lite att värma sig med. Sjukdomar härjade i häktet, och maten var knappt tjänlig som föda. Dessutom var det ofta våld mellan fångarna. Hur gick det då för de anklagade, som under två års tid förpassats mellan olika häkten och domstolar? Upplösningen kom två månader senare…

 

Vimmerby rådstuga, 1 december 1729

Sedermehra företog sig Rådstugu Rätten att widare examinera de ifrån Callmare Slått åter hitförsända delinqverter (brottslingar), förrymde volunteuren Axel Hansson Ekman och kånan Anika Nills dotter, hwilka med hwar annan hoor bedrifwit och deröfwer så wähl wid åthskillige andra domstohlar som äfwen här wids rätten 1 och 2 october förhörde blifwit, men förmedehst dras framförde osanningar då icke kunde dömas förrän säkert beskied inkomma skulle om Axel Ekman wärkligen står wids Kongl. Ammiralitetet för förrymd volunteur annoterad, sampt om efter kånans Anika Nils dotters föregifwande hon ägt någon man benämbd Esckill Sörensson, som skall med henne bodt i Torpa socken Göinge härad och Skåne, och därstädes döds blifwit, som hon wid sisthållne ransakning berättat; öfwer hwilket alt uppå Rådstugu Rättens anhållan och skrifwelse högwählborne Herr Baron Ammiral och Landshöfdingen affordrat och jempst höggunstligt swar under d 22: nästförwekne November hitsändt sådanne säkra underrättelser, som in actis finnes.

Axel Ekman uphämptades uthur arresten och förelästes honom först dess inför RådstuguRätten d 1 october sistlidne giorde förnekande att han aldrig warit volunteur wid Kongl. Ammiralitetet, hwarefter uplästes högloflige Kongl. Ammiralitets Collegii under d 23 october nästl. Till högwälborne Herr Baron Ammiral och Landshöfdingen von Philander af låtne skrifwelse, med föranmälande att berörde Axel Falch, som nu sedermehra kallat sigs Ekman, har stått wid öfwerstleutenanten och tygmästaren Wälborne Herr von Reichenbacks Compagnie och d. 5 September 1726 der ifrån förrymt, skolandes han nu böra under fängligit förwahr till Carlscrona försändas, att undergå laga straff för dess förrymmande och sedan under Compagniet lefwereras, med mehra den med Rådstugu Rätten Communicerade skrifwelse innehåller. Warandes äfwen af högbemälte Kongl. Collegii bref daterat d. 12 september 1726 till dåwarande Landshöfdingen nu afledne högwählborne herr Baron och General majoren Fleetwood att intaga dett berörde Ekman då straxt efterlyst blifwit.

Hwar uppå Axel Hansson tillspordes, om han ännu nekar der till, att han wids Kongl. Ammiralitetet och före nämbde Compagnie stådt, såsom volunteur och der ifrån i september månad 1726 afrymbt, hwar tills han änteligen swarade, att han samma åhr gådt till Carlscrona och blifwit wid Compagniet antagen och der wid stådt ½ åhr, men sedermehra derifrån rymt hem till sin fader som bodt i Ekesiöe stad, men är nu döds blefwen, skolandes Axel därstädes warit, då det lyst efter honom.

Sedermehra frågaades honom, om han ej blifwit i ven o Consistoris skild wid sin hustru Elin Olofsdotter? Uhp: att han icke weet der om mehr, än att de en gång warit inne för Consistoriet, men han ej undfått något skilljebref, uthan lärer hustru det hafwa, som skillnaden begiärt.

Om han ej weet till att säija hwarest kånans Anika Nills dotters föregifne man Eschill Sörensson skall warit tillfinnandes, och om kånan aldrig för honom bekiänt sanningen der och? Uhp: Att hon aldrig annat sagt för honom, än det hon är änkia och haft, bemälte Eschill till man som skall bodt i Torpa och der döds blifwit för 7 åhr sedan. Widare hade han hwarken om sig sielf eller kånan Anika Nills Dotter att bekiänna, uthan att de med hwar andra hoor bedrifwit och sitt lättfärdiga umgiänge här i staden begynt, hwar om förra ransakningen bredare förmäler.

Kånan Anika Nills dotter förehades och förmantes att bekiänna med hwar hon sammanaflat de 2ne flickorna Kierstin och Anna Maria, alldenstund efter behörig och noga hållen inqvisition i Torpa socken, Göinge härad och Skåne äfwen där ifrån giltige bewijs inkommit att aldrig hwarken hon eller hennes föregifne man Eschill Sörensson derstädes någonsin bodt, ej heller han der döds och begrafwen blifwit, sampt att Kånan wid hållen sidstl. Ransakning sanning löst berättat; Men hon påstår ännu att alt skall wara sanning, som hon i dij måhl bekiänt, tilläggiandes det Axel skall emellan Stockholm och Upsala sönderrifwit hennes änckiepass, dett hon meed trug tagit ifrån henne och först upslitit en eenstyfwer (ett öre) på henne innan hon passet till honom lembnat, skolandes så länge det warit i behåld, hon fådt bruka herrans högwärdiga nattwards så wähl i Norrkiöping som i Dårby kyrka och äfwen i Callmare Hospitahl, hwarest skall warit en finsk präst.

Kånan åthwarnades så med alfwarsamma som bewekelige föreställningar, allt redeligen uppenbara sanningar och tillfrågades ytterligare hwar ifrån hennes omtahlte man Eschill kommit och på whad sätt hon med honom gift blifwit? Uhp: Att Eskill Sörensson warit barnafödd i danska Norrje, derest hans fader skall warit Skallmäjeblåsare, hafwandes samma Eskill kommit med Kånan tillsammans i Landscrona, hwaest hon skall på slåttet blifwit uppföd och hennes fader wait soldat benemdt Nills Winck, skolandes krymplingen Eskill tillika med denne kånan fölligdt åth ifrån Landscrona till Torpa socken och blifwit efter upwist richtige pass, sammanwigde af Cappellanen (kyrkoherdens medhjälpare) der sammanstädes herr Hindrich uti hans huus, hwarefter der sedan skola farit omkring landet och hennes man med spelande på viol förtient sig och henne födan, men i Torpa kyrkiogårds skall, som kånan berättar, han wara af bemälte Hindrich begrafwen.

Alldenstund ingen annan utsaga och bekiännelse af kånan Anika Nills dotter stod att ärhålla, än att dess 2ne döttrar äro af äqta säng födde och hon warit änka och ogift, då Axel Hansson med henne i umgiänge kommit, ty kunde Rådstugu Rätten med denna ransakning afslutande ej längre uppehålla, utan stadnade heröfwer fölljande uthslags:

Alldenstund ifrån Kongl. Ammiralitetet i Carlscrona förrymde volunteuren gifte karlen Axel Hansson Falck friwilligen tillstådt och bekiänt sig med ogifta kånan Anika Nills dotter hafwa änckelt hoor bedrifwit, så skulle wähl rådstugu rätten i anledning af Kongl. majst. Förordning af d 2 maij 1685 § 7 sampt Kongl. Resolutionen af d 9 februarij 1695 honom Axel Hansson för detta dess häri staden begångne Criminalie brott döma och äfwenwähl afstraffa låta; men emedan det befinnes, att han wid Kongl. majestäts Siömilice stådt i wärkelig tienst och der uthur afrymt, warandes så wähl af Kongl. Maijstäts Siö som Krigsartilar att intaga, dett en dehl rymmande kommer för halls och lif, sak att ansees, fördenskull och som Rådstugu rätten ingen underrättelse der om äger på hwad sätt och wid wad tillfälle denne karlen kan hafwa rymt, och det elliest bekant är, att han sig tillförene med rymmande försedt, och straffat blifwit, ty pröfwade Rätten skiähligt att innehålla med hans härstädes begångne brått afdömmande, och honom jemte rannsakningen till Callmare försända att der ifrån widare till Kongl. Ammiralitetet i Carlscrona befordras.

Men hwad Kånan Anika Nills dotter widkommer, plichtar hon i förmågo af 1653 åhrs straffordning för begångit änckelt hoor sina 40 daler silfvermynt, men som hon ej orkar betahla, afstraffas hon med 16 par rijs 3 slag af hwart par, börandes enligt kyrkiolagens 9 Cap: § 4 stå tre söndagar å stads på plichtebänken sampt der efter undergå uppenbar skrift och aflösnings. Actum ut supra.

 

Källreferens:
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6533 (1721–1729) Bild 5860 (AID: v280120.b5860)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6533 (1721–1729) Bild 5880 (AID: v280120.b5880)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6533 (1721–1729) Bild 6130 (AID: v280120.b6130)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att hitta en okänd far

När man börjar släktforska så kommer man förr eller senare stöta på att barnets far inte är angiven i födelseboken, och barnet anges vara oäkta. Att själv ta hand om sitt barn var en hård utmaning för modern, och dessutom fick de oäkta barnen inte samma rätt och möjligheter i samhället förr som de födda inom äktenskapet.

Adelaide springett2

För oss släktforskare innebär det en gåta som förhoppningsvis går att lösa, annars kommer hela den okända faderns släktgren att förbli outredd. Men det finns ett antal alternativa källor att använda när födelseboken inte ger oss svaret vem fadern var. Då problemet okänd fader är en av de vanligaste frågorna bland de som börjar släktforska, så tänkte jag i denna artikel tipsa om några av dessa källor.

Artikeln är en PDF som du laddar ner genom att klicka på bilden eller länken nedan. Med det så önskar jag er lycka med att hitta några okända fäder. 

FaderArtikel
Länk till artikeln: Att_hitta_en okänd_far

Relaterade artiklar: 

När du vill veta lite mer om oäkta barn

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Jag önskar alla en härlig semester!

32267380_1772018732856008_4937146773123629056_o

Sommar sol och bad, resor och äventyr, god mat och sköna sommarkvällar. Det är nu dags för mig att ta ett avbrott från bloggandet för att samla nya krafter inför hösten. Jag vill passa på att tacka alla er som läst och kommenterat de inlägg som jag hittills skrivit i år. Er feedback är guld värd och ger mig alltid positiv energi och lust att skriva mer, så jag tar tacksamt emot alla era kommentarer, både via mail och på Facebook.

Ha det bäst allesammans så hörs vi framöver.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Nyheter hos Arkiv Digital juni 2018

Den här månaden bjuder Arkiv Digital sina medlemmar på några helt nya digitaliserade källor som jag tänkte tipsa om. Det finns källor som bara finns tillgängliga hos våra lands- och stadsarkiv, och kan vara svårtillgängliga om man bor långt bort från arkivet och inte vill betala en allt för stor forskningsavgift. Men det finns även källor som säkert finns tillgängliga på ditt kommunbibliotek, men som ändå är bra att ha tillgängligt hemma i sin egen dator där de kan studeras i lugn och ro. Den här månaden bjuder Arkiv på lite från båda dessa världar.

Tryckt litteratur är något som Arkiv Digital ännu inte har ägnat så mycket tid åt, och jag förstår dom, det finns så otroligt mycket handskrivna källor som måste prioriteras. Men denna månad har man börjat publicera digitaliserade herdaminnen.

Svenska kyrkan är indelad i 13 olika stift, från Lunds stift i söder till Luleå stift i norr. Under åren som gått har det tagits fram så kallade herdaminnen, bokverk med fakta om de präster som levt och verkat inom respektive stift. Dessa hedaminnen är med andra ord värdefulla för oss som har präster i vår släkt eller som intresserar oss för lokalhistoria. Bokverken är uppdelade per stift, och därefter per församling.

I skrivande stund är det fyra herdaminnen som är digitaliserade, Göteborg, Skara, Uppsala och Växjö, men vi får hoppas att fler kommer följa inom kort. Många gånger sträcker sig prästlängderna långt tillbaka i tiden, längre än vad ministerialböckerna kan ta oss, och såna uppgifter är både intressanta och svåra att verifiera. Yngre uppgifter från 1600-talet och framåt bör kontrolleras mot originalkälla om så är möjligt, då det förekommer ett och annat fel i dessa bokverk.

Herdaminne2018Från Göteborgs stifts herdaminne

Herdaminnen bör finnas hos ditt lokala kommunbibliotek, men troligen finns endast det herdaminne till det stift kommunen (församlingen) tillhör, och som i mitt fall är det ett referensverk, så det får inte lånas hem. Så det är positivt att få tillgång till hos Arkiv Digital. För att hitta herdaminnena söker du i Arkiv: Herdaminne.

1945 års folkräkning Stockholm

För den som har släkt i Stockholm är det ingen hemlighet att man får forska på helt annat sätt än i övriga landet. Husförhörslängder slutade föras i slutet av 1870-talet, och man får istället förlita sig på källor som flyttlängder och rotemansarkivet. Jag har i ett tidigare inlägg tipsat om hur man går till väga: Söka i Stockholm 1878-1939.

Varje ny källa som kan ge ledtrådar om de som levt i huvudstaden är med andra ord välkomna. Den här månaden publicerar Arkiv Digital 1945 års folkräkning från Statistiska centralbyrån för just Stockholm stad. 

Mantal1945

För att hitta detta söker du på arkiv: SCB och klickar på ”Statistiska Centralbyrån (SCB) – 1945 års folkräkning”. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Historien om Vimmerby marknad, del 2

Det är nu dags att återvända till marknaderna i Vimmerby som förr ofta var både livliga och händelserika. Folk kom långväga ifrån för att göra kreatursaffärer, köpa och sälja varor och säkert fanns det de som bara var där för att träffa folk och festa till. Men samtidigt hände det en hel del tråkigheter under marknadsdagarna, stölder, tragiska dödsfall och till och med mord. Idag ska vi göra nedslag i dagspressen och se vad de skrev om 1800-talets marknader i staden.

VimmerbyMarknad1890Vimmerby marknad 1890

Ficktjuvar

Då som nu när man rör sig på platser med mycket folk så fick man passa sig för ficktjuvar. När handlare och rika bönder kom till marknaden för att göra kreatursaffärer hade de ofta plånboken full med mödosamt hopsparade pengar, så dessa dagar såg tjuvarna sin chans i folkvimlet. 

Norrköpings tidning rapporterade 1890 om vårmarknaden; ”Många fickstölder begingos på Vimmerby marknad den 22 Maj. Bland andra som fingo sina kassor lättade var en slagtare från Hallingebergs socken. Slagtaren befann sig på kreatursbacken, då en ficktjuf från honom annekterade en plånbok, innehållande 100 kronor jemte åtskilliga papper. En annan person blef af med 25 kr., hvarförutom åtskilliga småstölder begingos. Polisen hade sina misstankar på en inom orten illa känd karl vid namn Albert Grönqvist, förut straffad för stöld och rån m. m. Nämnda Grönqvist var synlig på marknaden, men har sedan försvunnit. För den händelse G. skulle snart uppenbara sig på andra orter (han plägar besöka marknader och då uppträda som spekulant på hästar), torde han nog blifva anhållen och sedermera sänd till Vimmerby, der polisen har litet otalt med Grönqvist, som är af medelstorlek och omkring 25 år gammal.”

Grabben John Albert föddes den 27 november 1866 i Gustafsborg, Vimmerby och var son till mjölnaren Anders Olsson Grönqvist och Gunilla Bernhardina Ringblom.  Albert var som sagt var en ökänd person i trakten; Dömd 24/3 1886 av Vimmerby rådhusrätt för fickstöld till 6 månader straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende i två år. Dömd av Vimmerby rådhusrätt 7/3 1887 för andra resan stöld till 10 månader straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende i tre år. Därutöver dömd av Vimmerby rådhusrätt 17/4 1889 för misshandel dels med, dels utan livsfarligt vapen att undergå straffarbete i sex månader. 

Så det var inte så märkligt att det var Albert som blev misstänkt vårmarknaden 1890 för fickstölderna. Albert fortsatte dessutom sina ficktjuverier på marknaderna runt om i Småland, Östergötland och Skåne. Tre år senare, den 31 juli 1893 dömdes han i Vimmerby för tredje resan stöld till 1 år och 10 månaders straffarbete och dessutom dömd av Vimmerby rådhusrätt 23/9 1895 för fjärde resan stöld till straffarbete i 1 år och 8 månader och förlust av medborgerligt förtroende i fem år efter frigivningen 27 december 1896. 

1897 blev Albert stämd av sin egen far för våld och hemfridsbrott, och nu insåg Albert att han inte längre kunde vara kvar i staden. Den 11 oktober 1898 tog han båten över till Gotland och bosatte sig i Rone. Här på Gotland gifte han sig 29 januari 1899 med Anna Lovisa Charlotta Hellström med vilken han fick sju barn. Kärleken och äktenskapet tog dock slut så småningom och de båda gick skilda vägar. Albert som försörjt sig som borstbindare dog den 19 april 1940 i Visby.

1890 rapporterades det också om ett ”ficktjufband” bestående av fyra eller fem personer, däribland en kvinna som hade infunnit sig på marknaden den 28 oktober; ”Flera personer, som besökt kreatursbacken, hade blifvit frånstulna penningar, bland hvilka en hemmansegare från Rumskulla socken 400 kr., en torpare från Locknevi socken 50 kr. o. s v. En främmande karl i snygga gångkläder och med ett ganska hyggligt utseende var misstänkt och fick aflägga visit å polisvaktkontoret, men då han nekande för stölderna och ej de ringaste bevis funnos, blef han åter lössläppt. Man lyckades ej upptäcka eller gripa någon af ficktjufvarne, som, då de anade oråd, försvunno och troligen reste till en annan marknad.”

Från decembermarknaden samma år rapporterades det om ett dyrt famntag. ”På senaste Vimmerby marknad blef en bonde, som helt lugnt promenerade omkring på ox-backen, efter det han nyss förut sålt ett par duktiga stutar, helt frapperad af att en karl kom emot honom, tog bonden i famn och utropade ”Nej, se god dag, Kalle, är du också i stan i dag?” Bonden, en af de lugna i landet, stirrade förundrad på den obekante mannen, som såg något ”herrevulen” ut, men sade, att det troligen var något misstag på person, ty landtmannen förklarade sig ej känna den vänligt påflugne. Men ett vänligt: ”Ber om ursäkt, jag ser, att ni ej är den jag trodde, nämligen en min slägting”, aflägsnade sig den främmande herrn och försvann bland folkhopen. En stund efteråt skulle bonden taga upp sin plånbok, i och för liqvidering af någon å torget köpt småsak. Men – plånboken var borta, tillika med dess innehåll, 300 kr.

Dryckenskap ställde till det

Under marknadsdagarna och framför allt kvällarna flödade det stora mängder öl från stadens krogar. Även detta gjorde att tjuvar fick tillfällen att smyga åt sig det som inte var deras. 1894 fick en icke namngiven hemmansägare i Småland plikta för ett rus på Vimmerby marknad den 24 oktober. ”Under det han sof ruset af sig, stulo nämligen tjufvar från honom mössa, 25 kr. och 2 oxar.” 
I Dagens nyheter den 18 december 1879 kan man läsa om ”En landtbo, som vid senaste Vimmerby marknad i kommission åt en bekant uppbar en summa af jemt 1,000 kr, tog sig efter detta uppdrags uträttande litet till lifs – i form af några droppar ”renadt”. Men nöjet blef mannen dyrt: då han hunnit åter få tankarne klara, voro pengarne borta. Antingen hade vår landtman – medan han kastade sig i ”verldsvimlet” och njöt af dess nöjen – tappat plånboken eller ock hade någon ficktjuf varit framme och som god pris annekterat de 1,000 kronorna.

Att dricka sig full var inte heller någon bra idé när man skulle göra viktiga affärer; ”På Vimmerby marknad den 20 december 1890 hade en torpare från Frödinge socken infunnit sig med ett par stutar, dem han skulle sälja. Af en eller annan orsak kom mannen i allt för gladt sällskap inne på en krog och försåg sig med en bastant florshufva. Sedan bortbytte han sina stutar för en häst, hvilken på hemvägen gick ifrån sin egare, som morgonen derpå anträffades stelfrusen uti en snödrifva vid vägen. Hästen hade troligen ”upphittats” af någon annan marknadsbesökande. Torparen gjorde emellertid en liten förlust på omkring 200 kronor, som stutarne voro värda.”

Nerikes Allhanda skrev 31 oktober 1886; ”En ung dräng från landet besökte, i sällskap med annat godt folk, Vimmerby marknad 26 oktober. Den unge mannen hade väl mycket njutit af potatisdrufvans saft, i följd hvaraf han ”pirum” lade sig att sofva i en portsmyg. När han sofvit ruset af sig och skulle stiga upp, befans det att en påpasslig tjuf annekterat drängen påhafda nya stöflar och dito strumpor. Han hade fått traska barfota hem i kölden, om ej en barmhertig samarit varit nog hjelpsam att låna den bestulne ett par strumpor och skor. Med bondånger, sjelfförakt och tom kassa begaf sig derpå drängen hem från staden.”

Slagsmål och bråk

Självklart förekom det ett och annat slagsmål på marknaderna. I november 1895 dömdes en son till torparen Lars August Zeylon från Bresfall i Hjorteds socken till höga böter för att ha begånget våld på Vimmerby marknad. ”Af vittnesberättelserna framgick, att gamle Zeylon och en af målsegarne, hvilken likaledes är till åren kommen, begynt slagsmålet i följd af gräl mellan deras söner”, och sen hade tydligen slagsmålet varit i full gång. Detta gav ordföranden ”anledning hålla en straffpredikan för dem [fäderna] för det de föregått de unga med dåligt exempel”.
Men nu var det inte en engångföreteelse för familjen Zeylon. Redan på marknaden den 5 oktober i Getterum hade det uppstått ett större slagsmål där flera personer blev mer eller mindre svårt misshandlade, en en svårt att han ännu inte kunde arbeta. ”Såsom värsta bråkmakare häktades torparen Lars August Zeylon från Bresfall i Hjorteds socken och tvenne hans söner, husaren vid Smålands husarregemente Frans August Zeylon och Johan P. Zeylon, af hvilka den sistnämnde vid första rannsakningen i följd af bristande bevisning försattes på fri hot. I lördags hölls slutransakning inför Tjusts häradsrätt å kronohäktet i Vestervik. Sedan en mängd vittnen hörts, af hvilkas berättelse framgick att bataljen varit synnerligen häftig, öfverlemnades målet till rättens pröfning. Först vid 8-tiden på aftonen efter långvarig öfverläggning afkunnades utslag. Zeylon den äldre samt sonen Frans August dömdes för våld och misshandel, för försök att fritaga häktad person samt för våldsamt motstånd att undergå hvardera 11 månader straffarbete samt att derjemte utbetala åtskilliga ersättningar. Sonen Johan Petter dömdes för våldsamt motstånd att undergå 2 månader fängelse.

Tragiska dödsfall

Att ta sig hem från Vimmerby marknad var inte heller alltid så lätt. Här följer en tragisk och nästan för detaljerad beskrivning från sista marknaden 1892 som fick titeln En död till reskamrat i tidningen Arbetaren; ”Sistlidne marknadsdag hade hemmans-egaren August Lundberg från Hamphorfva, Pelaren socken besökt Vimmerby och der inköpt ett par oxar, hvilka han anmodade en annan man att föra till sitt hem, beläget nära 2 mil från staden. Lundberg var alldeles rask och kry hela dagen samt samtalade med många personer på marknaden. På qvällen reste Lundberg i sällskap med en sin gode vän och granne hem; de åkte uti en skjuts. Kamraten som var körsven, tyckte, att L. var något sjuk, men fäste sig icke vidare dervid, utan trodde, att han snart skulle krya till sig, hvarpå resan fortsattes. Efter en timmes tid sänkte Lundberg sitt hufvud uti reskamratens, körsvennens, knä, och den sist nämnda trodde, att L. då blott slumrade. Men vid hemkomsten befans, att L. var död; han hade under färden slumrat in i den sista sömnen.”

Tyvärr kunde det gå snabbt också. I Göteborgs handels- och sjöfarts-tidning från den 28 december 1868 kan man läsa om en tragisk olycka: Från Vimmerby berättas, att vid Lucie marknad derstädes inträffade den olyckshändelsen, att oljeslagaren Hampus Hallgren på Söderholm, då han på aftonen skulle resa hem, körde omkull i ett dike ett stycke från staden och slog hufvudet så hårdt mot en sten, att han ögonblickligen afled.

Mördade sin bror

Det var dock inte alltid som det var en olycka när någon omkom på vägen hem från marknaden. Göteborgs aftonblad skrev 20 mars 1890 om det hemska brodermordet i Södra Vi. ”Om detta detta den 27 febr. begångna blodiga dåd, hvarigenom vallackaren C. F. Rosengren bragtes om lifvet af sin broder Joh. Gustaf Rosengren, samt om den senares dömande i måndags till 7 års straffarbete hafva vi redan lemnat meddelande. Genom vid ransakningstillfället afgiftna vittnesmål framgår om förloppet vid mordtillfället följande:

Då bröderna på återvägen från Vimmerby marknad kommit i ordvexling med hvarandra vid torpet Andersbo, nedstack den yngre R. sin broder, som genast föll död till marken. Den döde infördes derefter i ett närliggande torp, der det uppgafs att han blifvit ihjelsparkad af hästen. Såret tvättades och begäran framstäldes att få qvarlemna liket, hvilket dock helt naturligt vägrades. Det lades på vagnen under ett hästtäcke och färden fortsattes i samma riktning som förut. Derefter hade mördaren jemte qvinnan och barnet oantastade fortsatt förbi Södra Vi och Skärstad samt tagit in i ett torp under Näfstad, der föröfrigt tattare allt emellanåt bruka ha sitt tillhåll. Der upprepades samma historia om hästen, som skulle sparkat ihjäl Rosengren, och samma begäran att få qvarlemna liket samt bjöds i ersättning derför både häst och vagn. Denna begäran blef emellertid så till vida beviljad att liket skulle få vara qvar tills man om begrafningen fått tala vid kyrkoherden Rosenqvist i Södra Vi, dit torparen nu begaf sig i sällskap med Rosengren.

Kyrkoherden Rosenqvist, som emellertid på förhand var underrättad om mordgerningen, qvarhöll Rosengren och sände telefonbud till länsmansbostället att man skulle gripa den hos honom vaktade mördaren, hvilken också på qvällen blef intransporterad till Vimmerby häkte. Knifven med hvilken dödsstinget gafs sade sig Rosengren ha bortkastat; en knif hittades dock på fredagen och denna antages ha blifvit bortkastad af den bröderna åtföljande qvinnan.”

Som nyfiken släktforskare undrar man förstås, vad hände sen? Rosengren dömdes i Sevedes häradsrätt den 17 mars 1890, och hade innan dess suttit häktad i kronohäktet i Västervik. Han blev som sagt var dömd till 7 års straffarbete, och anlände den 3 april till Nya Varvets centralfängelse i Göteborg.

Rosengren var 20 år när han blev fängslad för mordet på sin bror. Han var född den 27 januari 1870 i Västra Eneby, son till Fredric Holm och Gustafva Magnusdotter. I fängelsets biografiakt kan man läsa följande; ”Fadern och modern kringstrykande tattare, som utan att lefva i lagligt äktenskap haft 13 barn, af hvilka nu lefva endast 7, alla okunniga, utom en flicka, som lärt att läsa och är gift i Säfsjö i Jönköpings län. (Rosengren) ogift, men lefvat i konkubinat med en Gerda Vilhelmina Lindgren, med hvilken han har tvenne barn, som äro hos sin moder,” Om Rosengrens tidigare liv skriver man; ”Så snart han blef så stor att han kunde, lämnade han under flera månader sina föräldrar och ströfvade omkring tillsammans med en äldre broder. Kan väl ej blifva tal om vård i något föräldrahem. Alltid kringstrykande lif. Började vid 17 år att fara på marknader såsom hästbytare och vallackare.”

Tiden i fängelset vittnar även något om Rosengren som person; ”1892, 10/5 dömd till 1 månads cell däraf 6 dygns mörk för ordningens störande och hot med lifsfarligt vapen mot medfånge. 1896 15/1 dömd till 30 dygns ljus cell för ordningens störande.” Rosengren avtjänade sin tid, och släpptes den 26 december 1896 för att förpassas till Vimmerby. De allmänna vitsorden var inte positiva; ”dåligt uppförande (spottade läraren på ryggen i skolan). Han anges ha lärt sig smedsyrket, och hade nu 93 kronor och 69 öre på fickan. Härefter fortsatte hans flackande liv samtidigt som hans barnaskara utökades. Resan tog slut den 2 oktober 1929 då Rosengren dog i Söderåkra där han försörjt sig som lumphandlare.

Överraskande snöoväder

Nu tillhörde som tur var dödsfall och mord på väg hem från marknaden till ovanligheterna. Men det kunde ändå vara nog så svårt på grund av vädret att ta sig hem när festligheterna var över. 1892; ”På Vimmerby marknad den 25 oktober var vädret under förmiddagen ganska vackert, men på eftermiddagen började snö falla och på qvällen uppstod fullkomligt yrväder. Många af de marknadsbesökande som lågo qvar i staden öfver natten, hade ditkommit på vagnsåkdom. När de vaknade på morgonen, låg marken täckt af öfver qvartersdjup, på sina ställen halfalnsdjup snö. Alltså måste vagnarne utbytas emot släddon, och dylika var ingen lätt sak att för så många resenärer i hast komma öfver. De som lyckades utbyta vagnarne emot släddon, eller låna sig sådana, reste med gladt mot och vid klingande före från staden; men de öfriga, hvaraf många hade 5 á 6 mil hem, måste på vagnar företaga återresan, som blef mycket besvärlig och särskildt tung för dragarne, hvilka fingo arbeta hårdt, emedan hjuldonen gingo svårt och voro tunga i snön.”

…och med det lämnar vi för denna gång marknaderna och folket i den lilla handelsstaden Vimmerby, belägen i de mörka skogarna i norra Småland. Tack för att du tog dig tid att läsa. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Historien om Vimmerby marknad, del 1

Under hundratals år har det varit marknad i Vimmerby tre gånger per år. Idag är marknaden inte den livliga händelse som det var förr, utan är mer en gemytlig stund då gamla vänner träffas för att språka en stund. Men så har det inte alltid varit, marknaden var livsviktig för stadens handel och då främst boskapshandeln. Folk kom långväga ifrån för att delta, inte allt för sällan ända från Stockholm. Marknaden var också viktigt för våra drängar och pigor, det var här man kunde träffa och komma överens med nästa husbonde om följande tjänsteår.   

VimmerbyMarknad1910Vimmerby marknad omkring 1910.

Vimmerby är och har alltid varit en liten stad. Långt från närmaste kust, omgiven av de djupa skogarna i norra Småland, och utan något större vattendrag att frakta gods på. Men allt efter som medeltiden inleddes, så knöts allt fler färdvägar samman just i Vimmerby från de andra köpingarna och marknadsplatserna. Kringresande handelsmän slog upp sina bodar på åsens krön i Vimmerby och gjorde affärer och blev så småningom bofasta här, det var så Vimmerby växte fram och blev en stad. Vimmerby må vara en av landets mindre städer, men var under hundratals år en av de viktigaste marknadsplasterna i Småland för kreaturshandlarna där de gjorde upp affärer, köpte och sålde djur.

Gustav Eriksson (Vasa) ville på sin tid att Kalmar stad, som på den tiden bara låg några få mil från den danska gränsen i söder, skulle blomstra, och på så sätt kunna göra Kalmar slott än mer ointagligt och mäktigt. För att göra detta, så tog Gustav ifrån Vimmerby sina stadsprivilegier 1532 till förmån för handeln i Kalmar. Men inte ens vår historias mäktigaste landsfader kunde helt kuva de stolta och envisa borgarna i Vimmerby. Så trots kungens beslut hölls ändå en marknad om året i staden vid midsommar. Dessutom höll Eksjö respektive Västerviks borgare varsin marknad i Vimmerby därutöver, så det var ändå tre marknader i staden även under Gustavs regeringstid.

Kung Sigismund var inte heller han glad åt de trotsiga handlarna i Vimmerby, Han skrev 1595 ett brev till dåvarande häradsfogden i Sevede (och Aspeland) Nanne Bengtsson och beklagade sig. Sigismund beordrade att Bengtsson skulle se till att den årliga marknaden upphörde, vilket uppdrag Nanne misslyckades med. Marknaden hölls varje år fram till 1604 då Vimmerby åter fick stadsprivilegier.

Att Vimmerby fick tillbaka sina stadsprivilegier kan vi tacka kung Karl IX för. Ett beundransvärt beslut, med tanke på att Kalmar stad hade plundrats 1599, och tre år senare drabbats av pesten som dödade hälften av Kalmar stads innevånare. Men Karl IX insåg vikten av att åter låta Vimmerby vara en stad med privilegier. Att just marknaden var viktig för staden förstår man då det är första punkten som Karl IX tar upp i privilegiebrevet daterat 1604:

”Först, skole the hafwa tre marknader, twå om winteren och en om sommaren. Then första marknaden skall stå om Hindersmässotid, then andra marknaden, S. Mathie dag i fastan. Then tredje åtta dagar före midsommars dag, hwilen the hafwe ännu; samme marknad må besökie alle inländske Städers Borgare med theres wahrur, och skall samma marknad stå hwar gången twå dagar”.

Dessutom gav Karl IX Vimmerby i ett brev daterat 10 februari 1610 staden rättighet att bedriva torghandel varje lördag: ” Hwarföre hafwe dhe gode Herrar af Rikets råd med mig synts godt wara, at Staden kunde blifwa försörjd med torgdagar, så wähl som uti andra städer, och fördenskull uppå H. K. M:ts nådige behag efterlåhtet, at i Wimmerby måge hållas Torgdag hwar Lögerdag, dit almogen må söka med sina warur, hwad dhe kunna hafwa til at sälia.”

Dåtidens marknader var mycket mer livliga än nu, det klagades ofta på att militärer glada i hatten sköt med sina bössor. Under marknadsdagarna var det inte frågan om utan när det skulle bryta ut slagsmål.  1647 på Hindersmässomarknad (i januari månad) hade soldaten Trulls Nilsson huggit med sin värja både Anders i Djursdala och Emund i Elekulla. Så mycket straff för detta blev det dock inte då ”Trulls Nilsson är soldat och en utarmad karl”.

Riktigt tragiskt gick det på marknaden den 11 oktober 1654. Det bröt ut slagsmål mellan borgaren i Vimmerby Hendrich Fransson, Anders Gunnarsson från Vadstena och Per Jonsson från Eksjö. Hendrich blev så illa slagen att han avled en vecka senare. Fallet togs upp i rådhusrätten den 16 november, där Hendrich änka och son vittnade. Domböckerna skvallrar om fler otäcka händelser, På vårmarknaden 1645 gick rådman Jon Oloffsson vakt och blev då knivstucken av Sven Jönsson.

Även stölder var vanliga på marknaden förr i tiden; Vid rådhusrätten den 10 augusti 1674 anklagade byfogden en polack vid namn Tomas Henricsson som var boende i Pelarne socken att vid Henriksmässomarknad i Vimmerby stulit ifrån Måns Håkanssons son i Marsiöö i Misterhults socken 21 daler och 7 öre kopparmynt. Tomas nekade inte till att han hade så som han sa hittat pengarna, och eftersom ingen hade efterfrågat pengarna så hade han köpt både säd och kött för dessa. Tomas dömdes till att betala tillbaka tredubbelt till Måns son, men då Tomas inte hade något att betala med, så omvandlades straffet till gatlopp. 

Den 19 januari 1716 hölls årets första marknad i Vimmerby, och då blev Anna Möller (änka till sämskmakaren Nils Nyman) bestulen på både kläder, varor och 12½ daler silvermynt. Elva ryska krigsfångar kallades in till rådhusrätten för förhör, och tillslut erkände Mikula Likvinoff. Straffet blev böter, tre gånger det stulna värdet, men då Mikula inte kunde betala så mycket, så fick han slita ris och sitta i stocken och skämmas. Dessutom fick han återlämna det stulna till Anna Möller.

Förr var marknaden det enda tillfället som de på landet hade rätt att sälja sina varor, och även att köpa de varor som man själv inte producerade. 1846 kom en ny lag som tillät lanthandel och man fick nu sätta upp handelsbodar om den var minst tre mil från stadsgränsen. Samma år avskaffades hantverkarnas skyldighet att tillhöra en skråorganisation på landsbygden.

18 år senare, år 1864 undertecknade Karl XV förordningen som skapade näringsfrihet i Sverige. Nu fick man sätta upp handelsbod oavsett avstånd till staden. Detta gjorde att marknadens betydelse minskade på mitten av 1800-talet, förutom för just för kreaturshandeln, som fortsatte att vara viktigt ända in på 1900-talet.

I dagspressen rapporterades det om varje marknad, och genom dessa notiser får vi veta både om vädret på marknadsdagarna men framför allt vilka priser som varorna hade uppnått: 

I Post- och Inrikes tidningar, 5 mars 1853 skriver man att ”Vimmerby marknad, den 22 och 23 Febr., var temligen besökt och tillgången på födovaror ymnig: spanmålen, synnerligast råg, har nedgått i pris, och deraf voro icke obetydliga qvantiteter torgförde. Medelpriserna under marknaden noterades: råg 12: 24 à 13 rdr, kort 13 rdr, ärter 16 rdr, hafra 7: 24 à 7 36 per tunna. – Ett före marknaden inträffat yrväder hade till en del stängt vägarne till aflägsnare byar, så att marknaden, om detta icke inträffat, troligen blifvit lifligare.”

Nämnas bör naturligtvis även priserna på kreatur; ”Vimmerby marknad den 22 maj 1890 visade riklig kreaturstillförsel och ganska livlig handel. Prisen voro: för 13 qvarters oxar 300-325 kr., för 12 qvarters 260-280 kr., och för 11 qvarters 200-225 kr. paret. Kor betingade 50-60 till 80-90 kronor stycket, ungstutar och qvigor 40-50 kronor stycket samt små lifgrisar 18-20 kr. stycket.”

Den 28 februari 1870 rapporterade Nya Dagligt Allehanda: ”Vimmerby den 25 februari. Marknaden härstades förliden tisdag gynnades af vackert väder och var talrikt besökt, hvartill det goda slädföret betydligt bidrog… Der handeln var som lifligast var å krogarna och förekomma på aftonen på och invid desamma, i följd af starkt Bacchus dyrkande, bland den församlade allmogen åtskilliga gräl, hvilka hade till följd ett och annat mindre slagsmål; dock förekommo ej några oordningar af svårare beskaffenhet.

Inte riktigt lika livat var det på årets första marknad 1879: ”Vimmerby marknad företedde ej det lif wåra marknader eljest pläga wisa. Det ypperliga föret hade wisserligen hitlockat folk från alla wäderstreck, men kommersen gick dock trögt; det märktes tydligt att såwäl affärsmän som jordbrukare ha ondt om mynt, ty på flere år minnas wi ej prisen så låga som nu. Så såldes t. ex. hafre, prima Smålandswara, för 5:50 a 6 kr. tunnan och råg till 14 a 15; fläsk, kött och smör woro äfwen swårsålda waror. Industrialster, såsom möbler, slädar och laggkärl, hade tillförts i mängd och afyttrades owanligt billigt. Boståndens antal war litet – och ”ruschen” knappt märkbar; klockjudar och ”nasare” kunde ej kugga [lura] bort mycket af sitt kram, ty deras kunder – bondpojkar och jäntor – hade knappt pengar till det för dem wid dessa folkfester förmänsta: win, öl och karameller. Med nykterheten war det på aftonen si och så, men ordningen war utmärkt; det owanliga inträffade att ingen enda behöfde låna hus i ”finkan”.

Men det hände mycket mer än så på våra marknader under 1800-talet… stölder, tragiska dödsfall och till och med mord. Om detta ber jag att få återkomma om i den andra och avslutande delen av ”Historien om Vimmerby marknad”. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar