En kvällspromenad i Vimmerby 1919

Oregon

Under 1800- och 1900-talen så emigrerade många svenskar framför allt till Amerika. Det gjorde att det trycktes en hel del tidningar på svenska även i Amerika, vilket säkert var en trygghet för den som ännu inte fullt ut lärt sig språket, men även som ville veta vad som hände i fädernelandet. En av de allra äldsta svensk-amerikanska tidningarna hette Hemlandet och utkom redan på 1850-talet. I Oregon Posten publicerades den 22 oktober 1919 denna trevliga betraktelse om Vimmerby stad. 

”Jag träffade en gång under en resa i Förenta staterna en gammal Vimmerbybo. Han var stor fabrikör där borta och hade fått det mycket bra. Så en vacker dag blir honom hans längtan att återse det gamla landet för stor, och han far hem till Sverige och sätter kosan direkt till Vimmerby.

Oregon2

Det var kväll, då han kom fram, men månen lyste som en stor grann lykta däruppe på himlavalfvet, och vår vän kunde icke styra sina känslor och vänta till följande dag för att titta på sin gamla barndomsstad. Han lämnade familj på hotellet och gaf sig ut omedelbart. Och medan månen lyste däruppe på himmelen, ströfvade han gata upp och gata ner och backe upp och backe ner i sitt gamla Vimmerby, och månskenet glittrade tårar, som sakta smögo sig ur ögat på en man, som annars var för stolt för att gråta.

Jag har dubbel anledning erinra mig detta lilla minne, som det var i månsken, då äfven jag fick titta på Vimmerby. Min tid var knapp. En natt var allt hvad jag hade på mig. Det är kanske icke rätt att söka skildra en stad, som man icke sett mer än en sen kväll och en tidig morgon, men jag gör försöket. Och jag tyckte mig hela kvällen, då jag vandrade i månskenet, ha i sällskap den hederlige och präktige amerika-svensken.

Annars bör man nog hälst se Vimmerby i vår eller sommartid och på dagen och inte som jag en vinterkväll, om ock i månsken. Vimmerbyborna berätta, att gamle lektor N. P. Ödman hade varit hos dem som föreläsare en gång i vårens sköna månad maj, och han hade blifvit så förtjust, att han inledde sin föreläsning med en lofsång åt staden i stället för att börja med sitt egentliga ämne.

Vimmerbyborna känna sig visst litet tillbakasatta. De förklara, att deras stad är den minst kända i landet, och om Vimmerby är bekant för något, så är det, säga de, blott för sin pilsner. Och pilsnern anse många inte som just någon så stor ära.

Nu tror jag inte, att Vimmerby är mindre känt än andra af våra småstäder. Med pilsnern må det vara så eller så, men Vimmerby har ju också haft sina kringlor. Och så en annan sak: det påstås att under kriget skall man inte någonstädes ha redt sig så bra i matväg som just i Vimmerby. Det erkänna Vimmerbyborna själfva också. När man på alla andra håll, från det feta Skåne upp till det steniga Kiruna, låtit illa, så medger Vimmerbybon, att på honom har det inte alls gått någon nöd. Han berättar, att staden har, trots att den ligger i det karga Småland, en rik och bördig landsbygd omkring sig. Han har Vimmerby landsförsamling, Frödinge, Jursdala, Pelarne, Vena m. fl. socknar, och där finns det öfverallt godt om mat. Vimmerbybon pekar likaledes på de väldiga maderna rundt omkring staden, hvilka uppkommit genom Stångåns sänkning, och han försäkrar, att på hösten, då säden är bärgad, inte finns någon skönare syn än att titta ut öfver dessa.

Vimmerby är en rätt ovanlig stad. Den ligger på en sandkulle i en dalgång. Kullen är inte stor och staden är det inte heller, men staden håller nu i alla fall på att sträcka benet utanför täcket, d. v. s. bebygga äfven delar af marken nedanför kullen. Vänd en aflång karott upp och ned, så får ni ungefär bilden af kullens form. Tack vara detta läge har staden gator, som slutta åt alla håll. Torget ligger bra nog på toppunkten, och härifrån har man också en lutning åt norr, söder, öster och väster. Kälkbackar har man öfverflod på, och man åker också så att ben och benpipor stundom få sitta emellan.

Vid torget har man ett stort gammalt hotell, som äges af staden själf. Det är utan konkurrens. Väldiga korridorer och väldiga utrymmen. I detta gamla träslott fick jag ett rum allra högst upp. Jag brukar inte bry mig om att följa den anmaning, som de ”resande” nu öfverallt finna, att ”omedelbart efter inflyttningen i detta hus” taga reda på trappnergångar o. d. i händelse af eldfara, men den här gången tittade jag verkligen på den där räddningslinan, som man satt fast vid fönstergafveln, och jag mätte med blicken djupet ner till marken. Det blefve en obehaglig luftfärd, om något skulle hända.

På torgets andra sida har man rådhuset, uppfört efter branden 1821. Hufvudgatan i staden hette förr Storgatan. Så var Oscar II någon gång till Vimmerby och tjusade till Vimmerbyborna, och så blef den hyggliga Storgatan omdöpt till det långa ”Oscar den andre gatan.” Men Vimmerbyborna ha nog för brådt att hinna med det långa namnet, och därför blir det Oscargatan – om inte Storgatan lefver kvar på läpparna.

Af förnämligare nybyggnader har staden bara två, såvidt jag såg rätt. En bankbyggnad och en magnifik samskola, som är en af de vackraste vi ha, men med ett ödslande af utrymmen på trappor och korridorer, som är alldeles onödigt.

Går man från torget Storgatan – aj, förlåt, Oscar den andres gatan ut, får man se en gata med tätt och fullt sammanbyggda hus. När staden 1821 brann, blef icke hela staden ödelagd. Elden gick till Båtmansgränd. Det märkte man härom året, då man vid gräfning i gatan hittade bränder ända hit. En ny eldsvåda här borta på Stor-Osarsgatan – nu fick jag visst till ett förfärligt namn! – skulle ställa till ett rysligt elände.

Längst bort få kvarteren namnet Sibirien. Det är Vimmerbys ”svarta del,” men i en stad på 3,000 invånare är det ”svarta” inte värre än att det i en storstad skulle anses som ett idylliskt sommarnöje.

Bland de gamla byggnader, som stå kvar, märkas två tullstugor. Södra tullen och Västra tullen. Vid den förra komma vägarna in från Oskarshamn och Västervik. Vid den senare från Eksjö, Kalmar och Linköping. Vid dessa tullar hade nykterhetsvännerna för åtskilliga år sedan låtit uppsätta den kända propagandataflan ”Aflöningsaftonen.” En af taflorna sitter kvar. De andra ha några mindre belåtna ”medborgare” stoppat i Stångån.

Ja, det här, det var resultatet af en kvällsvandring i Vimmerby med februarimånen och ett par trefliga Vimmerbyborgare som vägvisare.”

Vem fabrikören var framgick inte, men författaren till texten var Hjalmar Mauritz Enderstedt (1880-1933) som var en svensk redaktör och politiker.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Bedriva hor och ha köttsligt umgänge…

Hindrich_Heller

De flesta av oss med intresse för släktforskning och historia har troligen någon gång stött på fall i domböckerna där personer dragits inför rätta och anklagats för att ha begått hor. I vissa fall blev det långa, utdragna processer och rannsakningar (förhör), och ofta befann sig kvinnan i en förtvivlad situation. Det finns även många fall där kvinnan har tagit livet av barnet och försökt gömma det, lagt det å lönn som det hette förr.

Men hade man pengar, så behövde hor inte vara så farligt trots allt, vilket vi kan utläsa ur Vimmerby stads dombok hösten 1720, närmare bestämt den 26 oktober. Då steg nämligen borgaren och handelsmannen Hindrich Heller fram för rätten och erkände sin handling. Hindrich hade avlagt borgared tre år tidigare den 23 december 1717, och hade tydligen lyckats bra i sina affärer, så kapital saknades inte. Även om 20-åriga Hindrich var nervös när han klev fram inför rådhusrätten, så hade han insett att det var bättre att erkänna och ta sitt straff än att förneka det han gjort. Det är nog inte heller helt osannolikt att Hindrich även betalade Ingierds böter, då 5 daler silvermynt var mycket pengar för en piga på den tiden; 

”Samma dag förekom ogifta handelsman härstades Hindrich Heller, och sielf inför rätten bekände, det hor han häfdat pigan Ingierd Pärsdotter, och henne med barn rådt, anhållandes det wille rätten honom deröfwer meddela sitt utslag, på det han efter utstånden laga plicht må komma till församblingens gemenskap, och sina siäls salighet, medells bråkande; Ingierd Pärsdotter närvarande tillstår äfven sig wara af honom häfdad och med barn rådt, hwaröfwer afsades följande dom:

Emedan dessa begge personer Hindrich Heller och Ingierd Pärsdotter sielfwa tillstå och bekänna sig hafwa med hwarandra kiötslig beblandelse haft, och således lönskaläger begått; di blifwer han Hindrich Heller till 10 daler silfwermynt plichtfäld, och hon Ingierd Pärsdotter till 5 daler silfwermynt plichtfälds, och stånde hwardera en söndag kyrkioplicht börandes och han till barnets upfostran gifwa årligen 4 daler silfwermynt, så länge och till dess det sig sielf nähra kan.”

Trots sitt felsteg så gick det fortsatt bra för Hindrich i staden, och han blev så småningom en respekterad man. År 1734 blev han utsedd till rådman, vilket han förblev fram till sin död den 29 mars 1739 då han avled endast 40 år gammal.

Källa:

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6532 (1713-1720) Bild 5850 (AID: v280119.b5850)

Relaterade inlägg:

Lönskaläge, enfalt och twefalt hor!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Släktingar minns och berättar…

Intervju

En av de allra mest spännande delarna av att släktforska är att få berättat sånt som inte går att forska fram ur kyrkböckerna, och även att få träffa avlägsna kanske innan helt okända släktingar. Idag när man släktforskar hemma via internet i all bekvämlighet så är det viktigt att inte glömma bort den här delen av släktforskningen, väntar man för länge kan det vara för sent. Som någon klok person har sagt; ”När en person dör så försvinner ett helt bibliotek av minnen.”


Att kontakta en släktning

Innan man kan intervjua en person som man inte träffat tidigare måste man förstås ta kontakt med denne. Ibland dyker frågan upp på olika forum, vågar jag ta kontakt? Tänk om de inte vill träffas? Mitt svar på den frågan är att självklart ska man göra ett försök, men acceptera att personen kanske inte vill träffas, eller prata om äldre tider. Min egen erfarenhet är dock att nästan alla jag har tagit kontakt med har svarat och det har lett till trevliga och spännande möten.

Finns personen på Facebook är det enkelt att skicka iväg ett meddelande. Även om många äldre också har börjat söka sin in på Facebook, så är det ändå en stor del av den äldre generationen som inte har en dator, då får man ta till brev. Men vad skriver man i ett sånt brev?

Själv brukar jag börja med att presentera mig själv, vad jag heter och var jag bor, samt att jag håller på med släktforskning. Jag berättar sedan hur jag är släkt med personen i fråga, och fortsätter sedan med att berätta varför jag har tagit kontakt. I mitt fall har det oftast varit för att söka efter foton på någon gemensam släkting. Avsluta sedan brevet med att det skulle vara väldigt trevligt att få träffas, och att du har möjlighet att ta dig till personen du skrivit till. Sist i brevet lämnar du dina fulla kontaktuppgifter, namn, adress, telefonnummer och epostadress. Personligen brukar jag även skriva ut den del av min släktforskning som omfattar våra gemensamma anor och skicka med, och skriver då samtidigt i brevet att utskriften får de självklart behålla.

Sen är det bara att vänta, ibland ringer personen samma dag de fått brevet, ibland kan det ta flera veckor innan de tar kontakt, kan vara så att de varit sjuka, bortresta eller inte haft ork och tid att ta tag i det, så misströsta inte.

En del tycker man ska ringa upp själv en tid efter att man skickat brevet, men det tycker jag man ska undvika. Personen i fråga kanske inte alls vill ha kontakt med dig över huvudtaget och det måste man respektera.

Att intervjua en släkting

För oss släktforskare är det guld värt när en släkting vill berätta hur det var förr i tiden, och intressanta historier om äldre släktingar som kanske varit döda i många år. Men hur går man till väga, och vad ska man fråga?

För det första så beror allt på vem du ska intervjua. Är det din egen mormor som du känt i hela ditt liv och redan har en relation till så är det mycket enklare än att intervjua en släkting du kanske bara träffat en eller två gånger, eller kanske bara kommer träffa en enda gång (om den bor väldigt långt bort).  

En del brukar rekommendera att man både spelar in med diktafon och filmar med videokamera, och nog är det bra då man får med allt som sägs, men alla känner sig inte bekväma med att ha med en massa tekniska prylar och att allt som sägs sparas. En bra medelväg kan vara att använda mobilen som de flesta har idag, men var uppriktig med att du spelar in samtalet. Personligen så använder jag block och penna, skriver ner stödord och renskriver sedan kort efter att intervjun är klar. Försök att få intervjun att bli ett trevligt samtal efter att fikan är avklarad, och dela hellre upp den i flera besök istället för att fråga i flera timmar, då den som blir intervjuad kan bli för trött. Till nästa besök kanske personen har kommit på ännu mer att berätta om det du redan har frågat tidigare.

Undvik faktabaserade frågor som när är du född, vad hette din pappa och liknande, sånt tar du naturligtvis reda på innan du träffar personen. Ett riktigt bra och naturligt sätt att få igång någon att berätta om sin barndom och sina minnen är givetvis att sitta och titta i fotoalbum. Glöm inte och anteckna vem som är vem på fotona, och be sedan snällt att få scanna in de foton som är intressanta, bäst är att göra det på plats. Får du låna hem foton, så skicka aldrig tillbaka de med posten när du ska lämna tillbaka dom, postens hantering av brev och paket känner vi alla till, och gamla foton går inte att ersätta.

Förslag på 35 olika frågor man kan ställa

Här nedan följer förslag på vad man kan prata om, men se de som utgångspunkter, låt personen i fråga berätta så fritt som möjligt och komplettera med egna frågor om sånt som du är nyfiken på;

  1. Berätta om dina tidiga år, hur såg huset ut där du bodde, hur var det möblerat?
  2. Vad är ditt första barndomsminne?
  3. Vad var din favoritleksak när du var liten?
  4. Hade du något husdjur?
  5. Vad gillade du att göra på fritiden? Fanns det en bästa kompis/andra barn att leka med?
  6. Berätta om dina syskon, lekte ni mycket tillsammans som små?
  7. Hur träffades dina föräldrar?
  8. Vad arbetade din pappa och mamma med?
  9. Vad var dina föräldrars fritidsintressen?
  10. Hade ni jordbruk, fanns det djur på gården, vilka i såna fall?
  11. Fanns det elektricitet, telefon, tv, om inte när kom det?
  12. Vad åt ni för mat hemma? Tillverkade ni egen korv, saftade/syltade?
  13. Vilka lärdomar/visheter har du fått med dig av dina föräldrar?
  14. Fanns det andra släktingar där du bodde som var en del av din vardag?
  15. Vad minns du om din farmor/farfar och mormor/morfar?
  16. Hur var det att gå i skolan, vad tyckte du var roligt/tråkigt? Hur var lärarna?
  17. Hur länge gick du i skola, lördagar? Vad åt ni i skolan?
  18. Fick du hjälpa till hemma med sysslor och kanske passa syskon?
  19. Hur firade ni jul? Midsommar? Födelsedagar?
  20. Gjorde er familj någon längre resa när du bodde hemma?
  21. Har du några starka barndomsminnen som du minns speciellt mycket?
  22. Läste du mycket som ung, vilka var dina favoritböcker?
  23. Gick du mycket på bio? Favoritfilmer?
  24. Brukade ni besöka marknader när du var liten? Hur var dom?
  25. Har du gjort värnplikt, var i såna fall och hur var det?
  26. Hur var det att flytta hemifrån, vad var ditt första, egna boende?
  27. Vad var ditt första arbete? Vad har du haft för yrken?
  28. Hade du velat prova på något annat yrke om du haft chansen, vilket i såna fall?
  29. Hur träffade du din respektive?
  30. Berätta om din bröllopsdag.
  31. Har du varit med i tidningen någon gång?
  32. Vilka har varit dina svåraste beslut att fatta i livet?
  33. Har du haft något smeknamn, när/hur uppstod det?
  34. Finns det några spännande släkthistorier som du fått berättat för dig?
  35. Finns det några äldre släktgravar, torp eller andra platser som jag kan besöka?

Tänk på att det kan finnas saker som personen inte vill prata om. Det kan vara dålig relation med något syskon/släkting eller tragiska saker som hände för länge sedan. Förr pratade man inte om oäkta barn, kriminalitet eller osämja i familjen. Försök hela tiden vara lyhörd under samtalet och undvik sånt som personen verkar tycka är obekvämt att prata om. Vissa saker kanske personen inte vill prata om förrän han/hon lärt känna dig lite bättre. Tänk också på att samtalet ska vara givande för er båda.

Slutligen, fokusera inte bara på dina allra äldsta släktingar, även om de är de du ska börja med. Intervjua även dina egna föräldrar och syskon/kusiner till dessa, de har också mycket intressant att berätta och tillföra till din släktforskning.  

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Beställa uppgifter från Skatteverket

Sedan en tid tillbaka kan man beställa bouppteckningar från Skatteverket via ett formulär på deras hemsida. Fyll i personnummer på den döde och din egen epost-adress och du har bouppteckningen efter några få minuter i din mail. Snabbt och smidigt, mycket föredömligt Skatteverket!

Image2

Från den 1 juli 1991 tog Skatteverket över Sveriges folkbokföring från svenska kyrkan. Innan det hade kyrkan varit ålagd att för bok över sina socken- och stadsbor allt sedan Karl XI:s kyrkolag från 1686. 

Att vara folkbokförd innebär att du har ett svenskt personnummer och att du är registrerad som bosatt på en fastighet eller adress i Sverige. Kommer man från utlandet så kan man också bli folkbokförd om man planerar att bo här mer än ett år. För invandring gäller att man först har fått uppehållstillstånd innan man kan bli folkbokförd.

Beställa bouppteckning

Tack vare Skatteverkets nya tjänst har det aldrig varit enklare än nu och få tag på bouppteckningar upprättade från och med den 1 juli 2001 och framåt. Klicka in dig på följande länk: 

Beställ kopia på bouppteckning

Skriv där in personnumret på den person som du vill ha bouppteckningen efter, och även den epost-adress som du vill ha bouppteckningen skickad till. Glöm inte att bocka i att du godkänner att epost-adressen tillfälligt lagras. Klicka sedan på knappen Skicka beställning, och efter några få minuter har du den som PDF i din epost. Efter att ha beställt ett antal bouppteckningar senaste veckan kan jag inte säga annat än att tjänsten fungerar mycket bra, så tack till Skatteverket för detta initiativ. 

Kontakta skatteverket

Men det finns mycket mer att ta del av från Skatteverkets databaser. Personligen föredrar jag att ringa ifall det dyker upp följdfrågor på den information man frågar efter, och deras telefonnummer är följande: 

0771 – 567 567

När du får frågan vad ditt ärende är säg folkbokföring och du blir kopplad till rätt avdelning. Var beredd på att det tidvis kan vara lång telefonkö. Däremot så har jag alltid blivit väldigt trevligt bemött av de personer som har besvarat mina frågor. 

Man kan även maila sina frågor, vilket du gör till denna adress: 

servicejouren@skatteverket.se

Observera att det kan ta några dagar innan du får svar på dina frågor då du mailar. 

Personbild

Personbilden är vad vi släktforskare kallar utdrag ur Skatteverkets databaser som ger den mest grundläggande informationen om en person så som: 

  • Personens fullständiga namn samt personnummer och födelseort
  • Bostadsadress, var personen är folkbokförd
  • Medborgarskap samt civilstånd (exempelvis när en person gift sig)
  • Föräldrarnas namn och hela personnummer
  • Barnens namn och hela personnummer
  • Om man utvandrat, till vilket land och angiven adress (adress kan vara inaktuell)
  • När personen dog (om den är avliden)

Det kan finnas tillfällen då uppgifter i personbilden är sekretessbelagda, till exempelvis om det står om adoption eller könsbyte. Tänk också på att det endast är de personer som levde den 1 juli 1991 eller senare som finns med i Skatteverkets databaser. Skatteverket har även den regeln att de, till skillnad från bouppteckningar inte mailar personbilden, utan skickar den med vanlig post.

Det kan även förekomma en del förkortningar på personbilden som är bra att känna till: 

Typ av relation: M = make/maka, P = partner, BM = biologisk mor, BF = biologisk far, F = förälder, B = barn, BA = bortadopterat barn, AB = adoptivbarn, AM = adoptivmor, AF = adoptivfar, AP = annan person, V = vårdnadshavare.

Typ av folkbokföring: FB = folkbokförd, UV = utvandrad, D = avliden, UA = utvandrad avliden, OB = försvunnen, OA = försvunnen avliden, AA = administrativ ändring gatuadress, AF = administrativ ändring fastighet, AFB = Aldrig folkbokförd.

Civilstånd: OG = ogift, G = gift, Ä = änka/änkling, S = skild, RP = registrerad partner, SP = skild partner, EP = efterlevande partner.

Adresshistorik

Hos Skatteverket finns också ett register med adresshistorik som innehåller de adresser en person har bott på sedan 1 juli 1991. Det kan även förekomma noteringar om en person har bott på en viss adress sedan exempelvis 1988 och då är den uppgiften inskriven vid övertagandet av pastorsexpeditionernas register.

Äktenskapsregistret

Bland Skatteverkets olika dataregister finns även det så kallade äktenskapsregistret. I det finns det information från 1921 och fram till idag om äktenskap både för äkta makar och registrerade partners. Här kan du finna uppgifter så som datum för skilsmässa, bodelningar, äktenskapsförord, gåvor mellan makar, ogiltiga vigslar med mera. Varje år förs det in omkring 40 000 uppgifter i registret, och 21 000 av dem är skilsmässor. Det är dock inte alla ingångna äktenskap som registreras i äktenskapsregistret, så får du inte någon träff där så kan det ändå ha skett en vigsel.

Detta register fördes tidigare av Statistiska centralbyrån och inleddes då det antogs en ny
giftermålsbalk 1921. Den 1 oktober 2011 togs registret över av Skatteverket och det är allmän handling. För att begära ut uppgifter från registret ringer du:

010 – 574 93 00

För att det ska vara enkelt att hitta rätt person vill Skatteverket att du anger namn, personnummer och efternamn som ogift (om du söker en kvinna) om personen är född 1955 eller tidigare. För personer efter 1955 behövs bara fullständigt personnummer anges. Är du däremot bara ute efter vigseldatum och information om make/maka, då är det vanliga folkbokföringen du vänder dig till.

Tips! Spara gärna denna sida i dina favoriter så har du alltid snabb åtkomst till adresser och telefonnummer till Skatteverket. 

 

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

En döende jätte

Så sprack det bruna skalet om ekollonet upp, och ut trängde den lilla vita växten som då fick kontakt med den fuktiga, stenrika jorden i norra Småland. Sakta sökte den sig uppåt genom jorden tills den bröt upp och ut i vårsolens varma, sköna strålar. Det ena ekbladet efter det andra växte ut samtidigt som rötterna sökte sig ner i den livsgivande myllan. Snart skulle min anfader Olof Skötkonung bli kung över Mälardalen, Västergötland och även Sveakung. Men denna lilla ek hade slagit rot i Norra Qwill som låg i Götarnas rike, och brydde sig därför mycket litet om Skötkonung. Det var också över 350 år kvar tills Vimmerby skulle få sina första stadsprivilegier.

Jag läste någonstans att en ek växer i 300 år, frodas och lever i 300 år, och dör de nästkommande 300 åren. De 900 år som en ek förväntas existera har vår vänlige jätte, Kvilleken, eller Rumskullaeken som den också kallas passerat med råge.  Tidigt denna söndagsmorgon den 23 juli så körde jag ut mot Rumskulla i det härliga solskenet för att besöka eken, och tyvärr, för oss som har växt upp med detta stora och välkända träd, den största och äldsta eken i hela Sverige, så är det sorgligt och se vad som återstår.

Kvilleken_2017_1b

Eken som varje sommar besöks av ett stort antal turister omnämndes redan på 1770-talet av häradsfogden Magnus Craelius bok Ett landskaps beskrivning; ”Vid den ryktbara digerdöden, och inom 150 år efter densamma, synas de flesta här i orten växande ekar först runnit upp ur jorden, och finnas väl ännu några som äro äldre, ibland vilka en som ännu är färsk och står på Löjtnantsbostället Norra Qwills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen. Hon är nu ihålig. Och jag har själv stått mitt inuti henne. Bönderna på bostället bruka henne annars som redskapsskjul, att däruti för väta förvara årder, harvar och häckar.”

Kvilleken_2017_2b

Det sägs också att Kvilleken långt tillbaka i tiden ska ha ansetts vara helig, och att man ska ha offrat under dess trädkrona. På 1860-talet gjordes den sista inventeringen av kronans ekar, och löjtnant Witt skrev då att ”detta träd var så stort och betydelsefullt att det borde sparas”. 1924 skyddades eken som naturminne, men denna status har trädet förlorat och är nu en del av Kvills naturreservat som bildades 2009.

Kvilleken_2017_3b

Runt stammen i brösthöjd mäter Kvilleken omkring 14 meter, vilket gör att den även är ett av Europas grövsta träd. Men när man ser trädet idag, så är det långt från mina barndomsminnen av en enorm jätte, nu ser det mer ut att för varje år som går att säcka ihop och ge intryck av att vara så gott som dött.

Kvilleken_2017_4b

På 1800-talet spändes ett väldigt järnband runt eken för att hålla ihop den, men detta järnband gjorde att transporten av näring mellan rötter och kronan försvårades. Bandet är idag ersatt av en mer vänlig lösning. 2012 och 2013 angreps eken svårt av Ekvecklare, en fjärilsart vars larver äter ekblad. Färre ekblad minskade mängden kolhydrater till rötterna. Rotsystemet minskade, och det blev en ond cirkel där bladverket minskade ytterligare. Slutligen har eken även drabbats av mjöldagg som troligen försvagat dess kondition ytterligare.

Kvilleken_2017_6b

Kvilleken_2017_7b

Men dess dödsprocess har pågått länge. När det lokala naturhistoriska sällskapet besökte eken 1917 beskrevs det att en stor del av den övre trädkronan var borta, och att det redan då för hundra år sedan fanns många döda grenar i kronans dåvarande övre del. Sidostammarna hade redan sågats av flera år tidigare, och en av de södra grenarna hade brutits av i en storm.

Kvilleken_2017_8b

Även om det satts in åtgärder för att skapa förutsättningar för eken att återhämta sig, och att dessa åtgärder kan ta tid på sig att visa resultat, så ser det mörkt ut för vår åldrade jätte. Men man ska aldrig säga aldrig. I början på 1700-talet ska en extremt köldvinter ha knäckt eken som vissnade, men till allas förvåning återhämtade sig eken den gången och dess väldiga krona kom åter att grönska.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

De vilda systrarna Schilling

Jag har tidigare berättat om de tre systrarna Bolling som är flitigt förekommande i Vimmerbys domböcker från 1700-talet. Men det fanns två andra systrar som även de stod inför rådhusrätten flera gånger, nämligen Ingeborg och Margareta Schilling.

Vimmerby170614

Första gången vi stöter på dessa systrar är i en ganska blygsam anteckning i domboken från den 3 april 1714. Johan Linck ville då ha infört i rådhusrättens protokoll att Margareta Schilling hade uttalat några lösa ord. Mycket mer blev det inte den gången. Att det togs upp i rådhusrätten när det hade uttalats lösa ord, okvädesord eller falska anklagelser var nu inte alls något ovanligt förekommande vid denna tid.

Vad det verkar höll sig dock Margareta i skinnet de kommande åren, för att sedan den 28 april 1722 återigen dyka upp i rådhusrätten, denna gång för en allvarligare anklagelse, nämligen överfall. Då var det min anfader borgmästare Petter Hiertstedt som ledde rådstugan tillsammans med rådmännen Lars Grönfeldt, Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegren.

Det var hustru Kierstin Erichsdotter som hade blivit överfallen på Vimmerby torg av Margareta med hugg och slag samt okvädesord. Som vittne till rådstugan hade Johan Linck och Nills Bruns hustru kallats. Den senare accepterades dock inte som vittne, då hon och Kierstin ”sins emellan gammal owänskap har haft”. Kvar var Johan Linck som berättade efter avlagd ed att Kierstin och Margareta hade gått med en häst och han hade hört kvinnorna mumla och prata, men han hade inte kunnat höra vad de hade pratat om, än mindre sett något slagsmål förövas. Margareta skulle nu anskaffa fler vittnen till sitt försvar, och så mycket mer hände inte denna dag. Det märkliga är att jag därefter inte funnit något mer i domboken gällande detta ärende.

Men det skulle inte dröja så länge innan en Schilling stod inför rådhusrätten igen, denna gång var det systern Ingeborg. Borgmästare Hiertstedt och rådmännen var den 17 december 1722 samlade för en ordinarie rådstuga till vilken även Ingeborg var kallad som var anklagad för slagsmål med Håkan Hööks hustru Ingeborg Jönsdotter Borre. Till vittnen var hustru Maria Larsdotter, Karin Svensdotter och Petter Kindberg kallade, och då Ingeborg Schilling inte hade några invändningar mot dessa vittnen kunde rannsakningen påbörjas.

Först ut att vittna var Petter Kindberg som berättade att han sett Håkan Hööks hustru vara blå över ögat där pigan slagit henne, och att hon även var svullen över huvudet där Ingeborg slagit.

Därefter vittnade hustru Karin Jönsdotter att när hon kom in i huset hade hon sett pigan Ingeborg fatta Håkan Hööks hustru i håret, slagit henne i ansiktet med näven varav hon fick 2 blånader, samt när hon lossade sina händer ur håret på Borre hade ryckt av en stor hop med hår. Karin tog därefter Ingeborg Borre och hjälpte henne hem. Efter den händelsen låg hustru Borre sjuk i 3 dagar. Mer hade inte Karin att berätta.

Sist ut att vittna var Maria Larsdotter. Hon berättade att när hon kom in i huset så fattade pigan i Håkan Hööks hustru, och de båda ryckte varandra i håret. Maria hade blivit manad att springa efter fler vittnen till bråket, och då hon kom tillbaka svor pigan Ingeborg så mycket att de två kvinnorna rök ihop igen. Mer hade inte Maria att berätta.

Det var nu dags för rådhusrätten att fatta sin dom. De ansåg att efter vittnenas berättelser så kunde inte pigan Ingeborg Schilling neka till vad hon gjort. Hon dömdes därför till böter för att ha dragit av Ingeborg Borre en hoper hår, för att ha slagit henne i ansiktet så två blåmärken uppstått, samt för de svordomar hon uttalat. Kunde hon inte betala böterna skulle hon istället få sitta 2 söndagar i stocken inför borgarnas beskådan. Hon ansågs även vara skyldig Håkan Höök 1 daler silvermynt för utgifter.

Slagsmål som slutade i rådhusrätten var inte heller de ovanliga vid denna tid, inte ens mellan stadens kvinnor. Men vad gäller systrarna Schilling är det kanske mer intressant vad som hände mellan dessa besök i rådhusrätten, de verkar ha varit hetlevrade av sig, med skinn på näsan och inte backade de för ett handgripligt slagsmål. Med största sannolikhet hände det både den ena och andra händelsen som inte slutade i rådhusrätten.

Efter detta gick det ett halvår, innan systrarna nämns i domboken igen. Den 8 juni 1723 var det ordinarie rådstuga, och inför rätten steg nu borgarna mäster Eschill Moberg, Håkan Höök och Erich Johansson junior och ”gaf wid handen huru som sådant olijdeligit och oanständigt lefwerne och wäsende föres esom oftast hoos enkian Stina Wålterdotter, förmedelst de 2ne hemmawarande döttrars förwållande, Margaretha och Ingeborg Nannesdottrar Schillingar som der till är orsaken.”

De ville nu helt enkelt att Ingeborg och Margareta skulle tvingas lämna staden. Detta verkar inte modern ha haft så mycket emot, då det framkom att systrarna hade slagit även henne. Borgarna ville inte heller se systrarna närvara vid någon av stadens marknader framöver.

Rådstugan fällde nu följande dom; ”Att emedan ett sådant elakt och oanständigt leverne har varit förövat av änkan Stina Wålters döttrar, Margaretha och Ingeborg Nannesdöttrar Schillingar, hemma hos modern, som magistraten oveterligen har varit, men nu nyligen angivit är; Prövar rätten för skäligt att bägge döttrarna sig här ifrån staden skall begiva och försöka sin lycka annorstädes och tjänst taga hos annat ärligt folk, efter förmyndareordningen, vilket modern och nämnda borgare påstått, de försattes dem 14 dagars tid allrahögst att sig här ifrån staden begiva, så främst de vilja undvika svårt tilltal, med mera på sådan sätt kan förorsakas, om det försittes.”

Det var alltså ingen enskild händelse som tvingade systrarna att lämna staden, utan deras oanständiga leverne, vilket uppenbarligen innebar det ena slagsmålet efter det andra. Här slutar spåren efter dessa vilda systrar för denna gång, men det är inte utan att man är lite nyfiken på hur det gick sen för dessa två.

Källreferens:

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6532 (1713-1720) Bild 1120 (AID: v280119.b1120)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 840 (AID: v280120.b840)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 1310 (AID: v280120.b1310)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 1540 (AID: v280120.b1540)

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Fängslad på Kalmar slott, del 6

Tron på det övernaturliga är något som vi i norden har levt med långt innan vi blev kristna – det gick hand i hand med vår asatro och fornnordiska mytologi. Man har fruktat den som ansågs vara trollkunnig, och utövade denna person mörk magi för att skada eller döda andra så var det straffbart. Redan i den gamla Dalalagen står det; ”Blir en kvinna tagen med trolldom, med naglar och hår, med levande och dött, de må med skäl kallas trolldom: det är fyrtio markers sak”. Naglar eller hår från det tilltänkta offret var de medel som den trollkunnige använde sig av. Fyrtio marker på 1200-talet var en ansenlig summa, och kunde man inte betala dömdes man till ”vara mat för sten och strand” – den skyldige stenades till döds på stranden och lämnades obegravd för att bli uppäten av vilda djur.

I Småland gällde förr Östgötalagen, och i Vådamålsbalken XXXI kan man läsa om trolldom: ”Nu tillvitas en kvinna trolldom, och hon blir tagen på bar gärning, och det blir styrkt med säkra vittnen; då har hon förverkat sitt liv, och henne skall man stena ihjäl. Nu tillvitas det henne, och säker förgörning synes på bonden eller på hans husfolk eller på hans boskap, då värje hon sig med tretolftsed eller böte fyrtio marker. Misstänks hon för en sådan sak, men det synes ingenstädes på hans boskap, då värje hon sig med en tolvmannaed eller böte tre marker.”

De gamla landskapslagarna ersattes så småningom av Magnus Erikssons landskapslag på 1350-talet. Även här var det straffbart att utöva trolldom som ledde till fysisk skada. Straffet under denna tid blev fredlöshet, och då kunde den skadade och dennes släktingar ta ut sin hämnd och döda den dömde utan att själva riskera att bli dömda.
Även i Kristoffers landslag från 1442 nämns trolldom; ” Forgör man Manne eller Konu/ kona Konu eller Manne med truldom/swå at han eller hon får Dödh aff: Miste Lijf sitt fore tolika gerning. Man ska stegles/ och konu brännas: Och witi thet medh Häradz nämpd/ som för är sagt”.

Men allt eftersom tiden gick så växte sig kyrkans makt allt större både i Sverige och ute i Europa. Kyrkan ville inte ha någon konkurrens från varken någon annan tro eller äldre tiders vidskepelse. Samtidigt växte kungens och statens makt och tog över mycket rättskipningen av det som tidigare utförts av tingen och häradshövdingarna. Lagarna kom nu att genomsyras av Moses lag och tio Guds bud.
Från att för några hundra år tidigare varit trogna asa-tron och dess gudar, var människan under medeltiden starkt troende kristna, och prästernas predikningar hade gjort människan rädd för både Guds vrede och och Djävulen. Kyrkan och staten sågs i mångt och mycket som samma överhet – bröt man mot lagen så bröt man mot Gud, och Guds vrede kunde drabba inte bara den skyldige utan även dennes familj eller till och med hela byn.

Del6_5

Kung Karl IX ville bekämpa trolldomen, och med kyrkan i ryggen som under de sista åren av 1500-talet hade kritiserat bristerna i både lagar och rättskipning genomförde han en rad reformer. Lagen kom nu att se på trolldom med mycket strängare ögon. Detta lade grunden för den omfattande häxprocess som skulle komma att äga rum under 1600-talet i Sverige.
Men fenomenet var långt ifrån nytt, och det var inte något svenskt påfund. Redan på 1230-talet hölls en häxprocess i Trier i Tyskland. Där blev ett antal personer anklagade för att ha förvandlat sig till paddor och därigenom kunnat delta i en rad tillställningar. Källorna avslöjar dock inte om de blev avrättade för sitt brott.
Den första kända häxbränningen ägde rum 1275 i Toulouse i Frankrike. En 60-årig kvinna blev anklagad för att ha drivit otukt med satan, och för det brändes hon på bål. I kyrkans krig mot kättare, under den så kallade inkvisitionen, användes anklagelse om trolldom som ett sätt att bli av med oliktänkande och starka, självständiga kvinnor. Den mest kända av dessa kättare var Jeanne d’Arc som brändes på bål den 30 maj 1431.

Även om det förekommit enstaka fall i Sverige långt tidigare, så var det först under 1670-talet som häxprocesserna tog fart i landet och det hela började i Lillhärdala i Dalarna då elvaåriga Gertrud Svensdotter blev anklagad för trolldom. Sverige var ändå ganska sent ute då man i Danmark redan på 1650-talet hade slutat förfölja människor som påstods vara häxor.
Häxprocessen kunde många gånger vara väldigt grym – i dessa processer tilläts nämligen tortyr för att få fram ett erkännande vilket annars var förbjudet inom rättskipande. Dessutom var det det den enda typen av brottsfall där barn tilläts att vittna.
Blev det en fällande dom så avrättades de skyldige som regel genom halshuggning. Endast i något enstaka fall har det förekommit bränning på bål. Däremot var straffet att bli levande bränd på bål straffet för häxeri både i Danmark och Norge.

I Sveriges rikes lag från 1734 kan man läsa följande om trolldom:

Del6_1

Del6_2
I Småland var häxanklagelserna fårhållandevis få, men i april 1550 fick ändå fogden Germund Svensson Somme och skrivaren på Kalmar slott ta båten över till Öland. Där i Algutsrum i Ölands Södra mot stod en kvinna anklagad för häxeri – Lasses Birgitta. Denna Birgitta anses vara den första kända kvinna i Sverige som gick döden till mötes för att ha dömts för häxeri. Den första mannen i Sverige som avrättades för trolldom var Eric Claueson år 1492.

Det hela hade utspelat sig på Kastlösa kyrkogård, Två och en halv mil söder om Algutsrum. Birgitta hade om natten i sällskap av två bönder försökt att väcka en död man till liv. För detta behövde hon stolan till prästdräkten som hon ansåg hade magiska krafter.
Birgitta hade därför gått runt kyrkan tre gånger och sedan blåst i nyckelhålet till kyrkporten. På så sätt hade porten öppnats. Birgitta hade sedan letat igenom kyrkan utan resultat. Därför hade hon upprepat processen och låst porten.

Men Birgitta gav inte upp utan återvände ensam vid ett senare tillfälle och då hade hon fått tag i stolan. Med den hade hon gått runt kyrkan tre varv motsols, och sedan avsagt sig Gud och svurit sig trogen till Djävulen. Om hon lyckades väcka den döda mannen till liv förtäljer inte historien, men nu i april månad stod Birgitta anklagad för trolldom vid tinget.
Det slutade dock illa för Birgitta. Tingsrätten för häradet vägrade att ge en friande dom, och hon dömdes till döden. Avrättningen skedde vid galgbacken genom halshuggning. De båda bönderna som varit med Birgitta vid första besöket vid kyrkan dömdes till böter.

Birgitta hann aldrig bli fängslad på Kalmar Slott (vilket annars hade varit fallet) då hon dömdes vid ett och samma vårting. Men då Kalmar slottsfogde var inblandad i det första svenska fallet så fann jag intresse av att innefatta det i denna artikelserie.

Del6_3
I Sverige var häxprocesserna förhållandevis få jämfört med de sydligare länderna i Europa – dessutom ägde de rum något senare. Även om tron på trolldom var djupt rotad hos befolkningen trots att de var trogna kristendomen, så infördes först 1607 bibeltexten ”du skall inte låta en trollkona leva” i lagboken. Men från 1600-talets början och framåt började det nu dyka upp den ena häxanklagelsen efter den andra, och oturligt nog inträffade dessa i Småland under 1600-talets första hälft. Det finns en naturlig förklaring till detta – den avskyvärde Mäster Håkan.
Mäster Håkan var en bödel i Jönköping, aktiv åren 1588-1618. Han var en av de få i Sverige som varit utomlands och blivit utbildad och hade omfattande kunskap om hur häxprocesserna genomfördes i både Danmark och Tyskland. Han var långt ifrån främmade att använda både häxprovet – det så kallade vattenprovet – och grymma tortyrmetoder för att framtvinga erkännanden. Dessutom använde han sig av häxmärket, något som Elin i Horsnäs skulle få erfara.

Elin var född i Småland, och blev anklagad tillsammans med två andra kvinnor för häxeri redan 1599 eller 1601. Det ledde till hennes första möte med Mäster Håkan, och han genomförde vattenprovet på alla tre. Men Elin klarade provet den gången och blev frikänd, till skillnad mot de två andra stackars kvinnorna som avrättades.
Mäster Håkan som var känd som en man som tog för sig av livet på andras bekostnad utan några moraliska betänkligheter och utan empati. Han misstänktes ha tagit emot mutor av Elin som då skulle fått hjälp av Håkan att klara provet. Troligen var denna muta av sexuell karaktär, då Elin var ett fattig kvinna och inte hade så mycket mer att erbjuda.

Del6_6De väggfasta sängarna i det yttre sovrummet i kvinnofängelset.

Åren gick, Elin gifte om sig med en man vid namn Oluffz. Men ryktena om Elins trolldomsutövande upphörde inte. Historier och skvaller om Elin spred sig över bygden, och 1611 stod hon vid tinget i Sunnerbo härad, återigen anklagad för häxeri och trolldom.
Anklagelserna och ryktena som togs upp i rätten var många. Hon skulle ha mördat både sin första make Niels Pedersson och kvinnan Maretta Laressa med svart magi. Med kärleksmagi skulle hon ha fått sin systers fästman Simon Thuresson att släppa tankarna han haft på att bryta förlovningen med Elins syster. Men det var inte nog med det, Dessutom hade hon varit i bråk med förra maken Niels far, och han anklagade henne för att ha mördat Niels för arvet, och då skulle Elin ha gjort en bror till Niels sjuk. Dessutom fanns det vittnen som trädde fram och berättade att Elins son vid ett tidigare bröllop hade stått med några andra pojkar och pekat upp mot himlen och sagt att en av skatorna var hans mor. Därtill hade skatan kommit till honom varje gång han kallat på den. Elin nekade naturligtvis till alla dessa anklagelser, och rätten såg ingen annan utväg än att kalla in Mäster Håkan.

Mäster Håkan inställde sig, och begärde att få observera Elin i hemlighet utan att hon skulle se honom. Håkan påstod att det var för att undvika hennes ”onda öga” så att hon inte skulle kunna utöva sin mörka magi på honom. Mäster Håkan meddelade därefter att han upptäckt att hon hade häxmärket under sitt högra bröst. Detta var naturligtvis föga förvånande om det stämde att han hade haft sex med henne tiotalet år tidigare.
Men ett antal betrodda kvinnor kallades in, och dom kunde mycket riktigt bekräfta att Elin minsann hade ett häxmärke under bröstet. Elin utsattes nu för vattenprovet och misslyckades då hon flöt. Elin sa då att ”hon ej trodde hennes Gud skulle så hafva svikit henne”, och ”hade jag lydt Thures Berta, och haft min egen säkr på och bundit brösten åt mig med en lista, så hade jag sjunkit”.

Men vattenprovet var bara början, för nu hamnade hon i Mäster Håkans våld. Han började med att raka henne över hela kroppen och efter den förnedringen så började han tortera henne för att tvinga fram ett erkännande. Men Mäster Håkan misslyckades – Elin vägrade erkänna att hon var häxa. Däremot, utan att Mäster Håkan ens frågat, så erkände Elin att hon mördat till förre man Niels med arsenik. Elin ansåg att det var bättre att bli avrättad för mord genom halshuggning än för att vara häxa vilket enligt lagens ord skulle ske genom bränning på bål. Domen fälldes den 28 september 1611, och mycket riktigt dömdes hon till döden. När och hur hon avrättades är inte känt, det avslöjar inte dåtidens skrifter, men man vet med säkerhet att hon blev avrättad.

Några år senare – år 1615 ställdes fogden i Jönköping själv inför rätta för att redogöra för hur egentligen rättegången mot Elin hade gått till, för redan på den tiden fanns misstankar om att det inte hade gått rätt till och att Mäster Håkans metoder hade tvingat fram ett falskt erkännande.

Del6_4
Den 3 augusti 1618, andra dagen på hösttinget i Konga härad: ”Sammedag kom för retta Ingeborg Bogesdötter i Högneloff i Konunge häradt uthj Urhåsa sochen, hvilken tilförenne hafur fest lag för truldom, och effter mång lagting inthz kunne blifua lagfhör. Derföre blef på näst tillförenne håldna lagting dömdt till profuet, att hon skulle profuas på vatnet, effter hon godueleligen icke wille bekienna.”

Så inleds rättegången mot Ingeborg Boggesdotter i Uråsa socken. Då hon inte vill erkänna några häxkonster så skulle vattenprovet genomföras, och in trädde nu den avskyvärde Mäster Håkan.
Mäster Håkan sade ”hvadh tekn hon skulle hafva, så frampt hon war skyldig”, nämligen ett märke ovanför hjärtat, antingen på bröstet eller under armarna, där satan kunde suga och dia blod av henne.

Inför rätten blev nu Ingeborg avklädd, och mycket riktigt så hade hon en ”rödh patte” mellan sin skuldror. Till häradsnämnden hade över hundra nyfikna människor kommit för att se Ingeborg utstå vattenprovet. Var hon verkligen en häxa? Hade ryktena varit sanna? Enligt domboken så flöt Ingeborg ”lättare än någon gåss” och även att Mäster Håkan försökte trycka ner henne inte bara en gång utan två gånger, så flöt hon upp till vattenytan igen. Det gick ett sus genom folkmassan, dom hade beskådat en riktig häxa!

När ”trolqvinnan” kom upp ur vattnet så bekände hon inför tinget. Eftersom Mäster Håkan var närvarande så visste hon vad som väntade om hon inte gjorde det – sadistisk tortyr. Hon tvangs nu berätta att hon hade lagt förgärning (förtrollning) på fähusdörren hos sin gårdskvinna Segredt Månssesdötter som hade blivit sjuk i hela sex år och sedan avlidit.
Ingeborg erkände också att hon en gång hade varit till blåkulla. Det var Elin Essbiörns i Uråsa som gav henne ett betsel och sa åt henne att ta en kalv, lägga betslet i munnen och då flög Ingeborg och kalven över skog och mark, berg och vatten. På blåkulla deltog hon sedan i det gästabud som hölls av Djävulen.

När Elin Essbiörn lärde Ingeborg trollkonsten så hade hon fått försaka Gud sin skapare och hans son Jesus Krist och giva sig i Satans våld. Efter tre dagar hade Satan kommit till hennes gård och talat till henne, åter frågandes om hon ville tjäna honom. På det hade hon svarat ja, och han stämde då träff med henne uti skogen vid en backe. När hon kom dit, måste hon knäfalla och svära sin trohet till Satan och räckte honom samtidigt sin hand. Sedan bekände hon inför rätten att Satan lagt henne ner och belägrat henne. Han hade varit luden och kall, och när det var över så hade han satt märket på hennes skuldror och sagt att han skulle dia henne när hon sov. Därefter hade hon umgåtts med Satan ytterligare fem gånger innan hon hade följt med Elin till Blåkulla.

Elin Essbiörns kallades nu upp i rätten, men hon nekade till alltsammans. Hon kunde minsann inte trolla, än mindre hade hon lärt Ingeborg någon trolldom. Enligt Elin var det lögner som Ingeborg kom farande med. Men även Elin hade rykte om sig att hålla på med häxkonster, så ingen trädde fram i rätten ”af sina granner och granqvinnor som willia giöra henne frij”. Därför dömdes Elin att sändas till Kalmar för att även hon utstå vattenprovet.

Del6_7

Under rättegången blev Ingeborg tillfrågad om hennes man kände till att hon kunde trolla eller att hon hade varit till Blåkulla. På det svarade hon ”Neij och giorde honom frij att han inthet ther af wiste”. Ingeborg fick då frågan vad som skulle ha hänt om hennes man hade vaknat den natten hon var till Blåkulla och funnit henne saknad. På det hade Ingeborg svarat att hon använde trollkonster; hon tog en av sina särkar och la den hos honom och att denna då skulle ha fått hennes form. Det skulle ha upplevts så verkligt att hade han känt på särken hade han trott att det var hon som låg där.
Vidare berättade hon att efter hemkomsten från Blåkulla hade hon gett tillbaka betslet till Elin som hade gömt det. Men senare under dagen då betslet kom upp till fråga igen, så sa Ingeborg att hon hade kastat bort det och inte visste vart det var längre.

Under senare delen av rättegången började Ingeborg dessutom att tala i tungor och ingen kunde förstå vad hon sa. Häradsrätten som var rädd att det var Djävulen som förvirrade henne, bad alla närvarande att be för att hon återigen skulle kunna säga sanningen så rättegången kunde fortsätta, och snart kom också Ingeborg till sans igen. Men när Ingeborg insåg att rättegången började gå mot sitt slut så blev hon rädd för det påföljande straffet. Ingeborg tog nu tillbaka alla erkännanden hon gjort. När hon av häradsrätten blev tillfrågad varför hon ändrat sig så svarade hon att ”hennes mestare [Satan] och Lazarum hade warit hoss henne om nattenn och så hårdeligenn förbudet att hon inthet skulle bekienna sig skyldig wara”. Härefter var rättegången över för Ingeborg.

Ingeborg förpassades till Kalmar slottsfängelse där hon fick sitta i oro och djupaste förtvivlan i ett halvår. I februari månad 1619 slutade hennes liv då hon som en ”dömdh trolbacka blivit afbrendt”, det vill säga hon hade blivit halshuggen och sedan hade kroppen slängts på bål.

Del7_1

Den 10 oktober 1622 stod Mårtens piga Ingeborg i Kila, Dalhem socken i Tjust häradsrätt anklagad för trolldom. Margreta Persdotter bekände att Ingeborg hade sagt till henne att ”Bodde wij bådha uthij een by skulle iagh lära digh konster, ridha ått blå Kulla och der ähr så wackra stufuor måladhe”.

Pigan Margreta hade då gått till sin husbonde Per i Kila frågat honom ” får iagh folge granpigan Ingeborgh ått blå Kulle?”, men då hade han svarat henne att ” bedh gudh bevara digh”.

Ett tag senare om en onsdag kom Ingeborg till Margreta och sa till henne ”kom fölgs migh nu ått blå Kulla”, men Margreta hade svarat att hon inte visste hur hon skulle kunna ta sig till Blåkulla då hon inte hade någon häst. Men det skulle inte vara något problem menade Ingeborg utan sa; ”Ingeborgh tagh du Jons drängh i Näringe, och iagh  will taga skrädaren Sven i Näringe”. Margreta som nog var väldigt tveksam till det hela sa att ”iagh Räss the wajkner”, det vill säga hon var rädd att dom skulle vakna. Men Ingeborg sa att de skulle inte vakna förrän hon ville så när dom var tillbaka. Men nu hade Margreta fått kalla fötter, så någon resa till Blåkulla blev det inte den gången.

Lite därefter så var de både pigorna ute och vallade djuren. De gick på ett högt berg där det ”hafwer waritt een Jette boningh”. Då hade Ingeborg sagt att hon skulle göra en konst, och på något magiskt sett hade hon börjat att sväva. Då hade Margreta utropat ”gudh Alzmechtigh bevara migh!” Längre än så kom man inte denna dag, utan saken blev uppskjuten till nästa ting för vidare rannsakning.

Den 17 juni 1623 var det sommarting och saken togs upp igen. Inte mycket nytt framkom, utan saken blev återigen uppskjuten – nu till hösttinget. Men rätten framlade att ”efter här funnes monga beskyllningar på samma qwinfolk och ligväl icke bekänna blefve dhe tagna och skulle föras till Calmar Slott”.

Det kan verka en aning märkligt att Ingeborg inte fick tillfälle att varken vid första eller andra tillfället att föra fram sin talan. Man lyssnade endast till det som Margreta berättade, och det första intrycket man får av Margreta är att hon verkar naiv och en aning nyfiken, men ändå vill föra fram att hon tagit avstånd till den trolldom som Ingeborg pratat om.
Men då vi får veta av tinget från den 17 juni – att det fanns många beskyllningar på inte bara Ingeborg utan även Margreta så känns det mer att hon försöker framhålla sig själv oskyldig genom att lyfta fram Ingeborg som den skyldige.

Fram tills den 17 juni verkar det som om de hade vistats på sin hemort, men nu ansåg rätten att anklagelserna var för många och för allvarliga så det beslutades att båda kvinnorna skulle förpassas till fängelset i Kalmar Slott i väntan på nästkommande ting. Tanken var troligen att man till dess skulle ha fått fram mer vittnesmål för att kunna utfärda en dom.

Hur det gick för Ingeborg och Margreta får vi aldrig veta. Slutat av Tjust härads dombok för 1623 är förlorad. Inte heller omnämns någon av de båda vad jag kan se i 1624 års dombok. Då anklagelserna var många kan det hända att en eller båda av dom gick ett dystert öde till mötes vid galgbacken.

Del7_2

Den sista avrättningen i Sverige på grund av häxeri skedde den 15 juni 1704. Det var 80-åriga Anna Ersdotter, Sotpackan kallad från Lista socken i Södermanland. Hon hade tidigare varit piga hos prästen i byn, men blivit avskedad då hon skulle ha trollat honom stum inför en söndagspredikan. 1704 hade Anna gjort sig osams med Nils Jonsson, och hon skulle då ha gjort honom både blind, döv och stum. Anna hade bekänt vid rättegången att Nils hade betett sig mycket illa mot henne, och att hon då hade gjort lite konster på honom. Häradsrätten dömde henne till döden men i hovrätten blev hon benådad då hon var gammal och förvirrad. Men i kungens domstol ändrades domen till dödsstraff igen, och den 15 juni 1704 verkställdes domen. 30 år senare år 1734, avskaffades dödsstraffet för trolldom och 1779 avskaffades straffet för satanspakt. Men det var ändå inte slutet på att bli anklagad för trolldom i Sverige, vi är nu framme vid 1823 och fallet Jon Håkansson i Nytorp.

Långt in på 1900-talet fanns det kloka gummor och gubbar, de som hade goda kunskaper inom läkekonsten. Ofta var det långt till närmsta läkare, om det fanns någon i bygden, så enda alternativet var att vända sig till en klok person. En av dessa var de fattige inhysesmannen Jon Håkansson i Nytorp i Ryssby socken. Den 22 augusti 1823 hade han tillkallats av Anders Olsson i Krafslösa, Kläckeberga socken. Anders hade en liten son, endast sex månader gammal som var mycket sjuk.

Vid hösttinget i Rockneby fick nu Anders och hans hustru Maria Olsdotter inställa sig och berätta vad som hade försiggått. De berättade att då deras lilla son varit mycket sjuk och plågats svårt av elak värk i kroppen så hade de skickat efter Jon Håkansson som var känd för att kunna bota sjukdomar.

Jon hade kommit samma dag, och bett att få låna en liten sax och Marias vigselring. Han hade sedan satt sig vid sängen, utan att föräldrarna kunnat se vad han gjorde. Men efter en stund sa Jon att pojken skulle åderlåtas vilket också skedde. Anders och Maria var dock tydliga med att det var en mycket lindrig åderlåtning. När den var utförd hade Jon lagt den lilla saxen och vigselringen på pojkens sjuka knä och mumlat några ord likt en trollformel. Tillslut hade dock Jon förklarat att han inte kunde rädda pojken då sjukdomen var för långt gången. Redan nästa dag dog den lilla gossen till föräldrarnas förtvivlan och stora sorg.

Den 11 mars 1824 var det vinterting i Rockneby, och denna gång var Jon själv på plats för att förklara sin handling. Att det skulle handla om något signeri nekade Jon till. Nog var han känd för att bota både människor och djur, men han använde vanlig åderlåtning. Utöver det bad han böner och då tog han hjälp av en vigselring som han ansåg var ”helgad och invigd”.

Denna dag var även fyra vittnen på plats som hade varit med i kammaren när Jon försökt rädda pojkens liv. Det var pigan Cajsa Lena Gustafsdotter, drängarna Jon Olsson och Lars Svensson samt bonden Johannes Nilsson. Alla fyra intygade att det hade varit en väldigt lindrig åderlåtning av barnet, så lite så det skulle inte kunna ha påverkat hans hälsa.

Trots att alla inblandade i fallet stod på Jons sida, så såg rätten på det med helt andra ögon, man får nästan känslan av att rätten var ute efter att statuera ett exempel. Jon dömdes till att böta 3 riksdaler och 16 skilling för att han hade ”brukat signeri och på ett vidskepligt sätt sig förhållit”. Hade Jon inte råd, skulle straffet omvandlas till fyra dagars fängelse vid vatten och bröd på Kalmar slott. Jon, som var en inhyses fattighjon hade inget annat alternativ än att låta sig bli inlåst på Kalmar slott.

Jon föddes den 23 juli 1754 i Ryssby, son till Håkan Jönsson och Elin Pärsdotter. Jon var 70 år gammal och sjuklig när han stod inför tingsrätten. Han överlevde straffet på Kalmar slott men avled fyra år senare den 13 maj 1828 efter mångårig tvinsot.

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer