Fängslad på Kalmar slott, del 3

Anna
Idag ska jag låta er göra bekantskap med två avskyvärda personer som gjorde livet till ett helvete för andra. Den ena satt inspärrad i slottets fängelse, den andra borde ha suttit där för sina brott. Låt oss börja med den senare, Kalmar slotts ståthållarfru Anna von Hintzen som var en kallblodig mördare. 

År 1637 tillträdde den mäktiga Nils Ribbing som ståthållare på Kalmar slott. Han var född 6 april 1590, son till riksrådet och riksskattmästare Seved Svensson Ribbing och dennes fru Anna Eriksdotter Gyllenstierna. Nils gjorde karriär som militär, och blev 34 år gammal Överste för Västgöta fotfolk år 1624. Han deltog i 30-åriga kriget, och där i Tyskland träffade han fröken Anna von Hintzen, som han blev förälskad i och ingick äktenskap med. Anna var dotter till en tyskbaltisk överst von Hintzen från Riga. 1624 följde Anna med Nils till sätesgården Fästered i Finnekumla socken, Kinds härad (Västergötland) där hon installerade sig och började styra och ställa då Nils själv återvände till kriget.

Men efter att förälskelsen hade lagt sig visade sig det att Anna var en svår natur;  hon fick stora vredesutbrott och ställde till med uppträdanden, så Nils var tvungen att söka sig hemåt så han kunde hålla Anna och sin gård under uppsikt. Redan här i Fästered beskylldes Anna att ha misshandlat en piga så hårt att hon avled. Händelsen ledde till rättegång, men den slutade med att Anna fick plikta ett mindre belopp utan vidare straff. Anna var dock nu ökänd i trakten och mycket illa omtyckt. Detta var olyckligt för Nils, då han bara för en kort tid innan blivit utsedd till ståthållare på Älvsborgs fästning och även land-domare där de bodde.

Del 3_1Gårdsportalen in till den inre borggården.

Att inneha dessa tjänster samtidigt som hans rykte genom hans fru Anna var vanärat var inte någon positiv situation, så Nils begärde förflyttning 1634. Han beviljades detta då han den 19 december inkallades till riksrådet här han ”af Her Per Sparre notificerades, thedh han af Regeringen var förordnadt till Slotzhoppman på Callmar särdeles af thedh betänckjande att samma platz var af stor importans och Regeringen nog försäkradt var aff hans förre praesterade trogne tjenster om hans curage och trooheet att holla fästningen H. M:t och Cronan tillhanda.” Nils Ribbing kom nu med Anna till Kalmar slott, där han tillträdde embetet som slottshauptman. I ett brev den 2 maj 1635 skriver Ribbing till regeringen att han ”ähr ahnkommen till Callmara Befästningh dhän emott taga”.

Tre år senare innehade han ståthållarbefattningen på Kalmar slott, men egentligen var Ribbing endast kommendant på slottet tills landshövdingen Conrad Falkenberg tillträdde embetet, men Ribbings makt var ändå stor och han levde därefter.

Anna hade en kärlek till att handla varor i staden och spendera pengar som egentligen inte fanns, och hon satte därför sin make Nils i en hel del skulder. Dessutom så rustade hon upp ståthållarens våning under de få år hon bodde där; 8 marker järn användes 1638 ”till tuänne Skååpe Hänge vthj Fruuns Kammer”. 1639 inköptes 49 båtspik ”till 1 Skåp i Ståtthållerenss Camer” och till ”Kackellwngnen wthj Ståtthållerenss Cammer” användes 12 marker smidesjärn. Dessutom utfördes det samma år reparationer i ”Ståthållerenss wälborne Nielsson Rebbingz Kökke”.

Del 3_3Det innersta rummet i kvinnofängelset där de värsta fångarna spärrades in i början på 1800-talet. Teckningarna och klottret på väggarna är från de kvinnor som suttit här.

Trots att Nils lön vid ankomsten till Kalmar var 800 riksdaler årligen, och samma år höjdes med ytterligare 200 riksdaler så räckte ändå inte pengarna till fruns utsvävningar. Nils blev nu känd för sin ovilja att betala för sin frus utgifter, och det var inte ovanligt att han överföll borgare med hugg och slag och lät spärra in dom i slottsfängelset när de blev för enträgna med sina fordringar.

I staden fanns en handlare vid namn Michael Lindberg av vilken Ribbing köpt varor. Han hade flera gånger förgäves försökt få betalt för de varor han levererat till slottet, men utan resultat. Rädd för Ribbings humör så valde han att skicka sin unga dotter för att ödmjukt begära betalningen, inte kunde man väl behandla en ung flicka illa? Men den stackars dottern togs emot av fru Hintzen, som var på sitt vanliga vresiga och hetsiga humör. Hon befallade att flickan skulle slås ”blå och blodig” och när det inte skedde till belåtenhet så spärrade hon in flickan i tornet där hon fick sitta över natten. Om tornet var tomt på fångar vid den tiden vet jag inte, men om det var det så var det säkert en skrämmande natt för flickan, om det däremot fanns fångar där, så kan natten blivit hennes värsta mardröm.

Denna händelse resulterade i rättegång i rådhusrätten men Ribbing valde att utebli från förhör, och när rätten via ombudet Johan Rådde frågade varför Ribbing inte dykt upp, så hade han först sagt att han inte hade känt till händelsen, men då Rådde än en gång frågade hade Ribbing svarat att ”flickan brukat mun och om någon borgare det gör, skall honom detsamma vederfaras”. Rådhusrätten stod nu först rådlös, men beslöt av rädsla att lägga ner målet (protokoll 2 januari 1638). Däremot var inte Johan Rådde lika lättskrämd, utan meddelade Ribbing att om detta hände igen, så skulle han anmäla saken för regeringen.

Ståthållarfrun Anna var rakt igenom elak och ”som en ond ande rasade hon mot sina pigor”. Så fort en underordnad gjorde minsta misstag som retade upp henne så bestraffade hon stackaren kroppsligen. Många var de unga pigor som grät sig till sömns med ömmande kinder och blåslagna ryggar.

Det gick så långt att Anna tillslut slog ihjäl en piga med en eldgaffel. Dessutom gjorde sig Anna av med kroppen då pigan ”alldeles försvann, så att ingen visste varest eller huru hon var undankommen eller förmördad”.

Dessutom hann ryktena ifatt henne från tiden i Fästered, och nu framkom det att Anna även skulle ha låtit två pigor piska en liten tjänstedräng vid namn Anders så illa att han senare hade avlidit av skadorna.

Då väcktes dock regeringens uppmärksamhet. Att slå och aga sitt tjänstefolk var lagligt så länge det inte uppstod blodvite, men mord, det var för mycket även för en fin ståthållarfru som Anna. Anna blev därför kallad till hovrätten för rättegång.

Nu vågade dock inte paret stanna på Kalmar slott, dom visste vad som var på väg, och valde därför att fly till Danmark. Medan Anna packade inför den hastiga avfärden, författade Nils sin avskedsansökan och skylde på sjukdom. Efter deras avresa kom ett brev från regeringen med Ribbings avsked och befallning om det strängaste straffet mot Anna som nu var ansvarig för flera mord.

Nils följde som sagt var med sin fru på landsflykten till Danmark och de fortsatte senare till Tyskland där Anna fortfarande hade släkt. Trots att paret flytt landet så genomfördes rättegången där Anna ansågs både skyldig och icke skyldig, och ådömdes att plikta 300 daler. På grund av flykten från rättegången blev Nils Ribbing av med sitt adelskap. Nils avled redan 1 maj 1641, och begravdes i Lübecks domkyrka.

Flera av barnen återvände ganska snart till Sverige, de tre sönerna Arvid, Seved och Nils var studenter i Uppsala 1642. Seved gjorde senare karriär inom militären som sin far, och blev 12 juni 1668 överstelöjtnant vid Adelsfaneregementet. Dottern Catharina blev hovfröken hos drottning Christina, och gifte sig den 24 mars 1650 med generalen Antonius von Steinberg.

Efter att Anna blivit änka skickade hon en ansökan hos den svenska regeringen att hennes barn skulle få behålla adelskapet, vilket också beviljades av drottning Kristina 8 februari 1648; ”enär deras fader uti sin lifstid och välmakt alltid troligent tjänt vår högtärade salige herr fader, glorvördigast i åtminnelse, och sedermera oss och Sverges krono”.

 Den sista tiden i Annas liv vet jag inget om, men hon tillbringade den i Lübeck i Tyskland och begravdes efter sin död i Wismar. Det finns inget heller som vittnar om ifall hon var en god mor till sina barn, eller om hon behandlade dem en lika illa som sitt tjänstefolk vilket man kan misstänka då hon hade det hetsiga humöret i kombination med avsaknad av empati för andra.

ÖlandsJödde
Så har det nu blivit dags att presentera Kalmar slotts mest kända fängelsekund, den avskyvärda och grymma Ölands-Jödde. Jag har skrivit om honom tidigare, men att utesluta honom från denna artikelserie skulle vara helt fel. Det som uppdagades i december 1645 beskriver också det helvete de stackars fångarna hade det under den tid som Ölands-Jödde tilläts styra i fängelset.

Den 15 december 1645 uppkom ett ärende i Kalmar rådhusrätt som skulle visa sig avslöja fasansfulla förhållanden i fängelset på Kalmar slott. I slutet på detta år satt inte mindre än 36 fångar samlade i det gemensamma fängelserummet, och en av dem var en man som kallades för Ölands-Jödde som beskrevs som en ”djävul i människoskepnad”. Han hade slagit sig samman med Jöns Ormöga och Jacob Tysk, båda från Öland, Samuel från Bårby även det på Öland, Gysnings dräng samt en annan fånge vid namn Jon. Ölands-Jödde hade helt enkelt tagit makten i fängelset och ”härskade med förskräckelsen makt över alla”.

Då, precis som på 1700-talet fick fångarna utdelat penningar varje vecka som de sedan skulle köpa mat, ljus och ved för av fångvaktmästaren. Ölands-Jödde som härskade ”med den råa styrkans förfärliga envälde, som bjöd lydnad endast under två villkor: liv eller död” bildade nu en domstol med Jacob Tysk och Samuel från Bårby som bisittare. Med denna egenutropade domstol pressade nu Ölands-Jödde de andra 30 medfångarna på pengar som han sedan köpte öl för. Dåvarande fängelsevaktmästaren såg åt annat håll och lät Ölands-Jödde hållas; den som köpte mest av vaktmästaren stod också högst i hans gunst. Dessutom var både han och statsskrivaren inblandade i att tillsammans med Ölands-Jöddes gäng stjäla proviant från kronans förråd på slottet, en del behöll de själva, och en del sålde de till slottets ämbetsmän. På så sätt levde Ölands-Jödde ett gott liv i fängelset med både mat och stora kvantiteter öl.

Den slapphet och omoraliska sätt som fängelsevaktmästaren skötte sitt jobb på ledde också till att han förutom att ta emot mutor även kunde underlåta sig till att utbetala fångarnas penningar, ibland i upp till två veckors tid. Då Ölands-Jödde genom sin domstol och utpressning hade tagit de få penningar som fångarna haft, så var det flera fångar som dog av hunger. Rådhusrättens protokoll berättar bland annat om en man från Mönsterås som inte hade fått ut sina penningar på länge, och svalt så hårt att han var nära döden. Ölands-Jödde och hans gäng hånade då mannen genom att kasta till honom de ben som de själva redan hade gnagt köttet av. Mannen var desperat och försökte hitta någon strimma kött på benen, men om natten dog han med ett ben i munnen.

Den ”blodsdomstol” som Ölands-Jödde inrättat dömde den ena fången efter den andra till 12 à 24 slag, om nu fången inte kunde köpa sig fri med penningar, pengar som Ölands-Jödde själv tog hand om. Tydligen var även Jakob Tysk och och Samuel rädda för Jöddes psykopatiska vrede. När Jacob Tysk hade avkunnat dom, så steg Ölands-Jödde upp med ”all den barbariska vildhet som låg i hans lynne” och verkställde domen. Till en början använde Jödde en träskyffel och ”britsade” (slog) de stackaras fångarna tills de maktlösa föll till golvet. Men detta var inte blodigt nog för Jödde, och fick därför en tjärtamp av fängelsets vaktmästare. Offret fick nu ställa sig vid en hög stolpe vid sängen och slå armarna om denne, så att Jödde kunde gå lös på den stackaren med tjärtampen. Rörde dom sig ur fläcken så hotande han att ta livet av personen.

Allteftersom tiden gick blev Jödde mer och mer blodtörstig, och det slutade med att han först tvingade av fångarna penningarna, sen straffade han dom ändå vid pålen. Ur rådhusrättens protokoll berättas det om den gamle gubben som vid pålen skräckfyllt ropade ”Jag dör, jag dör!”. Då hade Jödde hånfult svarat honom ”Dö för tusan djävel, jag skall häva dig i skylhuset (bårhuset), vartefter han misshandlade gubben till döds.

Samtidigt höll Jödde stenkoll på de andra fångarna. En som blivit avtvingad sina sista penningar blev sjuk av hunger och sängliggandes. Då kastade en annan fånge en bit ost till honom. Då rusade Jödde upp skrek ”du skulle givit honom tusende och icke ost” och gick sedan lös på den stackars sjuka mannen så brutalt med tjärtampen att han avled på morgonen därpå.

Del 3_2Det runda fångetornet i mitten, och till höger vattentornet.

Men det var inte bara genom sin domstol som Ölands-Jödde tvingade till sig de andra fångarnas penningar. Han hade tagit fängelserummets bänkar och spis i besittning, och de andra fångarna tvingades betala per timme för att få vila på en bänk, och för att få värma sig vid spisen några minuter.

Att anlända som ny fånge till detta helvete måste ha varit en mardröm. Varje ny fånge förhördes av Jödde, och de som blivit satta i slottsfängelset för ett mindre brott ”blevo obarmhärtigt slagna… stundom ända till döds; de större brottslingarna fingo lindrigare straff av tjärtampen”.

Alla dessa grymheter höll på under ett års tid, och kunde ske på grund av den likgiltighet och slapphet som fanns hos ämbetsmännen, från ståthållaren, till kommendanten till och med slottsprästen. Fångarna hade vid ett tidigare tillfälle försökt att klaga hos fängelsevaktmästaren, men denne hade ställt sig på Jöddes sida, och istället kastat de oskyldiga i tornet. En annan gång hörde en slottsskrivare förtvivlade rop från slottsfängelset, men då han rusat in där var allt han möttes av tystnad från fångarna, inte ens den man som blivit brutalt misshandlat av Jödde hade vågat säga något den gången.

Men i december 1645 uppdagades allt och Ölands-Jöddes tyranneri fick ett slut. Totalt begick Ölands-Jödde 8 mord i Kalmar slottsfängelse detta år. Då fångarna i rådhusrätten förhördes om varför de inte hade klagat mer, så framkom det att de inte hade vågat, för då skulle Jödde ha slagit ihjäl dom.

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Fängslad på Kalmar slott, del 2

JöddeStim

Att känna till frihetskämpen Nils Dacke hör till den svenska allmänbildningen, men har du hört talas om upprorsmannen Jödde Stim? Dacke, som även han en kortare tid satt fängslad på Kalmar slott innan han lyckades rymma, mobiliserade som bekant i början på 1540-talet en småländsk upprorshär som satte skräck i Gustav Vasa. Sverige hade på den tiden ingen egen inhemsk armé, utan kungen förlitade sig istället på kostsamma legoknektar från de tyska furstendömena. Vasa mobiliserade 4000 legoknektar i kampen mot Dacke, och hur det gick för Dacke är ingen hemlighet.

Lärdomen som Vasa fick var att det inte var tvunget att hyras dyra utländska legoknektar, och han började istället bygga upp en svensk armé som i slutet av hans tid som kung var 15.000 man stark, varav en tredjedel var rekryterade från Småland.

Men även om Vasa hade lyckats kväva upproret i Småland, så var det ett landskap som han för resten av sitt liv undvek att besöka. Han var fortfarande orolig för nya uppror, så pass att han den 21 februari 1545 skrev ett brev till Sten Eriksson i vilket man kan läsa om hans planer att bygga ett slott vid den lilla staden Vimmerby för att bättre kunna hålla band på smålänningarna. Något slott blev det aldrig, men kämparglöden var långt ifrån slocknad i Småland.

Del 2_1På den inre borggården står slottsbrunnen i vilken en fånge drunknade år 1650.

I mars 1624 började en knekt vid namn Jödde Stim att samla missnöjda knektar och även allmogen i Södra Möre härad. Kronan hade inte lyckats betala ut soldaternas löner, och allmogen å sin sida var trötta på de höga skatter som krigen hade medfört.

Missnöjet var som störst i överste Patrick Ruthwens, kapten Bengt Björn och kapten Claude de Lavals kompanier. Patrick Ruthwen var född omkring 1586 i Skottland (död där 1651), men var i svensk tjänst 1609-1637. Jödde Stim, som troligen var landsman till Ruthwen, började nu planera tillsammans med en grupp musketörer om att mörda Ruthwen och Björn. Man samlades till ett möte i den lilla byn Köl i Madesjö socken för att planera morden i detalj. Men på något sätt hade den före detta knekthövitsmannen Sven Håkansson fått reda på mötet, samlat ihop en skara av troget krigsfolk och överföll Jödde och hans anhängare i Köl.

Nu bröt det ut en vild strid, musköter avlossades och värjor högg vilt i luften. Knekten Truls från Örsjö fick armen genomskjuten av Jöddes män. Ännu värre gick det för korpralen Carl i Resebo som avled. Sven Håkansson lyckades dock gripa alla upprorsmän utom två, som flydde västerut. Men dessa två hann inte så långt, i Harstenslycke bara några kilometer ifrån Köl kom Sven ifatt dem. De två upprorsmännen barrikaderade sig då i en gård, men Svens män tände helt enkelt på gårdshuset och de två upprorsmännen brändes till döds.

Till sin hjälp hade Håkansson Sven Ingemundsson som tillträtt som länsman i Madesjö samma år som upproret utspelade sig (1624). Som tack för sin insats blev Ingemundsson skattebefriad så länge som han förblev länsman, och blev på så sätt en rik man i socknen. Livet slutade dock inte lyckligt för Ingemundsson, då han senare dömdes till att ha tagit mutor, och dessutom brukar våld mot en änka i Hagnebo. Han förlorade efter domen sin tjänst som länsman och hemmanet Gangsmad.

Del 2_2Resterna av den gamla trappan i fångetornets vägg.

Jöddes uppror skedde samtidigt som 1624 års riksdag, och för att stilla upproret så skickade Gustav II Adolf hem superintendenten i Kalmar, Mag. Jonas Rothovius och allmogens rikdagsmän. Samtidigt förmanade kungen genom brev bönderna i Södra Möre till ”undersåtig lydnad”.

Men hur gick det för Jödde Stim då? Han hade inte hunnit fram till mötet, och var därmed inte med i den våldsamma striden i Köl. Men med Nils Dacke i minnet sattes resurser in för att gripa en rad inblandade, däribland Jödde Stim, och de förpassades nu till Kalmar slottsfängelse. Några lyckades dock rymma ur slottsfängelset, och höll sig i skogarna i Södra Möre och plundrade förbipasserande resande. Men även dessa män fångades in, och avrättades. En del bönder som ingått i den upproriska skaran förvisades med sina familjer till Ingermanland.

Förutom Sven Håkanssons insats, som för övrigt prisades av Gustav II Adolf, så arbetade Kalmar slotts ståthållare Bengt Kafle vidare under april månad med att rensa ut de missnöjda knektarna. Även Bengt Kafle var nytillträdd på sin tjänst som ståthållare. Han hade en lång karriär inom militären, och hade även varit ståthållare i Jönköping innan han kom till Kalmar.

Jödde Stim tillsammans med Jon Månsson, Nils Göte och Sven Silkelock sändes till Stockholm för vidare förhör hos hovrätten. De fyra anlände den 24 april, och efter avslutade förhör stod det klart att Jödde Stim var ledaren av upproret. Han lades på stegel och avrättades genom rådbråkning. Även Jon Månsson som varit en av Jöddes mest förtrogna fick plikta med sitt liv. Nils Göte, som smitit från sin vakttjänst på Kalmar slott dömdes även han till döden då han vetat om konspirationen men inte avslöjat den. Den fjärde mannen, Sven Silverlock frikändes helt och kom undan med livet i behåll då han inte hade varit delaktig. Sven, tillsammans med Jon och Nils fördes dock tillbaka till Kalmar för vidare förhör för att få fram fler personer som varit delaktiga i det hela. Ett antal personer blev slutligen avrättade. Två män, troligen Nils och Jon, blev lagda på stegel och sedan avrättade vid Sandås i Kalmar. Ytterligare tre män miste livet då de avrättades vid galgbacken i Törnebäcks bro. Kung Gustav II Adolf var förstås mycket upprörd över det hela som inträffat och han kallade (i ett brev till sin mor Kristina) konspirationen för ett nytt Dackeuppror och påstod till och med att Jödde skulle vara en släkting till Nils Dacke, vilket är föga troligt. Skräcken för ett nytt Dackeuppror levde med andra ord ännu kvar. Men slutligen lät kungen rannsakningarna upphöra då ”allmogen afgifvit sin försäkran att lefva i stillhet”.

BritaNilsdotter

En annan person som satt fängslad i Kalmar slott i början på 1600-talet var Brita Nilsdotter, hustru till Per Lindormsson Ulfsax. Hennes make Per hade varit delaktig i striderna mellan Hertig Karl och Sigismund i slutet på 1500-talet, och då valt att strida för Sigismund. Som bekant är fick Sigismund dra sig tillbaka till Polen med svansen mellan benen efter att ha förlorat slaget vid Stångebro utanför Linköping den 25 september 1598 – den sista inbördesstriden på svensk mark.

Per Ulfsax som redan två år tidigare hade utstått hertig Karls vrede och förföljelse såg nu ingen annan utväg än fly landet och följa med Sigismund till Polen. Per, som hade varit en förmögen man fick nu alla sina 180 gårdar indragna. Han verkar dock ha varit en självisk man, då han inte tog med sig hustrun Brita till Polen. Brita som blev kvar i Sverige fängslades på Kalmar slott på grund av ett brev som maken Per skrivit till Gustaf Stenbock daterat den 20 mars 1603.

Det var dock inte första gången som Brita satt inspärrad, redan 1596 hade hon varit fängslad och torterad på grund av anklagelser för att ha mördat en djäkne (yngling, lärjunge) på sin gård. Nu satt hon alltså på nytt i fångenskap på Kalmar slott anklagad för landsförräderi, men väntan blev inte så lång. Redan samma år så mötte hon sitt öde då hon avrättades genom halshuggning, möjligen på innergården på Kalmar slott.

Nu levde inte hennes make så länge efter det, han ska ha avlidit i Polen någon gång efter 1606, men han slapp i alla fall sitta fängslad under ångest, och förnedringen med att bli avrättad.

För att sluta cirkeln så ska nämnas att Britas far, Nils Persson en rik man från Holma i Lemnhults socken hade varit en öppen anhängare till självaste Nils Dacke. Det något märkliga är att efter Dacke-upproret så försonades Nils Persson och Gustav Vasa, och 1549 utsågs Nils till ”Överste för allt småländska krigsfolket”. Nils dog den 19 oktober 1572, och var gift med Estrid Gustavsdotter, mor till den avrättade Brita och sönerna Per och Gustav.

 

Slottshäktet

Jödde och Brita är exempel på fångar på Kalmar slott från tidigt 1600-tal. Men källorna är få från denna tid, och ännu färre från medeltiden. Men det finns några källor som ändå ger en liten inblick i hur många personer som satt häktade, och vilka brott de var anklagade för på 1600-talet. 

I Mantalsregistret för Kalmar slott i januari 1607 får vi veta att det fanns två män och tre kvinnor fångna för lägerskap, fyra män för dråp, en man för landslöperi, en för tjuvnad, en för det han förtalt sig, en kvinna för trolldom och tre kvinnor för barnamord.

I ett brev daterat den 16 november 1611 adresserat till landets ståthållare så klagade regeringen på att slottshäktena ”voro uppfyllda med en myckenhet fångar, af hvilka en del till äfventyrs aldrig varit lagförda”. Ståthållarna befalldes att straffa de brottsliga fångarna och släppa fri de andra. Med andra ord kunde man fortfarande i början på 1600-talet bli kastad i fängelsehålan utan att egentligen vara anklagad för något specifikt brott.

Går vi några år framåt i tiden, till 1669 så kan man se i Kalmar läns landsbok att den 1 januari satt det i slottsfängelset endast tre fångar, en lösdrivare, en förrymd soldat och en förrymd båtsman. Lite senare på året, den 1 juni var det sex fångar; en tjuv, en horkarl, två rymlingar, en kvinna anklagad för trolldom, och en piga som ”för det hon utgifvit sig för mansperson och klädt sig i manfolkskläder, är af gevaldigern införd för förhör.”

På hösten, den 1 oktober var fortfarande en av de förrymda soldaterna och horkarlen kvar, medan sex nya fångar tillkommit, en anklagad för våld, och en lösdrivare för att ha rymt från hustrun, två kvinnor för trolldom, och en son för olydnad mot sina föräldrar.

I slutet på året, den 1 december är det tio fångar i slottshäktet; pigan i karlkläder hade rymt men var nu återinsatt och även den olydige sonen var kvar. Övriga fångar var en lösdrivare, en förrymd knekt, en anklagad för trolldom, en för falskmynteri, två för tjufnad, en för barnamord och en löjtnant Petter Sturr för slagsmål och flera andra anklagelser.

Fångarna fick på denna tid 2 öre om dagen i underhåll, för vilket de bland annat skulle köpa mat och ved till att elda med på vintern. Totalt under 1669 uppgick underhållspengarna till 137 dahler och 2 öre. En anmärkning i landsboken har även gjorts att utbetalning hade skett för en fånge Håkan Blåå som suttit i fängelse i Vimmerby.

Blåå
Från Vimmerby dombok den 16 mars 1670, där dåvarande byfogden Magnus Olofsson begär ersättning för tiden 16 juli 1669 till 31 augusti samma år under vilken han ”hafwa födt och medh näring opphållet” fången Håkan Blåå. Håkan lyckades som synes bryta sig ur fångekistan och rymma.

Slottshäktets fångelistor

Även om jag kommer återkomma till fler fångar från 1600-talet, så är det i och med fånglistorna i Justitiekanslerns huvudarkiv från mitten av 1700-talet som informationen blir mer omfångsrik och vi får bättre kännedom om fångarna och hur lång tid de fick sitta i häktet i väntan på straff eller frikännande.  

Del 2_31755 Års Martii Månads Fånge Lista på de hit till Calmare Slått införde Criminalister hwilka efter Konungens höga Befallningshafwandes gifna ordres här blifwit insatta att wid wederbörande domstolar undergå ransakning och erhålla dommar öfwer deras begångna brott och missgjerningar; och emellertid hafwa de här åtnjutit wanligit underhåll.”

Förr i tiden dömdes ingen till fängelsestraff i den betydelsen som idag att vara frihetsberövad under ett antal månader eller år för att avtjäna sitt straff. Istället kunde man dömas till att plikta (betala) en bötessumma för ”mindre” brott, men ofta var bötessumman så högt satt att brottslingen inte hade råd att betala. Då förvandlas domen till kroppsstraff istället, exempelvis spöstraff för män och risstraff för kvinnor. Man kunde även dömas till ett antal dagar på vatten och bröd.
Grövre brott kunde bestraffas med ett antal år av fästningsarbete för män, eller spinnhus för kvinnor. Att dömas till fästningsarbete var lika skrämmande som dödsstraff, då många gick under av det tunga arbetet. De allra värsta brottslingarna straffades med döden genom hängning eller halshuggning.

Men det innebar ju inte att man inte satt inspärrad månad efter månad i ovisshet. Först spärrades man in i väntan på att få komma till tinget, och var inte brottet så pass allvarligt att det sammankallades ett extra ting, ett så kallat urtima ting, så fick man sitta och vänta tills det ordinarie tinget hölls, vilket var tre gånger om året. Att åka till tinget för förhör och utfrågning kallades för rannsakning. Det var långt ifrån alla brott som avklarades på ett och samma ting, utan väldigt ofta förpassades (skickades) fången tillbaka till slottshäktet i väntan på nästa ting.
Efter dom vid tinget kunde straffet utdelas där samma dag, men vid grövre brott förpassades som regel fången tillbaka till häktet, antingen för att domen skulle upp till hovrätten för bedömning, eller i väntan på verkställande av straffet.

Den allra första fången i fånglistan är Anna Stina Mårtensdotter som fördes från stadshäktet i Kalmar till Kalmar slottshäkte redan den 28 januari 1751. Hon hade med andra ord suttit i slottshäktet i drygt fyra år, och var nu dömd i Juli månad 1754 för inbrott och stöld. Dessutom var hon misstänkt för barnamord som skulle skett i slottshäktet. Anna Stina hade dömts till döden för sina brott. Men väntan var ännu inte över. Hennes fall togs upp i kungliga hovrätten, där domen mildrades till kroppsstraff. Efter verkställande av straffet släpptes så äntligen Anna Stina fri den 15 mars 1756. Hon hade då suttit häktad i över fem år. Så det var på darrande ben och med värkande rygg som hon i den kalla vårvinden kunde gå genom Kuretornets portvalv för att återvända hem, för resten av livet märkt för sina brott.

Del 2_4En stackars fånge i mörkret i fångetornet…

Nästa person i fånglistan var Anna Jonsdotter införd från Tjust härad den 9 oktober 1752, misstänkt för barnamord. Hon dömdes till döden av häradstinget i november 1753, men hovrätten ändrade domen till 30 par ris och hon skulle därefter avföras till Malmö spinnhus för att där arbeta i 6 år. Anna blev dock kvar i Kalmar slottshäkte ännu en tid då hon ”säga sig wara rådder med barn i arresten af corporalen Hörbeck.”

Totalt fanns det 25 fångar den 31 mars 1755 i Kalmar slottshäkte.

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Fängslad på Kalmar slott, del 1

Kalmar slott, Smålands stolthet och ett av Sveriges bäst bevarade renässansslott anlades i slutet av 1100-talet. Detta anrika slott och befästningsverk skulle få uppleva bildandet av Kalmarunionen år 1397 då Sverige, Norge och Danmark förenades. Men här skulle även bland annat blodiga krig mot danskarna utspela sig med belägringar och våldsamma stormningar. Under 1500-talet rustades den då föråldrade medeltidsborgen upp till att bli ett storslaget renässansslott av både Erik XIV och Johan III. Men det är inte denna del av slottets mer storslagna historia som denna artikelserie handlar om.

1658 slöt Sverige fred med Danmark i Roskilde, och då övergick Skåne, Blekinge och Halland till att bli svensk mark. i och med det upphörde också Kalmar slott att vara gränsskydd mot de hatade danskarna. Vid slutet av 1600-talet förlorade slottet sin status som Kungaborg, och en lång period av förfall inleddes. Tiden efter brukar beskrivas som att ”de ståtliga salarna fick nya användningsområden som t.ex. fängelse och kronobränneri” mer som en parantes i slottets historia. Och det är förvisso sant, att kronobränneri var det inte speciellt länge, men Kalmar slott har under flera hundra år varit både slottsfängelse och slottshäkte.

Denna artikel handlar om både slottet som fängelse men även om de personer som fick uppleva fasorna då de på darrande ben klev in på borggården, för att sedan förpassas till fångetornets mörka fängelsehåla. Vilka brott var det man hade gjort för att bli kastad i slottshäktet och där i ovisshet oroligt få vänta på rannsakning vid häradstinget eller ännu värre, verkställandet av sin dom?

Artikeln är inspirerad av Manne Hofréns Historieglimtar från Kalmar slott (1961), även om slottet större delen av mitt liv har legat mig varmt om hjärtat, och är troligen en bidragande orsak till mitt intresse för historia. Jag är dock själv ingen historiker – men jag hoppas att artiklarna kommer att ge dig som läsare en stunds spännade och intressant läsning. Så låt oss börja!

Slottets tidiga historia

Innan vi kommer in på de spännande delar som handlar om fängelsets historia, så måste jag naturligtvis berätta lite om slottets historia i allmänhet.

Som jag redan antytt så var Kalmar slott ett mycket viktigt befästningsverk under medeltiden. På 1200-talet ansåg kung Magnus Ladulås att slottet var ett av landets två viktigaste fästen (det andra var naturligtvis slottet Tre Kronor; ”Derefter sedan Magnus Ladulås vid sin död 1290 lemnat riket åt sin äldsta, af rikets herrar till konung utkorade son Birger samt i ersättning lemnat län till hertigdöme åt sina 2 yngre söner Eric och Waldemar, förbehöll han dock åt konung Birger Stockholm och Kalmar och antydde derigenom att dessa slott voro riktets då vigtigaste och för konungadömets öfvervälde nödvändigaste fästen liksom de äfven redan då voro de starkaste” [Sylvander, 1865].

Kalmar slott skulle förbli en mycket viktig del i det svenska försvaret under hela medeltiden. Senare kom även Älvsborgs fästning och Viborgs slott att inräknas bland Sveriges främsta försvarsverk. Men låt oss gå tillbaka över 900 år då slottets historia tar sin början. Som vanligt och kanske som sig bör, så är källorna få från den tiden för över 900 år sedan. Handelsstaden Kalmar börjar omnämnas i olika källor på 1100-talet, och det är också här vår resa börjar.

Del 1_1I mitten av bilden det mäktiga Kuretornet, till vänster Kungsmakstornet, och till höger Rödkullatornet. I förgrunden till vänster ligger norra postejen. 

Sverige är bara hälften så stort till ytan som idag, landskapen Halland, Blekinge och Skåne tillhör Danmark, så Södra Möre är den sydligaste utposten för det svenska riket. Kristendomen håller på att breda ut sig, men än är det många som inte har övergivit den gamla asatron helt och hållet.

Sylvander börjar sitt bokverk från 1864 med att berätta om St Eriks slott, ett slott som härstammar från folksägnen. Detta slott skulle vara ett fristående torn ”uppfört af grofva murar med väldiga hvalf i bottenvåninge”. Borgtornet skulle vara uppfört under åren 1150-1155 under Erik den heliges tid, därav dess namn. Den äldsta uppgiften om St Eriks slott är från 1654 då J. Loccenius nämner en folksägen som säger att Erik den helige skulle ha grundlagt Kalmar slott, vilket med största sannolikhet är fel. Första gången som denna borg nämns enligt Sylvander i de skriftliga handlingarna är när Östgötalagsmannen Magnus Benedictson Minnessköld af Bjälbo i slutet på 1190-talet omnämner sig som ”Borghöfding i Kalmar” (Prefectus Kalmarnensis) i ett brev till rådet i Lybeck.

Det vi däremot vet är att det på Östersjön härjade sjörövare, från söder fanns hela tiden hotet från de krigiska danskarna, och från öster hotet från de hedniska Esterna och Venderna. Vi vet också att Kalmar var en viktig knutpunkt för sjöfarare och handel.

Låt oss nu rikta blickarna mot den plats där Kalmar slott ligger idag. Denna holme var från början betydligt mindre än nu, och dess höjd var dessutom lägre. Men man insåg platsens fördelar, och här på holmens östra sida, alldeles vid strandkanten byggdes ett runt borgtorn, ungefär 13,9 meter i diameter av granit och sandsten. I bottenvåningen av detta borgtorn låg ett nästan kvadratiskt rum av måtten 8 x 8½ meter, och enligt Åkerlund kan rummet ha varit avdelat med en mellanvägg. Denna byggnad (omnämnd av Olsson som den äldre medeltidsborgen) kallades för Kalmar hus, en beteckning som den behöll långt fram i tiden, även 1393 i Kalmar stads tankebok omnämns det som ”Calmarna hws”. Först på 1400-talets första hälft omnämns ”slothet”.

Kalmar hus ska ha uppförts av Knut Eriksson, inte bara som ett skydd, utan framför allt för att hävda sitt inflytande över Kalmar stad, då de tyska furstenrikena i söder växte sig starka. Det tyska inflytandet var på den tiden i Kalmar av betydande karaktär. Men tiderna förändrades, och Kalmar hus kunde så småningom inte längre ge det skydd som det var tänkt för, varför man under Birger Jarls tid påbörjade arbetet med en ny fästning (den yngre medeltidsborgen). Man började med att fylla ut holmen, öka dess omfång, men även öka dess höjd över havet. Därefter påbörjades byggnationen av den nya borgen. Den bestod av en rektangulär borggård, omsluten av en hög mur med ett runt torn i vardera hörn; Rödkullatornet, Södra tornet, Fångetornet och Kungsmakstornet. Dessutom fanns två fyrkantiga torn på norra och västra sidan av slottet. Det största och mäktigaste var Kuretornet, som blickade ut över den smala landtunga som förband holmen med fastlanden fram till 1734 då den grävdes ut och ersattes med en träbro. När borgen stod färdig var den Sveriges modernaste och starkaste fästning.

Denna fästning har sedan under åren som följde byggt till och förändrats, framför allt under Gustav Vasa och hans söner Erik XIV och Johan III:s regeringstid. På 1570-talet hade man byggt om alla de hus på borggården så att alla sidor då var sammanhängande stenbyggnader istället för fristående hus. Borgen hade då förvandlats till ett ståtligt slott.

Denna imponerande syn som fästningen var, framför allt det ståtliga Kuretornet var något som dom flesta enkla bönder inte sett maken till tidigare. Därför berättas det i sägnerna om dess uppförande; ”att jätten från de djupa skogarne kommit till stranden och uppbyggt Kalmar Slott och att en jätteqvinna i vredesmod häröfver lindade sitt hår om ett ofantligt klippstycke och slungade detsamma mot den nya byggnaden, men den hann dock ej fram till Slottet utan slog ned utanför nuvarande inkörsporten och gick då sönder i 3 stycken, ett mot hvardera af de 3 tornen emot landsidan.” Detta hat skulle vara symbolik för ”hedendomens hat och fientlighet mot kristendomen”.

Den äldre tron till det övernaturliga blir åter tydligt i sägnerna. I Rödkullatornet talas det om att en vit jungfru emellanåt ska ha visat sig från andra våningen, ”hvarföre detta torn betraktades med hemsk rysning”. Från Kuretornet har en vit gudinna vissa tider för länge sedan vandrat över borggården till nordöstra portvalvet och därifrån till Vattentornet där hon ska ha försvunnit. Hon ska även förr ha visat sig på taket till Kuretornet vid midnatt. I äldre tider, fortsätter sägnerna, berättas det att Oden om julnatten kört med brinnande hästar och brinnande vagn över borggården med åskliknande dån.

En benämning för vattentornet som Sylvander nämner är trollpacketornet, och frågan är om han egentligen inte menade fångetornet. Vad jag känner till har det aldrig suttit några fångar i vattentornet. Namnet kommer av den förföljelse av kvinnor under medeltiden som fängslades på Kalmar slott för att ha utövat trolldom och häxeri. Dessa kvinnor var med andra ord några av de första stackare som spärrades in i den mörka fängelsehålan på Kalmar slott.

Del 1_2Till vänster Fångetornet, i mitten Vattentornet, och till höger Kungsmakstornet.

Man får även ha i åtanke att slottet mången gång har varit belägrat och bombarderat av kanoneld, så omfattande reparationer var tvungna att utföras. 1525 hade Gustav Vasa själv belägrat slottet, då det ockuperades av Berend von Melen. Berend hade så sent som två år tidigare blivit utsedd till riksråd, men hade nu väckt Gustav Vasas misstänksamhet för förräderi. Berend och hans mannar kapitulerade, men Gustav Vasa utmålade det hela som att han hade stormat slottet; den 25 juli skriver han nämligen; ”ath wij haffua stormath them slotthit öffuer hoffuedth och dragit the falske forraedere ther wth med haaredt”.

Även Gustav Vasa visste att Kalmar Slott var ett av, om inte det strategiskt viktigaste befästningsverket i Sverige. För att kunna premiera handeln i staden och därmed intäkterna så tog han 1532 ifrån Vimmerby, Pataholm och Mönsterås sina stadsprivilegier. 1538 befriade han dessutom Kalmar stad från skatt det året, och efterskänkte tidigare förfallna och obetalda skatter för att få fart på fästningsarbetet. Tillbyggnaden av slottet fortsatte som sagt var av Gustavs söner Erik XIV och Johan III och det var under deras tid som slottet förvandlades till ett vackert renässansslott.

Innan vi lämnar slottets byggnadshistoria bör även den vackra slottsbrunnen mitt på borggården nämnas. Brunnen grävdes redan 1560, men brunnsbyggnaden tillkom troligen inte förrän i slutet av 1570-talet. 1650 omkom en fånge då han ramlade ner i brunnen och drunknade; ”Den 8 Aprilis 1650… Landzhöfdingens bewillielsse är gifwet fijra Soldater for dee begrofwo en fånge som drunkenade uthj Slottzbrunnen”

Kalmar Slott har under vissa tider varit kungligt residens. Kalmar stads tankebok talar om att ”Then tiidh konungh Erik [Av Pommern] war Cronader y kalmarna til konungh ok tha han haffde redit sina erikx gatw tha kom han till Kalmarna ok han haffde skilt her Abram [Broderson Tjurhuvud] fra Kalmarna; tha bleff han mestadels vppa Kalmarna j thry aar” vilket bör ha varit åren 1407-1409. Även hans gemål Filippa av England var med till Kalmar slott (då hennes hovmästarinna dog där 1407).

Slottets fängelserum

När man idag går en rundvandring på slottet är det framför allt fångetornet och kvinnofängelset som visar vart man förr kunde sitta inspärrad, men det har funnits många fler ställen och rum under de olika århundradena som har huserat fångar, framför allt i början på 1800-talet var det flera andra rum som användes till olika typer av fångar.

I Kalmar slotts nordöstra hörntorn är fångetornet beläget, vilket var slottets tidigaste fängelse. Tornet är cirkelformat och är förenat med norra och östra ringmuren. För att komma in i fängelsehålan fick man från borggården gå igenom en dörr i tornets södra vägg. Innanför dörren fanns ett litet rum, och från dess inre ända började en spiraltrappa som gick genom muren upp till en avsats sex meter över dörrens tröskel. Från viloplanet ledde fem trappsteg till vänster ner till vaktrummet, och till höger fortsatte trappan till tornets övre rum.

I Vaktrummets golv fanns ett hål igenom vilket fångarna firades ner vartefter luckan slogs igenom och fångarna var mer eller mindre i mörker då fängelsehålan inte hade någon form av fönster eller öppning. Golvet i fängelsehålan var ungefär 35 cm tjockt, gjort av gråstenar och bruk, och därunder fanns stora kullerstenar utan bruk. Här och där vittnar djupa gropar i golvet om fångarnas desperata försök att bryta sig ut för att rymma. En smal trappa bestående av sex steg ledde upp till ett litet rum i tornets mur. Rummet var 1,85 meter i takhöjd, och 2,2 meter över fängelsehålans golv. Här fanns latrinen där fångarna kunde göra sina behov. Dess avlopp var en murad kanal med svag böjning som mynnar ut precis ovanför nuvarande markytan. Denna kanal var den enda tillförseln av ”frisk” luft, och dess svaga böjning var medvetet gjord för att inte fångarna skulle kunna se ut, och försvåra för andra att föra in saker till fångarna. Även i det lilla latrinrummet och i norra sidoväggen är stora partier av muren bortbrutna av fångarna. Det liv de levde där inne var ett rent helvete.

Fångetornet2Fångetornet så som det såg ut på den tiden det var fängelse. På genomskärningen ser man ingången från borggården längst ner till höger, och trappan i tornets tjocka yttervägg som ledde upp till fångvaktarens rum. Till vänster den lilla nisch där fångarna fick göra sina behov, och fånghålans enda luftintag.

Fängelset finns omtalat i två medeltida brev. Det första, skrivet 27 juni 1404 på Gotland nämner Johan van Pütten och Kurd Leczkow av herr Abraham Brodersson som hålls fångna på Kalmar slott; ”dat de Denen hebben geuangen her Johan van Pütten und her Curd Leczkowe und holden se geuangen to Calmaren in deme torne”. Det andra är från 1505 då Kalmar slotts hövitsman får klagomål då han ”gripith bönder utaff Möra ok nokro utaff Siwedhe ok lakth töm i torneth ok i haektilse”. Så redan på 1500-talet satt några från Sevede härad fängslade i Kalmar slott.

Enligt M. Olsson ska fängelsehålan använts under hela medeltiden fram till någon gång på 1500-talet. Alldeles i början på 1500-talet så härjades flera delar av slottet av brand, och fångetornet blev då svårt skadat och de delar över våningen som användes som vaktrum rasade (Byggnation av nuvarande övre delen av fångetornet påbörjades 1559). Här efter går Olssons och Åkerlunds menar isär;

Olsson drar slutsatsen att man från 1572 års slottsräkenskaper kan utläsa att en krutkammare inreddes i det gamla ”fongatornet”. Åkerlund å sin sida menar att krutkammaren istället inreddes i Kuretornet, och att det är i Kuretornet som fångarna hölls vid denna tid, och att det gamla fångetornet övergavs redan 1556. Det vi dock vet är att i gamla fångetornet revs 1572 det gamla bjälklaget som var fängelsets tak, och ett nytt tak lades in, dock på lägre nivå än tidigare.

Den 9 juni 1576 får Krister Gabrielsson brev från Kungen att krutet förvarat på slottet var förstört ”för then orsak, att thet Kure Torn ther vdi Kruthett legatt hafuer, icke är sså wäll medh taak förvaredt som thett sig borde, Och althenstund wij nu same Torn wle anners lathe förbygge, och icke heller kunne lijde, att Krwth Cammern schall bliffue så när the wåninger, ther wij pläge wistes vdi Dherfföre haffue wij för gott ansehett, ath thett runde Torn som weter Sudost på Slotthett och nämmest widh Köketh måtte ther till förordnet bliffue”. Olsson drar nu sin slutsats att Kuretornet kan ha använts som krutkammare även fortsättningsvis, parallellt med krutkammaren i fångetornet.

Efter Johan III:s död 1592 försummades underhållet på slottet, men det skulle bli än värre. I maj månad 1598 landsteg Sigismund i Blekinge. Han tog sig med sin här av 5000 man till Kalmar, där han med hot fick befälhavarna att öppna stadens portar, och därmed intog Sigismund även Kalmar slott. Sigismund fick dock några månader senare lämna Sverige med svansen mellan benen, besegrad av hertig Karl. Men kvar på Kalmar slott var Sigismunds anhängare ledda av ståthållare Johan Larsson Sparre, vilket naturligtvis inte var tänktbart. Herig Karl begav sig i februari 1599 till Kalmar, och natten mellan den 1:a och 2:e mars belägrar han staden. Men istället för att säkra även slottet börjar hans manskap att av någon anledning plundra staden. Det skulle dröja nästan två och en halv månad innan Sparre gav upp och överlämnade Kalmar slott till hertig Karl. Under den flera månader långa belägringen skadades slottet ytterligare.

Byril

Hertig Karl var inte den som visade någon nåd, efter belägringen utspelade sig Kalmar blodbad den 16 maj 1599, då ståthållarna Johan Sparre, Kristoffer Gyllengrip och Lars Rålamb halshöggs. Även slottsprästen Byril gick samma öde till mötes. Ytterligare 18 personer, slottets kansliskrivare, vaktmästare och knektbefälen avrättes, dessa med hängning. Ståthållarnas huvuden träddes upp på stänger över den västra stadsporten, en sed som var bruklig vid denna tid, 56 år tidigare hade Nils Dackes huvud satts på påle vid samma port.

Senare skulle tornet inredas som kök vilket det förblev ända fram till 1780. 1788 och åren framöver användes rummet slutligen som brygghus (tvättstuga).

Del 1_3Inifrån Fångetornet i det rum som senare kom att bli kök. I väggen kan man se vart golvbjälkarna för det tidigare golvet fanns, ovanför vilket fångvaktarnas rum var beläget. I förgrunden skymtas luckan till dagens ingång till fängelsehålan.

År 1930 gjorde Martin Olsson arkeologiska utgrävningar av fångetornet. Under de år som det varit inrett kök i tornet hade rummet där fångarna tidigare förvarats använts till avfallsförvaring, det var ju bara och öppna luckan i golvet och kasta ner resterna. Efter att ha tagit bort detta lager av avskräde påträffades dock lämningar från tiden då det var fängelse. Bland annat fann man stora samlingar fragment av ylletyg, som troligen var från de slitna filtar som fångarna försökte värma sig med. Även starkt rostangripna järnföremål hittades; kedjor, en järnring och en vev av järn, troligen från den gamla hissanordningen med vilken fångarna hade sänkts ner genom vaktrummets golv.

FångetornetFångetornet så som det ser ut idag. Golvet till fängelsehålan är sänkt, och rummet ovanför är omgjort till kök. I köket ser man vart det ursprungliga bjälklagrat fanns. 

I Kalmar slotts största och ståtligaste torn, Kuretornet var troligen fängelset beläget åren 1556 till 1697. Tornet uppfördes på 1280-talet, och under medeltiden var Kuretornet porttorn till borgen och tillika dess starkaste försvarsverk. Om man vid anfall blev tvungen att överge övriga försvarsverk så skulle Kuretornet tjäna som en sista tillflyktsort. Här bodde även borgherren under de kalla vintermånaderna. Kure betyder speja/hålla utkik på fornnordiska, därav tornets namn. Tornet är byggt i kalksten, och har tjockare väggar än de övriga tornen på slottet; bottenvåningens vägg är 4,3 meter tjock, för att i andra våningen bli 4,1 meter.

Bottenvåningen består av portgången och ett litet vaktrum på vänster sida. Det har aldrig funnits möjlighet att från bottenvåningen ta sig upp till de överliggande sex våningarna, utan detta har skett via en trappa från borggården på vänster sida om portvalvet. Även om fängelset flyttats från det gamla fångtornet till Kuretornet så var förhållnadet för fångarna inte bättre, de behandlades väldigt illa och hade usla levnadsförhållanden.

På 1640-talet omnämns förutom Fångekammaren (i Kuretornet) även ”Quin Folcka Fånga kammren” i räkenskaperna, den senare omnämnd 1653 som ”Kåne Cammarenn”. Denna fängelsekammare avsedd för kvinnor ska enligt Olsson ha legat i förborgen. När kvinnokammaren försvann är för mig okänt.

Den 30 juni 1696 skrev dåvarande landshövding Bleckert Wachtmeister en begäran till kung Karl XI om bättre utrymme för fångarna. I skrivelsen anförde han att det på Kalmar slott endast fanns ett enda rum ”till att förwara fångar utj, så att både qwinfolk och mansfolk måste sittta utj ett fängelse tillsammans, hwilket ofta gier tillfälle til stora odygders bedrivande”. Wachtmeister begärde att ett eller två rum på slottet skulle repareras och användas som fängelse. I vändande post kom svaret det 7 juli att Wachtmeister skulle ta reda på kostnader för ”twänne rums optagande till fångehuus, då Wij sedan läre draga försorg om medlens wid handen skaffande”.

Självklart var kungens snabba och positiva svar glädjande för Wachtmeister som genast skred till verket. Vid den i Kalmar stad pågående byggnationen av domkyrkan var en arkitekt vid namn Abraham Svanskiöld verksam. Svanskiöld var född i Stockholm år 1644, och hade tidigare bland annat varit arbetschef vid Borgholms slott byggande åren 1687-1693.

Wachtmeister gav nu Svanskiöld i uppdrag att ta fram ritningar för det nya fångehuset som skulle innehålla två rum. Detta förslag lämnades sedan in till Kungen den 17 juli för godkännande. Den 22 samma månad kom kungens svar; att landshövdingen hade att ”här om hoos Kongl. Rådet Gref Dahlberg at påminna wid förslagens insändande på Slåttz arbetet för nästkommande åhr, då det på samma åhrs Stat skall blifwa ihugkommet och opfördt.” Byggnadsritningarna godkändes med andra ord. 1697 uppfördes det nya fångehuset i sten på insidan av västra vallen, i norra delen av västra förborgen. Där hade stora delar av dess grundmurar grävts ur norr om tvärmuren, invid portgången.

På en ritning från 1770-talet kan man se att de två ursprungliga rummen hade delats upp i två vilket skedde 1762. I dessa fyra mindre rum kunde upp till 30 fångar inrymmas vid behov; ”Uti fånge Stenhuset på Slottet och de 4:ra hvalfde rummen kan några 30 fångar rijmas när nödige Lafvar blifva tilökte”.

På ritningen visas även det tredje rummet, ”Tredje Fångekammaren” som hade byggts till vid fångehusets norra ända. Detta var ”intet hvalf som sijnes af profilen” och hade en golvyta på 56 kvadratalnar, vilket motsvarar omkring 20 m². I detta rum skulle upp till 30 ”qvinfolk-fångar” kunna inrymmas. Man slås direkt av två saker; 30 personer ihopträngda på ynka 20 kvadratmeter blir riktigt trångt, och bara med ögonmått mätt på skissen så har alltså de två första, ursprungliga rummen dubbelt så stor golvyta. Ändå uppskattas de att ta samma antal, med största sannolikhet manliga fångar.

Fånge Stenhuset har varit föremål vid två olika arkeologiska undersökningar, dels av Martin Olsson på 1930-talet och dels av Kalmar Läns museum 1998-2000. Vid den första får vi reda på att stenhuset hade haft murade ytterväggar av sten, medan mellanväggar och golv varit av tegel. Vid denna tid var redan husets väggar redan nedbrutna, men de nedre delarna av murarna, eldstäderna samt tegelgolvet fanns kvar och var väl bevarade.

Men skaran av olyckliga växte, och den 20 november 1756 upprättar fortifikations-befälhavare Carl Magnus Råberg ett förslag på nya rum för fångarna. Dessa skulle skapas i valven under Östra vallen. Ser vi i fångerullarna vid den tiden så är det sällan mer än ett dussin personer som sitter i häktet och väntar på sin dom, men sen tillkommer minst ett 50-tal dömda straffångar som utför fästningsarbete. Råberg skrev; ”Rummen till de på Callmare Slått införde Criminalister äro allenast Trenne, uti hwilka icka kan rymmas öfwer 30 personer, och antahlet slijcka missgiärningsmän merendels går ther öfwer”. Råberg föreslår därför att iordningställa ”Ett under den Östra Courtinen warande Hwalf”. Detta genomfördes, och detta fängelserum kom att kallas ”Hvalfvet vid Siö Porten”. Nu fanns alltså två fängelsebyggnader på Kalmar slott, det äldre Fånge Stenhuset, och den nybyggda Valvet vid sjöporten. Den senare var dimensionerad för mellan 40-50 man.

På 1770-talet började man även använda vissa rum i slottet för fångar. Bland annat användes ett rum innanför Gyllene Salen till ”quinnfolck som sitta på watten och Bröd”, ett annat rum som användes var ett litet angränsande rum till Gröna salen.

I den så kallade frökenrumslängan som uppfördes 1654 finns på mellanvåningen kvinnofängelset bestående av två rum, det inre rummet avgränsat med en mellanvägg i trä.

De två rummen förekom första gången i räkenskaperna år 1600, och kallades då ”dee Twenne Nija Vndercamrerna”. Där fanns då ”1 döhr med låss och nijckell för inre Cammaren, 3 Rammer medh 2 fönster i hwardera, 1 kackelugn medh ierndöhr före. 1 döhr för yttre Cammaren medh låås och nijckell, 2 fönster Ramar med 2 fönster i hwar, 1 kackelvng medh iärn döhr före”.

Det inre rummet nämns 1694 som Överstens skafferi, och det yttre rummet, omnämnt som ”Förmaket till Skafferiet” skulle på 1730-talet komma att användas som skolsal. År 1780 förfogade kronobränneriet de två rummen; här bodde nämligen då brännerivaktmästaren. Det är också på 1780-talet som det inre rummet delas upp i två med den skiljevägg av bräder som finns kvar än idag. Någon gång i början på 1800-talet omvandlas de tre rummen till kvinnofängelse.

Det yttre rummet är 6,6 x 5,2 meter (34,3 m²) stort, och 2,6 meter i takhöjd. Väggarna är vitkalkade, och till nedre delen målade i ljusgrå kalkfärg. Golvet är bräder av furu som efter så många år är mycket slitna. Taket består av vitlimmande bräder. Det finns två fönster i rummet (149 cm breda, 84 cm höga) infattade i valvbågade nichar i norra väggen. För varje fönster är det järnstänger (8 stående och 4 liggande tvärgående. Varje korsning är omsluten av järnringar. På motsatt sida av rummet, mot södra väggen står en kakelugn.

DSC_4113Kvinnofängelset, längst till vänster skymtar en av de korta, väggfasta sängarna. I mitten dörren in till det innersta rummet, och till höger ett av de gallerförsedda (och idag övertäckta) fönstren.

In till nästa rum är stenväggen 76 cm tjock, och dörren dit in är 160 cm hög, 84 cm bred och består av tjocka stående bräder med liggande bräder på utsidan. Dörren går inåt, och har två grova skjutreglar av järn.

Det mittersta rummet är 5,2 x 5,6 meter (29,1 m²). Även i detta rum finns två fönster av samma slag som i det yttre rummet, även dessa med järngaller, samt en likadan kakelugn. Mot den västra väggen, i hörnet mot den södra väggen finns fem så kallade sänglavar i vilka man låg och sov sida vid sida. Varje säng är 177 cm lång och 70 cm bred, och står på golvfasta ställningar med en höjd av 60 cm från golvet till sängens botten.

Mellan mittenrummet och det innersta rummet är som tidigare nämnt en skiljevägg av trä som är  vitlimmade, men idag är smutsiga och slitna. Även in till det innersta rummet finns en dörr av samma storlek och utseende som den mellan det yttre och mittersta rummet.

Det innersta rummet är 2,6 x 5,2 meter (13,5 m²) och har endast ett fönster, även detta försett med galler. I det sydvästra hörnet finns en kakelugn, och mot den västra väggen i hörnet mot den norra väggen finns ytterligare fyra sänglavar av samma storlek som de ovan nämnda. Det var i detta innersta rum som de värsta fångarna satt.

Vi har nu gått igenom slottets historia, och de rum där fångarna förvarades. Nästa gång kommer jag börja berätta om de olika personer som satt inspärrade där, och jag kommer då gå tillbaka till 1600-talets början.

Fortsättning

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Tjänstepigan Helena Svensdotters stölder

I maj månad 1727 avslöjades några stölder genomförda av tjänstepigan Helena Svensdotter i Vimmerby stad. Stöldgodset bestod av en drälsduk och tre silverskedar. Jag tänkte för skojs skull i detta inlägg återge näst intill ordagrant dåtidens stavning direkt ur domboken. I detta fall förekommer även en sedan tidigare bekant kvinna, nämligen Helena Grönfelt, dotter till ökända Kerstin Keyser.

HelenaSvensdotter

Anno 1727, den 13 maj, höltz ordinarie rådstugu, närvarande Herr borgmästaren Petter Hiertstedt, rådmännen Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegreen.

Samma dag inkallades sal. Rådman Hellers Enka hustru Elena Erlandsdotter och efter laga citation tilltalade hustru Margreta Linck, för en drälsduk af fint lärftsgarn, hwilken henne är ohemult ifrån kommen förl. Nyåhrs dags, och igenom rådman Lincks hustru Catharina Budeen fått en liten spaning förl. Onsdag, att Anders Wimmans piga Helena skulle utbudit en duk till sällja. Derpå hustru Elena Erlandsdotter gått gienast nu i förl. Onsdag afton till Anders Wimmans, hwarest dess swåger Claes Widman med bägges deras hustrur bor, nembl. Lena och Anna Grönfelter, och i wänlighet i en Cammar desse både hustrur tillfrågat, om intet de förstått deras tienstepiga haft någon duk? Hwarpå Anna Grönfeldt swarat, att hon sedt pigan haft en duk, och förmenas honom hafwa sålt hoos hustru Margareta Linck. Derpå hustru Elena Erlandsdotter tog ifrån Anders Wimmans huus afträde.

Förl. Torsdag morgon som war Christi Himmelsfärds dags, kom hustru Margareta Linck gångandes till sal. Rådman Hellers enka, och sade sig hafwa en duk, sampt ehrböd honom tillbaka bära, då Hellers enka sig wägrade och sade iag får wähl duken igen, och der på hoos herr borgmästaren sökia om hielp och bijstånd, och der med skilldes ifrån hwarandra.

Hustru Margreta Linck, närwarande tillstod, att hon hade duken af tienstepigan i underpant tillkommit förl. Mathis mästo marknadsdag för 4½ daler kopparmynt som pigan Lena, marknadsmorgonen, duken dijtburit och penningarna emottagit, men nekar alldeles till, att hafwa kiöpt duken, derpå blef stadstiernaren Pehr Håkansson befalter att gå under till Margareta Links huus och hämpta duken opp, hwilken tillbaka kom med duken, då hustru Elena Erlandsdotter igenkiände, dett wara sin duuk, och wiste 2ne lijka stycken.

Pigan Helena Svensdotter optog uthur fängelset, och befrågades henne om hon stulit någon duuk ifrån sal. Rådman Hellers enkia? Hwilket hon straxt bekiände sig hafwa giort i förl. Julhelgdagarne, om en afton, att hon tagit duken, då ingen war i stugan hoos bemelte Hellers enka, och duken låg på bordet, sampt sade sig bemälte duk försålt till hustru Margareta Linck, då hon om en afton lembnat duken wid Anders Wimmans bakport till hustru Margareta, och om Mathio marknads morgon kom och wille ha sina penningar, warandes uti stugun dottren Dorothea tillstädes, som afwist handelen, och räknade löspenningarna till fyllnad uti 4½ daler kopparmynt. Men Dorothea närwarande alldeles nekar här till, sampt att duken är pantsatt och intet kiöpter, ej heller af wiste att duken war stuhlen uthan pigan sagt wid efterfrågan, hon haft duken i några åhr, der på till spordes pigan, om hon sagt för hustru Margareta Linck och hennes dotter Dorothea, att duken wart stuhlen, swarade der till nej, sampt och att ingen har bedt henne stiähla, eller warit i råds om tiufnaden.

Dessutom bekiäner pigan Lena Svensdotter, att hon ifrån handelsman herr Jonas Castman bortstuhlit en silfwerskied, och ifrån guldsmeden mäster Anders Castman två silfwerskiedar, hwilka 3ne skiedar Johan Johanssons hustru Elisabeth Stock åth henne förwarat; Rådstugurätten lät opkalla Johan Johanssons hustru Elisabeth och tillfrågade henne om hon kiöpt desse 3ne skiedar: derpå swarade hon, att pigan berättat sig erft desse skiedar och fått henne till giömma, och bedt att hennes man skulle föra dem till hennes släkt uti Tiust, och således intet har skiedarne hemma. Derpå Rådstugu Rätten antydde hustru Elisabeth, att skaffa skiedarne igen till nästkommande Måndags.

Pigan Lena Svensdotter bekiände wijdare, att hon haft duken i sin maatmoders Anna Grönfelts förwahr en lånan tijds, och ehrbiudit henne duken till kiöp: men när hennes syster Helena Grönfält, fått wettat der om, och sagt dett för sin man Anders Wimman hade hon fått duken igen åth pigan, och intete honom längre under sitt förwahr hafwa wille.

Hustru Anna Grönfelt opkallades, och befrågades henne, om haft denne duk under sitt förwahr? Swarade der till, att hon haft duken allenast i några dagar, till dess hon fick fråga sin syster om hon skulle kiöpa duken, I sedan råddes med swar andra, att få pigan duken igen, och bad henne bära honom dijt, hon tillförende har tagit honom, sampt frågade hwarest hon tillförende haft duken? Sade; hoos Johan Johanssons Lisken, och der med gick uth, och bar duken i brygghuset, hwarest hon honom sedan lade.

Rådstugurätten stannade med wijdare ransakning till dess skiedarne koma tillstädes, och förden skull differerar saken till nästa Rågstugu dags, och alltså parterne togo afträde.

 

Anno 1727, den 15 maj, höltz ordinarie rådstugu, närvarande Herr borgmästaren Petter Hiertstedt, rådmännen Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegreen. Herr Rådman Anders Wimmermarck siuk.

Sedan oppkallades qwinfolket Helena Svensdotter, och wijdare befrågades, om hon någon mehra hade att bekiänna som hon stuhlit hafwer, än den på sidsta Rådstugun tillstådde drälsduk och 3ne silfwerskiedar? Swarade der till alldeles nej. Deruppå Rätten tillfrågade henne, om hustru Maria Linck och Lisken Storck af wettat, dett hon stuhlit duken och silfwerskiedarne, eller om någon annan afwettat hennes tiufweri? Dertill hon åter alldeles nekar, att ingen dett afwiste, annorlunda, än hon skiedarne erft, såsom och att Lisken Storck igenom sin man Johan Johansson skulle befordra de 3ne silfwerskiedar, till qwinfolkets faster att hoos hennes förwaras.

Hustru Anna Grönfelt opkallades och besfrågades hennes, om hon något af qwinfolkets tiufwerij afwettat, antingen dett hon redan bekiänt, eller något mehra som hon skulle tagit, och för henne uppenbarat? Derpå swarade Anna Grönfelt, att hon intet sedt mehr än drälsduken och en silfwerskied med bokstäwer på A: S: hwilken skied pigan berättat sigs hafwa försålt till hustru Anna Linck: och mehra weet hon intet om hennes saker, som hon sedt henne haft, ej heller hört, och sade dett willia meds eeds betyga. Hwar med hon tog afträde.

 

Anno 1727, den 17 maj, höltz ordinarie rådstugu, närvarande Herr borgmästaren Petter Hiertstedt, rådmännen Joen Erichson, Niclas Linck och Jonas Lindegreen. Herr Rådman Anders Wimmermarck siuk.

Samma dag oppkallades qwinfolket Helena Svensdotter, och wijdare henne befrågades om hon något mehr hafwer stuhlit, än hwad hon redan bekiänt? Såsom och, om någon med henne warit i samråde, och sig dehlachtig i tiufnaden giort? Swarade här till alldeles nej, att hon intet mehr stuhlit, än hwad hon redan bekiänt hafwer, om duken och de 3: silfwerskiedarne, sampt att ingen afwettat hennes saker antingen der warit stuhlna eller ej.

Deruppå drällsduken som är 9 ¾ alnar lång, af 2ne troowärdige hustru wärderades, hwilka intygar, att hon intet högre kunde wärderas än till 24 öre silfwermynt allnen, belöper 7 daler 10 öre silfwermynt sampt skiedarne som woro tillsammans 9 ¼ lod, a 1 daler 5 1/3 öre silfwermynt lodet, blir 10 daler 25 1/3 silfwermynt giör i en summa tillsammans 18 daler 3 1/3 öre silfwermynt.

Och som Rådstugu Rätten intet mehra kunde utleeta henne Helena Svensdotter denna gången hafwa stuhlit, ty företog saken till afgiörande uti efterföljande slut.

Rådstugu Rättens sentens och dom, ofwer qwinfolcket Helena Svensdotters begångna tiufnad, afsagd Wimerby Rådhus den 17 maj 1727. Emedan dett befinnes efter Helena Svensdotters egit tillstående, dett hon borttagit ifrån sal. Rådman Hellers encka, hustru Elena Erlandsdotter en duk om 9 ¾ alns längds, efter wärdie bestiger 7 daler 10 öre silvermynt sampt 3ne st silfwerskiedar, een tillhörig herr Jonas Arfwidsson Kastman, och de andra 2ne mäster Anders Kastman, wäga tillsammans 9 ¼ lods, bestiger å 1 daler 5 1/3 öre silfwermynt lodet till 10 daler 25 1/3 öre silfwermynt.

För den skull i anledning af Kongl. Maijst. Straffordning af den 18 Maij 1653 kommer hon således att plickta tredubbla böter till hennes räknat denna hennes tiufnad 54 daler 10 öre silfwermynt, och dessuthan efter resolution på Prästeskapets beswär af åhr 1697 8. § sampt den 21 Martij 1715 jämwähl stå uppenbara Kyrkioplicht.

Hwad wijdare hustru Elena Erlandsdotters kiäromåhl till hustru Margareta Linck widkommer, så kan Rådstugu Rätten denna gången till wijdare skiähl och bewijs, bemälte Käromåhl ej afsluta, uthan antijdes kiäranden till sine Kiäromåhl, sådant med giltige wittnen intyga, lijkmätigt domare Reglarnes 35 §: actum ut supra.

Avslutningsvis…

Så slutade detta fall. Helena Svensdotter hade med största sannolikhet inte de 54 daler och 10 öre silvermynt som hon dömdes att betala, då det var en ansenlig summa pengar på den tiden. Straffet bör därför ha förvandlats till kroppsstraff, det vill säga Helena fick lida risstraff utanför rådhuset inför Vimmerbybornas dömande och hånfulla blickar. Observera att redan den andra rättegångsdagen omnämndes inte längre Helena som piga utan som qwinsfolk vilket på den tiden var ett nedvärderande skällsord för en icke gudfruktig kvinna.

Källreferens

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 4000 (AID: v280120.b4000)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 4020 (AID: v280120.b4020)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 4050 (AID: v280120.b4050)
 
 
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Första släktboken färdig!

Det är en alldeles speciell känsla när man får hem paketet, öppnar det och tar av plasten av boken som man så ivrigt väntat på. Att hålla boken i händerna och bläddra i den, det är en smått magisk stund. 362 sidor representerar hälften av all den tid som jag lagt ner på min släktforskning de senaste 14 åren då det omfattar min farfar och farmors anor. Har det varit värt det… självklart!

Bok2

Det finns olika sätt att presentera och dela med sig av sin släktforskning, det är nog många idag som anser att böcker i fysisk form har gjort sitt, att allt ska presenteras i lättåtkomlig sökbar form på internet. Så är det inte för mig, jag tillhör generationen som fortfarande gillar böcker. En bok är för mig mer bestående än en personlig hemsida eller ett träd hos någon leverantör som kan bli uppköpt eller helt plötsligt få för sig att ändra sina villkor. Sen utesluter det ena inte det andra förstås. För mig har målet de senaste åren varit att samla det mest intressanta i tryckt bokform, och nu har jag avslutat bokprojektet med min pappas anor. På de 362 sidorna trängs nu livsöden, spännande historier, fotografier, persondata, släktträd och avskrifter av brev och domboksutdrag. Det som har tagit tid med färdigställandet har varit att komplettera alla uppgifter med korrekta källreferenser, något som jag tyvärr slarvade med de första åren som släktforskare. Men i boken efter varje levnadshistoria finns nu alla källreferenser prydligt samlade.

Bok1

Frågan om man kan bli färdig med sin släktforskning är väl aldrig så aktuell som när man tryckt en släktbok. Erfarna och inbitna släktforskare brukar le åt frågan, självklart blir man aldrig klar, nya källor digitaliseras hela tiden, och nytillkomna databaser och register gör att vi hittar uppgifter som tidigare varit dolda. Men efter 14 år kan jag nog ändå säga att jag känner mig relativt klar med min släktforskning, så pass att jag vill trycka upp mina släktböcker. Självklart kommer jag fortsätta att komplettera med nya fynd och uppgifter de kommande åren – men det finns ju inget som säger att man inte kan ge ut en ny utgåva av släktboken när man har hittat tillräckligt mycket nytt.

Men är det då svårt att göra en egen släktbok? Är det väldigt dyrt?

Svaret är nej på båda frågorna, det är väldigt lätt att göra en egen bok idag med riktigt fint resultat. Jag valde även denna gång Books on Demand (www.bod.se) som leverantör, då jag blev väldigt nöjd med resultatet sist då jag tryckte upp min bok Vimmerby stads historia.

Själv valde jag att skapa min bok i Microsoft Word, och sedan spara filen som en PDF när jag var klar. Hos Bod kan man sedan välja att trycka en eller flera böcker, det finns alltså inget krav på att trycka ett minsta antal böcker, så som det var förr i tiden hos tryckerierna. För att få veta vad det kommer att kosta, så kan man använda deras prisberäknare där man anger format, typ av papper, inbindningsteknik, skyddslaminering och sidantal. Sedan ser man vad en bok kommer kosta.

Prisberakning

När man vill skrida till verket skapar man ett konto hos Bod, och ett nytt bokprojekt. Jag rekommenderar avtal BoD Fun om du bara ska trycka upp din släktbok för dina närmaste. Ska du göra boken tillgänglig för allmänheten hos Sveriges bokhandlare är det istället avtal BoD Classic som gäller, men det borde inte vara aktuellt i detta fall.

Sedan laddar man upp sin bok i PDF-format. I ditt bokprojekt kommer du även få välja på fler alternativ, exempelvis vilka sidor i boken som ska tryckas i färg, och om boken ska ha rundad eller slät bokrygg.

Slutligen så ska man skapa ett bokomslag, och det kan man antingen göra genom att använda en av deras färdiga mallar där man bara klistrar in sina bilder och texter, eller så kan man ladda upp ett helt egendesignat bokomslag, även det i PDF-format. Denna gång valde jag det senare, vilket även det gav ett fint resultat. Omslaget designade jag i Visio, men man kan naturligtvis använda vilket program som helst som kan spara ut en PDF-fil.

Omslag

Min bok är tryckt i format 17×22 cm och med vitt 90-grams papper och med inbunden bok med trådbindning. Ett lagom format och trådbindningen garanterar förhoppningsvis att den kommer hålla ett antal år framöver.

Har du inte provat att göra din egen släktbok så rekommenderar jag det! Det är ett roligt projekt, och ger ytterligare en dimension åt ditt släktforskande. Det är ju även en uppskattad present att ge bort till både familjemedlemmar och släktingar. Min deadline för detta bokprojekt var april månad i år av den speciella anledningen att min pappa skulle fylla 70 år. Detta gjorde han igår, och det var extra roligt att kunna lämna över en present som man lagt ner så mycket tid, möda och glädje åt.

Pappa70

Min pappa med sitt exemplar av släktboken.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Slutet för Träbeen i Vimmerby stad

Jag har tidigare nämnt Träbeen i min bok Vimmerby stads historia, men tänkte i detta inlägg gå lite djupare in i den sista tiden som ledde till att Träbeen till sist slutligen måste lämna staden. Namnet Träbeen för tankarna till Hector Barbossa i filmerna Pirates of the Caribbean, men Träbeen hette egentligen Hans Erlandsson och tillhörde det lägre sociala skiktet i staden, och var dessutom inte någon borgare.

Båtmansbacken7

Den 23 april 1722 lästes ett brev upp i rådhusrätten från landshövdingen där det stod; ”Angående Hans Träbeen som för tiufnad och under otillhörigheter warit angifwen, och magistraten äfwen och ansökte att få uthur staden dett Magistraten har att föreläggia denna Träbeen en wiss tijds att försällja sin stufwa och sedan sig uthur staden begifwa; men i annor händelse, och derest som till denna föresatta tijden, dett ej efterkommer, och stufwan föryttrar, så kan magistraten förordna 2ne edsswurna och opartiska wärderingsmän som berörde stufwa werdera, hwilken sedan till den som lust hafwa kan försälljas.”

Träbeen var med andra ord långt ifrån okänd i staden för sina förehavanden, och hade varit i rådstugan redan den 27 maj 1705 då han dömts till att sitta i stocken för att ha slagit sönder flera fönster i västra tullstugan. Han hade sedan under åren blivit anklagad för dråp på bonden i Vännebjörke, hästtjuvnad och att olovandes ha hyst tattare och zigenare i sitt hus. Obetalda skulder till borgarna i staden, framför allt till Hindrich Heller gjorde nu alltså att landshövdningen gav sitt godkännande till att Träbeens stuga kunde säljas.

Men på något sätt lyckades Träbeen få stanna kvar i Vimmerby ytterligare några år, till de övriga borgarnas förtret. Men den 24 april 1725, i närvaro av min egen morfars farfars morfars morfar Petter Hiertstedt som då var borgmästare i Vimmerby och tillika ordförande vid rådstugan, jämte övriga rådmän Joen Erichsson, Niclas Linck, Jonas Lindegreen och Anders Wimmermarck var det dags för ett nytt framträdande i rådstugan för Träbeen.

Det var stadsfogden Anders Castman som förde målet mot Träbeen som föregången fredags natt hade ”swärmat och druckit och in på natten kommit in i sitt herberge hoos Nills Fröberg och begynt swäria och dundra”. Detta var naturligtvis extra illa då det var den stora bönedagsnatten, så Fröberg hade varit tvungen att ange oskicket hos magistraten, och stadsfogden hade då fört Träbeen till stadens arrest.

Nills Fröberg som var närvarande vittnade nu att ungefär klockan 10 eller 11 stora bönedagsnatten kom Träbeen in och började svära på sin hustru och ville sönderhugga en kista med en yxa, jämväl ropade han på en kniv, och sa sig vilja hugga kniven i hustrun. Träbeen var ordentligt överdrucken, så Fröberg hade behövt att söka hjälp hos Lars Bruun för att kunna styra Träbeen. Även Träbeen själv vittnade, och sa att han visserligen hade skrikit dessa saker, men inte alls rört sin hustru. Men det sa Fröberg berodde endast på att han och Bruun hade hindrat honom, vem hade vetat hur det annars hade kunnat gå. Efter dessa förhållandevis korta förhör, och efter rådstugurättens betänkande så kom domen; För hot och svordomar den stora bönedagsnatten, och med åtanke att Träbeen sedan tidigare varit varnad av magistraten för liknande förseelser, dömdes Träbeen till att plikta 5 daler silvermynt eller sitta 2 söndagar i stocken. Därefter skulle Träbeen nu drivas ut ur staden, och han gavs 8 dagar att ”försee sig om annorstädes sökia sig huus och sina saaker utflyttia”.

Träbeen1

Det var i slutet av april månad. Men Träbeen verkar ha blivit kvar i staden ännu en tid, vilket retade upp borgarna ytterligare, och snart såg de sin chans då Träbeen olovligen sålde tobak i Tjust härad.

Den 26 juni 1725 hölls det ny rådstuga i Vimmerby stad, och samma dag inställde sig för rådstugurätten borgarna och handelsmännen Isaac Wimmander, Petter Falck, Sven Lundberg, Måns Mårtensson, Jöns Åbrant, Östen Beckstedt och Daniel Kollberg med en skrivelse i vilken de ansökte om magistratens assistans och bifall uppå Hans Erlandssons otillborgliga förhållande, uti deras handelsdistrikt, som han uti Tjust härad och annorstädes häromkring staden förövat, med tobaks och annat smått krams försäljande. Det var inte heller bara en gång, utan hela tre gånger enligt borgarna som Träbeen hade varit i Tjust och sålt tobak så billigt som 9 öre silvermynt per rulle, vilket var under normalpris. Nu ville de att Träbeen en gång för alla skulle drivas ut ur staden!

Hans Träbeen som även han var närvarande tillstod att han visserligen hade haft tobak med sig till Tjust, ett lispund tobak som han tagit hos Johan Linck och sedan sålt två rullar för 9 öre styck i Grönhults krog, men endast där och ingen annanstans. Han framförde också att om han nu skulle bli utdriven ur staden, så skulle åtminstone hans hustru få stanna, då hon var barnafödd härstädes. Det var dock inget som rådstugurätten tog hänsyn till, Träbeen, hans hustru och hans barn skulle alla lämna Vimmerby för gott. Han blev dessutom ådömd att plikta med hela 40 daler silvermynt för sina grova förseelser.

Träbeen2

Två dagar förflöt, och Träbeen insåg nu att det var dags att ge upp och flytta. Nu rådstuga hölls den 28 juni, och Träbeen kallades nu upp för att corporaliter (kroppsligen) utstå sitt straff för de böter och brott som han blivit dömd för, då han inte hade några penningar att betala med. Det blev helt enkelt spöslitande vid rådstuguväggen, en händelse som säkert med hånleenden och nyfikenhet bevittnades av stadens övriga borgare. Jämväl förmanades han att allvarligen idag eller i morgon utan någon motsägelse eller motsträvighet efterkomma rådstugurättens resolution (beslut) och hava sig utur staden, vilket han med god vilja åtog hörsamma efterkomma, och gärna på landet utflytta.

Och här tar spåren slut efter Hans Erlandsson Träbeen, så långt som min forskning har tagit mig. Han förekommer inte längre i vare sig mantalslängder eller husförhörsböcker, och jag har inte heller hittat vart han och hans hustru tog vägen.

Vi vet ganska mycket om hur Hans liv var i Vimmerby för åren 1705-1725, men mycket litet om varifrån han kom, eller vart han var född. Hans och hans hustru Anna Bengtsdotter bör ha gift sig i början av 1710-talet. Deras första barn Bängt föddes den 19 januari 1712, och följdes av barnen Erland 1713, Pär 1716, Lars 1718 och Johan 1722. Men troligen var både Hans och Anna något äldre då de gifte sig, vilket vi får i en ledtråd ur domboken den 22 september 1722, då något tragiskt hade hänt.

Till rådstugan hade nämligen änkan Ingeborg Hansdotter blivit uppstämd (Anna Bengtsdotters mor), för det att hon dess dotters barn hade ihjällegat. Efter denna tragiska händelse hade dock Ingeborg varit sjuk, och först nu kunnat närvara vid rådstugan. Olyckan hade hänt 14 dagar efter pingst, och barnet hade varit endast 14 dagar gammalt. Ingeborg försvarade sig med att hon både led av ålderdomssvaghet eftersom hon var över 90 år gammal och att hon samtidigt sov väldigt hårt. Föräldrarna till barnet, vilken var gossen Johan född den 20 maj 1722, tillfrågades om Ingeborg talade sanning, och om de på sitt samvete kunde bekräfta detta vilket de gjorde. Ingeborg gick därför fri från misstankar om brott. Men om hon var över 90 år gammal 1722, borde hon ha varit född någon gång i början på 1630-talet. Även om Ingeborg fick många barn, och Anna föddes sent i barnaskaran, så borde Anna vara född någon gång på 1670-talet. Anna var med andra ord runt 35-40 år gammal då hon fick sitt första barn. Gissningsvis var Hans Träbeen ungefär lika gammal som som sin hustru, och var med andra ord runt 50 år gammal då han för gott förvisades ur staden.

Källreferens

Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 830 (AID: v280120.b830)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 2530 (AID: v280120.b2530)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 2630 (AID: v280120.b2630)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 2650 (AID: v280120.b2650)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6533 (1721-1729) Bild 1130 (AID: v280120.b1130)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att organisera och publicera släktfoton

Har du en massa fina släktfoton inskannade i din dator? Ligger de sparade lite här och där i en massa gula mappar, utan att det står vem som är vem på fotona? Då är du inte ensam. Det här inlägget handlar om några tips på hur du kan organisera och publicera dina släktfoton på ett enkelt sätt.

Photos170411

Som vanligt då vi pratar om teknik och olika program- och molnlösningar, så finns det alltid en uppsjö av alternativ att välja på. Vad som är de bästa alternativen är ofta en subjektiv och personlig bedömning. Det är alltid bra och prova några olika lösningar innan man bestämmer sig för vilken man vill använda. Detta inlägg är till för att inspirera dig till att börja sortera och dela med dig av dina släktfoton.

Personligen ser jag en skillnad i att hantera digitaliserade släktfoton och alla dessa vardagsfoton vi tar själv med mobilkameran. Där har du säkert redan en bra funktion för backup, exempelvis autosynk med hjälp av Google Photo där fotona dessutom blir indexerade. Där är det inte lika viktigt att för varje foto beskriva vem personen är, då det är nutida, levande människor som är motiven.

Tar vi istället de gamla kabinettsfotografierna från 1900-talets början som du fått låna av din mormor, så är fallet lite annorlunda. Där vill vi noggrant skriva ner vem som är vem på fotona innan vetskapen är borta.

Skapa ett bra filnamn

Innan vi går in på olika sätt att organisera foton, så rekommenderar jag att ge dem bra filnamn. Filnamnet ska ge förutsättning att matcha fotot mot rätt person i din släktforskning. Är det bara en person på fotot, så anger jag personens namn, födelsedatum och ett litet löpnummer då man ofta har flera foton på samma person, exempelvis:

Liljedahl, Karl Vilhelm 1892-03-22 01.jpg

Är det många personer på fotot så behöver du kanske inte ange alla personers namn och födelseuppgifter om det är logiskt vem som är vem utifrån ålder och kön, utan då kanske det räcker med:

Liljedahl, Karl Vilhelm 1892-03-22 02 med familj.jpg

Det är det självklart inte heller fel och ange i filnamnet när och var fotot är taget, om den informationen är känd. Fördelen med ett bra filnamn är naturligtvis när en släkting kommer förbi och ska få en kopia på några av dina foton så är allt redan klart vem som är vem på fotografierna när han/hon kommer hem till sin egen dator.

Andra alternativ att koppla samman uppgifterna vem som är på fotot är att lagra detta i filen med hjälp av IPTC vilket jag återkommer till senare. Nackdelen är att inte alla vet hur IPTC fungerar, och det finns ingen garanti att IPTC-informationen finns kvar i fotot när du har laddat upp det till en molntjänst.

Lagra filerna lokalt

Hur du strukturerar upp alla dessa digitala foton i olika mappar är egentligen inte så viktigt, utan att istället skapa möjlighet att söka fotona genom att skapa taggar och komplettera med metadata (information om fotot).

Personligen har jag för att ha lite uppdelning skapat fyra grundmappar, en för farfars släktingar, en för farmors etc. Det känns lite mycket och ha alla foton blandande i en och samma mapp, men visst går även det bra om man så önskar. Min personliga rekommendation är dock att ha sitt originalbibliotek av foton lagrade lokalt på sin egen dator, men med en fullgod backup.

Ligger fotona på datorn har du alltid tillgång till dom, och du vet att de inte har komprimerats eller på annat sätt försämrats i kvalité eller storlek. Men glöm som sagt var inte backup!

Andra väljer att lagra alla sina foton direkt på nätet istället. Självklart fungerar det lika bra, men förvissa dig då om att välja en tjänst som inte på något sätt försämrar kvalitén på fotona som du laddar upp.

Organisera foton i ett program

Jag har varit runt de senaste åren med laptop och skanner och digitaliserat det ena fina släktfotot efter det andra. Efter ett tag insåg jag att det började bli ohållbart, det var helt enkelt dags att börja organisera upp min fotosamling, och det var här jag insåg att det inte var lika lätt som jag tänkt mig om jag skulle göra det med bara gula mappar.

WorkSpace

Jag har under väldigt många år arbetat med PaintShop Pro, ett fotoredigeringsprogram med riktigt fina fotofunktioner till en mycket rimlig kostnad. Något som jag inte tidigare tänkt på är att det faktiskt finns möjlighet att även organisera sina foton i samma program. Detta gör man i Manage Workspace, där du börjar med att tala om vilka mappar på din dator som skall ingå.

Steg två är att skapa taggar. Det betyder i praktiken att man skapar en tag för en person, och sedan kopplar denna tag till de foton som personen förekommer på. Då kan man snabbt sedan få fram vilka foton som respektive person finns med på. Självklart kan man skapa taggar även för andra saker, så som vart fotot är taget.

Slutligen kan man fylla i IPTC vilket kortfattat är metadata (information) om fotot. Denna data lagras sedan innuti själva filen och följer med andra ord med filen när man kopierar den till annan plats. Se följande informativa film om hur det hela fungerar i PaintShop Pro (klicka på bilden):

PaintShop1

Nuvarande version Corel PaintShop Pro X9 Ultimate kostar i skrivande stund 795 kronor. Ett alternativ är Adobe Photoshop Elements 15 som kostar 899 kronor. Det finns självklart gratisalternativ, men ibland kan det vara värt att betala några hundralappar, framför allt då du får både ett bra redigerings- och organiseringsprogram i ett och samma paket.

Dela med sig av sina foton

Släktfoton är till för att delas med andra och inte bli liggande på en snart bortglömd hårddisk. Det finns flera olika sätt att göra det på, och jag tänkte avslutningsvis föreslå några lösningar.

Ett alternativ jag redan nämnt är att skaffa sig ett Google-konto om du inte redan har gjort det. Det är helt gratis, och du gör det via följande länk:

https://accounts.google.com/SignUp?hl=sv

GoogleAccount

Där kan du sedan ladda upp dina foton, du får då backup på dessa, och även möjlighet att välja vem du ska dela med dig fotona till genom att enkelt skicka en länk till personen i ett mail. Även om det kan vara lockande att använda Google Photo med obegränsat utrymme till förfogande, så tänk på att fotona blir komprimerade, och om de är 16 Megapixel eller större även förminskade. Har du inte tusentals släktfoton så rekommenderar jag istället att använda funktionen Google Drive. Där är du begränsad till 15 Gigabyte lagringsutrymme, men filerna lämnas helt orörda vid uppladdning. 15 Gigabyte borde räcka till duktigt många foton, och det går alltid att utöka till 100 GB (19 kronor/månad) eller 1 TB (99 kronor/månad).

När du har laddat upp fotona i en mapp så är det väldigt enkelt att bjuda in andra att kika på dina foton. Högerklicka på mappen och välj Dela…

Google2

…och ange personens e-postadress så skickas en länk till din mapp när du klickar på Klart:

Google3

Ett annat fullgott alternativ är DropBox. Här får du dock endast 2 GB lagringsutrymme initialt som gratisanvändare, vilket kan kännas lite snålt vid jämförelse.

Men varför inte använda Facebook? Det är ett utmärkt community, och du har säkert redan flera av dina släktingar där. Skapa en ny Facebook-grupp är enkelt, när du är inne på din profil, högerklicka på lilla pilen uppe till höger, och välj skapa Grupp.

FacebookGrupp

Fördelen är att en sådan grupp kommer säkert bli mer levande än en utdelad Google Drive eller Dropbox. Här kan medlemmarna kommentera alla foton, berätta gamla minnen och själva lägga upp fler fina släktfoton. Glöm dock inte att göra gruppen hemlig, och sen är det upp till dig och välja vem som ska få vara med.

Även Facebook får man se upp lite med för här komprimeras också foton, och det ganska märkbart ibland. Det finns dock lite workarounds att använda sig av. Lägger man bilderna i ett album så kan man när man skapar albumet ange att bilderna ska sparas i hög upplösning:

FacebookHög

Eller om du vill lägga bilderna direkt i flödet, så kan man spara dessa med någon av följande storlekar (bredd): 720 pixlar, 960 pixlar eller 2 048 pixlar och dessutom spara bilden som jpeg med en sRGB-färgprofil, då ska bilden inte komprimeras enligt Facebook själva.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar