Texter

Algot

Algot torkade bort en tår, solnedgången ikväll var så vacker i alla sina färger och solens sista strålar glittrade i dammen framför honom. Det var här på stigen dom hade sprungit på varandra för så många år sedan, och det hade verkligen varit kärlek vid första ögonkastet.

-Kommer du ihåg det Ingrid?

Algot skrattade till, vilken nervös grabb som hälsade på dig då. Han log, det var så länge sen, men han mindes det helt klart. Hur vinden hade tagit fatt i Ingrids hatt och hur han hade sprungit efter den åt henne, och hur gulligt hennes leende hade varit när hon tackade honom.

– Men du var allt lite blyg du också, men det förstår jag, du var ju bara 16 år, och jag 17. Jag har aldrig sagt det, men sen satt jag här på bänken under ekträdet i flera dagar och bara hoppades på att jag skulle få se dig igen. Algot log, och tillslut fick jag ju det.

En stilla vind började började leka tafatt i trädets grenar, men det var en varm och skön vind. Algot stirrade ut över dammen med drömmande blick. Tiden hade gått så fort, åren hade bara försvunnit, barnen var utflugna och hade nu egna familjer, och han och Ingrid hade sju barnbarn och ett till på väg.

– Jag undrar vad dom kommer döpa den lilla till, vad tror du Ingrid? Algot vände sig om, och sakta försvann hans leende då han insåg att han satt ensam på bänken. Han fylldes av tomhet inombords och kramade den lilla buketten blommor han hade i handen. Timmen var nu sen, och han insåg att han fick besöka hennes grav under morgondagen istället. Han hade blivit sittande för länge i sina egna tankar…

2021-05-01