Hur långt tillbaka har du kommit?

Min farfar Åke i knät på sin mor

Jag är nu snart inne på mitt elfte år som släktforskare, och även om det tidvis kan gå flera månader då jag inte rör min släktforskning, så finns ändå nyfiken kvar att få veta mer om mina anor, även om min fokus har ändrats under åren. Den allra vanligaste frågan man får när man berättar för andra att man släktforskar är –  Hur långt tillbaka har du kommit?

Då får man, ibland närmast plikttroget, berätta att om du har bondesläkt som anor så kan du komma ner till början av 1700-talet ganska lätt, och det finns förhållandevis god information om dessa, sen kan man komma ända ner till 1500-talet via mantalslängder och jordeböckerna om du har tur, men då är det inte mycket mer än namn man kan hitta. Om man däremot stöter på adliga anor, då finns det goda möjligheter att komma långt ner i medeltiden. Och hittar du adliga anor, då finns det god chans att hitta kungliga anor.

Jag minns mycket väl hur jag första gången såg texten ”sägs härstamma från adlig ätt…” och hur jag sedan själv verifierade detta, och plötsligt satt jag och registrerade personer från 1400-talet i mitt släktträd. Det var jättespännande, väpnare, riksdrott, riddare, ståthållare var några av de exotiska titlarna som dök upp, för och inte tala om när jag hittade anor i både svenska och danska kungahuset. Det kändes som högvinst då.

Idag har jag en ganska annorlunda syn på detta. Mina föräldrar är släkt med varandra genom en gästgivarsläkt på början av 1700-talet, och jag är själv släkt med min flickvän, även om jag måste ner ända till det danska kungahuset för många hundra år sedan för att hitta kopplingen till henne. Det man inser är att alla är släkt med alla på något sätt, och framför allt, alla släktforskare stöter någon gång på adliga och troligen också kungliga anor i sitt släktträd. Att sitta och skriva av Elgenstierna (Den introducerade svenska adelns ättartavlor) tycker jag personligen inte längre ger så mycket. Jag respekterar de som fortfarande finner spänning i detta, men för mig är det mer att man har anor från kungasläkterna, en relation till, mer än att kungen tillhör den ”egna släkten”. Du som släktforskare kommer troligen aldrig kunna tillföra något nytt om dessa historiska personer, utan endast kopiera vad andra skrivit och kommit fram till.

En annan sån här magisk släktskap är Vallonerna. Det är många som hört att de ska ha anor hos detta invandrade arbetarfolk, och det är många som skulle kunna ge ena handen för att kunna få peta in en vallon i släktträdet. För min del så har det talats om att det skulle finnas vallonsläkt på min farmors sida, men jag har inte lyckats hitta något sådant släktskap, och jag förstår inte heller fascinationen för vallonerna. För mig är dom varken mer eller mindre spännande än de torpare som odlat jorden här i Småland för länge sedan.

För mig, efter 10 års forskande, finns det andra saker jag värderar högre. Jag tycker det är mycket mer spännande att få nysta upp ett levnadsöde från 1800-talet, tragiska lidanden då barnen dör, fattigdom blandat med livsglädje. Släktforskare förr tyckte det var besvärande när de stötte på en kriminell i släkten, för mig ger det krydda och spänning till min släkthistoria. Att själv få söka i originallkällorna och dra mina egna slutsatser, det är det som är utmaningen. Att släktforska är som att lägga ett stort pussel, ett pussel som hela tiden växer då man upptäcker nya uppgifter och får tillgång till nya källor, och samtidigt kan koppla samman detta med andra historiska händelser och hur de har påverkat mina förfäder. För mig är också en stor del av glädjen med mitt fritidsintresse att få dela med mig av min släktforskning till andra och få kontakt med avlägsna släktingar, som har spännande historier att dela med sig av som bidrar till att göra bilden mer komplett av min släkt.

Än mer spännande blir det när man börjar besöka dessa ställen ute i skogarna där ens släktingar har levt. En sommar följde jag med min far till det ställe där torpet Åstugan legat i början på 1900-talet, där min farfar Åke bodde som barn (det är han som sitter i knät hos sin mor på bilden ovan). Idag är huset flyttat och ombyggt till sommarstuga, och kvar på platsen finns endast en stenmur som skvallrar om att det har funnits någon bybyggelse där. Stora tallar hade växt upp över hela tomten, men ändå var det nästan magiskt och gå runt där, där min farfar lekt som liten, där hans äldre bror Alvar hjälpt till och valla korna, och där grannarna alltid kikade in på en kopp kaffe på väg till affären.

Alla har vi olika anledningar till att forska, en del söker soldater i sin släkt, andra söker adligheter, för mig är det levnadsödena som genom generationerna har bidragit till att forma den som jag är idag, men även att dokumentera och bevara fotografier, farfars fars kärleksbrev, och de där muntliga släkthistorierna som inte går att få fram via kyrkoböckerna.

Oavsett vad som driver oss släktforskare att sitta timme efter timme och tyda slarviga handstilar skrivna med fjäderpennor som lämnat diverse bläckplumpar efter sig så vet vi alla som har det som intresse hur fantastiskt roligt det är, och det är det som är utmaningen att förmedla när man får frågan – Hur långt tillbaka har du kommit?

Advertisements
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Hur långt tillbaka har du kommit?

  1. Maude Svensson skriver:

    Vilken fantastiskt fin blogg! Du skriver bra, har fina bilder och det är jätteintressant att läsa. Jag har nyligen upptäckt din blogg, så ev. återkommer jag med frågor. Tack så mycket!
    Maude Svensson

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s