Missväxt, svält och drömmar

kirsten_dunst

När jag satte mig i bilen denna morgon och det var tio minusgrader och en envis isskorpa på framrutan, så är det inte utan att man gruffar lite för sig själv och längtar till våren, eller funderar på hur djuren har det ute i skogarna. Tio minus är ju rena blidan säger norrlänningen, men vi har haft en så pass varm vinter hittills så har man ännu inte riktigt vant sig vid kallare temperaturer. Men då har vi det ändå riktigt bra mot förr i tiden, för det här med extrema vintrar och hård kyla är något som vårt land blivit drabbat av många gånger.

Säg kyla och fattigdom, så är det nog fler med mig som tänker på när Rasken var på väg hem i den smällkalla vintern och stötte på sin gamle rotekamrat Klangen. Rasken tyckte synd om Klangen och gav bort sina vinterstövlar; ”Du ska få mina storstövlar. Ja kan nock ta mej hem mä dina skor!” och vi som såg serien eller läst boken vet hur det gick sen – Rasken förfrös båda fötterna, fick kallbrand och dog. När vi släktforskare läser i dödböckerna är det nog sällan vi reflekterar hur illa det egentligen var när vädrets makter var emot oss, eller hur många som faktiskt svalt ihjäl på grund av långa vintrar och missväxtår.

Sista gången Sverige drabbades av stor missväxt var i slutet av 1860-talet. 1867 var ovanligt regnig och våt, och året därpå följde en katastrofal torka, främst i södra Sverige. 1869 var det en omfattande hungersnöd i nästan hela landet och undernäring ledde till att sjukdomarna härjade vilt bland de fattiga. Då var det dock många som drömde sig bort till ett sagolikt land bortom den stora Atlanten, nämligen Nord Amerika. Där fanns det böljande grässlätter och rik mylla och jord som gav så rika skördar att man knappt behövde arbeta.

Men som jag nämnde tidigare var hungersnöd på grund av missväxt inte ett nytt fenomen. I slutet av 1500-talet var det några riktigt svåra år med missväxter, allra värst var det i Västergötland. Lika så blev det de sista åren på 1600-talet. Återigen drabbades vi av hårda vintrar. 1695 gick inte isarna upp förrän i maj, och vårsådden kom i jorden först vid midsommar. Spannmålsförråden var tomma och tiggarna, utmärglade med värkande hungriga magar drogs mot städerna i desperat tro att kunna tigga mat, men blev istället liggande döende på gatorna. Även 1696-97 blev katastrofala, då förstördes skörden till stor del av en alltför tidig frost. Det uppskattas att ungefär 80.000 människor svalt ihjäl i Sverige dessa år.

Bara några år senare, 1708-09 var det återigen extrem kyla och missväxt i hela Europa. I Venedig frös kanalerna till is, likaså frös Seinefloden i Paris så man kunde köra häst och vagn på den. I Frankrike och Italien frös vinrankorna och dog. Enbart i Frankrike dog 600.000 människor av svält som följd av nödåren. Till råga på de eländiga väderförhållandena så drabbades Sverige av pesten  för sista gången 1710-12, framför allt i södra delen av landet. Man får dessutom ha i åtanke att under åren 1700-21 var Sverige delaktig i ett långvarigt krig mot Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Kung Karl XII låg vid pestens värsta härjningar nere i Bender i Moldavien och tyckte synd om sig själv, hans tidigare beslut hade resulterat i att så gott som hela den karolinska armén pulveriserats, men det är en annan historia.

Missväxten återvände flertalet tillfällen under 1700-talet, 1725, 1770, 1773, 1784 var drabbade år. Bara under svälten 1770 dog omkring 100.000 människor i Sverige. Vart femte barn som föddes dog innan det fyllt ett år. Man försökte baka bröd på bark, om man nu kunde få barken av trädet då det var så fruset. På vissa ställen rev man ner halmtaken och bakade bröd på dessa, vilket ledde till att kylan obarmhärtigt fick fritt fram till stackarna som låg och frös ihjäl. Potatisen (eller jordpära som vi sa i Småland förr), denna geniala rotfrukt var något som de fattiga tog till sitt hjärta, den var enkel att odla och gav bra skördar, men vad hjälpte det när det inte gick att plantera då tjälen vägrade gå ur marken?

Inte mycket bättre blev det på 1800-talets första hälft, delar av landet drabbades av svält 1826, 1832, 1837-38, 1845 och 1852, innan den riktigt stora missväxten kom 1867-69. Dessa iskalla vintrar här i norden, och stora delar av övriga Europa började faktiskt redan på 1300-talet, och kom att kallas för ”den lilla istiden”, vilken sträckte sig ända fram till 1800-talet. På 1310-talet var vårarna väldigt sena och kalla, och somrarna blev det inte mycket av, då de var kyliga och regnet öste ner mer eller mindre oavbrutet. Åren 1315-17 var det stor hungersnöd i hela Europa. Det låter ofattbart för oss idag, men desperationen var så stor att föräldrar övergav sina barn, gamla avstod från mat och svalt ihjäl för att de yngre och arbetsföra skulle få äta det lilla som fanns. Det berättas att på Irland grävdes lik upp som nyligen kommit i jorden för att ätas upp.

Århundrade efter århundrade av missväxt, hårda långa vintrar och miserabla somrar gjorde att drömmen om det förlovade landet Amerika växte sig stark hos många när landet återigen drabbades på 1860-talet. Redan på 1650-talet utvandrade några tappra svenskar till Amerika, bland dessa bland annat prästen Petrus Hjort, född i Hjorted 1627 vars livsöde jag tidigare följt. Så det var långt ifrån de första personerna som utvandrade till det stora landet i väster på 1860-talet, men det var nu det började ske i en mycket större omfattning.

Vi ärver inte bara DNA av våra förfäder, utan varje generation uppfostras av den föregående. De som inte har sina föräldrar kvar i livet kan tänka ”hur skulle min pappa gjort, eller vad skulle min mamma sagt?” när man ska ta ett avgörande beslut. Vissa klokheter, korta meningar sagda av våra föräldrar kan mången gång guida oss genom hela livet, vishet som de kanske i sin tur har fått av sina föräldrar. Varje tidigare generations anor har på så sett bidragit till den du är idag, och kanske är det därför vi innerst inne är intresserade av detta med släktforskning, att få veta mer om de anor som var och en bidragit till ens egen personlighet.

Missväxt och hungersnöd, fattigdom och elände födde drömmar hos många. Den 27 mars 1869 gifte sig drängen Fins Carl Larsson i Stutt fjierding med pigan Sol Karin Nilsdotter i Westbygge, båda i Venjan socken. Som nygifta låg de om kvällarna och småpratade och undrade hur deras liv tillsammans skulle bli och redan två månader efter bröllopet, i maj månad så påbörjade de resan som skulle ta de till Amerika med förhoppningar om ett lyckligt liv tillsammans, med drömmar om bättre förutsättningar än vad den lilla socknen Venjan i Dalarna skulle kunna gett. Hur det gick för Carl och Karin i det nya landet vet jag inte, men ganska exakt 125 år senare slog deras sondotters dotterdotter Kirsten Dunst igenom i filmen En vampyrs bekännelse 1994. Kirsten är dock kanske mest känd för sin roll Mary Jane Watson i storfilmerna om Spider-Man. Undrar om Carl och Karin kunde ha drömt om att en av deras ättlingar en dag skulle bli världskänd när de lämnade missväxten, svälten och fattigdomen i Sverige, och samtidigt, vad har Kirsten i sin tur ärvt för klokhet av dessa två svenskar som hade modet att emigrera och drömma om något bättre?

Advertisements
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Missväxt, svält och drömmar

  1. Gunvor Persson skriver:

    Jättebra skrivet… som vanligt.

    Detta är nog svårt att tänka sig för många i dag – tror jag -, att det funnits en tid för inte allt för länge sedan när det inte bara var att svänga inom ICA och plocka till sig vad man behövde… på väg hem från jobbet.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s