Fängslad på Kalmar slott, del 3

Idag ska jag låta er göra bekantskap med två avskyvärda personer som gjorde livet till ett helvete för andra. Den ena satt inspärrad i slottets fängelse, den andra borde ha suttit där för sina brott. Låt oss börja med den senare, Kalmar slotts ståthållarfru Anna von Hintzen som var en kallblodig mördare. 

År 1637 tillträdde den mäktiga Nils Ribbing som ståthållare på Kalmar slott. Han var född 6 april 1590, son till riksrådet och riksskattmästare Seved Svensson Ribbing och dennes fru Anna Eriksdotter Gyllenstierna. Nils gjorde karriär som militär, och blev 34 år gammal Överste för Västgöta fotfolk år 1624. Han deltog i 30-åriga kriget, och där i Tyskland träffade han fröken Anna von Hintzen, som han blev förälskad i och ingick äktenskap med. Anna var dotter till en tyskbaltisk överst von Hintzen från Riga. 1624 följde Anna med Nils till sätesgården Fästered i Finnekumla socken, Kinds härad (Västergötland) där hon installerade sig och började styra och ställa då Nils själv återvände till kriget.

Men efter att förälskelsen hade lagt sig visade sig det att Anna var en svår natur;  hon fick stora vredesutbrott och ställde till med uppträdanden, så Nils var tvungen att söka sig hemåt så han kunde hålla Anna och sin gård under uppsikt. Redan här i Fästered beskylldes Anna att ha misshandlat en piga så hårt att hon avled. Händelsen ledde till rättegång, men den slutade med att Anna fick plikta ett mindre belopp utan vidare straff. Anna var dock nu ökänd i trakten och mycket illa omtyckt. Detta var olyckligt för Nils, då han bara för en kort tid innan blivit utsedd till ståthållare på Älvsborgs fästning och även land-domare där de bodde.

Gårdsportalen in till den inre borggården.

Att inneha dessa tjänster samtidigt som hans rykte genom hans fru Anna var vanärat var inte någon positiv situation, så Nils begärde förflyttning 1634. Han beviljades detta då han den 19 december inkallades till riksrådet här han ”af Her Per Sparre notificerades, thedh han af Regeringen var förordnadt till Slotzhoppman på Callmar särdeles af thedh betänckjande att samma platz var af stor importans och Regeringen nog försäkradt var aff hans förre praesterade trogne tjenster om hans curage och trooheet att holla fästningen H. M:t och Cronan tillhanda.” Nils Ribbing kom nu med Anna till Kalmar slott, där han tillträdde embetet som slottshauptman. I ett brev den 2 maj 1635 skriver Ribbing till regeringen att han ”ähr ahnkommen till Callmara Befästningh dhän emott taga”.

Tre år senare innehade han ståthållarbefattningen på Kalmar slott, men egentligen var Ribbing endast kommendant på slottet tills landshövdingen Conrad Falkenberg tillträdde embetet, men Ribbings makt var ändå stor och han levde därefter.

Anna hade en kärlek till att handla varor i staden och spendera pengar som egentligen inte fanns, och hon satte därför sin make Nils i en hel del skulder. Dessutom så rustade hon upp ståthållarens våning under de få år hon bodde där; 8 marker järn användes 1638 ”till tuänne Skååpe Hänge vthj Fruuns Kammer”. 1639 inköptes 49 båtspik ”till 1 Skåp i Ståtthållerenss Camer” och till ”Kackellwngnen wthj Ståtthållerenss Cammer” användes 12 marker smidesjärn. Dessutom utfördes det samma år reparationer i ”Ståthållerenss wälborne Nielsson Rebbingz Kökke”.

Det innersta rummet i kvinnofängelset där de värsta fångarna spärrades in i början på 1800-talet. Teckningarna och klottret på väggarna är från de kvinnor som suttit här.

Trots att Nils lön vid ankomsten till Kalmar var 800 riksdaler årligen, och samma år höjdes med ytterligare 200 riksdaler så räckte ändå inte pengarna till fruns utsvävningar. Nils blev nu känd för sin ovilja att betala för sin frus utgifter, och det var inte ovanligt att han överföll borgare med hugg och slag och lät spärra in dom i slottsfängelset när de blev för enträgna med sina fordringar.

I staden fanns en handlare vid namn Michael Lindberg av vilken Ribbing köpt varor. Han hade flera gånger förgäves försökt få betalt för de varor han levererat till slottet, men utan resultat. Rädd för Ribbings humör så valde han att skicka sin unga dotter för att ödmjukt begära betalningen, inte kunde man väl behandla en ung flicka illa? Men den stackars dottern togs emot av fru Hintzen, som var på sitt vanliga vresiga och hetsiga humör. Hon befallade att flickan skulle slås ”blå och blodig” och när det inte skedde till belåtenhet så spärrade hon in flickan i tornet där hon fick sitta över natten. Om tornet var tomt på fångar vid den tiden vet jag inte, men om det var det så var det säkert en skrämmande natt för flickan, om det däremot fanns fångar där, så kan natten blivit hennes värsta mardröm.

Denna händelse resulterade i rättegång i rådhusrätten men Ribbing valde att utebli från förhör, och när rätten via ombudet Johan Rådde frågade varför Ribbing inte dykt upp, så hade han först sagt att han inte hade känt till händelsen, men då Rådde än en gång frågade hade Ribbing svarat att ”flickan brukat mun och om någon borgare det gör, skall honom detsamma vederfaras”. Rådhusrätten stod nu först rådlös, men beslöt av rädsla att lägga ner målet (protokoll 2 januari 1638). Däremot var inte Johan Rådde lika lättskrämd, utan meddelade Ribbing att om detta hände igen, så skulle han anmäla saken för regeringen.

Ståthållarfrun Anna var rakt igenom elak och ”som en ond ande rasade hon mot sina pigor”. Så fort en underordnad gjorde minsta misstag som retade upp henne så bestraffade hon stackaren kroppsligen. Många var de unga pigor som grät sig till sömns med ömmande kinder och blåslagna ryggar.

Det gick så långt att Anna tillslut slog ihjäl en piga med en eldgaffel. Dessutom gjorde sig Anna av med kroppen då pigan ”alldeles försvann, så att ingen visste varest eller huru hon var undankommen eller förmördad”.

Dessutom hann ryktena ifatt henne från tiden i Fästered, och nu framkom det att Anna även skulle ha låtit två pigor piska en liten tjänstedräng vid namn Anders så illa att han senare hade avlidit av skadorna.

Då väcktes dock regeringens uppmärksamhet. Att slå och aga sitt tjänstefolk var lagligt så länge det inte uppstod blodvite, men mord, det var för mycket även för en fin ståthållarfru som Anna. Anna blev därför kallad till hovrätten för rättegång.

Nu vågade dock inte paret stanna på Kalmar slott, dom visste vad som var på väg, och valde därför att fly till Danmark. Medan Anna packade inför den hastiga avfärden, författade Nils sin avskedsansökan och skylde på sjukdom. Efter deras avresa kom ett brev från regeringen med Ribbings avsked och befallning om det strängaste straffet mot Anna som nu var ansvarig för flera mord.

Nils följde som sagt var med sin fru på landsflykten till Danmark och de fortsatte senare till Tyskland där Anna fortfarande hade släkt. Trots att paret flytt landet så genomfördes rättegången där Anna ansågs både skyldig och icke skyldig, och ådömdes att plikta 300 daler. På grund av flykten från rättegången blev Nils Ribbing av med sitt adelskap. Nils avled redan 1 maj 1641, och begravdes i Lübecks domkyrka.

Flera av barnen återvände ganska snart till Sverige, de tre sönerna Arvid, Seved och Nils var studenter i Uppsala 1642. Seved gjorde senare karriär inom militären som sin far, och blev 12 juni 1668 överstelöjtnant vid Adelsfaneregementet. Dottern Catharina blev hovfröken hos drottning Christina, och gifte sig den 24 mars 1650 med generalen Antonius von Steinberg.

Efter att Anna blivit änka skickade hon en ansökan hos den svenska regeringen att hennes barn skulle få behålla adelskapet, vilket också beviljades av drottning Kristina 8 februari 1648; ”enär deras fader uti sin lifstid och välmakt alltid troligent tjänt vår högtärade salige herr fader, glorvördigast i åtminnelse, och sedermera oss och Sverges krono”.

 Den sista tiden i Annas liv vet jag inget om, men hon tillbringade den i Lübeck i Tyskland och begravdes efter sin död i Wismar. Det finns inget heller som vittnar om ifall hon var en god mor till sina barn, eller om hon behandlade dem en lika illa som sitt tjänstefolk vilket man kan misstänka då hon hade det hetsiga humöret i kombination med avsaknad av empati för andra.

Så har det nu blivit dags att presentera Kalmar slotts mest kända fängelsekund, den avskyvärda och grymma Ölands-Jödde. Jag har skrivit om honom tidigare, men att utesluta honom från denna artikelserie skulle vara helt fel. Det som uppdagades i december 1645 beskriver också det helvete de stackars fångarna hade det under den tid som Ölands-Jödde tilläts styra i fängelset.

Den 15 december 1645 uppkom ett ärende i Kalmar rådhusrätt som skulle visa sig avslöja fasansfulla förhållanden i fängelset på Kalmar slott. I slutet på detta år satt inte mindre än 36 fångar samlade i det gemensamma fängelserummet, och en av dem var en man som kallades för Ölands-Jödde som beskrevs som en ”djävul i människoskepnad”. Han hade slagit sig samman med Jöns Ormöga och Jacob Tysk, båda från Öland, Samuel från Bårby även det på Öland, Gysnings dräng samt en annan fånge vid namn Jon. Ölands-Jödde hade helt enkelt tagit makten i fängelset och ”härskade med förskräckelsen makt över alla”.

Då, precis som på 1700-talet fick fångarna utdelat penningar varje vecka som de sedan skulle köpa mat, ljus och ved för av fångvaktmästaren. Ölands-Jödde som härskade ”med den råa styrkans förfärliga envälde, som bjöd lydnad endast under två villkor: liv eller död” bildade nu en domstol med Jacob Tysk och Samuel från Bårby som bisittare. Med denna egenutropade domstol pressade nu Ölands-Jödde de andra 30 medfångarna på pengar som han sedan köpte öl för. Dåvarande fängelsevaktmästaren såg åt annat håll och lät Ölands-Jödde hållas; den som köpte mest av vaktmästaren stod också högst i hans gunst. Dessutom var både han och statsskrivaren inblandade i att tillsammans med Ölands-Jöddes gäng stjäla proviant från kronans förråd på slottet, en del behöll de själva, och en del sålde de till slottets ämbetsmän. På så sätt levde Ölands-Jödde ett gott liv i fängelset med både mat och stora kvantiteter öl.

Den slapphet och omoraliska sätt som fängelsevaktmästaren skötte sitt jobb på ledde också till att han förutom att ta emot mutor även kunde underlåta sig till att utbetala fångarnas penningar, ibland i upp till två veckors tid. Då Ölands-Jödde genom sin domstol och utpressning hade tagit de få penningar som fångarna haft, så var det flera fångar som dog av hunger. Rådhusrättens protokoll berättar bland annat om en man från Mönsterås som inte hade fått ut sina penningar på länge, och svalt så hårt att han var nära döden. Ölands-Jödde och hans gäng hånade då mannen genom att kasta till honom de ben som de själva redan hade gnagt köttet av. Mannen var desperat och försökte hitta någon strimma kött på benen, men om natten dog han med ett ben i munnen.

Den ”blodsdomstol” som Ölands-Jödde inrättat dömde den ena fången efter den andra till 12 à 24 slag, om nu fången inte kunde köpa sig fri med penningar, pengar som Ölands-Jödde själv tog hand om. Tydligen var även Jakob Tysk och och Samuel rädda för Jöddes psykopatiska vrede. När Jacob Tysk hade avkunnat dom, så steg Ölands-Jödde upp med ”all den barbariska vildhet som låg i hans lynne” och verkställde domen. Till en början använde Jödde en träskyffel och ”britsade” (slog) de stackaras fångarna tills de maktlösa föll till golvet. Men detta var inte blodigt nog för Jödde, och fick därför en tjärtamp av fängelsets vaktmästare. Offret fick nu ställa sig vid en hög stolpe vid sängen och slå armarna om denne, så att Jödde kunde gå lös på den stackaren med tjärtampen. Rörde dom sig ur fläcken så hotande han att ta livet av personen.

Allteftersom tiden gick blev Jödde mer och mer blodtörstig, och det slutade med att han först tvingade av fångarna penningarna, sen straffade han dom ändå vid pålen. Ur rådhusrättens protokoll berättas det om den gamle gubben som vid pålen skräckfyllt ropade ”Jag dör, jag dör!”. Då hade Jödde hånfult svarat honom ”Dö för tusan djävel, jag skall häva dig i skylhuset (bårhuset), vartefter han misshandlade gubben till döds.

Samtidigt höll Jödde stenkoll på de andra fångarna. En som blivit avtvingad sina sista penningar blev sjuk av hunger och sängliggandes. Då kastade en annan fånge en bit ost till honom. Då rusade Jödde upp skrek ”du skulle givit honom tusende och icke ost” och gick sedan lös på den stackars sjuka mannen så brutalt med tjärtampen att han avled på morgonen därpå.

Det runda fångetornet i mitten, och till höger vattentornet.

Men det var inte bara genom sin domstol som Ölands-Jödde tvingade till sig de andra fångarnas penningar. Han hade tagit fängelserummets bänkar och spis i besittning, och de andra fångarna tvingades betala per timme för att få vila på en bänk, och för att få värma sig vid spisen några minuter.

Att anlända som ny fånge till detta helvete måste ha varit en mardröm. Varje ny fånge förhördes av Jödde, och de som blivit satta i slottsfängelset för ett mindre brott ”blevo obarmhärtigt slagna… stundom ända till döds; de större brottslingarna fingo lindrigare straff av tjärtampen”.

Alla dessa grymheter höll på under ett års tid, och kunde ske på grund av den likgiltighet och slapphet som fanns hos ämbetsmännen, från ståthållaren, till kommendanten till och med slottsprästen. Fångarna hade vid ett tidigare tillfälle försökt att klaga hos fängelsevaktmästaren, men denne hade ställt sig på Jöddes sida, och istället kastat de oskyldiga i tornet. En annan gång hörde en slottsskrivare förtvivlade rop från slottsfängelset, men då han rusat in där var allt han möttes av tystnad från fångarna, inte ens den man som blivit brutalt misshandlat av Jödde hade vågat säga något den gången.

Men i december 1645 uppdagades allt och Ölands-Jöddes tyranneri fick ett slut. Totalt begick Ölands-Jödde 8 mord i Kalmar slottsfängelse detta år. Då fångarna i rådhusrätten förhördes om varför de inte hade klagat mer, så framkom det att de inte hade vågat, för då skulle Jödde ha slagit ihjäl dom.