Så sprack det bruna skalet om ekollonet upp, och ut trängde den lilla vita växten som då fick kontakt med den fuktiga, stenrika jorden i norra Småland. Sakta sökte den sig uppåt genom jorden tills den bröt upp och ut i vårsolens varma, sköna strålar. Det ena ekbladet efter det andra växte ut samtidigt som rötterna sökte sig ner i den livsgivande myllan. Snart skulle min anfader Olof Skötkonung bli kung över Mälardalen, Västergötland och även Sveakung. Men denna lilla ek hade slagit rot i Norra Qwill som låg i Götarnas rike, och brydde sig därför mycket litet om Skötkonung. Det var också över 350 år kvar tills Vimmerby skulle få sina första stadsprivilegier.
Jag läste någonstans att en ek växer i 300 år, frodas och lever i 300 år, och dör de nästkommande 300 åren. De 900 år som en ek förväntas existera har vår vänlige jätte, Kvilleken, eller Rumskullaeken som den också kallas passerat med råge. Tidigt denna söndagsmorgon den 23 juli så körde jag ut mot Rumskulla i det härliga solskenet för att besöka eken, och tyvärr, för oss som har växt upp med detta stora och välkända träd, den största och äldsta eken i hela Sverige, så är det sorgligt och se vad som återstår.
Eken som varje sommar besöks av ett stort antal turister omnämndes redan på 1770-talet av häradsfogden Magnus Craelius bok Ett landskaps beskrivning; ”Vid den ryktbara digerdöden, och inom 150 år efter densamma, synas de flesta här i orten växande ekar först runnit upp ur jorden, och finnas väl ännu några som äro äldre, ibland vilka en som ännu är färsk och står på Löjtnantsbostället Norra Qwills ägor, är märkvärdig, emedan densamma är 22 alnar omkring bålen. Hon är nu ihålig. Och jag har själv stått mitt inuti henne. Bönderna på bostället bruka henne annars som redskapsskjul, att däruti för väta förvara årder, harvar och häckar.”
Det sägs också att Kvilleken långt tillbaka i tiden ska ha ansetts vara helig, och att man ska ha offrat under dess trädkrona. På 1860-talet gjordes den sista inventeringen av kronans ekar, och löjtnant Witt skrev då att ”detta träd var så stort och betydelsefullt att det borde sparas”. 1924 skyddades eken som naturminne, men denna status har trädet förlorat och är nu en del av Kvills naturreservat som bildades 2009.
Runt stammen i brösthöjd mäter Kvilleken omkring 14 meter, vilket gör att den även är ett av Europas grövsta träd. Men när man ser trädet idag, så är det långt från mina barndomsminnen av en enorm jätte, nu ser det mer ut att för varje år som går att säcka ihop och ge intryck av att vara så gott som dött.
På 1800-talet spändes ett väldigt järnband runt eken för att hålla ihop den, men detta järnband gjorde att transporten av näring mellan rötter och kronan försvårades. Bandet är idag ersatt av en mer vänlig lösning. 2012 och 2013 angreps eken svårt av Ekvecklare, en fjärilsart vars larver äter ekblad. Färre ekblad minskade mängden kolhydrater till rötterna. Rotsystemet minskade, och det blev en ond cirkel där bladverket minskade ytterligare. Slutligen har eken även drabbats av mjöldagg som troligen försvagat dess kondition ytterligare.
Men dess dödsprocess har pågått länge. När det lokala naturhistoriska sällskapet besökte eken 1917 beskrevs det att en stor del av den övre trädkronan var borta, och att det redan då för hundra år sedan fanns många döda grenar i kronans dåvarande övre del. Sidostammarna hade redan sågats av flera år tidigare, och en av de södra grenarna hade brutits av i en storm.
Även om det satts in åtgärder för att skapa förutsättningar för eken att återhämta sig, och att dessa åtgärder kan ta tid på sig att visa resultat, så ser det mörkt ut för vår åldrade jätte. Men man ska aldrig säga aldrig. I början på 1700-talet ska en extremt köldvinter ha knäckt eken som vissnade, men till allas förvåning återhämtade sig eken den gången och dess väldiga krona kom åter att grönska.
Anforskning 