Sent på hösten den 5 november år 1750 hölls rådstuga vid torget i Vimmerby, närvarande var borgmästare Loo och rådmännen Nathanael Linck, Wimmercrantz, Wimmermark, Lohm samt Castman. Nu steg ”kvinnfolket” Kerstin Jonsdotter ifrån Östrahult fram och angav att under den tid då hon detta år hade vistats uti borgaren Johan Novanders hus, under dess nu avlidna hustrus sjukdom, vid förleden vårfrutid här i staden hade hon i dess hus och gård blivit hävdad, och nu var hon havande med barn. Rådhusrätten valde att denna gång skjuta upp målet då Novander var på resande fot.
Vintern passerade och den 4 mars 1751 var det så dags att ta upp målet igen. Denna gång var både Kerstin och Johan Novander närvarande i rådstugan. Handelsman Johan nekade alldeles till hennes bekännelse, vilket självklart var att vänta av honom. Barnet, en liten gosse som fötts den 21 januari och som hade döpts till Samuel levde dock sorgligt nog bara i två veckor och avled den 7 februari i Hörestadhult. Så någon ersättning för hans uppväxt var det inte frågan om, utan endast brottet att ha haft lägersmål, olovligt sex, dessutom än mer allvarligt för Johan som under tiden det skett varit gift med Maria Viberg, därför klassades hans brott som enkelt hor.
Kerstin berättade nu att vid vårfrutiden började Novander att ”pläga köttsligt umgänge” med henne, varmed han sedan åtskilliga gånger skall ha gjort; den första gången i stallet uti en skrinda, andra gången i brygghuset då hon hade somnat vid vakten av brännvinspannan och tredje gången uti källaren, och därefter många fler gånger.
Kerstin hade denna gång med sig hustru Maria Johansdotter i Koppetorp, som tillika med nu ej närvarande släkting hustru Annika Monsdotter betjänat Kerstin i barnsnöden (under själva födandet av barnet). Maria avhördes utan ed och sa att Kerstin under hela barnsnöden ifrån början till slut ingen annan utnämnt till barnafader än just handelsman Johan Novander.
Johan som säkert började känna sig trängd nu, fortfarande nekande till att han hade haft sex med Kerstin, begärde reconvention på Kerstin som här, inför sittande rätt, skall ha ljugit på en ärlig karl! På grund av detta uppsökts saken till nästkommande måndag, då Kerstin ålades att ha med sig nämnda hustru Annika Monsdotter, och skolandes även Johan Novander tillika infinna efter egen begäran, då han dessförinnan var hindrad av oxhandel, om han nu ville undvika att fällas till saken.
Den 11 mars infann sig i Vimmerby rådstuga Johan Novander, Kerstin Jonsdotter och även den åberopade hustrun Annika Monsdotter i Österhult. Annika, son betjänade Kerstin under barnafödandet, vilken ojävad efter avlad vittnesed berättade, att hon inte visste någon om lägersmålet, mer än att hon hade varit uti Johan Novanders hus den tiden hon blivit havande. Vidare berättade hon att när Kerstin var som svårast i nöden stadd, då på förmaning att bekänna barnafadern hade sagt; ”Det är ingen annan än den jag förr nämnt”. Annika sa att hon visste att det var Johan Novander som Kerstin då menade, vilken utlåtelse skedde enär hon skolat gå till herr borgmästaren i staden och bekänna lägersmålet. Under barnbörden ska Kerstin även ha sagt att om hon blev död, så borde inte Novander tillåtas att svärja sig från det han hade gjort. När så barnet föddes den 21 januari så tyckte man att det var likt Johan Novander, och då hade Kerstin sagt; ”Ja gud nåde honom om han vill svärja, det är ingen annan fader därtill än han”. Vittnet sa att barnet hade haft Johan Novanders ögon och näsa, och det hade kallats för Carl Johan, Carl efter Kerstins bror, och Johan efter Novander (även om det blivit döpt till Samuel).
Novander åberopade nu till vittne kvinnfolket Greta Monsdotter, vilket noga antecknades i domboken redan pliktat för lönskaläge, vilken med hand å bok avlade vittneseden och sedan berättade; att nu våras ett år sedan då soldaterna marscherade till Kalmar, kom hon in i Novanders stuga på kvällen och bad att få låna hus, som lovades, och att ligga i en bänk jämte Kerstin som då vistades i huset för Novanders sjuka hustru Marias skull.
Sedan vittnet och Kerstin hade lagt sig kom det in en soldat som var drucken och lade sig vid stocken jämte Kerstin och lade handen över henne. Men när de hade legat en liten stund och tyckte att det var för trångt, som att Novanders hustru bad att Kerstin skulle komma och lägga sig i hennes säng, så gick hon och även Greta upp. Kerstin gick och la sig hos Novanders hustru och Greta på en bänk för sig själv. Så Greta visste inget annat än att soldaten hela natten ända fram till morgonen låg ensam. I spisen var det eld hela natten som lyste upp, och hon såg inte något oanständigt som hände, fastän denna soldat om morgonen sade vid det han tog på sig rocken och kammade sig, att om han skolat vela hade han kunnat få lov att ligga hos Kerstin. Greta kände inte igen soldat, men Kerstin hade senare berättat att han hette Jon Bolling, och på utfrågan till vittnet om hon hört sägas det han skulle vara släkt med Kerstin, sa hon att det hade hon inte hört.
Handelsman Novander, som hoppats på en annan berättelse om denna soldat, kände nu att det började gå honom emot. Han begärde därför anstånd att få inskaffa vittnen om Kerstins ”förmenade elaka levnadsförhållande”, grannhustrun Annika Monsdotter utlät sig icke hava någon kunskap i ärendet, och som Novander inte kunde namnge vilka dessa andra vittnen skulle vara, och redan en gång tidigare fått uppskov i målet, så kunde rådstugurätten inte bevilja detta anstånd, att dra ut på ärendet skulle även förhindra Kerstin ytterligare att bruka salighetsmedlen.
Då rätten frågade Novander om han kunde göra värjomålsed, så svarade han att han för folks tals skull sådant icke ville, utan begärde åter anstånd, varför han äntligen samma på det sättet beviljades i en månad, men att Novander emellertid då skulle infinna sig och göra värjomålsed i denna sak, vartill han i anseende av de framlagda skälen och omständigheterna skulle dömas, så vida han icke med vittnen den dagen kunde göra sig fri från anklagelserna.
Den 22 april 1751 föll så domen i detta mål;
”Efter protokollet den 11 förleden mars infann sig i den förehavda lägersmålssaken borgaren Johan Novander samt kvinnfolket Kerstin Jonsdotter och ehuruväl Novander då utlåtit sig vilja vittnen till sin förmente oskulds visande inskaffa; varför som han och i brist därav är pålagd värjomålsed, och att sig emellertid därpå betänka, så på tillfrågan sade han nu sig icke hava några vittnen, utan påstår likväl sig vara oskyldig; Ty framkallade rätten Novander att värjomålseden avlägga, samt därjämte förmanade honom, att noga taga sig till vara för själavåda, och hellre bekänna sanningen, men han stod icke att förmå varken till edens gångande, ej eller att tillstå lägersmålet, för den skull emedan han brustit åt eden, så prövade rådhusrätten, att känna honom vid saken, samt pålägga honom Johan Novander, som medan dess nu avlidna hustru var i livet hävdat och med barn rått kvinnfolket Kerstin Jonsdotter, som icke i tjänst utan eljest på behagelig tid varit i dess hus, därför plikta 80 daler silvermynt, samt Kerstin Jonsdotter 40 daler, han giva fyra och hon två daler till Vimmerby kyrka, och efter vistbotfärdighet bägge i sakristian skriftas och avlösas, men som de ingendera förmå erlägga böterna till treskiftes, så dömdes han att avstraffas med 20 dagar och hon med 12 dagars fängelse på vatten och bröd.
Föregående utslag upplästes i parternas närvaro efter inkallande. Emot vilket Novander innan klockan 12 följande dagen förklarade missnöje, som på utdraget skrevs, med underrättelse att innan 3 veckor sina besvär inlägga.”
Någon senare anteckning i domboken har jag inte hittat, så med största sannolikhet fick Johan sitta av sina 20 dagar fängelse, gissningsvis i häktet i Vimmerby, och likaså Kerstin sina 12 dagar på vatten och bröd. Inte heller har jag funnit något mer om denna Kerstin och vad som blev av henne senare i livet.
Johan Novander vet vi däremot en del om, han föddes ute i Nyserum, Frödinge, son till bonden Elias Henriksson och Britta Svensdotter. Han växte upp i en stor syskonskara, brodern Peter blev även han borgare i Vimmerby (bodde i västra kvarteret på gård nr 23), brodern Nils blev komminister i Örberga, och alla tre bröderna tog sig efternamnet Novander. Dessutom hade de fem systrar, Sara Elisabeth, Maria, Brita, Elisabeth samt Stina Eliasdöttrar som alla levde sina liv bosatta i Frödinge.
Johan flyttade så småningom in i Vimmerby och blev dräng, och den 6 september 1731 ansökte han om att få bli borgare; ”…Insinuerade drängen Johan Eliasson Novander en supplique, hvar igenom han anhåller om burskaps winnande härstädes, uppå borgarnes Petter Hansson Wimmerstrands och Eric Persson Castmans caution. Hvar wid androgs, det han är en främmande nyligen ankommen drängen, som ännu icke här i staden tient ett åhr fullt uth, där dock wanligit skall altidh warit det ingen wunnit burskap, som icke sina 6 åhr först hos borgarskapet tient. I afseende hwartill warder uppå borgarskapets allmänna anmälte protst honom Johan Eliasson Novander sådan dess ansökning afslagen till dess han igenom ytterligare tienst giör sigh bättre bekant och meriterad.” Denna gång blev det alltså avslag. Johan fick vänta i ytterligare tre år, innan han den 7 oktober 1734 beviljades burskap och då blev borgare i Vimmerby och kom att driva handel, inte minst med oxar.
Några veckor senare, den 24 november 1734 så gifter sig Johan med den då 42-åriga Maria Viberg, den hustru som han senare var otrogen mot med Kerstin. Äktenskapet blir barnlöst, och Maria avlider efter en längre tids sjukdom den 7 juni 1750. Några år efter rättegången där Johan dömdes för lägersmål, så gifte han om sig den 29 april 1757 med Annica Löngren. De lever tillsammans, även det ett barnlöst äktenskap, fram till en ödesdiger dag den 6 oktober 1774 då både Johan och hans bror Peter omkom genom drunkning. Johans kropp hittades inte förrän långt senare den 17 juni 1775.
Anforskning 