Vi släktforskare har alla till och från stött på kyrkböcker där vi ifrågasatt prästens kompetens att överhuvudtaget kunna skriva något som ska vara i närheten av läsbart. Dessa böcker gör livet svårt för oss i vårt detektivarbete efter våra anors livsöden. Men sen finns det också präster som ansträngt sig och skrivit både läsbart och framför allt detaljerade böcker.
Prästens uppgift förr var att hålla söndagspredikan och husförhör, sköta dop, bröllop och begravningar, och däremellan ingjuta tillräcklig auktoritet hos församlingsmedlemmarna så att han uppehöll sin pondus och maktfaktor i socknen. Därutöver hade han även som uppgift att dokumentera i kyrkböckerna det arbete han utfört. Många präster arbetade med kladdböcker eller till och med lösa lappar, som sedan vid fotogenlampans sken skrevs in i originalboken.
Redan vid prästmötet år 1608 uppmanade dåvarande ärkebiskop Olaus Martini prästerskapet att börja föra bok över dop, vigslar och begravningar. Han fick nu inte så stort gehör för sitt önskemål, även om det finns en och annan församling som började föra bok på tidigt 1600-tal. Någon chans att driva frågan vidare fick inte heller Olaus då han avled kort därefter den 17 mars 1609.
På senare delen av 1600-talet påbörjades arbetet med en ny kyrkolag, ett mångårigt projekt som tog ny fart då Karl XI tillsatte en kommission 1684. Den nya kyrkolagen presenterades på 1686 års riksdag och i den fick vi nya, riksomfattande och samtidigt detaljerade regler för hur ”den kyrkliga personregistreringen” skulle ske. Denna kyrkolag ledde nu till att skrivandet tog fart ute i landets prästgårdar. Många av landets socknar och städers kyrkoböcker härstammar också från de sista åren under 1600-talet. Men som du vet är de tidiga kyrkböckerna som regel rätt fattiga på information, vid dop antecknades dopdatum men inte födelsedatum, likaså vid begravning antecknades begravningsdatum men inte dödsdatum. Så förblev det under ett antal årtionden, och det prästen skrev, var det i stort sett endast prästen som läste. Bortser vi ifrån det faktum att man skrev med den så kallade nygotiska, tyska handstilen så har vi även faktorn att då som nu hade alla präster en personlig handstil. Därutöver tillkommer ålder och syn som kunde göra handstilen darrig och mindre lättläst. Slutligen har vi även prästens ambition vilket är så tydligt i många fall, när ytterligare ett barn avlats fram i en fattig backstuga kan dopnotisen vara snabbt och slarvigt skriven, medan när någon prominent församlingsmedlem så som borgmästaren eller brukspatronen fick barn är handstilen en helt annan, både snygg och proper, vilket naturligtvis gör den mer lättläst. Var prästen dessutom tilldelad en stor församling med många medlemmar så blev det administrativa arbetet mer omfattande.
Så kom ytterligare ett av de svenska krigen, Stora Nordiska kriget som utspelade sig 1700-1721. Efter det började man inse vikten av att ha bättre koll på Sveriges befolkning. Även detta blev ett långdraget projekt, och först 1749 inrättades det så kallade Tabellverket, början på en systematisk befolkningsstatistik. Uppgifterna denna statistik baserades på ålades landets präster att ta fram, som nu skulle ange hur många som fötts, dött och gift sig under respektive år. Denna arbetsuppgift var inte något som togs emot med glädje av prästerna, som klagade högljutt redan vid 1752 års riksdag, ett missnöje de inte fick så mycket gehör för. Men på grund av Tabellverkets krav på statistik, så ser vi också att kyrkböckerna börjar innehålla mer uppgifter från 1750-talet och framåt, vilket naturligtvis är glädjande för oss släktforskare.
Hur mycket nu 1700-talets präster än knorrade och protesterade, så skulle skrivandet bli än mer omfattande på 1800-talet. 1858 inrättades Statistiska centralbyrån som kom att ersätta Tabellverket. I en kungörelse 1859 beslutades det att folkräkningarna från och med 1860 skulle grunda sig på individutdrag ur kyrkböckerna. Prästerna fick nu varje år sitta och i stort sett skriva av kyrkboken och skicka in detta till SCB, kopior som idag kallas för SCB-utdragen.
Samuel Gustaf Örtenberg
Trots detta förekommer det fall där präster ändå tog sig tiden att noggrant föra sina kyrkböcker mer detaljerat än vad plikten krävde. En sådan kyrkoherde var Samuel Gustaf Örtengren. Samuel föddes den 15 augusti 1792 i Linköping, son till bryggaren Samuel Örtengren och Maria Gelsén. Samuel prästvigdes 1815 och blev bataljonspräst vid Kalmar Regemente 1818. Efter att ha verkat som både slotts- och hospitalpredikant i Linköping och dessutom kyrkoherde i Askeby, så anlände han slutligen till Horn och Hycklinge församling 1840. I bokverket Östgötars Minne kan man läsa:
”Bevistade som beväringsunderofficer fälttåget i Norge 1814 och blef därunder fältväbel. — Hade goda prädikogåfvor; gjorde sig som slottsprädikant bemärkt genom sitt ofta goda sätt att bereda dödsfångar. Träffades i Horn 1850 af den olyckan att genom vådeld förlora bl. a. kyrkoböckerna och alla de prädikningar, som han under sin kraftfullare ålder utarbetat, och vållade honom denna förlust stora olägenheter.”
Lågorna i den stora kyrkbranden den 10 januari 1851 slukade det mesta av de två församlingarnas kyrkböcker från 1700-talet och som nämnts även mycket av de böcker Samuel själv fört under sina första tio år i församlingen. Allt detta mödosamma arbete var nu förgäves. Trots denna tragedi, så fattade Samuel åter bläckpennan och började föra troligen än mer detaljerade anteckningar än tidigare som kompensation för all den information som gått förlorad. Uppgifter om föräldrar, äktenskap och barn fördes nu in i dödboken om den person som avlidit och blev nästintill ett personhistoriskt uppslagsverk i miniatyr till glädje för oss idag. Några av de mer tragiska händelserna som man i detalj kan läsa är följande;
Den 13 april 1852 i Horn gick den 19-åriga Lena Sofia Gustafsdotter ”ut på morgonen med fadern och en yngre broder att plåcka moss, på hemvägen middagstiden tog hon med brodren samma stråt öfver Åskgöl, der isen brast under dem bägge. Vid anskri kom Fadren, som tagit en annan väg, och lyckades rädda den 9åriga gossen, men dottren var redan drunknad.”
Den 4 september 1852 i Horn gick 13-åriga Christina Lovisa Axelsdotter ”ned till torpet Wärpelen för att derifrån hemföra en qviga Lördagen den 4 på aftonen. Under springandet efter kreaturet som icke lät taga sig, hade troligen något af de inre kärilen brustit, ty straxt kände hon sig så illamående att hon måste sätta sig ned hwarvid hon sade till sin yngre medföljande syster ”Jag tror jag dånar” efter hvilket yttrande hon genast tyckes kommit i dödsarbetet, ty då dess yngre systern nalkades stirrade hon blott med ögonen och tillropade herre, att skynda till mostren ”ty jag dör”. Flickan sprang då till Wärpelen derifrån hon åtföljd af torparen och dess hustru genast återvände men fann vid återkomsten systern redan död.
Den 19 mars 1858 i Hycklinge avled 76-åriga Margaretha Carlsdotter av brännskador: ”Natten mellan Tisdagen och onsdagen klockan 10 utbrast eld i boningshuset under de gamles djupaste sömn. Mannen som vaknade vid braket och fräsandet af elden som härjade i mellandelen af byggnaden sprang upp ur sängen och vid öppnandet af stugudörren möttes af de inrusande lågorna. Hustrun son i förskräckelsen tog vägen åt den vanliga utgången områddes af lågorna och nedföll och mannen, hvilken skyndade att draga sin hustru ur elden, fattades tillika af elden. Bägge svårt skadade af många och djupa brännsår, kommo genom köksfönstret ut ur det brinnande huset. I blotta linnet, som till det mästa blef förtärdt af lågorna, blefo de så förbrända, att hustrun följande dagen på aftonen afled och mannen efter all sannolikhet snart följer henne efter.”
Den 12 oktober 1858 i Hycklinge avled 43-åriga Anna Catharina Nilsdotter; ”Genom ett olyckligt fall utför ett berg i skymningen den 1 oktober då hon skulle hemköra kreaturen blef hon qvarliggande utan ringaste rörelseförmåga till följande dagen, då hon hemforslades och efter många stora plågor afled.” Dödsorsak; Krossad.
Men även det positiva lyftes fram:
Den 19 januari 1856 i Hycklinge dog Olof Danielsson vid Gröninge Säteri, om denna gode man skrev Samuel; ”En utmärkt hederlig rättskaffens och klok man. Sällsynt skicklig i behandling och botande af sjuka och lembrutna både menniskor och djur. Nitisk och oförtruten i att hjelpa och rädda der nöd var förhanden.”
Även om mycket av det vi läser i dessa dödböcker är av tragisk karaktär, så ger det oss ändå en intressant inblick i vad som hände. Jag tror vi alla känner både glädje och tacksamhet när vi i de inte allt för ofta förekommande fallen stöter på präster och kyrkoherdar som Samuel som skrev ner alla dessa händelser och fakta. Samuel dog den 4 januari 1864 av njursten och kallbrand.
Anforskning 