När elden härjade i Sevede

Eldstad

Elden har varit livsviktig för våra förfäder, det var elden som värmde stugan på vintern när kylan var isande kall. Det var över elden som man lagade mat och bakade sitt bröd, och ute i smedjan använde man elden för att kunna forma redskap och verktyg. Men elden var även en ständig fara. I städerna låg trähusen tätt, och vårt lands historia kantas av den ena stadsbranden efter den andra. Jag har själv berättat om de omfattande bränderna i Vimmerby stad 1683 och 1821, och rädslan för eldens härjningar var stor. Men det var inte lättare när man drabbades av eldsvådor ute på landet, och skedde det på vinterhalvåret så blev livet mycket svårt.

Den första mars 1701 hölls årets första ordinarie laga ting för Sevede härad i tingshuset i Vimmerby stad. Fram inför rätten klev änkan på Uggletorp i Frödinge socken, Catharina Jönsdotter och ”gaf klageligen tillkiänna huruledes för 6 wickor sedan, oförmodeligen henne öfwergått een häftig wådeld”. Elden hade lagt hennes logelada, foderlada och fähus till aska. Dessutom hade elden tagit allt hennes hö och all säd, när branden ”war öfwergången hon intet ägde det ringaste till folck eller kreatur”. Catharina bad nu ödmjukast om någon hjälp till sitt underhåll och husens upprättelse. Husen som gått förlorade värderades till 70 daler silvermynt, och detta skulle nu ersättas genom brandstoden.   

Allt sedan medeltiden fanns det något som kallades för brandstod (av fornsvenskans brandstuþ, stuþ = stöd, hjälp), vilket betydde att bönderna i häradet skulle hjälpa den som drabbats av vådeld som förstört boningshus, uthus, säd, foder eller förlorat boskap och kreatur i brand. Beroende på skadans omfattning kunde det vara en del av bönderna eller samtliga i häradet som fick bidra. Prästgårdar, frälsesäterier och kronans ladugårdar var dock undantagna från att behöva bidra.

För att få hjälp fick man på landet vända sig till tinget, vilket som regel endast hade tre årliga möten. Hade man inte möjlighet att få tillfällig hjälp av släkt eller grannar, så kunde man få löfte om att få tigga i det egna häradet. Vid tinget gick uppgiften till landshövdingen, och nämdemännen kunde vara med att värdera det som blivit förstört av brand för att man skulle kunna avgöra hur stor ersättning som krävdes. Det varje bonde bidrog med var en viss mängd spannmål som ersättning till den drabbade. När storleken på ersättningen (brandstoden) var bestämd, så skulle den snarast betalas ut. Den som inte på bestämd dag erlade sin del fick böta 3 öre (enligt Östgötalagen).

Brandstod nämns så tidigt som i Skånes landskapslag från 1200-talet. Härefter skrevs brandstod även in i Dalalagen, Östgötalagen och Västmannalagen. I Skånelagen stod det även om ”Den man, från vars hus eldsvåda uppkommer, som förtär annan mans hus och minst vållar en skada om 6 öre penningar, skall vara skyldig att böta 3 mark till skadelidande…”

Riksomfattande blev brandstod först i och med Magnus Erikssons landslag år 1347. Skyldigheten att bidra till brandstoden inom häradet fanns även beskrivet i Kung Kristoffers landslag 1442 och i 1734 års lag kan man läsa (byggnadsbalkarna kap. 24 §6); ”I hware landsort skal å Tinget, i Konungens Befalningshafwandes närwaro, häradsboerne emellan förening uprättad wara, huru mycket för whart och ett nytt hus, & helt hemman eller mindre, i brandstod gifwas skal; och när eldskada sedan timar, före then, som lidit, häradshöfdingen, och han nämne synemän, som skadan skåda…”

Brandstoden var till för de som bodde i landsförsamlingarna. I städerna under medeltid fanns inget skydd, utan var tragedin framme så var tiggeri den enda utvägen om man inte kunde få hjälp av exempelvis släktingar. År 1687 uppmanade kung Karl XI landshövdingarna i riket att arbeta för skapandet av så kallade brandstodsföreningar. I en sådan förening kunde borgaren sedan ta en frivillig försäkring mot brand. Brandstodsföreningar kom även att skapas i en del av landsförsamlingarna. På så sätt kom brandstoden att stegvis avvecklas under 1700-talets andra hälft, men först år 1853 upphörde tvånget helt att bidra till brandstod.

Den 13 juni 1704 var det dags för sommarting i Sevede. Som vanligt hölls mötet i Vimmerby tingshus, och inför rätten trädde saköresfogden Oluf Månsson fram. Saköresfogden var den person som samlade in de böter (sakören) som man blivit utdömd att betala vid brott. Oluf var nu förtvivlad, och beklagade sig högeligen över den svåra och oförmedeliga vådeld som gått över hans hus den 29 maj. När rätten frågade hur elden hade uppstått så berättade Oluf följande.

Oluf och hans hustru hade den söndagen varit vid Frödinge kyrka, och hemmavid hade de lämnat kvar sin son på 10 år och deras yngsta son allenast 3 år gammal. Pojkarna hade lagt ett nytt vedträd på elden för att den inte skulle slockna, och därefter gått ut en stund för att kika på ett fågelbo. Elden hade under tiden fallit ner i det lilla torra bränsle som då legat och varit som timmer. Elden hade sedan tagit sig allt mer och bränt ner både hans stuga och kammare. I kammaren hade han haft all sin ”ringa ägendom kläder och kistor, så som och 100 daler silfwermynt saaköhren hwilka uti en pung woro liggande i dess kista”. Sakörespengarna var insamlade i Sevede och Tunaläns härader under det gångna året. Pengarna hade han återfunnit i askan då elden var över, och mynten hade smält ihop till tre klimpar, som han nu framvisade för rätten. Pengarna hade varit enkla och dubbla Caroliner, och kom nu att förvaras hos rätten tills vidare. Ärendet skulle nu lyftas till landshövdingen för vidare hantering. Förhoppningsvis hann Oluf få hjälp att bygga upp sitt hus igen innan vinterns första snö föll några månader senare.

Går vi två år framåt i tiden, till tinget den 2 mars 1706 så stöter vi på ett riktigt tragiskt fall där elden var inblandad. Denna dag var det hustru Ingred Swänsdotter i Hållbäckshult i Frödinge som steg fram för rätten ”medh gråtandes tårar”. Ingred berättade att hennes man, Swän Mårtensson sista söndagen före jul hade gått till Frödinge kyrka. Hemma hos Ingred var deras två-åriga dotter Ingeborg, som hade fått en mässingsring att leka med, medan Ingred själv hade gått ut för att utfodra deras två grisar. Fast än Ingred bara hade varit ute en liten stund, ska den lilla flickan ha gått till spisen, och olyckan varit framme, då elden från spisen fattat tag i hennes kläder. När Ingred kommit in i stugan igen, så hade dottern stått mitt på golvet och elden i hennes kläder hade stått i ljusan låga! Ingred hade fått av henne de brinnande kläderna, men flickan blev bränd på vänstra handen och fått blåsor på den högra. Hon hade även blivit bränd på låren och magen. Flickan hade på kvällen inte varit speciellt hungrig, men däremot druckit en hel del. Fram på natten hade dock flickan blivit hårdare tagen, och slutligen givit upp andan.

Swän och Ingred berättade nu att fjärdingsmannen Per i Boda hade sagt åt dem bägge att de skulle komma hit till tinget så att de skulle kunna bli rannsakade. Rätten frågade nu om någon hade besiktat barnets kropp innan det begravdes, och om någon hade varit närvarande innan barnet avled. Men inget av vittnena var denna dag närvarande i rätten. Nämdemännen valde därför att skjuta upp ärendet tills nästa ting, till vilket vittnena skulle infinna sig.

Nästa ting hölls den 7 maj. Första vittnet var Ingell Bängtsdotter som berättade att när hon var och klädde barnet, så såg hon att det var bränt på bröstet, armarna och ansiktet. Ett annat vittne var Brita Nilsdotter, som berättade att Ingred kommit och bett om dricka, och sedan talat om vad som hänt dottern. Brita hade då följt med och sett att barnet var bränt på magen, bägge armarna och i ansiktet.

Det var nu dags för tinget att avkunna dom i detta tragiska ärende. Vittnen hade betygat att Ingred Swänsdotter i Hållbäckshult intet länge varit ute ifrån sitt lilla barn, Ingeborg Swänsdotter, då det olyckligen råkat i elden som hade tänt på hennes kläder och dessa förbränts. Barnet hade fått såna skador av detta att det hade givit upp andan och avlidit under natten som följde. Men likväl så dömde nu tinget Ingred till att böta 3 mark silver då hon ”allena lemnat barnet”.


Källa:

Sveriges rikes lag 1734
Svenska folket genom tiderna, elfte bandet, 1940.
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:20 (1701-1701) Bild 280 (AID: v280415.b280)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:120 (1704-1704) Bild 960 (AID: v280427.b960)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:184 (1706-1706) Bild 520 (AID: v280435.b520)
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län (H) EVIIAABA:184 (1706-1706) Bild 1000 (AID: v280435.b1000)

 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till När elden härjade i Sevede

  1. Lars Söderholm skriver:

    Reblogga detta på Mina anor.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s