Historien om Vimmerby marknad, del 1

Under hundratals år har det varit marknad i Vimmerby tre gånger per år. Idag är marknaden inte den livliga händelse som det var förr, utan är mer en gemytlig stund då gamla vänner träffas för att språka en stund. Men så har det inte alltid varit, marknaden var livsviktig för stadens handel och då främst boskapshandeln. Folk kom långväga ifrån för att delta, inte allt för sällan ända från Stockholm. Marknaden var också viktigt för våra drängar och pigor, det var här man kunde träffa och komma överens med nästa husbonde om följande tjänsteår.   

VimmerbyMarknad1910Vimmerby marknad omkring 1910.

Vimmerby är och har alltid varit en liten stad. Långt från närmaste kust, omgiven av de djupa skogarna i norra Småland, och utan något större vattendrag att frakta gods på. Men allt efter som medeltiden inleddes, så knöts allt fler färdvägar samman just i Vimmerby från de andra köpingarna och marknadsplatserna. Kringresande handelsmän slog upp sina bodar på åsens krön i Vimmerby och gjorde affärer och blev så småningom bofasta här, det var så Vimmerby växte fram och blev en stad. Vimmerby må vara en av landets mindre städer, men var under hundratals år en av de viktigaste marknadsplasterna i Småland för kreaturshandlarna där de gjorde upp affärer, köpte och sålde djur.

Gustav Eriksson (Vasa) ville på sin tid att Kalmar stad, som på den tiden bara låg några få mil från den danska gränsen i söder, skulle blomstra, och på så sätt kunna göra Kalmar slott än mer ointagligt och mäktigt. För att göra detta, så tog Gustav ifrån Vimmerby sina stadsprivilegier 1532 till förmån för handeln i Kalmar. Men inte ens vår historias mäktigaste landsfader kunde helt kuva de stolta och envisa borgarna i Vimmerby. Så trots kungens beslut hölls ändå en marknad om året i staden vid midsommar. Dessutom höll Eksjö respektive Västerviks borgare varsin marknad i Vimmerby därutöver, så det var ändå tre marknader i staden även under Gustavs regeringstid.

Kung Sigismund var inte heller han glad åt de trotsiga handlarna i Vimmerby, Han skrev 1595 ett brev till dåvarande häradsfogden i Sevede (och Aspeland) Nanne Bengtsson och beklagade sig. Sigismund beordrade att Bengtsson skulle se till att den årliga marknaden upphörde, vilket uppdrag Nanne misslyckades med. Marknaden hölls varje år fram till 1604 då Vimmerby åter fick stadsprivilegier.

Att Vimmerby fick tillbaka sina stadsprivilegier kan vi tacka kung Karl IX för. Ett beundransvärt beslut, med tanke på att Kalmar stad hade plundrats 1599, och tre år senare drabbats av pesten som dödade hälften av Kalmar stads innevånare. Men Karl IX insåg vikten av att åter låta Vimmerby vara en stad med privilegier. Att just marknaden var viktig för staden förstår man då det är första punkten som Karl IX tar upp i privilegiebrevet daterat 1604:

”Först, skole the hafwa tre marknader, twå om winteren och en om sommaren. Then första marknaden skall stå om Hindersmässotid, then andra marknaden, S. Mathie dag i fastan. Then tredje åtta dagar före midsommars dag, hwilen the hafwe ännu; samme marknad må besökie alle inländske Städers Borgare med theres wahrur, och skall samma marknad stå hwar gången twå dagar”.

Dessutom gav Karl IX Vimmerby i ett brev daterat 10 februari 1610 staden rättighet att bedriva torghandel varje lördag: ” Hwarföre hafwe dhe gode Herrar af Rikets råd med mig synts godt wara, at Staden kunde blifwa försörjd med torgdagar, så wähl som uti andra städer, och fördenskull uppå H. K. M:ts nådige behag efterlåhtet, at i Wimmerby måge hållas Torgdag hwar Lögerdag, dit almogen må söka med sina warur, hwad dhe kunna hafwa til at sälia.”

Dåtidens marknader var mycket mer livliga än nu, det klagades ofta på att militärer glada i hatten sköt med sina bössor. Under marknadsdagarna var det inte frågan om utan när det skulle bryta ut slagsmål.  1647 på Hindersmässomarknad (i januari månad) hade soldaten Trulls Nilsson huggit med sin värja både Anders i Djursdala och Emund i Elekulla. Så mycket straff för detta blev det dock inte då ”Trulls Nilsson är soldat och en utarmad karl”.

Riktigt tragiskt gick det på marknaden den 11 oktober 1654. Det bröt ut slagsmål mellan borgaren i Vimmerby Hendrich Fransson, Anders Gunnarsson från Vadstena och Per Jonsson från Eksjö. Hendrich blev så illa slagen att han avled en vecka senare. Fallet togs upp i rådhusrätten den 16 november, där Hendrich änka och son vittnade. Domböckerna skvallrar om fler otäcka händelser, På vårmarknaden 1645 gick rådman Jon Oloffsson vakt och blev då knivstucken av Sven Jönsson.

Även stölder var vanliga på marknaden förr i tiden; Vid rådhusrätten den 10 augusti 1674 anklagade byfogden en polack vid namn Tomas Henricsson som var boende i Pelarne socken att vid Henriksmässomarknad i Vimmerby stulit ifrån Måns Håkanssons son i Marsiöö i Misterhults socken 21 daler och 7 öre kopparmynt. Tomas nekade inte till att han hade så som han sa hittat pengarna, och eftersom ingen hade efterfrågat pengarna så hade han köpt både säd och kött för dessa. Tomas dömdes till att betala tillbaka tredubbelt till Måns son, men då Tomas inte hade något att betala med, så omvandlades straffet till gatlopp. 

Den 19 januari 1716 hölls årets första marknad i Vimmerby, och då blev Anna Möller (änka till sämskmakaren Nils Nyman) bestulen på både kläder, varor och 12½ daler silvermynt. Elva ryska krigsfångar kallades in till rådhusrätten för förhör, och tillslut erkände Mikula Likvinoff. Straffet blev böter, tre gånger det stulna värdet, men då Mikula inte kunde betala så mycket, så fick han slita ris och sitta i stocken och skämmas. Dessutom fick han återlämna det stulna till Anna Möller.

Förr var marknaden det enda tillfället som de på landet hade rätt att sälja sina varor, och även att köpa de varor som man själv inte producerade. 1846 kom en ny lag som tillät lanthandel och man fick nu sätta upp handelsbodar om den var minst tre mil från stadsgränsen. Samma år avskaffades hantverkarnas skyldighet att tillhöra en skråorganisation på landsbygden.

18 år senare, år 1864 undertecknade Karl XV förordningen som skapade näringsfrihet i Sverige. Nu fick man sätta upp handelsbod oavsett avstånd till staden. Detta gjorde att marknadens betydelse minskade på mitten av 1800-talet, förutom för just för kreaturshandeln, som fortsatte att vara viktigt ända in på 1900-talet.

I dagspressen rapporterades det om varje marknad, och genom dessa notiser får vi veta både om vädret på marknadsdagarna men framför allt vilka priser som varorna hade uppnått: 

I Post- och Inrikes tidningar, 5 mars 1853 skriver man att ”Vimmerby marknad, den 22 och 23 Febr., var temligen besökt och tillgången på födovaror ymnig: spanmålen, synnerligast råg, har nedgått i pris, och deraf voro icke obetydliga qvantiteter torgförde. Medelpriserna under marknaden noterades: råg 12: 24 à 13 rdr, kort 13 rdr, ärter 16 rdr, hafra 7: 24 à 7 36 per tunna. – Ett före marknaden inträffat yrväder hade till en del stängt vägarne till aflägsnare byar, så att marknaden, om detta icke inträffat, troligen blifvit lifligare.”

Nämnas bör naturligtvis även priserna på kreatur; ”Vimmerby marknad den 22 maj 1890 visade riklig kreaturstillförsel och ganska livlig handel. Prisen voro: för 13 qvarters oxar 300-325 kr., för 12 qvarters 260-280 kr., och för 11 qvarters 200-225 kr. paret. Kor betingade 50-60 till 80-90 kronor stycket, ungstutar och qvigor 40-50 kronor stycket samt små lifgrisar 18-20 kr. stycket.”

Den 28 februari 1870 rapporterade Nya Dagligt Allehanda: ”Vimmerby den 25 februari. Marknaden härstades förliden tisdag gynnades af vackert väder och var talrikt besökt, hvartill det goda slädföret betydligt bidrog… Der handeln var som lifligast var å krogarna och förekomma på aftonen på och invid desamma, i följd af starkt Bacchus dyrkande, bland den församlade allmogen åtskilliga gräl, hvilka hade till följd ett och annat mindre slagsmål; dock förekommo ej några oordningar af svårare beskaffenhet.

Inte riktigt lika livat var det på årets första marknad 1879: ”Vimmerby marknad företedde ej det lif wåra marknader eljest pläga wisa. Det ypperliga föret hade wisserligen hitlockat folk från alla wäderstreck, men kommersen gick dock trögt; det märktes tydligt att såwäl affärsmän som jordbrukare ha ondt om mynt, ty på flere år minnas wi ej prisen så låga som nu. Så såldes t. ex. hafre, prima Smålandswara, för 5:50 a 6 kr. tunnan och råg till 14 a 15; fläsk, kött och smör woro äfwen swårsålda waror. Industrialster, såsom möbler, slädar och laggkärl, hade tillförts i mängd och afyttrades owanligt billigt. Boståndens antal war litet – och ”ruschen” knappt märkbar; klockjudar och ”nasare” kunde ej kugga [lura] bort mycket af sitt kram, ty deras kunder – bondpojkar och jäntor – hade knappt pengar till det för dem wid dessa folkfester förmänsta: win, öl och karameller. Med nykterheten war det på aftonen si och så, men ordningen war utmärkt; det owanliga inträffade att ingen enda behöfde låna hus i ”finkan”.

Men det hände mycket mer än så på våra marknader under 1800-talet… stölder, tragiska dödsfall och till och med mord. Om detta ber jag att få återkomma om i den andra och avslutande delen av ”Historien om Vimmerby marknad”. 

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s