”Håkansson Elin. En i 17:de seklet temligen omtalad sierska, som till och med skall varit af konung Carl XI pröfvad till sin spådomsanda. Äfven i andra afseenden skall hon utmärkt sig, t. ex. genom fjerrskådning, hemligheters upptäckande m. m. – Förmodligen lärer hon gjort intryck på Carl XI, ty äfven sonen Carl XII visade henne nåd. Han skänkte henne eller hennes man, Joen Håkansson, gården Kopparmåla, kort efter Carl XI:s död.”
Så beskrivs den kloka gumman Elin från Koppermåhla i bokverket Anteckningar om Svenska Qvinnor, utgiven av Wilhelmina Stålberg och Per Gustaf Berg år 1864. Elin, som här har fått makens efternamn, hette egentligen Kerstin Persdotter. Om Kerstin har det uppstått rykten som med åren blivit rena myter. Det faktum att hon (eller maken) fick gården Koppermåhla, 1/4 mantal (som ligger ligger omkring tre kilometer sydväst om Vena, bara några hundra meter från Skatsjön) av kung Carl XI och som överlämnades av sonen Carl XII har fått en del att tro att Kerstin skulle ha haft en romans med den gamle kungen och dessutom fått barn med honom. Att Kerstin var i 60-års åldern då hon träffade kungen bör påvisa osanningen i detta rykte.
För den som inte känner till historien om Kerstin, så var hon vida känd i nejden, att hon var synsk, hon kunde när något hade blivit stulet tala om både vem som var tjuven och vart det stulna hade blivit gömt. Även borttappade saker och boskap som gått bort sig kunde hon hjälpa till att hitta. Hon var omtyckt av alla i grannskapet, ända upp till självaste landshövdingen.
När kung Carl XI reste genom Småland mot Kalmar så fick han i dessa trakter höra talas om Kerstin och hennes förmågor. De båda träffades på gästgivargården i Hulingsryd (Den gamla bondebyn där Hultsfred ligger idag). Kungen hade då satt hennes förmåga på prov, och bett henne beskriva griskultingarna inuti en dräktig sugga. Detta hon gjorde, och kungen beordrade därefter att suggan skulle slaktas och kultingarna visade sig då stämma överens både till antal, kön och utseende så som Kerstin hade beskrivit dem.
Men som många andra kloka gummor så var det lätt hänt att rykten började sprida sig om signeri och andra svartkonster, och även Kerstin fick stå inför rättens dömande blickar…
Sevede häradsting 1697:
Den 14 juni 1697 inleddes sommartinget för Sevede härad, och allra först ut var Kerstin Persdotter. Hennes ärende hade varit uppe i Göta hovrätt, och enligt hovrättens order från den 29 april togs nu ärendet upp i Vimmerby tingshus. Saken inleddes med att hovrättens brev med bifogat extrakt från västra härads protokoll från den 8 februari 1696 lästes upp. Kerstin svarade på detta, och berättade att hon hade blivit överhopad från åtskilliga orter, där folk hade velat ha hjälp med en rad olika sjukdomar bland annat fallandesjuka men även barnsängskvinnor och boskap hade hon kontaktats för. ”…och derföre inthet kan förneka uthan in een sådan kunnat warit hoos henne som uthi ransakningar förmählas, men att några sökte henne om någon Edgång eller någon dödsman, kan hon intet minnas, ty sådant befattar hon sigs intet med och alldrigs giort”
Kerstin bad nu att få berätta hur hon brukade behandla folk. Hon besannade att vid Guds den väldige och allvetande att hon om sommaren samlade på allehanda slags örter och löv, och när någon kom till henne och haft med sig kläder av en sjuk och berättat vad det var för sjukdom, så hade hon gjort en smörja och bestrukit kläderna med denna. Därefter hade hon uti Jesu namn sagt hur de skulle förhålla sig vid den sjuka, och vet intet annat än uti Jesu namn gör hon det, och Jesus är den som verkar allt, hon kan eller vet ingenting i världen, utan har endast kunskap om att koka smörja och plåster, som hon använt för att läka sår som ingen annan kunnat läka eller ens velat ta sig an.
Kerstin var alltså hela tiden tydlig med att allt läkande som hon utförde gjorde hon i Jesu namn och därigenom under Guds övervakande, så långt bort ifrån svartkonster och signeri som man kunde komma.
Detta kunde hon skaffa många bevis för, och som hon nu blivit dragen inför rätta, och brydd för sin goda vilja, och förnimmer att det intet ska vara lov skall hon aldrig mer utöva sådant eller hjälpa någon människa och om all hennes boskap dog av sjukdom så skulle hon aldrig bruka något där emot. Om hon blev av överheten förbjuden, så vill hon inte undandraga sig det straff som överheten vill pålägga. Vidare berättade Kerstin att under dessa dagar då hon varit instämd så har det varit tvenne personer som besökt henne, en hustru som nyligen är kekaiat (bekajad = besvärad) av fallandesjukan (epilepsi) och om ett barn som är nummet (genom slaganfall eller sjukdom förlamad) men hon hade visat bort dem. Då hade de trugat (försökt tvinga/övertala) henne genom att säga att de skulle söka landsherren, men hon hade ändå inte hjälpt dem.
Nu frågade tingsrätten hur hon kurerade fallandesot, och den som nummet är? På det svarade Kerstin, att för fallandesjukan smörjde hon i Jesu namn sin smörja på kläderna, och sade åt folket, att när de kommer hem, skall en som inte tidigare sett den sjuka falla, riva kläderna av honom när han faller, och bränna upp dem, och sedan i Jesu namn klä på de kläder hon smörjt uppå. Den som är nummet gör hon en smörja av nio slags löf av brända träd, färskt smör och bocketalg, och ber i Jesu namn bruka densamma.
Rätten frågade Kerstin om hon utför någon läsning i samband med detta? Men till detta nekade hon och sa, ”Neij iags kan ingen läsning, Gud bewara migs derföre. Uppbods sigs för hehla Tingsallmogen om någon är som kan säija henne giort någon menniska något ondt?” På det svarade alla närvarande att de aldrig hört henne göra något ont, men mycket gott, särskilt med sjukdomar på människor och boskap, sår och andra skador. Rätten frågade även om hon lärt sig av någon? Men det hade inte Kerstin, hon hade börjat med örter och smörjor, att läka sår och själv lärt sig mer och mer när hon såg hur det hjälpte. Slutligen frågades hon ”Om hon tillståår när hon tager emoth tillsände kläder det hon gåår afsijdes och bruker någon widskepelse? Swar: Näij det skall aldrig någon säija, det aigs giör, det giör aigs i deras åsyn, och säger dem och bder dem minnas, att de alt bruka uthi Jesu nampn.”
Det tycks inte råda någon tvivel om att Kerstin, Kloka Elin kallad av vissa, var en rakryggad kvinna vid sina 70 år, även om hon var ödmjuk inför rätten, så kunde hon svara på alla dess frågor med klarhet, och att hon dessutom var en mycket omtyckt och respekterad kvinna vida omkring. Och det var inte bara bland vanligt folk, utan det skulle nu visa sig att hon även hade stöd från kyrkans män i trakten.
Pastorn i Vena socken, herr Swän Melander hade skrivit ett brev till häradshövdingen daterat den 13 juni 1697 i vilken han skrev, att gällande förfrågningar om min sockenkvinna H. Kerstin att jag som dess själaförare, där om något borde veta och om inte hans svärfars begravning i Assby den 15 juni hade upptagit hans tid, så hade han varit där i rätten för Kerstins skull. Men i brevet skrev han att han funnit Kerstin vara en snäll kvinna, med kunskaper om medicin, med sår och benbrott och andra invärtes sjukdomar, och väl kan umgås (ta hand om) barnaföderskor och sjuk boskap, brukandes bara naturliga läkedomar. Sven hade dessutom diskuterat både publika och privata ärenden genom åren med Kerstin.
Även en attest från komministern herr Sven Hvenman skriven den 12 juni 1697 lästes upp, i vilken han skrivit att den gudfruktige hustrun Kerstin Persdotter hade av honom begärt en vittnesskrift hur hon har i Vena församling har förhållit sig. Hvenman kunde på samvetets vägnar intet annat säga än så mycket som han visste om, så hade hon sig ärligen och väl förhållit vad hennes kraft i läkedomar vidkommer, och att hon var snäll vilket många kunde vittna om. Faktum var att han själv några år tidigare hade i en olycka fått ett träd över sitt ben, och att hon då med stor snällhet med smörja och plåster på fem veckors tid fick benet läkt, och allt sådant gjorde hon i Jesu namn. Aldrig hade han hört henne göra någon illa.
Innan rätten nu skulle föra fram sin dom, så bad hustru Kerstin och få veta om det var olovligt att utöva läkedomar, och om så var fallet, så skulle hon aldrig mer hjälpa folk eller boskap. Det skulle inte heller vara någon större uppoffring, då hon aldrig tog något betalt för sina tjänster. Hon berättade också att hon var av pastorn tillordnad som barnmorska i församlingen.
Det var nu dags för rätten att komma med domen, och efter noga övervägande av saken, så kunde rätten för denna gång inte belägga hustru Kerstin Persdotter i Koppermåhla med något straff, eftersom det vid detta tillfälle inte var någon i rätten som kunde tillägga henne något vidskepligt eller straffbart, gjort någon människa ont, eller undgått med signeri eller läsningar. Utan istället besannades att hon brukar örter och smörja och plåster, och det med ”gudelige gebörder och uthi Jesu heliga nampn, som hon och ähr een gudsfruchtig qwinna.”
Göta hovrätt skulle året därpå (1698) komma att befria Kerstin helt från trolldoms-anklagelserna. Kort därefter omnämns dock Kerstin i Ydre häradsrätts dombok, då drängen Thes Thesson i Lijdhullt (Lidhult) i Norra Wi socken försökt anlita henne för att få Karin Hansdotter i Sånstorp (Sonstorp) att bli kär i honom. Saken togs för första gången upp på sommartinget 1698, och senare på hösttinget samma år. Upplösningen kom på vintertinget den 14 februari 1699 där rätten konstaterade att Kerstin inte kunde belastas för något då hon tidigare blivit befriad från anklagelser om utövande av svartkonster av Göta hovrätt. Drängen Thes däremot fick böta för sina synder.
Kerstin som var född omkring år 1627 dog bara några år senare, 1702, troligen av ålderdom. Hon var gift med bonden och tidigare soldaten Joen Håkansson, född omkring 1625, död i augusti månad 1706, och begravd den 26:e. Deras son Olof, född omkring 1650 i Koppramåla skulle ta över gården efter fadern och även han bli en respekterad man i trakten, då han senare i livet blev nämndeman i just Sevede härad. Olof dog den 6 januari 1737. Dottern Ingeborg, Olofs syster dog som ung och begravdes den 15 november 1674.
Källa:
Göta Hovrätt – A.f. Kalmar län (H) EVIIAAAE:36 (1696-1698) Bild 1510 / sid 61 (AID: v208492.b1510.s61)
Göta Hovrätt – A.f. Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698) Bild 4260 (AID: v217826.b4260)
Göta Hovrätt – A.f. Östergötlands län (E) EVIIAAAF:89 (1698) Bild 1400 (AID: v217826.b1400)
Göta Hovrätt – A.f. Östergötlands län (E) EVIIAAAF:90 (1699) Bild 2760 (AID: v217827.b2760)
Vena (H) CI:1 (1633-1706) Bild 155 / sid 303 (AID: v41439.b155.s303)
Vena (H) CI:2 (1707-1768) Bild 180 / sid 351 (AID: v41440.b180.s351)
Vena (H) CI:1 (1633-1706) Bild 158 / sid 309 (AID: v41439.b158.s309)
Litteratur:
Försök till Ett Landskaps Beskrivning, M. G. Craelius, tredje upplagan 1930, s 78
Historiskt-geografiskt och stat. lexikon öfver Sverige, 1859-1870, fjärde bandet, s. 237
Finner ni faktafel i detta inlägg eller har mer att berätta om Kerstin, så tveka inte att höra av er till mig på anforskning@outlook.com.
Anforskning 