(Klicka på bilden för större version)
När man sitter och läser i domböckerna från 1600-talet så stöter man ibland på händelser, stora som små som väcker ens nyfikenhet. Tänkte därför bara som hastigast dela med mig av följande. I rådhusrättens dombok i Vimmerby från 1664 finns det på en enda sida beskriven en av de punkter som togs upp en vacker vårdag den 16 april.
Närvarande var borgmästare och välbetrodde Knut Månsson samt stadens sex rådmän. Inför rätten trädde nu hustru Karin Johansdotter fram och anklagade sin make Lars Nilsson ”att hafwa gåt ifrån sin ägta sängh och bedrifwit enfalt hoor med en ogift pijga Susanna Mirgelsdotter”. Med denna piga ska hennes make även fått barn, så nu ville Karin skiljas.
Att skiljas på 1600-talet tillhörde inte vanligheterna, även om det förekom. Den lag som gällde under större delen av 1600-talet sa att skiljsmässa endast var tillåten om en av makarna hade begått äktenskapsbrott eller rymt sin väg. Först på 1660-talet kunde man få kungens godkännande till skiljsmässa om den ena maken hade försökt mörda eller brutalt misshandlat sin partner.
Men nu var det alltså äktenskapsbrott maken Lars gjort sig skyldig till. Både Lars och Susanna kallades upp till rådhussalen och borgmästaren spände ögonen i dem båda och frågade om det Karin anklagade dom för var sant. Men här kom inga bortförklaringar eller osanningar; både Lars och Susanna erkände. De hade haft lägersmål redan 1663, och Susanna hade fött deras barn nu i vårfrutid (omkring 20 mars). Det var när barnet föddes som Karin fick nog. Mellan raderna förstår man att de var redo och ta sitt straff, då de hade funnit den äkta kärleken i varandra.
Att få utomäktenskapliga barn förr var inte ovanligt, oäkta barn som ett resultat av enfalt hor, ofta mellan husbonden och en yngre piga. Det var däremot inte lika vanligt att den bedragna hustrun ville skiljas. Några år tidigare stod Henric i Fiskesäter anklagad i Tjust häradsrätt (1650 i Västervik) bland annat för enfalt hor med pigan Elin. Då Henric berättade om sitt felsteg för sin hustru så ”wart [hon] illa wedh och bekumbrade sig”, men ändå valt att stanna vid sin makes sida. Hon hjälpte till och med att sköta om pigan Elin sista tiden innan födseln. Dessutom var det så på den här tiden att ha en tillfällig sexuell förbindelse ansågs av folket (dock inte lagen) inte vara så farligt om hustrun inte var tillgänglig, exempelvis under graviditet.
Familjen och det egna hushållet var den tryggheten man hade, det var inte alla gånger äktenskapet inleddes av förälskelse, utan ibland var det för att man skulle få en stabil ekonomisk situation. Och så var det nog även i detta fall. Lite längre ner på sidan står det nämligen att Karin är en medelålders hustru och Lars är en ung man, och de hade inte levt uti något ”sinnerligit gåt” äktenskap. Möjligen var Karin änka sedan tidigare, och gift om sig med Lars för att få en karl på gården för att kunna driva den vidare. Men nu blev inte äktenskapet som väntat, och Karin var mycket envis med att hon ville genomföra skiljsmässan. Detta var inte något som rådhusrätten kunde avgöra, utan just det ärendet lämnades vidare till domkapitlet.
Året de tre stod inför rådhusrätten var som sagt var 1664. Hade det varit några år tidigare, före 1653 hade rådhusrätten dömt Lars och Susanna till döden. Domen hade senare under Göta hovsätts prövning ändrats till böter, men nu kunde alltså rådhusrätten döma de båda till böter direkt. Då Lars var den som var gift fick han böta 80 daler silvermynt, och Susanna fick böta 40 daler silvermynt. ”Men efter hon [Susanna] inthet hafwer at böta medh sig heller arbeths finns skal hon efter Högbetrodde Konglige Majestäts straffordning hudhstrykas vidh Rådstufwudörren”.
Eftersom Lars inte nämns på samma sätt i protokollet kunde han troligen låna ihop den summa som han skulle betala även om det för honom var en ansenlig summa. Susanna som bara hade en pigtjänst var 40 daler en oövervinnerlig summa pengar. På 1660-talet kostade en ko 4 daler, en häst 10 daler, en dräng fick (förutom mat och husrum samt kläder) 5 daler i årslön, och en piga som Susanna fick nöja sig med 3 daler. Susanna fick därför utstå den förnedring som väntade. Med ryggen bar bands hon fast vid straffpålen utanför rådhusdörren där stadens nyfikna hade samlats för att beskåda händelsen. Troligen var det en av rådmännen som sedan fick uppdraget att piska hennes rygg blodig med riset, som mest 30 par ris kunde en kvinna dömas till.
Hur det gick sen, om Karin fick sin skiljsmässa, och om Lars och Susanna senare bildade familj vet jag inte då denna dom är en bland många som jag har bläddrat förbi. Men livet var nog inte alltid så lätt att leva förr i tiden då det här med att bli kär i någon annan resulterade i stränga straff.
Källreferens till domboken:
Göta Hovrätt – Advokatfiskalen Kalmar län EVIIBAA:6529a (1614-1664) Bild 4330 (AID: v222252.b4330)
Relaterade inlägg:
Röverier och oroliga tider i Södra Möre på 1680-talet
Pirater och bedrägliga borgmästare i 1600-talets Kalmar
Anforskning 