Johan Novander rådde flickan med barn

Sent på hösten den 5 november år 1750 hölls rådstuga vid torget i Vimmerby, närvarande var borgmästare Loo och rådmännen Nathanael Linck, Wimmercrantz, Wimmermark, Lohm samt Castman. Nu steg ”kvinnfolket” Kerstin Jonsdotter ifrån Östrahult fram och angav att under den tid då hon detta år hade vistats uti borgaren Johan Novanders hus, under dess nu avlidna hustrus sjukdom, vid förleden vårfrutid här i staden hade hon i dess hus och gård blivit hävdad, och nu var hon havande med barn. Rådhusrätten valde att denna gång skjuta upp målet då Novander var på resande fot.

Vintern passerade och den 4 mars 1751 var det så dags att ta upp målet igen. Denna gång var både Kerstin och Johan Novander närvarande i rådstugan. Handelsman Johan nekade alldeles till hennes bekännelse, vilket självklart var att vänta av honom. Barnet, en liten gosse som fötts den 21 januari och som hade döpts till Samuel levde dock sorgligt nog bara i två veckor och avled den 7 februari i Hörestadhult. Så någon ersättning för hans uppväxt var det inte frågan om, utan endast brottet att ha haft lägersmål, olovligt sex, dessutom än mer allvarligt för Johan som under tiden det skett varit gift med Maria Viberg, därför klassades hans brott som enkelt hor.

Kerstin berättade nu att vid vårfrutiden började Novander att ”pläga köttsligt umgänge” med henne, varmed han sedan åtskilliga gånger skall ha gjort; den första gången i stallet uti en skrinda, andra gången i brygghuset då hon hade somnat vid vakten av brännvinspannan och tredje gången uti källaren, och därefter många fler gånger.

Kerstin hade denna gång med sig hustru Maria Johansdotter i Koppetorp, som tillika med nu ej närvarande släkting hustru Annika Monsdotter betjänat Kerstin i barnsnöden (under själva födandet av barnet). Maria avhördes utan ed och sa att Kerstin under hela barnsnöden ifrån början till slut ingen annan utnämnt till barnafader än just handelsman Johan Novander.

Johan som säkert började känna sig trängd nu, fortfarande nekande till att han hade haft sex med Kerstin, begärde reconvention på Kerstin som här, inför sittande rätt, skall ha ljugit på en ärlig karl! På grund av detta uppsökts saken till nästkommande måndag, då Kerstin ålades att ha med sig nämnda hustru Annika Monsdotter, och skolandes även Johan Novander tillika infinna efter egen begäran, då han dessförinnan var hindrad av oxhandel, om han nu ville undvika att fällas till saken.

Den 11 mars infann sig i Vimmerby rådstuga Johan Novander, Kerstin Jonsdotter och även den åberopade hustrun Annika Monsdotter i Österhult. Annika, son betjänade Kerstin under barnafödandet, vilken ojävad efter avlad vittnesed berättade, att hon inte visste någon om lägersmålet, mer än att hon hade varit uti Johan Novanders hus den tiden hon blivit havande. Vidare berättade hon att när Kerstin var som svårast i nöden stadd, då på förmaning att bekänna barnafadern hade sagt; ”Det är ingen annan än den jag förr nämnt”. Annika sa att hon visste att det var Johan Novander som Kerstin då menade, vilken utlåtelse skedde enär hon skolat gå till herr borgmästaren i staden och bekänna lägersmålet. Under barnbörden ska Kerstin även ha sagt att om hon blev död, så borde inte Novander tillåtas att svärja sig från det han hade gjort. När så barnet föddes den 21 januari så tyckte man att det var likt Johan Novander, och då hade Kerstin sagt; ”Ja gud nåde honom om han vill svärja, det är ingen annan fader därtill än han”.  Vittnet sa att barnet hade haft Johan Novanders ögon och näsa, och det hade kallats för Carl Johan, Carl efter Kerstins bror, och Johan efter Novander (även om det blivit döpt till Samuel).

Novander åberopade nu till vittne kvinnfolket Greta Monsdotter, vilket noga antecknades i domboken redan pliktat för lönskaläge, vilken med hand å bok avlade vittneseden och sedan berättade; att nu våras ett år sedan då soldaterna marscherade till Kalmar, kom hon in i Novanders stuga på kvällen och bad att få låna hus, som lovades, och att ligga i en bänk jämte Kerstin som då vistades i huset för Novanders sjuka hustru Marias skull.

Sedan vittnet och Kerstin hade lagt sig kom det in en soldat som var drucken och lade sig vid stocken jämte Kerstin och lade handen över henne. Men när de hade legat en liten stund och tyckte att det var för trångt, som att Novanders hustru bad att Kerstin skulle komma och lägga sig i hennes säng, så gick hon och även Greta upp. Kerstin gick och la sig hos Novanders hustru och Greta på en bänk för sig själv. Så Greta visste inget annat än att soldaten hela natten ända fram till morgonen låg ensam. I spisen var det eld hela natten som lyste upp, och hon såg inte något oanständigt som hände, fastän denna soldat om morgonen sade vid det han tog på sig rocken och kammade sig, att om han skolat vela hade han kunnat få lov att ligga hos Kerstin. Greta kände inte igen soldat, men Kerstin hade senare berättat att han hette Jon Bolling, och på utfrågan till vittnet om hon hört sägas det han skulle vara släkt med Kerstin, sa hon att det hade hon inte hört.

Handelsman Novander, som hoppats på en annan berättelse om denna soldat, kände nu att det började gå honom emot. Han begärde därför anstånd att få inskaffa vittnen om Kerstins ”förmenade elaka levnadsförhållande”, grannhustrun Annika Monsdotter utlät sig icke hava någon kunskap i ärendet, och som Novander inte kunde namnge vilka dessa andra vittnen skulle vara, och redan en gång tidigare fått uppskov i målet, så kunde rådstugurätten inte bevilja detta anstånd, att dra ut på ärendet skulle även förhindra Kerstin ytterligare att bruka salighetsmedlen.  

Då rätten frågade Novander om han kunde göra värjomålsed, så svarade han att han för folks tals skull sådant icke ville, utan begärde åter anstånd, varför han äntligen samma på det sättet beviljades i en månad, men att Novander emellertid då skulle infinna sig och göra värjomålsed i denna sak, vartill han i anseende av de framlagda skälen och omständigheterna skulle dömas, så vida han icke med vittnen den dagen kunde göra sig fri från anklagelserna.

Den 22 april 1751 föll så domen i detta mål;

”Efter protokollet den 11 förleden mars infann sig i den förehavda lägersmålssaken borgaren Johan Novander samt kvinnfolket Kerstin Jonsdotter och ehuruväl Novander då utlåtit sig vilja vittnen till sin förmente oskulds visande inskaffa; varför som han och i brist därav är pålagd värjomålsed, och att sig emellertid därpå betänka, så på tillfrågan sade han nu sig icke hava några vittnen, utan påstår likväl sig vara oskyldig; Ty framkallade rätten Novander att värjomålseden avlägga, samt därjämte förmanade honom, att noga taga sig till vara för själavåda, och hellre bekänna sanningen, men han stod icke att förmå varken till edens gångande, ej eller att tillstå lägersmålet, för den skull emedan han brustit åt eden, så prövade rådhusrätten, att känna honom vid saken, samt pålägga honom Johan Novander, som medan dess nu avlidna hustru var i livet hävdat och med barn rått kvinnfolket Kerstin Jonsdotter, som icke i tjänst utan eljest på behagelig tid varit i dess hus, därför plikta 80 daler silvermynt, samt Kerstin Jonsdotter 40 daler, han giva fyra och hon två daler till Vimmerby kyrka, och efter vistbotfärdighet bägge i sakristian skriftas och avlösas, men som de ingendera förmå erlägga böterna till treskiftes, så dömdes han att avstraffas med 20 dagar och hon med 12 dagars fängelse på vatten och bröd.

Föregående utslag upplästes i parternas närvaro efter inkallande. Emot vilket Novander innan klockan 12 följande dagen förklarade missnöje, som på utdraget skrevs, med underrättelse att innan 3 veckor sina besvär inlägga.”

Någon senare anteckning i domboken har jag inte hittat, så med största sannolikhet fick Johan sitta av sina 20 dagar fängelse, gissningsvis i häktet i Vimmerby, och likaså Kerstin sina 12 dagar på vatten och bröd. Inte heller har jag funnit något mer om denna Kerstin och vad som blev av henne senare i livet.

Johan Novander vet vi däremot en del om, han föddes ute i Nyserum, Frödinge, son till bonden Elias Henriksson och Britta Svensdotter. Han växte upp i en stor syskonskara, brodern Peter blev även han borgare i Vimmerby (bodde i västra kvarteret på gård nr 23), brodern Nils blev komminister i Örberga, och alla tre bröderna tog sig efternamnet Novander. Dessutom hade de fem systrar, Sara Elisabeth, Maria, Brita, Elisabeth samt Stina Eliasdöttrar som alla levde sina liv bosatta i Frödinge.

Johan flyttade så småningom in i Vimmerby och blev dräng, och den 6 september 1731 ansökte han om att få bli borgare; ”…Insinuerade drängen Johan Eliasson Novander en supplique, hvar igenom han anhåller om burskaps winnande härstädes, uppå borgarnes Petter Hansson Wimmerstrands och Eric Persson Castmans caution. Hvar wid androgs, det han är en främmande nyligen ankommen drängen, som ännu icke här i staden tient ett åhr fullt uth, där dock wanligit skall altidh warit det ingen wunnit burskap, som icke sina 6 åhr först hos borgarskapet tient. I afseende hwartill warder uppå borgarskapets allmänna anmälte protst honom Johan Eliasson Novander sådan dess ansökning afslagen till dess han igenom ytterligare tienst giör sigh bättre bekant och meriterad.” Denna gång blev det alltså avslag. Johan fick vänta i ytterligare tre år, innan han den 7 oktober 1734 beviljades burskap och då blev borgare i Vimmerby och kom att driva handel, inte minst med oxar.

Några veckor senare, den 24 november 1734 så gifter sig Johan med den då 42-åriga Maria Viberg, den hustru som han senare var otrogen mot med Kerstin. Äktenskapet blir barnlöst, och Maria avlider efter en längre tids sjukdom den 7 juni 1750. Några år efter rättegången där Johan dömdes för lägersmål, så gifte han om sig den 29 april 1757 med Annica Löngren. De lever tillsammans, även det ett barnlöst äktenskap, fram till en ödesdiger dag den 6 oktober 1774 då både Johan och hans bror Peter omkom genom drunkning. Johans kropp hittades inte förrän långt senare den 17 juni 1775.

Tips om bra register: Födda i Sverige (Arkiv Digital)

Har man svenska anor så finns det idag en lång rad med olika register och databaser som gör att man på ett snabbt och smidigt sätt kan söka fram information som vi sedan kan stämma av mot originalkällorna i jakten på uppgifter om våra förfäder. De två största databaserna idag är Befolkningen i Sverige och Sveriges Dödbok, oumbärliga i arbetet med att bygga släktträd – två databaser alla seriösa släktforskare bör ha bland sina verktyg. Idag tänkte jag dock fokusera på ett register som är under uppbyggnad, men som nu har nått en intressant mängd poster, inte mindre än 9.614.000 st. (september 2022), nämligen Arkiv Digitals Födda i Sverige (Födda, delar av Sverige).

Registret innehåller samtliga födda i Sverige under åren 1750-1840, för vissa församlingar ännu längre tillbaka i tiden, lite beroende på vilka samarbeten med andra föreningar som har förekommit. Att registrera födda, vigda och döda är det flera olika föreningar som har jobbat med sedan 1980-talet, och personligen har jag haft turen att ha mycket av min släkt boende på platser som innefattas av PLF-databasen (Kalmar län och delar av Östergötland). Fördelen med detta förhållandevis nya register är att det som sagt var täcker hela landets samtliga församlingar. Till skillnad från Befolkningen i Sverige täcker detta register även hälften av 1700-talet, den tid då vi går över till den tyska nygotiska skrivstilen som kan vara nog så knepig att lära sig tyda när man börjar släktforska.

De fördelar som finns med födelseregistret är alltså:

• Att snabbt hitta barn till ett par utan att själv sitta och nagelfara födelseböcker där man kanske har svårt att läsa handstilen.
• Hitta barn som dog som spädbarn och som inte finns inskrivna i husförhörslängden.
• Hitta en kandidat till födelsenotis på en person som man inte vet var i landet han/hon är född. (Förutsätter förstås ett något ovanligare namn.)
• Hitta familjer som spårlöst försvunnit ur en församling under 1700-talet. Här har man självklart även hjälp av systerregistren Vigda och Döda.

För att få tillgång till registret måste man ha ett aktivt abonnemang hos Arkiv Digital, och där väljer man Registersökning i menyn till vänster, och sedan registerkälla Födda, delar av Sverige.

Här kan man nu söka på i stort sett alla delar av födelsenotisen:

• Förnamn
• Kön
• Födelsedatum eller födelseår (från-till)
• Födelseplats
• Församling
• Län
• Dopdatum
• Dopår (från-till)
• Faderns för- och efternamn
• Moderns för- och efternamn

Som vanligt så bör man börja söka på så få parametrar till en början, och därefter utöka med fler sökparametrar om man får ett stort antal poster i sökresultatet. Man får inte heller glömma att ju längre tillbaka i tiden under 1700-talet man kommer, ju mer sällan finns modern angiven i födelsenotisen (då hon inte närvarande vid dopet).

När man hittat rätt födelsenotis så finns en länk direkt in till rätt sida i rätt födelsebok så man kan läsa originalkällan.

Fel kan förekomma i detta register, precis som i alla andra, exempelvis hade för mig välkända Sara Bolling fått efternamnet Bolting då sonen Gustav föddes 1751. (Rättning inskickad.) Dessutom är registret en genväg att snabbt hitta uppgifter – inte en källa, men en genväg som kan spara många timmar när man letar i kyrkans födelseböcker.

Här kan man se vilka år som omfattas i respektive församling:

https://www.arkivdigital.se/online/register/fodelseregister

14-åring dömd till 6 par ris eller vad han vid avstraffningen kunde prövas tåla…

Den 10 januari 1743 hade Rector Scholae härstädes i Vimmerby herr magister Johan Grape, angivit reservbåtmansgossen Anders för begången stöld uti dess hus förleden går natt emellan den 8 och 9 innevarande månad, ifrån dess tjänstepiga Elsa, i så måtto, att sedan han som hades på roten, några dagar vistats i dess hus, har han om natten inpracticerat sig i tjänstefolkets bod, och uppbrutit bemälte pigas kista och där utur borttagit 21 daler 12 öre silvermynt i vita penningar, plåtar 2 daler silvermynt samt 7 öre dito mynt i runstycken, jämte en av silver förgyld ring, samt spänne.

Gossen Anders Mattsson som för detta tjuveri blivit inmanad i arresten, uppkallades därifrån och ställdes för rätten, tå han godvilligt vidgick stölden med berättelse, att sedan han om aftonen avbidit tills folket lagt sig, har han över gärdesgården ifrån Kinborgs gård gått i boden som var olåst och brutit upp kistan med en stake, och där uti tagit de omrörde persedlar, vilka han glömt under Carl Johan Mådvigs sons stall, tills han om morgonen därpå blev gripen, och därifrån framhaft penningarna förutan 2 öre silvermynt, som han köpt sig frukost för hos Jonas Björn.

Handelsman Carl Johan Mådvigsson inställde sig och berättade, att denna gosse, som några veckor i höstas, varit i hans tjänst, åtskilliga gånger snattat ifrån honom, ej vetande huru mycket det kunnat vara, då gossen bekände, att han här hemma i staden tagit ifrån honom 4 sexstyver i Syserum 2 dito och i Segelrum 2 styver, förutan det han vid Målshem avvikit med 5 daler silvermynt och olovandes begivit sig till Västervik, varest han blivit ertappad och Mådvigsson fått igen samma 5 daler silvermynt på 8 öres silvermynts när, dem han förtärt, och ännu ej blivit återställda. I lika måtto har hustru Margaretha Castman angivit denna gosse ifrån sig tagit 1 daler silvermynt förleden nyårsdag, vilket gossen vidgick, och att samma daler icke blivit henne återställd, emedan han för skor och annat köpt bort dem.
Efterfrågandes om han intet här i staden hos någon haft vederlag och gömt de stulna penningar, vartill han nekade vidare än hos Israels änka, som han en gång bjudit gömma 3 daler kopparmynt, vilka på efterfrågan varest han undfått, han tillstod sig tagit hos Johan Wimmercrantz tillika med en sexmarksplåt dessförutan, som han sett ligga i stugan, och han bortsnattat. Ifrån hattemakaren Wennberg tillstår han sig en gång tagit 2 sexstyver och 11 öre silvermynt i runstycken, för vilka han köpt mandel. Johan Wimmercrantz beskickades varifrån erhölls efterrättelse, att det blivit saknat 1 daler 16 öre silvermynt i plåtar, som legat på bordet och bortkommit.

Uppå erinran det denne gosse i Gietterum blivit med tjuveri beträdd, tillstod han sig hos postbonden därstdes tagit en vallmarströja åt en gosse, en hatt och ett par strumpor, som blivit honom straxt därpå i Lund ifråntagit, men nekar sig i Lund något stulit, mer än mat ifrån båtsmännen, som där varit.

Jonas Björn kom tillstädes på beskickning och tillstod att gossen hos honom köpt; blandöl, brännvin och vetebröd, vilket han betalat, och han ännu hos honom tillgodo 7 öre silvermynt på sexstyver han nedsatt i kant. Hattmakaren Wennberg kunde för sjukdom ej komma tillstädes, utan lät igenom stadsbetjänten förmäla sig över mist en hatt, vartill gossen nekade. Rätten företog sig att räkna tillsammans det gossen Anders Mattson stulit, nämligen:

Hos magister Grape och pigan Elsa, som är åtbekommit kontant 23 daler 19 öre, en förgyld silverring och spänne, 1 daler 16 öre, totalt 25 daler, 3 öre.
Ifrån Carl Johan Mådvigsson, varav återfått 12 öre, 1 daler 6 öre.
Hos hustru Margareta Castman, ej återfått 1 daler.
Av Johan Wimmercrantz, som ej heller blivit återställt 1 daler 16 öre.
Ifrån Erich Wennberg, intet återfått 23 öre.

Totalt 29 daler och 16 öre.

Frågades hur gammal Anders var? Var på han svarade 14 år, och att han är född i Fliseryd socken, därest hans föräldrar bott; varom ej vidare stod att utforska, emedan ock rådstugurätten i anseende till dess klenhet och lilla växt, fann honom ej heller hunna vara äldre, eller över 15 år, ty avvisades han; Men kom straxt igen tillbaka och sade sig hava mer att bekänna. Då han berättade, att förutom det föregående har han hos Johan Wimmercrantz utur dess bod tagit en plåt eller två daler silvermynt, samt ett stycke nopkin (noppigt tyg), samt band, vilket han gömt under kopparslagarens loge. Sade också att ingen mera vetat av hans snatteri än Mådvigs Petter, som han givit med av det han för de stulna penningarna köpt, vilken ock bjudit honom tiga, så att ingen kommo under vädret därmed.

Till upphämtande av det, som skall ligga förvarat under logen, sändes Anders med stadsbetjänten, vilken kom tillbaka med nopkinet, men banden kunde ej finnas, ehrur han sade sig lagt dem på samma ställe, sedan han där av tagit sig till ett par strumpeband, vilka han sedermedra bortbytt med prästedrängen, och fått 2 styver emellan, samt dessutom avskurit ett stycke till strumpeband åt kopparslagarens piga Caisa vid namn. Ett par klippingshandskar har han samma gång tagit, vilka han försålt till Petter Kinströms tjänstegosse Flitig, och fått 7 styver för. Förleden Luciamarknad har han ifrån en Västgöte stulit en daler silvermynts plåt, som han köpt mandel för.

Mådvigs Petter eftersändes, som nekade sig haft någon bekantskap med Anders, varken om dess tjuveri eller handel, vidare än han en gång råkat honom på apoteket och sett honom hava 1 dalers plåt, och köpt mandel, men Petter nekar sig där av fått något, ehuru Anders det påstod, att han så väl den, som flera gånger fått mandel av honom. Nopkinet mättes till 8 alnar och värderades á 16 öre silvermynt alnen, vilket emedan det var mätt lämnades till Carl Johan Mådvigsson att förvaras. Ohc som ej mera var att ransaka, eller gossen till vidare bekännelse kunde förmås, så avfördes han åter i arresten, och rätten stannade i följande utslag:

Alldenstund reserve båtsmansgossen Anders Mattsson frivilligt vidgått och bekänt, det han är i staden ifrån åtskilliga personer stulit uti kontant och persedlar tillsammans räknat till 36 daler silvermynts värde, varav en del sitt återbekommit, men en del intet, förden skull och emedan han ej prövas vara över femton år gammal, ej heller ännu gått till herrens heliga nattvard, finner rådstugurätten skäligt det bör han för en så ansenlig stöldresa av profossen för straffpålen med 6 par ris, tre slag av varje, eller mera, som han vid avstraffningen kan prövas tåla; Kunnandes vederbörjande, som sitt ännu icke återbekommit, göra sig angelägna, att utspana om någon tillgång därtill skulle finnas, och därom göra sig försäkrade.

Bråk om en oxe vid Målilla marknad 1744

I äldre tider var Vimmerby centralorten i Småland vad gäller oxhandel, en handel som verkligen tog fart under 1700-talets första hälft och gjorde ett antal av stadens borgare förmögna. Trots den omfattande oxhandeln så är fallen av träta och osämja över dessa affärer få i rådhusrättens domböcker. Här är dock ett fall från höstmarknaden i Målilla 1744, vilket togs upp i Vimmerby rådstuga i slutet av oktober månad.

Den 20 oktober 1744 var det rådstuga i Vimmerby, närvarande var de välaktade handelsmännen Petter Falk, Anders Brun, samt Hans Hindric Wimmerstrand med sin dräng Måns Larsson. Det som hänt var att vid marknaden i Målilla den 13 oktober hade Petter Falk, genom borgaren Zacharias Bergman, köpt och betingat en oxe för 24 daler silvermynt. Efter affären hade dock Wimmerstrand tillsammans med sin dräng Måns våldsamt fråntaget Falks dräng oxen. Falk ville nu att de skulle plikta efter lag, att oxen skulle lämnas tillbaka, samt att svaranden skulle påläggas betala rättegångskostnaderna. Falk påstod att Brun hade brukat list, och Brun å sin sida i sin stämning påstod att han var oskyldigt angripen av Falk. Det var nu dags för de inkallade vittnena att berätta vad de visste och hade hört:

1) Håkan Höök, att han om morgonen vid Målilla sett en oxe därstädes, som haft ett märke av F: på sig, och då frågade han unga Falken om han köpt den oxen, då han svarade nej. Oxen stod bunden i en enebuske. Därpå såg han sedermera att Petter Falks och Wimmerstrands dräng hårdragas och slogs, men vet icke vad de hade sig emellan. Vidare säger vittnet sig icke veta om saken. Fiskal Giöterström påstår, att de, som slagits må plikta efter lag.

2) Petter Jonsson Castman, att han hört Zacharias Bergman fråga bonden som sålt oxen, varför han skulle sälja honom till en annan; därtill bonden svarat, det har jag intet gjort, utan den, som ägde oxen, och allt det skett för den orsakens skull, att Falks dräng icke velat stå vid köpet, utan bjudit 1 daler mindre än slutit var. Varför som han icke ville stå vid köp hade Lars i Bystad själv sålt sin oxe. Då vittnet frågade bonden om han hade fullmakt av ägaren att sälja oxen, svarade han ja.

3) Jonas Kullander, att Falks dräng om morgonen köpt på Målilla hos vittnet för 2 styver brännvin och en kringla, som han sade en bonde skulle hava i köpeskål [tog en sup för att avsluta köpet] på en oxe han köpt. En stund därefter har Brun och Wimmerstrand kommit med en oxe, som bonden, som rådde om honom märkt med F, ledde vittnet förbi, och då frågade Wimmerstrand om vittnet hade någon tjärburk, vittnet svarade där till nej. Och vidare vet vittnet icke härom.

4) Hustru Margareta Nordbeck, att hon icke vet om denna saken vidare, än att hon såg handelsman Falks dräng och Wimmerstrands drängar var ihop på Målilla marknad, viklen överföll den andra, vet hon intet, ej heller om det var med ondo.

Handelsman Falk själv påstod enligt stämningsmålet, att som ett laga köp av oxen hade skett, så skulle oxen tilldömas honom. Svarandesidan däremot sa att då Falks folk inte stått vid köpet, så har Hindric Wimmerstrand köpt oxen av bonden, och därefter hade oxen märkts om genom att sätta ett streck över Falks märke.

Handelsman Falk påstår enligt stämningsmålet, att som ett laga köp om oxar är skettt av hans Falk, att honom oxar må tilldömas; Var emot å svarandesidan erinras, att som Falks folk icke stått vid köpet, så har Hans Hindrick oxar av bonden handlat, efter ock han honom till köps upplät för berörde orsak; Varför allenast ett streck blivit tillsatt Falks märke på oxen, påståendes för övrigt plikt efter sitt vice versa stämningsmål på Falk.

Fiskalen Giöterström bad införas: Att som handelsbalken 1 Cap: 2§ innehåller, att köp bör stå och det den rygga vill, böta 3 daler, och som handelsman Falk olagligen dragit handelsman Brun för rätta måtte plikta efter Rättegångsbalken 29 Cap: 1§, efter det hade ålegat handelsman Falk söka bonden, som han alluderat med vid tingsrätten, och ej handelsman Brun, som ej häruti någon del har. Rådstugurätten fann nödigt, att hava med saken anstånd till nästa rättegångsdag, då Falks såväl som Wimmerstrands dräng bör höras härvid.

Den 23 oktober 1744 togs fallet upp på nytt, dels begärde Petter Falk, att han skulle få deponera uti rätten köpeskillingen på 24 daler silvermynt, samt att oxen måtte bli förbjuden att slaktas innan slut i saken sker. Rådstuguräten gav den utlåtelse att vad köpeskillingen angår, skall dess anbud observeras vid domens uppsättande; men emellertid och genast hava stadsbetjänaren, att tillsäga Hans Hinric Wimmerstrand, att med oxens slaktande till slut bliver, hava fördrag; Kunnandes handelsman Falk om han så finner låta syna och besiktiga denna oxen.

Den 29 oktober 1744 uppropades åter enligt protokollet den 20 oktober den instämda saken emellan handelsmännen Petter Falk kärande, och Anders Brun, Hans Wimmerstrand, samt den senares dräng Måns Larsson svarande, angående en oxe då förelagt blev, att såväl Petter Falks som Wimmerstrands dräng borde höras här vid, vilka sig nu jämte berörda parter infann sig och gjorde:

1) Petter Falks dräng Knut Wahleén gav den berättelse att han frågade bonden Anders Skogsberg i Skire, hur mycket han ville ha för den omtvistade oxen, då han begärde 26 daler, men blev sams med bemälte bonde om 24 daler, varpå oxen av Zachris Bergman, som hjälpte Wahlen att handla blev märkt. Därpå drängen köpte brännvin och gav bonden, och frågade sedan ej vidare efter oxen, utan då han skulle taga oxen, fann den på annat ställe än förut vara bunden. Då kom handelsmännen Anders Brun, Wimmerstrand och dess dräng samt Paul Linck och tog oxen ifrån honom, tillståendes sig sedermera kommit att slåss med Wimmerstrands dräng härom.

2) Wimmerstrands dräng Måns Larsson förklarar häremot, att han efter sin husbondes Wimmerstrands befallning gått och skulle taga oxen igen ifrån det ställe, som han och Zachris Berngman och Falks dräng var bunden, då drängen Wahlén kommit med ett järn och velat slå honom i huvudet, därpå de fuller kommit ihop, men han av Falks dräng blivit överfallen; havandes sedan oxen av Wimmerstrand efter gjord handel blivit bortförd.

Handelsman Falk säger att Anders Brun först emot sig i handeln för Wimmerstrands skulle, och varit med honom i råd, vetandes ej vilkendera av dem som märkt oxen, och lagt sig således mera ut för Wimmerstrand än honom; Men Anders Brun häremot förklarar, att som oxen till honom blivit utbjuden, utan att veta det Falken handlat oxen; Då har han givit Wimmerstrand förslag därpå, sägandes att oxen blivit märkt av Wimmerstrand, som han nu tillstår.

Wimmerstrand säger att bonden som sålde oxen, själv ledde honom till sig, och att han således honom ärligt handlat sedan Falks dräng avsagt sig oxen, hoppades således bliva bibehållen vid sitt köp.

Anders Brun åtager sig med vittnen bevisa om påträngas skulle, att Falks dräng avsagt sig oxen, och som ej mera av personerna var att andraga gjorde de avträde, och rätten stannade i följande dom:

Emedan handelsman Anders Brun åtagit sig, att med vittnen bevisa det handelsman Petter Falks dräng Knut Wahlén, skall avsagt sig köpet med bonden om den omtvistade oxen; För den skull och som rådstugurätten finner saken därpå förnämligast bero, huruvida bemälte Falk avsagt sig köpet om honom; Så bliver saken uppskjuten tills idag 8 dagar till, att åter företagas, åliggandes handelsmannen Brun, att då vid sakens slutliga avgivande, inskaffa de åberopade vittnen, och parterna sig jämte dem infinna.

Den 5 november 1744 kom den odramatiska upplösningen i detta fall, då uppropades åter enligt rättens protokoll den 29 oktober, den då uppskjutna sak till vittnes inkallande av handelsman Anders Brun, angående en tvistig oxe emellan handelsmännen Petter Falk, Anders Brun, Hans Wimmerstrand och dess dräng, som skola kunna betyga det bemälte Falks dräng skall avsagt sig köpet om oxen; Och infunno sig i anledning varav bemälte parter, samt handels Johan Wimmercrantz och Paul Linck, så som vittnen varutinnan av Brun inkallde; Och som nu inför rätten samtliga parterna på det sättet överenskom, att handelsman Wimmerstrand behåller oxen, varpå ej vidare åtal av Falk skall göra. Så blev sådant infört uti protokollet; varvid och rådstugurätten för sin del lät bero, dock fiskalen Giösterströms påstående härutinnan öppet.

Avstraffade vid Vimmerby torg 1747

Låt oss för en stund gå tillbaka i tiden med hela 275 år. Året är 1747, och i den lilla staden Vimmerby belägen i de djupa Småländska skogarna i norra Kalmar län är Axel Loo inne på sitt femte år som stadens borgmästare. Mer intressant är dock att patrullerande på stadens stenbelagda gator är den nitiska stadsfiskalen Bengt Giöterström – inga skvaller undgår honom och inga rykten är för svaga för att följa upp i sin strävan på att lagen skall följas.

Detta skulle visa sig bli ett år då Vimmerbys borgare vid ett flertal tillfällen skulle få bevittna hemskheten med både spö- och risstraff vid rådstugan som låg i hörnet av torget. Det hela började på våren;

Den 9 maj ställdes för rätten konan Elin Olofsdotter, som för hustjuvnad yppad hos sin husbonde handelsmannen Paul Linck, blivit på gårdagen igenom sakägaren uti arrest inmanad, vilken tillstod sig sedan förledne påsk uti åtskilliga små krampersedlar stulit till 12 dalers silvermynts värde, vilka persedlar ägaren en del hos handelsmannen Jöns Bergs piga Lisken och en del hos Jonas Kullander, samt Paul Werners dotter återbekommit, vidgåendes konan sig dem tagit utur husbondefolkets kramkista, då under tiden matmodern gått ut ur kammaren och låtit nyckeln sitta uti.

Paul Lincks käresta uppkom och yttrade; Det Elin Olofsdotter utan tvivel stulit mer än angivit är, än känt det ännu icke så noga kunnat saknas, vidare än att på hitz cattunet [bomullstyg] fattandes fem alnar, var av nu allenast vidgås en halv aln vara stulen. Berättandes för övrigt, sedan en dal av de stulna persedlar hos henne blivit sedda, och igenkända, har hon föregivit det dess lägersman skomakagen Lars Feltsten, som efter utstånden plikt blivit driven ut ur staden, henne dem samma givit, vilken på tillfrågan därom sådant vidgått, sägandes sig dem köpt, dock ej att utnämna hos vilken, varför och bemälte Lars Feltsten, som för delaktighet i denna tjuvnad blivit arresterad, nu uppkallades och nekade högeligen sig ej givit Elin några persedlar, men kunde eljest icke frångå, att han på Elins anmodan för madame Linck sagt, att han givit Elin något Cattun till en liten tröja. Även som han nu vidgår givit henne ibland några styver till barnets uppfostran, samt att han av henne tillbaka fått 3 eller 4 hävdade skjortor, av vilka han sagt sig köpt tvenne hos fru majorskan på Älåkra.

Betjänten Kullander gav tillkänna, att kopparslagaren Lund bortmist några skjortor, som han förmenar Elin har stulit, utom det hon förövat otrohet hos sin förra husbonde apotekaren Stockfisch, ty kommer hon över helgen att bliva under arrest, tills så väl som det ena, som andra kan givas nogare upplysning.

Den 12 maj förekallades tjuvkonan Elin Olofsdotter och Lars Feltsten till vidare förhör, och föreställdes om de hos kopparslagaren Lund bortkomna tvenne skjortor, hvartill Elin alldeles nekade, men Lars väl vidgick nu som förr, det han av henne fått skjortor, ej vetande om de varit stulna. Och som ej vidare bekännelse därutinnan stod att erhållas; Så lät sakägaren sin talan falla, Men som uppå apotekaren Stockfisch notice, huru han ej efter beskickning, varken själv ville uppkomma eller giva anledning till bevis ifrån sig, Elin ej kunde neka det hon under dess tjänstetid hos honom olovandes ur huset tagit ett gammalt bolster, en huvuddyna, en rya och ett par gamla grova lakan, som genom fiskalen Giöterström och stadsbetjänten Kullander blivit henne ifråntagna och av dem värderades tillsammans till 10 daler silvermynt.

För övrigt infann sig handelsman Petter Novander och beklagade det under den tiden Elin vistats hos honom, har åtskilligt med mera bortkommit, men Elin varken kunde förmås till bekännelse eller överbevisas mera än tvenne Cattunsnmössor till 12 öre silvermynts värde. Att Lars vetat av kläderna från Stockfisch kunde han så mycket mindre neka, som han legat på demsamma och blivit hos honom funna.

Rådhusrätten var nu redo att fälla sin dom över Elin:  

Emedan konan Elin Olofsdotter, efter anklagande, vidgått sig under sin tjänstetid hos handelsman Paul Linck begått hustjuvnad till 12 daler silvermynt, dito hos apotekaren Stockfisch 10 daler, samt hos handelsman Petter Novander till 12 öre, vilka persedelägaren bör åter bekomma; Alltså i förmåga av lag 40:e och 42:a cap: missgärningsbalken prövades skäligt det bör hon Elin Olofsdotter, som ej har att böta med, avstraffas efter stöldens värde 22 daler 12 öre silvermynt med sex par ris, som i anseende till hustjuvnaden fördubblas, och bör således undfå 12 par ris, 3 slag av vardera och Lars Feltsten, som genom döljande gjort sig i samma tjuvnad delaktig även därför avstraffas med 6 par spö, 3 slag av vardera paret, samt sedan bägge efter förr gjort beslut, ovägerligen och uppehållt fördrivas ifrån staden.

Här dyker även en kort och väldigt ovanlig notering upp, nämligen vem det var som utförde straffet;

För avstraffandet av förbemälte personer begärde strafftjänaren Stenbom 2 daler silvermynt vardera, och tillsades dem att till undgående av vidare fasttagande och avstraffande genast ur staden försvinna.

Bara två månader senare skulle nästa fall av tjuvnad tas upp vid rådhusrätten;

Den 6 juli ställdes för rätten  handelsmannen Lars Ekmans piga Maria Jonsdotter vilken på gårdagen blev inmanad i arrest och av handelsman Petter Novander, för det hon i dess hus under hans och dess hustrus frånvaro bortstulit ett par gardiner för dess fönster. Pigan närvarande tillstod, det hon en aftonstund utbrutit tvenne spikar ifrån bemälte handelsmans fönster, samt gardinerna uttagit, av vilka hon gjort sig ett förkläde och ett par halsdukar, varför hon kommer ut i arrest förvaras tills onsdagen.

Den 13 juli förekom åter handelsmannen Lars Ekmans piga Maria Jonsdotter, vilken på den 6 juli tillstått sig frånbrutit tvenne spikar utur handelsman Petter Novanders fönster och ett par gardiner uttagit, varav hon gjort sig ett förkläde och ett par halsdukar som nu uti käranden Novanders närvaro uppvisades, samt befanns vara 6 alnar hemvävd gardinväv och värderades á 8 öre alnen till 1 daler 16 öre silvermynt.

Maria Jonsdotters husbonde Ekman var tillstädes, som sade sig icke tillförne förstått, att hon stulit; För den skull och som pigan Maria Jonsdotter frivilligt tillstått detta sitt brott, så dömdes hon enligt 40 Cap: §6 missgärningsbalken att för det hon brutit ut handelsman Novanders fönster plikta med 7 par ris, tre slag av vardera, samt för övrigt efter 47 Cap: plikta hälften av stöldens värde 24 öre silvermynt, som dess husbonde Lars Ekman åtagit sig för henne utlägga; Och målsäganden Novander förnöja vad som brister i det återbekomna.

Den 8 augusti utstod Maria straffet på torget vid Vimmerby rådstuga.

Man kan tänka sig att det var många både nyfikna och dömande blickar som iakttog när straffen på Elin och Maria verkställdes, straff som kunde ge men för livet. Senare på hösten i oktober månad dömdes den 16-åriga tjuvgossen Hinric till 9 par spö, men det är en annan historia…

Stöld av ett stycke fläsk

Anno 1650 den 30 Septemb: kom för rätten Lars Nillson, anklagade Börige Jonsson een löskeman warandes till huus hoos Berige Swensson, det hafwa honom ifrånstulet ett flesk å 1 skålpund: 5 mark werderat för 6 daler kopparmynt.

1650 var livet extra hårt i Sverige, för andra året i rad var det missväxt, och detta år drabbades även landet av boskapspest. Folket svalt och man kan lätt förstå de som lockades att stjäla mat. Denna höstdag i slutet på september stod nu alltså Börge och Elisabet i Vimmerbys rådstuga, inför de bistra blickarna av borgmästare Håkan Andersson och de sex rådmännen.

Börge bekände inför rätten att han hade tagit fläsket, men att det var Elisabet Zachrisdotter som hade övertalat honom till det. Börje hade först inte velat stjäla köttet då Elisabet sagt; ” Nu är Lars Nillson borte, kan du [Börge] gåå och taga bort hans flesk som henger uthi framstufwan, då sadhe han neij det gör iagh inthet, omsider låckadhe hon honom der till och han gick å stadh och hon folgde honom…

Vid denna tid, om du skulle göra inbrott hos någon – förutsatt att du inte hade fått tag på nycklen till dörren – var att ta sig in genom ett fönster. Tydligen var det inte allt för svårt att helt enkelt hänga ner ett fönster och sedan när man stulit det man ville komma åt, åter hänga fönstret på plats. Detta var nu det som skedde hemma hos Lars Nilsson.

Börge lyfte ut fönstret ur väggen och sköt fram en kärra på vilken han tog sig upp på och steg in genom fönstret med den ena foten och tog ut fläsket. Elisabet satt utanför och väntade på kärran, och när Börje tvekade och ville hänga tillbaka fläsket så övertalade åter Elisabet honom att ta det;

Helt uppenbart så hade inte Elisabet några höga tankar om Lars, troligen var de långt ifrån goda vänner, och hon ansåg att i dessa hungertider så var det inte mer än rätt att ta det man kunde komma åt för att överleva. Köttstycket gömdes sedan en stund i skogen, men bars därefter hem till Elisabet där det kokades och åts upp.

Detta var Börges berättelse av vad som hänt, till en början nekade Elisabet till det hela, men Lars Nilsson som hade mist fläsket steg fram och berättade att Elisabet hade tillbudat honom förlikning, nämligen bjudit honom en gris, en häst och en höstock i pant tills hon kunde betala honom ersättning för köttet. Elisabet kunde då inte längre neka till det brott som hon deltagit i.

Rätten frågade Börge om Elisabets man, Börge Swensson hade vetat om stölden och på så sätt varit delaktig? På det svarade han; ”…när de togo flesket war han inthet hemma, men wäl hade han det förtärt medh dem.”

Rätten hade nu hört tillräckligt och fällde sin dom, dels efter de anklagades egen bekännelse, dels efter att målsägaren övertygat om att Börge Swensson även han hade ätit av köttet (vilket han inte kunde neka till). Personerna dömdes efter det 1:a och 2:a kapitlet i tjuvamålsbalken, men fallet remitterades ödmjukligen till den högt ärade, kungliga hovrätten (Göta hovrätt) för avgörande.

Hur det gick för Börge, Elisabet och hennes man vet vi inte, men med största sannolikhet fick de lida spö- och risstraff på vid trappan till den lilla rådstugan vid Vimmerbys torg.

Detta var inte det enda stöldfallet som togs upp vid rådhusrätten denna fredag, utan därefter stod tre systrar på tur…

Kan man lita på husförhörslängden?

Inom släktforskningen diskuterar man ibland vad som är en primär- eller sekundär källa för en viss uppgift. En primär källa är där uppgiften nedtecknades allra först och närmast i tiden för händelsen. Ett exempel är födelsedatum där kyrkans födelsebok (som regel) är primär källa, medan födelsedatum i en husförhörslängd ska ses som en sekundär uppgift, framför allt ju längre från själva händelsen vi kommer så märker man ibland att födelsedatum kan bli fel då det kopieras från föregående bok till den nya.

Födelsedatum, födelseort och dödsdatum i en husförhörslängd (eller församlingsbok) är med andra ord en andrahandsuppgift, som bör kollas mot födelse- respektive dödbok. Så långt är allt väl. Likaså gäller det för vigseldatum, värnpliktsnummer, anteckningar om brott etc. som även de bör kontrolleras mot respektive primärkälla. Kunskapsnivån på läsning och kristendomskunskap är däremot en förstahandsuppgift i husförhörslängden, även om det allt som oftast var en subjektiv bedömning av den präst som ledde husförhöret.

Johan och Amanda i Strömstad, Frödinge socken, föräldrar till min morfar Bertil.

Vad har vi då kvar som förstahandsuppgift? Jo, den uppenbara uppgiften, var någonstans varje person bodde i gård, torp och stuga och ofta vad de arbetade med, om de brukade jorden, var fabriksarbetare, sömmerska etc. Men frågan är om dessa uppgifter helt överensstämmer med verkligheten? Den tanken slog mig för många år sedan då jag kartlagde min morfars liv, en person som jag för övrigt aldrig har träffat:

Följer man husförhörslängd och församlingsbok så växte min morfar Bertil Johansson upp i Locknevi. Tidigt på våren 1912 flyttade han tillsammans med sina föräldrar Johan och Amanda och sina syskon till Strömstad under Frödingehult nr 2 i socknen Frödinge. Han var då 14½ år gammal.

1913 lämnade han föräldrahemmet för första gången och flyttade till Karl Oskar Svensson och blev dräng i Frödinge nr 3. Här står det också att han tog ut arbetsintyg till Västervik den 7 oktober 1915, men återfinns inte i inflyttningslängden i Västervik det året. 1915 vid 18 års ålder flyttade han till synes ifrån Karl Oskar till föräldrahemmet igen.

Frödinge (H) AIIa:3 (1910-1917) Bild 241 / sid 229
Frödinge (H) AIIa:3 (1910-1917) Bild 179 / sid 167  

Den 19 november 1915 lämnade han åter föräldrahemmet för att bli husar i Eksjö. Men var det här verkligen så här som hans tonårsliv såg ut?  

Tack vare något så enkelt som att Bertil stal en cykel och åkte fast, kan vi få en mer detaljerad och korrekt bild av de år som beskrevs ovan. Ur polisens protokoll vid förhör med Bertil den 8 september 1918:

”Rörande sina levnadsomständigheter berättar han, att han är född den 19 september 1897 av, ännu i livet varande föräldrarne, lägenhetsägaren Johan Alfred Karlsson och dennes hustru Amanda i Strömstad, Frödinge socken; att han kan läsa och skriva samt år 1912 blivit konfirmerad…

…Att han vistades i föräldrahemmet tills han var 14 år; att han sedan kom i skomakarelära hos Albin Andersson i Åkroken, Frödinge och var där i 6 månader; att han därefter lika länge varit som jordbruksarbetare hos Leonard Hallberg i Svartingetorp och sedan i 7 månader hos Nils August i Bruntebäck; att han därpå tjänade i 1½ år hos Oskar Svensson i Frödinge. Att han därefter först arbetat 14 dagar å Grantorpets tändsticksfabrik och sedan tjänat dräng hos åkare Edström i Västervik 4 eller 5 månader…

…Att han så tagit värvning och tjänat vid Smålands husarer i Eksjö 2 år och 3 månader, att han på grund av sjukdom erhållet avsked därifrån i februari månad.”

Här får vi delvis samma bild, drängtjänsten hos Karl Oskar Svensson är den vi fick fram av församlingsboken, men här får vi veta så mycket mer om var han höll hus någonstans och att han dessutom gick i skomakarlära hos Albin.

Jag brukar (precis som säkert även du som läser detta gör) alltid följa personerna väldigt noggrant i husförhörslängder och församlingsböcker och anteckna varje flytt och dokumentera alla källreferenser, även de för in- och utflyttningsböcker. Men här har vi alltså ett lysande exempel på att trots det så missar vi mycket av vad som verkligen hände i personernas liv vad gäller var någonstans de arbetade och stundtals bodde.

Nu är allt som oftast kyrkboken det bästa vi har för att följa en persons liv. Så frågan om kyrkboken är en originalkälla för var en person levde, och vad den arbetade med? Jag skulle vilja påstå endast till viss del, då prästerna uppenbarligen utelämnade mycket information. Till deras försvar kan man säga att de såg husförhörslängden primärt som en bok att dokumentera personernas kunskapsnivåer i läsning och kristendomskunskap. Men det är lätt när man börjar släktforska att tro att kyrkoboken verkligen är en obestridd källa för var någonstans en person har befunnit sig.

Så även om vi i Sverige (och till viss del Finland) har ett mycket rikt källmaterial bakåt i tiden där det dokumenterats vem som bodde vart, så kommer vi ändå aldrig riktigt få veta hela sanningen. Det tar dock inte bort glädjen att vi faktiskt kan följa våra förfäder så detaljerat som vi kan, men varje sann släktforskare skulle nog önska att man kunde få veta lite mer. Så nästa gång du stöter på någon släkting i ditt träd som råkat fastna i lagens långa arm för något brott – var glad för du kommer troligen få veta mer om den personens liv än du annars hade gjort tack vare dombok eller polisens förhörsprotokoll.

När du vill veta mer än vad kyrkböckerna kan berätta

Undrar du ibland hur en del verkar hitta så mycket om sin släkt, spännande och detaljerade släkthistorier från långt tillbaka? Grunden i släktforskning är att följa en persons liv genom kyrkböckerna, med födelse- och dödbok tillsammans med husförhörslängd och församlingsbok kan man bygga ett släktträd, men du får mest veta datum, namn och de platser personerna bodde på. Men det finns många fler källor att söka i än kyrkans böcker som kommer ge dig mycket mer insikt i dina förfäders liv och vad de fick vara med om. Här följer tips på några av dessa källor.

Skolarkiv

I kommunarkiven förvaras böcker från de skolor som fanns i de olika socknarna förr. Här kan man få veta en hel del om skolgången: Vilka ämnen eleven hade och vilka betyg den fick. När varje termin startade och slutade, och lärarens namn. Men även saker som frånvarodagar och orsak för frånvaro. Dessa skolböcker brukar finnas bevarade ungefär från 1880-talet och framåt i tiden. Läs mer här:

Var din farfar duktig i träslöjd?

Digitaliserade dagstidningar

Ett flerårigt projekt hos Kungliga biblioteket som har kommit långt är att digitalisera dagstidningar. Dessa finns tillgängliga på Kungliga bibliotekets hemsida. Dock har man valt att lägga en begränsning på upphovsrättsskyddat material, dvs tidningar yngre än 115 år. Dessa måste läsas hos kungliga biblioteket i Stockholm eller på vissa utvalda bibliotek i landet. Tidningarna är sökbara, men tänk på att stavningen på 1800-talet kan skilja på sig från idag, så var kreativ när du söker.

Digitaliserade dagstidningar

Alla de personer som emigrerade till Amerika på 1800-talet ville naturligtvis också få ta del av nyheter från det gamla landet, så där startades en del tidningar på Svenska i Amerika, som finns tillgängliga och sökbara här:

Swedish American Newspapers

Patient- och förlossningsjournaler

Patientjournalen kan ge en bild av personens sjukdomar under livet. Tänk dock på att det kan ibland vara en sorlig läsning. Var även noga med att tala om för arkivarien vad du vill ha kopia på av journalen som ibland kan bestå av många sidor.

Förlossningsjournalerna (och barnmorskeböckerna) kan vara intressant läsning; här kan du få veta vilken tid på dygnet din farfar föddes, hur förlossningen gick och information om modern, före och efter förlossningen. Självklart är detta material av varierande omfång, ibland är anteckningarna mer sparsamma.

Äldre patient- och förlossningsjournaler förvaras hos regionsarkiven (tidigare landstingsarkivet). Tänk på att patientjournaler är svårare att få ut, då det är sekretessbelagt arkivmaterial (70 år).

Bouppteckningen

Bouppteckningen under framför allt 1700- och 1800-talen ger en detaljerad inblick i vad en person ägde vid sin död, allt från fastigheter till möbler, verktyg, redskap, boskap, ner till personliga saker som kläder och glasögon. Skulder till andra och utlånade pengar redovisas. Äldre bouppteckningar digitalt hittar man främst hos Arkiv Digital, men finns även till viss del hos Riksarkivet. Läs mer här:

Vad bouppteckningar kan berätta om dina släktingar

Jordbruksräkningarna

I början på 1910-talet och 1940-talet genomfördes två stycken undersökningar. I dessa kan man se hur stor areal som var åker, ängar och skog, vilka djur som fanns på gården, hur mycket man kunde skörda av potatis, vete och annat som odlades samt andra intressanta uppgifter. Läs mer här:

2 oxar och 800 kilo potatis

Allmän jordbruksräkningen 1944

Fängelsearkiv

Har man turen och stöta på en släkting som blivit dömd för något brott är chansen stor att du kommer få lära dig mycket mer om den personens liv än du annars gjort, kanske hittar du till och med ett foto på personen. Följ den genom domböcker, polisrapporter, fängelserullor och frigivna straffarbetsfångar. Hos Arkiv Digital hittar du ett stort antal avfotograferade domböcker. Äldre tiders polisrapporter finns arkiverade hos Riksarkivet.

En bra väg att hitta brott under tiden 1878-1948 är att söka i Polisunderrättelserna hos Arkiv Digital:

Polisunderrättelser hos Arkiv Digital

Sök efter fotografier och information om frigivna fångar hos Riksarkivet:

Frigivna straffarbetsfångar hos Riksarkivet

Att följa en anfader ut i krig

De flesta av oss stöter säkert på en och annan soldat i sitt släktträd. Då kan man söka i de så kallade generalmönsterrullorna för att få veta mer om hans tid i det militära. När man fått veta vilket regemente han tillhörde så kan man även få reda på vilka fälttåg han deltog i – en del soldater fick gå många mil till fots genom Europas länder. Läs mer här:

Att följa en anfader ut i krig

Inskrivningsnumren för militärer som man kan se i husförhörslängden kan du få svar på här:

Hans Högman Militaria

Lokalhistoriska avdelningen på ditt kommunbibliotek

Varje kommunbibliotek har en så kallad lokalhistorisk avdelning under beteckning Ncbd. Gå igenom de böcker som finns där för din bygd för att få veta vad som hände när dina förfäder levde, och du kommer säkert stöta på en eller annan släkting i böckerna. För min del har jag hittat en massa intressant på mitt bibliotek som ökat mina insikter i vilket liv mina anfäder levde.

Domböcker

En mycket omfångsrik källa till att få veta mer om våra förfäder är domböckerna. Förr var man mycket oftare vid tinget eller i rådstugan, antingen som anklagad för något brott eller som vittne. Brotten var av mycket varierande art, stöld, bråk, störande beteende som att skrika på gatan, ha kallat någon för ett skällsord eller inlett en olovlig kärleksaffär. Även så som arvstvister och försäljning av fastigheter och tomter är vanligt förekommande i rådhusets domböcker. Här kan du läsa hur du lär dig hitta in i domböckerna:

Vägen in till domböckerna

Här kommer en liten bonus: tips på hur du släktforskar med hjälp av domböckerna tiden före kyrkböckerna:

Forska på 1600-talet innan kyrkböckerna

Lantmäteriets historiska kartor

Lantmäteriet har drygt en miljon med historiska kartor ända från början på 1620-talet. Många av dessa kartor är väldigt vackra, handmålade och detaljrika. Kartorna är perfekta när man vill veta var ett torp eller en backstuga låg som är borta sedan länge. Mitt tips är då att söka på gården det låg under med funktionen Sök via karta. Här kan man även hitta information om ägotvister, delningar och mycket annat. Sök på lantmäteriet här:

Historiska kartor

Gå gärna med i gruppen Släktforskning på Facebook.
Där är vi 20.000 släktforskare som hjälper varandra,
för intressanta diskussioner i gemytlig stämning
och delar med oss av vår kunskap:

Släktforskning på Facebook

16-åring dömd till döden i Vimmerby 1722

Den 22 augusti 1722 förekom borgaren Jonas Christopherssons hustru Christina Gabrielsdotter, och uppvisade en liten silverklocka, vilken hon uti sin dyngekast när hennes folk utkörde dess gödsel funnit. Hos Jonas hade målarmästaren Petter Wadsteen från Eksjö lämnat sin son Måns Persson under tiden han skulle färdigställa ett mindre arbete.

Denne Måns Persson för rådstugurätten straxt upphades, examinerades och tillfrågades om icke han denna lilla silverklocka om 2½ lods vikt som tillhörde Vimmerby kyrkohåv ifrånbrutit och borttaget, vilket han bekände och tillstod sig gjort. Rätten frågade honom när han detta syndig brott utfört och hur han kom in till håven som hängde fram om altaret i kyrkan på en pelare?

Svarade det han den 28 januari på stadsläktaren under högmässan varit, sig där fördolt till dess och litet förrän folket utgick tillsomnat, och han sedan uppvaknat när kyrkodörren var igensluten, emellan högmässan och aftonsången, då nedergick av stadsläktaren, utdrager klinkebandet vid lilla dörren och med bemälde rem klinkan fastband, då han sedermera går till den pelaren, varest kyrkohåven hängde, på vilken silverklockan var fastnålad, den med dess lilla silverrig ifrånbröt och hos sig gömde, och sedan han detta gjort sköt skottstången ifrån stora kyrkodörren och utgick förr än folket kom i aftonsången, då han lämnade dörren något efter sig öppen i samma dag om aftonen säger han sig nedgräva klocka vid ett fårhus vägg, uti borgaren Jonas Christopherssons dynge- och gödselstack.

Den 4 februari nästa söndagen där efter, när benämnde klocka på kyrkostolen efterlystes berättar sig gått till samma rum, därest han henne nedergrävde och förvarande, men ej hittade, som han angav till kyrkan att igenbära och på kyrkotröskeln lägga, men han då efter långt sökande ej igenfinna kunde, mera sade han sig intet denna gången ha att bekänna. Emellertid skrev rådstugurätten till prosten magister Johan Norrström i Eksjö och begärde få veta om Måns Perssons ålder, efter han ser mycket liten och barnslig ut, såsom till fysik högst 10 år gammal vilket brev med posten till Eksjö straxt bortsändes och avgick.

Den 3 september 1722 förehades åter igen Måns Persson, och allvarligen tillfrågades om han intet mer ur kyrkan tagit eller om icke han orubbat och på en sida ifrånbrutit fattigbössan i kyrkan, som var gjord av järn och fastspikad vid en pelare i kyrkan, vilket han tillstod, berättandes sig hittat en gammal kyrkospade, med vilken han ifrånbrutit fattigbössan på en sida, men intet några penningar kunnat ut ur henne få, utan måste lämna densamma, vilket kyrkovärden Kindberg betyga att hon är så välgjord och förvarad, att ingen penning ut ur den kan utbekomma.

Dessutom bekände han att av den ammunition som herr översten Frumerie under Kalmar infanteriregemente i kyrkan låtit insätta att förvaras borttagit så vid pass några skott (som han sade) så ungefär emot ett eller halvannat skålpund krut, samt sex eller sju muskötflintor och några kulor, om vilket straxt tillskrevs löjtnant under kompaniet herr Axel Adam Giöös, av innehåll om han här vid skulle hava något att påminna eller efterfråga, sig infinna och ransakningen bevista.

Emellertid ankom herr prosten mag: Norrströms brev, där uti han förständigade att målaren Petter Wadsteens son är christnad den 18 januari 1704 och är uppförd i kyrkoboken vid namn Erland Magnus.

Den 5 september 1722 infann sig löjtnant Giöös då Måns Persson åter förehades och tillfrågades om han något mer borttaget hade, än han förr bekänt, vilket han alldeles nekade till.

Herr löjtnanten tillfrågades huru mycket av ammunitionen han saknade, varpå han svarade sig intet kunna så litet ibland en så stor myckenhet sakna, och skulle han något av krutet bortstulit lärer det varit ganska ringa.

Måns moder infann sig samma gång, och då hon tillfrågades om sin sons ålder, svarade att han är något på det 16:e året, då henne förestäldes att han var på det 19:e året, men där på svarade, min äldsta son om han till nu levat har han varit så gammal, vilken och är döpt med det namnet Erland Magnus, men denne gossen lät vi och kalla Magnus, och är han intet äldre än jag berättat. Sedan tillfrågades herr löjtnanten om han mer hade  att påminna, var på han svarade, intet denna gången utan gjorde avträde.

Herr prosten Norrström ej igenfunnen uti kyrkboken denna Måns Perssons namn, utan den äldsta hans bror för denna yngre, varför förordsakades man å nyo honom tillskriva, och begärade han skyndesammast leta efter när denne Måns Persson är född och döpt.

Den 22 september 1722 företogs efter erhållet brev ifrån herr prosten Norrström om Måns Perssons ålder var uti han berättar, att målaren Petter Wadsteens äldsta son Erland Magnus är avsomnad den 12 april 1704 (”den 12 Aprilis afsomnade Målarens Peters lilla son Erland Magnus 3 månader gammal”), som finns målad på den dödas likkista och denne yngre är kristnad den 12 april 1706 (”den 12 Aprilis christnades Peter Målares barn och kallades Måns”) som herr prostens attest utvisade, var på sedan denne Måns Persson förehades och förhördes om han hade mera att bekänna, då han vid tillfrågan svarade, att han en del den förra gångerna av fruktan mera krut bekänt sig taga än han gjort, utan så ungefär till ½ skålpund, kulor sade sig inga tagit, men sex eller sju flintor har han med krutet stuckit hos sig.

Nu föll domen mot Måns:

Emedan Måns Persson själv efter egen bekännelse tillstår det han i Vimmerby kyrka två gånger insomnat, låtit sig inlåsa först den 24 december 1721 och andra gången 28 januari, och en liten silverklocka och silverring om 2½ lods vikt ifrån kyrkohåven frånbrutit, den hos sig tagit, tillika med av det i kyrkan inlagda krut och flintor, och bortstulit för den skull i anledning av Cap. 24 i tjuvbalken samt Cap. 3 straffbalken samt straffordningen av den 18 maj 1653 (Drottning Kristinas straffordning – i vilken för kyrkotjuvnad personen straffades redan vid första resan med dödsstraff)  och krigsartiklarna 1683 § 103 för slik begången stöld å priviligerat rum, dömdes han Måns Persson till att mista livet, vilket den höglovliga kungliga hovrättens höggunstiga rättvisa omprövande allerunderdånigst submitteras och underställas.  

Den 5 november 1722 vid Vimmerby rådstuga; Den 30 oktober ankom ifrån herr Baron Generalmajor och landshövdningen Fleetwood, den höglovliga kungliga Göta hovrätts dom, angående kyrkotjuven Måns Persson, av innehåll att som han för begången stöld i Vimmerby kyrka, är av rådstugurätten dömd, att mista livet sitt och hängd bliva, dock som denne Måns Persson är ung till åren, och han intet någon stöld förr begånget, för den skull prövar kungliga rätten i anledning av kungliga majestäts allernådigste förordning av den 23 april anno 1714, den 16 juni 1719 samt kungliga majestät reskript av den 24 mars 1714 om ty lika mål var dödsstraffet sålunda lidrat att han sig till välförtjänt straff, och androm till sky och varning, nu för dess ungdom avstraffas med 15 par spö, 3 slag av vart par, samt efter han intet begått herrens högvärdiga nattvard, sitta en söndag vid kyrkodörren i stocken, och allvarsamt åtvarnas, att för slika missgärningar taga sig till vara, så kärt honom är att svårare straff undergå dat: Jönköping den 16 oktober 1722 förmälandes herr Baron Generalmajor och landshövdning Fleetwood, att denne Måns Persson skall i desse dagar ifrån Kalmar hit till Vimmerby återsändas att undergå execution, befallandes magistraten den forersamt låta befordra och verkställigheten där av under attesterad med kungliga hovrättens dom återsända, som behörigen skall bliva efterkommit och verkställt.

Fadern Petter Erlandsson Wadsteen (1672-1752) var här i Vimmerby detta år för att göra kyrkomålningen. Några år tidigare hade Petter, tillsammans med Zakarias Hake, båda målarmästare från Eksjö under åren 1707-1708 varit i Djursdala kyrka och målat ett flertal scener ur bibeln. Djursdala kyrka invigdes av Vimmerbys präst Johan Phoenix den 9 maj 1692.

Den 8 juni 1713 vid Sevede härad steg änkan Kerstin Eriksdotter i Vimmerby fram för rätten och bekände sig vara besoven av en resande person vilket skedde 3 dagar före midsommarafton 1712 på vägen mellan Ragellstorp och Kärrtorpet i Södra Vi. Kerstin hade blivit med barn, och tinget valde att remittera saken till Vimmerby rådstuga. Vid rådstugan framkom det att det var Petter Wadsteen som var den resande personen, och fallet gick vidare till Göta hovrätt.

Den 2 november 1714 upplästes högvälborne herr vice landshövdingens ankomna brev av den 26 oktober med bifogad dom av höglovliga kungliga Göta hovrätts dom, över gifta målaren Petter Erlandsson Wadsteen och änkan Kerstin Eriksdotter vilka äro dömda för enkelt hor, och högbemälte kungliga hovrätt rättevisligen approberat och gillat, anbefallande högvälborne herr landshövdingen magistratet samma dom uti vederbörande execution ställa. Några år senare fick Petter uppdraget att göra kyrkomålningen i Vimmerby, men då hade han för all del sonat sitt brott. Peter var gift första gången 1703 med Catharina Månsdotter Stalin, andra gången med Maria Hagman, och dog den 5 juni 1752 av ålderdoms svaghet. Vad som hände med sonen Måns förtäljer inte denna historia.

---

Hustrun trodde maken var död

ANNA SOPHIA ISERBERGS ÖDE I VIMMERBY

Vimmerby är en av Sveriges äldsta städer, belägen på en grusås i norra delen av Kalmar län, djupt inne i de Småländska skogarna. Vimmerby har aldrig varit någon stor stad, men dess historia går långt tillbaka till tidig medeltid och är fylld med spännande levnadsöden. Idag skriver jag om en intressant kvinna som levde här på 1600-talet, Anna Sophia Iserberg, född ca 1660. Hennes liv blev kort men händelserikt; kärleksaffärer, vendetta med en rådman, den stora stadsbranden 1683 och något så ovanligt på denna tid som en skilsmässa.

Den 8 augusti 1682 kom för rätten mansfolket Magnus Schultz, fendrich under wälborne herr Gustav Machelers regemente, firendes till sin hustru Anna Sophia Iserberg som i hans bortawahrande i Cronans tienst sigh försadt, och brutet ächtenskapet, begierer saken nu företagas och uthiälpas, alldenstund han nu straxt will förreesa till Consistorium, hwarest han sökia will ächtenskaps skildnat; att således blifwa henne andra, ledige, qwitte, och åthskilde.

Magnus Schultz, fänrik under Gustav Machelers regemente ville skiljas. Hans hustru Anna Sophia Iserberg, med vilken han hade barnen Apollonia (f. i Urshult) och Elias (f. Skårstemåla m. Eksjö o. Vetlanda) hade varit otrogen och fött en liten son. Magnus hade varit borta i 2½ år och inte haft något umgänge med henne, och han tyckte nu att hon dragit vanära över honom.

Anna Sophia kom till svars, och berättade att under de 2½ år som hennes make varit bortrest så hade hon inte fått något livstecken från honom, inte ett enda brev. Anna hade därför antagit att Magnus avlidit, och hon hade under en tid burit sorgkläder, vilket alla i Vimmerby kände till och kunde vittna om.

Rätten frågade henne om hon verkligen inte haft någon kunskap om sin make, men på det svarade hon nej. Hon hade istället inlett äktenskapslöfte med kapten Jacob von Thaten med vilken hon fått sin lille son som nu var ¾ år. Sonen som föddes på Vindö i Eds socken (hos Annas svåger) döptes till Abraham, och fick även han efternamnet Schultz. Jacob hade när Magnus återvänt valt att resa till Tyskland, vilket inte var så märkligt då det var stor chans att bli dömd för hor.

Var Magnus upprörd över hustruns otrohet? Magnus ville helt klart inte vara gift längre med Anna, hon hade haft sexuellt umgänge med en annan man, och dessutom fött ett litet barn med honom. För hans del var äktenskapet redan avslutat. Men hade han saknat sin hustru, och vad kände han egentligen för hennes otrohet? Med tanke på att han inte hört av sig på 2½ år, inte ett enda brev eller skickat med någon hälsning med återvändande soldatvänner, så kanske äktenskapet redan innan inte var det bästa, ingenting som Magnus ville stå upp och slåss för, utan istället se det som ett avslutat kapitel.  

Den 24 mars 1683 framvisade notarie Gabriel Nilsson en fullmakt given av Magnus Schultz daterad Wimmerby den 7 september 1682 angående äktenskapsskillnad mellan hon och hans hustru Anna med begäran att det skulle utföras av rådhusrätten. Samma dag visade Anna upp fullmakter och attester ifrån Stockholm, Södermalms kämnärsrätt om äktenskapslöfte med kapten Von Phaten och ville nu att Vimmerby rådhusrätt skulle utföra äktenskapsskillnaden.

”Retten tog dhetta i noga betänkiande befinnandes sammangänget dhem emillan på Echtenskap lofwen wara skedh i Stockholm på Södermalm, hwarföre kan retten denne saaken eij antaga utan remitera till dhett höghwärdige Consistorium her öfwer ett uthslagh göra, såsom för detta skedt ähr.” Det skulle dock dröja till den 5 januari 1685 innan äktenskapet var helt upplöst och Magnus och Anna var skilda från varandra.

* * *

En person som Anna hade en dålig relation med i Vimmerby var Rådman Fux. Den 9 oktober 1682 kom Hindrich Fux upp i vid rådstugan med sin lille son, Albrecht på 4 år som Anna hade illa slaget, kullkastat på gatan och handen inrispat på ryggen och framme på bröstet. Den 15 november var Fux uppe i rådhusrätten igen, förutom att Anna slagit hans lilla son hade hon även skält hans hustru. Anna fick nu plikta 3 marker. Men Anna och Fux var inte klara med varandra.

Den 18 juni 1683 kärade rådman Fux till Anna Sophia Iserberg det hon förleden 2 november skällt Fux hustru för tredubbel hora. Fux berättade även att den 4 november kom Anna gående uppför gatan där några barn lekte. Hon fick syn på Fux son och började jaga honom genom Oluf Jonssons gård, hann ifatt honom på tvärgatan där hon hade illa slagit honom med ett spänne över bröstet och ryggen. Hans mor kom fram i rätten och visade upp barnets tillstånd. Anna å sin sida protesterade mot Fux vittnen då dessa män, tillsammans med Fux hade överfallit henne i sitt eget hus. Dessa två vittnen hade Fux tagit med sig till Anna för att försöka få henne att upprepa vad hon sagt om hans hustru. Tydligen var det väldigt infekterat mellan Fux och Anna, men någon dom i detta fall verkar inte ha fallit, vid rådstugan den 16 december angavs endast att actionen mellan Fux och Anna inte kunde avslutas då Anna var bortrest, troligen på grund av den stora branden i Vimmerby som skedde den 14 oktober samma år, många flyttade då ut på landet tills deras stugor åter var uppbyggda. Anna valde att flytta ut till Djursdala. Men

Anna valde så småningom att flytta ut till Djursdala, men där anser inte prästen att hon levde ett kristligt liv då hon hade ett förhållande utanför äktenskapet. Hon hade delvis betalat uppbyggandet av sin stuga för egna pengar, men även fått låna en del även av Carl Spaak. Det skulle senare visa sig att redan innan hade Anna betydande skulder, den 25 april 1685 lämnade Anna in sammanställningen från 8 augusti 1682 vilket visade att hon då hade skulder på hela 969 daler och 26 2/3 öre silvermynt. Anna har även köpt en tomt i Vimmerby, pengarna till den hade hon fått av överste Abraham Cronhjort i Växjö med vilken hon hade en förbindelse.

* * *

Den 5 juni 1686 kom för Rätten Anna Sophia Iserberg och bekänt sig blifwit hafwande aff det umgänge som hon medh Borgaren här i stadhen Peder Zachrisson hafft, och det under ächtenskaps lofwen.

I det samma kom prosten Johan Phoenix och berättade att Per Zachrisson genom Annas styvfar Lerman Segerbode och Per Zachrissons svåger Hans Israelsson varit vid prostgården och anhållit om lysning mellan Anna och Per. Det var då fortfarande oklarheter enligt prosten om Anna och Magnus verkligen var skilda och ville först ta reda på detta hos konsistoriet. Det slutade med att biskopen kom till Vimmerby tretton dagar därefter och stoppade vigseln. Då reste Anna och Per ifrån staden och upp mot Linköping, man trodde att de själva skulle till ta kontakt med konsistorium, men de valde istället att resa vidare till Stockholm.

I Stockholm födde Anna sitt fjärde barn, och nu frågade rätten vem som var dess barnafader, vilket Anna angav var Per, samtidigt påstod Anna att de endast haft sex en enda gång, Per hade de andra nätterna sovit ute i hennes sal. Rätten frågade nu Anna om hon ville ingå äktenskap med Per, och på det svarade hon Ja.

Per Zachrisson berättade nu att han genom sina ombudsmän varit i tankar att söka äktenskap med Anna och därför anhållit om lysning hos prosten. När de reste härifrån till Linköping hade Anna lovat att hon skulle stå för alla kostnader till Stockholm och att de där skulle gifta sig. När han var i Stockholm hade han blivit uppkallad till kämsnärsrätten på Södermalm och tillfrågadats om han var far till barnet som Anna fött i Stockholm. Något giftermål hade det aldrig blivit tal om, och efter fem veckor var det dags att resa hem igen. Anna hade nämligen träffat på en ny man, fänrik Simon Stadenberg och Per kände sig nu sviken av henne och ville inte veta av henne mer.

På hösten samma år gifter sig Anna med Simon. Anna är då 26 år gammal och det är hennes andra äktenskap i livet. Omkring år 1689 föder hon sitt femte barn, sonen Johan Stadenberg. Men bara några månader senare dör Anna 30 år gammal och begravdes den 23 februari 1690. Hon levde ett kort men händelserikt liv – ett av alla intressanta kvinnor i Vimmerbys historia.

Efter Annas död såldes hennes gård som låg vid torget till bokhållare Axel Loo. För den betalade han 1800 daler kopparmynt. Den 6/2 1695 presenterades ett nytt inventarium över Annas lösegendom värderat till 1770 daler, där 885 daler 10½ öre tillföll maken Simon, och resten delades lika mellan barnen Apollonia, Abraham och Johan. Dessutom hade Apollonia och Abraham 1800 daler i sin fädernegård. Som förmyndare för barnen utsågs deras morbror Elias Eisenberg och rådmännen Billing och Wetterberg fram till och med 14 maj 1700 då Apollonia gift sig med Anders Lind och hennes bror Abraham fyllt 15 år.  

---

---